Subscribe
Share
Share
Embed
”En inre tillfredställelse att kunna påverka andra människors liv i en positiv riktning.” ”Utrymmet för innovation måste finnas - att omforma hur vi möter behov.” Hur kan idéburna organisationer bidra till omställningen mot Nära vård? Vilka utmaningar och möjligheter finns för icke-vinstdrivande aktörer i välfärdssektorn? Lyssna till Emma Henriksson, generalsekreterare för branschorganisationen Famna.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Emma:Det där var en svår omställning på en del håll innan man insåg att vänta nu. Det gör ju att jag I min professionsroll också kan jobba på ett annat sätt. Jag får möjlighet att räcka till för fler. En person som har levt in och ut ur fängelse kan också dömas av det gränsskyddet. Men kanske också fortfarande har en missbrukssjukdom.
Emma:Att ordna äldreomsorg för personer I den situationen, det är inte alla som klarar av att göra det. Där har vi medlemmar som känner den här gruppen.
Lisbeth:I omställningen till nära vård behöver vi alla delar av samhället och alla aktörer behöver samverka såväl de offentliga som de privata och civilsamhället. Alla delar är viktiga I utvecklingen. Och de kompletterar ju varandra med sina olika perspektiv. I Sverige har vi en hel del vård och omsorg som med sina perspektiv och sin historia spelar en viktig roll för att nå en nära vård och omsorg. Och det vill vi förstås veta mer om, så välkommen hit Emma Henriksson som bland annat är generalsekreterare för branschorganisationen Famna.
Lisbeth:Välkommen Emma!
Emma:Tack så mycket!
Lisbeth:Man får verkligen säga bland annat för du har så mycket på din karta. Men berätta lite om dig själv och vem du är.
Emma:Jag är en person som har jobbat med olika typer av välfärdsfrågor I många olika roller under hela mitt vuxna liv. Jag blev förälder när jag var arton år första gången. Jag upptäckte hur de här trygghetssystemen inte riktigt fungerade. Jag blev frustrerad över det och gav mig in I politiken. Sedan jobbade jag med politiken som plattform under ganska många år På både kommunal och regionnivå, och sedan framför allt på nationell nivå.
Emma:Jag var ledamot I riksdagen för Kristdemokraterna under tolv år. Efter det har jag jobbat en period med äldrefrågor på SKR. Jag har jobbat som konsult och hjälpt olika organisationer att förstå hur man navigerar I den ganska komplexa samhällsväv vi har. I maj har jag varit generalsekreterare för Fanna, I det här webbinariet. Sedan ägnade jag fritiden åt en massa styrelseuppdrag också.
Emma:Jag har en hatt där jag är företrädare för patienter, ordförande I diabetes Stockholm. Jag jobbar med lite andra frågor och är även ordförande för ECPAT som jobbar mot sexuell exploatering av barn.
Lisbeth:Och så har du varit statlig utredare.
Emma:Och så har vi en statlig utredare. Jag nämnde utredningen om hur vi kan ta vara på mer kunskaper efter att det har inträffat ett suicid. Idag har vi inte tillräckligt utarbetade system för att lära oss av det på ett brett sätt. Det är det vi har föreslagit. Den utredningen skickade regeringen ut på remiss ganska på en gång.
Emma:Vi överlämnade den första oktober och sen gick den ut I remiss här I slutet på oktober. Jag ser verkligen fram emot att få läsa responsen på våra förslag.
Lisbeth:Jag tänker att vi får återkomma till den och prata lite om den också och prata om civilsamhällets roll I omställningen till nära vård. Men du sa ju att ägna fritiden åt alla styrelseuppdrag. Vad gör du mer på fritiden? Hinner du något annat?
Emma:Jag har blivit begåvad med två barnbarn. De umgås jag gärna med på fritiden. Jag har turen att de bor nära dessutom. Sen ägnar jag mig ganska mycket åt keramik också. Den passion jag haft här I tjugo års tid ungefär.
Emma:Som har blommat ut ännu mer. Efter att jag lämnade politiken fick jag lite mer tid för det. I helgen ska jag stå på marknaden och sälja keramik. Man får lite för fullt med keramik hemma när man gör saker till henne. Är det skålar och bruksgods eller är det skulpturer?
Emma:Jag gör mest bruksgods. Gods. Jag tycker att det är trevligt att använda vackra saker I vardagen så att det blir sånt jag själv känner att jag skulle vilja som jag gör. Det är mycket koppar, en del vaser och skålar och sånt. Ljusdagar blir det nu till julmarknaden.
Lisbeth:Ja, det kan jag förstå. Men har du brännögna eller?
Emma:Ja, jag har riggat ordentligt så att man kan sitta här. Men det roligaste är att göra det tillsammans med andra. Vi är ett gäng som träffas på kursen en gång I veckan. Mest för att vi har en så rackarnstrevlig grupp. Man kan aldrig bli full här, framför allt lär man sig av varandra.
Lisbeth:Vissa människor man träffar tänker man de måste mer tid på dygnet än vad jag har när jag hör allt du hinner med. Och jag känner ju också som har fått träffa dig I olika roller, du har ju haft många olika roller som vi har stött på varandra, Att det här engagemanget ändå har någonting med saken att göra. Har du reflekterat på det? Det här att du har någon typ av glöd som gör att Inte glöd för bränna keramik, men glöd för annat. Påverkar det ditt sätt att leva?
