Subscribe
Share
Share
Embed
I detta avsnitt av Uppdrag kunskap podcast reflekterar Jonas och Bodil över hur den ökade användningen av mobiltelefoner, pressen att prestera och den konstruerade verkligheten påverkar barnens uppväxtvillkor. De jämför med tidigare generationer och konstaterar att barn förr var mer delaktiga i den verkliga världen och inte utsattes för samma typ av digital stimulans. Avsnittet lyfter även frågan om hur föräldrar påverkas av trender och expertråd, vilket kan leda till en ökad stress och press på både barn och vuxna.
Creators & Guests
What is Uppdrag kunskap?
I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Så fint att kunskap finns!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.
Uppdrag kunskap
Jonas:Kära lyssnare, välkommen till podden Uppdrag Kunskap. God morgon till dig Bodil.
Bodil:God morgon, god morgon. Det är inte min tid detta.
Jonas:Nej, inte min heller. Men vi stretar på. När vi sänder det här så är det klämdag och studenttider. Nationaldagsfirandet firar vi ju idag för vi spelar in på nationaldagen, men det är också även när det sänds. Grönskan skiftar från det skira gröna till det mer mustigt klorofylli.
Bodil:Har du funderat på det, Jonas? Jag tycker att vi är en månad före. Det har varit högsommar nu en vecka. Tidigare tyckte jag att det var två veckors förskjutning. Det börjar ju undra om det inte är mellan tre och fyra I alla fall.
Jonas:Ja, det känns nästan som vad jag tänkte idag när jag hällde upp kaffe här Tittade ut från köket och konstaterade att allting blommar och en del har blommat över och Midsommarblomsten kommer ju inte att bli något problem att få ihop om det inte har blommat över.
Bodil:Nej, det kan vara det. Det var nätt och jämt att jag hann med att plocka fläder. Det brukar ju aldrig vara någon panik med fläder, men jag är liksom inte instämd I det som är nu.
Jonas:Det känns som att rytmen har halkat snett.
Bodil:Vi får tidigarelägga oss I fortsättningen.
Jonas:Ja, precis. Vi får starta upp oss efter vinterdalen lite rappare nästan. Det är ett annat perspektiv. Det varierar väl från år till år men vi sa igår att vi har väl haft mer högsommardagar I år än vad vi hade förra året.
Bodil:Ja, de vi hade då var ju också väldigt tidiga.
Jonas:Ja, det var det. Ja, de stackarna som var Men det är ju Så småningom här så blir det ju oavsett vad vi vill eller inte förhoppningsvis, semester och vila. Jag har funderat på att det är många nu som ska göra sig fria från skolplikten och lämna rutiner och tidsmönster för något självvalt och mer okänt. Och ungdomarna ska ju som pliktlösa hantera den ständigt ställda frågan från vuxenvärlden. Vad ska du göra nu?
Jonas:Vad ska du bli och vad har du tänkt? Och jag minns att jag tyckte den frågan var så svår när man lämnade skolan. För jag tyckte inte att jag behövde bli någon, jag tyckte att jag var någon. Vad tänker du om det idag? Hur tror du ungdomar tänker när de lämnar studentflak och champagnefrukost där?
Bodil:Jag tycker att du beskriver en fantastisk tid även om jag lyssnat till rebellen I dig och hur du reagerade på det här. Jag tror att det är ännu svårare idag, för de vet ju inte om att de är någon. De har hela den här känslan av att de skulle kunnat göra någonting annat. Innan vi går in på det, för det är ju det som ska genomsyra resten av den här podden, tänkte jag att jag måste ändå få läsa upp Kaj Karingrens fantastiska sommarkväde om de hundra sommardagarna. Alltså sånt som jag kan luta mig tillbaka till och du kan luta dig tillbaka till.
Bodil:Och tänker jag då med viss fasa: Men det kan ju inte de unga idag. Var glad, min själ, åt vad du har. Nu har du etthundra sommardagar och detta är den första. När solens lopp sin ende då har du nittionio kvar och någon blir den största. Giv noga akt på var du står imorgon är med ens igår, Det går så fort att vandra.
Bodil:Lägg märke till att vad du får är etthundra sommardag per år. Imorgon är den andra. Och idag när det här sänds så är det den sjunde sommardagen. Det är en av alla de hundra. Undan för undan så kommer det så bara fler och fler, Så du behöver inte känna någon panik.
Bodil:Men många barn och unga känner just den här paniken och ångesten och otillräckligheten. De är så väldigt duktiga, men de har så svårt att landa I det de har för de kan inte hitta vila Utan de borde haft mer. De borde kunnat mer för länge sedan dessutom. Så trots att vi har haft barn och unga I specialfokus här på denna sajten I första filmen, I tredje podden och I femtonde veckobrev så kommer vi att återvända till dem under resten av dagens podd. För att vi tycker bägge två att det är så viktigt.
