Uppdrag kunskap

I detta avsnitt av Uppdrag Kunskap samtalar Jonas och Bodil Jönsson om hoppet som väckts efter det amerikanska valet, och om vad som händer när fakta äntligen får komma fram igen.
De utforskar begreppen facts in action och actions for facts, och reflekterar över studentprotester i Frankrike och Serbien som tecken på en växande kunskapsaktivism.
Samtalet rör sig vidare mot skolans roll, den existentiella frågan vem är jag, och hur AI förändrar synen på ämnen som matematik.
Med värme och skarp analys landar de i en försiktig men uppriktig optimism inför mörkare tider. Ett avsnitt om mod och tillit till kunskap och glädjen i att kunskap förenar människor.

What is Uppdrag kunskap?

I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Fact up!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.

♪ Vinjett

♪ Musikbädd

Jonas: Studio view, det här var något nytt. Man kan välja olika där. Vad roligt. Hej på dig, Bodil.

Bodil Jönsson: Hallå, Jonas.

Jonas: Hur står det till?

Bodil Jönsson: Det är alldeles utmärkt. Mårtenskalaset är överståndet.

Jonas: Ja, den veckan är klar.

Bodil Jönsson: Ja, det är ju egentligen inte Mårten förrän alldeles strax, men det blev, det ägde rum i lördags. Det stora kalaset. Det är något av rytmen i tillvaron att först är det detta och sen är det advent och sen är det jul. Och nu, och nu har det börjat.

Jonas: Ja. Nu är nedräkning mot ljusets ankomst igen.

Bodil Jönsson: Så är det.

Jonas: Och det mörknade ju alldeles nyss.

Bodil Jönsson: Kan

Jonas: man känna. Inte så länge sedan vi satt i, i solen och drack kaffe.

Bodil Jönsson: Nej.

Jonas: Men nu ska vi, det finns ju mycket som ljusnar kanske runt omkring oss också. Inte bara julljus och utomhusgirlanger och sånt.

Jonas: Eh, jag, jag har ju sagt nu länge att vi ska inleda med ett citat istället för att avsluta med ett citat. Vi har inte lyckats en enda gång de sista gångerna tror jag, men i dag tänkte vi skulle lyckas med det.

Bodil Jönsson: Lycka till.

Jonas: Och jag har hittat ett par saker som du har sagt här som vi har planerat att prata om i dag. Eh, du skrev i ett veckobrev som handlar om hängmattan, så skrev du: För tre år sedan var jag bara en uppfordrande kunskapsaktivist. Det hade jag blivit när jag inte längre klarade att se och höra Trump och company fortsätta i orubbat bo. Och i ett avsnitt utav podden här lite tidigare så skrev du" Jag kommer in som kunskapsaktivisten som säger att utan kunskap är det ingen demokrati." Så aktivism.

Bodil Jönsson: Kring fakta.

Jonas: Kring fakta, precis.

Bodil Jönsson: Och kunskap.

Jonas: Och kunskap. Vi ska ju ha ett möte med, med en nyfunnen kamrat den här veckan som skrev i ett mail till oss att, ett uttryck som, där hon skrev facts to action. Och då svarade du facts in action.

Bodil Jönsson: Visst är det fint?

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Tänk att fakta kan arbeta för sig själv. Det gör det ju i en väldig massa sammanhang, positivt och negativt. Facts in action kan du faktiskt se som krig. Det mesta av krigen är inte baserat på att den ena människan handgripligen slåss med den andra människan, utan det är en väldig massa teknik som ligger bakom. Och teknik är ju gjort för att sättas i handling. Men kunskap i sig och även tekniken kan ju användas för oerhört många positiva ändamål. Så i en faktabaserad omgivning är det svårt att tänka sig handlingar som inte leder till villervalla. Lita att bringa ordning och kaos.

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Och då är det ju fantastiskt det som har hänt i USA.

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Tänk att komma bort från lögner omsatta till försök till handling och över till det som vädrar morgonluft nu i USA med att fakta ska få lov att göra återentré. Det är så stort så luften har blivit lättare att andas tycker jag.

Jonas: Ja. Och det verkar ju vara en, en utbredd glädje och lättnad på något vis. Åtminstone det man får höra rapporteras ifrån.

Bodil Jönsson: Tänker, tänker du på något särskilt?

