Subscribe
Share
Share
Embed
”Sjukhuset kryper ut ur sina tegelstensbyggnader och är ute på fältet tillsammans med primärvård och kommun. Nära patienten, personcentrerat - det som är själen i Nära vård.” Sahlgrenska hemma är ett koncept där specialistvården flyttar ut från sjukhuset hem till patienten med nya arbetssätt, teknik och digitalisering. Peter Almgren projektledare och Sofia Ekdahl projektledare, Hälso- och sjukvård i hemmet, berättar om vinster och utmaningar.
Creators and Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Peter:Är väldigt tydligt, är nästan som om man pratar om psykologisk fraktur nästan, man fattar inte riktigt hur ska man få ihop de här världarna, primäroutreformen och den här högspecialiserade vården, Sahlgrenska. Så det var verkligen svårt.
Sofia:Jag tänker att det här är ett väldigt konkret exempel på att komma nära patienten. Man kommer inte så mycket närmare än att flytta hem vården till patientens hem.
Lisbeth:Att kunna få sin vård I hemmet är en viktig del I nära vård. På Sahlgrenska universitetssjukhuset så tar man klivet hem till patienterna genom ett koncept som man kallar Sahlgrenska hemma. Och att allt mer av avancerad vård ges I hemmet är en utveckling som vi också ser på många andra håll I landet. Men vad innebär det där egentligen och vad finns det för utmaningar och svårigheter och vilka är vinsterna? Om det ska vi prata så välkomna hit Peter Almgren och Sofia Ekdal för att berätta mer om det.
Lisbeth:Välkomna. Tack. Och välkommen tillbaka Peter för du har ju varit med I podden tidigare men I andra roller.
Peter:Ja, det stämmer, tack så mycket.
Lisbeth:Du får börja berätta vem du är och vad du har haft för olika roller.
Peter:Just det, vi sågs ju precis innan pandemin när jag hade fått det här statliga utredningsuppdraget kring goda nära vård för barn och pratade om det och sen tror jag vi träffades, när utredningen var klar också, lite kring betänkandet.
Lisbeth:Ja, det stämmer.
Peter:Men det var ju nära vårdfokus så det har jag gjort. Men jag är barnläkare och jobbar nu på Sahlgrenska sedan ett år tillbaka med det här väldigt roliga projektet Sahlgrenska hemma.
Lisbeth:Och mer, vad har du mer I din portfölj eller vad kallar man
Peter:Jag har ju gjort ungefär samma utredningar kring barnsjukvården som statligt, kring sammanhållen vård och problem I kanske mest specialistvården kring barnsjukvården, vad är det som händer när det är fel och försökt att lösa de problemen. Jag har varit mycket I barnsjukvården och jag har också varit verksamhetschef på olika förvaltningar kring barn Så nu är jag ju då för första gången på vuxensidan där Sofia är mycket mer hemma än vad jag är men där jag lär mig om äldrevård och geriatrik och det är väldigt spännande att träffa massa nya människor på sjukhuset. Men annars har jag vistats I barnvärlden I många decennier.
Lisbeth:Jag blir ändå nyfiken hur du hamnade in på det här I en vuxenvärld?
Peter:Lite bananskad kanske men fick frågan om den saken ska hemma strategin som ju var bestämd innan jag åkte in I den så att det kändes ganska spännande och så var jag ledig vid tillfället och kunde gå in I det. Men det var faktiskt lite läskigt att lämna barnvärlden, tänkte det kommer bli jättetråkigt om man kommer sakna allt det där men det har varit väldigt roligt. Har träffat mycket nya människor och lärt mig mycket om hela Sahlgrenska på universitetssjukhuset. Jag är väldigt imponerad och glad över att jag faktiskt gjorde det. Barnvärlden är ju lite, inte ankdamm kanske men man känner ju alla där efter ett tag så det var kul att kliva in och se hela sjukvårdsspektret med Sofia och alla andra kompisar och kollegor som jobbar med den sidan, så det är jätteroligt.
Lisbeth:Just det. Gör du, de som inte kanske har lyssnat på poddarna tidigare? Vem är du och vad gör du när du inte gör detta?
Peter:Det låter alltid så klyschigt så, men jag en ganska lugn person, spelar pian och försöker träffa vänner och har inte så där superupptagen och massa hobbies. Jag försöker jobba intensivt och sen koppla av. Ja, friluftsmänniska. Jag tränade mycket för och gör inte det längre hund och barn.
Lisbeth:Piono lät ju underbart.
Peter:Ja, pianat är viktigt.
Lisbeth:Jag förstår det. Det hade man önskat att man kunde. Sofia kan du spela piano?
Sofia:Det kan jag inte, jag försökte sav ung men det gick inte så bra så jag gav upp vilket säger något om min personlighet också. När det inte går bra så tappar jag intresset efter ett tag.
Lisbeth:Ja, men berätta mer om vem du är.
Sofia:Ja, jag är verksamhetschef på medicinkliniken och akutmottagningen på en del av Sahlgrenska och är internmedicinare med hemat låg intresse I botten, har jobbat som läkare under många år, nu har varit verksamhetschef på den här kliniken I 5 års tid. Och, under kliniken så ligger det ju sådana här närsjukvårdsteam som under flera år har jobbat ut mot patienterna I patienternas hem och det var lite anledningen till att jag blev delprojektledare ihop med Peter här för vård I hemmet för att vi såg en möjlighet att utveckla det här utifrån befintlig verksamhet. Och jag har ett ganska stort intresse för verksamhetsutveckling och har jobbat en hel del med att utveckla olika typer av vård tidigare också med bland annat diagnostiska centrum som var något som jag var med och startade för bortåt 10 år sen nu.
Lisbeth:Det där drivet att göra det som är möjligt och ge upp om det inte är din grej. Vad har det lett till? Vad har du på nåt sätt? Är det därför du har hamnat här eller vad?
Sofia:Ja men jag tror det litegrann. Jag har väl alltid varit en person som har ganska mycket åsikter om saker och en vilja till att förändra men också en grundtanke att om man nu tillåter sig att tycka mycket så måste man faktiskt också göra nånting åt det. Så att det är väl en del I att jag sitter där jag sitter idag men också att jag har ett sånt uppdrag då för att det ligger ett stort intresse och driv I att få utveckla nya saker. Men också ett ansvar tycker jag som sagt, att har man åsikter så får man ta ansvar för att försöka förverkliga
Lisbeth:Vad sunt. Vad gör du då? Du spelar inte piano när du kopplar av, men vad gör du annars?