Jonas:Jo, alltså med tanke också på de här senaste väckornas rapporter och vi har ju pratat om det under en lång tid. Vi måste prata om barnen. Och om barnen är vår framtid, stämmer det då att det är en ljusnande framtid det är vår som man kan höra lite varstans idag på I studenttider. Men nyhetsrapporteringen, PISA-rapporter, rapporter om psykisk ohälsa, skolstress, barnfängelser från tolv års ålder, så verkar det ju vara på ett annat sätt jämfört med det du var förr. Jag kan inte påminna mig att man har pratat om barnen på det sättet som man gör idag.
Jonas:Vi kommer ju komma in på det här med mobiltelefoner och med skolan och så där. Men jag tänker också, säkert också på föräldrarnas roll I det här, men hur tänker du borde du att barnets uppväxtvillkor har förändrats?
Bodil:När du frågar så får jag ta till det jag ofta tar till när jag ställer liknande frågor till mig själv så tänker jag: Vad skulle Tage sagt? Det är ett av mina inre mantra. Alltså, Tage Daniel som kunde ju för sin samtid, det man då såg som deras framtid, så kunde han ju tänka till på ett sätt som sitter kvar. Och när nu tagen inte längre finns så kan jag ju tillåta mig att ta inre samtal med honom och fråga honom om sånt som jag ser just nu. Och jag vet ju om att det är jag som hittar på att jag lägger tag inuti mig.
Bodil:Jag har ingen sådan tro på andar och att jag kan uppväcka honom. Men min bild av Tage, den finns där. Och då I de här dialogerna och denna gången så kunde jag inte undgå att då dök den gamla ASSA och tagesången upp när de sjöng I åttioåtta Öresrevyn. När man ser på hur barnen växer upp och står I kan man undra om barnen någonsin får det som vi. Om det finns jobb, Om det finns mat?
Bodil:Om det är inte drägligt där de bor? Finns det förokor och vatten och luft? Kan de sola sig gratis? Finns det blommor och blad? Har de fläsk och potatis?
Bodil:Kan de ta sig ett bad? Får de döttrar röra söner? Har de dragspelare och vals? Har de kvarbruna böner, har de någonting alls? Och då tänker jag när jag det här spelas upp inuti mig att de tänkte ju på hur barnen skulle få det materiellt och kulturellt när barnen om sida blev vuxna.
Bodil:De funderade alltså på hur det skulle kunna bli sen, inte på hur barn och tonåringar skulle kunna fara illa då. För det var så givet att medan de var just barn och tonåringar så visste de själva och alla andra föräldrar och hela samhället att det hade man ett ansvar för. Så den här skillnaden mellan att tänka på hur det ska gå för barnen sen och hur det är för barnen nu. Den är väldigt stor när vi börjar oroa oss. Inte så mycket för barnens framtid, om det ska finnas kvar bruna bönor, vilket jag tycker vore Eftersom jag inte tycker om det.
Bodil:Men när det gäller att försöka tänka lite själv och lämna taget. Men jag har lyssnat på åttioåtta Örasruvin flera gånger nu, så tänker jag på hur det har varit genom tiderna. För barn har ju alltid suttit I samma båt som sina föräldrar. Förr fick de hänga med I jordbruket och sedan fick de hänga med I industrialiseringen. Barnen I tändstickstillverkningen I Jönköping till exempel där fick de utföra sådana arbetsuppgifter på sådana ställen I maskinerna där man Vi är väldigt nöjda med att vi avskaffade barnarbete tidigt I Sverige, men faktum är att förbuden kom inte förrän efter det att maskinerna redan hade modifierats så att barnen inte längre behövdes till det.
Bodil:Barnen hade ju ingen dans på rosor på den tiden, men de var med där föräldrarna var med och det fanns en rytm och det fanns en gemenskap. Så kom det fantastiska välfärdssamhället, alltså Hasses och Tagerstid. De är ju så intimt förknippade med den tiden. Och där hade vuxna plötsligt fått alla möjligheter att vilja sina barn allt gott utan att barnen skulle behöva slita. De skulle få tillräckligt med mat utan att själva behöva tjäna pengar.
Bodil:De skulle få gå I skolan, de skulle få mopeder och de skulle få fina kläder. Den här välviljan har fortsatt, Allt mindre handfasta föräldrar. Man vet ju inte riktigt hur man ska bära sig åt med all denna välviljan om man inte kan känna att man är tillsammans och går på något vis I samma riktning. Jag fastnade häromdagen på en god vän till mig som berättade om ett barnbarn I Norge. Det här barnbarnet råkade vara ungefär ett halvt år.
