Subscribe
Share
Share
Embed
”Det handlar om att leva ett hälsosamt liv och att få vara självständig - om jämlik hälsa, allas rätt att få information och kunna använda sina förmågor.” Hälsokommunikatörer, hälsoskola, patientkontrakt, svåra samtal - det är några av alla de saker som det här avsnittet behandlar. Dina Markos, hälsokommunikatör och Helena Linder, utredare/samordnare Region Jönköpings Län berättar om deras möten med människor från hela världen, på alla språk och med fokus på förebyggande och individens hälsa.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP98 – Näravårdpodden träffar Dina Markos och Helena Linder
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
HELENA: …som vi vill uppnå, att hantera vardagens utmaningar som vi alla möter.
DINA: …jag har informerat våra deltagare om det här i våran hälsoskola och det var nästan någonting unik för dem för att patientkontrakt finns inte i andra länder. Det finns inte sådana system eller så.
LISBETH: Välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. Idag ska vi få en insyn i hälsokommunikatörers roll. Och till vår hjälp har vi Helena Linder som är samordnare för hälsokommunikatörerna i region Jönköpings län och Dina Markos som är hälsokommunikatör i Jönköpings län, region Jönköpings län. Välkomna till Näravårdpodden.
DINA: Tack!
HELENA: Tack.
LISBETH: Hur är läget? Helena, hur känns det idag?
HELENA: Åh det känns fint här tycker jag verkligen, det känns bra.
DINA: Ja, det känns bra faktiskt.
LISBETH: Börja med att berätta lite om er själva, Dina börjar du, berätta om dig, vem är du?
DINA: Ja vem är jag. Ja, jag heter Dina Markos, jag jobbar just nu i region Jönköpings län som hälsokommunikatör, arabisktalande hälsokommunikatör. I botten jag är undersköterska, jag har jobbat inom kommunen med infektionsnedsättning, jag jobbat i äldreomsorg, i hemtjänst innan jag börjar jobba här i region Jönköpings län. Jag har bott i Sverige i nästan 17 år snart. I min hemland jag var hälso- och idrottslärare. Jag har läst där i Irak till hälso- och idrottslärare. I Sverige har jag läst till undersköterska och jag fick tjänst inom regionen 2016. Vi har börjat jobba som hälsokommunikatör och vi jobbade då på, det var en liten projekt som var bara 50 % och just nu vi är upp till en verksamhet och heltidsjobb. Jag är, i familjen jag är en mamma. Jag har tre barn, två söner och en dotter. Jag pratar arabiska, kurdiska, lite engelska, svenska. Men min modersmål är syriska. Det är jag.
LISBETH: Tack, välkommen Dina. Helena fyll på, vem är du?
HELENA: Ja och först och främst skulle jag vilja säga att jag är ju både mamma och fru och farmor och nybliven bonusmormor. Så det är min största merit tror jag. Ja ja att få ha det. Sen, jag har jobbat tre år tillbaka som utredare inom integration och samordnar hälsokommunikatörernas arbete och min grundprofession är socionom och jag har också en kandidat i socialt arbete. Så tidigare erfarenheter är mycket från socialtjänsten, funktionshinderomsorg och flyktingbarn lite olika inriktningar. Men det som jag kunde se främst i det sociala arbetet, det var en ohälsa bland invånare och att vi får vara med och möta den ohälsan och jobba förebyggande idag känns fantastiskt. Det var lite kort om mig.
LISBETH: Verkligen. Jag tänker kanske vi ska börja där att ni berättar lite grann om arbetet som hälsokommunikatörer. Vad är en hälsokommunikatör och hur kommer det sig att ni har hälsokommunikatörer i region Jönköpings län, för det är ju inte så att det finns på alla platser i alla län i Sverige vad jag vet i alla fall. Helena, kan du börja berätta lite grann om verksamheten och vad en hälsokommunikatör är.