Jonas: Nej, jag tänker på hur man, hur man, det man har sett på nyheten och de intervjuerna man har sett att det finns verkligen den här känslan av att det är en lite lättnadens suck över att det går kanske åtminstone att samtala om de här sakerna igen utan att det blir, att man blir uthängd eller nedgjord av det liksom.

Bodil Jönsson: Jag tycker faktiskt att det ska bli riktigt intressant när jag såg att Trump lanserade sin veto-keps inför hur det ska bli nu framöver i beslutsfattandet. Att demokraterna ska fatta en massa dumma beslut och sen ska han säga veto. Det där tror jag kommer att sätta facts in action på dagordningen på ett riktigt tydligt sätt. När det finns någon som säger nej.

Jonas: Precis. Vad, ja det känns ju lite som ett, någonting man tar till när argumenten tryter va? Eller?

Bodil Jönsson: Jo, jo, jo. Ja, men också det behöver inte bara vara att argumenten tryter, utan det kan vara att det är jag som har makten. Alltså på många sätt så är han ju inte mer mogen än ett barn som vill hävda sin rätt. Och hävdar att så får du inte göra. Det kan man göra med barnets rättighet att stå emot. Man kan inte göra så som vuxen människa, men han kan det.

Jonas: Ja. Och sen på det här följer ju också tänker jag. I spåren av det så följer det väl också en, att människor reser sig och, och organiserar sig. Och de som tidigare var kanske också vin-vinklippta och rädda av, av den där makten. Att man kanske vågar lita på att nu finns det sammanhang som, som är på riktigt igen, som man kan ansluta sig till. Och det kan ju gå väldigt fort tänker jag.

Bodil Jönsson: Så det är ju-

Jonas: Det hållet också.

Bodil Jönsson: Ja, det är ju märkvärdigt med opinionsyttringarna som man försöker följa så noggrant. Och ändå så vad man än trodde om vindarna för demokraterna i USA så var det ju inte förutsett att de skulle bli så omvälvande som de blev.

Jonas: Nej.

Bodil Jönsson: Och det, det är också lite värt att stanna upp inför. Hur kommer det sig att vi var nu framme vid ett läge då när det blev skarpt läge så valde man att byta färg?

Jonas: Ja. Jag såg en, en, ett universitet hade gjort en, en informationsgrafik på, på de olika grupperna i samhället som hade röstat. De med latinskt ursprung och svarta, de unga, kvinnor, män och sådär. Rika, medel-medelinkomsttagare och fattiga. Eh, och för att Trump skulle lyckas att göra USA helt rött så var det ju bara rika över femtio vita män.

Bodil Jönsson: Så

Jonas: hade, hade bara de fått rösta så hade det blivit väldigt rött.

Bodil Jönsson: Mm. Och det hade de gärna velat, vara ensamma att ha rätt att rösta.

Jonas: Ja, och sen har ju vänd-vänt sig till de svarta då i, i, i valet, upp till valet och, och sådär. Men de svarta nu fanns det inte en, en delstat som hade blivit röd om bara de svarta hade fått rösta. Inte en enda. Eh, kvinnor och män under trettio, inte en enda hade blivit röd. Så att den här gruppen med människor som, som fortsätt, fortsatt stödjer är ju, blir ju mindre och mindre nu på något sätt till antalet människor-

Bodil Jönsson: Intressant

Jonas: ...totalt. Men det, ja, och jag tänker att det... Det var, det var, det var inte, ja det var antingen rött eller blått, väldigt tydligt.

Bodil Jönsson: Mm.

Jonas: Mm. En så otrolig majoritet som har tröttnat på det här och visat det. Det är häftigt.

Bodil Jönsson: Det är ju också häftigt om, om det kommer till stånd nu något som handlar om vad har vi lärt oss av denna perioden? Har kanske även amerikaner lärt sig att vara lite varsammare med sanningen?

Jonas: Mm.

Bodil Jönsson: Jag har ju hört många intervjuer där man har frågat riktiga MAGA-anhängare: "Alltså du kan väl ändå inte tro på." Så har de dragit till med någon av de lögner som Trump håller sig med. Och så har de fått ett lite skratt till svar och sagt: "Det vet väl jag att han ljuger, men han ljuger ju bäst."

