Uppdrag kunskap

När millennieskiftet närmade sig var Jonas och Bodil mitt i den digitala revolutionens barndom. I detta specialavsnitt reser de tillbaka till år 2000 för att förstå hur övergången från lärmänniska till sökmänniska har format vår tid. Från de första mobila uppkopplingarna till dagens AI-verktyg - vad har vi vunnit och vad har vi förlorat i jakten på kunskap? En fascinerande resa genom 25 år av teknologisk och pedagogisk förändring.

Samtalet tar avstamp i boken "Den obändiga söklusten" av Bodil Jönsson och Karin Rehman från år 2000. Finns att läsa här >>> 

Skapare och gäster

Värd
Bodil Jönsson
Bodil är författare, föreläsare, folkbildare och professor emerita vid Lunds Universitet.
Värd
Jonas Fagerson
Jonas är projektledare, producent, koordinator och konceptdesigner

Vad är Uppdrag kunskap?

I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Fact up!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.

Spik:

Uppdrag kunskap.

Jonas:

Hej på dig Bodil. Hallå Jonas. Och hej till dig som lyssnar naturligtvis. Idag har vi ett litet speciellt avsnitt där vi har tänkt att resa tillbaka I tiden till millennieskiftet. För att kanske därigenom förstå vår egen tid lite bättre.

Jonas:

Är det möjligt tror du?

Bodil:

Ja men lite. Vi kan I alla fall försöka.

Jonas:

Vi kan leka med tanken. Du sa något intressant nyss tycker jag när vi träffades här att, vad hade vi pratat om om vi hade träffats för 25 år sedan du och jag? Nu är det ju bara 5 år sedan vi träffades så vi får ge det 20 till tänker jag innan vi kan svara på den frågan. Men millennieskiftet var ju nånting väldigt speciellt på många sätt. Jag kan inte låta bli att fundera på att man kan prata om allt det där med millenniebuggar och så där men det kändes ju stort på något vis att passera det där nyåret.

Jonas:

Varför kände man så tro?

Bodil:

Jo men det är ju skillnad att gå från det ena tusentalet till det andra. 9 98 och 999 är inte så mycket som att komma till 1000.

Jonas:

Nej. Nej men gör nånting tror du med oss människor? Och var med om ett stort tidsskifte liksom.

Bodil:

Det hade ju funnits I många stora städer nedräkning som hade pågått I månader före detta. Och så var det den uppblåsta eventuella skulle kunna blivit I programvaran som jag inte förstått. Man kanske skulle fler siffror inblandade på datumet. Jag minns ju millennieskiftet som nåt som var betydligt heligare än andra nyår. Gör inte du det?

Jonas:

Jo, men hela den perioden Jag jobbade ju med ett antal IT-företag, sa vi nog inte ens. Jag tror det var dataföretag mer. Vi jobbade ju med en del sådana verksamheter och det här var ju en stor sak.

Bodil:

Jag lekte ju med Jonas Birgersson på den tiden.

Jonas:

Ja, just det.

Bodil:

Så det var ju jättespännande. Plötsligt så uppkom det ett framfab som rörde om I som rekryterade en massa teknologer som inte fortsatte sin utbildning utan hakade på detta. Alla var höga.

Jonas:

Ja.

Bodil:

Själv var jag hög mest från det här att jag var med om, som jag upplevde det, så många förstagångshändelser för min del. Och så hade jag hela tiden huvudet fullt av: Tänk att det kommer att bli så här för alla snart. Och det kommer inte att vara pengarna som ställde sig det kommer att bli rimligt billigt. Det var ju en sån här Alltså, kunskap passar ju väldigt bra I fenomenet gåvoekonomi. Kunskapen kan inte låsas in, men om man ger bort så mycket kunskap som vinner alla på att man ger bort kunskap.

Bodil:

Sen kan vi inte ge bort kunskap. Det är information vi ger bort. Vi får komprimerade. För andrahandspret är så stort att man kan prata om det. Men jag har aldrig varit så stött på tå inför den här gåvo-ekonomin kring sekelskiftet.

Jonas:

Nej. Det finns nånting fint I den tanken att ge bort nånting också för att det skapar större möjligheter för oss alla att expandera på det på nåt sätt och dra nytta av det. Men jag vet ju att du och en person som heter Karin Reman, du få berätta mer om henne. Ni satt ju där strax innan Prince skrev ju låten party like it's 9999. Så det fanns väl en ödesmättad stämning runt det här med att buggarna skulle förstöra datorerna.

Jonas:

Men då satt ni och funderade på nåt helt annat.

Bodil:

Ja, och det var inte det som drev oss. Jag har ju jobbat mycket med människor med olika kognitiva svårigheter. Utvecklingsstörda kallade man dem på den tiden. Och jag hade upptäckt så oerhört mycket om hur lite det ibland krävdes. Jag skrev också en bok som heter Ge oss, bara redskapen.