Lisbeth:Jo,
Emma:men så är det väl. Det är väl ett trick man har lärt sig generellt när man finns I olika sammanhang. Vill du få något gjort, så frågar någon som redan gör massor. Men sen är det så att I många olika roller så blir man ju inspirerad till att göra mer saker. Man ser nyttan av det jag upptäcker är en roll.
Emma:Kan jag föra med mig in I en annan roll och sprida de insikterna där? Då blir det lätt att man hamnar I flera olika sammanhang, men får väldigt mycket nytta. Det är inte alltid så att man måste lägga lika mycket tid på vart och ett av det, eftersom du får de här synergierna. Jag måste ändå prata med samma person på Socialstyrelsen, fast från tre olika hattar kanske ibland. Men är
Lisbeth:det inte det som är det här med en massa engagemangdrivna också? Då engagerar man sig I frågor som på något sätt också har beröring. Det är som du säger, samhällsutvecklingen, offentlig sektor och vår välfärd som du också haft som en bottenplatta och sen så ger det ringar på vattnet.
Emma:Ja, men så är det ju. Sen är det klart att man får en På ett personligt plan blir det ju djupt tillfredsställande när man ser att man faktiskt kan påverka andra människors liv I en positiv riktning. Det lilla jag kan bidra med faktiskt kan göra skillnad. Det ger ju en inre tillfredsställelse. Oavsett om det är det väldigt lilla att man hjälper någon annan att lära sig att för första gången bemästradrajskivan.
Emma:Det handlar om att du I de mest extrema fallen där jag varit inblandad. Jag får veta att det jag delade med mig av min kunskap I ett fall gjorde att någon fick de argumenten som gjorde att han kunde beskriva sin situation på ett sätt som gjorde att personen inte blev skickad tillbaka hem till en krigssituation, utan faktiskt fick uppehållstillstånd. Han hade alla skeden. Det var han som hade genomgått allt det traumatiska, men han förstod inte att navigera I systemet, men jag kunde lägga den där lilla trampstenen emellan som gjorde att han kunde ta sig över den där djupa klyftan.
Lisbeth:Ja, fantastiskt. Jag tänker att där behöver man också bära med sig I rätten att få vara aktiv och göra skillnad under hela livet. Ibland tänker jag att vi tänker att det här är under en period I livet men alla har vi de behoven av att kunna få betyda något för någon. Så det tycker vi behöver bära in också I våra välfärdschefer. Inte minst I äldreomsorg och annat att verkligen ta den kraften hos människor.
Lisbeth:Du har blivit generalsekreterare för Famna och jag tycker det vore bra att berätta lite om Famna. Vad är det för typ av organisation? Och sen är vi nyfikna på varför du valde att tacka ja till ett sådant uppdrag. Berätta om Famna.
Emma:Famna är ju en paraplyorganisation som representerar de aktörer som finns I välfärdssystemet. De bedriver på uppdrag av det offentliga olika typer av insatser. Det är både inom vård, inom omsorg, LSS verksamhet, särskilda boenden, skyddade boenden, trygghetsvärdar I utsatta områden, det är utslussverksamheter för personer som har suttit I fängelse. Det är egentligen på hela skalan. Både med kommuner som uppdragsgivare, regioner som uppdragsgivare och en hel del statliga myndigheter inom arbetsmarknadsområdet eller kriminalvården.
Emma:Det som är gemensamt för alla, även om man finns I väldigt många olika typer av verksamheter En del är föreningar, stiftelser och en del är till och med aktiebolag. Men alla har som gemensam utgångspunkt att all eventuellt överskott man får återinvesteras. Så att det finns I stadgarna eller I bolagsordningen att det inte går att dela ut vinst, utan all vinst ska återinvesteras. På engelska använder man ordet non for profit. På svenskan blir det Det blir lite svårt för en del att förstå, men vilka är det då?
Emma:Eftersom även en kommersiell företagare kan ju vara Men där finns alltid efterbolagens krav på att I syvende och sist så ska du göra det här för att tjäna pengar. Alla våra verksamheter gör det för att göra det bättre för de människor de har verksamheter för. Det finns inget annat syfte som är överordnat. De måste ändå svarta siffror för att få det att gå runt.
Lisbeth:Ja, såklart. Men de som är aktiebolag I er verksamhet, använder de sig av den delen av lagstiftningen som gör att man inte behöver dela ut vinst? Det finns ju en
Emma:särskild reglering för det. Ett exempel på ett aktiebolag vi har som medlemmar är Rädda barnen välfärd. Rädda barnen har ett så etablerat namn att då kanske man förstår att de har inte minst som syfte, utan de har barnen som syfte. Sen har de den del av verksamheten som de har I bolag. De bedriver bland annat ungdomsgårdar I Västerort I Stockholm, men finns på andra håll I landet också.
Emma:De bedriver utbildningar riktat till personer som jobbar med barn I kommuner eller I statliga verksamheter, för att de bättre ska lära sig att förstå: Hur kommunicerar vi med barn? Hur förstår vi barns rättigheter? Hur kan vi tillgodose barns rättigheter I den gärning vi gör?
Lisbeth:Hur många? Hur stora är ni? Hur många medlemmar har ni? -nittiofyra medlemmar.