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Alltså det har blivit ett sådant glädjefullt spel att se om man kan ge makten till den som ljuger mest.

Jonas: Mm.

Bodil Jönsson: Och den charmen är kanske borta nu. Det blev ju inte bra. Vi blev ju bara fattigare.

Jonas: Mm.

Bodil Jönsson: Vi har gjort bort oss globalt sett.

Jonas: Ja, det, eh [skratt] tänkte jag på Claes Eriksson. En gång i tiden, den här berättelsen om att man åkte till Sverige för att göra studiebesök i svensk skola. Så att det här med stoltheten är inte oviktig.

Bodil Jönsson: Nej.

Jonas: Eh, man kanske inte tänker så mycket på den när man, när man, när man har en, ett gott renommé, men när man får ett dåligt renommé, då åker man ju med i det.

Bodil Jönsson: Jag brukar tänka så kring våra ledare, inklusive chefer på företag eller rektorer på skolor eller vad du vill. Alltså den som liksom leder arbetet, inklusive representerar staten. Att det är ju väldigt viktigt att få lov att vara stolt över sin ledare. För det smittar av sig på en själv. Så tycker man att ledningen är för dålig, då måste man själv ju vara ännu sämre eftersom man fortsätter arbeta eller leva inuti den organisationen eller det landet.

Jonas: Mm.

Bodil Jönsson: Och stolthet i positiv bemärkelse. Det är klart vi vill vara stolta.

Jonas: Ja. Och då blir det ju stökigt om man är, även på, på andra nivåer att vara Alingsåsare när ginskandalen har kommit. Eller, eller vara socialdemokrat i Jokkmokk just denna vecka [skratt]

Bodil Jönsson: kanske.

Jonas: Man vill ju, man vill ju, man vill inte bli smittad av den typen av saker och skämmas å någon annans vägnar som man kan bli sammanblandad med ju.

Bodil Jönsson: Så kan det vara. Eh, sen uppkommer ju också inte bara i valsammanhang, utan Även i mer vardagliga sammanhang så tänker jag de här studentprotesterna som började i Frankrike. Det är ju mycket som har börjat med studentprotester och som sen andra som också vill ha ändringar hakar på. Men i Frankrike så var det så uppenbart att början här handlade om: Vi kan inte ha sådana här lokaler. Vi kan inte ha såhär många lektioner där det inte finns några, några lärare et cetera, et cetera. Och jag blev ju på gränsen till glad över den protesten att det faktiskt är studenter som engagerar sig i att de vill ha bättre utveckling, bättre utbildning.

Jonas: Det har vi ju, det har vi väl nästan väntat på lite. Vi har pratat

Bodil Jönsson: länge

Jonas: om var-varför-- Serbien är också ett bra exempel.

Bodil Jönsson: Absolut.

Jonas: Där initiativet kommer från studenterna och att samlas runt, runt någonting nytt.

Bodil Jönsson: Så om vi vänder på de här tre orden med facts in action och börja från början så kan jag säga att det finns ju också något som heter actions for facts. Det är fint.

Jonas: Ja, det är

Bodil Jönsson: det. Jättefint.

Jonas: Och jag, jag tycker det är en... Jag har känt att mänsk-- skönjer kanske en, en längtan efter någonting som är riktigt. Eh, jag tänker på, jag tänker så ofta på ditt, ditt, ditt foto från mobilkameran på den här skylten i Åhléns skyltfönster för tre år sedan eller något sånt där.

Bodil Jönsson: Verkligheten lockar. Den

Jonas: lockar, ja. Och att vi, och att man vill ju att det ska gå att ta på saker och man vill ju att det ska gå att resonera om dem och att de ska vara begripliga. Eh, och det är inte hållbart om man inte haft någon lärare i matematik på fyra månader och bara sitta i klassrummet. Det är klart man reagerar. Men det har, jag vet inte vad som har hållit aktivismen tillbaka egentligen. För det pågått under lång tid, den här problematiken som man reser sig mot.

Bodil Jönsson: Och hade den gått att förutse så hade man väl agerat lite annorlunda politiskt också.

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Jag tror det är mycket sånt här som kan ligga och gro och så plötsligt exploderar det.