Bodil:Och då är det ju så numera att det kommer flugor som sprids med vindens hastighet, bland annat I våra sociala medier och bland annat av våra framstående influencers. Det här är ingen Norgehistoria men det känns I mig som det vore en riktig äkta historia bara hittepå. Det finns just nu en influencer där som hävdar att man måste pottsträna sina barn I sex månaders ålder. Det här barnbarnet I Norge hade med viss förtvivlan kunnat konstatera att det här inte fungerade. Hon var väldigt bekymrad över detta och rådgjorde med sin pappa som hade lite svårt att ta det här på allvar.
Bodil:För var väl inget särskilt viktigt med det. Det kommer väl när det kommer. Men det här är på något vis En influencer skulle inte kunna det inflytandet om inte föräldrarna själva kände att vi måste vända oss till expertisen. Hur ska vi göra? Hur ska vi göra för att vara de bästa av alla föräldrar?
Bodil:Det är så oerhört mycket välvilliga investerat I det här som just nu gör det svårare för både föräldrar och barn. Sunnasaker, små detaljer dyker upp hela tiden. Men en handfallenhet. Och sen är det ju annat som har förändrats I föräldraskapet. Mobilen är ju ingen oskyldig uppfinning, eller hur?
Jonas:Nej, men verkligen inte. Jag tänkte också på en sak som poppade upp när du berättade detta. Det handlar om en konstruerad värld för barnen. Att heta dig det du jämför med på något vis är ju att tidigare fick barnen vara med I en verklig värld som var på de vuxnas villkor, med riktiga saker, man gjorde saker som inte var konstruerade. Kan det spela roll, tror du?
Jonas:Jag tänker att vi pratar ju om curling idag, att vi krattar och vi kanske till och med skapar pottträning från sex månaders ålder. Någonting som egentligen kanske borde komma naturligt senare. Är det konstruerat för barnen? Kan det någonting med känslan av
Bodil:saker? Absolut. Jag är lite noga så du vet mig att verkligheten finns. Jag är oerhört existentiell på det här sättet. Man måste först reda ut vad det är som finns.
Bodil:När det är så mycket som är konstruerat I bemärkelsen att man missar att vi är ju ganska som du vet lokala till vår karaktär. Jag finns här just nu, du är någon annanstans Men jag ser dig på en bild och jag kan sitta här. Särskilt när vi pratar och jag ser ett leende I dina ögon så tror jag ju nästan att du är här. Och det är precis det som är meningen. Men du är ju faktiskt inte det.
Bodil:Jag kan ju inte ta på dig. Jag kan inte riktigt se hur det är I det rummet där du sitter. Hade du varit här så hade vi varit I samma rum och jag hade känt allting I din omvärld. Det där har vi så lätt Bluffande lätt att leva oss in I. Men vad gör det med barn som inte riktigt har fått verklighetsuppfattningen konsoliderad inuti sig?
Bodil:Har de kanske ännu lättare att leva med? Ja, det är mycket möjligt att de har. Hur ska de kunna veta skillnaden på den ena verkligheten och den andra? Jag minns någon gång på 70-80-talet då det var en väldigt livaktig diskussion om hur farligt det var om man blandade ihop för barn vad som var levande eller vad som var dött. Det började komma allt fler simuleringar av olika typer och då kunde ju barnen tro på att det som var dött, det faktiskt levde och vice versa.
Bodil:Men det är ju bara en liten del av allt detta att det är klart att mobilens dominans I vuxnas liv och till en del också I barnens liv, Den gör det Jag tycker svårare, men I varje fall helt annorlunda att komma underfund med vad verkligheten är. För de ska komma underfund med det med ett barns hjärna, inte med en vuxenhjärna.
Jonas:Jag tänker att vi I det här att få vara barn men också bli förberedda för att bli ung vuxen och vuxen. Inom hälso och sjukvård finns det ju många exempel på försök från elevhälsans sida att faktiskt få föräldrarna att låta barnen gå till skolan eller cykla till skolan och sluta skjutsa. Aktiv skolskjuts tror jag det hette så här. Man uppmanar föräldrarna att gå med sina barn för att barnen får inte motion för föräldrarna vill gärna på något vis. Och det blir ju lite anti produktivt Ur barnens perspektiv, om allting är konstruerat för dem?