Sofia:Ja, jag äter mat höll jag på att säga. Jag har ett väldigt stort matintresse, jag lagar en del mat men jag äter nog ännu mer tror jag. Så att då får jag träna lite som kompensation. Sen har jag ett motvilligt trädgårdsintresse som kommer sig av att jag har många vänner som både jobbar med trädgård och har ett stort intresse för det så jag har en liten trädgårdsgrupp som jag träffar I stort sett varje söndag där man går runt och påtar I trädgården och pratar om livet. Men som sagt mitt I trädgårdsintresse är ytterst motvilligt men det blir ju fint, det måste jag ge det.
Sofia:Jag lär mig en del och så får man vara ute samtidigt också.
Lisbeth:Och så får vänner och prata om livet, tänkte jag, det kan väl vara där.
Sofia:Precis.
Lisbeth:Jag tycker det är intressant med att ett motvilligt intresse, det tycker jag är underbart uttryck. Sofia om vi börjar med dig, vad tänker du att din relation till nära vård är? Hur relaterar du till det?
Sofia:Som verksamhetschef så har man ju många beröringspunkter till nära vård och jag tänker för min del så har det ju väldigt mycket handlat om patienten I centrum och att försöka skapa en sömlös vård för patienten. Nära vård är ju mycket att man ska flytta vården närmare patienten men det kanske också för mig innebär att den ska vara lättillgänglig att jag då som verksamhetschef på ett sjukhus men mitt ansvar är ju också att patienten ska ju liksom, vården ska fungera även när man kommer hem, göra ett ansvar att lämna över den till andra vårdgrannar och så där så att den blir kopplad mer till hela sjukvårdssystemet, för min del.
Lisbeth:Det delar jag väldigt mycket. Jag tänker att det är ju också där vi har de stora kvalitetsbristerna och där vi har de stora möjligheterna också I systemet så att det får vi prata mer om. Peter, din koppling känns ju sådär glasklar, du har utrett de här frågorna och så men om du skulle sätta ord på det här med kopplingen till nära vård I det du gör nu men också det du brinner för och det du jobbar för?
Peter:Ja men precis, det är ju ganska en lång relation med det goda nära vård då ända från regionala utredningsarbetet när Göran Stjernstedt kom ner och vi tittade på effektiv vård för barn och vi funderade på de här kopplingarna mellan specialistvård och omställningen. Jag tycker inte riktigt att jag som specialist och barnläkare lyckades riktigt med den här integreringen I primärvårdsreformen eller nära vård då? Jag bekämpade en del med det och tyckte att det fanns legitimitetsbrister när jag som specialist skulle prata med primärvården regionalt. Sen I God och nära vård-utredningen då, med Anna Nergård som ju var samtidig igår, Min utredning var nästan en del av God och nära vård, fast det var en egen utredning. Då blev det väldigt Det var som att jag transformerade och fattade det här konceptet som primärvårdsefterformen ändå talar om kring resurseffektivt system I ett land så är klart att det är mycket smartare att bygga från hälsofrämjande tidiga insatser till stark primärvård och allt det här.
Peter:Vi pratar mycket partnerskap för elevhälsa och primärvård och så där I samklang med specialistvården. Jag tänker att det hände någonting med mig under utredningen faktiskt. Sen är det fortfarande lika svårt och min bild av det nu är väl att när jag kom tillbaka då, jag var ju verksamhetschef på barnsjukhuset här på Östra, före det här jobbet och då var det väldigt tydligt, det är nästan som att pratar om psykologisk fraktur, man fattar inte riktigt hur man ska få ihop de här världarna, primärvårdsreformen och den högspecialiserade vården, Sahlgrenska. Det var verkligen svårt och det som jag fortfarande tycker är väl att vi inte har pratat om omställningen och nära vård och primärvården på riktigt på sjukhusen. Det är ändå fortfarande min bild även om det här, som jag, Sofia gör, är ju verkligen I linje med det.
Peter:Här är det ju ändå så att sjukhuset kryper ut ur sina är ute på fältet tillsammans med primärvård, kommun och nära patienten och personcentrering och allt det som egentligen är skälen I nära vård personcentrerad vård. Jag tycker att det är väldigt upplyftande och ganska konkret skulle jag säga att det blir nu. Det som vi utvecklar nu är ändå ett sätt för sjukhuset att tänka nära vård kanske och komma närmare patienterna och göra det tillsammans med andra aktörer. Kom in kanske tidigare och undvika den här hospitaliseringen. Det är en lång utläggning men som du säger, just det där har jag väl någonting som jag har grottat runt I många år nu och nu gör jag det från det här hållet.
Lisbeth:Jag tänker också att det är någonting jag möter ganska mycket. Vi pratar om gränssnittet mellan kommun och region men också gränssnittet mellan den specialiserade vården och primärvården. Ibland tänker jag att det finns inget annat sätt än att verkligen göra. Det är på något sätt det är görandet som den där upplevelsen, den där kraften finns och så. Och det är väl det som ni gör nu med det här.
Lisbeth:Vad tänker du Sofia?
Sofia:Jag tänker att det här är ju ett väldigt konkret exempel på att komma nära patienten. Man kommer inte så mycket närmare än att flytta hem vården till patientens hem. Men när det gäller de här skiljelinjerna så finns det ju ingen vårdgivare som inte vill bedriva bra vård och som vill patientens bästa. Så att väldigt mycket av att skapa den här vården tycker jag ändå handlar om, och har visat sig handla om relationer. Att systemet är svårare att påverka men I varje givet möte så kan vi faktiskt påverka relationerna och den här rörelsen som vi håller på med är ju ett sätt att successivt komma närmare varandra för att jobba nu I patientens hem, vi flyttar ju specialistvård från sjukhuset in I patientens hem det är ett vårdgolv där vi traditionsenligt inte har jobbat tidigare.
Sofia:Och då ska vi samsas där med kommunal primärvård och andra aktörer som har det som sin arbetsuppgift och hitta hur samarbetar vi? Och då är det ju väldigt mycket, då gäller det ju att vi har patienten I centrum och sen får vi kanske vara lite generösa nu I början innan vi hittar de, ja, vilka samarbetsformer som är de bästa och mest effektiva. Men det är ju ett väldigt spännande arbete att vara med om, men det är också väldigt svårt för det säger ju sig självt att om det är så väldigt relationellt så är det väldigt många relationer och samarbeten som man måste jobba på samtidigt.