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Sen kan man ju, man ju, sen kan jag ju undra över, det är så mycket i världen som sker ungefär samtidigt. Har till exempel, eh, utgången av valet i USA, är det någon korrelation med det, mellan det och det europeiska missnöjet över till exempel universitetsutbildningar? Det är inte så att det ena går före det andra för bägge två har liksom legat under radarn och pyrt, men de dyker upp ungefär samtidigt.

Jonas: Mm. På samma sätt har vi pratat, ja det, jag har ingen känsla för hur vi egentligen... Det är klart man kan väl bli smittad av, av andra människor som reser sig upp och klarar av. Jag tänker som valet i Serbien eller i Brasilien där man, där man också håller emot de värsta lögnarna och det mest korrumperade och sådär. Eh, det kan, tror jag kan smitta av sig absolut. Att man får en känsla av att man är i en, i ett annan, i en annan tid och med lite andra möjligheter. Och mo-mod är väl sånt som kan uppstå på grund av andra. Att man ser andra som vågar och då vågar man själv. Man blir en del av en rörelse.

Bodil Jönsson: Vad ser vi för någonting i Sverige?

Jonas: Ja, en och annan lapp i tvättstugan och en knuten hand i byxfickan brukar man väl säga. Vi är inte så... Jag vet, jag vet faktiskt inte. Det, det är klart att vi har fått våran släng av sleven också med det här tänker jag.

Bodil Jönsson: Mm. Vi har ju hela tiden mött någon sorts växande intresse som är väldigt svårt, åtminstone för mig, att skilja åt. Är det för att vi undan för undan gör bättre ifrån oss, får bättre verktyg? Eller det här att komma upp till några tusen som agerar följare. Var kommer det ifrån? Är det tidsandan eller är det de egna aktiviteterna? Och hur ser samspelet ut däremellan?

Jonas: Jag tycker man hör mycket oftare senaste året egentligen att man pratar mer om kunskapen och, och tilliten till kunskap som en viktig ingrediens, men också att, att vi har, det finns fakta, att det finns sanningar som vi behöver, eh, förhålla oss till och att det är okej att,

Bodil Jönsson: att

Jonas: kalla en lögn en lögn och en sanning en sanning i

Bodil Jönsson: Och det är ju stort och det är ju det som jag har ringat in när jag vågade säga att det värsta av kunskapsföraktet, det rena och skära kunskapsföraktet, det kan vi säga att det var perioden 2000 till 2025. Och det har lättat. Men vi har inte sett några sådana drastiska effekter. Sådana över en natt, inga protester på gatan.

Jonas: Nej, vi, jag vet inte om vi har det skynnet. Hur, hur protesterar vi i vår del av världen?

Bodil Jönsson: Nej, det är inte länge sedan det var bondetåg och så, 1915 eller vad det var. Ja.

Jonas: Hur är man aktivist i Sverige?

Bodil Jönsson: Ja. Det är ju Greta Thunberg, följarna kring Greta Thunberg. Det är ju rätt så individcentrerat snarare än sakcentrerat. Det vi kanske har sett i Sverige.

Jonas: Och jag tycker man hör det från vissa politiker ibland. Eh, att man säger, att man har fått höra politiker säga, inte minst inför det här valet, att man säger att: "Nej, men så här, så är det inte. Det är såhär det är." Och så har man, för, för det här som vi pratade om för länge sedan att fakta går ju att, att använda lite hur som helst. Men att man, att man har hållit fast vid att bli överens om att såhär är det först.

Bodil Jönsson: Och

Jonas: sen kan vi prata om hur vi ska hantera det. Men vi måste bli överens om att såhär är det.

Bodil Jönsson: Och det är ju det som jag säger som är grunden även för demokratin, att det är att det finns kunskapsunderlag, beslutsunderlag som man inte kan ifrågasätta. Man kan ifrågasätta vilken vikt man kan ge det. För det finns ju kunskaper på olika, från olika perspektiv som kan få en att vilja handla på olika sätt, men inte att förneka kunskapen.

Jonas: Ja. En sådan där minnesbild jag har av val, eh, eh, politiska diskussioner var ju, man frågade alla partierna hur många som var arbetslösa i Sverige så fick man ju lika många svar som partier. Det var ganska stora skillnader. Och då tänkte jag att kommer man, kommer man bara överens om att hur många det är [skratt]

Bodil Jönsson: så,

Jonas: så kan ju vi som väljare orka lyssna på tanken om hur man ska hantera det.

