Subscribe
Share
Share
Embed
”Vi vill ge en vård som människor upplever gör nytta och skillnad - en vård som syftar till att förbättra livskvaliteten så bra och länge som möjligt.” ”Nära vård handlar om att göra vården individanpassad och använda resurserna bättre.” Digitaliseringen är ett verktyg för Nära vård men hur kan det stödja en personcentrerad vård där patienter får en aktiv roll i sin vård och hälsa? Hur kan vi komma närmare patienter och närstående för en bättre, säkrare och effektivare vård? Lyssna till Maria Taranger, områdeschef Sahlgrenska universitetssjukhuset och Jenny Harrysdotter, digitaliseringsstrateg Region Uppsala.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
Vi är ju beroende av att hela även de som inte behöver sjukvård just nu förstår. Jag uppfattar att allmänheten tror annars det inte hänt någonting. Vården har alltid problem och det verkar vara dysfunktionellt att de inte får funka när det har varit en narklös utveckling.
Speaker 2:Att våga göra fel. Modet I att våga testa saker utan att vi har alla svaren från början. Vi har inte alla svaren och det måste vara okej att vi får testa och utforska det här. Annars tror jag att det I slutändan kommer kosta så betydligt mycket mer.
Speaker 3:Digitaliseringen skapar både nya förväntningar på vården från oss som invånare och som patienter. Digitaliseringen är också ett jätteviktigt verktyg för en nära vård. Men hur ser vi verkligen till att digitaliseringen stödjer en personcentrerad vård där patienten får mer en aktiv roll I både sin vård och sin hälsa. Två personer som dagligen möter den här frågan ska få prata med nu och det är Jenny Harristdotter som är digitaliseringsstrateg I Region Uppsala och också med egen erfarenhet som patient. Och Maria Taranger som är områdeschef på Sahlgrenska universitetssjukhuset och har varit med I podden tidigare.
Speaker 3:Båda varmt välkommen hit.
Speaker 2:Tack, tack, tack.
Speaker 3:Vi börjar Jenny, börja berätta om dig själv, vad du gör och vem du är.
Speaker 2:Ja, jag brukar börja när jag håller presentationer av olika slag med att presentera mig som digitaliseringsstrateg. För det är ju en av mina roller som jag har och jag jobbar I Region Uppsala. Fokuserar mycket på egenmonitorering I mitt arbete som jag håller på med nu. Men sen är jag också mamma, jag är syster, jag är dotter, jag är kollega, jag är kvinna och så är jag också patient. Jag lever med diagnosen diabetes typ ett och har vuxit upp I det svenska hälso och sjukvårdssystemet eftersom jag har haft sjukdomen sedan 10- och 80-tal.
Speaker 2:Så jag har lite olika perspektiv med lite olika hattar på mig som jag brukar plocka fram beroende på vad situationen kräver. Och det tycker jag är en tillgång.
Speaker 3:Jag ska just fråga det. För det behöver ju betyda någonting när du jobbar med egenmonitorering?
Speaker 2:Definitivt. Jag tror att jag kan bidra till att bygga kunskap hos mina kollegor för hur det är att leva på andra sidan på ett sätt som man kanske missar. Mycket av det handlar om sunt förnuft men det är ändå lätt att glömma bort om man kanske låser in sig I ett perspektiv. Så jag tror att jag bidrar med att bredda perspektivet hos många.
Speaker 3:Vad gör en digitaliseringsstrateg?
Speaker 2:Jag försöker vara ganska långsiktigt perspektiv när jag pratar om vårdens utveckling. Jag fokuserar mycket på tio år framåt. Vad är vi tvåtusen trettiofyra? Vad innebär ny teknik och hur omsätter vi den till att bli någonting som ger den här nyttan som vi är efter? Mitt största arbete handlar nog mycket om påverkansarbete.
Speaker 2:Vi måste kanske lite längre perspektiv I den digitaliseringen som vi driver än att bara förbättra där vi står nu.
Speaker 3:Det får du berätta mer om nu för det är det vi ska samtala om. Vad gör du när du inte jobbar?
Speaker 2:Då tränar jag en del. Jag tycker om att vara ute I naturen. Jag promenerar. Jag tycker om att titta på film eller jag tycker om att umgås med mina vänner. Jag har två barn som visserligen snart är vuxna men de finns alltid där så jag lever nog ett ganska vanligt liv.
Speaker 2:Jag försöker att ta vara på nuet så mycket som det går för man vet ju aldrig hur länge nuet är om man säger så. Det är ju bara nu, det är ju det vi kan fokusera på.
Speaker 3:Så sunt och klokt. Maria, välkommen tillbaka till Nära Vårdpodden. Det sa det när vi började här innan inspelningen att kloka personer vill man med flera gånger och du har så bred erfarenhet med så många perspektiv. Men det kan ju vara så att någon inte har lyssnat på de avsnitt du har varit med I tidigare, så berätta om dig själv.
Speaker 1:Just nu så är jag områdeschef på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Jag har varit I fyra år och vet första gången jag var med I podden. Då jobbar jag fortfarande som verksamhetschef på Östra sjukhuset som är en del av Sahlgrenska. Vad gör en områdeschef? Jag är en del av sjukhusledningen.
Speaker 1:Jag är chef över sju verksamheter som innehåller ambulanssjukvård och prehospital verksamhet. Det är akutmottagning och internmedicinska avdelningar, geriatrik, leverosjukvården, Tourorax, kardiologi, lungmedicin, palliativ medicin. Så det är lite av varje. Sen är det också så att jag är, vi har ju en stor satsning nu på Sahlgrenska universitetssjukhuset som vi kallar Sahlgrenska hemma. Att vi försöker leverera så mycket vård vi kan på olika sätt fysiskt och digitalt hemma.
Speaker 1:Där leder jag den styrgruppen som driver det
Speaker 3:arbetet. Oj, vad har du för bakgrund? Berätta om din bakgrund.
Speaker 1:Jag är läkare till professionen, ungefär -nittiosju så jag har jobbat länge I vården. Internmedicinare och hematolog. Jag har haft olika chefspositioner sedan tvåtusen tio. Från början som brukklet kom ner mycket kliniskt arbete och även när jag är verksamhetschef så brukar det gå en tre-fyra jouror I månaden. Nu senaste åren så har det bara blivit enstaka dagar.
Speaker 1:Ni ofta hoppar ut I våra ofta. Men de gånger har jag gjort det så har jag varit ute I våra mobila närsjukvårdsteam.
Speaker 3:För visst har vi pratat om dem också I podden? De mobila närsjukvårdsteam?
Speaker 1:Ja, första gången vi pratade var ju precis före pandemin. Då var vi så lyckliga över att vi hade jobbat med dem. Och sen fick vi komma tillbaka direkt efter pandemin och berätta vilken nytta de hade gjort. Det är ju ett par år sedan tror jag.
