Näravårdpodden - en podcast från SKR

”Möjligheten att kunna erbjuda dokumentation och information om det absolut viktigaste man har - sin egen kropp och hälsa” I stort sett alla har kommit i kontakt med 1177 och i detta avsnitt av Nära vårdpodden berättar Sofie Zetterström på 1177/Inera om arbetet med att ta fram nationella tjänster med verktyg som stärker och skapar möjlighet för invånare att vara självständiga när de så önskar.

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP75 – Näravårdpodden träffar Sofie Zetterström

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

SOFIE: ...den senaste varumärkesmätningen vi gjorde visade att 99% procent av svenska folket känner till 1177.

SOFIE: ...länge, så att det var en gigantisk, det är så svårt att tro idag, men det var som en gigantisk utmaning att driva fram ett gemensamt varumärke. Det fanns inte på kartan då i början av tjugohundratalet.

LISBETH: Idag i Näravårdpodden kommer vi att möta en tjänst som de allra flesta av oss svenskar har kommit i kontakt med och en person som kan den plattformen innan och utantill. Så välkommen Sofie Zetterström som är affärsområdeschef på 1177 Vårdguiden.

SOFIE: Tack så mycket.

LISBETH: Jätteroligt att du vill vara med i Näravårdpodden. Var sitter du idag?

SOFIE: Jag sitter hemma i Stockholm just nu. Man är ju liksom lite fram och tillbaka mellan kontoret och hemmet fortfarande, men just nu sitter jag hemma.

LISBETH: Ja, det är ju verkligen fram och tillbaka i det här digifysiska som vi precis står i nu. Men spännande att se hur det utvecklas framåt. Sofie, du har funnits med länge och får man säga att du är lite mamma till 1177.

SOFIE: Ja, det kan man väl få lov att säga? Jag känner mig ju så. Jag brukar ju tänka att 1177 är lite grann mitt livsverk på ett sätt, men jag har ju också själv lärt mig otroligt mycket av 1177, så det är ett givande och ett tagande. Men jag har varit med från början och drivit fram hela den här utvecklingen från start sedan slutet av 90-talet och det har ju varit helt fantastiskt.

LISBETH: Det är ju fantastiskt. Jag tänker på det här med mamma då, föräldraskap, det är ju en relation som man också lär sig av, ett sådant förhållande, så jag tänker att det är klart att man förstår att du har lärt dig mycket under resans gång. Berätta vem du är, Sofie så vi vet lite mer om dig.

SOFIE: Ja jag för väldigt länge sen så utbildade jag mig till beteendevetare för att jag inte riktigt visste vad jag ville göra. Och mitt första jobb var på Försäkringskassan där jag skulle ansvara för återrehabilitering av långtidssjuka och jag var jätteung och det var väldigt svårt och också otroligt lärorikt. Man mötte många människor i många olika situationer och fick en väldigt nyanserad bild av hälsa kan man säga. Man kan må väldigt bra och vara väldigt sjuk och man kan också må väldigt, väldigt dåligt och vara kliniskt frisk så att det var utmanande. Sen slutade det hela med att jag själv blev svårt sjuk. När jag var 30 år och hade två små barn så fick jag bröstcancer som en blixt från klar ovan i slutet av nittiotalet. Och det var en enormt omskakande upplevelse förstås och på den tiden, det kan man nästan inte förstå idag, men då fanns ju i stort sett inte internet, det här var 1995. Utan man gick ju till biblioteket för att försöka förstå sin situation. Jag fick ju en broschyr från bröstcancerförbundet som jag försökte läsa på och försöka förstå vad jag hade drabbats av. Det där gick ju tack och lov bra, men jag fick ju med mig väldigt, väldigt mycket tankar efter den här omskakande upplevelsen kring att vara patient och att vara i den situationen där man drabbas av någonting som man inte vet någonting om. Så efter det så vidareutbildade jag mig inom internet och multimedia kan man säga och jobbade med webbinformation och det här var ju internets barndom och på olika trassliga vägar så blev jag headhuntad till det som skulle bli Inera och 1177, 1999 var det. Och då hade jag ju med mig den här erfarenheten ganska färsk, så jag hade en otroligt stark vision om vad jag ville göra med den här webbplatsen som alltså var det absolut första uppdrag som vi hade. Inera var ju då det första regiongemensamma bolaget någonsin. Det fanns liksom inget etablerat samarbete mellan regionerna, utan man bildade ett aktiebolag för att ta fram en webbsida med patientinformation. Det kan man tycka idag låter overkill liksom, webben är ju självklart för oss, men det var ju en helt annan värld då. Så att det var starten på Inera och det var starten på 1177, fast det hette något annat då. Så att där har jag ju bidragit med att kunna få möjligheten att bygga upp det som jag hade behövt i min situation, det vill säga att få den här både djupa och breda informationen om hälsa, om sjukvård, om patienträttigheter, om behandlingar och undersökningar, om prognoser på ett empatiskt sätt utifrån patientperspektivet. Så det har ju varit en sådan otrolig förmån att få vara med och driva fram det här fantastiska konceptet som vi har idag.