HELENA: Jättegärna och i och med flyktingkrisen 2015 så utreddes det då behov av hälsokommunikatörer. Och då var det som Dina nämnde att de anställdes 2016 i september där som projektanställda och mycket var ju inriktat mot asyl då, asylsökande. Och idag kan man väl säga att vi är mer inriktade mot hälsofrämjande etablering då i arbetsmarknadsavdelningen, SFI, sociala företag för att stärka egenmakten hos de utlandsfödda invånarna och hälsokommunikatörerna, de är fyra stycken i region Jönköpings län och de pratar arabiska, somaliska, tigrinja, och dari då. Och de har lite olika utbildningar, alla är sjukvårdsutbildade och har motiverande samtal, utbildningar i föräldraskapsstöd, suicidprevention, hedersrelaterat våld, söka vård digitalt inom e-hälsa hur de ska kunna undervisa vidare. Och målet kan man ju säga att det är att stärka egenmakten hos de har invånarna i länet som de möter på de här arenorna. Lite kort så.
LISBETH: Och var finns du om man tänker rent organisatoriskt i region Jönköpings län, vars finns, för du samordnar de här hälsokommunikatörer då, men var är du placerad?
HELENA: Jag finns på sektion folkhälsa då så vi utgår från regionledningskontoret idag.
LISBETH: Tack och Dina, vad gör en hälsokommunikatörer? Vad är din roll?
DINA: Ja, jag jobbar här i sektion folkhälsa. Vi sitter i regionens hus här i Jönköpings län, Jönköpings kommun, menar jag. Jag kommer till jobb och sen jag tar mina grejer. Jag tar min väska fullt med papper och saker, broschyrer och min dator och sen jag åker till mina grupper som de finns nästan i hela Jönköpings län, olika kommuner. Jag har varit i nästan alla kommuner i Jönköpings län. Jag träffar mina deltagare i grupper. Ibland jag har så stora grupper kanske 25 till 50 person i en grupp. Ibland jag har fyra eller tre personer och ibland så jag tar emot också prata lite i enskilda samtal om det finns tid till det. Varje träff, det är nästan två timme. Och vi pratar om olika ämnen som Helena har berättat redan lite grann. Till exempel vi har hälsoskolan och det är åtta till tio tema, olika tema som söka jobb, digital hälsoinformation, om Sveriges sjukvårdssystem hur funkar här? Vi pratar om egenvård vi pratar om eller undervisar på rådgivning i 1177 till exempel. Vi har kvinnohälsa, vi har sexualitethälsa. Vi har levnadsvanor som stress, oro för äldre [hör ej08:24, städskåp] vad heter den och vi pratar mycket om familjen och skyldighet, rättighet. Samhället i Sverige hur funkar samhället, skola, förskolan. Och sen vi har också utbildats i vägledningssamspel och det är också sex till åtta träff med familjen, vägledning, samspel på vårat språk, olika fyra språk, diabetesskola vi har också. Vi har också olika teman, till exempel trafiksäkerhet, kulturmedvetenhet. Så det är så många som helst som vi jobbar med just nu. Innan vi har jobbat, under pandemi till exempel, vi var jättenära människor att till exempel prata med provtagning. Det är så viktigt att ta prov när man är sjuk, att stanna hemma till exempel från början, sen mycket med vaccin vi har jobbat med. Ja våra deltagare, det är olika jag träffar. Jag träffar till exempel barn i olika skola, till exempel [hör ej 09:40 vegeta] gymnasiet, vi har jobbat där sedan vi har vuxna i våra grupper och jag jobbar ganska mycket med äldre också, så vi har också en process äldre som jag jobbar med dem.
LISBETH: Men, hur kommer den här personen, hur kommer de i kontakt med dig, Dina alltså? Hur kan man komma in i hälsoskolan eller få kontakt med dig? Hur går det till?
DINA: En kontakt, det kommer via Helena, alltså Helena, det hon som är ordnare som just nu, så det är hon som hittar kontakter, bland dem hittar oss. Det är väldigt uppskattat överallt. Det måste jag säga så folk de som vill gärna träffa oss och leta efter oss. Det kommer via Helena faktiskt, ja, och sen vi åker.
LISBETH: Helena, men vad blir din roll då för att de här människorna ska kunna komma i kontakt med Dina? Var kommer kontakten ifrån?