Speaker 3:Ja, precis. Och hur du berättade ja, vilken nytta de hade gjort under pandemin också. Jag kommer ihåg att det var så fina artiklar. Det
Speaker 1:var en enorm utveckling där. Det var en enorm utveckling för digitaliseringen också, men också för de mobila teamen. Det är väl just det som är vår satsning Sahlgrenska hemma som ska inkludera ganska mycket. Både att vara nära I hemmen fysiskt men också digitalt på ett nytt sätt.
Speaker 3:När man har sådana typer som arbeten som ni har, vad är det som driver er? Maria, vad är det som driver dig? Du har ändå tagit stora grepp och stort ansvar för många olika saker.
Speaker 1:Jag vill ju ge en vård som människor upplever gör nytta och gör skillnad. All vård vi ger syftar egentligen till att förbättra livskvaliteten så bra som möjligt, så länge som möjligt. Egentligen ledstjärna för all typ av vård. Det driver mig och att vi då ska använda våra resurser på ett så effektivt sätt som driver mig också faktiskt. För det är ont om resurser idag.
Speaker 1:Vi märker att det är tuffa tider och resurserna ska räcka till mycket utanför hälso och sjukvården. Därför är det jätteviktigt att det vi satsar inom hälso och sjukvården verkligen går till någonting som gör skillnad för de som har, inte för något som vi tror eller något som vi gör för att säkra upp oss själva. Det driver mig till att jobba nära och försöka använda det här. Det finns ju en rädsla med alla nya dyra behandlingar och alla kostnader så finns det en rädsla att folk inte är villiga att betala längre för offentlig hälso och sjukvård I den utsträckning som är nödvändig för att hänga med I utvecklingen. Då blir det jätteviktigt att man ger det som behövs och att folk förstår och att folk är villiga att betala för någon annan som behöver vården nu, även om den som betalar just då inte behöver vården.
Speaker 3:Ja, verkligen. Jag brukar tänka dig själv att mycket drivkraft som jag har handlar ju också om att inte ta det här offentligt finansierade systemet helt på på något sätt på själv som en självklarhet utan vi måste hela tiden se till att värna det och då behöver vi utveckla.
Speaker 1:Och det är bara som att tillägga det jag tänker då som är viktigt kring det personcentrerade och det digitaliserade. Ska vi räcka till? Då måste vi våga släppa mycket mer till människor som har sjukdomar. De vill det, de vill det, är min bild. Men det är också så vi kan få resurserna att räcka.
Speaker 1:Att man tar mer ansvar själv för sin egna relation. Men då måste man få bra hjälp, stöd, verktyg och vi måste släppa. Då kommer resurserna räcka bättre.
Speaker 2:Jag skulle
Speaker 3:vilja säga att jag såg väldigt snabb på LinkedIn att du hade lagt ut just att förtroendet från invånarna för Sahlgrenska universitetssjukhuset ökade. Det är också ganska svåra förändringstider för ni gör ju mycket förändringar.
Speaker 1:Vi blev väldigt glada. Vi har varit ganska mycket ute I pressen om att vi haft ganska tuffa sparkkrav och så. Vi är glada att vi trots det ser att man har ett högt förtroende för de val vi ändå gör I det här tuffa läget. Sen hade vi faktiskt särskilda frågor om nära vård och även personcentrerad vård. För det är någonting som ni uppfattar att vi inte är säkra på att människor som man känner.
Speaker 1:Men vi hade höga siffror där också. Jag minns I huvudet. Jag tror sextiosju procent uppfattar att man fick en vård som var mycket hög eller hög grad personcentrerad och det var roligt. Sen får vi jobba vidare med det, men det var väldigt kul.
Speaker 3:Vad spännande. Det behöver man nästan få läsa framåt. Men Jenny, vad driver dig?
Speaker 2:Det har blivit väldigt personligt för mig. Min primära drivkraft är att jag befinner mig I det här systemet samtidigt som jag försöker bidra till att utveckla systemet. Det är just det som jag tycker att jag har sett. Jag hade förstått det redan innan jag började jobba I region, jag kommer från en annan bakgrund än offentlig sektor. Men det var först när jag klev in på insidan och såg det från andra hållet som jag förstår att det finns systemutmaningar som vi behöver komma åt.
Speaker 2:För att vi ska få den där effekten som vi säger att vi vill åt. Det är någonting fel med hela systemet som vi behöver få till för att det ska bli bra för patienterna och invånarna. Många pratar om patientfokusering I en patientcentrering och jag brukar alltid prata om att det är stor skillnad på att patientfokus eller invånarfokus än att patientens fokus I fokus. Man får en helt annan syn om man sätter sig på insidan och tittar ut. Så min drivkraft är att jag ska få valuta för mina skattepengar såklart.
Speaker 2:Men också att vi faktiskt skapar ett bättre system framåt som faktiskt kan patientens fokus I fokus.
Speaker 3:Har du funderat eller kunnat identifiera var är nog den stora systembristen? Vad tänker du är det som gör att vi inte egentligen har ett system som riktigt orkar ta det här utifrån och inperspektivet?
Speaker 2:Tror att vi kanske är lite försiktiga. Jag tror att med den tiden som vi faktiskt är I nu så kan vi inte vara så försiktiga. Vi måste vara ganska modiga. Teknikutvecklingen går rasande fort och vi hänger inte riktigt med det för att vi inte riktigt vågar vara så där modiga. Vi måste nog kanske fatta lite djärva beslut, lite obekväma beslut.
Speaker 2:Vi måste tänka att det är någonting som ska förändras I grunden och inte bara förbättra. För det tror jag att vi är bra på, att vi förbättrar. Men nu är vi inne på en transformation, en förändring och det är någonting helt annat. Då måste vi våga släppa lite mer och vara lite friare I att våga utforska olika delar I det här systemet. Jag tror inte det finns ett facit, ingen har svaren.
Speaker 2:Vi kommer aldrig svaren men vi måste våga vara lite modiga nu när vi ska trampa vidare här.
Speaker 3:Jag delar verkligen det där. Det har jag tänkt på, vi har ju tränat otroligt mycket och är duktiga på det här med ständig förbättring. Pdsa och komma till på, men det är någonting annat när vi verkligen ska transformera ett system när vi ska ställa om det. Och den kunskapen har vi kanske inte lika är vi inte lika tränade på. Vi har inte systematiken för det och det kanske inte är så vad ska jag säga Från A till A till Ö utan det är någonting som är mycket mer agilt och inte riktigt förutsägbart.
Speaker 1:Håller verkligen med om det. Det är någonting vi pratar ganska mycket om hos oss nu I sjukhuskeringen på Stockholms transformation. Hur gör man det? Man måste ju vara trygg för man måste se sig ut I det okända. Man måste våga göra fel och man måste våga kunna prata om det och inse att man får lära sig av det.
Speaker 1:Jag tycker Nej, det är väl det som är risk för att man är så rädd för att göra fel så att man hellre inte gör någonting alls. Under tiden så förändras verkligheten och det blir fel när man står kvar.