LISBETH: Vilken otrolig berättelse, den har jag inte hört förut och både en berättelse om hur Inera växer fram med framför allt din drivkraft Sofie kring vad vi kan göra med det digitala och hur vi kan stärka patient och personcentreringen. Så jättetack för den. Jag tänker också lite mer kring det här med nära och så om du tänker på det du har varit med om och det du har byggt upp och så, reflekterar du kring det här med vad nära är, vad ska du tänka att nära är för dig då?

SOFIE: Men nära för mig det är ju att, det handlar om mig, att resurser personer, kontakter, information, möjligheter finns kring min situation. Att jag har tillgång till det jag behöver, de personer jag behöver, det stöd jag behöver, de verktyg jag behöver. Utifrån min unika individuella situation och mina behov. Så tänker jag. Att välfärden finns till för mig.

LISBETH: Ja, jag tänker också när jag tänker på dig. Jag kommer ihåg hur jag, jag ser dig framför mig på något, kan ha varit Vitalis eller någonting annat där du står på scenen och pratar väldigt mycket om journalen på nätet och jag vet inte, det här måste vara på tjugohundratalet någon gång. Och jag vet det intryck jag fick av dig, både att det kändes som att det här är någonting som du verkligen brinner för och tror på, men också väldigt, väldigt kompetent inom. Och jag tycker att den där resan med journalen på nätet är någonting som är väldigt intressant att fundera kring. Kan inte du säga, för du har ju också väldigt mycket varit drivande i den utvecklingen. Jag ska också koppla till jag säger, att jag tycker när vi har pratats vid tidigare och så, att just det här starka att också få så mycket kunskap som man bara kan när man är patient, alltså att inte undanhållas. Det tycker jag att du beskriver. Så säg något om det också. Hur det hänger ihop med din person och journal på nätet för det tycker jag att det fanns eller finns.

SOFIE: Initiativtagarna fanns ju i region Uppsala och där fanns det ju också verkligen en passion och eldsjälar som med väldigt stort motstånd drev fram de här första personerna regionalt i Uppsala där man kunde låta patienter läsa sin journal. Men relativt tidigt så kom vi in i ett samarbete med Inera där vi ju då fick möjligheten att stödja ett nationellt införande av journalen och för mig var ju det också väldigt tydligt nästa steg i den här möjligheten att kunna erbjuda dokumentation, information om det absolut viktigaste man har. Sin egen kropp, sin egen hälsa. För jag kan tycka att det finns ibland en uppfattning om att det är oroande för en person att få ta del av för mycket information. Och min erfarenhet både utifrån min egen sjukdomshistoria, men också utifrån många kontakter är ju att det är egentligen precis tvärtom. Man har ju suttit många gånger hos doktorn och känt på sig att här finns det någonting som man inte säger. Nu tittar de på någonting här som de inte talar om för mig och det kan man ju grubbla på i veckor och oroas av. Det är ju mycket, mycket bättre att faktiskt få veta i de flesta fall. Naturligtvis ska det inte vara något krav, utan det är ju frivilligt. Men att ha den här möjligheten tror jag är enormt viktigt. Det handlar om förtroende, förtroende mellan den enskilde och vården och förtroende för att jag är kapabel att ta ansvar för min egen kropp och min egen hälsa. Och därför har jag tyckt att det har varit så otroligt viktigt. En sådan enorm demokratireform att vi har öppnat upp journalerna för invånarna i Sverige. Och det har ju också forskats hela tiden, ända från start så har vi haft ett forskningskonsortium som har följt den här utvecklingen och man har tittat både på arbetsmiljön ur ett vårdpersonalperspektiv, men framför allt då på nyttan för patienter och där man både har gjort kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Och det är ju intressant eftersom man har pratat mycket om det här med att få oroande besked digitalt i stället för att få det via sin läkare. Så har man bland annat gjort djupintervjuer med personer som är cancersjuka för att fråga hur man ser på den här möjligheten och där de allra flesta har sagt ja, men det är ändå bättre att veta, även om det är någonting oroande. Det värsta är att vänta och inte veta och någon person sa, jag vill hellre få mitt besked hemma och bryta ihop och gråta tillsammans med min familj och sen kunna ha ett bra samtal med min läkare. Än att få det som en chock när jag sitter hos doktorn. Och det kan låta brutalt, men det är trots allt en person som har tyckt så. Det här ska ju naturligtvis vara en möjlighet som är frivillig. Men det är ju vår erfarenhet återigen, det här med att man vill ha så mycket information som möjligt för att veta vad man står inför, för att kunna bearbeta sin situation. Så jag tycker att det här är något av det viktigaste vi har gjort. Det var ju ett stort motstånd eller stor tveksamhet i början, framför allt hos professionen. Så det blev ju en politisk process av det här med att låta invånare ta del av sin journal. Nu tycker jag inte man hör någonting. Jag upplever att man använder det här som ett verktyg i mötet mellan vårdgivaren och patienten på ett helt nytt sätt och att man är medveten om att man ska skriva journalen på ett sätt så att man kan dela information mellan vårdgivare och vårdtagare. Så jag tror att det här har varit en jätteviktig reform ur flera perspektiv.

LISBETH: Ja, jag är helt enig och det är också så mycket lärdom vi kan dra av det. Att verkligen utgå från den enskilda för jag tänker, det är ju en reform som trots allt är motståndet som var väldigt, väldigt stort som jag minns det, hela tiden står fast i att det invånaren, patienten, personens perspektiv och att det också kan bli någonting riktigt bra. Var det så att det var Uppsala som var initiativtagare som hade sett något eller var kom det? Kom det internationellt ifrån eller var kommer tanken ifrån?