Lisbeth:Sam, det kommer man tillbaka till det du sa I början om din drivkraft att vill man förändra någonting då måste man också göra för att när det handlar om relationer så handlar det ju om oss. Det är liksom inte bara att peka på någon annan som ska göra det här utan då blir det ju också, vad gör jag I min relation både till patient och till vårdgrannar eller vad vi kallar det, min vilja att testa det här nya och så. Men om ni bara skulle säga så här, vad är Sahlgrenska hemma? Man kan läsa om det på webbplatsen, är det ett koncept och så, men vad är det?
Peter:Ja, det är ju egentligen vår samlade strategi att flytta en specialistvård från sjukhuset till hemmet genom olika nya arbetssätt, teknik, digitalisering så det är ju liksom själva definitionen som ändå Sjukhusrätten ställer sig bakom här förra hösten så den är ju det som vi ändå bottnar I, så det är någon form av paraplybegrepp eller samling av all specialistvård som sker I hemmet. Men också ordet flytt eftersom vi ser att vår hypotes är att vi har ganska mycket patientvolymer som skulle kunna ske hemma men som inte gör det idag. Därför är rörelsen att flytta ut även om det är mycket som görs.
Lisbeth:Just det.
Peter:Det är en svår definition att leva upp till. Och Sofia sitter mycket med er, får man hela det skeppet framåt och vilka koncept och vad är det för modeller egentligen? Det blir svårare än att bara välja en nisch men det är ändå mycket mera sant och mera genuint och mera rätt att inte exkludera någon modell som jobbar I hemmet. Jag tycker det har varit ett klokt val.
Lisbeth:Västra Götalandsregionen är I alla fall för mig var föregångare med att jobba mobilt med mobila team. Era närsjukvårdsteam var ju väldigt tidiga och jag har ju, jag har väl mer än 10 år på erfarenhet idag. Och är de som, som jag fattar det, de också en del, det som har varit sedan länge är en del av det här och det är också det som är det nya som ni nu försöker etablera?
Sofia:Precis, om man pratar om närsjukvårdsteamen så har de ju under lång tid gjort punktinsatser hemma hos patienter, kan man säga men nu nyttjar vi dem också för att bedriva reell slutenvård hemma hos patienter alltså patienter som tidigare varit tvungna att läggas in exempelvis för antibiotikabehandling eller hjärtsviktsbehandling de får nu sin vård I hemmet och då är det de här närsjukvårdsteamen som vi nyttjar och det är ju ett sätt också att nyttja en kompetens hos personalen som redan är vana att jobba I patientens Och det gör ju att det har blivit en lättare rörelse I och med att de redan jobbar självständigt och är vana vid att jobba I det här vårdgolvet.
Lisbeth:Berätta mer om innehållet, berätta om vart utvecklingen står.
Peter:Det var ju ganska tydligt I höstas när vi gjorde inventeringen och nulägesanalysen visste ingen visste vad vi hade på hela sjukhuset och det är ju någonting som vi har tagit avstamp I, att faktiskt visualisera alla olika team som finns. Det är ju en ganska imponerande mängd. Vi har ju allting, palliativ vård och psykiatriska team och barn och BB-hemma och det är jätteimponerande. Det finns en enorm energi och kompetens kring det. Där händer det ju också mycket, vi försöker hålla koll, det är nya piloter, det breddas, det testas, kvällsbemanning på olika ställen.
Peter:Om du tänker barn och psykiatri, vi har mobil rättspsykiatri. Det är en väldig rörelse som ändå växer som vi ännu inte har alla verktyg och verkligen hänga med över allt. Vi försöker ju att bygga det här så att vi kan också försöka hålla ihop det och stötta och hjälpa det man behöver och så. Det är väl en stor rörelse, men sen är det ju hos närsjukvårdsteamet så kanske vi har en hög intressant vårdmodell som är skalbar.
Lisbeth:Det ska vi
Sofia:berätta
Lisbeth:Där
Sofia:försöker vi ju, I och med att den stora volymen av patienter som vi ser att vi har är ju inom det internmedicinska och kanske geriatriska fältet ändå och därför jobbar ju de här teamen då utgående från min klinik av att försöka identifiera vilka av de här patienterna faktiskt kan få sin vård hemma istället för på sjukhuset. Så vi har en pilot som vi nu successivt cementerar och utvecklar där vi tillskapar slutenvårdsplatser I hemmet. Och där har vi sett att än så länge så är det mycket infektionspatienter. Det är ju nånting man har sett runtom I landet och internationellt också att det är en diagnosgrupp som lämpar sig ganska väl för att vårda I hemmet. Men även hjärtsvikt och ja, vi sätter inga begränsningar egentligen utan det vi tänker är så här: vill patienten vårdas hemma?
Sofia:Är det möjligt att göra det? Och så utifrån det försöker utveckla en vårdmodell. Det här har man ju gjort på andra ställen I landet och I världen så det är ju ingenting nytt men lite grann hur man ska organisera det och hur stora man ska bli det blir ju litegrann upp till varje förvaltning på något sätt utifrån resurser och sådär. Men det är ju en väldigt spännande utveckling och någonstans så vi ger ju patienterna någonting de efterfrågar och det känns ju väldigt bra.
Lisbeth:Men hur hittar ni dem? Hur vet ni vilka de här patienterna är? För du sa att vi identifierar de här patienterna, var då någonstans? Är det när de kommer till akuten, är det på primärvården, eller var?
Sofia:Det kan vara på akuten. Vi identifierar en ganska stor del redan I kontakt med ambulansen och via sjukvårdens larmcentral som fördelar en del av de ärenden som läggs in där till våra team. Då åker teamen ut till patienten och då kan teamen själva identifiera och säga men det här är en patient som med hjälp av våra insatser kan stanna hemma istället för att åka till sjukhuset. Så att ungefär 50 procent av patienterna som vi har inskrivna I den här vårdformeln identifierar vi på det sättet. Och den andra hälften är ju patienter som kanske har legat inne på sjukhuset men där vi ser att nu kan vi bedriva resten av vården I hemmet så då kan man alltså skriva ut dem tidigare till den här andra vårdformen.
Sofia:Så det är ungefär 5050. Sen är det ju en del som kanske kommer till akutmottagningen och som vi då kan möta upp och vårda I hemmet istället för inneliggande. Men den delen som inte passerar slutenvården är ganska liten.