Bodil:Ja, om man inte går in vad femhundra meter
Jonas:är. Du var inne på mobilen. Jag kan ju villigt erkänna att det är ju någonting som avskärmar mig från familjen och från sammanhanget som jag är I och rummet som jag är I. Det är lätt att fastna I mobilen. Det tror jag många känner igen sig I oavsett vilken ålder man är I.
Jonas:Det är flöden man scrollar I och
Bodil:plötsligt har det gått en timme. Den som till äventyr är under ett år eller under två år kan ju inte ens göra den reflektionen att det var hemskt om jag fastnade I den här telefonen. Man bara gör det ju inför framförallt rörelsen på skärmen.
Jonas:Ja, och det jag tänkte på, det du sa innan, det här med att barnen Att avgöra verkligheten och döda ting och att de kan få liv och så här, det hör väl också till barnens förmåga och fantasi? Det ska väl vara så, tänker jag.
Bodil:Absolut.
Jonas:Det är ju väldigt intressant, för jag kan ju tycka att det går inte att översätta rakt av, men mobilen kan ju också vara död I många avseenden. Det kanske är lättare för barnen att göra det levande, men det är ju en annan situation att sätta barnen I.
Bodil:Det viktiga I detta samtal tror jag är just att vi säger att det är en annan situation. För när mobilen slog igenom med under och brak hos föräldrar och hos tonåringar och jättefort gick det. Och det här är ingenting som vi har röstat fram I och som kommer från den tekniska världen. Jag vet ju att det är så möjligt att göra tekniskt, det har vi ju stor glädje I att utveckla. Och sen har det skett en väldig massa med oss.
Bodil:Och då har vi lätt att notera när det till exempel kommer larm inuti kunskapens värld. Framförallt inuti skolans värld, de här negativa utmaningarna av vad barn kan prestera och tonåringar kunskapsmässigt, så kan man plocka fram mobilen och diskutera diskutera det. Men den änden som vi har börjat I och som vi kommer tillbaka till om en stund, den är ju mer existentiell. Alltså, man gör den med oss djupast när vi liksom blir till som medvetna människor. Vad gäller kunskapsutveckling så står man ju politiskt säkrare mark.
Bodil:Där finns det konkreta undersökningar Enligt den senaste prisavundersökningen är det en fjärdedel av Sveriges 15-åringar som har så dålig läsförmåga så att de inte förstår innehållet I vanliga, relativt enkla texter. De kan förstå bokstavligt ord och meningarna, men de får kämpa för att begripa vad texten betyder. Allt det handlar ju mycket om att man har ingen vana vid det. Läsandet är väldigt mycket en vana och att tanken kan hänga med. Man behöver inte exakt tänka på vad som står just där, men sammanhangen måste man få fatt.
Bodil:Så läser man bara för de enstaka orden så blir det ju inte mycket mer läsandet. När man då har börjat diskutera om mobilen skulle kunna vara en av bovarna I det här dramat så kommer ju inte bara det där som jag tycker är självklart att barnen förstås ska lägga ifrån sig mobilen när de ska koncentrera sig I skolan. Allt annat är ju bara trams. Man skulle inte kunna tänka sig något annat som kunde vara så distraherande som vad mobilen kan och att den ska få lov att finnas med på motsvarande sätt som att den kan få lov att finnas med hos tonåringar på natten, alltså I sängen, lättillgängligt I sängen. Det är sånt som är lätt.
Bodil:Då kan man säga att vi ska lägga ifrån oss mobilerna för att det inte ska bli splittrade, för att vi inte ska bli beroende av snabba belöningar, att vi ännu inte alltid ska kunna ta tid på natten för sådant som man annars kunde gjort, till exempel att sova. Detta har I Sverige bland annat Cecilia Lane, hon är en av dem som tydligast har poängterat att det kan vara väldigt viktigt att vara restriktiv med telefonen. Men hon går egentligen från det första stund lite djupare. Hon skrev en bok som hette Distraherad och som hette Hjärnan, skärmen och krafterna bakom. Och det jag minns från den boken som kom för flera år sedan, det var mest hur hon poängterarade mobilens inverkan på sömnen.
Bodil:Men sedan har hon fortsatt. Det finns en gedigen rapport över tre noll elevers prestationer som heter Det syns inte hur man mår, Där hon går igenom utvecklingen av barns och ungas mående. Alla som engagerar sig på något sätt för framtiden, det vill säga för hur barn och unga har det I fundera på att det inte syns hur man mår. Jag vet att du har reagerat en hel del på det här med barns mående och inte minst de som är högpresterande. Vad som händer med dem?