Speaker 2:Ja, och patienterna hittar vägar som funkar för dem. Vi sitter inte och väntar på lösningen från vården I det fallet. Man hittar andra vägar och I värsta fall kan det kanske bli sådant som inte är bra eller att det kanske är skadligt till och med. Men jag tänker att vi måste, precis som du var inne på tidigare Maria, lita på patienten och patientens förmåga. Det är inte så att jag går och frågar om lov till vården som patient.
Speaker 2:Jag kanske inte ens frågar vården om råd. Jag kanske frågar människor på sociala medier om råd för att jag tycker att jag får bättre råd där. Det kommer fortsätta oavsett vad man tycker inom vården att man ska göra som patient. Snart har vi AI också som kommer ge kanske ännu mer personcentrerade råd utifrån att vi samlar in data på olika sätt från patienten. Det måste man också förhålla sig till inom det här systemet.
Speaker 2:Det går inte att säga nej till det, det kommer oavsett vad man tycker.
Speaker 1:Jag är helt med dig. Det är en kulturfråga. Vi är väldigt på något sätt och vill vara omhändertagande och därmed bli begränsade. Vi vill göra allting tipptopp och certifiera det vi gör, annars vill vi inte göra det alls. Det innebär att vi får problem med att vi inte lyckas leverera vård I tid eller tillräcklig vård och släppa mer överhuvudtaget med en viktig fråga för mig kring digitalisering.
Speaker 1:Jag tror just egenmonitorering är en viktig lösning och att man kan inte tro som en del som vill sälja in system eller så att vi ska tanka in en väldig, väldig massa data och köra det rätt in till sjukvården. För det finns inte riktigt folk som kan ta hand om det utan vi måste våga låta människor ta hand om sin egen data och en dialog kring det. Det är där som det är lite svårt. Vad är det för system vi kan rekommendera? Det är där vi måste jobba.
Speaker 1:Det får inte bli så att vi tankar in mer och tar över mer och att man blir någon slags passiv person som är uppkopplad och någon annan utan det handlar om att själv kunna hantera sin sjukdom och få mer hjälp för det.
Speaker 2:Hela poängen just med egenmonitorering handlar om att man ska ge patienten förmågan att kunna ta hand om mera själv. Vilket ju hela omställningen handlar om det. Att förse patienter med kunskap utifrån den informationen som man samlar in med hjälp av egenmonitorering. Jag brukar tänka på Sara Riggare bild där med alla punkterna på ett ord. En punkt, en röd punkt är min timma med vården varje år.
Speaker 2:Resten sköter jag själv. Tänker man sensorer för diabetes-egenmonitorering så får vi etthundrasjuttiofem noll mätpunkter på ett år. Jag tror att ingen inom vården är speciellt intresserad av att analysera dom. Möjligen kanske forskning har ett intresse av det, det vet jag inte. Men det är ingenting som ska in I något journalsystem eller som på något sätt ska lagras utan det är för att jag som patient ska kunna fatta rätt beslut I min vardag kring min behandling som nu pågår hela tiden.
Speaker 3:Diskterar ni det på det sättet när ni nu I Uppsala jobbar med egenmonitorering?
Speaker 2:Ja, det är ett av skälen till att vi har valt att utveckla områden så som vi gör. På något sätt kan vi inte köpa dom här stora systemlösningarna som innehåller allt det här ifrån datare erektion till lagring. Vilket traditionellt är så som den typen av lösningar brukar se ut. Vi måste tänka att vi har ett smörgåsbord med sensorer som vi kanske sätter ut på patienten utifrån vad man behöver I olika typer av processer. Sen måste vi samla in datan, reducera den och kunna lagra den så att den är tillgänglig på olika sätt I olika vårdprocesser.
Speaker 2:För om vi redan från början låser in datan till en specifik, till exempel diagnos eller en specifik process typ så här jobbar vi på vårdcentralen Eller vad det nu kan vara för något. Då har vi också låst möjligheten att kunna tillgängliggöra den här datan till olika vårdprocesser. För patienten är I ständig rörelse inom vården. Man är oftast inte bara I en process. Viss typ av informationen som vi samlar in med egenmonitorering kan vara användbar på många olika sätt I många olika processer.
Speaker 2:Då måste vi kunna tillgängliggöra informationen på det sättet som behövs. Så ja det är definitivt en väldigt styrande faktor till att vi jobbar med egenmonitorering som vi gör I Uppsala just nu.
Speaker 3:Låter det inte helt enkelt, låter det verkligen som transformation Spännande. Känner du igen det där Maria? Tänker ni så också?
Speaker 1:Jag känner igen mycket. Framförallt känner jag igen Jag jobbar ju väldigt mycket mer med hur vi använder de digitala verktyg vi har möjlighet. Just det som Jenny beskriver, den strategin, tycker jag känns helt rätt. Jag uppfattar att det är så som vi jobbar också. Framförallt jag som har jobbat mycket med sköra äldre och försöka förhindra sjukhusvård och där man kanske inte behöver så himla mycket mätpunkter och så väldigt avancerad utrustning.
Speaker 1:Men där vi ser ju att äldre personer är väldigt digitalt kompetenta också. Har de inte varit det så kan man snabbt lära sig det med de enkla hjälpmedel som finns. Så att man själv kan ta ansvar för att kolla sitt blodtryck eller sitt tempo, skicka in data och chatta med vården. Det finns bristande tilltro från vården faktiskt på människors kapacitet. Vi är för mycket hönsmammor I vården och det behöver vi.
Speaker 1:Vi behöver släppa det och släppa ansvaret. Jag tror det är en helt rätt strategi och det är så vi måste jobba. Sen är det som du säger, forskningen. Jag jobbar ju bägge på universitetssjuku så på något sätt måste man ju säkerställa hur man Det blir ju också spännande om det hur forskningen kan ta del av data som är insamlad där patienten är huvudägaren från början. Det blir ju en spännande process hur vi löser sådana funktioner.
Speaker 1:Det är viktigt. Där ser vi att forskningen är Människor vill ju delta I forskningsprojekt men ändå har förstått att gör man det så får man ofta ta del av bra landvinningar tidigare än annars. Vi har också en ny forskningsstrategi hos oss som gör att vårt mål måste vara att alla patienter hos oss ska få möjlighet att vara med I forskningsprojekt för att det är en förmån, någonting som är bra och viktigt för alla. Jag
Speaker 3:hade förmånen att tillsammans med er och ett gäng folk ett rundabordssamtal på Vitalis där vi just pratar om det här med hur kan digitaliseringen stödja en personcentrerad och nära vård? Om vi ändå skulle försöka, jag tycker ni har pratat om det redan, men om man försöker ge något exempel eller ringa in det, hur tänker ni där?
Speaker 1:För det första tänker jag att den information som vården samlar in, alltså vi tänker bara det här med journalanteckningar och bedömningar, det måste bli ännu mycket mer lättillgängligt. All information blir tillgänglig för den som informationen är insamlad från. Jag tänker som journal, vi är så många vårdgivare kring en person. Både från kommun och sjukvård och alla möjliga inrättningar. Vi pratade också på rundabordsamtalet om att det handlar om den stora grupp som konsumerar väldigt mycket de sköra äldre, så är det inte alla som självständigt kan hantera sin sjukdom utan många är beroende av hjälp från sin närstående och anhörig.