Peter:Men där kan man väl säga också att vi verkar vara ganska unika om man tittar även internationellt. Den här prehospitala riggningen och tidiga hittar de den vägen in? Är inte så många som klarar det eller kan det ute I världen eller så och inte Sverige heller faktiskt så där är vi nog ganska duktiga och det är ju smart att bygga på den fina riggningen som vi har då med tidig triage och med ambulansbedömningsbilar och så. Men det kan ju vara svårare för någon att göra det för då behöver man ju ganska mycket riggning för att klara av det där. Det enklare om man tittar internationellt är att man på akuten kanske läggs in box liksom och sen ut eller från sjukhuset.
Peter:Det är liksom mera standard kanske I USA och England och så där. Så vi gör ju någonting som kanske är bättre och lite svårare då.
Lisbeth:Just det. Ja, det kräver ju också ett helt mindset att jobba I det som tidigare har varit väldigt mycket blåljusverksamhet till att bedömning och en annan del på något sätt I vårdkedjan.
Peter:En annan sak som ändå är lite intressant att nämna är väl också att att det är så integrerat I sjukhus. Vi har ju 3 sjukhustomter och nu försöker vi och den här patientgruppen då eller den här nya vårdformen att det ska komma från alla 3 sjukhustomterna på sikt och att det är ganska integrerat I våra medicinska beslut och våra kompetens och våra linjer så att det blir liksom en del av sjukhuset fast den är utanför sjukhuset. Det är väl nånting som jag tror är ganska viktigt att inte lösgöra det här från vanliga sjukhus-ryggningen.
Lisbeth:Nej, just det.
Peter:Jag vet inte om du säger Sofia, men det är liksom
Sofia:Men där har vi ju ett förankringsarbete att göra med proportionen inne på sjukhuset. Att få alla att på nåt sätt se det här som en möjlig vårdform. Och det är ju klart att vi är ju jättemånga som jobbar inne på sjukhuset och man har ju sina upparbetade strukturer kring hur man hanterar patienter så att det är ändå en resa att göra att se att det är möjligt. Och där har vi väl också utifrån att vi jobbar med en strategi så finns det ju alltså får vi patienterna att efterfråga den här vårdformen så har vi ju en stor hjälp för då, I att även få vårdgivarna att nyttja den I större utsträckning. Sen vet ju inte vi I dagsläget hur stort det ska bli.
Sofia:Så långt har vi inte riktigt kommit. Och vi kanske är så pass tidigt I den här fasen att vi inte ska sätta det slutgiltiga målet heller men vi vet ju att potentialen är enormt mycket större än där vi är idag.
Lisbeth:Ser man det internationellt? Hur långt har man kommit internationellt?
Peter:Man ser väl, det är alltid lite svårt att jämföra hälso och sjukvårdssystem förstås rätt av men ungefär kanske 10 procent av slutenvårdskapaciteten är ju ganska vanliga, alltså drivna sjukhusystem och det är ganska mycket. För Sahlgrenska till handlar det ju om 100 vårdplatser så att jag menar Skåne har ju redan nu 35 och de har 800 på sjukhuset så kanske 5 procent. Så det är klart att det finns ju en möjlig kapacitetsvinst. Nu vet vi ju fortfarande inte om det går, om funkar och så men hypotesen är ändå att en ganska väsentlig del av slutenvårdspatienter skulle kunna få den vården hemma.
Lisbeth:Jag tänker på det du sa Sofia om att man faktiskt efterfrågar dig själv kanske som patient eller som närstående också ser ni det redan idag? Jag tänker att där kanske patienter som återkommer eller?
Sofia:Vi ser ju det hos de patienter som har erfarenhet av våra insatser I hemmet. De är ju I stort nöjda så att, men det är klart att det är ju fortfarande en ganska liten del av hela vårt patientinflöde så att säga men det börjar ju att gå dithän, absolut.
Lisbeth:Jag tänker att är speciella medarbetare som jobbar I de här teamen och I hemmet. Hur har ni fått dem att vilja? Har man sträckt upp handen och sagt att det här är jag intresserad av? Eller hur får vi det här att bli en del av en naturlig del för en traditionell läkare som har gått Ron på sin vårdavdelning eller sjuksköterskan som har haft sin vårdavdelning att ansvara för?
Sofia:Jag tänker att I mångt och mycket så har vi ju byggt på intresse, att de som har börjat jobba I de här teamen har ju uttryckt ett intresse för den här typen av vårdform och det är ju också, det är ju ett väldigt självständigt arbete för både sköterskor och läkare att jobba utanför sjukhuset, Man har inte kollegor nära och så. Så det är ju klart att är ju vissa personer som är mer lämpade och som tycker att det är roligt att jobba på det sättet. Sen har vi ju byggt på det intresset och kanske skapat en kultur som gör att de nya som kommer in anammar det. Och det gör att I det här så ligger det ju också ett närvarande och engagerat ledarskap av de som är chefer för de här grupperna.
Lisbeth:Just
Sofia:det. Och att de också verkligen tror på den här vårdformen. Så att det är ju ett aktivt jobb, men det bygger väldigt mycket på engagerade medarbetare.
Lisbeth:Jag tänker att det blir ju också så, det måste ju, om man nu ska identifiera de här personerna både I ambulansen kanske på vårdavdelningar och på akut så måste det ju också vara så att de som traditionellt då jobbar kvar I den vanliga sjukhusvården ska känna att, nej men de här patienterna släpper jag ifrån mig om jag får uttrycka det så. Det här är någon som jag tänker att någon annan får ta hand om. För det måste ju också finnas den viljan också hos de som inte jobbar I de här strukturerna.
Sofia:Absolut, och det har vi ju sett att där har vi ju ett arbete att göra just att bygga förtroendet för den här vårdformen. Men där försöker vi ju på min klinik att få så många som möjligt att jobbat eller åkt med I de här teamen så att man ser vad de faktiskt gör. Det skapar ju I sig ett stort förtroende för vårdformen, men annars är det ju så lätt och man är kvar I sina gamla strukturer för det som vi har idag, det fungerar ju också så att det blir svårt att skifta fokus. Sen tror jag ju att med tanke på den demografiska utveckling och så som vi står inför så kommer vi ju behöva utveckla nya vårdformer för att sjukvårdssystemet totalt ska räcka till och då är ju det här en del I det. Så att, ja, vi behöver börja den resan nu.