Jonas:Ja, precis. Jag tänkte att vi ska komma in på det här lite så småningom, men jag tänker också att mobilen Vi har ju testat det här med lördagsgodis I väldigt många år och det måste ju finnas en anledning till det. Det har inte bara med tandhälsan att göra. Det är väl också med någon slags känsla av att man inte ska äta för mycket utav det där. Jag tänker att vi har Med tanke på vad man vet att mobilen gör med oss nu I form av dopaminivåer och belöningssystem som kickar igång och allt vad det är.
Jonas:Jag undrar om vi har varit aningslösa, vi vuxna I det här på något sätt. Men det återkommer vi lite grann till.
Bodil:Vi har väl visat hela tiden egentligen att vi inte har tänkt på vilka mekanismer som vi har satt igång. Utan då tar man till det enklare att man börjar doserar. Precis som man doserar medicin så kan man tänka sig att inte riktigt lördags mobil, men det går liksom åt det hållet. Och skärmtiden har det varit väldigt fokus på. Det är klart att skärmtid kan vara ett mått.
Bodil:Jag vill absolut inte ta bort mått, utan det kan väl vara bra I sig. Men de här mer djupgående samtalen och funderingarna över vad gör du med oss? Att inte hålla sig på ytan utan att våga titta inåt och våga tänka efter. Här är en ny människa som håller på och bildar sin världsbild, om jag ska ta till något ordentligt. Mitt I det när man bildar sin världsbild så kommer mobilen och stärka till det på gott och bont.
Bodil:Men det är stora förändringar.
Jonas:Ja, och jag tänker att vi hör ju både, jag hör ju både mig själv och andra I jämföra till exempel min middag, sin skärmtid och det blir diskussioner om hur mycket man har. Men det är ju ett väldigt grovt mått. Om man inte tittar på vad det är man gör med mobilen, för den är ju så pass kompetent och klarar så mycket olika saker som jag använder den för att läsa eller lyssna på någonting, En ljudbok. Det är stor skillnad mot andra saker som attraherar andra delar av min hjärna. Men vi Det är ju en sak.
Jonas:Jag tänker att vi tittar på det väldigt tekniskt fortfarande. Jag hörde någon som sa häromdagen apropå det här med oron för AI-utvecklingen, då var det någon Jag tror att han har varit I trettio år på Microsoft som sa att vi har ju varit med om sådana här saker tidigare och det brukar ju bli en väldig hype och ängslighet och spänning runt lite större teknikhopp. Men sen brukar det dyka ganska snabbt och sen blir det nån slags nyttighet kvar av det I förlängningen. Ett av mina första jobb I Stockholm var ju lanseringen. När det kom till världen och Inte för att ta illa om Microsoft, men tittar man på Word idag så har det ju inte hänt så jättemycket.
Jonas:Det har landat I någonting som vi ser som väldigt ofarligt. Men det fanns ju redan då naturligtvis ängslighet för Det var ju nästan inte ens internetdiskussioner, utan det var ju andra saker som vi pratade om. Det var ju datorns, att den ska stå I hemmet och alla ska en hemdator och så. Så det är klart att det finns. Men bortsett från teknikutvecklingen som jag tror gynnar oss på sikt och alltid har gjort, så är det ju någonting som du säger med det existentiella.
Jonas:Jag minns I höstas när du Jag minns inte om det var på ett utkast från din bok eller om det var själva boken så hade jag en diskussion med min son. Jag tror jag nämnt det tidigare. Vi hade en sms-konversation där vi bollaade lite texter ifrån boken med varandra. Och när det gäller just användandet av mobil och digitaliseringen så skrev han till mig så här: Man har vuxit upp med vuxna som gnäller om att man inte förstår sig på tekniken. Alltså då tänker jag att han syftar nog på oss då som är vuxna.
Jonas:Att vi inte förstår den. På ett sätt så känns det som att vår generation bara har kastats in I det hela. Allt detta som är så nytt ska liksom på något sätt vara självklart för oss unga om du förstår hur jag menar. Jag kan minnas att vi var ivliga på det här. Vi tyckte det var så viktigt som föräldrar till skolbarn.
Jonas:Alla elever skulle Ipad. Och vi hade ju en Vi bor ju I en fattig kommun, men en kommun som inte har så mycket resurser till skolan. Det är ju lite glesbygd här ute på öarna, men då fick de ju dela på en Ipad. Sen var ju problemet då, som vi var att det var för dålig internetuppkoppling på skolan så de kunde bara vara en kvarts klass samtidigt som surfade, annars blev internet begränsat. Jag kan ju känna mig delskyldig I det här att vi aningslöst gav oss in I det här.
Jonas:Men vad tror du om den här utvecklingen? Har det varit så här Har det varit så här stora teknikhopp tidigare eller har vi alltid agerat på det här sättet?