SOFIE: Den här utvecklingen har ju pågått internationellt i flera länder, men min uppfattning är att Sverige nog har kommit längst och bredast för ofta är det ju sjukhusjournalerna som man har delat och kanske inte primärvårdsjournaler och så i flera länder. Men det var ju ursprungligen en allmänläkare i Uppsala som testade att lägga ut journalerna till sina patienter därför att han tyckte att det var viktigt för patienterna att få den här tillgången och sen har det ju det också utvecklats då utifrån de här eldsjälarna i Uppsala som ju har varit jätteviktiga för Sverige helt enkelt.

LISBETH: Verkligen. Jag tänkte att vi kan säga någonting också om Inera, du var inne på att när du började då startade också egentligen Inera, det första bolaget mellan regionerna och landstingen var det ju på den tiden. Det kan vara bra för dem som lyssnar att få en liten bild. Jag tycker inte det är så lätt att förstå, fast man är inne i systemet på något sätt, vad Inera här och vad det är för uppdrag och hur det förhåller sig.

SOFIE: Inera är ett aktiebolag som startades kring denna webbsida. Det här var ju innan 1177 fanns på telefon utan det var bara en webbsida ursprungligen. Sen tillkom sjukvårdsrådgivning via telefonnumret 1177 och det tillkommer inloggade tjänster för invånare och regionerna som ju då var ägare som sagt. De började ju se möjligheterna med att äga ett gemensamt bolag. Från att man inte hade haft något strukturerat samarbete så såg man att man har ju ungefär samma behov och samma utvecklingsplaner. Och genom att man då kunde samverka och poola sina resurser och utveckla tjänster och lösningar gemensamt så blev det väldigt kostnadseffektivt. Men man gick ju också mot en mer enhetlig och jämlik tillgång till digitala lösningar för invånarna. Och så småningom så har man ju också börjat lägga på tjänster för vård och omsorg som nationella patientöversikten till exempel som ju är en jätteviktig tjänst för att utbyta journalinformation inom vård och omsorg. Och hela den gemensamma digitala infrastrukturen för hälso- och sjukvården finns ju på Inera numera. Och de sista åren har vi ju dessutom fått in både SKR som huvudägare och alla kommuner så tanken är ju att våra tjänster ska kunna breddas även till kommunens olika välfärdsområden med start inom hälso- och sjukvård, socialtjänst men vi tittar också på skolan. Så att det här har ju varit en helt fantastisk utveckling i sig också, oavsett 1177. När vi startade bolaget i slutet av nittiotalet, då var vi tre anställda och nu är vi 350 anställda kanske och jobbar ju med nätverk av flera 1000 över hela landet. Så att det är en jätteverksamhet. Så det har varit en resa i sig.

LISBETH: Verkligen. Om du skulle säga något om tjänster som Inera kan tillhandahålla, du var inne lite på det men säg också någonting om det, vad finns det för tjänster?

SOFIE: Alltså, dels har vi ju hela infrastrukturområdet som ju egentligen går ut på att vårdgivarna ska kunna använda vilka lösningar och system och leverantörer de vill. Men det vi gör, det är ju att vi stödjer dem med standarder och plattformar för att man ska kunna knyta ihop systemen så att de ska kunna prata med varandra. Och vi tar också fram gemensamma lösningar för säker identifiering av vård och omsorgspersonal och kataloger för olika typer av masterdata kring organisationer, personer och medarbetaruppdrag. Så det är ju grundläggande förutsättningar för att man ska kunna agera och få tillgång till den information och de system som man behöver i sin vanliga verksamhet. Det är ju en jätteviktig del av vårt uppdrag. Sen tar vi också fram då som jag sa, tjänster för medarbetare som nationella patientöversikten, tjänsten Pascal som är en tjänst för förskrivning av dosdispenserade läkemedel. Vi har svenska informationstjänster för läkemedel. Det är också en kunskapstjänst och en hel del kunskapstjänster tar vi fram. Och sen har vi då hela området 1177 som ju är ett helt koncept av tjänster och lösningar på webb och telefon för invånare där man ju både kan som sagt, fått ta del av kunskapstjänster och kvalitetssäkrad information om allt som man kan tänkas behöva när man hamnar i en vårdsituation. Man kan genomgå internetbaserad behandling. Man kan som sagt var läsa sin journal. Nu under pandemin har det varit väldigt stort fokus på provtagning där man har via 1177 kunnat beställa provtagning och få sina provsvar eller boka tid för vaccination, så det är ju ett jätteområde och väldigt mycket nytt på gång. Vi driver också väldigt mycket utveckling. Vi har ju under dom senaste åren drivit ett helt programområde som kallas för första linjens digitala vård och som delvis har varit ett regeringsuppdrag också, även om det initierades av regionerna och som ju också handlar om att stödja och bygga ihop invånarflöden i första linjen. Det vill säga om man är i en situation där man inte har en etablerad vårdkontakt eller man drabbas av någonting och man vet inte riktigt om man borde söka vård och vart man ska vända sig. Det vill säga det som sjukvårdsrådgivningen väldigt mycket tar hand om normalt har vi tagit fram digitala lösningar för. Och syftet är ju där att både förbättra tillgängligheten för invånarna så att man ska hamna rätt snabbt med hjälp av digitala lösningar. Men också att regionerna och deras vårdgivare ska kunna samverka bättre, kanske poola resurser under obekväm tid så att man kan skapa virtuella pooler av barnläkare, till exempel nattetid eller under helger eller andra kompetenser. Vika ihop flödet helt enkelt och stödja samverkan. Det är ju ett jätteområde som verkligen inte alls bara handlar om teknikutveckling, utan i första hand handlar det om verksamhetsutveckling, nya arbetssätt, nya samarbetsformer. Oerhört spännande.