Peter:Det finns också en lite intressant betraktare, för något år sedan intervjuade jag alla de här verksamheterna som fanns på Sahlgrenska kring alla de olika teamen och det är väldigt påtagligt det som Sofia berättade om, det är engagerade Det kan vara ganska små team men de som är I det här teamet de blir kvar där och de älskar det här jobbet och det finns en väldig entusiasm som Jag var ganska tagande redan när man ringde runt och pratade med barn och psykiatri och alla möjliga olika palliativ vård så var de väldigt Det är nästan som en community nästan sådär. För det är så annorlunda från sjukhusjobbet Så det kan ju vara svårt att rekrytera men när man väl har gjort det så blir man ofta kvar I
Lisbeth:en
Peter:entusiasm tycker jag. Finns ju många gemensamma nämnare kanske.
Lisbeth:Det är någonting jag tycker jag ser överhuvudtaget, att när man utvecklar nya arbetssätt inom nära vård, det kan ju vara på en vårdcentral, så finns det en arbetsglädje I det. Det låter nästan klyschigt att säga, lite för fint, finputsat men det är faktiskt så att många som gör det också vill vara kvar och kanske är det något driv I att få göra på ett lite annat sätt som man längtat efter att det faktiskt också tilltalar professionerna att få göra på det sättet.
Sofia:De är
Peter:ju väldigt nöjda och så också tänker jag. De får ju väldigt mycket sån feedback tror jag.
Lisbeth:Ja, de att de är överviktiga.
Sofia:Jag tänker också att den här rörelsen har en fördel av att sjukvården står inför stora utmaningar och vi har svårt att få resurserna att räcka till och att då få jobba med nånting som faktiskt är en utveckling framåt och där man får visioner och där man får det blir ju oerhört positivt.
Lisbeth:Ja och inte bara spara och springa snabbare utan det är någonting annat. Men hur gör ni med nya medarbetare? Jag tänker studenter, läkare, sjuksköterskor, andra som gör sin, gör sin studietid där de är era. Jobbar de I hemmet? Kan ni mer om det här?
Sofia:Studenterna har vi inte I hemmet regelmässigt utan det är väl lite mer utifrån intresse men på min klinik så alla som gör sin specialist tjänstgöring har obligatorisk placering I teamen. Och det är ju tycker jag dels är det ju en del av framtidens vård så det är klart att man behöver den utbildningen men man behöver ju också för att att läsa det sjukvårdssystem man jobbar I så är det ju en väldigt stor fördel att man sätter sig för även för de som inte är intresserade av att jobba I det här framöver så finns det ett väldigt stort värde av att man har sett hur verksamheten fungerar. Sen kan man säga att på en klinik som min då, internmedicin och geriatrik, det kommer att vara en del av vården framöver så att det kommer att bli svårt att jobba på en internmedicinsk klinik och inte ta del av att jobba I vård som också riktar sig mot patientens hem tänker jag.
Lisbeth:Ja just det. Jag tänker, du sa Peter att nu har du flyttat till vuxenvärlden men Sahlgrenska hemma, du nämnde ändå barn vid något tillfälle här, har den inte något barnperspektiv eller barnkoncept?
Peter:Jodå, absolut. Det var bäst på att för mig blir det sån skillnad bara när
Lisbeth:jag har och har halvt barn men nu är
Peter:jag också vuxen kan man säga. Precis, nej barn är ju med. Det är så skönt att kunna säga det för jag har ju varit en sån här stridbar person hela tiden. Jag började med barnen och glömde bort barn och jag har sett barn bortglömda så många gånger för att det är så knepigt. Nu har vi med dem från start, det finns ju en mängd barnteam som är med I det här jobbet.
Peter:Inte minst varför vi har barnsjukvården I hemmet, har en ena tal sjukvård I hemmet, vi har barnpsykiatri och vi har även BB hemma som ändå är barn. Där pågår också tillväxttprojekt och tankar. Vi pratar med dem och vi engagerar dem försöker liksom. Finns det brynkor mellan barn och vuxna? Hur kan de växa?
Peter:De är I allra högsta grad med, så det är ju synd att uthålligt I strategin att det ska ju nå alla patienter där det går och där de vill ungefär. Så det känns ju bra att vi kan ett barnperspektiv också.
Lisbeth:Ja, verkligen. Om ni ska säga någonting om var de största utmaningarna ligger för er nu när man både ska införa men kanske också utmaningen att jobba I någons hem. Så får vi komma in på det som var de stora fördelarna sen men var ligger utmaningarna?
Peter:Var ska vi börja? En lång lista. Ja, är väl en mängd hinder på vägen alltid som vi pratat om nu med kompetens, det är nya arbetssätt, det är bilar och logistikfrågor och naturligtvis helt ganska många nya rutiner och standards läkemedelsförsörjning. Det finns ju mängder praktikaliteter. När man ska skala upp så blir det ju också naturligtvis alla frågor om resurser och så där.
Peter:Så det är väl det första som slår mig.
Sofia:Sen har man ju arbetsmiljön. Jag som chef är ju ansvarig för arbetsmiljön även när man jobbar hemma och det är ju inte både arbetsställning och att man ska rätt ljus och så. Såna frågor är ju också en, liksom vad ska man för arbetskläder? Det är ju mycket frågor som kan tyckas små men som blir ganska stora. Sen är ju en del som är stor det är ju just det här samverkan med andra vårdgivare och hur vi ska lösa ut det.
Sofia:Det är ju en stor fråga för det blir ju ett nytt sätt att jobba och ett nytt sätt att samarbeta på och det blir andra liksom ja men hur ska ansvarsfördelningen se ut och så där. Så det är ju en stor fråga som kanske ligger lite ovanför vår nivå många gånger men som också är något vi ställs inför hela tiden.
Lisbeth:Men hur gör man de här närsjukvårdstiderna? Tänker er, den kommunala hälso och sjukvården, den regionala primärvården. Hur kopplar det ihop idag? Hur ser det där ut?
Sofia:Ja, mycket bygger på kontakter utifrån patienten helt enkelt. Så att det liksom är ju, och sen är det ju så här att enskilda vårdcentraler eller enskilda geografiska områden så när de lär sig hur vi jobbar så funkar samarbetet väldigt bra. Mycket handlar om att man löser problemen I stunden helt enkelt utifrån situation och sen kan man utifrån det skapa rutiner. Väldigt mycket handlar ju om det. Vi pratar ju på högre nivå också men är återigen, när man står I den faktiska situationen som det uppstår och vi är ju så pass tidigt I den här fasen att det är ju ett ganska bra sätt att jobba och vi jobbar mycket med den här inställningen så här går det att lösa ska vi göra
Lisbeth:det. Och
Sofia:hellre att man gör det än att man säger att det är någon annans ansvar.