Bodil:

Bara man får redskapen. Den finns på engelska också: Just Ive it the tools. Och så skedde då samtidigt som jag grotta ner mig I detta. Är ju inte människor som har några särskilda behov. De har samma behov som du och jag.

Bodil:

De behöver bara särskilda möjligheter. Och så vidgades den här världen om vad man kunde göra. Till exempel att använda bilden som språk eftersom det plötsligt gick att använda många 1000 riktiga de kunde hantera. De växte och vi växte och alla var glada. Varje dag var liksom sån här öppnare.

Bodil:

Och så hade jag skrivit boken 10 tankar om tid 1999. Det hör också hit på nåt sätt. För genom den boken som kom 1999, I april så hade det blivit en väldig snurr kring allt jag gjorde. Så det hade sålts ett par 100000 tankar om tidböcker redan I september. Och nu var det väl säkert 300 000-fyrahundra 0 vid sekelskiftet och lite så där.

Bodil:

Eller millennieskiftet. Men allting rörde sig. Men det var ju inte bara det, utan det var det som var tekniskt möjligt för en sån som mig på en teknisk skulle strax vara möjligt för alla, för den vittringen hade man. Och det var ju många som kvällar då det var svårt att somna bara för att det rörde sig så mycket. Men du vet så pass mycket om mig för att berätta om detta, men vad gjorde du precis omkring år 2000?

Bodil:

För du var ju också där och krafsade på framkanten.

Jonas:

Ja, jobbade ju med företag på den tiden som var långt I framkant. Då var vi tvungna att hänga med. Vi hade uppdrag både för Microsoft och Sand Micro systems och C2000 och allt vad det nu hette. Men det som jag minns framförallt var ju också att jag blev mobil för första gången även när det gällde datorn. Minns ju första gången jag kunde använda mobilen som modemo, det måste ju varit vid den tiden ungefär.

Jonas:

Så att jag kunde resa runt I världen och koppla upp mig och faktiskt kommunicera.

Bodil:

Det här är ju en häftig grej som vi så sällan pratar om, för idag är det ju så självklart. För mobilen heter ju just mobil. Det här att en människa kan lära sig nånting I en viss situation och på ett visst sen kan hon ta med sig detta något till en helt annan plats. Det betyder att vi själva är vana vid att vi alltid kunnat vara mobila och ta med oss. Och det nya nu var att tekniken hängde med.

Bodil:

Det här att man hade samma telefonnummer var man än var, var ju också nåt märkvärdigt.

Jonas:

Javisst.

Bodil:

Vi hade ju olika telefonnummer beroende på vilken stad vi var I.

Jonas:

Ja, ja.

Bodil:

Visst. Och därvid lag sig, med den nya tekniken Det följde människans egenskaper. Sen är det mycket annat I det här. När jag tittar på de 25 åren tillbaka och läser om boken, Den obändiga söklusten

Jonas:

Ja, den vi ska prata om.

Bodil:

Karin Reman ska prata om. Karin kom in I detta genom att hon var bildredaktör för Tankar om tid. Hon hade en förmåga där. När hon läste manus och bara skulle fundera över ställde Karin såna frågor som var oerhört bra för själva bokens utveckling. Så vi kom varandra väldigt nära.

Bodil:

Vi var nyblivna professionella vänner kring en bok när det samtidigt väckte den här ska vi inte försöka skriva ner från varsitt håll. Och den obändiga söklusten inte att det bara är jag som har skrivit text och att Karin har stått för den fantastiska bildsättningen. Det var väldigt mycket en gemensam bok som växte fram. Men vi var båda 2 lika förundrade.

Jonas:

Ni skriver nånting här I inledningen på boken, de allra första orden. Jag tycker det är en bra markör för den tiden som var. Det börjar så här, kanske är du en van internetanvändare? I så fall hoppas vi att den här boken leder till ett antal upplevelser och ett antal nya sammanhang för dig. Att du råkar ut för några synvändor och att du får syn på ett antal strukturer som du inte har tänkt på tidigare.

Jonas:

Internetanvändare var ju Jag bara åt. Det fanns ju Internetanvändarnas förening men det hör man inte ofta längre. Det har blivit inte väldigt införlivat I vårt liv med uppkopplingen.

Bodil:

Jag är inte människa. Vi testar dig på det. Du försöker tänka på den tiden Hur stor andel av befolkningen år till gruppen vana internetanvändare?

Jonas:

Ja. Och det där kunde jag nog på den tiden.

Bodil:

Ja, gjorde du säkert. Och det spelar ingen roll att du inte kan det. Det ändrade sig månad för månad.

Jonas:

Vi var världsledande på bredbandsuppkoppling. Det var det man kallade vid den tiden. Det Ja, det är inte spännande. Om vi går tillbaka till boken då, Den ovändiga söklusten. Vi börjar med titeln.

