Subscribe
Share
Share
Embed
”Patienten ska inte behöva bry sig om vilken huvudman eller vårdnivå man färdas i och över utan patienten ska få den sömlösa vården.” I det personcentrerade arbetet är den fasta vårdkontakten den som ger trygghet och stabilitet och kan agera för att möta individens behov i kontakt med olika aktörer. Hur är det att vara fast vårdkontakt och varför är det viktigt? Lyssna till Camilla Johansson distriktsköterska Rosenlunds vårdcentral i Jönköping och Erika Johansson, professionspolitisk handläggare på Arbetsterapeuterna.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner. Det viktigaste är egentligen inte professionen utan den patienten själv känner att den har en mest relation med och som har helheten.
Erika:Det är viktigt det är att samskapa och göra. För det är Jag tror att vi inte är mer komplicerade som människor än att vi behöver känna tillit till människor som professioner. Det gör vi när vi gör tillsammans och när vi på något sätt visar på att det här är min kompetens vi gör det här runt patienten.
Lisbeth:I det personcentrerade arbetet så har den fasta vårdkontakten en jätteviktig funktion för att skapa samordning, trygghet och stabilitet. Idag ska jag få prata med dem som vet hur det fungerar I praktiken och vad de som har uppdrag som fasta vårdkontakter tycker. Så varmt välkomna hit Camilla Johansson, du är distriktsskörskap på Rosenlunds vårdcentral I Jönköping. Och Erika Johansson som är professionspolitisk handläggare på Sveriges arbetsterapeuter. Tack så mycket.
Erika:Tack så mycket.
Lisbeth:Vad kul att ni är med och får prata om det här viktiga ämnet. Vi börjar som vi brukar göra I Nära vårdpodden att få lära känna er lite bättre. Så Erika kan inte du börja berätta lite om dig själv.
Erika:Jag heter alltså Erika Johansson och jobbar sedan drygt två och ett halvt år tillbaka på vårat fack och professionsförbund Sveriges arbetsterapeuter. Jag är arbetsterapeut I botten och har varit klar I sisådär på det närmaste tjugofem år snart. Men sista åren så har jag disputerat och sedan lämnade jag det kliniska arbetet kan man säga. Jag har jobbat både på olika myndigheter, jag har forskat vidare lite grann, bland annat om social aktivitet på recept och jag har forskat om fallprevention för äldre och så. Varit på Myndigheten för delaktighet och jobbat med andra samverkansprojekt med myndigheter tills jag hamnade här på Sveriges arbetsterapeuter.
Erika:Vilket känns fantastiskt roligt att få jobba med vår profession på en mer övergripande nivå och driva våra frågor för en bättre och mer personcentrerad vård. Så jag känner att jag verkligen har fått hittat mitt drömjobb.
Lisbeth:Jag måste ju fråga, vad handlar ditt avhandlingsarbete om? Var det på fall eller?
Erika:Ja, men precis. På primärvårdsnivå tog vi fram en studiecirkel som riktade sig till äldre som hade en hög risk för att falla. Så det var en multiprofessionell studiecirkel med både fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare dietist, som träffades under tio tillfällen med en grupp patienter över tid, där man gick igenom olika teman för att minska risken för fall. Vi tog de senaste forskningsrönen från de stora sammanställda systematiska översikterna och försökte tratta ner det I det kliniska arbetet. Den implementerades I primärvården I Stockholm och det är fortfarande faktiskt.
Erika:Det är jätteroligt att man samlas just I samverkan för det är ofta där vi gör som bäst nytta när vi jobbar tillsammans med olika professioner för patienten.
Lisbeth:Ja, men verkligen. Och vad roligt också att se nyttiggörandet av forskning så direkt. Superbra! Vad gör du om du inte jobbar på Sveriges arbetsterapeuter? Hur ser din fritid och annat liv ut?
Erika:När jag inte jobbar så brinner jag ju för hundträning. Varit aktiv inom hundsport inom många olika områden, framför allt vidlidande och bruks. Står just nu utan tävlingshund men förhoppningsvis så ska det lösa sig under tvåtusen tjugofem när ni ska välkomna en ny valp I familjen. Annars så delar jag min tid mellan Ekerö där min man och dotter bor och har nyligen flyttat upp till Dalarna, till Mora, för att min son ska börja spela hockey. Så jag är väl en traditionell hockeymamma med allt vad det innebär med att skjutsa, hämta, lämna, tvätta, laga mat, ordna, stå I sitta I sekretariatet.
Erika:Det är roligt att få leva genom sina barns hobby också.
Lisbeth:I know that. Jag har också varit en, var det det länge sen, men en riktig hockeymamma. Men välkommen hit Erika. Camilla, berätta vem är du?
Camilla:Jag är, rent I professionen, utbildad distriktssköterska. Jag har varit där I femton år och arbetat inom kommunen, inom slutenvården primärvård och SOS Alarm. Jag har under den tiden försökt att bilda mig ett helikopterperspektiv som jag kallar en helhetsbild för jag tycker om att se helheter och se samverkan och bygga broar och så. Det ledde mig till att bli Safe-samordnare. Safe är ett forskningsprojekt för sköra äldre och proaktiv vård.
Camilla:Jag har varit samordnare nu I Region Jönköpings län. Projektet sträcker sig både över Jönköping och I Östergötland. Det är tjugofyra vårdcentraler som är interventionsvårdscentraler. Så jag är både med där på nätverk och jag är med I forskningsprojektgruppen. Jag kommer vara en del I forskningen framåt nu också på det materialet vi har samlat in, förmodligen blivande doktorand.
Camilla:Och så arbetar jag kliniskt åttio procent på vårdcentralen.
Lisbeth:Ni har ju mycket tänker jag som förenar som kanske var mer än vad vi tänkte när just ni är gäster för ni känner inte vadansen förut.
Camilla:Nej det gör vi inte men jag kände igen mig I dig Erika. Jag är också mamma till två barn men där är det fotboll och innebandy.
Erika:Så
Camilla:jag försöker vara en stor supporter där och taxichaufför och allt som håller ihop. Jag tycker också om hundar men nu har jag varit hundvakt hos min moroparhund. För jag har lyssnat lite på nära vårpodden och jag förstår att det är många hundmänniskor.