Speaker 1:Hur ska de kunna få ta del av detta och vara en del av vården för att man av olika skäl stänger ute dem från den här informationen? Sen Sen är det specialfrågan man löser det med integritet och vem ger lov till vad. Men jag uppfattar att vi krånglar till det väldigt mycket. Det måste bli väldigt enkelt för en person att ge tillåtelse till närstående olika vårdgivare att samla data och göra den lättillgängligen för alla för att det ska bli så bra vård som möjligt. Det är på gång nu att införa det nya stora journalsystemet Millennium hos oss I VGR.
Speaker 1:Där kommunerna ska vara med också. Det är en stor grej att man får vara med. Men det kommer ändå finnas andra personer utanför det här systemet som behöver vara med. Men det är en ansats. Vi pratar mycket om det på grund avbordsamtalet och det är en grupp som vi inte får glömma inom närstående.
Speaker 1:Hur kan de vara delaktiga och bidra? Idag är det som att de kanske bär den sköraädret väldigt länge och till slut orkar de inte för att de inte fått någon hjälp alls. Där måste vi tillsammans med kommuner hitta bra lösningar så man orkar längre. Samtidigt är det en utmaning att man när vården flyttar hem och vi flyttar hem, att det liksom får inte bli ett sjukhus eller sjukvårdsinrättning hemma. Det vet jag inte vad igen ni har.
Speaker 1:Hur kan man få de här vårdhjälpmedlen och vården att vara närvarande utan att det tar över?
Speaker 2:Det känns som en tum mantel att bära och vara representant för alla olika perspektiv utifrån patient. Det tänker jag nog inte försöka ta på mig. Jag kan bara prata utifrån mitt perspektiv som lever med en kronisk sjukdom. Jag brukar alltid prata om att jag tycker det är mycket fokus när vi pratar om hur vården ska bli personcentrerat, patientens fokus I fokus och så vidare. Att vi ska tillhandahålla mer vård.
Speaker 2:Men jag vill faktiskt så lite som möjligt att göra med vården. Jag vill inte kontakt med vården alls. För när jag måste det stoppar jag upp mitt liv och det påminner mig om att jag är sjuk. Allt som jag måste krångla med. Jag vill inte med vården.
Speaker 2:Jag vill inte ringa samtalet, jag vill inte chatten, jag vill inte det. Jag vill inte att det ska mätas på det. Mätpunkterna borde egentligen handla om precis tvärtom. Att jag ska så lite kontantsomgården som möjligt att göra. Sen beror det som sagt på vem man är som person och patient och vilken sjukdom och tillstånd man befinner sig I.
Speaker 2:Man brukar prata om normalfördelningskurvan att 10-tjugo procent ligger som eftersläntrare och majoriteten ligger på 60-åttio procent och sedan har vi 10-tjugo procent som är early adopters eller spetspatienter eller vad man vill uttrycka det som. Jag tror att nu försöker vi på något sätt knöka ihop ett system som ska passa för alla. Det behöver vi göra såklart, men jag tänker att fokus behöver ligga på att tillhandahålla till just de som behöver det mest. Och sedan se till att rusta sådana som jag eller kanske några som ligger I majoriteten också att ta steg I att bli mer och mer självständiga. Så jag tänker att det är det som det behöver handla om.
Speaker 2:Jag tror att vi tar lite för stort tugga om vi ska rigga det här för att passa alla. Det låter bakvänt när jag säger det, jag hör det själv. På något sätt tror jag att det handlar om att göra det så enkelt som möjligt så att patienten inte behöver ringa samtalet eller ta chatten eller kontakt överhuvudtaget om det inte är absolut nödvändigt. När det behövs så måste vården finnas där såklart.
Speaker 1:Jag scrollar med dig helt Jenny.
Speaker 2:Det är
Speaker 1:lite grann vi I vården, vår egen förträfflighet. Jag tänker på oss som alltid är så fokuserade på våra vårdplatser. Nu är frågan upp igen, hur många vårdplatser behöver vi? En vårdplats behövs ibland, men faktiskt mycket färre gånger om vi verkligen hade riggat vården bättre. Det finaste som finns att få en sängplats på Sahlgrenska universitetssjukhuset så är det nog ganska få som känner.
Speaker 1:Det är något man känner att man vill när inget annat finns till buds. Hade vi kommit in tidigare bättre så hade det kunnat lösas I en del fall på andra sätt. Jag tror det gäller alla typer av patienter. Man vill så lite kontakt med vården som möjligt. Men det är klart, när man väl känner att man inte har rätt hjälp då vill man kontakt med vården.
Speaker 1:Jag tänker på det här också igen. Vi har ett projekt nu, kvalitetsprojekt, test inom neurosjukvård hos oss där vi skickar ut enkäter till människor som brukar en årlig kontakt med oss med epilepsi. Jag tror man fått in ännu mer data men jag hörde om det första gången I våras. Då hade de hunnit skicka ut tjugo brev med tio olika frågor. Vad har du för besvär?
Speaker 1:Behöver du recept? Och sen var en fråga: Vill du komma på besök till oss? Det var en av tjugo som ville det. Då står vi här I köer och då kanske vi kan styra om lite grann så att vi ger mer vård när man väl behöver. Att vi finns där när man behöver det.
Speaker 1:Samtidigt var det naturligtvis en del som behövde en del andra kontakter. Vi har fått sådana reaktioner. Om vi I vården ska fortsätta skriva ut mediciner så vill vi vissa data för att känna oss säkra. Ja, så kan det vara. Men det kanske man kan lösa mer med digital kommunikation och så.
Speaker 1:Och så spara de där gångerna när man verkligen känner att man vill ett face to face-möte ibland faktiskt I verkligheten och ibland på Teams. Nog ska det vara lätt och fort att få. Dit måste Vi måste lita på att när människor säger jag behöver inte kontakt så har de sannolikt rätt.
Speaker 3:För mig ringar det in väldigt mycket vad Nära vård handlar om. Om att kunna göra tjänster som är mer målgruppsanpassade. En tjänst passar verkligen inte alla. Och som ni båda har varit inne på att också ska vi börja någonstans så kanske det är de två grupperna, de som har de riktigt stora behoven, för dem vet vi också att vi inte levererar bra kvalitet för. Och det är också så vi kan jobba med att använda resurser bättre.
Speaker 3:Men sen också alla de som faktiskt vill kunna göra mycket mycket mer själv och har de resurserna själv. Brukar tänka att vi borde ju börja mäta, det är icke-händelserna som är vår framgång, inte händelserna. Vi pratar ju väldigt mycket produktion. Hur snabbt kan vi producera lite mer händelser men egentligen är det det vi inte producerar som är framgången.