Jonas:

Vad betyder oändlig för dig?

Bodil:

Att man inte kan låta bli. Det är nåt som vi kan se med början på de små barnen när de börjar undra. Och perioden med varför-frågorna och hur-frågorna och allt vad det är. Och sen fanns det en föreställning, finns kanske fortfarande, om att man med tiden skulle stilla att man skulle sluta undra så mycket. Jag minns en gång Det är ju så nära I vår tid så det kanske är högst 5 år sen.

Bodil:

En drygt 90-årig konstnärinna som hade en utställning. Jag läste nån som hade ett reportage där av han och han ifrågasatte om det verkligen var en så gammal människa fortfarande inte hade stillat sig. Så det finns ju den här bilden av att vi är söklyssna så länge vi är barn. Sen blir det mindre och mindre och sen ska det ebba ut. Sen ska man veta precis hur det är.

Bodil:

En del av oss råkar ut för att man kan känna den här söklusten hela livet. Lite grann är det så för alla människor, men det är ju väldigt olika. Det ingår I vår personlighetsprofil och I vår naturliga intelligens och allt vad det är. Vi är olika I söklust, men om man riktigt söker efter nåt så kan man ju inte tappa taget. Och då blir man ju så glad om man slipper konsulter och omvägar utan att man själv kan gå rakt på.

Bodil:

Det var ju det som firade plötsligt triumfer. Jag behövde inte vända mig till nån expert på ett område. Ibland kunde jag snitsa rakt fram. I

Jonas:

boken så har ni ju en som vid första anblicken kan upplevas som ganska radikalt när ni skriver om att vara lärmänniska eller att vara sökmänniska. Jag tänker att vi måste läsa en liten bit

Bodil:

och Gör det.

Jonas:

Vet att du redan har ett etablerat tänkande kring lär-människan. Inte ett ögonblick inbillar vi oss att du kommer att vilja byta det till ett tänkande kring sökmänniskan men mindre än att de nya tankarna ger dig något med påtagligt mervärde. Vidare skriver ni, Den sökande människan söker för egen del. Den instruerade människan har att lära sig det som en annan grupp eller generation stipulerat.

Bodil:

Det här är ju jättestort. Vi snuddar där vid pedagogikens grunder. Fanns inuti pedagogiken en föreställning kunskap som på något sätt skulle den ena generationen till den andra, från den ena människan till den andra. Den är oerhört viktig vad gäller riktigt små barn. De skulle aldrig kunna klara sig I den här det inte fanns vuxna runt omkring undan för undan lärde de saker.

Bodil:

Fast man kan ju inte lära nån annan till exempel att gå, utan rätt vad det är så går det lilla livet. Det finns ju liksom den här kombinationen av att vi är många tillsammans. Och I vår tid då när det blir såna starka kulturkanon eller inte, det på sin spets. Vad är det vi vill och ska gemensamt? Och vad är det som måste få vara individen?

Bodil:

Vi har vår ständiga bild med mig och vi på. Att mitt jag är beroende av mitt vi är beroende av mitt jag. Och den växelverkan där Där finns det en uttalad bara forskningsmässigt, utan också satt I system av Där man en skola, folkskolan från 1000 åttahundraförtiotvå och framöver. Inte tal om nånting annat. Efter hand väldigt mycket längre skolgång för alla människor.

Bodil:

Men det som så kallat lärdes ut I skolan var ju I allt väsentligt det som redan fanns. Och det var inte meningen att till exempel på ett svenskt gymnasium som jag gick och tog studenten var ju inte meningen att man skulle tänka själv nåt nytt. Man gärna kunna improvisera lite utifrån de givna förutsättningarna. Men förutsättningarna var så givna att våra lärare förväntade sig att det var de som visste allt. Och så skulle vi lite grann variera kring det här.

Jonas:

Skulle bli mättad upp till en viss kommunikation. Ja. Baskunskap, liksom.

Bodil:

Ja, och det var ju också så man såg på universiteten. Också så som man till en del tittar på forskning. Det var som om det skulle ske ett underverk. Först skulle man mättas och mättas och mättas. Och sen skulle man vara framme Det fanns redan när jag började på universitetet.

Bodil:

Det var inte förrän man var framme vid själva kanten på den existerande den sökande människan skulle få utlopp. För då hade man Och det fanns mycket som var bra I det. Man hade vässat sina vapen. Man kunde ju vara väldigt sökande när man så kallat väl nådde dit. Men jag funderade ju oerhört mycket hela den tiden på hur mycket jag mig genom att letar efter det.

Bodil:

Och det är klart att jag lärde mig, precis som alla andra, bättre det jag var medveten om att jag letade än vad jag gjorde av det jag bara matade med. Men växelverkan hoppades jag år 2000, och jag hoppas fortfarande på det. Det ska utvecklas en vetenskap som jag kallar för psykologi. Har helt andra förtecken än pedagogiken.