Lisbeth:Ja men det är många hundmänniskor visst är det lite roligt. Ja precis. Ja vi får göra någon nästan hund. Någon gång. Men idag så ska vi prata om den fasta vårdkontaktens roll.
Lisbeth:Men om vi börjar lite grann I det här med nära vård och omställningen. Camilla om du vill fortsätta, vad tänker du är kopplingen för dig mer personligt till omställningen till nära vård? Hur träffas du av den och hur känner du det?
Camilla:Var engagerad I distriktssköskeföreningen och ordförande I Jönköping under den här komma hem-perioden. Tyvärr har vi lagt ner I Jönköping nu men jag är fortfarande intresserad och är med I distriktssköterskeföreningen men inte någon roll idag. Då var jag mycket I Stockholm och vi hade träffar och det var mycket under den här utredningen och jag tyckte att det var intressant och ville hänga med redan där. Sen jobbade jag på en annan vårdcentral och då var jag vårdsamordnare och då kom ju allt det här in. Man smala ner till det här med fast vårdkontakt.
Camilla:Men då var det ju mer nya former och att jag skulle ge mitt namn I patientkortet när jag gjorde vårdplaneringen. Men det var ju aldrig mer kvantitet kan man säga. Just under vårdplaneringsperioden vem det var som var samordnare. Sen har jag jobbat vidare. Jag har varit väldigt intresserad I äldrefrågor så jag har varit med I en äldremottagning tidigare.
Camilla:Sen var det lite personliga omständigheter som gjorde att jag bytte jobb till SOS Alarm. Mycket beroende på arbetstid och kunna styra lite mer. Där trivdes jag också jättebra. Jag fick verka över hela Sverige I princip. Sen bytte jag tillbaka vårdcentralen för jag kände att jag saknade kliniken, jag saknade patienterna, de fysiska mötena.
Camilla:Jag var inte riktigt glad där. Där fick jag talas om Safe-projektet. Då var jag äldre och lågor och tyckte att vi behöver någonting, det här satsar vi på. Då blev jag samordnare för Region Jönköpings län. Sen när det fortsatt och fördelen är att jag kunde ta mina egna patienter.
Camilla:Jag har känt av hur det fungerar I verkligheten och då har det verkligen blivit en fast vårdkontakt för jag har byggt upp relationer med de patienter jag har fått in genom forskningsprojektet under tiden. Så det är min uppbyggnad av fast vårdkontakt. Så är fast vårdkontakt för dem som jag träffar mest. Det är jag som träffar dem mest av de olika professionerna och därför är jag just för dem. Sen har jag försökt hålla liv I det och förmedla fast vårdkontakt för jag tycker att det är väldigt bra.
Camilla:Det ger en kontinuitet och en trygghet.
Lisbeth:Jag tänkte att vi kan komma tillbaka och prata lite grann om just det arbete ni gör inom sig och det här med att vara proaktiv för för att köra äldre. Och jag tänker också kopplingen för ert arbete med Safe-studien och det här arbetssättet har vi ju också valt från SKR att lyfta fram som ett arbetssätt som vi tycker att fler behöver anamma, att fler behöver få det här till del, till sig själv, om man är äldre och kör. Så att det är en del av det här att gå nu mer mot breddinfarandet I nära vård. Och det är så kul att ni är så aktiva, både du och din kollega, Magnus som har varit med I Podd faktiskt också tidigare. Erika, hur ser din koppling till Nära vård ut?
Erika:Innan jag började här på Sveriges arbetsterapeuter så skulle jag väl säga att det var något fluffigt ord som jag någonstans ibland hörde, det här med nära vård. Jag kan inte säga att den var så tydlig I min referens, men när jag började här och vi började titta på vad nära vård innebär så känns det så självklart att det är precis så här som vi som arbetsterapeuter från dag ett på utbildningen både ser på patienten men också ser på samverkan. Det känns så otroligt meningsfullt att kunna känna att det finns strukturer som tar fasta på det personcentrerade såklart, men också det här coachandet förhållningssättet som handlar om att göra patienten som en aktiv, engagerad person I sin egen vård. Och att vi professioner med vår olika kompetens runtomkring kan samverka kring patienten vilket gör att vi får en effektivare och bättre vård med någon slags cocktailffekt av allas vår kompetens. Det känns meningsfullt I strukturerna, så vi har ju startat upp nära vårdfrukostar som jag ansvarar för, just för att ge våra kliniker och medlemmar verktyg I omställningen att kunna jobba vidare med det här jätteviktiga arbetet.
Erika:Så jag skulle säga att på något vis så känns det så självklart för oss arbetsterapeuter att vi verkligen kunde känna Yes, äntligen, det är så här vi är utbildade att få jobba. Sedan vet vi ju alla att det här omställningsarbetet, det är ju ingen annan som ska göra det utan omställningsarbetet gör vi tillsammans. Där har vi många olika typer av utmaningar tänker jag, både många gemensamma utmaningar vid legitimerade yrken och andra professioner. Och så har vi lite olika egna utmaningar också beroende på vilken profession vi tillhör. För arbetsterapeuters del så tillsammans med fysioterapeuter, logopeder och dietister, så kan man säga att vi finns ju inte på alla ställen där vi egentligen skulle behöva vara för att kunna bidra I den här vårdomställningen.
Erika:Så det är ju en typ av utmaning som man kan dela. Sedan finns det andra typer av utmaningar som är strukturer där vi på något vis är lite filosofiskt kan jag känna att kan vi göra en nära vårdomställning utan att tänka befintliga strukturer? Kan vi vara så rena I vår förförståelse och ta bort den så att vi tänker helt nytt? Eller är det så att vi faktiskt står och försöker ibland trycka in nära vård I de befintliga strukturerna och det är därför det blir knöligt och pissell? Hur kan vi komma över det?
Erika:Finns vi inte på alla ställen? Kan någon annan tänka till oss? Eller är det så att vi faktiskt behöver tillse att på de ställena där man jobbar med nära vård så behöver alla professioner vara representerade för att kunna tänka kring de här strukturerna. Men jag tycker ändå att det är en kraft och jag tycker att det är spännande. Jag tycker också att vi ser att vi har gjort en nära vård-uppföljning I den här presentationen våra medlemmar där vi har tittat på den specialiserade hälso och sjukvården på primärvårdsnivå och gjort också en uppföljning efter två år och där ser vi att det hände faktiskt också.