Peter:Så
Sofia:får man istället ta frågan tillbaka så får man säga men här har vi någonting vi behöver reda ut så får man diskutera det. Men I den givna situationen, går det att lösa så ska vi göra det.
Lisbeth:Men var blir gränsen mot det som är kommunens ansvar för hemsjukvård? För ni har ju växlat hemsjukvården I Västra Götaland sedan många år.
Peter:Är väl specialistvård då, så det skulle vara liksom definitionen och det är väl någonting vi jobbar mycket med, att vi inte gör ny vård eller fel vård från sjukhusets håll då.
Lisbeth:Nej, att man
Peter:gör det I så fall tillsammans. I den här vårdformen så tar vi ju över 24-sju-ansvaret för då är den vårdinsatsen specialistvård I motsvarande slutenvård. Sen kan det ju vara glidningar hela tiden men då är det väl lokal samverkan och samarbete där man liksom kommer överens om vem som gör vad på bäst sätt. Det kan ju se olika ut I olika kommuner, olika team och patienter men överlag är det ett ganska aktivt samverkansarbete där man ändå hittar rätt. Men det kan säkert bli fel ibland också.
Peter:Det blir trängsel och missförstånd. Men känns som att det ändå finns mycket upparbetade samarbeten där man gör sin sak kring patienten. Vi är ju inte avhängiga av det här. Sjukhuset kan ju inte bedriva den här vården. Kanske vissa enstaka modeller där man inte är så beroende men annars är vi ju helt beroende av samverkan med regional kommunal primärvård och kommunala insatser.
Peter:Så det är ju helt avgörande för framgång.
Lisbeth:Och jag tänker precis som du säger, den här gränsen mellan vad som är primärvårdsinsats och vad som är specialistvårdsinsats den är ju inte knivskarp så du kommer ju tillbaka till det du säger Sofia om relationer och att kunna lösa saker utifrån det bästa för patienten. För ibland upplever jag att man efterfrågar den knivskarpa gränsen och den kommer vi inte att hitta och den kommer säkert också som du är inne på Peter, den kommer ju att röra sig.
Peter:Det är ju det och det kan ju leda in oss lite grann på det här med evidens och forskning som är också någonting som vi verkligen satsar mycket på och jobbar mycket med doktorander, forskningsresultat forskningsnätverk, beforska det vi gör. Att det är så svårt med evidens för att det är ungefär som att betrakta slutenvård som fenomen. Slutenvård kan ju vara allt möjligt och det är någonting idag, men om 10 år är det någonting annat. Det ju rörligt mål hela tiden, så det är därför det kanske är lite svårt med de frågorna men man får också vara väldigt medveten om att vårdenheten utvecklas Vi populariserar vid dagsjukvård, primärvården kanske gör mer, alltså hur ser det ut idag? Det är väl som du säger, hela tiden någonting som Då kan man inte låsa fast för mycket bestämmelser kanske utan då kanske det är bättre på att se till det som du säger Sofia.
Peter:Låt oss jobba ihop kring den här patienten utifrån praxis idag.
Lisbeth:Men har ni tillsatt resurser som beforskar hela tiden er utveckling?
Peter:Precis, väldigt metodiskt sedan ett år tillbaka nästan för att vi kände väl det att det här är ju inte liksom Jag tror inte man kan säga att det är beprövat på svensk mark riktigt eller nordisk mark utan det finns öar men det är inte alls integrerat I vårt hälso och sjukvårdssystem om man tittar på den här hospieteratom sjukhushemmamodellen så att det är klart att då känner vi ett ansvar att vi behöver beforska det och titta på hur blir det, hur blir nyttan och hur blir säkerheten.
Lisbeth:Hur ser den internationella forskningen ut? Tar man svar på de frågorna, nytta och säkerhet? Säkerhet är också en fråga som kommer upp tycker jag när man pratar om de här frågorna. Ur 2 perspektiv, för det är ju inte heller den bästa miljön att vara på sjukhus. Vet vi ju alla.
Peter:Nej. Det är högaktuellt ämne. Det är ju liksom rent superstrikt vetenskap, randomiserade kontinenstudier. Det finns ganska lite och inte så aktuellt och det är svårt att säga. Man kan nog säga att det är säkert, men väldigt svårt med kostnadseffektivitet och komplikationer.
Peter:Å andra sidan finns det ju många andra reviews ganska nyliga vårdformen som är mer organisatoriska där man är rätt trygg med man säger att den här vårdformen behöver vi inte fundera på den här bra längre utan vi behöver mer fundera på hur vi implementerar det. Det är nånting vi diskuterar mycket I projektet.
Sofia:Det finns ju aspekter av det som vi behöver belysa mer, som till exempel komplikationer. Just det. Hur ska vi ta oss an det då? Hur ska vi få den datan? Datan?
Sofia:Det är sånt vi funderar på. Och även det här med anhörigas upplevelse till exempel, det blir ju en helt ny roll för anhöriga att få in vården I hemmet och så. Ja, hur ska vi se på det?
Lisbeth:Det var verkligen en fråga jag satt med och jag tänkte att jag måste hinna prata med er om det för det kan jag också höra ibland när vi pratar nära vård generellt också. Också en oro från anhöriga att det här ska vara någonting som kommer att läggas på mig mer så. Sen har jag ju helt andra delar också så otroligt skönt och underbart att vi kan fortsätta leva livet trots att den här behandlingen behöver pågå eller den här och att sjukhuset är ju ingen bra miljö heller att sin närstående eller anhöriga på utan det finns någonting helt annat I att kunna få det här. Men vad är era utan att det behöver vara evidensbaserade fakta, vad det ni möter när ni möter föräldrar till barn? När ni möter den äldre hustrun till en man som är sjuk eller hur det ser ut, dottern eller?
Sofia:Jag tänker att min erfarenhet är ju mer då när det handlar om de äldre och där kan vi väl säga att, jag menar, vi cytoligt anhöriga ska få vara anhöriga även när patienten är I hemmet. Sen är det ju klart att det kan bli svårt med de där lite gränsdragningarna såklart. Så att, det är ju just därför vi behöver den här frågan på agendan. Men jag tycker ändå inte jag tycker att jag har mött mer positiva erfarenheter även från anhöriga än negativa I det här just för att livet kan pågå på ett annat sätt och man blir inte lika låst. Och man upplever många gånger tycker jag att man får hem en resurs som är mer av ett tillskott.