Jonas:

Tar ni upp det I boken?

Bodil:

Tar upp det I boken, men jag vill markera Vi startar. Man kan tycka att det här skulle skett på de här 25 åren, men det har gått för fort. Man har inte hunnit utveckla så mycket vetenskap kring den sökande fronten har flyttat sig hela tiden.

Jonas:

Jag tänker om vi ska För nu är det ju 25 år och du säger att det har hänt så mycket och det har gått så fort.

Bodil:

Jag får avbryta dig. Jag missade en sak kom jag på. Ta nåt sånt här enkelt som fenomenet sökord. Då kan man ju tycka att det borde vara så idag, eftersom det nu är så legitimt för alla att vara sökande människor, att man borde blivit mycket bättre på sökord än vad vi förr I världen då vi inte skulle söka. Jag noterade detta undan för undan på studenter och doktorander.

Bodil:

Nej, de baner mig inte bättre än jag på att hitta sökord. Jag var ju så medveten om det här, men de hade aldrig behövt bli medveten om det. Det hade liksom bara givit sig. Men är man fostrad I den gamla skolan så blir man väldigt medveten om hur sökord kan styra.

Jonas:

Ja, just det. Det har vi varit noga med, men det är fortfarande så att algoritmerna styr väldigt mycket I Att folk överhuvudtaget ska hitta en I den här djungeln som råder på nåt vis. Jag tycker vi tar några citat till. Repetition som all inlärnings moder är vidöverskattat skriver ni. Det är snarare variation som är all inlärnings moder.

Jonas:

Och fortsättningsvis skriver ni lite senare I samma stycke: Man testar helt enkelt, om det håller, att generalisera och tillämpa det abstrakerade utanför det givna exemplets rymd. Ibland går det, ibland går det inte.

Bodil:

Så här. Så här.

Jonas:

Så här.

Bodil:

Så här. Alltså, om allting är ett enda virrvarr då finns det inte mycket vi kan lära oss av det kaos som råder. Vi blir bara förvirrade själva. Det är ju när vi kan hitta mönster I nånting som det händer nånting med oss. Och hade det utkristalliserat sig var så nåltunna att de knappt fanns.

Bodil:

Då var det ju inte lönt att lära sig det. Utan det måste en viss bredd varje sån här linje I de mönsterna. Och den linjen har ju en viss bredd och det är den som representerar variation. Det är ju det som du kan se på Jag hävdar ibland att ett bra inlärningsexempel är att se på små barn som kastar nånting I golvet. Och så tycker de det är så kul.

Bodil:

När man lyfter upp det så skrattar de så mycket och så slänger de det I golvet igen. Och så håller de på tills de får syn på att I vilken vinkel de än slänger ner så plockar nån snäll upp det. Det händer ingen katastrof men den trillar ju varje gång den här saken. Det behöver de få befäst inuti sig innan de kan det vi kallar gravitation.

Jonas:

Och det beter sig

Bodil:

likadant? Ja, det beter sig inte likadant. Beroende på hur de slår ner det så faller det ju en hit och en dit. Det finns ju en annan kraft än gravitationen och det är den kraften med vilken de slänger ner det från bordet. Men det där lär man sig och då är det variationen som gör att man efter hand får såna här bra, givna tankemönster.

Jonas:

Du har ju sagt så många gånger att vi som art inte kan låta bli att lära oss.

Bodil:

Det

Jonas:

är så djupt mänskligt. Jag tänker på lärmänniskan och sökandemänniskan. Var någonstans lägger du För barnets nyfikenhet måste ju vara en drivkraft tänker jag på nåt vis. Eller att den inneboende lusten lusten att vilja prova gång på gång?

Bodil:

Jag så Jag tror inte du kan föreställa dig. När jag gick I småskolan så fanns det en kateder längst fram. Där var lärarinnan fröken Edit. Där bakom fanns ett litet utrymme där det fanns planscher. När vi skulle lära oss nånting om lejon, vilket var väldigt viktigt här uppe I det fram en plansch där en av mina doktorander minns jag nu plötsligt.

Bodil:

En gång sa han: Alla vi vill se lejonet från ett visst håll. För det var så det var på planschen. Så det var inte bara ett lejon med manus och allt, utan det var hur den var uppritad på planschen. Det var det som styrde min upptäckt av fenomenet lejon. Om jag hade velat söka efter lejon på nåt sätt på den Så fanns det ju tidens lexikon och så I ett band.

Bodil:

Och det fanns andra uppslagsverk som hade kommit. Men det var ju väldigt sällan som man sökte efter nånting för man hade inte tillgång till det. Utan det var planschen. Och där fanns det representationen av lejonet. Det blev liksom till ett lejon.