LISBETH: Och riktig tjänsteutveckling, tjänster på nya sätt, verkligen med invånaren i fokus. Jag börjar med att säga att det här är någonting som de allra flesta svenskar ändå känner till. 1177 är ju ett starkt varumärke. Hur många kontakter, hur många människor har kontakt med 1177, har du några sådana siffror?

SOFIE: Ja alltså nu under pandemin har det ju varit helt exceptionella siffror. Den senaste varumärkesmätningen vi gjorde visade att 99% av svenska folket känner till 1177, så det är ju ett av Sveriges absolut starkaste varumärken. 9,5 miljon personer har ett konto på 1177 och har någon gång varit inne och utfört olika tjänster och ärenden. Och vi har omkring 30 miljoner besök i månaden på 1177.se av personer som både vill hitta information eller logga in och beställa provtagning eller läsa sin journal eller vad det nu kan vara, boka tid i vården. Så det är ju enorma siffror. Jag läste någon artikel här för några månader sedan där det stod Facebook släng dig i väggen, 1177 är mycket större. Det var lite kul.

LISBETH: Fantastiskt.

SOFIE: Ja, man blir ödmjuk tycker jag. Ödmjukhet är något som jag brukar känna, att få möjligheten att stödja så många människor på det här sättet och skapa så mycket nytta.

LISBETH: Verkligen, det är helt fantastiskt. Du var inne på första linjen och jag tänker kopplingen mellan 1177 och omställningen till Nära vård. Hur tänker du när du tänker det?

SOFIE: Jo, men jag tänker så här. Vi har ju haft en samverkan med utredningarna genom åren och följt arbetet och bidragit på olika sätt. Men jag kan ju tycka att hela tanken och värdegrunden bakom 1177 överensstämmer väldigt väl. Egentligen ända sedan vi startade upp i slutet av nittiotalet så handlar det om att sätta patienten, invånaren i centrum, försöka bygga en verktygslåda kring en person som kanske är i en utsatt situation för att få den personen att kunna bli delaktig. Ha egenmakt, ta kontrollen över sin egen situation. Det har ju varit som en röd tråd hela tiden och därför tycker jag att vi har väldigt mycket förutsättningar på plats i och med att vi har 1177 konceptet i Sverige. Så därför tycker jag att det mappar ihop väldigt bra.

LISBETH: Jag håller helt med dig. Jag tänker att vi inte alltid kanske, både i bildspråk och när vi pratar om Nära vård kopplar in hela den fantastiska potential och alla de möten som du just här beskrev, som en del av den Nära vården när vi ska beskriva effekter. Där vi ska beskriva vilka tjänster som finns så måste vi ju hela tiden också beskriva den utveckling som sker inom det här området. Eftersom det är så stor yta för kontakter och självständighet som du säger. För allt handlar ju inte om att jag behövde ett möte, det är icke mötena, alltså det som blir icke händelserna för att vi faktiskt klarar att göra mer själva och blivit mer trygga.

SOFIE: Och det har ju varit en röd tråd, verkligen just det där med att erbjuda information och stöd så att man ska kunna agera självständigt, själv boka sina tider, själv se sina provsvar, själv ta reda på information, vara aktiv, kunna ta ansvar. För de som kan och vill förstås. Jag tycker att det är väldigt mycket som överensstämmer där. Sen så ska man ju framhålla också att 1177 är ju, precis som den nationella infrastrukturen som vi tillhandahåller, så är ju 1177 också ett fönster mot alla vårdgivarnas bakomliggande system och alla vårdaktörer. 1177 är ju så att säga inte någon självständig aktör utan 1177 är ju den offentligt finansierade vården. Du kan nå vilken vårdaktör som helst via 1177. Du kan boka tid i vilken tidbokningssystem som helst eller läsa journalen i vilket journalsystem som helst. Så det är ju också en fantastisk möjlighet. Det här med att de här knyter ihop vårdprocesserna och man kan skapa en överblick över en vård och omsorgsprocess, oavsett vilka aktörer som är inblandade.

LISBETH: Ja, det är ju en lång resa och mycket har utvecklats. Vad har varit absolut största utmaningarna tycker du, under den här utvecklingsperioden?