Sofia:Men det är klart att, och vi är ju medvetna om det, att det är svårt att det liksom för det finns andra aspekter av det att ett hem också ska få vara ett hem. Det för mycket av ett vårdgolv så blir det ju en skiftning som man inte riktigt ser. Är en sak om man behöver ta tag I handfasta göra någonting handfast I en annan sak om man successivt upplever att ett hem inte är ett hem. Nej. Men jag tror att vi liksom, har vi ju frågan på agendan så tror jag nog att vi ska kunna lösa ut det och någonstans så är det ju liksom ja, man får ju väga för och nackdelar också I det Så det är klart att man kan komma och uppleva att det här I många stunder kan vara jobbigt också men att om fördelarna överväger så ska vi ju fortsätta göra det.
Lisbeth:Jag på
Peter:Det är inte alltid så lätt att vara närstående när vi har traditionell vård heller. Blir ju lite som att man kommer till och man får Vem ska man ringa, får du svar? Vilken avdelning flyttas runt? Det händer grejer, man blir helt rikslagen och stressad hemma. Nu har vi ändå sjukhuset som kommer ut och har en öppen telefonlinje och eskaleringsplaner skulle det bli sämre så.
Peter:Finns det en plats för sjukhus? Jag tror precis som Sofia att det egentligen är bättre service men det är klart att det blir ett annat ansvar på närstående kanske traditionell vård.
Lisbeth:Men jag håller verkligen med dig om det att vi måste ju ställa också den närstående situationen emot den närstående. Den närstående situationen är ju inte bara att vara bortkopplad på något sätt där man finns och har sin anhöriga på sjukhus. För det är ju precis det du säger, hur når jag någon? Hur mår han? Han svarar inte I telefonen.
Lisbeth:Jag provar ringa. Var är Har det hänt något? Alltså det är så många sådana faktorer som vi också måste med I den negativa bägaren från det andra för att se vinsterna. Sen tänker jag att det också handlar väldigt mycket om bemötande och attityder. Jag tänker bara på erfarenheter av, nu blir det lite anekdotiskt, men när mina föräldrar behövde hemtjänst.
Lisbeth:Det är ju också en insats I ett hem. Hur min mamma blev väldigt, kände sig, det var nästan ett övergrepp när någon hade satt upp en krok badrummet och satt den I egen skylt utan att prata med henne. Den där kroken och den där skylten hade hon säkert inte haft något emot men känslan av att någon I mitt badrum på något sätt tog det som deras och började möblera om nästan. Det var verkligen en känsla som inte handlade egentligen om nekrog utan det handlade om att ställa frågan, vi skulle behöva ett bra ställe där vi har vår handduk eller kan vi göra det? Så jag tänker att det handlar ju också väldigt mycket om bemötande och sättet att förhålla sig till att vara gäst I någons hem.
Lisbeth:För det ju mer personcentrerat på det sättet. Det tvingar ju fram det.
Peter:Det gör ju någonting med personalen också. Man jämför det klassiska att stå på en vårdavdelning I en rond med ett antal personer I rockar och sjukhusledare. Man ligger I en säng där I pyjamas än att komma hem och knacka på, får vi komma in och var ska vi sitta? Hela den, det är ju en helt annan. Den här gamla hierarkin är ju lite borta då, det blir tvärtom och det är ju väldigt gynnsamt.
Peter:Är bra för oss inom sjukvården som kanske är lite konservativa ibland och är lite hierarkiska utan att vi tänker på det, att vi får faktiskt be om lov och träna på resa. Blir nog en ganska bra en turresa. Men det klart, man kan göra fel hemma också. Man kan ju göra rörelser och bete sig illa förstås och det är viktigt.
Lisbeth:Vi var inne på vinster. Jag tänker, tittar ni I er forskning också på rent, vad ska jag säga, medicinska vinster och hälsovinster? Vad händer när man faktiskt får sin vård hemma och känner sig mer trygg? Kan saker som platsen spela roll för ditt läkande?
Sofia:Det finns ju en hel del studier som säger att ja men man minskar vårdrelaterade infektioner till exempel och att det blir en snabbare mobilisering av att du blir mer aktiv hemma och det, så att det är väl någonting vi förväntar oss att se. Vi har inte kommit så långt att vi har den typen av data I vårt patientunderlag och kan göra något men jag tänker att där kan vi nog ändå vila oss mot att, ja men, det finns positiva effekter av att vårdas hemma och som sagt, man blir ju inte bara det att man kan för kan man fortsätta sitt liv och vara kvar hemma så är man också lite mer aktiv. För det är ju nånting vi jobbar med inne på sjukhuset ganska mycket att man blir väldigt pacificerad och det är ju vi förväntar oss också att patienten ska vara I sängen när vi kommer förbi Så att bara komma undan ifrån det.
Lisbeth:Ja precis, några dagar I sängen för den äldre, det vet vi ju vad det betyder I muskelmassa och balans och allt möjligt. Vad skulle ni säga är era steg framåt nu?
Sofia:Jag tänker, en del är ju att utveckla den här slutenvården I hemmet så att vi kommer upp I volym lite grann för att faktiskt kunna utvärdera det på ett bra sätt. Så att det är väl ett av våra mål I närtid. Nu har vi ett mål på att 20 slutenvårdsplatser I slutet av 2025 och det är väl ett mål som vi tror oss kunna nå. Sen får vi se om det är så att man ska dubbla volymer under kommande år. Det har vi inte bestämt och beslutat vilket mål vi har men att vi ska expandera ytterligare, är ju så är det.
Sofia:Så det är väl en del. Sen jobbar vi ju återigen med forskning och det vetenskapliga underlaget. Det ju också en förmån att kunna sätta igång och det på agendan redan från början. Gör ju. Ja.
Peter:Stämmer det hela med hur det ska organiseras och samordnas, hur mycket kan samordnas? Finns det brynkor mellan verksamheter så att vi blir effektivare? Det är ganska stort logistik, samordnings, organisations titta på framtidsscenarier och sånt där som ju ligger ganska högt uppe på vår agenda just nu.