Erika:I vår första enkätundersökning såg vi att kommunerna låg långt före där de hade mycket mer aktiviteter som var relaterade till närvård och där såg man tydligt att regionen inte riktigt hängde med. Nu på vår tvåårsuppföljning så ser vi att kommunerna ligger fortfarande lite före men regionerna kommer med stormsteg. Vad intressant. Så det händer mycket, mycket mer I regionerna nu, vilket är jättekul att se om vi märker. Men sedan finns det också strukturer, att man ser att många fortfarande är rädda för att det är en pappersprodukt.
Erika:Det händer inte på golvet. Man säger fortfarande att man saknar ledning och styrning I det här. Ansvar är det? Hur kan cheferna jobba med nära vårdomställning så att den blir praktiskt genomförbar och att man hittar de här samverkansstrukturerna? Det känns jättemingsfullt och väldigt viktigt för svensk sjukvård skulle jag säga.
Lisbeth:Ja vad kul att höra. Jag tänker också, jag har alltid tänkt, du och jag delar ju profession Camilla för vi är ju också sjuksköterska.
Camilla:Men jag
Lisbeth:har alltid också tänkt att vi har något att lära av arbetsterapeuten I det här att se efter förmågor. För att jag tycker att jag blev tränad, nu har jag ju en sjuksköterskeutbildning som är äldre än din Camilla men mycket att fråga efter icke-förmågorna eller behovet och arbetsterapeuterna är tränade åt annat håll, ett perspektivskifte. Vad tänker du om det Camilla?
Camilla:Jag tycker också att det är en jätteintressant fråga. I den här Safe-studien så har jag utvecklats väldigt mycket I min roll. Jag har blivit mer att jag frågar patienten vad de vill och vad de har för målsättning istället för att förklara för dem att så här ska du göra. För att det bygger på den typen av frågor och det är ju en helhetsbedömning. Där tar jag även med det här med om du har några hjälpmedel.
Camilla:Är du rädd för att falla och skulle det vara så tar jag in en arbetsterapeut. Vi har ett gemensamt ärende och så tar jag in en sjukgymnast. Jag har ju fått bredda mig I det här genom att ta hand om den äldre sköra. Så att jag gör bedömningsbesöket och sen tar jag in de kategorier som behövs då. Utifrån samtycken med patienten.
Camilla:Så det är jätteintressant att vi lär oss så mycket av varandra tänker jag. Vi arbetar så mycket I team nu så jag tror verkligen att det här är modellen för att kunna ta hand om de äldre sköra och arbeta proaktivt tillsammans. Vi har så olika ingångsvägar och olika kunskap som behövs.
Lisbeth:Vad tänker du är motstånd om vi nu stannar lite vid nära vård innan vi smalnar in på en vårdkontakt vårdkontakt. Vad ser du både utifrån ditt forskningsprojekt men också utifrån din vardag på en vårdcentral. Var hittas vårdigheterna? Vad är det som utmanar oss att inte få till det fullt ut? För vi har ju fortfarande sträckor att gå för att vi ska vara med med nära vård.
Camilla:Det handlar om att vi är så väldigt många olika och vi sitter under olika tak som kommunen, slutenvården och primärvården. Även inom vårdcentralen har vi väldigt många stuprör. Vi behöver prata med varandra om vad vi faktiskt gör och hur vi kan arbeta tillsammans, patienten I centrum och inte stuprören. Där finns en utmaning men jag känner att ju mer man arbetar med den utmaningen desto längre kommer man framåt. För jag tror mer på att göra än att sitta och prata om om det.
Camilla:Om man säger att jag är lite mer doer, jag vill framåt. Nu testar vi det här, nej det kanske inte var så bra, då testar vi något annat. Utan såklart med risk för att skada patienten då. Men jag tror att vi behöver göra, börja göra mer och sen utvärdera tillsammans alla som är runt patienten. Det tror jag är jätteviktigt.
Camilla:Men jag tycker att vi har kommit på bara en kort tid för ibland försöker jag kolla I backspegeln var vi är då och var vi är idag. Jag tycker när vi arbetar med det här att vi har kommit flera steg framåt och det tycker jag är jättekul. Men sen är det ju som att vi behöver bredda det här. Vi behöver visa på att det här gynnar att det inte blir så många slutenvårdsinläggningar och att det här gynnar att det blir en trygghetskonuitet för de sköra äldre. Sen tror jag det är jätteviktigt att vi har olika intressen, vi sjuksköterskor.
Camilla:Vi har en otroligt stor roll att de som vill arbeta med sköra äldre gör det. Medan de som kanske vill arbeta lite mer med snabba flöden och vaccinationer Gör det så att man ser att sjuksköterskan kan lite olika intresseområden, var de passar bäst någonstans.
Lisbeth:Just det.
Camilla:Så det är ju även vår profession, tror jag, som man behöver titta lite närmare på. Hur gör vi arbetet bäst? Ta tillvara på engagemanget.
Lisbeth:Jag tänker också på arbetsterapeuten. Ni har ju också olika inriktningar och jobbar ju med specialiseringar och så för jag tänker att bottna I sin egen profession och lite som du sa Erika att det här är ingen omställning som någon annan ska göra det måste ju vi göra och där har vi ju som professioner ansvar. Att på något sätt grunda sig och bli bäst I det som man är bra på men också öppna upp för teamarbetet. Och då är väl som du säger Camilla att man är ju också olika inom en profession.
Erika:Så är det ju. Jag tänker också på just det som Camilla är inne på, just det här att inte bara prata om det utan också göra. Jag tänker hur viktigt det är att samskapa och göra för det är också där Jag tror att vi är inte mer komplicerade som människor än att vi behöver känna tillit till varandra som professioner. Det gör vi när vi gör tillsammans och när vi på något sätt visar på att det här är min kompetens, det här är din kompetens och vi gör det här runt patienten. Utmaningen I det är att vi sitter geografiskt på olika ställen.