Bodil Jönsson: Du fick mig nu att tänka på hur jag målade upp, säkert i något veckobrev eller i någon podd, att det kunde väl finnas i valdebatter en sådan här löpremsa där man granskade fakta i realtid som liksom kom där och då. De hade ju, Trumps första period var det en och annan sådan här. Eller var det i valet till den andra då man stoppade upp och experter fick liksom tala om: Är detta sant eller är det falskt? Men det skulle kunnat förändra det politiska klimatet om man visste om att jag kan inte ljuga, kan inte bluffa hur som helst för det dyker upp i den här remsan. Bluff, lögn.

Jonas: Ja. Och jag tänker också såhär att spelreglerna, jag har aldrig tänkt att jag, jag vill int-, jag är inte så intresserad av att lyssna på hur en politiker själv har räknat på arbetslösheten.

Bodil Jönsson: Nej, nej.

Jonas: Jag vill ju veta vad de har tänkt göra åt den.

Bodil Jönsson: Absolut.

Jonas: Om vi då är överens om att vi inte ska ha så mycket utav det. Det är det första att vi tycker att det är viktigt. Men jag menar, fotbollsalgorit- eh, jag fortsätter på fotbollstemat så är det ju, det blir ju ingen fotboll om vi inte är överens om att fotbollsplanen har en kant, att den börjar och slutar någonstans. Och ska man hålla på och hävda att min fotbollsplan är mycket större än din? I alla fall i mitt huvud. Då blir det inte mycket till spel.

Bodil Jönsson: Vilket, nu är det långt tillbaka i tiden, men alltså sådär för 30 år sedan när Tio tankar om tid var på väg, den hade kommit och så var den på väg att översättas i något afrikanskt sammanhang. Och jag hade skrivit om sidlinjerna där, refererande till en fotbollsplan. Och det visade sig att den kontexten där den första afrikanska översättningen skulle komma, de hade inte något sådant begrepp som sidlinjer. Det har man säkert numera eftersom fotbollen har ju expanderat även där

Jonas: så

Bodil Jönsson: mycket. Så de har säkert våra sidlinjer, men det är en sådan där roligt översättningsärende som man aldrig glömmer.

Jonas: Har du alltid, har du alltid haft fotbolls-, nära till fotbollsjämförelserna så att säga?

Bodil Jönsson: Ja, jag är ju ursprungligen HBK:are. Himlen är så blå tack vare HBK och så. Så det uppfostrades jag till som barn. Men sen min Liverpool-fanskap, den är väl inte mer än 20 år eller så.

Jonas: Ja, nej.

Bodil Jönsson: Men jag har ju varit på plats på Anfield två gånger och sådär, så det är på riktigt.

Jonas: Ja. Ja, det är klart att då är vi överens om, om de kritade ramarna runt-

Bodil Jönsson: Det är viktigt

Jonas: ...planen, hur stor den är, så är det ju lättare att spela fotboll.

Bodil Jönsson: Det är mycket lättare. Alltså, vad skulle det bli av en fotbollsmatch? Vad blir det av livet om vi inte inser att det finns faktiskt sidlinjer här också?

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Gränser för visor Palfen. Sen är jag ju kanske lite speciell i det här med facts in action. För det är ju så mycket inuti teknikens värld, där det viktigaste är att det måste fungera. Annars, och fungera för sitt ändamål. Och håller man sig då inte till fakta på det området så fungerar det inte. Eh, ta bara alla, alla buggar som du har varit med om i datortekniska sammanhang som kan ställa till det som man håller på och fastnar och fastnar och fastnar. Nu kan man få mycket AI-hjälp med sina buggar, men, men det har varit ett stort hinder. Men, men alltså putsa och putsa och putsa på tekniken för att den ska bli bättre faktaanpassad. För då får den större verkningsgrad, vilket ju också är viktigt. Det ska inte funka lite lagom, det ska funka så bra som det är alls är möjligt. Verkningsgraden på våra bilar. Verkningsgraden på våra kärnkraftverk som är förbluffande låg eftersom de står stilla så mycket. Det hjälper väl inte, det hjälper inte vad de skulle kunnat göra.

Jonas: Nej. Och, och i, i lathetens kranka blekhet, eh, låta den där gamla gummidamasken sitta kvar där så att den kunde trilla ner och sen ställa till så mycket bekymmer.