Speaker 2:Får jag dra en livsresa, är det okej? Ja, jättebra. Jag fick diabetes typ ett när jag var sex år, etttusen niohundraåttiotvå. Och då låg jag inneliggande ett par gånger om året så fick jag lägga inne ett par veckor på sjukhus för justering av insulin och sådant. Det var innan det fanns blodsockermetare och det fanns inga måltidssinsolin heller så det var strikt med tider och jag hamnade I KOM flera gånger och fick ligga inne på sjukhus med anledning av det också.
Speaker 2:Så det var ett väldigt styrt system att leva I då. Sedan blev det mer och mer flexibilitet när det kom bättre mediciner. Sen så småningom kom också automatisk dosering så jag slapp sticka mig så mycket. Sen kom det sensorer och det är en enorm teknikutveckling inom det här området. Det jag vill säga med den här historien är att mitt behov av kontakt med vården har minskat ju mer jag har fått tillgång till teknik av olika slag.
Speaker 2:Min vårdkonsumtion minskar. Det kan jag också konstatera att en ganska vanlig komplikation av att leva många år med sjukdomen diabetes är att man får förändringar på sina ögonbottnar. Det är det som man säger tidigare blev man blind, nu är det inte lika vanligt längre för vi stoppar det I tid med hjälp av kontroller. Men jag fick veta när jag var strax över tjugo år att jag hade fått förändringar på mina ögonbottnar och sedan har det följts upp sedan dess. För fem-sex år sedan fick jag reta I ett vanligt rutinbesök att mina förändringar som jag hade haft sedan jag var tjugo år hade gått tillbaka och försvunnit.
Speaker 2:Fantastiskt. Det är fantastiskt. Då tänker man så här. Att sitta och höra om orättvisor där det handlar om kanske prioritering av pengar. Det handlar om politik, det handlar om frågor som blir så, när man tittar utifrån det här större perspektivet och ett liv som det faktiskt handlar om så blir det så banalt.
Speaker 2:Det är lite svårt att förhålla sig till det när man sitter på två stolar. Apropå drivkraft så är det kanske det som är min drivkraft I att jobba med det här. Men det är också väldigt tröttsamt så klart. För jag vill förändra ett stort system som kanske nästan är omöjligt. Men jag hoppas att vi kommer framåt I de här frågorna.
Speaker 1:Det går att gå och vandra men det kommer att ta tid.
Speaker 3:Men var ligger orättvisorna? Berätta så att vi förstår
Speaker 2:mig. Till exempel att vi inte har tillgång till samma typ av hjälpmedel på samma sätt I hela Sverige. Det handlar också vad jag förstår om ekonomiska prioriteringar till hur man skriver ut och på vilket sätt. Jag tycker att det är helt galet att det ska skilja. Tänker vi nu att vi ska växla upp just den typen av utrustning som det handlar om här som egenmonitorering inte bara för diabetes utan man tänker vi vill det för många olika tillstånd eller sjukdomar eller kanske I vissa fall förebyggande också.
Speaker 2:Då kan det inte handla om pengar på det sättet som det kanske gör idag. Det kan inte vara upp till varje vårdcentral att bestämma själv vad man kan förskriva. Så vi måste se till att vi riggar hela systemet med ekonomi, med information och informationstillgång, med datahanteringen. Alltihop måste funka på ett bra sätt annars blir det patienterna som får betala I slutändan.
Speaker 3:Känner du igen det Maria?
Speaker 1:Jag har själv brottats med stora underskott för just diabetesmedelsmedlen att de är så dyra och inte har den budgeten och så förstår man att det kommer besparingar I andra änden. Men när kommer de? På det sättet är det lättare att jobba på ett stort sjukhus än att det är en stor ekonomi. Jag vet att så många vårdcentraler styr så är det ju Det kan hänga på den lokala och så får det inte vara. Därför måste vi de här nationella riktlinjerna.
Speaker 1:Det kan ju vara andra änden innebära att ibland bli trögare innan man vågar införa någonting ur hela landet för att man måste vara säkerställa att det är. Allt det du talar om Jenny visar att vi måste göra plats för nya dyra situationssektorn behandlingar för de kommer att spara både lidande men faktiskt också rent krasst samhällskostnader. Men vi kan inte bara öka vårdkostnader, inte så mycket I alla fall, utan då måste vi försöka växla bort sånt som inte ger värde, lågvärdevård eller som inte ger något värde alls eller som till och med skapar problem för folk. Då måste vi rannsaka oss själva. Vad är det vi gör I vården som faktiskt inte tillför så mycket värde?
Speaker 1:Och så våga sluta med det. Du sa innan, man måste vara modig. Det handlar också om att göra modiga förändringar. Det har vi pratat om innan, du och jag Lisbeth, med människor I slutet av sina liv. Sköra människor med många sjukdomar uppe I 90-årsåldern konsumerar väldigt stora vårdkostnader.
Speaker 1:Det är väl okej om de vinner livskvalitet och månader och år på det. Men om de skadas av det för att vi till varje pris ska köra in dem I ambulans och köra dem genom en röntgenapparat, hålla på med massa prover och så. Då försvårar vi för andra metoder att komma in och där måste vi tillsammans våga se att vi inte undanhåller behandlingen utan vi måste värdera vad det är som gör. Jag återkommer till det. Vi har en enda uppgift I vården, att ge så bra livskvalitet som möjligt så länge som möjligt till alla människor.
Speaker 1:Då måste vi våga se att ibland är insatser som inte ger så stor nytta och då måste vi våga sluta med dem. Det är svårt. Där får vi mycket kritik ofta, men där måste vi vara modig. Då måste vi politiker och beslutsfattare som står upp för det så att man inte bromsar utvecklingen för en Jag menar som när du var ung och Nej, du är ung, men du var yngre innan ändå. Eller hur?
Speaker 1:Att det faktiskt var tveksamt. Ska jag rätt att få den här? Och det finns ju andra människor med andra sjukdomar nu som står inför möjligheten att få nya dyra behandlingar och samtidigt kan det sänka lokalt kostnader för någon. Till svåra beslut. Men det är det jag engagerar mig I för jag tycker att det är viktigt och någonstans måste vi också fatta I vården att det är klart vi måste pengar till skolan.
Speaker 1:Vi måste pengar till processen, till försvaret så att vi får fundera på vad vi gör. Då måste vi släppa mer vård själva så folk kan hantera mer vård själva och på det sättet bidra. Och släppa fram de saker som verkligen har att göra nytta och sluta med det som inte gör nytta.
Speaker 2:Det har skett kopplat till diabetessjukdomarna en förändring också just kopplat till livskvalitet. Jag har ända sedan jag fick diabetes nästan vetat om att min livstid är förkortad I ungefär femton år. Det har jag haft med mig hela tiden. Det är kanske min största motivator till att jag vill ta hand om mig själv för att jag vill bli gammal överhuvudtaget. Men nu har det också kommit en till dimension I det här för nu inser jag att jag vill bli gammal men jag måste hålla mig så pass frisk att jag kan ta hand om mig själv.