Erika:Jag är väldigt förtjust I att man faktiskt ses vid kaffeautomaten. För någonstans så blir det här de här små samtalen I mellanrummen och de här sakerna där vi faktiskt finns tillsammans och börjar känna igen varandra. Det är då vi också skapar en tillit till varandra och då vågar jag släppa på mitt och frågar dig om ditt. Jag tror att vi kommit långt när vi gör tillsammans, men då måste vi också geografiskt finnas på samma ställen, eller I alla fall att strukturer finns, att vi samverkar. Jag tänker på forskningsprojektet Social aktivitet på recept vid Umeå universitet som vi var inblandad I tillsammans med professor Ingeborg Nilsson.
Erika:Där var det ganska enkelt att skapa rutiner för teamarbetet kring patienter och ensamhet på hälsocentralen I Umeå. Där fanns alla professioner tillsammans. Man rundade patienten I teamet där alla professioner var närvarande vid rånningen. Man hade också en närhet till civilsamhället för det handlar ju också om att koppla ihop hälso och sjukvård I civilsamhället. Sjukvården kan inte bära all hälso och friskvård utan den måste ske utanför.
Erika:Sociala aktivitet på recept länkar ju då hälso och sjukvården på primärvårdsnivå ut med aktiviteter I civilsamhället. Det specifika med sociala aktivitet på recept är stödet man får på vägen, I gränslandet på väg ut, som är personcentrerat och individanpassat. Det är en struktur som var väldigt enkel, en vårdstruktur som fungerade statiskt I Umeå, men som kommer vara väldigt mycket svårare att tillämpa, I Stockholm till exempel, Eftersom där sitter inte fysioterapeuter och arbetsterapeuter tillsammans på vårdcentralen, utan då sitter man på revenheter vilket gör att det blir en helt annan utmaning även om de ligger nära varandra rent geografiskt. På många ställen är det väldigt svårt att öppna upp och samverka och man känner knappt till varandra. Det här är utmaningar som jag tror att man behöver ta med I närvåromställningen.
Lisbeth:Och fundera för det är klart vi kommer ju aldrig kunna sitta alla tillsammans geografiskt men hur ska vi göra det på bästa sätt? För när du säger det Erika och det får du reflektera på Camilla sen också. Det är ju att då börjar jag tänka att vi har ju haft rätten till fast vårdkontakt för mig som patient har ju funnits under lång tid nu I lagstiftning. Vi har ändå haft lite svårt att få ihop det, få till det. Och då tänker jag handlar det om det du säger, Erika, att om den fasta vårdkontakten också ska fungera som någon typ av sambandscentral och länk för den här personen att få ihop sina olika delar I hälso och sjukvården, det fragmentiserade till någon typ av helhet, då måste man ju mandat och känna att man kan också.
Lisbeth:Du Camilla kan ringa till Erika och säga att här har vi någon och ni behöver connecta fast ni kanske inte sitter på samma ställe. Är det där det också har varit en utmaning?
Camilla:Jag kan tänka att jag har de som jag samarbetar en del relationer över längre tid. Jag har en biståndshandläggare som jag har samarbetat med sedan tvåtusen nitton Då är ju klart att relationen är enklare. Vi vet hur vi fungerar och vi kan hjälpa till framåt så att vi ser att hon kan ringa till mig och jag kan ringa till henne. Men det är den kontakten vi har etablerat. Sen har vi även andra som sjuksköterska I hemsjukvården och fysioterapeuter och arbetsterapeuter som jag känner sen innan med.
Camilla:Men sen är det En utmaning kan ju vara när det byts ut mycket folk. Jag tror inte att de blir så sedda för var de är I de relationerna. När vi har byggt upp relationerna då förlorar vi något viktigt. Det är inte en person som går till en annan arbetsplats utan det är en relation som finns med in I helhet. Det tror jag är jätteviktigt att ta fasta på att man verkligen ser till att vi trivs på våra arbetsplatser och att vi ser att vi inte bara är på vår egen verksamhet utan att vi är på flera och ser sambanden där emellan.
Camilla:Att detta lyfts är jätteviktigt. Sen kan jag tänka att för mig är det jätteviktigt att de sköra äldre deras basala behov. Att de får sällskap när de är, att de behöver, att de får gå ut och gå. De här enkla sakerna. Det är ju mycket det som jag och biståndshandläggarehandläggarna jobbar med.
Camilla:Men sen finns det lagstiftningar och regelverk och så men att det ändå lyfts hur viktigt det är att de basala behoven fungerar för att patienter ska kunna vara hemma.
Lisbeth:Så att
Camilla:det inte hamnar I specialistvård. Att de som bestämmer om man nu går till politiker och så där, att man ser hela bilden så att det handlar inte om att enstaka insatser och att vi gör så lite besök som möjligt utan vi kanske vinner långsiktigt på att faktiskt bilda en kvalitet från början Som man sen kan glesa ut besöken på. Där är det viktigt med en och samma målsättning var än man än jobbar. Om man jobbar I primärvård, slutenvård eller kommun.
Erika:Det är ju patientens basala behov. Jag tänker just det här med, precis som du säger, så är ju målformuleringen och det person som fungerar som man utgår ifrån, själva navet och grunden I alla insatser tänker jag. Och att det får på något sätt vara vägledande och avgöra vilka professioner som behövs kring patienten. Det är där man måste börja och utgå ifrån och sedan se. Och då handlar det om tillgängligheten till till exempel det här nya Inera via etttusen etthundrasjuttiosju, att det då registreras var de fasta kontakterna finns och de olika fasta kontakterna kan man se.
Erika:Det är ju ett fantastiskt steg för att kunna finnas runt patienten, För någonstans så vill man ju att patienten ska inte behöva bry sig om vilken huvudman eller vilken vårdnivå som man färdas över och I gränslandet och I mellanrummen mellan de här. Man vill ju ge patienterna den sömnlösa vården så att de inte ska märka av de här olika resorna. Det ska vi I professionen kunna navigera I utan att behöva blanda in dem eller utan att man ens behöver känna att det varit gnaggel någonstans. På något vis vill man att det här ska vara det smidigaste sättet att bedriva vård. Och då tänker jag just det här med tillgängligheten och att man måste utgå från patienten den personcentrerade målformuleringen för att se vilka fasta och vem som ska vara den fasta kontakten.