Emma:-nittiofyra. Då är det alltifrån de största medlemmarna. Ersta diakoni, de som bedriver bland annat Ersta sjukhus I Stockholm, med miljardomsättning. Bräcke diakoni, som finns brett I många delar av landet, som också har många olika typer av verksamheter. Sveriges alla olika stadsmissioner.
Emma:Till väldigt små enheter som kanske finns på en ort, kanske bedriver ett litet LSS-boende eller en kvinnojour. Så det är väldigt varierat I storlek bland våra medlemmar.
Lisbeth:Vad är den viktigaste frågan som ni ser för att den här sektorn på något sätt ska kunna en viktig roll I vårt välfärdssystem? Vad driver ni för frågor just nu? Vad står högst på agendan?
Emma:Som paraplyorganisation är vår uppgift att jobba med förutsättningsfrågorna väldigt mycket. Hur kan den som upphandlar sådan här verksamhet, oavsett om man sitter som upphandlare I en kommun eller på en statlig myndighet. Hur kan man förstå förutsättningarna för våra typer av verksamheter? Hur kan lagstiftningen anpassas så att den fungerar för våra typer av verksamheter? Ibland är det där gemensamt för kommersiella aktörer, till exempel att I upphandlingar gör man väldigt stora upphandlingar med väldigt omfattande krav istället för att dela upp det I flera små upphandlingar, då blir det jättesvårt för mindre aktörer att vara med.
Emma:Då spelar det inte roll om man är eller inte. Något som är speciellt när det gäller förutsättningar för våra medlemmar är att I och med att man inte har så syfte att gå med vinst Det gör ju också att vi har inte de investerare som får kapital som man har om man är vinstdrivande. Syftar man till att dela ut vinsten, då finns det alltid någon som är beredd att investera för att man hoppas på att få en del av den vinsten. Men den typen av kapital kan våra medlemmar inte få. Det kan också vara mycket svårare att få banklån och såna saker, därför att man Du kan inte visa att du har gått med minst en massa år, för det har du inte.
Emma:För det var aldrig poängen. Just kapitalfrågan gör det svårare. Det blir en utmaning Det finns många gånger goda skäl att vi har väldigt höga krav på tillstånd. Men om jag tar ett exempel från en av våra medlemmar som vill starta en dygnet runt verksamhet inom det krävs tillstånd från IVO, då kan det ta ett år I handläggning. Innan man lämnar in den här ansökan, dels så ska man betala ganska många tusenlappar.
Emma:Vi pratar åtminstone fyra nollor. Och då ska du allting klart. Du ska lokalen klar. Du ska verksamhetschefen klar. Du ska kunna visa att du har bemanningen klar.
Emma:Och du vet inte riktigt om du kommer få godkänt. För det går inte att få förhandsbesked. Den person du anställt som verksamhetschef kanske var verksamhetschef för samma typ av verksamhet I kommunen. Men kommunen har inte tillståndsplikt. Så personen kan bli underkänd hos den delburna aktören fastän den har rätt att fortsätta jobba om den jobbar för en kommun.
Emma:Den kan den rollen I en kommun, men inte I en icke-offentlig verksamhet. Det kan handla om att man kanske ska läsa till den där fem poängskurs. Det är för en person som har yrkeserfarenhet från den rollen I ett par decennier. Det är ju en massa kostnader förknippade med att det här stående utan att få jobba under hela tillståndsgivningsprocessen. Har du inte ett stort kapital bakom dig så blir det där ganska tufft.
Lisbeth:Verkligen. Får du gehör för de här berättelserna? Finns det ett intresse?
Emma:Ja, det har ju tillkommit Fam har ju jobbat hårt I många år för att man ska skapa förutsättningar I lagstiftningen för att våra typer av verksamheter ska kunna lite lättare. Sedan ett januari tvåtusen tjugotre så finns det möjlighet att reservera upphandlingar, särskilt för Det är som alltid med ny lagstiftning. Det tar ju tid innan det verkligen kommer igång. Som beställare så måste det ju kommit till en tidpunkt där det är dags att göra en ny upphandling. Och sen så ska man fundera på om det är rätt typ av upphandling för att göra den reserverad eller inte.
Emma:Sen är det alltid med ny lagstiftning att det ska prövas rättsligt. Håller det? Eller misstolkade vi användning av lagen på något sätt? Så att det tar lite tid. Nio sådana upphandlingar har startats med den nya upphandlingen.
Emma:En har avbryts. En av dem har överklagats. Men de andra är I full funktion. Vi hör hela tiden om nya kommuner, regioner och statliga aktörer som funderar på att sätta igång nya upphandlingar. Det tror vi kommer börja rulla på bra.
Emma:Sen är det utmaningar inom det också. Även I en reserverad upphandling är det viktigt att man inte inkluderar alldeles för mycket så att man exploderar allt annat än de riktigt stora fördelarna.
Lisbeth:Just det. Jag tänker ändå att det inte lät så dystert att det går sakta med det om man ändå får till så pass mycket. För det är som du säger, det tar ju tid med ny lagstiftning och det är inte någonting som man bara kör igång för att lagen har kommit utan man ska vara I fas också. Ja. Spännande.