HELENA: Jag har ju ett ganska stort nätverk då, med integrationsnätverket och så och det med länsstyrelsen och kommunal utveckling och regional utveckling, men även mot civilsamhället, så det kan vara allt från språkkaféer och så här också som de undervisar. Men mestadels är det på arbetsmarknadsavdelningen för där finns människor i etableringsfasen och flyktingsektion kan det vara också. Och sociala företag och även de här aktörerna som Arbetsförmedlingen skickar sina deltagare till då eller kunder och där har vi jättefin kontakt med många aktörer så vi har nästan svårt att liksom svara upp på behoven, för det är ett stort tryck på hälsokommunikatörerna då.
LISBETH: Jag tänker Dina, du säger att det här är väldigt uppskattat, är det så redan när man kommer till första mötet känner man att det här är något jag har längtat efter, eller finns det nån fundering vad det är för någonting?
DINA: Ja vilken bra fråga för mig alltså, det känns hela tiden när jag kommer in i en grupp så det känns att det här är jag kommer ändra det här är jag kommer göra, ändra mycket i den här gruppen. Det här är typ, dom kommer uppskatta mig, uppskatta våran undervisning, våran material, våran information för att folk behöver det. Folk behöver det, många som har kommit, även om de har bott så lång tid här i Sverige ändå, dom har inte någon information som vi har på ett rätt sätt eller de inte ens vet om det. Så självklart man blir uppskattad, idag har jag har varit i Tranås kommun och jag hade där för äldre [hör ej 12:49] och där jag pratar om rättighet och skyldighet och det var jätte alltså, de vill inte släppa mig. Jag blir lite för sent till Helena, men de vill inte för att det är så viktigt information mycket om social, mycket om våran rättighet, mycket om barns [hör ej 13:07konsumtion] till exempel. Så det där är många som kan inte det. Så det är faktiskt det, det känns att det är uppskattat överallt.
LISBETH: Vad ska ni säga att det här gör för skillnad? När man kan få jobba som hälsokommunikatörer och möta de här personerna, vad är den viktigaste skillnaden? Vad ger det för effekt?
DINA: Ska jag svara? Ja effekt alltså det kan man se. Kort effekt kan man se att också det påverkar, det blir lång effekt, alltså vara ett jobb. Det är inte ett tablett, man tar den sen man mår bra. Nej, det kan ge lång tidseffekt och samtidigt ibland när jag träffar dem efter 3, 4 månader så de berättar till mig Dina nu jag mår bättre. Jag sover bättre till exempel, jag alltså jag har minskat min stress. Ja jag går ner på vikt. Jag har gått ner på vikt. Jag vet mer hur jag relation med min barn med min man till exempel. Det är många sådana saker som de berättade till mig. Då har jag fattat att det här har jättestor effekt sen vi har enkäter som vi uppföljer dem. Efter våran träffar så kan man se olika röster att någon som har börjat gå i stället för att åka bil eller buss. Någon som har minskad stress. Någon som har bättre relation med familjen, någon som har bättre bild om socialtjänst, någon som har kontakter barnmottagning till exempel så det många saker som har ändrat på deras. Det jag tror, det här är någonting som vinst till oss.
LISBETH: Fantastiskt. Vad tänker du, Helena, vill du lägga till något i det här med effekter och vad får du för frågor från ledningshåll kring effekterna?
HELENA: Precis exakt, jag rapporterar ju vidare till politiker och så det är fantastiskt med de här enkätuppföljningarna då, för har vi kopplat själva enkäten som är i pappersform då med bilder för att den bilden som hör till hälsa ska liksom påminnas för att de ska komma ihåg svaret till exempel som stress och oro så är det en bild från bildspelet och det vi kan se är att faktiskt 75 % av nu har vi tvåhundratrettioåtta enkäter här, att 75 % har ändå ändrat sitt rörelsemönster och de har börjat gå som Dina nämner. Den här vardagsmotionen, börjar röra på sig och till och med träna, en del som har börjat på något gym. Dina hade jättefin grupp där alla fem kvinnor började på gymmet efter hon hade varit där och även den här att hantera stress och oro och även 70 % kan vi se också med matvanorna, att minska sockerintag och lite mer regelbundna matvanor. Men jag skulle också vilja säga att beskriva det är ett ökat välmående skulle jag vilja liksom bara, wellbeing tycker jag är så fint. Att det är det som vi vill uppnå, att hantera vardagens utmaningar som vi alla möter. Det är nog det största vinsten.