Erika:Vi kan ju se att arbetsterapeuter, så som vi ställde frågan I den här enkätundersökning som vi gjorde bland de olika professionsförbunden, Styrkan med den var att vi hade samma frågor som vi skickade ut till alla I professionen, oavsett om man var arbetsterapeut, fysioterapeut eller sjuksköterska eller så, för att vi skulle kunna jämföra svaren. Vi öppnade också upp I den här frågan om man hade uppdraget som fast vårdkontakt, genom att säga att med fast vårdkontakt kan vi också mena liknande så som lagstiftningen säger, att man har ett ansvar och så där. Vilket vi kan se I vår enkät att man har tagit fasta på. Vi tror inte att så många som arton procent kanske har det uttalade, om man säger det lagmässiga ansvaret som fasta vårdkontakter som arbetsterapeuter. Men vi uppfattar att man är en profession som verkligen tar ansvar och precis som du var inne på Camilla, att man ser till att man uppdaterar sitt namn och telefonnummer, vart man kan nås till alla sina patienter på vård och omsorgsboende till exempel, så att man alltid kan bli nådd.
Erika:Patienter kan kontakta. Men man kanske formellt inte har det här uppdraget så som det sagt lagmässigt. Därför tror jag att vi behöver titta på och framför allt behöver vi göra jobbet dels bland våra medborgare och patienterna, att man ska veta om att vi har en rättighet att få en fast vårdkontakt eller flera fasta kontakter för att du ska kunna få bästa att välja vård, så att vi på något sätt planterar ett gräsrots incitament att de efterfrågar det här. Men också bland professionsförbunden, eller brukarorganisationerna. Där kommer också påtryckningar att det här är någonting som är viktigt för patienterna.
Erika:Sedan är det vårt professionsansvar att prata fasta kontakter I vård och omsorg, att inte heller glömma bort den fasta omsorgskontakten, utan att titta på alla olika fasta kontakter som finns och också tillämpa dem när det behövs. Ibland kan jag känna att där vi hamnar som profession I våra samverkansdiskussioner tillsammans med politik och andra myndigheter och andra samverkansformer, det är att vi på något vis säger att vi behöver en fast läkarkontakt först och sedan kan de andra fasta vårdkontakt följa efter, för om fast läkarkontakt inte fungerar. Då är det svårt att få på plats de andra fasta kontakterna. Jag delar inte riktigt den bilden och jag tror inte att vi som professionsförbunden heller gör det, för att vi måste titta på de fasta kontakterna som ett koncept runt patienten, som får utgå från det personcentrerade sättet att se på patienten och vården. Vi kan inte välja en som vi ska börja jobba med, utan vi måste jobba med alla samtidigt, för att vi alla samtidigt måste få plats kring patienten I teamen.
Erika:Det är där som är styrkan. Det tror jag är jätteviktigt att lyfta upp och inte fastna vid vilken fast kontakt som är det viktigaste. Vi måste göra jobbet samlat tillsammans.
Lisbeth:Ärligt utgår från att det verkligen är det personcentrerade som får vägleda oss. Vad skulle du säga Camilla?
Camilla:Nej jag håller absolut med där. Det viktigaste är egentligen inte professionen utan den patienten känner att den har en mest relation med och som har helheten. Det är egentligen två olika saker, fast läkarkontakt och fast vårdkontakt. Vi jobbar ju ihop I team. Under Save Studio har det varit fast vårdkontakt och jag har jobbat I team med läkaren och det har varit lättare att nå mig och ett direktnummer.
Camilla:Sen samordnar jag kontakten utifrån det. För mig när jag arbetar så är det två olika saker egentligen. Bägge delarna är viktiga.
Lisbeth:Kan inte du Camilla berätta rent praktiskt hur ditt arbete som fast vårdkontakt ser ut och går till?
Camilla:Jag arbetar på äldreomsorgen som vi byggt upp med Safe och då har vi kallat för första bedömningsbesök kallar vi dem för. Då går vi igenom allting fysiskt, psykiskt, mediciner, hemtjänst, sociala faktorer och ser vad det är vi behöver åtgärda. Ofta handlar det om att när vi upptäcker en undernäring eller vi upptäcker lite olika saker som vi åtgärdar. Jag kan skriva ut näringstryck och vi har gått igenom en hel del näringslära I nätverksgruppen för för Safe så vi lär oss ju succesivt tillsammans också vilka råd vi kan dela ut och så. Lite enkla basala behov.
Camilla:Så det finns mycket vi kan göra så vi går igenom helheten. Det tar lång tid, det första besöket tar kanske en timme. Men då har vi en jättebra grogrund för en bra relation framåt. För när jag träffar de här patienterna igen eller om de ringer på telefonen Då vet vi var vi var sist och jag behöver inte fråga igen. Jag kan gå tillbaka och kolla om det var ett tag sedan och kolla på överenskommelsen.
Camilla:Just det, det här kommer vi överens om. Ibland kan vi be en patient att gå och kolla på överenskommelsen. Vad var det vi bestämde då? Är det någonting vi behöver förändra? För mig är det jättevärdefullt.
Camilla:Det besparar väldigt mycket tid om man ska räkna tid och det gör vi I vården för att vi behöver hjälpa så många att börja där vi slutade senast. Vi behöver inte lära känna nya varje gång för vi är tre stycken olika som arbetar och ofta ringer de I att fråga efter en specifik för det är den personen som vet vad som har hänt och hur vi planerar framåt på ett annat sätt.
Lisbeth:Ni jobbar ju med en dokumenterad överenskommelse som vi förrkallad patientkontrakt. Vad spelar det för roll och hur ni får till det?
Camilla:Jag tycker att det spelar jättestor roll för att vi har även frasminnen som jag brukar klistra in. Då går vi efter vad ska du göra när det gäller aktivitet? Ofta har det varit samråd med arbetsterapeut och sjukgymnast. Vad är det för kostråd? Vad är patientens ansvar I det här?
Camilla:Som gästvis-sjuksköterska kan jag säga att det är viktigt att du väger det regelbundet tre gånger I veckan. Ofta är det väldigt enkla saker som står. Men det är bra att det på ett papper för ofta brukar jag skicka med den här journalanteckningen med patienten och då känns det som att det är lättare för dem att gå tillbaka och titta på vad det var nu en gång just jag skulle väga mig tre gånger I veckan och sen ta Furuys och hjälp en till det så får jag ringa till Camilla. Så vi har en överenskommelse tillsammans och sen står det även vårdens ansvar och vad som är nästa steg. Jag tycker att det har varit ett jättebra verktyg både för mig som sjuksköterska och för patienten.