Bodil:De här stora teknikhoppen som till exempel innebar att räknesticken alltså jag hör ju till dem som faktiskt har använt räknestickan ganska mycket, så att man kan lägga ihop saker istället för att multiplicera dem och så där. Och att det har funkat utmärkt. Och så kommer räknemaskinerna. Men alltså, de stora teknikhopperna har ju inte till den milda grad dragit in alla på en gång. Och det här då Med din sons reflektion av att vitt på något vis tar för givet att de, eftersom de är unga eller barn Det är mycket lättare för dem.
Bodil:Ja, det var lättare på det sättet att de hade ju inget motstånd mot det. Men de var ju därför inte tvunget födda inne I det. Det är inte de som har bett om det, utan det är våra generationer som har skapat det här. Och så plötsligt så slår det in I en civilisation och slår på alla åldrar på en gång. Och då sker det olika.
Bodil:Och då Alltså, det är ju Jag är precis som du, jag är ju teknikoptiist på många områden, inklusive klimatet faktiskt, som vi inte har rört vid den I den här podden. Jag har med mig känslan av att det är så oerhört mycket som jag kan göra idag. Till exempel sitta här och podda med dig på avstånd och sen kan det här gå ut utan vidare. Hela datortekniken finns på något sätt med I vår vardag och den finns där tyst. Men det ändrar inte utan sådana här När det börjar ske någonting, ungefär samtidigt I kulturen, att allt fler unga människor börjar känna riktig ångest.
Bodil:Allt fler behöver hjälp. Allt fler kan inte sova. Man måste faktiskt titta på vad kan den här nya tekniken för roll I det här? För någon roll har det. Sen kan vi inte därför ändra på den utvecklingen.
Bodil:Det påverkar det bara marginellt om man bestämmer sig för att vi borde prata om, vad det är som det gör. Vi borde prata om, vad det är som det gör. Och då spelar ju sådana samtal som det som du hade med din son, de spelar ju rätt stor roll för att få en inblick I hur ser det här ut från deras håll? Vi har så lätt att ta saker för givna. De hade ju inte heller varit med om någon mobil innan den kom.
Bodil:Eller en Ipad för den delen.
Jonas:Jag tänker utifrån Nu är ju min son tjugo år och vi har ju hunnit en diskussion med honom först om att man inte fick använda miniräknare I skolan. Och sen också naturligtvis så har det ju kommit telefonen då, för den hade ju också miniräknare. Sen har vi det nya som man diskuterar, det är ju AI. Det är vi inte givet mer förberedda på vad det innebär ur skolperspektivet och lärandeperspektivet.
Bodil:Det vi hör där är ju mer rädslan inför vad det ska förändra av skolans vanliga sätt. Alltså hur ska man kunna avgöra om en människa kan prestera det här utan hjälp av AI-in eller om hon kan göra det standalone eller om det är AI som har gjort det åt henne. Och det är väl ett samtal som jag hoppas snart ska besluta på. För det vi kan hjälpmedel till att göra, det gör vi ju inte för att lura varandra primitivt, utan det gör vi för att då kan vi ägna oss åt det som vi behövs bättre till.
Jonas:Och jag hoppas att vi Det låter väl som att man inom skolan åtminstone på de här nyhetsrapporterna som man får, att man väljer att ta in det här som ett verktyg. Det känns som om det är lite ostoppbart, att det är lite passivt. Att man låter det väl över oss igen. Vi har ju skojat om det här med människor att man återgår till någon neandertalare kroppshållning. Alltså man sitter böjd över sin mobiltelefon och så där.
Jonas:Det kommer ju rapporter som säger mer saker. Jag tänker på det som folk som myndigheten skriver I sin rapport om barns hälsa från tvåtusen tjugotre, att skolstressen ökar mellan elva till femton år. Och att vissa saker infaller ungefär samtidigt då, från den här tiden då man har mätt från tvåtusen elva. Då kommer ju mobiler och iPads. Det hysstas in I skolvärlden.
Jonas:Men sen skriver de också Jag ska citera vad de skriver I rapporten. Resultaten visar också att ökningen av både skolstress och självrapporterade hälsobesvär är särskilt tydlig efter den nya skollagen tvåtusen elva. Den medförde bland annat fler och tidigare nationella prov, tidigare betyg I årskurs sex istället för årskurs åtta, ett nytt betygssystem, ATP av betyget icke godkänt, alltså F, samt högre behörighetskrav till gymnasiet. Det är ju många saker som påverkar med det här som vi har pratat om någon gång tidigare. Att man har en tanke om att man ska lära sig väldigt tidigt källkritik.