Bodil Jönsson: Så kan det bli.

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Mm. Eh, så ett, ett samhälle där vi är något sånär överens om vad som är kunskap. För det har ju också varit någonting där det har hävdats att mina tankar är väl lika bra som dina. Nej, de är faktiskt inte det, för sådana tankar är bra som är bra att tänka med. Det vill säga som kan leda vidare till någonting som vi människor har glädje av.

Jonas: Mm. Tror du att i de här, när man säg, när vi säger att det har vänt och du har också skrivit om lärdomar av de sista tjugof-- tjugofem åren och så. Eh, hopp och mod, kan det bli så att vi, eh... Jag tänker att man försöker, de som demonstrerar i Frankrike blir ju också på något vis lite kapade av våldsverkare som trillar in i leden och det finns väl krafter som försöker använda de här, kanske ursprungligen väldigt fredliga sätt att uttrycka sig och sådär. Det ser vi väl i många andra sammanhang också att man utnyttjar den här aktivismen. Men kan det vara så att man som i USA att fler vågar uttrycka sig nu tror du?

Bodil Jönsson: Ja, det tror jag.

Jonas: Och att man vågar resonera om saker utan att vara rädd för att bli mage eller woke eller bli satt i en fålla.

Bodil Jönsson: Alltså den går ju på, kan ju gå på olika håll och en är allt detta som ökar klyftorna mellan människor. Och det kan dels vara de ekonomiska faktorerna som gör de fattigare ännu fattigare och de, det rika fåtalet AI-techjättar extremt rika, så rika så vi kunde inte stava till det för ett år sedan. Vad som har hänt det senaste året. Det är ju inte precis något som hjälper människor till fredlig samverkan. Det blir ju bara ett konstigt samhälle. Men att, att komma över på den resonerbara funktionen hos fakta. Make reasonable, överlappande kunskaper. Få lov att slå ett slag för folkbildningen till exempel. När vi i Sverige tyvärr har ganska många unga människor som är hemmasittare, trots att de allra flesta tonåringar vill vara där deras kompisar är och kompisarna är i skolan. Och ändå klarar man inte av att gå dit. Och så har man via folkbildningen inuti folkhögskolor finns det vid det här laget ganska fin statistik på hur många av dem som har kunnat återvända till den vanliga skolan. Sådana fakta behöver också få tala. Och det som ligger bakom folkbildningen, det vill säga deras förmåga att se den enskilda människan och väcka hennes kunskapsglädje och kunskapsförmåga. Det är vackert att se facts in action. Och se att det går också i det svåraste sammanhang. Sen blev det tyvärr bara någon liten tidningsartikel av det. Och så om man inte känner någon som har varit skolvägrare så är man kanske, angår det en inte så mycket. Men det är en väldigt viktig del i de många ungdomar där faktiskt till och med tekniken kan ha sin beskärda del av att det har bidragit till att de har isolerat sig. Ofta är det någon relation mellan unga människor själva, men det har varit något som har gjort att skolan har blivit utsatt. För att man inte vill eller vågar eller kan vara där. Och då är det jättebra att det finns en annan del av samhället som kan ta över. Men vi borde ju också kunna ta ett steg tillbaka och tänka: Vad kan vi lära oss av detta?

Jonas: Mm. När jag tänker på det, du brukar ju ta upp det i våran föreställning. Vad, vad tonåringar, vad deras stora fråga är och det är ju: Vem är jag? Det brukar du ta

Bodil Jönsson: upp. Ja, absolut.

Jonas: Och jag tänker att om inte skolan skapar en, om det inte finns plats för den frågan i skolan. Där man inte får tid att fundera på vem... För det måste ju, om man ska, om man ska kunna ställa sig den frågan måste man ju ha en ganska trygg omgivning. I och med att det är så existentiellt. Då kan inte allting vara osäkert runt omkring.

Bodil Jönsson: För

Jonas: att skolans roll är ju också att skapa utrymme för den frågan.

