Subscribe
Share
Share
Embed
”Jämlik vård handlar inte om att göra lika utan om att göra det som individen behöver för att nå sina mål.”
Nära vård handlar om att möta varje invånare som den unika person den är, förstå olika behov och möta behoven på bästa sätt för såväl individen som verksamheten.
Lyssna till Linda Björklund, verksamhetschef och Louise Palmqvist Liljehov, sjuksköterska på Näsby vårdcentral i Skåne när de berättar om arbetet med personcentrering över gränser och lagrum.
Nära vård handlar om att möta varje invånare som den unika person den är, förstå olika behov och möta behoven på bästa sätt för såväl individen som verksamheten.
Lyssna till Linda Björklund, verksamhetschef och Louise Palmqvist Liljehov, sjuksköterska på Näsby vårdcentral i Skåne när de berättar om arbetet med personcentrering över gränser och lagrum.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
Jag upplever ju många gånger att vi är en rätt så bra bit på vägen. Vi individanpassar väldigt mycket och vi pratar mycket om jämlik vård. Och jämlik vård för oss är ju inte att göra likadant för alla utan det är ju att göra det som individen behöver för att nå upp till samma mål.
Linda:Men jag tror att vår styrka är att okej, det här funkar inte, men då provar vi något nytt och så testar vi igen. Så för mig handlar det hela tiden om att testa. Prova ett tag. Backa sedan och lyft blicken och kolla vem blir det här bra för?
Lisbeth:I den nära vården är det tydligt att det inte finns ett sätt eller en tjänst I vården som passar alla. Den nära vården handlar om att möta varje invånare som den unika personen är. Det handlar om att förstå olika behov hos befolkningen. Några som jobbar mycket med det här och utvecklar nya sätt att möta invånarna är Näsby vårdcentral I Skåne. Välkomna hit Linda Björklund som är verksamhetschef och Louise Palmqvist-Ligehof som är sjuksköterska.
Linda:Tack snälla för inbjudan. Det känns så roligt, spännande och lite pirrigt att vara med I din podd.
Lisbeth:Ja, men så roligt att ni är med. Linda, du kan väl börja berätta vem du är?
Linda:Det gör jag gärna. Linda Björklund heter jag då och jag har varit verksamhetschef på vårdcentralen Näsby I Kristianstad de sista tolv åren. Innan jobbade jag som sjuksköterska, hjärtsviktssköterska här på vårdcentralen. Och innan dess så arbetade jag som distriktssköterska I kommunen och en kort tid på hjärtintensiven. Jag blev uppringd när jag jobbade I kommunen av dåvarande verksamhetschef på vårdcentralen Näsby som sa: Vi saknar en sjuksköterska.
Linda:Skulle du vilja komma hit på intervju? Och så var det många som var nära pensionsåldern på denna vårdcentralen. Och på den vägen är det och sedan dess har jag varit kvar här och det är nu arton år.
Lisbeth:Vad gör du när du inte jobbar?
Linda:Jag försöker vara mycket fysiskt aktiv. Det är något som jag vet att jag mår bra av. Jag spelar golf, jag spelar padel. Umgås mycket med min familj, mina vuxna barn. Spela golf tillsammans med dem.
Linda:Och vänner och bekanta.
Lisbeth:Det är så perfekt med golfen det där att man kan spela med alla generationer. De är så ihop I familjen.
Linda:Ja, det är underbart.
Lisbeth:Bara frågan varför har du blivit kvar så länge? Har du tänkt på det?
Linda:Det har jag tänkt ganska så mycket på för det är såklart att det har varit utmanande I perioder. Men efter att jobbat I sekundärvården, den kommunala vården och primärvården så känner jag att det ligger mig närmst. Hela människan. Fokus på kontinuitet. Ingen stuprörsmedicin utan helheten.
Linda:Det är det som lockar mig absolut mest. Samt att jag tycker att Vi har sådana möjligheter att göra skillnad för våra invånare.