Jonas:Man ska söka sina egna fakta och bli duktig på det tidigt. Det kommer väl tillsammans med telefoner och uppkoppling. Och vi har Tidningen Vi hade en artikel som jag fastnade för utav en författare som heter Christian Hjortkärr. Från Danmark som heter otillräcklig, varför den nya moralen gör de unga psykiskt sjuka. Jag tycker att en del av den artikeln är så välformulerad så jag läser lite ifrån den.
Jonas:Känner du dig fel även om du alltid försöker göra allting rätt? Jag har tänkt mycket på den här meningen faktiskt under flera års tid. Jag har funderat över varför det är så svårt för äldre personer att förstå denna mekanism. Min farmor skulle inte förstått den. Detta var inget problem då hon var barn.
Jonas:Jag kom ingen vart I mina tankar ända tills en av mina elever ändrade lite på meningen. Det är faktiskt inte så att jag känner mig fel även om jag gör allting rätt. Jag känner mig fel när jag försöker göra allting rätt. Otillräcklighetskänslan. Ja, vad tänker vi om det?
Jonas:Att man är skoltrött och att man har känt sig vilsen I vad man ska bli och var man ska ta vägen med sin kunskap och att man inte förstår varför man inte får använda miniräknare. Det är ju saker som känns familjärt och det kan vi förstå. Men det här när man gör allting rätt och ändå inte mår bra. Man känner skolstress, man känner ångest.
Bodil:Alltså botten I detta är ju det här eviga tonårsmuraset. Att man är inte ännu någon, utan man vet inte vem man är och man letar förtvivlat efter att hitta rätt. Och då finns det ju en del som reagerar så, till exempel de I skolan är riktigt duktiga, att man kan börja överprestera för att man ska någonting att hålla sig I. Och en överprestrering kan vara lika manisk som vad någonsin till exempel en ätstörning ätstörning kan vara om man vill få någon kontroll över tillvaron. Om man då satsar stenhårt så blir man därigenom alldeles väldigt trött.
Bodil:Men det är inte bara det att man blir trött utan man har ju inte uppnått något för bland annat med hjälp av mobilen så var det ju så mycket annat som fanns tillgängligt som man skulle kunnat kunna också. Så det här med alltings ändighet. Det finns ingenting som är återkoppla till unga människor av idag att det finns några begränsningar. Utan det är bara öppet, öppet, öppet, säkert, öppet. Det är ju hemskt när man bara tigger om återkoppling för att få reda på vem man är.
Bodil:Som man då skulle kunna som några murar att fondera mot, det hör ju också till. Du har ju inget att göra, uppror mot om allt är möjligt. Det är bara du själv som sitter där som stoppproppen och som därför inte kan tillräckligt. Och då kommer ju ångesten som ett brev på posten. Särskilt om det dessförinnan har börjat drabba sömnen.
Bodil:Det finns I Sisala Nathlitys resultat så finns det en hel del som pekar till exempel på samvariationen I om du har mobilen med dig på natten eller inte. Vad gör det med frekvensen av ångest? Och då kan vi få det till att ja, det är antalet sovtimmar, men det är ju inte bara det, utan det är hela livet som ligger I detta. Att man nästan tror att jag måste vara vaken dygnet runt för att kunna få lov att vara med I det här livet.
Jonas:Min gode vän Dag som jobbar inom elevhälsan, när jag minns att vi var på studiebesök hos honom på en gymnasieskola. Då pratade vi om de utmaningarna de hade, och det här är ju kanske fem, sex, sju år sedan. Då pratade han ju om att sömnen bland eleverna var ju ett stort bekymmer, för man sov faktiskt för lite tid. Alltså man fick för lite kvalitetssömn. Och det andra var ju, som han tog upp, det var att vi kan inte lägga mer på de högpresterande eleverna.
Jonas:För de rasar. När man började prata om att man faktiskt behövde röra på sig mer, att det var bra både för kroppen och själen att få in motion på schemat? Fick man vara så försiktig när man kommunicerade detta med framför allt de högpresterande eleverna? För de varderade till alla sina andra pålager om att försöka göra allting rätt. Då tänkte man att det var fint att de hade dag där som kunde leda och styra I detta och som hade ungdomarnas bästa för ögonen där?
Bodil:Alltså, I all vår välvilja så har vi väl trots allt nu börjat komma underfund med att barnen och de unga har hamnat I kläm I det här, fast vi ville så mycket. Jag kunde inte låta bli I en fas av förberedelsen för det här att jag började rota I det gamla taget texten Jag tänkte kan man göra någon sorts travesering som skulle kunna tala om vad är det nu du och jag sitter här och undrar? Och den blev inte särskilt bra. Jag är ju ingen taget till att formulera texten. Jag gjorde mitt bästa.