Lisbeth:Sen ser vi
Emma:ju jättestor skillnad på Sverige jämfört med resten av Europa. Även om vi jämför med de andra nordiska länderna så har vi mycket mindre andel av aktörer här än vad vi har I andra länder. Vi har en ganska god potential. Vi har en stor kostym att fylla ut. Men jag tänkte, för
Lisbeth:det var precis det jag skulle fråga, för det viktiga blir ju också vad skulle det spela för roll för vår välfärd? Om du får sätta ord på det att vi faktiskt hade en mer blandad skara av utförare. Att vi hade flera av dem som är utförare utförare. Vad skulle du göra för skillnad? Det man
Emma:ser, och då får man gå mycket till internationell forskning eftersom det inte har funnits så mycket I Sverige, så är det svårt att forska på det som finns I Sverige. När det finns deburna aktörer så har det en tendens att höja kvaliteten. Och framför allt att man höjer lägsta kvaliteten. Det påverkar inte bara för att det är hög kvalitet hos den utan det gör också att det driver upp kvaliteten även I de andra aktörernas verksamhet. Så det är ju en viktig faktor.
Emma:Där vi har lite mer aktörer är inom äldreomsorgen. Där har man tittat på kvaliteten också I Sverige. I den studien kan man se att kvaliteten är högst hos de Den är inte riktigt lika hög hos de kommunala. Men där det är svensk kvalitet, det är I de privata som har riskkapital bakom sig. Det kan man ju förstå.
Emma:Intresset där är att det ska vara en effektiv verksamhet, vilket det ofta blir med kommersiella aktörer. Men det är inte kvaliteten som drivs upp I första hand. Så det är en viktig faktor med kvaliteten. En annan viktig faktor är att de erbjudande aktörerna finns ofta väldigt nära när de jobbar tillsammans med. Man har många gånger ett helt annat förtroende än vad en offentlig aktör kan få.
Emma:Många människor känner att man kan vila I trygghet att du finns bara här för mig. Det ger en större tillit. Man har ofta erfarenhet från samma livssituation eller samma livsutmaning bland de anställda eller bland de som driver verksamheten, vilket också bidrar till att höja förtroendet. Så det gör att man lättare ser där vi inte riktigt når hela vägen fram I våra skyddsnät. Och Och också har en annan förmåga, för det är ofta korta beslutsvägar.
Emma:Den som är verksamhetschef kanske också är den som jobbar I verksamheten. Så när man ser att det inte riktigt funkar så är man lite snabbare på att hitta andra lösningar. Det är ju om det är möjligt inom ramen för avtalen, för ibland är det så att avtalen är skrivna så att det är väldigt strikt. Förutom att uppdraget ibland är upphandlade eller att man finns I ett valfrihetssystem, så är det många gånger att verksamheten utförs inom det som heter IOP, offentligt partnerskap, där båda parter går in med sina egna resurser. Den offentliga aktören kan finnas med och finansiera, men har också sin kunskap om gruppen som man ska möta behovet hos.
Emma:Och den parten går in med sin kunskap och sina erfarenheter. Och så är det ett partnerskap hela vägen. Så att man utvecklar lösningarna längs med vägens gång. Man har en bra och tidig ram från början, men det är inte helt omöjligt att anpassa när man ser att behoven var kanske inte riktigt så som vi trodde att behoven skulle ut från början. Man kanske måste ändra behovsbilderna eller man kanske måste ändra bilden av vilken gruppen var vi skulle möta.
Emma:Den kanske ser annorlunda ut än vi trodde. Eller att lösningen man hade tänkt ut från början, den funkar inte. Här måste vi anpassa, vi måste ge något annat. Det är inte det lämpliga på områden där det är väletablerat. Äldreomsorg, det är klart att behoven förändras där också, men det är mer en successiv och inte grundläggande förändring I verksamhetsförsättningarna.
Emma:Men på andra områden, etablering av nyanlända, Om vi har situationen som vi ser nu med många fler barn som fälls för grov kriminalitet. Det där är en grupp som vi inte har behövt hantera på det sättet inom varken hektisktverksamhet eller fängelse. Det kommer ställa stora utmaningar på vårt samhälle.
Lisbeth:Jag tänker att det kopplar ju också till det vi använder mycket av. Teorierna kring hur man driver förändring I komplexa system. Nämligen jobbar med omställningen till nära vård. Hur kan ni spela en än större roll och vad tar ni för roll I omställningen till nära vård? Kan du fundera och resonera lite kring det?
Emma:Ja, men det är ju en del av våra medlemmar som jobbar inom hälso och sjukvårdsområdet och kan ju där verkligen bidra med att vara en god aktör. Just därför att man har stor och bred kompetens inom sin organisation kring att utföra själva tjänsten. Men sen har man den här extra good-faktorn att man har förtroende. Jag tror att det där är inte minst viktigt I grupper I samhället där vi ser att förtroendet tyvärr rasar och går åt fel håll. Sverige är ju generellt ett land med väldigt hög tillit.
Emma:Där sticker vi ut I internationella jämförelser, men det gäller inte I alla grupper. Människor som lever ett liv I stor sårbarhet där det är större risk att man tappar förtroendet. Att man tillhör en minoritetsgrupp. Det kan ju vara utifrån många olika perspektiv att man har gjort en del väldigt felaktiga saker I sitt liv. Zonaat I straff för det, men det är svårt att komma tillbaka in I samhället.
Emma:Man bär med sig den där ryggsäcken ganska länge. Men sen blir man ju också ibland I behov av vård och omsorg. En person som har levt in och ut ur fängelse kan också drabbas av demenssjukdom, men kanske också fortfarande har en missbrukssjukdom. Att ordna äldreomsorg för personer I den situationen. Det är inte alla som klarar av att göra det.