Speaker 2:Tidigare så har inte diabetespatienterna kanske hunnit hamna på ålderdomshem för vi har dött innan vi har kommit dit för vi har dött I förtid. Men nu hamnar vi även inom äldreomsorgen och där är man inte riktigt riggad för att ta hand om den typen av patienter som det här handlar om. Så det är ju också, apropå nytta, det skapar också andra utmaningar som vi måste se på hela samhällssystemet, precis som du är inne på Maria för att kunna hantera det här. Sen måste jag också lägga till det kopplat till omfördelningskostnader. Det tycker jag också att vi måste bli mycket bättre på att titta på, eller omfördelningsnyttor snarare.
Speaker 2:För att det är ju ofta diabetespatienterna som befinner sig även I andra vårdprocesser. Det är de som får stroke, det är de som får hjärt och kärlsjukdomar, det är de som får hjärtsvikten, det är hypertonikerna, det är ofta där de är. Så om vi kan jobba med grundproblemet, kanske med stöd av digital teknik så att patienterna kan ta hand om sin diabetessjukdom bättre, då kanske vi minimerar risken för andra sjukdomar också och Inte heller att man behöver det stödet när man blir äldre heller. Det är ett mycket större perspektiv än att det handlar om att ge en patient ett hjälpmedel. Det kan inte vara det som är kostnaden och nyttan vi tittar på.
Speaker 2:Vi måste titta på mycket större.
Speaker 1:Sen är det en fråga som apropå vår förtroendemätning Lisbeth. Vi är beroende av att hela allmänheten även de som inte behöver sjukvård just nu förstår vilken nytta man gör. Det är en fantastisk berättelse du ger dig Jenny. Såna berättelsen måste ju ut. Jag uppfattar att allmänheten tror annars att det inte hänt någonting.
Speaker 1:Vården har alltid problem och det verkar vara dysfunktionellt att de inte får det att funka när det I själva verket har varit en mirakulös utveckling. Vi åstadkommer så jäkla mycket mer hälsa tillsammans. Vi och Ihop med människor och patienter som tar med er. Det är enormt vad mycket friskare vi blir. Vilka hälsovinningar.
Speaker 1:Jag tror att om det kommer ut bättre då är man också beredd att betala mer till det offentliga sjukvårdssystemet. Men om det bara kommer ut de här negativa historierna om hur illa skött vården är, vilket som är helt felaktig, så tyvärr så underminerar vi ju vårt system. Sen är det ju alltid mycket lättare att komma ut med en dålig nyhet än en bra nyhet. Men vi måste försöka nå ut med de här berättelserna. Det är ju fantastiskt.
Speaker 3:Vi har faktiskt pratat ganska mycket I min programgrupp och så om det vi kallar berättande ledarskap. Vi tror att berättelserna har otroligt stor roll just I transformation också. Berättelsen för att skapa trygghet hos invånarna, men också stolthet hos medarbetarna, lusten, hoppet att det går att lyssna till din berättelse Jenny eller din berättelse Maria om hur det faktiskt spelade roll att ni hade tränat så mycket I de här mobila teamen. Att de fanns när pandemin kom och var det. Men jag undrar med hur, nu fick ni så fina siffror och den här förtroendet, men har ni en särskild tanke på hur allmänheten eller invånarna får förstå vilka förändringar som sker?
Speaker 3:För ni har ju också haft ganska mycket rubriker som du säger om neddragningar och så.
Speaker 1:Vi bevakar ju det noga. Jag tycker att vi har en väldigt fin kommunikationsavdelning. Det är ju ofta en avdelning som generellt I olika organisationer blir ganska nedskälld. Varför har man överhuvudtaget kommunikatör för att höra att nu ska vi bara jobba med vård? Vi har ganska få kommunikatörer sett till vår organisation, men de gör ett otroligt bra jobb.
Speaker 1:Jag brukar säga att det är jätteviktigt att nå ut med de här bilderna. Folk har också rätt att få reda på vad fan får jag för pengarna? Jo, du får detta. Där vet vi de senaste åren att vi har fått ut mycket mer positiv kommunikation generellt. Även om det har varit en del skrivningar.
Speaker 1:Vi når ut, men vi behöver nå ut ännu mycket bättre. Jag brukar prata väldigt mycket med Sen har vi vår egna ambassadör, våra medarbetare hela vägen ut. Det är en balansgång mellan att man självklart måste få uttrycka det man är missnöjd med och man kan vara missnöjd med mycket. Men man måste vara medveten om att om man inte lyfter det som funkar bra på ens egna arbetsplats och det som är bra, då kommer det att undermineras. Jag brukar alltid ge exempel till biståndsorganisationer som vädjar om pengar.
Speaker 1:De brukar sällan skicka ut så himla mycket information om elände. De brukar ofta en ganska positiv stå I alla fall ett lyckligt slut som de skickar ut. För då vet man att folk är beredda att betala mer. Folk är inte beredda att betala mer om man från Rädda Barnen skriver att det är bara elände. Vi lyckas inte med något och vi har oändliga behov som vi aldrig lyckas täcka.
Speaker 1:Tyvärr, folk blir inte sugna på att betala utan man vill höra de här lyckade storelserna. Då vill man betala mer. Det behöver alla I vården vara medvetna om att sedan ska man inte skönmåla, men man måste. Jag tycker vi är för dåliga, vårdens medarbetare, på att lyfta fram det som är bra. Ibland tror jag att det är lite grann vår uppgift, det är ju här för att hitta fel människor.
Speaker 1:Eller hur? Vi ska lita på sjukdomen felet. Ibland håller vi på med det med vår egen organisation. Jag tycker ibland när jag jämför när jag är privata organisationer, fast det funkar jättebra väldigt mycket I vården med en enormt komplexa situation. Jag tänker att äldreboenden är ju redan igång.
Speaker 1:Den har varit igång ganska länge och ändå klarar vi biffen på färre vårdplatser och med bra resultat på helheten. Så att det är inte så att ingenting har hänt. Det räcker inte trots att vi har gjort mycket, vi har gjort mycket förändringar så måste takten öka. Det håller jag med om. Men får man höra när man har försökt bidra med att förändra att ingenting har hänt och ingen har gjort så tappar man ju sugen.
Speaker 1:När det hänt massor, men det räcker inte. Det måste gå fortare, ännu fortare. Det kan det göra för vi har redan fått upp farten lite grann.
Speaker 3:Jag tänker mycket att som invånare, och jag tror kanske särskilt I glesbygdsområdet, jag bor ju själv I Norrbotten, så blir ju alltså husen och sjukhusen symbolerna för tryggheten. Och då behöver man ju berätta sig, som din Jenny, att egentligen vill inte jag vara där för vården skapar riktig trygghet när jag kan hantera min sjukdom bra själv. Eller den närstående till den sköra äldre som känner att jag faktiskt har koll på läget och behöver inte lägga all min energi på att förstå vad var nästa steg eller vad var det som sas där. Men de berättelserna så vi inte bara fäster oss vid det gamla strukturbygget för med digitaliseringen, alltså den stora potentialen är ju att den är gränslös och inte har något hus på något sätt. Det är ju där vi har en otrolig vinst.