Lisbeth:Ja verkligen. Och det vet jag att ni gör och det ska vi prata om också. Men först Louise berätta vem är du?
Louise:Louise Palmqvist Liljehav heter jag och jag har varit på Näsby vårdcentral nu sedan tvåtusen arton och jobbat där som sjuksköterska. Tidigare har jag jobbat på sjukhuset här I Kristianstad och senast på akuten innan jag kom till vårdcentralen. Mestadels av min tid så jobbar jag på vår äldrevårdsmottagning. Jag jobbar också på vår minnesmottagning och minnesutreder våra patienter. Har riktade hälsosamtal med våra 40- och 50-åringar och sitter med I LPO äldres hälsa och palliativ vård.
Lisbeth:Berätt register. Vad gör du när du inte är på jobbet?
Louise:Det är alltid en intressant fråga. Nu är jag ju en småbarnsförälder så jag hejar på mina småbarn på deras fritidsaktiviteter mycket. Försöker spela padel I den mån det går och ägnar mig åt andra intressen som ligger varmt om hjärtat. Men det är mycket familjetid mitt I livet. Ja det
Lisbeth:är klart det är. Vad tänker du är det bästa med att jobba med det du gör?
Louise:Det bästa med mitt jobb är min arbetsplats utan tvekan. Vi är en otroligt fin arbetsplats och där har vi Linda och tacka för mycket för vi ges möjlighet att utvecklas inom det vi brinner för och vi får våga prova på nya saker. Det är inte alltid helt rätt men vi lär oss otroligt mycket av det. Så att det bästa med min arbetsplats är att den ena dagen är inte den andra lik och vi får möjlighet att utvecklas. Det gör att vi kan ge våra patienter den bästa vård som de ska Det
Lisbeth:tycker jag ändå är både intressant och viktigt att ni har på något sätt provat på olika delar av hälso och sjukvårdssystemet och kommer tillbaka också till det här med helheten. Jag tänker att det är ju någonting kring att se hela människan som jag fick ju lyssna till dig Louise när du berättade lite mer om er när vi träffades I en tankesmedja för ett antal månader sedan och blev väldigt imponerad av det arbete som ni gör. Jag tänkte ni kan väl börja berätta om verksamheten? Linda, vad jag berätta, hur ser det ut? Vad är er verksamhet?
Linda:Absolut. Det är den största offentliga vårdcentralen I Kristianstad. Över tio noll listade invånare. Vi verkar I ett fantastiskt spännande område med mycket mångfald. Vi har en hög CNI, det betyder CareNIDD Index Index.
Linda:Man räknar ihop sex-sju olika faktorer om man är född I ett annat land, vilken utbildningsnivå, om man är I sysselsättning eller inte och så räknar man ut och får en poäng. Och där har vi ett högt poäng. Det betyder att vi måste anpassa vår verksamhet efter vad våra patienter behöver. Så bland annat så har vi alla professioner som behövs I primärvården de har vi på plats och specialistmottagningar. Till exempel hjärtsviktsmottagning, diabetesmottagning, fysioterapimottagning.
Linda:Det som gör oss lite unika det är att vi också har en rehabkoordinator på plats etthundra procent varje vecka. Inte som krävs från politiskt håll att man har minst tjugo procent I veckan utan vi anser att ska läkare och sköterskor kunna jobba på toppen av sin kompetens så behöver vi den här hjälpen från vår fantastiska rehabkoordinator. Ett annat exempel är ju att vi för många år sedan bestämde att vi måste anställa en servicevärld för nu har vi brist på vårdpersonal. Men vårdpersonalen på vårdcentralen springer runt och gör sånt som de egentligen skulle behöva göra. Så vi är så glada för vår servicevärld som är uppskattad av alla medarbetare men också av alla våra patienter.