Emma:Där har vi medlemmar som känner den här gruppen och vet hur man kan ordna det på ett bra sätt. Men också människor som lever I utanförskapsområden, som kommer från en annan kultur, har ett annat språk och kanske bär med sig på goda grunder en stor misstänksamhet mot det offentliga därför att det offentliga har varit den förtryckande makten I ens liv. Där kan det också visa att man står för något annat. Man utför uppdraget för det offentliga, men man kan göra det och komma till. Skapa det där förtroendet som gör att man faktiskt tar till sig råden och vården så att man får förtroende på ett annat sätt.
Lisbeth:Det låter otroligt viktigt. Jag tänker också och ser också när jag blickar över allt som görs I Sverige för att ändå skapa en mer nära vård att från många kommuner och regioner så ser man behovet av att börja med de grupper som är mest sårbara. Det kan vara sådana grupper som du nämner men det kan också vara grupper som har riktigt komplexa behov och som egentligen inte fångar särskilt bra I vårt system som är lite mer fabrik logiskt. Man ska vara på något sätt på ett visst sätt. Och det är inte återkommande behov som kanske accelererar och minskar över tid och där är vi inte särskilt bra.
Lisbeth:Och det många aktörer behöver jobba ihop. Då tycker jag att det blir extra intressant när du säger just de här grupperna som kanske på olika sätt är sårbara. Där behöver vi ett annat omhändertagande. Jag tycker att hälso och sjukvård och omsorg har ju byggts upp väldigt mycket I att en tjänst passar alla. Men vi behöver också bli mycket bättre på att kunna anpassa det efter både personen, det personcentrerade, men också det vi förstår om olika gruppers skörhet eller utsatthet eller särskilda behov och så.
Lisbeth:Sen tänker jag också att hela civilsamhället, som ni är ju en del av ett civilsamhälle på det sättet har ju också en jättestor roll för ibland tänker jag att vi kapslar in på något sätt det som är det offentliga blir väldigt stängt mot det som också är en stark sektor om vi tittar på hur vi har jobbat med vårt föreningsliv och vår folkbildning och annat I Sverige där vi också har goda traditioner. Men att förena de här krafterna, där tycker jag inte att jag ser samma erfarenhet, samma kraft och jag tror att det finns en stor potential att få ihop de här olika delarna av vårt fina samhällsbygge till någonting som också skapar ännu mer vinst. Vad tänker du I det?
Emma:Där blir ju vår roll som brygga väldigt viktigt. För att som den som är beställaren, kommunen eller regionen eller staten, så vill man ju väl. Man vill ju tillgodose medborgarnas behov och använda skattebetalarnas pengar på ett klokt sätt. Men är man lite för långt bort från medborgarna och förstår varför det inte funkar. Vi erbjuder ju vård här.
Emma:Det finns ju tillgängligt. Vi har god diabetesvård för alla diabetelskroniker. Varför tar de inte del av den? Man kanske inte har förstått vad det är som gör att man avstår det där vårdbesöket. Om man känner gruppen lite bättre, det är inte så lätt att komma på de där tiderna.
Emma:Eller det blir för skambelagt när man får höra att man inte kan äta vad som helst. Om jag inte har skött det där, jag kanske inte haft mitt blodsocker inom det rätta intervallet. Då skäms jag så mycket och säger att jag inte vågar komma till doktorn. Så det finns ju så många olika trösklar. Kan man se de där trösklarna lite tydligare, då är det också lättare att slipa ner dem.
Emma:Det som är viktigt där är att det I avtalen, I uppdragsbeskrivningen, finns en flexibilitet. Att det finns möjlighet att möta behoven. Att hur-frågan kan vara lite mer höjbar så att det inte blir väldigt, väldigt snyggt. Där är ju pandemin ett exempel, där det var väldigt olika I olika vårdavtal. Olika aktörer hade kunnat Från samma region hade en del fått I sina avtal att du får ersättning bara för fysiska besök och andra hade redan inskrivet att du får ersättning för både fysiska och digitala besök.
Emma:Där märkte vi under den perioden att vi verkligen behövde gå över till digitala besök. Det var fullt möjligt och det gav till och med fler besök, bättre besök och bättre följsamhet I vården. Men hade man inte I något avtal haft den där möjligheten, då kanske vi inte hade lika snabbt gjort den omställningen. Det ska finnas det där utrymmet för innovation att omforma hur vi möter behov.
Lisbeth:När vi har jobbat lite grann med stödet för omställningen så har vi tittat på forskningen från hur man förändrar komplexa system och tjänsteforskningen och då kan man säga att nej, man behöver ju börja med ett starkt värde för man behöver börja med en riktning vart vi ska och så. Och den tycker jag är ju väldigt etablerad I Sverige. Den är etablerad över de politiska gränserna. Det finns en stark vilja I kommuner och regioner på alla ställen idag faktiskt gemensamt över länen och det är ju någonting som vi inte har sett förut utan att kommuner och regioner förstår att det är samma invånare och vi måste samma riktning. Men sen pratar man mycket om att det här behöver befästas också I sätt som man styr och leder.