Bodil:

Det var det närmsta lejon jag kom som väl var.

Jonas:

Jag tänker på hur AI agerar. Om man ber AI ta fram en bild på en klocka, då är den alltid 10 över 10.

Bodil:

Så pass.

Jonas:

Det går inte att lura AI, nu var det några veckor sen de provade den här men oavsett vilken klocka som AI tar fram så är klockan alltid 10

Bodil:

över Det ska jag kolla.

Jonas:

Ja. Nej men det är för att de flesta bilder som är tillgängliga är klockan 10 över 10 för det ser snyggast ut I reklamen, antagligen. Men det ser väldigt mycket klocka ut kanske. Men ja, det är ju ett typ av lärande.

Bodil:

Men då är det ju inte så att det nåt egentligt fel på mitt lejonkunnande. Det var kanske väldigt effektivt att alla barn lärde sig att lejonet låg på ett visst håll och hade en viss mån, för jag behövde inte mer lejonkunnande. Men det var också nån överenskommelse mellan 4 enigheten: Samhället, mina föräldrar, min lärare och mina klasskamrater. Det var självklart för alla 4 det var så här jag skulle lära mig jag var I årskurs ett I svensk folkskola. Så världen var enklare.

Jonas:

Ja, jo men vi är ju snabba på Vi har ju varit snabba på att förkasta det som har varit tidigare och varit ivriga att ta till oss det moderna. Det har vi konstaterat så många gånger inte minst utifrån att vi bor där vi bor och har haft den möjligheten på nåt sätt. Men står de I kontrast till varandra? Finns det en konflikt mellan lärmänniskan och sökmänniskan?

Bodil:

Ja, absolut. Alltså, finns det ju en komplementaritet. Att det är klart att om man söker efter nånting och hittar blir det ju ingen mening med det man hittar om man inte samtidigt lär sig nånting av det man hittar. Så det är ju en ständig växelverkan mellan de här. Sen blir ju frågan hur mycket bättre man blir på att söka utifrån att man vet mer från början om det man söker efter.

Bodil:

Och sen I sin tur så handlar det ju om vilken receptivitet du har för de olika delarna. Men att det auktoritativt kan komma till en konflikt då Och det blev ju en väldig övergång där det plötsligt sades att det inte var självklart för mig som handledare till blivande doktorander. Det var elementärt för mig att veta att när de hade varit hos mig ett halvt år på sitt Om de inte kunde mer på det området som var deras inuti vad jag kunde på just det, Då var de inte särskilt bra doktorander. Och att jag skulle kunna följa med dem in I den specialiseringen på den speciellt speciella nivån, det var ju bara att jag kunde göra detta sätt ute för att kunna hjälpa till att lotsa dem från sidorna. Vi kunde fortsätta samtala, men vi hade olika roller.

Bodil:

Det var inte meningen att nån ska vara bättre. Det är ju en del av forskningen, en baksida och en framsida. Man blir efterhand väldigt det man kan på sitt eget smala område. Och det hör till.

Jonas:

Jag tänker om vi tittar på Vi har ju också pratat om hur skolan har förändrats.

Bodil:

Ja.

Jonas:

Då har vi pratat om ett sökande som kanske inte alltid har varit så positivt, att man har lämnat människor till, elever I vissa åldrar att söka sin egen kunskap och söka själva. Det har vi ju pratat om innan men det är inte det vi pratar om här.

Bodil:

Nej, jo det är det det. Vi pratar faktiskt om det också åtminstone jag. Då får jag förtydliga mig.

Jonas:

Det det

Bodil:

jag Det är så att genom att generation efter generation har lärt sig har ju vi människor blivit duktiga på att kategorisera. Och de här kategorierna som tidigare generationer har lärt ju kategorier som står sig bra också I den nya tiden. Väl så viktiga nu kanske som de var förr. Och att då en äldre generation inte skulle här sökande unga människorna med att få tillgång till kategorier som tidigare generationer har serverat oss. Jag har ett barnbarn som en gång I tiden skulle göra han gick I första klass eller andra klass.

Bodil:

Jag berättade det för mig och tittade på honom och frågade mig fram. Han höll på med groblad I 2 veckor. Det han inte visste om groblad var inte värt att veta. Men när jag fick reda på att det var ingen där som gjorde nåt försök att börja prata med honom om ståndare och växter med olika egenskaper Han var ju så hög på sina grovblad så han hade tagit till sig vilken kategori som helst. Om han bara hade fått den I rätt att han också kunde relatera till andra växter.

Bodil:

Men det blev ju så ett tag att Vi mötte ju studenter som ofta hade en mycket märkvärdig profil. De kunde mycket om små saker, men de visste inte hur de hängde ihop med andra saker. De var direkt en följd av att man kunde fixa till undervisning. Men man var så full av att man inte skulle störa den sökande hon skulle få utlopp för allt hon ville få utlopp för. Därför satte man inte in kategorier I rätt ögonblick.