SOFIE: Alltså, ofta är ju de största utmaningarna attitydförändring och förändrade arbetssätt. Det är ju natur, jag ska inte förringa utmaningar i teknisk utveckling och integrationer mellan olika system, men det kan man ofta lösa. Utmaningen är ju att lita på, jag brukar oftast ta som exempel, tidbokning. Där man kan tycka att i alla andra sammanhang så har man möjlighet att boka sina egna tider och få in tider i sin egen kalender och ha en överblick. När det gäller vården har det ju varit enormt trögt. Möjligheten att kunna boka tider via 1177 i primärvården eller den öppna vården. Det har ju funnits i tio år och det ökar ju hela tiden användningen. Men det är ändå långt ifrån alla tider som är tillgängliga. Och det där handlar ju både om en osäkerhet från vårdgivarnas sida att så att säga släppa på sin tidbok. Då brukar vi försöka säga ja, men börja med avbokning och ombokning, och inte nybokning. För att ska man omboka eller avboka då är man ju redan så att säga kvalificerad. Men då inser man att det handlar om helt andra saker också. Det handlar om att man måste schemalägga sin personal på ett sätt som man kanske inte har gjort, att man måste ha en planering flera månader framåt i tiden för att kunna tillgängliggöra tider. Så det är ju ett helt systemskifte när det gäller själva arbetssättet som krävs samtidigt som vi har visat gång på gång att det är så otroligt mycket tid och nytta som man kan åstadkomma om man låter invånare boka sina egna tider i stället för att man ska sitta och ringa en sjuksköterska och boka in en tid.

LISBETH: Jag tänkte på värdet av webbtidboken det är min erfarenhet från Norrbotten också bara de senaste åren när jag jobbade där. Hur mycket vi faktiskt verkligen skulle kunna göra, men hur otroligt ändå svårt det är att få till det och få någon frekvens på det. Så att det är verkligen att kombinera de här sakerna som måste till, att jobba så otroligt med arbetssätten och hela Näravårdomställningen är ju egentligen att, det är ju inte en organisationsförändring, det är nya arbetssätt. Det är med ett annat fokus.

SOFIE: Jag tänker, det behövs både förändringsledning, det behövs ju naturligtvis en efterfrågan från invånarna, men också en förankring bland dem som verkligen jobbar med verksamheten i sig. Det tänker jag också på, jag tycker tidbokning är ett bra exempel därför att det är så självklar nytta tycker jag i alla fall. Jag minns att jag var på regionbesök för några år sedan och där de verkligen hade lagt ner jättemycket jobb just på tidboken och de hade anställt en projektledare som hade varit runt och utbildat och visat på möjligheter och pratat om nytt och effekter och så. Och hans erfarenhet var att personalen hade ju själv aldrig varit inne på 1177. Så då var tröskeln så enormt hög, att tänka att man skulle erbjuda tidbokning den vägen. Så att det är ju verkligen ett jättearbete på alla nivåer man måste göra för att börja se möjligheterna med digitalisering. Det är ju egentligen inte digitalisering eller teknisk utveckling det handlar om, utan det handlar ju om samarbetsformer. Invånarnas och patienternas involvering, förbättrad tillgänglighet, öka säkerheten, effektiviteten. Det är så oerhört många vinningar som man kan göra om man jobbar med digitala tjänster där det är lämpligt.

LISBETH: Du var på väg att säga någonting också om att du har sett andra utmaningar?

SOFIE: Men det jag tänkte på som ju också, ja, jag har jobbat så himla länge, det var en sådan gigantisk utmaning att driva fram ett gemensamt varumärke. Det fanns inte på kartan, då i början på 2000-talet, att regionerna skulle kunna agera under ett gemensamt varumärke, så det tog många, många år. Sen har ju det blivit så enormt framgångsrikt och vi har ju också en skapat den här lösningen där det gemensamma varumärket samverkar med regionerna som avsändare. Så det blir ju oerhört starkt. Jag upplever att de flesta invånare i Sverige vet att det är regionerna, det är den svenska hälso- och sjukvården som står bakom 1177. Så idag kan vi tycka att det är självklart men det satt långt inne, kan jag säga.

LISBETH: Jag tänkte hur viktigt, jag fick förmånen att lyssna på en forskare som har forskat på digitalt utanförskap och i mitt huvud så hade mycket det digitala utanförskapet, det handlar om de som inte har tillgång till bank-Id eller kanske kognitiva nedsättningar och så. Men hon hade också ett annat perspektiv och det var att dels att vi kommer alltid att ha digitalt utanförskap och det kommer att variera mellan olika personer och grupper. Vi måste hela tiden på något sätt ha ett lärande kring det digitala för att vi ska kunna använda det på bra sätt. Sen sa hon en annan sak som jag tycker du är inne på och det var att allt som finns på internet, det är väldigt svårt att utläsa om tjänster är offentliga eller om den kommersiell aktör bakom. Att kunna sortera i det för det kan vara viktigt att veta, är det här någonting som vårt samhälle står bakom? Eller är det bara en eller bara ska jag inte säga, men en helt annan aktör och att det där också är viktigt för att kunna sortera sin information och källa. Och då tycker jag, när du säger att man vet att det här som finns bakom 1177, det är någonting som jag kan lita på. Jag vet vem avsändarna är på något sätt. Så det är nog inte oviktigt med det här varumärkesarbetet, vad tänker du kring det?