Lisbeth:För annars fortsätter vi att styra och leda på det traditionella sättet och får inte ihop dem med verksamheten. Då tänker jag på det när du pratar. Hela det här som handlar om upphandling, som handlar om att inte vara för snäv I huvudet. Att se till att vi får in så många krafter som möjligt som vill åt det här hållet. Tycker du att det finns arenor för att ni från Famna och era organisationer möter de som kanske har ett vinstdrivande intresse I botten och de som är beställare.
Lisbeth:Det är både kommuner och regioner som jobbar antingen med LOV som är obligatorisk eller med upphandlingsfrågor. Finns de mötesplatserna för att vi ska kunna äta på dem?
Emma:Jag tror att vi behöver mycket mer av sådana mötesplatser.
Lisbeth:Vi behöver det, säger du? Ja, jag tror
Emma:att vi behöver flera sådana mötesplatser. Och att det där behöver vara en kontinuerlig dialog också. För att det kommer alltid nya personer I olika roller. Upphandlingsjuristen byts ut och går vidare. På vissa håll kan man haft en jättebra dialog med en tjänsteperson eller med en politisk företrädare.
Emma:Men sen blir det maktskifte eller människor går vidare I sin yrkeskarriär och så kommer en ny person och då kan ett väldigt välfungerande IOP-samarbete till exempel, då kan det börja halta för att den nya personen inte förstår vad IOP är. Hur jobbar man med det här? Eller man har jättegoda intentioner med en upphandling och om man vill skapa en helhet och därför tänker man att det är jättebra att göra det här ett stort avtal så att vi får en hel kedja om vi inkluderar alla delar, men man har inte haft erfarenhet av den typen av stora uppdrag tidigare och har missat hur det där begränsar möjligheten att få in små nischade verksamheter, som är väldigt duktiga på att möta behoven hos de där som inte ansvarar sina behov tillgodosedda I de långa breda tjockakedjorna.
Lisbeth:Men jag tänker också att det är behov av mer mötesplatser. Jag tänker också att det är behov nästan av någon typ av omställningsperspektiv om jag får använda det ordet I just de här styrningsfrågorna. Som kan handla om avtal, som kan handla om uppföljning, som kan handla om rättighetsfrågor att kunna bedriva verksamhet och så. Att man behöver nåt sånt grepp får jag bara en tanke när jag sitter och lyssnar på dig.
Emma:Ja, så är det säkert. Sen ska man veta att våra Våra aktörer skiljer sig väldigt mycket åt eftersom det är både de här stora och de små. De stora har ju egna avdelningar med personer som jobbar bara med avtalen. De har egna jurister och så. Är du inom ett område som är mycket mer nischat, mycket mindre, där aktörerna också är små, då är de extremt duktiga på att möta behoven hos sin grupp.
Emma:De kanske inte har den stora erfarenheten av juridiken eller hur man ska skriva ett upphandlingsunderlag. Man kan det man gör, men man kan inte riktigt lingot hur man ska formulera det. Och det där kan ju också vara en hindrande faktor för att hitta de här väldigt värdefulla samarbetena.
Lisbeth:Just det, precis, hur vi verkligen vill åt.
Emma:Då är det viktigt att den offentliga aktören som vill de här riktiga guldkornen I verksamhetsutövare, att man är medveten om det när man påbörjar sin upphandlingsprocess, att man bjuder in till Alla tänkbara aktörer bjuder in till informations och dialogtillfällen inför, så att man som upphandlare förstår: Okej, så här ser förutsättningarna ut för de här verksamheterna. Hur ska vi då formulera oss för att vi verkligen ska få det vi vill
Lisbeth:Om du får lite grann reflektera över omställningen till nära vård och din relation till den. För att du har ju också precis som du sa, suttit I riksdagen och just jobbat med de här frågorna. Jag är lite nyfiken.
Emma:Ja, men det är ju en stor utmaning därför att vi behöver ställa om I alla delar av vårdkedjan. Det handlar inte bara om det som är längst därute, utan det är också I den högspecialiserade verksamheten, hur vi jobbar. Och det blir ju en förskjutning av makten inom professionsgrupperna, mellan professionsgrupperna och också från professionen till oss som vårdtagare. Det är klart att det gör alltid ont när makt ska förflyttas. Det är inte bara någon som får makten, utan det är någon som blir av med makten också.
Emma:Vi har ju goda exempel inom även väldigt specialiserade vårdområden där patienterna har fått mer makt, där man kan sköta sin egen dialys på de tider som passar, så att man får livet I övrigt att fungera. Det är klart att det där var en svår omställning på en del håll innan man insåg att vänta nu, det gör ju att jag I min professionsroll också kan jobba på ett annat sätt. Jag får möjlighet att räcka till för fler. Jag får möjlighet att använda min expertsroll på ett annat rådgivande sätt. Jag får möjlighet att använda min expertsroll på ett annat roll på ett annat rådgivande sätt och patienten mår bättre.
Emma:Det är ju ambitionen för alla som har valt ett vårdyrke att man vill att vårdtagarna ska må bättre. Men omställningsprocessen är alltid svår. Det finns en stark patientförening som kan lyfta patientens behov, men det finns ofta starka röster från professionen. Är man ansvarig för den processen så gäller det att lyssna extra noga utifrån vad vårdtagarna behöver. Vad skulle kunna vara möjligt för att vårdtagarna ska uppleva den här nära vården som gör att man får Sitt hälsotillstånd blir bara en del av livet, inte allt I livet som behöver kretsa kring det.