Linda:Han pratar också olika språk. För att trygga kommunikationen som ändå är grunden till att vi ska kunna driva en patientsäker vård. Så satte vi ner oss ner och pratade om det. Att boka tolk I telefonen och på plats går jättebra. Men vi behöver någonting annat.
Linda:Så förutom att vi bokar tolk till alla patienter som har bokade tider så har vi också en tolk på plats varje dag klockan åtta till klockan fyra. Och den tolken pratar de två språken som är de största språken som förekommer på vår enhet. Och det är arabiska och det är somaliska. Där arabiska är absolut det som förekommer mest.
Lisbeth:När man jobbar I regionens primärvård så är man ju styrd av det uppdrag som finns och de ersättningar som finns I vårdvalsmodellen som I det här fallet Skåne har. Har det varit helt lätt att göra? Jag tänker ni tänker så nytt servicepersonalen, en tolk på plats, en så här stor del av er tid och så. Har det varit självklart och enkelt?
Linda:Det har väl väl varit Jag får väl säga så här att under tidens gång så har det ena gett det andra. Det är inte så att någon har motarbetat Näsby I de här planerna utan jag känner tvärtom att jag har fått stöd från min ledning och min förvaltning. Men det jag många gånger råkar ut för är att det saknas lite kompetens I att det här är vårt ansvar att ordna till våra patienter. Och att det går att ordna. Det finns avtal som styr, tolkar.
Linda:Det finns av lagar och författningar som styr vad patienten har rätt till när de söker all vård men även primärvård. Där känner jag att vi ibland kan bidra med lite kompetens till de som vill veta.
Lisbeth:Verkligen. Jag tänker att vi får komma tillbaka för ni gjorde ju väldigt mycket spännande också under pandemin och hur man också ser till att nå grupper som vi kanske inte alltid når på ett bra sätt. Men först Louise, berätta lite grann om äldrevårdsmottagningen och ditt arbete.
Louise:Vår äldrevårdsmottagning bemannar vi på åttio procent så vi har ju den öppen mellan åtta och tre varje dag. Då är det jag och två andra kollegor som bemannar där och det är ju kontinuitetstänk även där och att vi ska främja det samarbetet med våra kommunsköterskor som vi har mycket kontakt med. Men på Älvvårdsmottagningen så samverkar vi mycket med den kommunala sjukvården och slitenvården. Vi samverkar I olika system I slitenvården för att säkra hemgången på ett så bra sätt som möjligt. Det är viktigt för oss med en trygg hemgång eftersom vi har många av våra patienter som inte pratar det svenska språket och inte riktigt kan alltid ta till sig den information som ges vid hemgång med nyinsatta läkemedel och andra uppföljningar.
Louise:Suli jobbar efter något som mäter tryggad utskrift där vi ringar upp personer som inte har kommunal hemsjukvård senast sjuttiotvå timmar efter att de har blivit utskrivna. Det är för att vi ska följa upp och se så att de hämtat till sina nya läkemedel, att de har förstått den planering som är tänkt. Det kan ju vara att de ska ta nya blodprov och annat som kräver att de faktiskt bokar en tid på vårdcentralen. Samverkar inte slutenvården det med oss, vilket är att rekommendera, så tar vi det ansvaret när patienten har gått hem istället så att det inte glöms bort av individen vilket det lätt kan göra om man inte har fått fått det till sig på rätt sätt. Vi planerar ju också utskrivning eller planerar ju uppföljningar efter de med pi-ris och så som kommer I samråd med den ansvariga läkaren.
Louise:Vi samverkar mycket med biståndshandläggarehandläggarna också och där går ju mitt jobb som minnessköterska mycket in där också. Det är ju rätt samma klient oftast men där samverkar vi med biståndshandläggarehandläggarna. Vi kan ju prata med personer där vi anser att det hade behövts hjälp av socialtjänstlagen. Individen vet egentligen inte vem man ska vända sig till. Man vet inte att man ringer ett växelnummer.