Jonas:

Ni skriver nånting annat som jag fastnade för här som lyder: I våra tankemodeller kring sökande och lärande gör vi en tydlig åtskillnad mellan det yttre och det inre. Ja. Utanför oss finns information, kunskap och känslor däremot finns bara inom oss. Och I samma stycke nästan så skriver du något som du återkommer till idag att IT IT, information tar inte tid. TTT tankar tar tid.

Bodil:

Alltså jag gjorde till och med I den boken bilder av det jag kallar för en kunskapsreaktor.

Jonas:

Ja, just det.

Bodil:

Som handlar om att när du bombarderar mig med ett händer det ju att jag bara kastat tillbaka det. För då går det runt utanpå mig. Men om man träffar rätt punkt på en annan människa in I hennes kan det ju virvla upp hur mycket som helst. Och det kan leda till nästan vad som helst som blir rent livsavgörande. Det är när man mobiliserar allt som redan finns där inne.

Bodil:

Men det är bra för individen att göra skillnad på information Egentligen är det data, information och kunskap. Så länge det är data så vet du att det bara data. Men data förvandlar till information handlar ju ändå om vad data Men nästa led från information till kunskap ju att det kommer in sammanhang. Och det är de här sammanhangen som då slås sönder om vi plötsligt hamnar I en kunskapsrelativism. Det är då jag blir så ledsen.

Bodil:

När man inte ser kunskapen som det märkvärdiga undret. Det är både den individuella och sen den kunskap satt I relation till mänsklighetens kunskap. Att vi har kunnat hitta såna former. Så att man kan vaska ur många timmars få det att bli nåt som är Just denna ögonblick är det det allra bästa som mänskligheten har kommit på. Det är fint.

Bodil:

Man får inte rulla I säga att vilket hugskott som helst är värt lika mycket. För då har man ingen respekt för tiden om jag är tillbaka på ett annat sånt här spår som jag engagerar mig I.

Jonas:

Jag tänker att vi kommer med all säkerhet att prata om AI och NI om en stund. Och hur vi promptar kontra sökord, eller hur vi sökte tidigare och så där. Men ni skriver om fixpunkter I boken. Kan inte du berätta lite om vad tänker ni att det spelar för roll? Menar du fixpunkternas betydelse?

Bodil:

Det spelar ju all roll I världen. Du kan ju börja gå till kemiskt och ge mig fast punkter. Jag ska rubba världen. Hur skulle du kunna rubba nånting om du inte hade fixpunkten? Och när man blir pressad vad gäller ens kunskap eller för den delen ens finns det ju somligt som är Det är så grundmurat.

Bodil:

Så det är en förutsättning för att jag ska kunna den personlighet jag har. Att de här fixpunkterna finns. Ungefär som man får I världen betraktade stjärnorna. Man har dem som fixpunkter när man ska navigera. Du måste fixpunkter I kunskapsfältet.

Jonas:

Men det är också kopplat till det att Det är det vi tog upp ganska tidigt, att det finns ett påtagligt mervärde. Att man ser också att man förstår vad man ska det till. Ja. Kan det vara en effekt av

Bodil:

Absolut. Men det är ju också oerhört viktigt att inse att ett samhälle där alla individer hade helt olika fickpunkter Det skulle inte kunna vara ett samhälle. Vi måste kunna känna igen oss I fickpunkten. Du sa att det här är nåt som du fortfarande återvänder till. IT, IT, information det har blivit en fixpunkt för mig.

Jonas:

Ja. Och för dem runt omkring dig?

Bodil:

Ja, absolut. För dig till exempel.

Jonas:

Ja, precis. Nu har vi ju Vi har levt ganska länge med möjligheten att söka information, söka kunskap. Jag tänker också söka varandra. Vi har under ganska lång tid också kunnat träffas via tekniken på andra sätt och vi har kunnat vara mobila. Men nu ställs vi också inför en artificiell intelligens.

Jonas:

Apropå AI:s fixpunkter då, det har varit kanske lite exempel på att det saknas lite fixpunkter som vi är helt överens om, men vad tänker du skiljer på oss när vi tidigare sökte mot att vi nu promptar och skriver till ChatGPT till exempel? Är det nånting som För det skiljer ju oss ändå åt ganska markant.

Bodil:

När du säger det så låter det som att detta är en liten fråga. Även den frågan är ju jättestor. Men jag vill börja med att du säger att det är rätt så länge som vi har kunnat söka. Ja men snälla du det är bara 25 år. Och 25 år är inte mycket för alla de förändringar som har skett.