Lisbeth:Jag gillar verkligen att du vågar ta upp maktfrågan för jag tror att det kommer att vara smärtsamt att ställa om. Men jag tror också och tycker mig absolut se precis det du säger att också ur ett medarbetarperspektiv så de som har gått igenom de här processerna börjar jobba på nya sätt. Man kanske jobbar tillsammans med den kommunala sjuksköterskan I mötet I hemmet med personer. De vill inte byta. De ser också att det här skapar så mycket värde och det är väldigt roligt.
Lisbeth:Så det gäller verkligen att orka stå kvar även om det kan vara lite kämpigt och tufft med maktförändringar. Att orka vara kvar I det. Jag tänkte, Emma, på tal om sårbarhet och lärandeloopar och så att jag tycker det vore intressant att få höra lite grann om den utredning som du höll I och som du nu berättade ute på remiss. Kan du bara säga vad uppdraget var och vad är det ni föreslår I en så viktig fråga som när människor heller inte längre vill leva och vad ni kan göra I samhället?
Emma:Det blir ju jättekort och ytligt. Men det som var vårt uppdrag var att titta på hur vi kan lära oss mer efter suicid. Det är ungefär etttusen femhundra suicid varje år. Och det finns inte riktigt idag ett sätt att ta vara på kunskapen från det. Inom olika verksamheter kanske man lär sig lite, men det sker inte man lär sig inte av varandra.
Emma:Mycket av de lite djupare undersökningarna som görs, görs inom specialistpsykiatrin. Men väldigt många av dem som dör I suicid har inte funnits inom psykiatrin. Man kanske inte ens har haft en vårdkontakt överhuvudtaget på någon nivå den senaste månaden innan suicid. Men man kanske har haft andra kontakter, med Arbetsförmedlingen, med socialtjänsten, med Kronofogdemyndigheten. Vi vet ju att det finns en del extra sårbara situationer I människors liv.
Emma:När man genomgår en allvarlig separation, när en nära anhörig avlider eller råkar ut för något allvarligt, när man precis har fått en somatisk diagnos, när man lever I ekonomisk utsatthet. Det är inte alla de där tillfällena man drabbas av en psykiatrisk åkomma. Man kanske inte har någon psykisk sjukdom, man har kanske inte ens heller någon definierad depression. Det är klart att man är nere I ett svart, mörkt, djupt hål. Men det kanske inte är vården som kan upptäcka det, därför att man möter inte vården.
Emma:Men det kanske finns andra aktörer I samhället som skulle kunna upptäcka och lära sig mer av hur man kan göra för att förebygga. Det var vårt uppdrag. Kan vi hitta en statlig aktör som kan få I uppdrag att titta på suicid som har inträffat och försöka lära oss mer av vad gjorde att det hamnade här? Fanns det någon aktör I samhället runtomkring som hade kunnat göra något annat? För det vi vet också är att det går att förhindra suicid.
Emma:Ibland med ganska lite. Det är verkligen inte lätt att motverka psykisk ohälsa. Men just Tillfället när man inte ser något annat ljus överhuvudtaget, utan det slutar med ett suicid, det kan räcka med att du möter en annan människa som säger hej när du står där bredvid broräcket. Eller det kan räcka med att det finns ett staket som är en meter högt, så att det blir ett litet motstånd och klättrar över det innan tågspåret. Det gör inte att du tar ditt liv senare.
Emma:Det gör inte att du tar ditt liv på ett annat sätt. Det finns faktiskt ganska mycket forskning som visar att det gör att du inte tar ditt liv överhuvudtaget. För att du hittar den där lilla ljuspunkten, det som gör att du orkar gå vidare och se att det finns ett liv framåt. Kan vi aktivera fler I att kunna ge de där små ljuspunkterna, då skulle vi också kunna förhindra fler suicid. Vi kommer nog aldrig kunna förhindra alla suicid.
Emma:Det finns många som lever med djup och långvarig depression och det är jättesvårt. Det är verkligen inte så att det alltid är enkelt. Det är väldigt många som skuldbelägger sig själv: Varför gjorde jag inte mer? Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte?
Emma:Det är inte att lägga mer tyngd på den bördan, därför att det är verkligen inte alltid så att man hade kunnat göra någonting. Det är inte så att det alltid hade gått att se, oavsett om man är läkare inom psykiatrin, eller om du är mamma, eller om du är arbetsgivare eller vän. Väldigt många känner: Varför såg jag inte? Varför förstod jag inte? Kan vi lära oss mer hur vi ska förstå, hur vi ska se, så är det bra.
Emma:Men vi ska inte heller tro att vi alltid kan se, alltid kan förstå.
Lisbeth:Vad blev förslagen för er då?
Emma:Vi har föreslagit några olika saker. Dels att man inrättar en särskild enhet på Folkhälsomyndigheten. Vi tror att det är bra till Folkhälsomyndigheten för att det här är inte bara en vårdfråga utan det är en bredare samhällsfråga och de har ett bredare uppdrag. Och att det här centret ska kunna jobba med att göra ett urval där man verkligen går på djupet. Det kanske är en viss sårbar grupp, det kanske är en viss åldersgrupp, en viss geografisk grupp, det kan vara personer som har gemensamt att de har fått vissa diagnoser, kanske somatiska diagnoser, tillhör en viss del en minoritetsgrupp, eller kanske en nu suicid-metod.