LISBETH: I omställningen till Nära vård så pratar vi väldigt mycket om att det är ett väldigt starkt sätt att både driva ett hälsosamt liv och kunna få vara självständig och ha en god hälsa, men också en jämlik hälsa. Att vi också jobbar mycket mer med allas rätt till att få samma information och kunna använda sina förmågor. Jag tänker kopplingen till, har ni hälsosamtal i region Jönköping för invånare generellt från primärvårdshållare?
HELENA: Det stämmer, allt från jag tror när man har blivit förälder och sen så är det olika åldrar där också. Det finns hälsosamtal och även i skolan om jag uppfattar det rätt också.
LISBETH: Finns det någon koppling för jag sitter och tänker Dina du träffar så många av de här, både familjerna och kvinnorna och ja, personerna. Men det här är ju också någonting som man skulle kunna tänka att man behöver, även om man inte är utlandsfödd.
DINA: Ja faktiskt jag har fått den här frågan från många personal som, jag har varit i SFT till exempel, jag har varit i kyrkan i språkkafé, många personer som frågar mig varför det finns inte på andra, på svenska. Kanske det finns behov säkert därför de pratar alltså alla äldre eller våran äldre de kan inte det här är med digital. Det måste finnas någon på svenska, men tyvärr just nu det har vi bara på arabiska dari och somaliska och tigrinja, men jag hoppas på den tiden och ibland det finns folk som tillhör inte till de här grupperna så vi har det på lätt svenska och då det är också någonting att det kommer fram också på ett sätt till de som kan svenska mycket mer så vi har det på lätt svenska med ja.
LISBETH: Och det är ju ändå fantastiskt det ni gör. Jag tänker mer att det är någonting som man säkert skulle kunna bygga vidare på framåt. Hur tänker du Helena kring utvärderingarna av att faktiskt jobba med samtal och hälsoskolor och så, som ett instrument i att jobba mer nära befolkningen och med din erfarenhet, från din både bakgrund och din roll idag.
HELENA: Jag tror att vi skulle kunna utveckla det ännu mer med hjälp av våra duktiga analytiker här kanske också att vi skulle kunna intervjua även kanske någon fokusgrupp med de som är rektorer och arbetsledare, chefer på arbetsmarknadsavdelningen. Men kanske också vi skulle behöva ha fokusgrupp med den här gruppen med personer som har analfabetism. För där kan jag se i svaren att det kan skilja i svaren och vi får inte de här nyanserna så vi skulle behöva jobba vidare där lite ytterligare tänker jag och spetsa oss för att få en ännu större helhetsbild.
LISBETH: Jag tänker också eran koppling till omställningen till Nära vård. Hur ser ni på den? Hur har ni kommit i kontakt med hela den förändringen och rörelsen? Helena?
HELENA: Ja lite spännande för hälsokommunikatörer fick under våren förfrågan om de kunde delta i intervjuer om Nära vård. Så där har vi fångat deras röster i mötena med invånare. Allt det här som fast läkarkontakt och lite olika frågor som de fick besvara. Och vi har inte sett det. Det är ju ett uppdrag från Regeringskansliet så vi har inte sett utfallet än där, men däremot så fick vi ett uppdrag från vår utvecklingsenhet, att jobba med patientkontrakt och det var redan våren 2020 som hälsokommunikatörer har översatt den här patientkontakten, den här lilla fina broschyren på fyra språk och även att vi har implementerat det som en del i hälsoskolan. Så förra året så var det 3293 personer som fick information och då tänker jag att vi har ändå nått en liten del av våra länsinvånare där med patientkontrakt på just de här fyra språken. Dina vill säga något där.