Speaker 1:Absolut. Och där hoppas vi mycket nu på kontakter med primärvården. För ibland har man ju satt likhetstecken mellan nära vård och primärvård och det menar jag är fel. Vi behöver från sjukhusvården och specialistvården också vara en del av nära vård även om primärvården är en stor och viktig bas. Just att man ska försöka få bort det här aktiva sökandet på akuten hela tiden för att lösa diverse problem.
Speaker 1:Att man vet att jag går till min vårdcentral och är det så att min läkare eller sjuksköterska på vårdcentralen behöver råd från sjukhuset och får kontakt digitalt och kan lösa det på vårdcentralen. Så jag behöver inte åka in för när jag verkligen får en uppmaning. Där har vi flera sådana projekt.
Speaker 3:Maria, du nämnde det här med Sahlgrenska hemma. Berätta, vad är det för någonting?
Speaker 1:Det är egentligen en stor strategi där vi försöker titta på all vård som vi bedriver hemma. Både våra mobila närsjuksteam. Vi har ju som alla sjukvårdsorganisationer också en avancerad sjukvård I hemmet med palliativ vård. Det finns många mobila team som varit hemma länge. Men vi försöker samla ihop alla som har varit fysiskt hemma, alla de digitala initiativ.
Speaker 1:Vad är det som pågår egentligen? Samla det och försöka få dem som vill ge mer vård hemma men ändå känner att de behöver fysiska aktörer ute att kunna dra nytta av våra närsjukhussiv och använda dem som händer, fötter, ögon och öron. Samla det så att det är en stor strategi. Sen vill vi fokusera på att mer efterlikna den typen av vård, Hospiransortoom, där man kanske har kontakter ett par gånger om dagen med patienten som befinner sig hemma och får vård för något som de normalt hade fått på sjukhus. Där ska vi dra igång ett projekt kring till exempel kvinnor med för tidig vattenavgång som är gravida som tidigare har behövt läggas in, monitoreras med sitt G-kurva, tempo.
Speaker 1:Att man istället kan få vara hemma. Det är ju en grupp som är otroligt jobbigt att ligga inne på sjukhus och bara vänta och bara ligga där. Många kanske har en familj som andra har mindre barn hemma och allt möjligt. Det är en stor vinst och en vinst för sjukhuset. Vi har de med långdragna infektioner, proteser och sånt som ska kunna få vård hemma.
Speaker 1:Malmö har dragit igång ett sådant projekt längre där de har mer intensiva där vi varit ner och tittat. De berättade just hur de gjorde när de anslöt patienter som låg inne på sjukhus och skulle hem och de gick upp till avdelningen för att beskriva det här är vårt koncept. Är du med på detta? Vill du komma hem? Då berättade de just att patienten I grannsängen sa men hallå, det låter ju jättebra.
Speaker 1:Kan inte jag också få göra det? Ja, sa de ja, det är ingen som har frågat om det men vi kan kolla med avdelningsläkaren. Avdelsläkaren sa Oj, det har jag inte tänkt på, men det kanske kan funka det med I oro. Så åkte den patienten hem också. Så det är vår tro att tro att man så gärna vill ligga in I en säng.
Speaker 1:Det finns mängder med patienter som bara vill hem. Kanske att det kan funka också bara man tänker till, men vi tänker inte på det. Återigen till Sager ska hemma så har det blivit ett ord nu senaste året som gör att fler tänker den tanken och det blir lättare att tänka till. Vänta nu, kan jag ge den här vården hemma istället?
Speaker 3:Det tror jag
Speaker 1:är viktigt. Men samtidigt vet vi att de här närsjukhusstiden som vi har som är en jätteviktig del, de har förhindrat otroligt mycket sjukhusvård. Vi räknar med att jag räknar med att det drar ungefär. Annars hade vi behövt åttio sängplatser till varje dag på Sahlgrenska om vi inte hade haft dem. De är ute tidigt.
Speaker 1:Vi har ambulanssjukvårdare som kontaktar dem och kan ordna anslutning istället för att ta med sig patienten tillbaka in. Det är en fantastisk hjälp, det är det. Sex noll patienter förra året fick vård hemma om den här sjukvårdsteamen. Det är en stor bulk vi har där.
Speaker 3:Jag tänker om man går till egenmonitorering, Jenny, vad är strategin framåt för Uppsala? Jag tycker vi har så fina berättelser om vad det här verkligen spelar för roll för människor. Men den här riktiga bredden, att verkligen få till det, det verkar så svårt. Vad har ni?
Speaker 2:Jag tror att en springande punkt I det, det var det som du var inne på tidigare Maria, att vi måste kunna tillgängliggöra informationen som samlas in av det här. Det kräver en betydligt mer modulär arkitektur där vi kan separera data eller informationen från applikationen. Jag tror att den stora utmaningen ligger där, vi är inte så vana vid att jobba med upphandlingar på det sättet, vi är inte så vana vid att jobba med krav ställning på det sättet. Vi kanske lägger lite mycket av det här på leverantörerna medan det kanske borde vara vi som är tydligare med vad det är för funktion vi vill åt när vi ska köpa nya prylar. Jag tror att den stora utmaningen handlar om det hos oss.
Speaker 2:Det är därför vi valt att inte gå ut och titta på en lösning på det sättet. Vi tror att vi behöver kunna mäta olika indikatorer. Men vi vill inte från början välja till vilken process det ska höra hemma eller vilken vårdpersonal det är som ska jobba med det här. Utan Vi måste kunna tillgängliggöra den datan på olika sätt för olika typer av vårdpersonal. Vår strategi handlar mycket om vårdinformationsmiljön och hur vi ska tillgängliggöra informationen på ett annat sätt än vad vi kanske kan och har kunnat tidigare.
Speaker 3:Är det någonting som behöver göras, tänker ni, något större nationella grepp I de här frågorna som handlar om egenmonitorering och digitalisering och rätten att få sin vård hemma? Vad är det saker vi saknar?
Speaker 2:Ja, juridik är ju någonting som naturligtvis är väldigt intressant att prata om här tycker jag, Som en av dem, det pågår en massa på nationell nivå I det området så det är väl att vänta in det som kommer där. Jag tror att vi kanske inte ens har en samsyn kring vad egenmonitorering är. Inte ens när vi pratar om egenmonitorering inom olika områden. Jag vet att vi har den diskussionen nu att räknas det som distanssjukvård? Räknas det som egenvård?
Speaker 2:Eller vad är det för typ av vård som egenmonitorering är? Där har man redan nu hos oss upptäckt att man ser det på olika sätt. Skälet till att det är viktigt är för att vi rör sig I olika lagrum beroende på vad man väljer I det här. Så jag tror att där behöver vi tydliggöra det här nationellt. Vi behöver hantera den typen av frågor där.
Speaker 2:Det kan inte vara upp till varje område att bestämma vad det här är för typ av vård. Jag tror att den frågan är nog inte enkel heller för att jag tror att det skiljer sig. I vissa fall så är det förebyggande I vissa fall så är det egenvård I vissa fall så är det distanssjukvård så att det kanske är de begreppen I grunden som man behöver på något sätt titta på.