Bodil Jönsson: För länge sen så noterade jag hur man hade ju förr i världen lågstadium, mellanstadium och högstadium. Och fram till och med mellanstadiet så hade man ju väldigt få lärare, en eller två. Men sen på högstadiet, från sjunde året i skolan, så började man dela upp det så det var ämnesspecifikt. Och den, en fråga som absolut inte går att göra ämnesspecifikt, det är den: Vem är jag? Och jag hade många tankar kring det här, vad vi, hur dumma vi är som inte ser till att genom hur skolan är organiserad, att man har lättare att få hjälp med "vem är jag". Ja, det är inte sånt som du kan ta på klassens roliga timme eller sådär, utan det där, det går så väldigt djupt. Så det måste tillåtas att det görs talbart. Finns ju ingen tonåring som vågar säga så, vem är jag? Utan det måste ju sägas på så många olika sätt och någon måste kunna lyss-lyssna på det. Men det kan du ju inte svara på bara utifrån matematiken eller fysiken. Inte heller utifrån rena historieämnen.

Jonas: Nej.

Bodil Jönsson: Utan, utan det är så existentiellt så det kräver sin egen plats.

Jonas: Och det jag tänkte på, vi träffade ju Roland för några veckor sen.

Bodil Jönsson: Ja, ja.

Jonas: Olsen och, och, eh... Vi har ju tillskrivit vissa ämnen högre status då än andra. Till exempel matematik var ju så viktigt för att vi skulle bli världens bästa programmerare och sådär. Så då måste vi ju få upp kunskapen om matematik. Men det är ju verkligen att försöka stycka upp en människa tänker jag.

Bodil Jönsson: Ja.

Jonas: Det är ju inte...

Bodil Jönsson: Nej, nej.

Jonas: Det klarar vi inte som vuxna heller. Jag är ju inte en katt- eller hundmänniska.

Bodil Jönsson: Nej, nej.

Jonas: Och jag är inte en matteperson heller.

Bodil Jönsson: Nej. När du nu nämner matten här så slirar jag och tänker på hur Julia Ravanis, hon skriver inte riktigt veckobrev men kanske månadsbrev eller så. Och i sitt senaste brev, eh, som jag tyckte var väldigt intressant, så diskuterade hon vad som är på väg att ske med matematiken och framtidens matematiker. Vi har pratat så mycket om vad AI gör med språk och våra språkmodeller. Men något som AI är väldigt bra på, det är inte bara att leta buggar i datorprogram och, och fixa till dem, utan det är också att knäcka matematiska gåtor som mänskligheten hittills har missat. Eh, när man ser AI som verkställande matematiker, både i de halvenkla och i de superspecifiera, superhöga matematiska frågeställningarna, då är det faktiskt också en arbetsmarknad som man ska börja fundera på. Och kanske då ett ämne som, vad vet jag, som kan vinna i status eller tappa i status utifrån att AI tar över mer och mer.

Jonas: Är det, är det helheten vi har missat på då?

Bodil Jönsson: [skratt] Nej, jag vet inte. Vi ska inte, vi behöver inte filosofera så, men det är ju så, det är ju så mycket som när man tänker på facts in action som gör skillnad på vem det är som agerar. Jag ser för mitt inre också två barn. Den ena är två månader och den andra är tre år. När treåringen sätter sig ner och räknar på tvåmånadersbarnet. En, två, tre, fyra, fem. Och sen lika allvarligt börjar räkna på sig själv på fingrarna. En, två, tre, fyra, fem. Och så utbrister: Så bra, vi är ju likadana!

Jonas: Ja.

Bodil Jönsson: Och så var det färdigt med det va. Men, men den här glädjen, det är ju så mycket i matematiken som handlar om glädjen i att vara precis överens. Det går liksom inte. Matten är också sånt som fungerar i, i handling. Du kan inte säga två plus tre är sex. För det blir inte det, hur mycket du än upprepar det. Det är väldigt skönt med matematiken, att den är så obönhörlig.

Jonas: Mm. Och jag tänker att vi, AI:s förmåga att lösa extremt komplexa mattetal är ju, kanske inte har så mycket med grundskolans matematiken att göra. Men jag tänker vad är det då för skillnad på, om man, om man nu tar matematiken för att vi har haft en tanke om att det är så väldigt viktigt att man har grundkunskaper. Det här har vi pratat om för länge sedan. Men, men, där man höjer nivån på grundkunskaperna så att man får, eh, också många som inte kan följa med i det. För att man inte kanske har mognadskäl eller för att man inte... Nu är jag ju ingen mattemänniska. [skratt]

Bodil Jönsson: Säger du det?