DINA: Nu med och som du sa, Helena, att vi först vi när vi fick den här uppdraget, vi översatte det till fyra språk och jag tänkte det, det här var någonting nytt. Jag har bott här i 17 år i Sverige, men jag har inte hört om det. Så det är lite svårt att komma in med den, men ändå när jag har informerat våra deltagare om det här i våran hälsoskolan. Och det var nästan någonting unik för dem för att patientkontrakt finns inte i andra länder. Det finns inte sådana system eller så att man jobbar på andra länder, finns inte sådan. Det var helt nytt för dem och många av dem, de trodde att de kommer skriva under ett lapp och det här är en kontrakt som avtal eller någonting. Men när vi berättade det, vad betyder det så det var väldigt uppskattat och många av dem bara bli intresserad för att jag tror och de vill gärna ha det i vården mycket mer och mer. Och jag tror på grund att många kanske de kan inte språket, de vet inte hur de kontaktar vården och så, för dom patientkontrakt det underlättade mycket för dem för att de kommer ha allt planerat till exempel. De kommer veta vad den ger. Men jag själv gör för min ansvar för min hälsa till exempel, så jag tror som du sa Elisabeth att den leder till sist att det blir en jämlik hälsa för alla och det som vi vill gärna sträva efter.
LISBETH: Vad viktigt och vad intressant och vi pratar ju mycket om både här att ha makten över sitt eget liv och att då faktiskt lätt kunna få hitta det som är planerat för mig, känna trygghet i det, men också veta vad jag ska göra för mig själv är ju ett oerhört effektivt och viktigt redskap för att kunna vara den där självständiga personen jag ändå vill vara fast jag får leva med en sjukdom. Och härligt också att höra att det tas emot på ett så bra sätt, så det låter ju spännande. Fortsätter ni, då är det en del av hälsoskolan?
DINA: Ja vi pratade om det i våran egenvård och vi tänkte det passar mycket där, information måste komma fram och efter vi har översatt också, vi har översatt den till fyra språk som vi delar dem till sist, när jag pratar och jag är klar med den, jag undervisar, vad är patientkontrakt? Jag ger dem ett lapp som de kan sitta hemma och fundera och de lär sig sen. Det kommer bli, alltså det bidrar till jämlik hälsa som jag har sagt innan, för min del jag tycker jag ska jobba och fortsätta jobba med det här för att det är jätteviktigt och den är jätteintressant för många.
LISBETH: Jag tänker också, vad har varit svårt i det här arbetet? Vad är det som har utmanat er allra mest?
DINA: Det till mig du frågar?
LISBETH: Ja, jag kan börja med dig, Dina.
DINA: Okej, du kan börja med mig. Ja, alltså svåraste att vara nära en människa. Det är lite svårt. För att nära är jättefint, jag har jobbat själv i äldreomsorg och jag bara kan säga nära med mina äldre och sen att man är, ibland de kommer och berättar många historier som har redan varit, som de mår inte riktigt bra, psykiskt eller fysiskt. De har varit i krig. De har varit i nytt land som de kan inte system, många olika historier. Det jag tror det svåraste för mig att jag hör så många historier om deras liv, det här jobbet, men ändå det på ett sätt det man har, det man kan hjälpa till, då man blir lite slappna av sig som man säger.
LISBETH: Vad tänker du Helena utifrån ditt perspektiv?
HELENA: Jag tänker det här att komma från en kollektivistisk kultur till mer individbaserat samhälle, att det kan krocka ganska rejält och som hälsokommunikatörerna, de pratar om fysisk aktivitet på recept och kanske i hemlandet är man van att ja få sina mediciner och kanske antibiotika och så här som vi strävar efter att minska och så. Det kan krocka ganska rejält men ändå att man, de är så fantastiska hälsokommunikatörer, de möter på sitt eget språk och dom har tilliten och ett stort förtroendekapital och där kan man ändå mötas tänker jag. Men utmaningar kan också vara det här med socialtjänsten, att prata om det och beskriva socialtjänsten och stödinsatser, boka, ibland brukar jag beskriva socialtjänsten som en klan, ett skyddssystem, att kan man se faktiskt så också att det är vårat yttersta skyddsnät så att ja minska oro, att det finns så mycket gott att få stöd ifrån socialtjänst som föräldraskapsstöd och sådana insatser som kan nog vara en utmaning tänker jag främst för mina hälsokommunikatörer.