Speaker 3:Det är bara att få fram, jag bara får I huvudet. Jag tänker på I nära vårdutredningen så var man ju inne på om man skulle kunna ta bort öppen och sluten vård för det stänger ju också in oss I olika lagrum läkemedelshantering till exempel annat. Det kanske är helt andra, det kanske inte är vårdnivåer och öppen och sluten. Det kanske är det här vi pratade om, lite grann vad är det jag får? Det är inte var jag får utan handlar det om förebyggande, det handlar om egenvård.
Speaker 3:Det är också en transformation på något sätt I vårt sätt att tänka.
Speaker 1:Ja verkligen. Det där känner jag igen och jag blir trött på det. Sen inser man det att det tar lite tid för lagstiftning att hänga med, men den måste bli snabbare på att hänga med. Och sen uppfattar jag att en hel del har någon slags tro på att lagstiftningen är statisk. Att det är någon slags naturlag.
Speaker 1:Nu ska vi gå och fråga vad som står. Om inte lagarna stämmer med den intention som vi har nu eller om den har ändrats eller om det visade sig att lagarna skrevs men inte skrevs tillräckligt då måste vi ändra dem. Det är därför vi har. Sen tar det lite tid och så. Men jag blir trött på den på den bilden av lagar som naturlagar för det är de inte och vi måste hänga med och det går alldeles för långsamt.
Speaker 1:Ibland handlar det inte om lagen som ska ändras utan det är tolkningen och praxis. Man kan jobba enligt den lag som finns bara man tänker på att följa lagens intention och se att det stämmer. Där är det ibland en rädsla och en fyrkantig. Vi krockar ibland olika organisationer kring hur vi tolkar lagen. Där måste vi nog försöka Det är där det kan vara hjälpsamt att personens perspektiv och, tycker jag, skattebetalarnas.
Speaker 1:Vad är det bästa för personen? Vad är rimligt för skattebetalarna? Kan vi hantera det här under nuvarande lagstiftning? Då gör vi det. Vi tjafsar inte så mycket om det.
Speaker 1:Om lagen behöver skrivas om för att den inte är tidsenlig måste vi snabb hjälp, politisk hjälp till att göra det. Vi har inte råd att hålla på med den här dubbelvården och byråkratin och så som det är. Det är väldigt tröttsamt ibland.
Speaker 3:Så himla klokt. Jag tänker vi har pratat länge vi ska börja avrunda. Men är det någonting som vi inte har pratat om? Som ni känner att det här vill jag ändå få sagt? Vi hade ju kunnat prata jättelänge för det finns så många olika delar.
Speaker 1:Det tycker jag vi har sagt, men det är ju en väldigt positiv ljus framtid vi ser. Det finns många möjligheter här. Men man behöver vara lite mer snabbfotade och snabbttänkt och samarbeta och våga göra fel.
Speaker 2:Ja, jag tänker också det att våga göra fel. Modet I att våga testa saker utan att vi har alla svaren från början. Här behöver också politiken vara med på det. För ofta är det då vad kostar det? Vad innebär det?
Speaker 2:Vi har inte alla svaren och det måste vara okej att vi får testa och utforska det här. Annars tror jag att det I slutändan kommer kosta betydligt mycket mer. I värsta fall kostar det människoliv om man ska vara riktigt drastiskt. Om man pratar ekonomi så tror jag att vi måste tänka på det här på ett annat sätt och vara lite mer tillåtande för att göra misstag och fel. Och kasta oss ut helt enkelt.
Speaker 1:Och då kommer det här med den evidensbaserade vården och vi som jobbar på universitetssjukhus. Det är klart att det är viktigt att vi har Forskning måste bedrivas I framkant och vi måste fundera på vilken typ av forskning man kan när man har pågående förändrade arbetssätt. Sen måste vi inte glömma att följa upp saker vare sig vi gör det inom ramen för ett forskningsprojekt eller vi följer upp det som ett kvalitetsprojekt. Och våga redovisa det vi ser även om det inte riktigt var det vi hoppades på eller trodde.
Speaker 3:Det jag tycker är spännande nu med hela evidens. Vi har ju varit väldigt duktiga på evidens kring vad som ska göras, men vi har kanske inte varit lika intresserade av evidensen kring hur. Vad spelar det för roll att jag får ta egen makt? Vad spelar det för roll att jag får göra det här själv? Och det vet vi ju när vi pratar om compliance eller följsamhet till behandlingsråd och så, turet spelar också roll.
Speaker 3:Jag tycker vi är inne I någonting där som jag tycker är intressant för framtiden. Att vi vet att det har avgörande betydelse, det är ju personcentreringen, att det spelar roll för resultatet. Att jag var motiverad eller att jag som person kände att det här passar för mig och mitt liv och då kommer jag att kunna på något sätt agera enligt oss.
Speaker 2:Jag tror också det att, och där måste jag igen titta I min egen backspegel, att ingen var en större lögnare kring vad jag gjorde, hur jag hanterade mitt liv än jag tills jag fick en sensor på armen som till slut berättade hur det verkligen låg till. Då var jag själv tvungen att inse att det här var ingen bra väg att vara på. Så fungerar vi människor. Man vill inte förändra sig kanske. Du måste någon slags riktig motivator till att vilja göra på ett annat sätt, leda ditt liv på ett annat sätt eller kanske fatta andra beslut än de du brukar göra.
Speaker 2:Där kan digitaliseringen vara ett stöd, men också en stress naturligtvis I att du tvingas på ett sätt som du kanske inte hade behövt tidigare. Men jag tror att varje person måste hitta sin egen motivation. Jag tror inte att det finns ett sätt att göra det för alla utan det är nog olika.
Speaker 3:Vi ska avrunda och jag ställer frågan vad nära är för er? Jenny vad är nära för dig?
Speaker 2:Min första tanke när jag tänker på frågan är att det har något med våra sinnen att göra på ett eller annat sätt. Det kanske inte alltid är ett sinne som det handlar om. Vi kan vara flera eller ett av dem. Men vi är nära trots att vi sitter långt ifrån varandra men vi hör varandra och vi ser varandra. Det är ju nära.
Speaker 2:Lite filosofiskt så tänker jag att det har med våra sinnen att göra på ett rungande sätt.
Speaker 3:Tack. Maria, nära för dig?
Speaker 1:Nära för mig är när någon har lyssnat och förstått mig och klickar. Det gäller ju både socialt nära men jag tänker att det är också så nära vård ska funka att det är en vård som är skräddarsydd på ett sätt som gör att man
Speaker 2:har
Speaker 1:lyssnat in och att man också som person har lyssnat in vården. Att man är nära varandra, att det inte är en part utan två parter som försöker lyssna in och jämka och hitta varandra. Det kan ju vara både fysiskt och digitalt och på olika sätt. Men det handlar om att man har förstått vem man har framför sig och försöker anpassa sig och hitta en väg framåt tillsammans.
Speaker 3:Stort tack för att ni var med I Nära Vårdpodden och lycka till framåt.