Bodil:

Och där är jag egentligen mest förundrad över människan själv. Alltså vi människor vi är visserligen empatiska, men vi är också ologiska, vi är vaga och vi är allt möjligt. Och så har vi tillgång till datorer som numera sitter inuti våra mobiler. Och så har vi molnet och så har vi alltid vår hjälp. Och på nåt I det närmaste sömlöst sätt så kan vi umgås och förlita oss på denna exakta koncisa datorvärld som aldrig blir trött på oss och som inte tillrättavisar oss så ofta.

Bodil:

Och så går vi omkring och tror att vi är kreativa tillsammans. Det säger ju väldigt mycket om människans om kulturens föränderlighet. Att vi har gått på allt detta, på gott och på ont. Och vi har följts åt. Och visst har datorerna utvecklats så att de förefaller idag väldigt vänliga.

Bodil:

Och AI:n har som bekant ett förediskt, fantastiskt mänskligt språk som gör att vi tror den om att vara mycket mer människa än vad den är. Nämligen, den är ju ingen människa alls. Men den har sina algoritmer och vi lär upp den. Och du vet att jag har ju dröm att jag ska slippa korrekturläsa mina sidor. Jag ska en liten som bara har läst mina så ska den korrigera de nya texterna så att jag inte behöver göra det själv.

Bodil:

Så att jag kan fortsätta tänka bla bla bla. Men den här växelverkan mellan Alltså, det är såna motpoler, datorers egenskaper och människors egenskaper. Så om du tänkte dig att vi började beblanda oss med de så kallat vilda djuren. De som helst skulle äta upp oss och bara såg oss som föda. Det hade inte gått så bra men med datorer hade det hittills gått.

Bodil:

Och frågan är hur det kommer att gå framöver. Men om jag hade om 2000 konfronterats med de möjligheter som finns idag så tror jag fortfarande att jag skulle kunna dra stora fördelar jag hade så utmejstade sökord. Jag visste vad jag ville fram.

Jonas:

Nu

Bodil:

tänker jag inte efter så mycket utan jag går ju till min lilla AI-bott och så säger jag nåt och så svarar den på nåt annat. Och så får vi hålla på så två-tre jag mejslat in mig på vad jag ville fråga om. Men så hade jag inte gjort förut utan då hade jag vetat. För det hade varit omöjligt tidigare och nu blev det plötsligt möjligt. Och då var jag mycket mer på bettet och krafsade där framme på kanten.

Bodil:

Nu kan jag vara lite När jag promptar kan jag ta det lite små steg.

Jonas:

Ja.

Bodil:

Du berättar ju fint ibland om hur du utvecklar ett verktyg och det gör du I samverkan med AI så ni pratar med varandra medan det växer fram.

Jonas:

Ja, så är det ju. Tänker att det är ju Sökandet är ju En fundering jag har är ju att vi har, man kan ju baggas in I någon lite falsk känsla av att man har någon som är väldigt direkt och väldigt tydlig. Ja. När jag frågar om hur ett lejon ser ut För det första så kommer det ju väldigt direkt. Ja, absolut.

Jonas:

Dessutom sållas ju alla efternamn bort på layout. Alltså allting sånt där. Jag behöver inte scrolla och hålla på. Nej. Så det är ju väldigt lite oväntat som händer på ett sätt när man promptar.

Jonas:

Det blir som det blir och det blir det nu direkt, så pang. Medan jag minns ju att vi satt och pratade när man började googla allting, jahoo eller vad man gjorde. Absolut. Att man faktiskt fick hitta metoder för att sortera I det. Jag var tvungen att snabbt kunna avgöra att det här verkar vara Nej, det är nån som heter så.

Jonas:

Det är inte ett lio.

Bodil:

Men det var också på den tiden som Kommer du ihåg att jag gjorde en fyr fält jag till och med har visat handlar om mänsklig kommunikation. Vi har alltid kunnat prata en till en eller skriva en till en. Och en hade ganska länge kunnat nå ut till många. Det var inte så svårt att tala I radio. Många hade lyckats nå fram till en.

Bodil:

Man hade kunnat hugga huvudet av halsen som ledare man inte gillade. Men det nya vi det hade jag många samtal med Jonas Birgersson, var fenomenet många till många. Det är inte så enkelt. Jag är en av många så vill jag inte prata med alla de många jag vill ju prata med nån speciell av de många. Då måste det mellan oss finnas en sökmotor.

Bodil:

Och det var ju de här sökmotorerna som hade ett sånt attraktionsvärde. För det möjliggjorde för mig att komma fram till just den jag efter hand förstod att det var just den jag ville prata med.

Jonas:

Men filtrering och sökor. Precis, precis. Men

Bodil:

att gå från att det har varit omöjligt att många kunde möta att det blev möjligt tack vare sökmotorer, det var stort.

Jonas:

Var ledig. Var avslutande.