LISBETH: Jag är också nyfiken på hur ser ert arbete kopplat till vård och socialtjänst ut. Alltså, hur kopplar ni ihop mot socialtjänsten eller mot vården och vad möter ni där? Hur kan man se fördelarna med ert arbete om man sitter och jobbar på en vårdcentral till exempel eller jobbar på socialtjänsten, har ni upparbetat i sådana nätverk.
HELENA: Ja, jag kan berätta lite. Vi har något som kallas diabetes skola som vi ger till främst vårdcentralerna i något som kallas förstärkta uppdraget och det är vårdcentraler i det prioriterade områden i länet, så är det sju vårdcentraler. Och där erbjuder vi den här diabetes skolan på arabiska och somaliska då att man får det på sitt eget språk. Och det är väl en liten del. Sen kan Dina få berätta senare om en jättefin insats med långtidssjukskrivna som vi också har. Men jag skulle också bara vilja flika in att vi har ett arbete om kultur medvetenhet. Och det är något som vi också med våran utvecklingsenhet, Kulturum och en kvinna som är hållbarhetssamordnare, så har vi gjort en föreläsning om kultur medvetenhet för att möta personalgrupper då. Och där tror jag att vi skulle kunna jobba ännu mer för en ökad förståelse från personal också, för patienter de möter som är utlandsfödda. Så där har hälsokommunikatörer fantastiskt fina exempel hur det kan krocka mellan, på ett väldigt humoristiskt sätt kan de berätta från sina egna liv hur det kan krocka med den svenska vården och svenska kulturen. Så det är lite spännande.
LISBETH: Har du någon sådan berättelse som du kommer ihåg eller?
HELENA: Ja, jag kan nämna Mahmod som har diabetes skolan. Han berättar ju då på den här hälsoskolan om, ja han har deltagare på arabiska och somaliska. Hur det här med hälsolitteracitet, hur det kan vara svårt att veta kanske att dadlar och honung är, man tror att det är ett naturligt socker och att man kan äta det i obegränsad mängd men när de får den här informationen så börjar de förstå. Vi kan se det även i de enkätuppföljningarna att man börjar tänka på det här med blodsocker som man inte förstod innan och även med nyckelhålet. Hur man missuppfattade det innan att man skulle undvika nyckelhålet och då kan det bli väldigt tokigt och så ja, så att det är också en sån här ja fin historia hur man får det på sitt språk och får fördjupad förståelse.
LISBETH: Få bli rustad faktiskt på riktigt. Det är ju jätteviktigt. Dina, berätta nånting från din horisont kring det här, Helena sa ju att du berättar en berättelse om arbetsmarknadsfrågor?
HELENA: Eller Tranås vårdcentral får du gärna berätta om.
DINA: Tranås vårdcentral, vi har börjat där det var 2019, sen det blev en lite projekt och sedan det stoppats på grund av pandemin men nu vi har kommit tillbaka och där är det en utbildning med tre utfaller. Vad heter den? Jag är med rehabilitering. Personal som jobbar i vårdcentral och vi som hälsokommunikatörer, vi träffar personer eller patienter som har långtidssmärta som de förstår inte. Vad är det för smärta eller som de kommer bara att knacka hela tiden på vårdcentral och sitter där och de har smärta överallt och de vet inte vad är det, är det stress eller är det en sjukdom, långtidssjukskrivna? Så de har bestämt och vi jobbar med varandra. Vi har ju material och vi pratar där om autonomi våran kropp, till exempel om stress och hur påverkade det våran muskler och allt i gruppen? Så vi träffar de tre gånger och vi står där bredvid en sjukgymnast och prata om hälsa och det har funnit på arabiska och snart kommer bli på dari också och våra resultat. Det var jättefint utvärdering när de var klara med den, så de fick, de här personerna, de kunde veta mer för förståelse till deras hälsa och hur man kommer behandla, behandling till deras hälsa. Så det jag tror de fick veta mycket mer än de kunde innan den här utbildningen. För att en sjukdom som är bara stress relaterat då den är lång tid, ja, så man måste behandla först stressen och sen kommer till den psykiska ohälsan. Det är därför jag tror det var jättefint projekt där med Tranås kommun eller vårdcentral och jag hoppas att andra vårdcentralerna också de kommer, vi kommer in i deras verksamhet och har sådana utbildning. Det jag tror den är jättefint. Jag trodde den är någonting som är också ha till patientkontrakt för att där också man berättar, det är jättenära. Vi är jättenära dem. Vi berättar hur det går med deras hälsa, hur det nu kommer att bli att det ska vara hållbarhet, jämlikhet, att de ska förstå vad de ska göra. De måste till exempel inte bara sitta hemma, de måste röra sig, de måste äta bra, de måste vara aktivt till så det, det kommer minska allt det. Det är därför jag tror det är en del också med patientkontrakt nästan.