Emma:Man kan göra det där med urvalet på väldigt många olika sätt, men att göra urval så att du verkligen kan fördjupa. Vi tror att om man ska kartlägga alla varje år, då blir det så ytliga kartläggningar, så då kommer man inte riktigt lära sig någonting. Sen har vi försökt rigga det här på ett sätt så att de ska lärandeprocessen med redan från början när man gör urvalet. Vilka är det som ska kunna lära något av det här? Hur involverar vi dem redan från början?
Emma:Väljer du till exempel gruppen ekonomisk utsatthet, då kanske det är Arbetsförmedlingen, Kronofogden, Försäkringskassan, alltså de instanser I samhället som är närmare personer. Budget och skuldrådgivarna. Där kan man lära ett utbyte med varandra. När det gäller barn som avlider suicid har vi sagt att det alltid ska utredas.
Lisbeth:För det
Emma:är också den grupp vi idag vet minst om. Vad är det som gör att barn dör I suicid? De här allvarliga psykiatriska sjukdomarna finns inte diagnostiserade hos barn, så det måste finnas andra faktorer. Vi ser många barn som bor dåligt, men tack och lov väldigt få av de barnen som dör I suicid. Men hur ska vi förstå vilka av dem som är extra risk?
Emma:Så där tror vi att man alltid borde titta på alla barn. Det är ju också en grupp som Det är ungefär tjugoett barn per år och ska du förstå ur ett bredare perspektiv så behöver du det urvalet. Det är den ena biten. Den andra biten är att vi har föreslagit att man ska göra en satsning för att man på lokal och regional nivå ska kunna jobba mer I lärande också. Här har vi exempel på några håll.
Emma:Storuman I den här delen av Sverige. Vi har I Jönköping och på några andra håll exempel där man har hittat bra samarbete lokalt för att lära sig. Då går man inte in på individärenden. Man behöver inte utbyta några personuppgifter, det finns inte den komplexiteten. Men mellan de olika organisationerna så delar man vad har vi tagit för lärdomar efter inträffade suicid på vår ort.
Emma:Räddningstjänsten kanske drar en slutsats som gör att Trafikverket kan göra ändringar I sina system för att skapa mer trygghet. Skolan kanske upptäckte någonting som socialtjänsten kan ta vara på I sina arbetssätt, så att man lär mellan varandra. Det där vill vi kunna sprida och då tror vi att det behövs lite både ekonomiska resurser. De som har de här samarbetena säger att det kostar väldigt lite, men det finns alltid en initialkostnad. Kan staten hjälpa till med den där initiala kostnaden så tror jag att det kan hjälpa, men också hjälpa till med hur-frågorna.
Emma:Hur kan man jobba? Hur kan man få igång samarbetet? Men att det sen I sin utformning kan vara lite olika på grund av hur vi är uppbyggda på olika håll I landet. Den sista biten som var med I vår utredning var att vi hade I uppdrag att kartlägga hur efterlevandestödet ser ut. Där var det inte ett uppdrag att lägga förslag på förändringar, men vi har gjort en hel del iakttagelser som vi har lyft fram och där vi ser att man också skulle behöva titta på det perspektiv av stöd till anhöriga på andra sätt.
Emma:Det man kan säga är att efterlevandestödet är väldigt olika över landet, men av de som behöver stödet så uppfattas det som att det är väldigt otillräcklig på de allra flesta håll. Tyvärr har vi exempel I vår kartläggning på att det är allra minst för barnen, alltså barn som är efterlevande. I enkäten vi hade var det till och med som sa att vi har ett efterlevande stöd. Det riktas till alla så länge du är över arton år. Men det är inget någonting alls till barn.
Emma:Och då vet vi ändå att vara efterlevande till någon som har dött I suicid ger I sig en ökad suicidrisk. Efterlevandestödet är jätteviktigt också som en förebyggande åtgärd.
Lisbeth:Men här lägger ni nu förslag på att man borde gå vidare för att också kunna göra åtgärder eller var det viktigt? Ja, här var ju
Emma:förslaget att kartlägga och det är klart att när man när man tar del av hur det ser ut så så ger ju det goda incitamentet att fortsätta arbetet.
Lisbeth:Det är också något som jag tycker kommer väldigt mycket I nära vårdarbetet. Det är närståendeperspektivet överhuvudtaget. Och det tror jag också har att göra med att vi avgränsar oss lite fabrikslogiskt. Vi tittar på den här processen och då är den här personen men vi tänker inte på nätverket runt om och såklart I en sådan här situation är det ju än så viktigt. Emma, vi ska avrunda.
Lisbeth:Det har varit ett jättespännande och viktigt samtal. Jag är så glad att du ville vara med I podden och jag vill ju fråga dig också vad nära är för dig.
Emma:Tack för att jag fick vara med. Det uppskattar jag verkligen viktiga frågor att få möjlighet att prata om. När jag tänker nära, för mig blir det ju direkt de människor som finns I min närhet. Den familj jag har fått, vuxit upp I, blivit begåvad med senare, Men också det jag brukar kalla min valda familj. De människor jag har valt in I mitt liv.
Emma:Nära vänner. Det är det första som kommer upp när jag tänker ordet nära.
Lisbeth:Fint. Stort tack och stort lycka till med alla dina olika viktiga uppdrag. Tack,