SOFIE: Men det har ju varit enormt avgörande och det ser vi ju också. Jag vill verkligen på alla sätt säga att jag tycker att hela inträdet av nätläkarbolagen på många sätt har varit bra och utmanat oss och fått oss att gå snabbare framåt. Samtidigt så i våra undersökningar också när det gäller just varumärket 1177 så är det många som säger att ja men 1177 det är ju den riktiga vården. Så att jag tror att det är oerhört avgörande. Naturligtvis har många uppskattat det här med att man snabbt kan få kontakt med nätläkare, det vet vi. Men just när det gäller så är det någonting att den riktiga vården, det är den man litar på. Jag menar inte att nätläkare inte är riktig vård, men det ligger ju någonting i värdet i varumärket som har en otroligt hög pålitlighet hos svenska folket.

LISBETH: Nej, men jag tänker också att om vi vill ha mycket mer av källan till att man kan göra saker själv och vara självständig, då måste vi också vara så noga med att man känner tryggheten till varumärket och att det som finns bakom är bra och då är det viktigt med det här igenkännandet och tryggheten kring. Jag tänkte på det andra perspektivet hon hade om det där ständiga lärandet. För att det digitala utanförskapet kommer när man kanske inte förstår en digital lösning eller någonting annat. Har ni tänkt på sådana saker, hur vi också som invånare vara med i tjänsteutvecklingen, att vara användardriven och användarvänlig. Men finns det mer tankar?

SOFIE: Ja framför allt så jobbar vi ju enormt mycket med informationen för att den ska vara begriplig och vi har ju en stor redaktion. Vi tar ju fram all information i 1177.se till exempel själva. Och har fått priser flera gånger just för att vi är duktiga på klarspråk och begriplighet. Det tycker vi är jätteviktigt, men sen är det en reform som vi väntar på med stor glädje här och det är ju förhoppningen om att ny lagstiftning ska stödja att man får utse ombud. För där har det ju varit utmaningar tidigare. Det har inte funnits ett tydligt lagstöd. Vi tror att det kan bli en jätteviktig utveckling när vuxna personer kan utse andra vuxna personer som ombud. Till exempel kan en åldrad förälder utse sitt barn och sitt vuxna barn till ombud och hjälpa till att hantera digitala tjänster, att gå in i journalen och läsa på om provsvar och vara delaktig på ett annat sätt. För nu är det svårt för närstående att bidra eftersom man inte har den här möjligheten lagligt att gå in och hjälpa till. Det gäller även för barn och föräldrar att det finns utmaningar så en högre flexibilitet för möjligheten att gå in och vara ombud, det tror jag också kommer att kunna hjälpa det digitala utanförskapet. För att det kommer ju alltid finnas personer som inte är digitala.

LISBETH: Ja, spännande. Det är någonting som är på gång, det är något jag inte kan någonting om. Är den på gång som en proposition eller?

SOFIE: Nej, det finns ett lagförslag som förhoppningsvis ska bli verklighet 1 januari nästa år. Och det tror jag kommer att ha jättestor betydelse just för närstående perspektivet.

LISBETH: Just det. Jag har precis för en vecka sedan spelat in en podd med en kvinna som jobbar på bibliotek med socialt utsatta. Och jag tänker också att andra samhällsinstitutioners roller för det digitala innanförskapet eller vad ska jag kalla det, också blir viktigt. Att det finns platser där vi ser till att eftersom vi går i ett digitalt samhälle så måste vi också ha våra träningsråd, våra mötesplatser där man kan få stöd och hjälp. Jag tyckte var så härligt, jag träffade regionernas servicechefer, det är ett halvår sen kanske. Och vi pratade lite om visioner för framtidens Nära vård. Då var det en som sa ja, det kanske inte är fast läkarkontakt och fast vårdkontakt. Det kanske också är fast servicekontakt. För att stödja på något sätt att kunna vara självständig, jag tyckte det var en härlig metafor. Jag tänker framåt Sofie, när du ser 1177 och så, tänker vi att Nära vården har också, den bygger nära människor. Det vet man, det ger både störst aktivitet. Det ger också större möjlighet till jämlikhet. Hur ser du på 1177s roll i förhållande till primärvård som nav i ett hälso- och sjukvårdssystem? Hur ska vi tänka på det?