LISBETH: Finns det några internationella förebilder eller några nätverk i Sverige för dom som jobbar på det här sättet? Helena, känner du till, eller du Dina kanske känner till?
HELENA: Ja, Östergötland har vi ju fin kontakt med och även Kalmar Kronoberg fast där är det utformat som samhällskommunikatörer och sen vet jag att Västernorrland också, eller om det var Jämtland Härjedalen, vi har haft lite digitala samverkan där. Sen skulle vi säkert kunna utöka det här mycket mer, men vi har haft otroligt mycket fokus under pandemin på att ja rikta insatser utåt och där har vi fått lite stryka på foten med de här samverkans. Men vi har kontinuerlig samverkan med Kalmar Kronoberg så vi träffar dem några gånger per termin under samtalsämnen som heter att samtala om det som är svårt. Så där hjälps vi åt att utvecklas tillsammans. Nu i fredags hade vi en liten om hedersrelaterat våld, en vidareutbildning då. Så det känns fint att samverka.
LISBETH: För jag tänker ni kommer säkert också, jag tänker de som lyssnar nu på den här podden och blir inspirerande, för det är så konkret arbete ni gör som du beskriver så himla fina och viktiga effekter, men också ett sätt att förflytta tycker jag vårt sätt att alltid bara agera när något uppstår till att också jobba med de här hälsoskolorna. Att vara mycket mer proaktiv. Har du också relation med Dina, till andra delar av Sverige eller känner du till någon internationell liknande?
DINA: Ja det är samma som Helena har berättat, så vi jobbar i samma nätverk alltså. Jag har inte en speciell på mig, nej.
LISBETH: Det jag är lite nyfiken på det också, om ni spanar i framtiden, hur ser ni på utvecklingen av en sån här funktion i vårt välfärdssystem? Helena, vad tänker du?
HELENA: Ja specifikt tänker jag det vi kan se i enkäterna att stress och oro hos de här invånarna. Den är kopplad mycket till föräldraskapet och där är vi redan en bra bit på väg att jobba nära socialtjänsten. Vi jobbar med vägledande samspel och så, men jag tror vi har pappagrupper för pappor som är utlandsfödda som inte finns i etablering. Och ser man samhällsutveckling. Jag tror att vi behöver satsa mycket på föräldraskapsstöd, men också även det här med kulturmedvetenhet som vi har varit inne på, att möta personalgrupper och ökad förståelse mellan olika kulturers och välfärdssystem, skillnader där. Att vi kan mötas någonstans där tänker jag.
LISBETH: Har du några tankar Dina om framtiden?
DINA: Ja, jag tänkte, vad heter den psykiska ohälsa? Jag tror det är någonting som man måste kämpa på. Många som mår inte bra, många som har trauma. Så jag tänkte psykisk ohälsa. Det är jättebra att man får fortsätta att jobba med.
LISBETH: Just det och där kan hälsokommunikatörer spela en stor roll.
DINA: Ja.
HELENA: Absolut för hälsokommunikatörerna de har också en utbildning i teaching recovery technics så det är ju en KBT- baserad metod för att möta människor i gruppen gällande trauma då att man hittar redskap och hanterar vardagen, så det skulle vi gärna vilja jobba med och så vidare.