Camilla:Sen kan jag inte säga att alla har tagit till sig den. Men så är det ju med oss människor.
Lisbeth:Tänker du alla patienter eller tänker du?
Camilla:Ja, både mest patienter då. För att det är ett helt nytt sätt att tänka. Vad är deras egenansvar? Just den här gruppen jag arbetar med. Det är ju en förändringsprocess.
Camilla:Men sen kände jag att ju mer vi arbetat in det så vet vi båda var vi står och hur vi har relationen. Men sen är vi lite olika också vi som arbetar runt patienterna och hur mycket vi tar till oss och så. Men jag tycker ändå att från början var det mycket att nej men varför ska vi något nytt? Men nu känner jag ändå att det har tagit form. Det här är ju en del av vår vardag nu och det är kanske till och med enklare att arbeta så.
Camilla:Men så är det ju I förändringsprocessen. Vi springer lite olika snabbt och alla behövs.
Lisbeth:Du börjar ju din roll som så kallad vårdsamordnare. Jag tycker det där är lite svårt att förstå. Vi har olika begrepp för saker som för mig är min värld. Tänker att man ändå har ungefär samma uppdrag. Hur tänker du är en vårdsamordnares roll kontra en fast
Camilla:vårdkontakt? En vårdsamordnare är att vi har system där vi talas vid I kommun och slutenvård. Där skrivs en patient in som har gett samtycke när de åker in till sjukhuset att jag behöver lite hjälp när jag kommer ut. Då är vi och bevakar det systemet och vi kallar det till vårdplaneringar och vi följer upp vårdplaneringar och har kontakt med patient, anhöriga och kommuner under den perioden. Men sen när allting är säkerställt att det här fungerar och det vi har kommit överens om då skriver vi ut personerna ur det här lingssystemet och så då är de egentligen inte inom en mottagning längre.
Camilla:Men som fast vårdkontakt så har jag en patient som är mina som kommer till mina mottagningar. Men många gånger så blir det ju Om jag har en äldremottagning så är det ju ofta Många av de här är ju jag fast vårdkontakt för för det är ju en del som behöver åka in till sjukhuset ibland.
Lisbeth:För jag tänker att från ett patientperspektiv så skulle det ju vara lättare. Då kanske man har den fasta vårdkontakt under den här tiden man behöver den här hjälpen mellan kommun och region. Och man får ju avsluta om det är så att nu behövs inte det något mer. Vad tänker du om det? Eller även du Erika, hur ska vi tänka kring de här begreppen?
Camilla:Det är jag. Jag är både fast vårdkontakt och vårdsamordnare för det blir ju om det är jag som har vårdplaneringen då. Under den tiden. Om det inte är nån som jag knyter till mig till mina mottagningar då tar vi om det händer nånting nytt. Men det handlar väl om tidsmässigt.
Camilla:Det finns ju alltid hur många vi kan ta in. Vilka behöver vi prioritera? Det är ju hela tiden den dialogen vi försöker hjälpa dem som har behov
Erika:att hjälpa. Precis.
Lisbeth:Erika, du var inne på den här enkäten. Vi gjorde ju tillsammans med flera professionsförbund, du får berätta lite mer och vi från SKR inom nära vård, En enkät för vi kände att vi behöver veta lite mer om det här med fast vårdkontakt. Vi börjar söka vad finns det för data? Hur mycket vet vi om vilka som är det? Hur många som är det?
Lisbeth:Vi ser det som en fingervisning men berätta lite mer om både bakgrund och lite grann vad vi har sett. Vi uppmärksammade
Erika:det just för att vi såg I samverkan att det kanske inte var så utspritt. Eller vi visste inte riktigt, som du säger Lisbeth, hur det var med de olika fasta kontakterna och vårdkontakt vårdkontakt, framför allt inom professionen. Just för att vi ser att man har olika typer av roller, självpåtagna och även officiella och lite hur det ser ut. Vi skapade enkäten tillsammans under ert kunskapsfält. Ni hade både tillåtelse statistiker och också annan kompetens som var jättevärdefull I det här.
Erika:Alla skickade ut enkäten ungefär samtidigt I slutet på januari februari I år. Ja, det var det. Vi bestämde också avgränsningar att vi skulle titta på fast vårdkontakt på primärvårdsnivå, det vill säga både den kommunala hälso och sjukvården men också den region drivna. För vår del så svarade nästan tusen arbetsterapeuter på den här enkäten och av dem så svarade arton procent att de hade uppdraget en fast vårdkontakt med den reservationen jag sa tidigare, att vi hade lättat upp I själva frågeställningen. Av dem var nästan etthundra procent arbetsterapeuter, men två hade vidareutbildat sig som specialist, två procent av dem som svarade.
Erika:Tio procent av dem som jobbade I regionen svarade också att de hade uppdrag som rehabkoordinator. Det var deras anställning. Det vi kunde se var det mest förekommande antalet patienter att vara fast vårdkontakt för som arbetsterapeut var sextioett patienter eller fler. Det är det vi också tolkar tillsammans med fritextvaren, att då har man sett sin roll på vård och omsorgsboende som man lär fast vårdkontakt. Det vill säga den lite mer fluffande tolkningen av rollen.
Erika:Men det man kan se om man byter perspektiv, för vi frågade lite också om uppdragets förutsättningar och då var det faktiskt att väldigt många, till och med förtiotre procent uppger att tiden inte räcker till för att det uppdraget. Det var också jättetydligt att över hälften inte får tid överhuvudtaget. Över femtio procent säger att det inte finns någon extra tid om man har uppdrag som fast vårdkontakt. Tiden räcker inte till. Trettiofem procent uppger också att det inte finns beskrivet från arbetsgivarhåll.
Erika:Det finns inte I deras uppdragsbeskrivning heller vad uppdrag som Fass vårdkontakt är. Det var också väldigt stora skillnader på om man informerade patienten om att det fanns möjlighet att få en falsk kontakt. Där gjorde man också väldigt olika, eller man visste inte om någon annan informerade om det. Man såg också att den vanligaste kontakten var att man lämnade sitt telefonnummer, att man lämnade den typen av direktkontakt. Man kanske inte jobbade lika mycket via appar etttusen etthundrasjuttiosju.