Jonas: Nej, precis. Nej, men vad, vad är det för skillnad på det då och andra saker? Vi har ju dyslexi. Då har man svårare att läsa och skriva.

Bodil Jönsson: Men det finns ju dyskalkyli också.

Jonas: Ja. Så jag menar vi är ju inte lika, vi har inte samma förutsättningar att lära

Bodil Jönsson: oss

Jonas: matematik.

Bodil Jönsson: Och vi har i matematik som i många andra ämnen någon sorts glädje i att överfylla kursplaner så att när jag tittar på kursplaner för grundskolans högstadium så kränger jag och så tänker jag att det är inte rimligt. Och så tittar jag på vad de förväntas lära sig under en termin. Det är oerhört mycket. Där de flesta ju istället håller på med sådana viktiga frågor som vem är jag? Så att det finns mycket sånt som vi kan hålla på med. Det ska vi inte älta nu, utan när jag tänker facts in action så tror jag inte att jag hade kommit på det uttrycket om det inte var för att det har faktiskt ljusnat lite grann. När fakta får lov att komma fram så är det väldigt mycket i fakta som talar för sig själv. Det håller vad det- Det

Jonas: blir rimligt.

Bodil Jönsson: Ja, och det håller vad det lovar. Det var ju ingen slump då att jag inte kunde låta bli i förra veckans veckobrev att ta fram Robert Nybergs teckningar vid kejsarens nya kläder med ett litet barn som säger: "Oh, mamma titta, en blottare." När hon får se, han får se kejsaren naken. Och detta var då utifrån Trumps förluster i valet. Att så mycket som nu sägs i USA, så mycket som dels demokraterna tänker nagelfara vad Trump har ställt till med, vilka rättsliga åtgärder man kan komma med, men också att det kommer fram inuti Republikanska partiet vad man har tyckt genuint illa om. Och som har handlat om det här faktavidriga sättet att närma sig saker. Hitta på saker, göra dem till presidentdekret, styra över demokratin på ett sätt som det aldrig har varit meningen att agera som envåldshärskare. Då kan man ju åtminstone för denna podden kunna unna sig att säga det är lite mer facts in action nu som har varit under presset. Det räcker.

Jonas: Jag tror att det går... Det, det är ganska så allmänmänskligt att känna igen sig i när saker och ting blir lite på riktigt och de blir rimliga och man begriper inte minst. Det tänker jag också att det kan gärna få slå igenom tror jag i, i skolplaner och annat. Att man kan få känna både som förälder och elev att, att man begriper vad som förväntas av en och vad man kan uppnå och göra. Eh, på samma sätt som man också kan känna att det blir begripligt vad systemen håller på med eller, eller vad våra makthavare eller våra folkvalda pratar om. Hur många är arbetslösa? Kan vi inte bara bestämma det så tar vi, så vi kan lägga det åt sidan och prata om vad vi ska göra åt det.

Bodil Jönsson: Det tycker jag att vi ska göra också tycker jag. Samtidigt att det kan väl vara bra att, att avsluta en sådan här podd med att notera att just nu, just i dag, just vid detta inspelningstillfället, så har vi, känner oss inte bara nöjda med den pågående händelseutvecklingen, utan vi har lite vittring på den. Så kul att vi blir fler.

Jonas: Ja, och inte minst såhär nu i de här, som jag tycker de mörkaste veckorna som kommer framåt, så behöver man lite mänskligt ljus i tillvaron och känna att vi har något vi siktar på och som, som ska bli lite bättre. Där vi har lite mer handlingsutrymme än vad vi haft kanske som, som människor och, och samhällsvarelser.

Bodil Jönsson: Då hoppas jag också på att du har satt en bra musik till detta.

Jonas: Ja, det är en, det är en, det är en, en låt som, som beskriver, eh, bara i sin titel, eh, hur viktigt det är att ha en bra kamrat som jag har i dig tänker jag. Och låten heter ju Buddy. Och den är framförd och skriven av Walter Nilsson och Amanda Bergman.

♪ Musik: 03 Buddy

Jonas: Tack för i dag, Bodil.

Bodil Jönsson: Tack själv, Jörnes.

Jonas: Ja, och till dig som har lyssnat och en riktigt god helg.

♪ Avslutningsvinjett