LISBETH: Men det för mig ju in på frågan om just kompetens. För du sa i början av vårt samtal Helena, att de som har din roll, Dina eller du och de som har den roll de har någon koppling till ett vårdyrke och du var ju både hälsovägledare och jobbar både med hälsa och idrott, Dina. Och vi pratar mycket om kompetensförsörjning och vad vi behöver för kompetens framåt i välfärdssektorn. Hur ser ni på vilken plattform behöver man ha för att vara hälsokommunikatörer?
DINA: Alltså det är jätteviktigt att man har en vårdutbildning, alla vi fyra har någon slags vårdutbildning, sen våran hälsokommunikatör på somaliska, alltså Mahmoud, han pratar, han är själv allmänläkare, han är läkare så det är jätteviktigt att man har den här, med vårdutbildning sen vi är under utveckling hela tiden. Vi är alltså när vi behöver mer till exempel vi utbildat under till vägledningssamspel. Vi hade utbildning om det, vi hade utbildning om [hör ej 40:41tyvärr att de] samtal. Vi är hela tiden under utveckling, men vårdutbildning, det är jätteviktigt att man har det. Och att man har lite erfarenhet också att man har bott här lite grann i Sverige. Man vet, man har jobbat innan någon vård. Det är jätteviktigt också tycker jag.
LISBETH: Ja, det kan jag verkligen förstå. Det är ju inte bara enkla saker ni ska ta er an. Vad tänker du Helena kring plattformen, kompetens plattformen, nu och framåt?
HELENA: Just det kompetensplattform. Ja, jag vet ju att det finns det där Milsa som är väldigt fint på SKR, så kanske där att man skulle kunna använda sig av det för det finns ju många ämnen där som skulle kunna kroka arm tänka jag med hälsokommunikatörer. Jag tror den är lite mer inriktad till samhällskommunikatörer men jag tror absolut. Men vi ser ju också behov av hälsokommunikatörer för att det är en hälsofrämjande insats tänker jag. Sen skiljer det lite så jag tror en del kan vara anställda av länsstyrelsen, så det kan se lite olika ut i Sverige var man som hälsokommunikatörer finns då. Jag tror i Östergötland är man under flyktingmedicinskt centrum där, och likadant i Stockholm så är det väl transkulturellt centrum så organisatoriskt kanske man skulle behöva mötas också att finna vägar så att det finns också medel för att finansiera hälsokommunikatörers tjänster också tänker jag.
LISBETH: Vad är det här med nära för dig?
DINA: Nära för mig. Ja, alltså runt familjen för att vara nära med mina, alla mina känslor till mina barn, familjen och i mitt jobb så är jag tror jag är jättenära med mina deltagare och som jag har berättat innan alltså att vara nära med en patient. Det hjälper mycket. Det hjälper mycket den patient att bli att man bygger relation. Då har man mer aktivt [hör ej 43:11mitt skåp] med varandra då man är mår bättre, tror jag.
LISBETH: Tack.
DINA: Nära är ett jättefin ord, faktiskt.
LISBETH: Tack så mycket Dina. Helena, hur tänker du?
HELENA: Ja, jag skulle nog vilja koppla nära till tillit och utifrån det så tänker jag på hälsokommunikatörer som har jobbat väldigt nära invånare på frontlinjen under den här pandemin för vi hade den strategin under covid att de gick ut och hade det här nära samtalet fast på ett smittsäkert sätt mötte de invånare utomhus då, i landets 13 kommuner och också att vi hade den här nära samverkan också med vårdcentraler med kommuner och vi hjälptes alla åt, så det blev väldigt fint, verkligen. Men också nära, tänker jag på min närmsta familj och mina barn och syskon och ja, nära vänner. Det är också verkligen nära.
LISBETH: Tack så jättemycket. Jag tänker att det arbete ni gör. Det är verkligen framåtsyftande och ni går före på många plan och jag tänker nära passar verkligen in på ert arbete. Så tack så jättemycket att ni ville vara med i närvården.
HELENA: Tack.
DINA: Tack!