SOFIE: Nej, men jag tycker ju att eftersom vi har ju en splittrad hälso- och sjukvård i Sverige, det vet vi ju. Som patient om man hamnar i en situation där man är kroniskt sjuk eller man är multisjuk eller man har komplexa vårdbehov, många vårdkontakter, så får man ju bli sin egen projektledare eller ta hjälp av en närstående att koordinera hela vården. Det är ju oerhört utmanande. Och det är ju som jag sa tidigare, en sådan möjlighet med 1177 att man kan vara det här sammanhållande kittet. Den samlade överblicken över alla journaler, alla provsvar, all information, alla mina vårdkontakter oavsett vilken aktör som är involverad i min situation. Vi har kommit en bra bit där på vägen, men det finns mycket som återstår och vi har precis tagit fram ett utkast nu till långsiktig målbild för 1177 där vi siktar in oss på 2030, som ju du har varit med Lisbeth och bidragit till. Och den är ute nu på remiss i alla regioner där man förhoppningsvis då ska ställa sig bakom den här målbilden. Och det handlar väldigt mycket om, för 1177 har ju en oerhört viktig roll när det gäller just första linjen och första kontakten och vägleda rätt och stödja patienter med information och hänvisningar. Men vi vill gärna förstärka 1177s roll när det gäller de här stora vårdkonsumenterna, de utsatta personerna. Så att kunna komma ännu längre när det gäller att man ska kunna få en överblick över sin fasta vårdkontakt eller sin fasta läkarkontakt kanske sin fasta omsorgskontakt i framtiden. Få en överblick över alla vårdplaner och Sippar och så vidare som gäller mig, mina ordinationer, mina läkemedel, att kunna utbyta information. Att också kunna inte bara se min vårdplan utan också bidra till min vårdplan och bidra med data eller med uppföljningar av olika slag. Så att vi kan komma ännu längre på den här vägen att vara det här samlade stödet och det som är, som jag återkommer till hela tiden. Det är ju viktigt att förstå att det inte handlar om att konkurrera ut några lösningar eller att bygga något jättestort nationellt system. Utan vi har den här infrastrukturen som bygger på standarder där man ansluter sina olika lösningar och system och vi är ju helt konkurrensneutrala. Så att i 1177 finns privata utförare och det finns regiondrivna och vi håller på med piloter nu och tittar på kommunal hälso- och sjukvård. Så att oavsett vem som är utförare eller huvudman för en insats så ska man som invånare kunna få enkel kontakt, överblick, sömlöshet och att slippa det här okoordinerade och oöverblickbara situationen som man ofta hamnar i. Så att jag tycker det finns fantastiska möjligheter och ett första steg är ju att regionerna ställer sig bakom den här målbilden och att man går åt samma håll, någorlunda i samma takt. Jag är glad över att det finns ett väldigt stort engagemang för det också.

LISBETH: Jag tycker att det har varit väldigt intressant att få vara med i det här arbetet med målbilden och jag är helt övertygad om att det spelar väldigt stor roll att en sådan aktör som ni på Inera och en sådan viktig funktion som 1177 så tydligt tar det här personperspektivet. Och försöker på något sätt i varje fråga vända till vad innebär det här för den som ska få tjänsten och hur skapar vi den här tryggheten? Det tycker jag har präglat det är jobbet som också har lett Sofie i den målbildsarbetet, så nu håller vi tummarna för att det blir en fin respons på den också. Jag tänker som en tvilling till hela det här arbetet med personalen på nätet så tänker jag den här sammanhållna planen eller sammanhållna vyn som jag har på min önskelista väldigt högt upp, när jag tänker utvecklingen av 1177. Ni gjorde ju en förstudie åt oss när vi har jobbat med patientkontrakt inom Nära vård. Kan inte du berätta lite grann om vad det är för dem som inte vet?

SOFIE: Ja, men det handlar mycket om det som jag sa, att vidareutveckla de grundförutsättningar som redan finns och att skapa det här tydliga stödet för personer som verkligen är i en situation som är svåröverblickbar. För att en individ kan ju ha många olika vårdplaner. Man kan ha väldigt många olika kontakter. Man kan vara inbokade på tider som inte är koordinerade och det kan vara väldigt, väldigt svårt att vara den här aktiva medaktören som tar ansvar. Så det vi vill göra det är ju att ta fram standarder och anslutningsstöd kan man säga. Så att man som invånare ska kunna se allt som gäller mig i min vård och omsorgsituation, för vi vill ju också på sikt involvera även det kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen. Så att jag ska enkelt kunna få digital kontakt med de som är mitt vårdteam eller vid min vård- och omsorgsteam. Jag vill kunna se alla mina tider oavsett var någonstans jag är inbokad, jag vill kunna se alla mina vårdplaner, mina egenvårdsråd, mina värden och så vidare och så vidare. Så att vara den här samlade verktygslådan och stödet för personer som kanske är i den här komplexa utsatta situationen med kronisk sjukdom eller svår sjukdom. Och som sagt var, väldigt mycket är redan på plats, så det handlar på något sätt om att skala upp och öka tempot i den takt som vi redan är på väg i. Så att jag känner mig väldigt optimistisk och jag upplever också att det finns ett stort engagemang hos regionerna att gå vidare den här vägen.

LISBETH: Jag ser framför mig att det är samma murbräcka som journalen på nätet har varit. Den har nog varit en ännu större murbräcka, men att det här är också ett sätt att verkligen få till personcentreringen. För att man brukar prata väldigt mycket om att när vi på något sätt kan dela bilden av vad som planeras också framåt. Men vi kan sätta in våra mål som vi har som patient också, om vi kan se det gemensamt, då får vi också mycket mer av det här partnerskapet man pratar om. Att profession och patient också tar del av varandras kunskaper. Man har ju olika typer av kunskaper med sig in och att det är en väldigt viktig sak att arbeta med. Att patientkontraktet som vi jobbar med, mycket förhållningssätten, hur möts vi då personcentrerat? Hur gör man det här på ett bra sätt för att sedan kunna få sin information så här samlat i en gemensam överenskommelse. Så att det ser jag mycket fram emot.

SOFIE: Det är ju ett jätteviktigt perspektiv, får jag säga. För nu pratar jag om 1177 och invånarperspektivet men det andra perspektivet är ju förstås medarbetarperspektivet där man behöver kunna dela samma information och få samma sammanhållna plan och samma överblick även som medarbetare. För det vet vi att det kan vara lika svårkoordinerat för en sjuksköterska som för en patient att se hela bilden för patienten.