Sofia:Och hur man får till en dygnet runt bemanning och en bemanning över hela veckan för att kunna bedriva vård I hemmet det är också någonting vi arbetar mycket med och tittar på nu då. Det förstår
Lisbeth:jag. En fråga som, där stora investeringskostnader som ska tas väldigt tidigt I tidiga skeden det är fastighetsinvesteringar. För jag tänker ändå på ett vårdlandskap som växer upp som det du sa tror jag Peter I början, att flytta ut från tegelbyggnaderna. Och det här är ju som du säger så fel det är logistik, det handlar ju om transporter av, jag tänker avfall och sopor och det är många andra delar av systemet än vårdpersonalen och på något sätt den utrustningen det handlar om utan det är ju helt annat. Jobbar ni också med fastighetssidan och logistiksidan för att kunna skala upp?
Peter:Kanske inte fastigheter men logistik absolut, minns läkemedel. Det är ju en ganska stor grej som har blivit en regional fråga nu med läkemedelsförsörjning. Det finns ju lagrum som förbjuder rekvisitionsläkemedel I hemmet och där alla gör det ändå. Så det finns ju många såna här saker man behöver reda I för att få det funka.
Lisbeth:Där blir det ju nån statlig utredning nu förstår jag.
Peter:Ja, Den ligger precis I samma linje och alla ser ju att det här liksom behövs nu och så, så det är väl inga konstigheter men det är ändå en hel del tricks med att få till alla delar, som du säger, I ett sjukhus utanför sjukhuset.
Sofia:Verkligen. Vi får ju lite nya behov som kanske inte I mångt och mycket är lokaler I viss mån såklart men det är ju det här med parkeringar, vilor, vilka drivmedel ska vi vad kan vi försörja och sånt där. Sånt som sjukhusen liksom inte riktigt är byggda för. För att det här, så att det är klart att det är en utmaning som vi står inför och som vi försöker ge dig.
Lisbeth:Om ni ska ta ett nationellt perspektiv och tänka, var tror ni att Sverige, är det här någonting för storstäderna framför allt eller vad behöver man för kapacitet för att kunna göra det? Nu kanske ni inte har tänkt så mycket de frågade men tänker Peter du har också haft det här lite nationella och Sofia du har säkert tankar.
Sofia:Nej men jag tänker litegrann att det är klart att ska vi åka hem till patienterna som vi ju gör nu så är det klart att det finns en, någon sorts geografisk begränsning av hur långt man kan ta sig. Men sjukvård I hemmet är ju annat också som handlar om distansmonitorering och så. Så då handlar det väl om att bygga ut vårdmodeller som är anpassade för en annan, om man nu har stora geografiska ytor man ska täcka. Så det kommer inte att kunna se likadant ut över landet men jag tror ändå att formen av att bedriva eller flytta vården mot patientens hem det kommer att ske I hela landet men det kommer att se olika ut då utifrån vad man har för behov och förutsättningar.
Peter:Man kanske också hur de skiljer glesbygd och storstad förstås, men det är det som är lite skönt att vi börjar prata om den här definitionen, att vi har den här breda, för där finns ju mycket egenvårdsmodeller, distansmonitorering, kanske kroniska grupper där man inte behöver mobila team just utan man får en rigorös patientutbildning. Man kanske har förutsättningar att sköta det hemma, få läkemedel hämta ut på apoteket, sköter det och så behöver man inte ligga på sjukhus. Det finns ju andra modeller också som kanske passar I Sverige på olika ställen eller också I storstaden. För vår del är det ju lite outtrött. Vi har ju de moderna på Sahlgrenska men vi har inte fokuserat så mycket på vad det kan det kommer vi ju också behöva göra efterhand.
Peter:De här koncepten som finns liksom, för hospieteratholm är ju en sak men
Lisbeth:det är
Peter:saker också och hur många sådana modeller ska det finnas? Så det mycket kvar att göra kring kan man väl säga. Men det är väldigt roligt också för det passar kanske för olika kontexter och olika patientgrupper.
Lisbeth:På det sättet känns det ju väldigt bra att ni har gjort det där paraplyet för det finns ju nån tanke I att just det här att vara I hemmet, det kan vara olika utifrån både behov hos patienter men också kanske geografi och annat. Att, att inte bara, för då blir det ju också nya stuprör av allting utan att försöka samla och lära, det känns ju som väldigt intressant för hela Sverige att följa måste jag säga.
Sofia:Vi har också en hel del samarbeten med kollegor runt om I landet och så där för det är ju bra att titta på varandra. Vad har man utvecklat på andra ställen? Finns det saker som vi kan ta med oss? Finns det saker som vi kan lämna ifrån oss som andra kan utveckla?
Peter:Det kan man väl säga, det är ju en ganska stor arbetportion för oss. Vi umgås ju med de nordiska MSC-Socola, Karolinska och Skåne till exempel, på det här temat för att jämföra internationella kontakter med Danmark. Vi har ju mycket sådana här samarbeten där man kan utbyta forskning, man kan titta på det I nordisk kontext och dialog med myndigheter och fundera. Vi är väl ändå ett nätverk nu som gör det här på svensk mark och tittar på det ihop och så. Så det känns ju också ganska starkt stark laguppställning där fredagen är på gång.
Lisbeth:Verkligen. Ni känns som en stark laguppställning som jag har fått samtala med I den här podden. Har vi glömt något du vi ska prata om nu när vi ska börja avrunda?
Peter:Jag vet inte, nej men vi har väldigt roligt tycker jag.
Sofia:Är väldigt mycket Ja, känns som en väldig förmån att få vara med och utveckla det här. Jätteroligt är det, och det känns som att det är ju en del av framtidens sjukvård som man får vara med och sätta taktpinnen för nu. Det är en stor förmån.
Lisbeth:Verkligen. Och det var en förmån att ni har varit med. Jag vill sluta med frågan om vad nära är för er och vad är nära för dig Sofia?
Sofia:Nära är nog mest relationellt för mig att komma nära, men det finns ju också en geografisk del av det hela som sagt. Men för mig handlar det mycket om relation.
Lisbeth:Tack. Och för dig Peter?
Peter:På tal om klyschor. Nej men alltså nära, för mig är det väldigt konkret nu att vi komma hem till patienterna och försöka hitta nära. Just nu är det väl det som är mest för mig. Men jag tycker också att det finns mycket samvaroelationellt I den här rörelsen som också är nära mellan kollegor, mellan patient och medarbetare. Så det känns ändå nära I 2 dimensioner kanske just den här strategiarbetet.
Peter:Stort
Lisbeth:tack för ni var med I Nära vårdpodden och jättelyckat till. Jag ska verkligen följa det här med jättespännande ögon. Så tack så mycket.
Peter:Tack snälla.