Erika:Det var inte riktigt den kontaktvägen som arbetsterapeuter använde. Det blir också en kunskap I sig, att vi måste titta på, framför allt på den kommunala hälso och sjukvården, att vi behöver titta på strukturer för statsvårdkontakt. Om man då inte använder appsystemet där, medan om man då tänker att man registrerar de fasta kontakterna via Ineras nya tjänst etttusen etthundrasjuttiosju, då är det ju verkligen viktigt att vi har en kunskapsöverföringen så att alla vet om att använda sig av den här plattformen. Då blir det tydligt och då blir det enklare att ta kontakt och bättre för patienten. Vi kände att det var viktig kunskap att få med sig.
Erika:Jag tror absolut att det skulle vara spännande att hitta fler samverkansstrukturer kring det här, hur man jobbar med fast vårdkontakt kopplat till fast omsorgskontakt I den nära vården för arbetsterapeuter och andra professioner. Men man kan också säga att våra siffror och våra upplevelser som kom in I friträngning svaren speglar också ganska mycket det från fysioterapeuterna. Man hade liknande svar och tankar från sin profession och det kanske inte är så konstigt, för vi jobbar ofta på samma ställe. Vi träffar ofta samma typ av patienter, även om vi har olika andra utmaningar. Jag tänker att det här är ett område att ta med oss framöver även som arbetsterapeuter.
Erika:Eftersom ju mer vi jobbar med att vi vill främja teamarbete, desto mer tänker jag att vi också behöver vara kunskapsbärare av att den här rollen finns och att den behöver användas I teamet och efterfråga den. Och också ge patienten kunskap om att efterfråga det här också.
Lisbeth:Det finns några sådana här nyckel byggstenar som jag tror kommer att verkligen hjälpa till att skjutsa den nära vården och hela det här perspektivskiftet framåt och där tänker jag att just den fasta kontakten för att det handlar om personer med komplexa behov, de har vi ju störst anledning att koncentrera oss på eftersom de både belastar vårt system på olika sätt eller belastar, men vi är inte bra på att få ihop vårt system för dem och det ger kvalitetsbrister hos dem och då tror jag den fasta kontakten är en nyckel. Jag tror också att den dokumenterade överenskommelsen och som du är inne på Erika att vi framåt kan få ta del av den på etttusen etthundrasjuttiosju. Det är ju ändå inte så långt bort vad gäller fasta kontakter nu. Kommer det vara jätteviktiga byggstenar för att hjälpa oss att vända det här perspektivet? Och då tänker jag att om du säger Erika att om vi tillsammans kan se till att professionerna bär det här och börjar se till att ja men här behöver jag ju synas på etttusen etthundrasjuttiosju för jag är fast vårdkontakt åt de här så att vi på något sätt får ett driv I systemet från olika håll att jag som patient eller närstående kan efterfråga.
Lisbeth:Varför syns det inte den fasta vårdkontakten på etttusen etthundrasjuttiosju på min dokumenterad överenskommelse och så jobba lite så för att jag tänker den här aspekten att vi inte får tid. Det kanske är som ni sa I början Camilla att man är lite rädd för den här dokumenterade överenskommelsen för den tar tid. Men om vi vågar satsa tid så kommer systemet att bli mer tidseffektivt om vi tänker så. Så man måste också kunna satsa för att vinna. Det känns ju så viktigt.
Erika:Jag tänker också att vi behöver verkligen tänka just när det gäller dokumentation och synliggöra de här fasta kontakterna, var de finns och att de finns. För det vi också ser är att det är ju längre ifrån Tittar vi på den specialiserade hälso och sjukvården, där ser vi också rent praktiska exempel på att patienterna skulle behöva fasta kontakter för samverkan kring specialiserade tillstånd, till exempel reumatologi där man har sin specialist läkare och teamet kring där, men man har också primärvårdssläkaren på primärvårdsnivå när det gäller andra typer av lättare saker. Här ser man ju ofta att det blir ett gap där patienten hamnar emellan, där man skulle behöva vara tydliga på vem som ansvarar. De skulle behöva prata ihop sig I de olika första kontakterna och synliggöra för den mest effektiva vården när det gäller sjukskrivningar eller medicininställningar eller vad det nu må vara. Och också kontakt med rehabilitering.
Erika:Där tänker jag också att vi har ett jobb att göra och fortfarande så tycker jag att det är synd att I många av de arbeten som pågår runt omkring I våra välfärdssamhälle nu på våra myndigheter och så exkluderar man ofta det ena eller det andra. Man riktar ofta in sig på och man tar fram olika typer av kunskapsstöd som ska gälla inom vissa områden, men man gör en tydlig avgränsning mot andra områden vilket gör att vi fortfarande tappar den här söndaglösavården och ska vara över. Vi vet också att vi har vissa typer av regeringsutredningar nu som också tittar på en del av hälso och sjukvården, men inte den andra. Vilket också hela tiden gör att vi försöker någonstans knöla in våra vårdomställningen I befintliga stuprör. Ibland känns det lite som att vi sitter på möten med lite kejsarens nya kläder.
Erika:Vi pratar om det här, fast ingen vågar säga att nu gör vi så här igen. Nu kommer jag att göra det här igen. Nu bromsar vi oss själva. Vi sitter och på något sätt håller med och kanske lite på vår egna kammare tänker att om inte någon annan säger något, vi måste jobba tillsammans. Någonstans tänker jag att det kanske är läge att nu har vi kommit så långt och nu kan vi snacka oss I alla våra olika professioner och säga att nu gör vi tillsammans.
Erika:Nu gör
Camilla:vi tillsammans. Jätteklokt Erika. Vad
Lisbeth:tänker ni är viktigast framåt? Om vi skulle ta det innan vi ska avrunda nu. Vad är viktiga steg om man tänker på de här frågorna framåt?
Camilla:Det är just som du säger Erika, det är samverkan, en otroligt viktig samsyn, Målsättning. Vart är det vi vill nå tillsammans? Att alla olika organisationer ser samma mål och hur man når målet. Det är ju lite mer på en politisk nivå och lednings nivå tänker jag. Jag kan göra så gott jag kan på min kammare med mina patienter och försöka tänka helhet.