LISBETH: Precis men jag menade också att det är partnerskapet mellan patienten och professionen, att man delar varandras kunskaper och det sättet. Att patienten har ju sin egen egna kunskap och levda kunskap, och att den får också synas i den här planen och att vi har en yta som är vår gemensamma på något sätt. Så att jag hoppas väldigt mycket på att den inte ska ligga för långt fram i tiden för vi behöver den. Och vi behöver den snabbt, men vi jobbar ju också nu med, vi har startat ett projekt innan Nära vård som handlar om patientens eget kunskapsstöd. Att ytterligare förutom det som idag finns på 1177, kunna tänka att man också inte bara jobbar med kliniskt kunskapsstöd för professionerna och det tänker vi också borde kunna hänga ihop i en sådan här sammanhållning, om jag behöver mer stöd för min bröstcancer eller en hjärtsvikt eller vad jag har som jag behöver brottas med. Hur tänker du kring det?

SOFIE: Ja, men det tycker jag är jätteintressant också. Ja, jag tycker det är väldigt spännande just att tänka att man går ifrån det här mera generella men ändå djupgående information som finns på 1177. Men att man tar nästa steg och verkligen gör individualiserad information. Och som man kanske också bidrar själv till med hjälp av mätvärden till exempel, som också kan bidra till bilden av min situation som det ser ut just nu. Så jag tror att det finns jättemycket att fortsätta med där och som ju också kommer att kunna skapa den här möjligheten till eget ansvar och att vara medaktör och ha egen makt. Egenmakt pratade vi väldigt mycket om förr.

LISBETH: Exakt! Egenmakt. Jag tänker om du fick, jag var med på ett sammanhang där vi hade några personer utifrån som fick beskriva hur den Nära vården såg ut, jag tror det var 2027. Om jag skulle be dig att säga, var är 1177 om säg fem år? Vad möter vi då, som invånare och patienter?

SOFIE: Jag tänker dels att 1177 kommer att vara ännu mer närvarande överallt, ännu mer nära kan man säga än idag. 1177 om man ska prata rent konkret har ju under många år varit lika med Ineras tjänster, nationella tjänster. Men vi har nu en utveckling där regionerna själva utvecklar väldigt mycket lösningar, appar, tjänster. Som kanske är integrerade med verksamheten, ännu närmare än de nationella tjänsterna och där man också använder varumärket 1177. Och det handlar ju om att knyta ihop hela ekosystemet, hela erbjudandet. Men också att använda det här värdet som varumärket står för, att man ska känna sig trygg som invånare. Att det här är den svenska sjukvården. Det är samma patientavgifter, det är samma kvalitet, samma säkerhet när man har 1177 loggan på som en slags kvalitetsstämpel. Så att det betyder tror jag att erbjudandet och närvaron kommer bli ännu större. Sen så vill jag ju att vi ska fortsätta den här utvecklingen som vi redan är på väg, som du pratade om, den sammanhållna planen. Vi är väldigt starka när det gäller första linjen. Vi behöver fortsätta utvecklingen för att stärka hela befolkningen, alla invånare i alla de olika situationer och också personer med olika behov. Så att man kan använda olika kanaler och olika kommunikationssätt beroende på vem man är och vad man föredrar eller vilken situation man befinner sig i. Jag tror att det finns goda förutsättningar för detta just i och med att vi är i den här lösningen där vi inte konkurrerar utan vi knyter ihop. Vi har det här oerhört höga förtroendet, det är enormt höga användningssiffror. Vi är lika med den svenska hälso- och sjukvården och vi har ett jättestort engagemang från våra ägare, regioner och kommuner så att jag tycker att framtiden ser ljus ut och den här nya målbilden känns också som att det är tydligt att vi har en den ledstjärna nu mot 2030 vart vi ska gå.

LISBETH: Och ja, man blir så sugen. Det är verkligen som du börjar med, så är det ju en förmån att få hålla på med så här spännande och viktiga saker i ett yrkesliv också som du har fått göra. Jag tänkte så här, vi får se det här poddavsnittet också som lite reklam. För man blir ju ännu sugnare på att veta ännu mer, så kommer vi ju att ha någonting på Vitalis. Kan inte du avsluta med att berätta lite grann om den förmiddagen, den 18:e tror jag, eftermiddagen? Nej, nu får du hjälpa mig, är det för- eller eftermiddag, den 18:e?

SOFIE: Det är förmiddagen den 18: e. Ja, förmiddagen den 18:e ska ju du och jag hålla ihop ett helt pass om Nära vård. Då kommer vi ju båda att prata om det här med sammanhållen planering som vi har varit inne på. Vi kommer prata första linjens digitala vård och vi kommer att presentera den nya målbilden och jag hoppas att många regioner har fastställt den målbilden redan då, så att vi verkligen kan känna att vi är på väg. Så det ska bli oerhört spännande, det är ju du och jag och det är flera företrädare för regionerna som ska vara med och berätta om hela den här fantastiska utvecklingen som har varit och som vi ser framför oss. Så då hoppas jag att många kommer dit och lyssnar.

LISBETH: 18:e maj! Men Sofie stort, tack för att du ville vara med i Näravårdpodden. Så himla intressant och lycka till framåt.

SOFIE: Tack själv att jag fick vara med. Tack.