Bodil:

Om det egentligen inte är det största Att en människa på en helt annan del av jordklotet just vi kunna sitta här och kommunicera med utifrån det här samtalet? Förut har vi nu pratat I förtiofyra minuter. Jag tror att vi ska Det här känns ju som att här finns mycket mer att säga. Vi ska inte ta det som var nästa kanske vi ska ta det som en ny podd lite längre fram för jag tror att det finns mycket I detta samtal som jag vill fortsätta på.

Jonas:

Ja, absolut. Man kan inte låta bli att ställa en avrundande fråga.

Bodil:

Gör du det?

Jonas:

Vi pratade ju om vad som hade hänt Vad hade vi pratat om om vi hade träffats för 25 år sen? Om du och Karin sitter där om 25 år och skriver en bok vad tror du att den skulle komma att handla om då? Vad ser du framåt?

Bodil:

Alltså där är jag ju mycket konfunderad. Jag kunde ju börja med att säga: Var den kanske inte så obehändig den där söklusten? När jag tittar på hur det här har utvecklats. För det här som vi har pratat om några gånger de sista dagarna, att den unga generationen börjar visa upp att den kanske inte är så intresserad av att söka. Den vill kanske inte de här många anonyma möjligheterna.

Bodil:

Den vill kanske det genuina. Det kommer en backlash som gör att man säger om 25 år att Ja, låt dem hålla på. Men det gick över. Det är en väldigt fin beskrivning ibland av strömningar. Man ska hålla sig stilla och så går det över.

Bodil:

Precis som din förkylning går över.

Jonas:

Ja, nu risar

Bodil:

du ovanför huvudet. Ja, precis. Tänk på den medan

Jonas:

Strömmar över den.

Bodil:

Men å andra sidan, de positiva möjligheter som har uppkommit vill vi inte bli av med. Vi skulle bli väldigt När servrarna nere, som det man sa förr I världen, när nätet där nere Vi blev ju rent om och sa till oss.

Jonas:

Ja. Ja men det är klart att vi har anpassat oss till väldigt mycket.

Bodil:

På väldigt kort tid.

Jonas:

Ja. Det har också lärt oss att ta emot nya saker och bättre förutsättningar att ta emot ny Till

Bodil:

exempel denna podden hade vi inte kunnat göra så enkelt.

Jonas:

Nej, men precis. Nej, det hade vi varken haft kompetens eller råd med Nej.

Bodil:

Alltså, detta är ju fantastiskt att vi har råd till det. Det är lite den där gåvoekonomin. Ja. Det

Jonas:

är inte så dumt. Nej. Jo, men det här får vi anledning att återkomma till många gånger misstänker jag. För det har ju några komponenter också som jag vet att vi har väldigt svårt att låta bli att prata om helt enkelt.

Bodil:

Så är det.

Jonas:

Både tid och kunskap.

Bodil:

Så är det. Trygghet och tillit.

Jonas:

Ja, precis. Apropå det så vad händer härnäst? Bok och biblioteksmässa om en vecka. Då har vi vår podd på scenen där. Kan man komma och lyssna?

Bodil:

Ja.

Jonas:

Vi lägger väl ut den också veckan efter misstänker jag.

Bodil:

Då ska vi få vara på lärarscenen också, vilket är roligt, och prata demokrati med Anna Klockar och John Scherman. Ja. Jag kommer in som kunskapsaktivisten som säger att utan kunskap är ingen demokrati. De är så nära förknippade med varandra. Kunskapssynen och demokratisynen.

Bodil:

Johan har syn en gång och andra har syn, men det blir roligt att göra det på lärarscenen.

Jonas:

Ja, och det blir fint att träffa dem också. Ja, absolut. Jag har drivit ett stort projekt med Make Democracy Great igen. Sen ska vi till Falköping

Bodil:

ochcka simhallen. Alla metropoler.

Jonas:

Ja, precis. Där ska vi vara med på kunskapsarenan, det låter ju tjusigt. Och vara på stadsteatern där med föreställningen. Så alla som lyssnar varmt välkomna på om vi har någon I Falköpingstrakten så får man höra av sig till oss. Men vi ska ju sluta med ett citat om musik.

Jonas:

Nu när minnenas vandrar tillbaka till millenniumskiftet så var jag tvungen att hitta någonting som var kopplat till det. Det var ju Robin William som sa stor på den tiden, den gamla pojkbandsideolen. Han skriver ju låten millennium. Apropå fixpunkter så har han en textroll som lyder We got stars Directing our faith. Det skulle jag passa er bra.

Jonas:

Ursäkta för uthålligt där. Men citatet från dig som avslutar lyder: Att söka variation utifrån givna mönster är något helt annat än att leta rakt ut I kaos och bara hitta det som man inte kan, vågar eller vill bygga vidare på. Tack till dig som har lyssnat naturligtvis och

Bodil:

en bra vecka Bodil. Tack detsamma. Hej. Tack.