Camilla:Du kan gå på hjärtmottagning på hösten och så kommer du ta oss på våren för det finns ju mer än hjärtat. Då behöver vi se över hela dig på våren I det här läget. Sen kanske det blir tätare besök sen om du behöver det och så. Och sen försöker ta kontakt med de personerna som finns runt omkring. Men samtidigt så behövs ju det här synliggöras att det är så här vi behöver göra och då behöver vi hitta Vi har försökt få fram en struktur med sig för att så här kan vi göra och förhoppningsvis breddinförs det ju det.
Camilla:Men då gäller det ju verkligen att ledningen och politiken är med oss på det spåret samtidigt. Så att vi tillsammans går på samma fotsteg så att inte någon springer före och att vi är på samma bana. Det tror jag är otroligt viktigt för det är så otroligt komplext det här. Men att vi har samsyn och samverkan för patientens bästa.
Lisbeth:Så det
Camilla:blir patientcentrerat. Centrerat. Jag tänker så
Lisbeth:Jag tänker det som du säger kring att ta samma bild om vart vi ska och så. Där tror jag också att det är viktigt att hela tiden återkomma till den. Så att den får vara det som leder oss. Annars är det lätt att man tänker nu har vi gjort våra måldokument eller nu vet vi vart vi ska, men I görandet behöver vi hela tiden checka av. Går vi nu åt rätt håll?
Lisbeth:Är det här med personens fokus vi gör det här? Var är teamet någonstans? Att vi lite grann efterfrågar det också löpande. Erika, vad tänkte du Erika?
Erika:Jag håller helt med I det du säger Camilla och jag tänker just att utgå från målsättningen att utreda och möta patienten. Att det behöver vara olika typer av processer. Den ena processen handlar om precis det här. Att utgå från det personcentrerade kring patienten och gräva där man står. Att dela den gemensamma målsättningen och se till att den blir känd, då löser det sig också vilka professioner som behöver vara inblandade.
Erika:Då på något sätt får man vara bärare av de utmaningar som man stöter på I det arbetet och försöka lösa upp de knutarna. Att det på något sätt vara gräsrotsnivån, att man jobbar som bärare av kunskap och känner till att det finns en fast vårdkontakt, man ska in I den nära vårdstrukturen och hur blir det då för varje unik patientresa som vi jobbar med? Det andra är ju att vi måste jobba med ledning och styrning. Vi måste få chefer att också prioritera förändringsledning I sitt sätt att leda. Där krävs det ju att vi har modiga chefer som också är kunskapsbärare, men också som är väldigt ödmjuka I att de här är ingenting man måste kunna.
Erika:Att man måste vila I att alla vill lära oss under resans gång, men att någonstans våga förändringsledar så pass mycket, att våga prova, att våga tänja gränser, våga utmana sekretessen, våga utmana I allt det här som krävs. Och inte bara säga att nu stannar vi vid för vi tror att det här med samtycke och det kommer inte funka. Nej, vi vet inte riktigt hur det har blivit. Kan man prova då? Det är fortfarande för patientens bästa.
Erika:Men också tänka på uppföljningsindikatorer. Hur kan vi följa det här på nationell nivå? Hur kan vi hitta mätbarhet I graden av personcentrering? Hur kan vi då mäta någon slags kostnader där som vi alltid hamnar I? Förebyggande, ibland ser man merarbete och hur kan det löna sig på sikt?
Erika:Hur kan vi mäta de skillnaderna som gör att vi faktiskt också kan säga att vi går framåt? Vi behöver också bli stärkta I att det händer något. Vi behöver stärka att det här är en framkomlig väg och få feedback på det. Att vi gör skillnad, det här blir bättre. Det får vi ju bara när vi kan ta fram indikatorer som är relevanta både för patienten och för samhället.
Erika:Och så lite hälsoekonomi på det.
Camilla:Det är ju det Safe-projektet gör och ständigt utvärderar med forskning. Det tycker jag också är så bra att belysa hur viktig vårdforskningen är. Att vi faktiskt kan göra någonting och vi kan utvärdera att det här är vägen framåt för det blir minskat lidande för patienten och det blir mindre slutenvårdsbesök. Att faktiskt kunna visa på någonting.
Erika:Det tror
Camilla:jag är jättebra. Eller viktigt.
Erika:Verkligen. Det är spännande att följa.
Camilla:Som är involverade I det här och gjort otroliga insatser. Jag skulle vilja lyfta varandra än. Det är ett stort arbete och jag hoppas att de som arbetar med det verkligen har bli sedda för vad de har gjort. Men vi får se sen.
Lisbeth:Vad det blir för resultat? Vi är spända och nyfikna. Men så mycket klokt som jag känner att vi har pratat om eller ni har pratat om jag blir så hoppfull och glad för jag känner ändå att vi är verkligen på väg. Och jag håller med er om att mycket av det som vi har pratat om idag är nycklar. Och nu ska vi också se till att kunna följa det här på ett bra sätt.
Lisbeth:Och där får vi ju fortsätta vara med och utmana. Men jag vill avsluta med vad nära är för er. Camilla vad är nära för dig?
Camilla:Nära relation, relationsuppbyggande, tillit, trygghet, kontinuitet. Det är de här varma ledorden. Känna att jag finns där när det behövs. Det blir mer och mer viktigt ju hur skör man blir och behöver den här kontakten. Så nära är ett väldigt fint ord för mig.
Camilla:Tack.
Lisbeth:Erika, nära för dig.
Erika:Jag instämmer med det Camilla säger. Jag tänker att det bottnar I relation. Det kan också vara nära, både nära rent fysiskt och nära geografiskt. Men det kan också vara lite filosofiskt, att nära är med mig och för mig. Sedan kan det vara ett väldigt kort geografiskt avstånd, men det kan också vara ett väldigt långt geografiskt avstånd.
Erika:Men det kan den upplevas som nära beroende på vad relationen ger. Där tänker jag att det är någonstans det som föder trygghet, och jag tror att trygghet handlar väldigt mycket om hälso och sjukvård. Trygghet till varandra som profession, men också trygghet I att jag får en så pass bra värdeskapande vård för mig.
Lisbeth:Verkligen. Stort tack för ett fint och viktigt samtal. Tack för att ni var med I Nära Vårdpodden.
Camilla:Tusen tack själv och tack Erika. Tack så mycket för
Erika:att vi har satt.