Bodil:Jag tycker det hade varit fint om du ville prova att läsa den.
Jonas:Ja, men gärna. När man ser på hur barnen växer upp och story kan man undra om barnen säkert har energi. Om det finns lugn, om det finns lek, om det finns vänner där de bor? Finns det tal och ord, siffror och bok? Kan de roa sig gratis, finns det fnittor och tok?
Jonas:Har de lätt för att skratta, kan de hitta en krok? Får de tillit och kärlek? Har de lust att vara med? Har de fått goda vanor? Kan någon sova på det?
Bodil:Ungefär med innehållet I den texten så skulle jag vilja sitta ihop med dig med barn och ungdomar från kanske tio år och uppåt och försöka sjunga det, skratta åt det, få höra att de säger att du har fattat allting fel för det är någonting annat. Jag tror att det är fortfarande så mycket som vi kan upptäcka I det här. Den var inte så dålig som jag tyckte när jag skrev. Har barnen säkert energi till att leva de liv? Alltså, fysiker säger: Det är kanske något missförstånd på energisområden.
Bodil:Det kanske är så att de blir så energitömda av det som de hållass in I. Så det är därför som de här svagheterna kommer till dem. De får möta baksidan på det roliga livet. Och det kan också vara därför som de inte kan sova. Man väser av med sånt.
Jonas:Ja. Och jag tänker också på det som du ofta tar upp också, att Barn är ju inte unga vuxna. Alltså, de är ju inte Nu fick jag ju citatet helt bakvänt, men Jag tänker att vi från vuxenvärlden har väl fått någonting om bakfoten. Alltså att vi I all vår välvilja, både som skola och som föräldrar och ledsagar åt dem här I vår välvilja har vi konstruerat någonting som de inte verkar må så bra Den ständiga frågan: Vad blir det för mat? Ja.
Jonas:Vad tycker du? Vad vill du Det är en sån där fråga som jag fortfarande hör hemma. Jag tänker att det är lätt att falla in I det: Ja, vad vill du? Man svarar på en fråga med en fråga.
Bodil:Och det skulle ju aldrig hänt när jag växte upp. Nej. Alltså varken inte heller frågan varför ska vi äta nu? Det var ju så självklart att det var nu vi skulle äta för nu var maten klar. Men det var ju det här att det fanns en verklighet som inte var förhandlingsbar.
Bodil:Den var inte förhandlingsbar mellan heller, utan den här verkligheten den fanns. Den kunde variera lite grann men inte så mycket. Och det var väldigt lugnt att vara barn I den tillvaron. För av enkla anledning att man fick lov att vara barn. Man hade inte ansvar.
Bodil:Mer än för de små områden som man tilldelades ansvar för. Ja, det är lätt att bli nostalgi på sånt, men det här som vi pratar om nu, det är ju inget som varken du eller jag eller andra föräldrar och farföräldrar och morföräldrar kan göra någonting åt, utan tidsandan som vi är med och skapar, det är den som påverkar allt detta. Men vi kan inte fortsätta på samma sätt utan att lite tydligare fundera över hur de unga känner den. Hur det är från deras håll att försöka hitta dåliga texttfavsteringar eller andra spännande sätt att komma in under ytan så att de inte bara spelar med. För det är ju så oerhört mycket I detta som är roligt för barn och roligt för unga och som de så gärna vill men när de själv har fått känna på baksidan av det så kan de ju gå in I de där samtalen.
Bodil:Och då tycker jag att de ska ju också få lov att lyssna I positiv bemärkelse på Hur var det egentligen I åttioåtta eurosrevyn? Tycker du inte att vi ska låta det här så tåget avsluta det här med deras tankar om hur barnen ska få det?
Jonas:Det? Absolut, men vi får ju inte frångå vår regel att vi måste avsluta med ett citat.
Bodil:Det är du som bestämmer ju? Bestämmer jag. Det är skönt.
Jonas:Så till tonerna av Hasse och Tages originalversion från åttioåtta så lyder veckans citat: Barn är inte små vuxna, barn är barn och barn har barns hjärnor med dessa outvecklade förmågor att till exempel välja. En trevlig fortsatt klämdag får vi väl säga, Bodil. Bodil.
Speaker 3:De ta sät bad? Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barnen ändå får du glas öl. Det bra I värmen på Sarakrok, rosa rött och himmels blått. Ska nu fara vårt liv inte bara knogöglig till exempel gott när man ser på hur barn ur banorna. Växer upp och story kan man undra om någonsin får det som vi.
Speaker 3:Om det finns jobb, om det finns mat, nånting att svara. Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl, men man hoppas att barnen ändå får klara!