Louise:Man vet inte hur det systemet är uppbyggt många gånger och det är inte bara våra utlandsfödda patienter som det gäller utan det är även personer
Lisbeth:som är
Louise:födda I Sverige som kan svårt att navigera I det svenska sjukvårdssystemet. Där har vi tät kontakt och självklart måste vi ett godkännande på patienterna men så fort vi får det så kan vi vara behjälpliga med att ta kontakt med biståndshandläggare som sedan ringer upp patienten I fråga och planerar ett hembesök.
Lisbeth:Det låter väldigt mycket som att din roll är att vara en fast vårdkontakt den här som koordinerar lite grann I systemet?
Louise:Ja, absolut. Det kan ju vara mycket som kanske inte alltid rör oss I primärvården men där vi får vara spindeln I nätet som samordnar och får ut informationen på rätt ställen.
Lisbeth:Linda, vad tänker du kring det här?
Linda:Jag tycker att det är precis som du säger Lisbeth. Vi har inte uttalat att någon är koordinator eller så. Vi kallar det våra äldrevårdssköterskor och vi bygger upp det som passar oss. Jag skulle bara vilja lägga till att vi har ju också en fantastisk verksamhet med vår BVC som verkar tillsammans med ett familjehus. Det betyder ju att man I samma lokaler en bit ifrån vårdcentralen har BVC-verksamhet, barnmorskor, öppen förskola och social rådgivning.
Linda:Och de sista åren har det tagits fram ett koncept. Först var det ett projekt och nu är det etablerat att man kan ansöka om det som tilläggsuppdrag. Det heter växa tryggt och det tror jag många som kanske lyssnar känner igen. Vi vill slå ett slag för det arbetssättet handlar mycket om att göra mycket hembesök I familjerna. Titta på vad behöver det här barnet?
Linda:Vad behöver de här föräldrarna för stöd? Och utveckla det därefter. Att redan I början av livet göra det individuellt och se vilka möjligheter som finns.
Lisbeth:Jag tycker när jag lyssnar på er så tänker jag att jag har ju verkligen det här att försöka se en helhet runt människan. Den barnet som du berättar om nu Linda, den äldre som du berättar om Louise. Men också oavsett vilket land jag kommer ifrån och få de förutsättningar att både kunna göra sig på något sätt förstådd I systemet, men också att få hjälp att förstå systemet. För att precis som du säger Louise, man behöver ju inte komma från något annat land eller vara född I något annat land än Sverige för att tycka att det inte är helt enkelt att veta hur man får ihop hälso och sjukvårdssystemet. Jag funderar Louise lite grann kring hur blir man en del av en äldremottagning?
Lisbeth:Vem är på något sätt målgruppen? Hur kvalar man in dem med sig så?
Louise:Som vi har det upplagt så har vi egentligen två olika system. Dels har vi ju en äldrevårdtelefon där alla listade patienter över sjuttiofem år har ett specifikt telefonnummernummer som de ringer till och det betyder att de behöver aldrig stå I telefonkö utan så fort någon I telefonrådgivningen lägger på luren I ett samtal så kopplas det samtalet direkt in. Så det underlättar dessa olika knappval och att man inte behöver vänta så länge på att få hjälp. Det är ju det ena spåret och där skickar vi ut vykort till våra personer som är över sjuttiofem år I olika års intervaller I olika åldersgrupper. Så att den informationen når ut.
Louise:Till oss på Äldrevårdsmottagningen där jag jobbar där jobbar vi mer ut mot kommunen. Om vi tänker hem sjukvårdssköterskorna, våra boendesköterskor, sköterskor på sjukhuset, biståndshandläggare och så vidare. Sen kan vi träffa patienter på vår mottagning och vi ska nu göra om så att det här telefonnumret som våra sjuttiofem plussare ringer direkt till det kommer numera också gå in till oss som äldrevårdssköterska så att vi kommer få de samtalen också. Vi har inte haft det så tidigare men vi har valt att prova och se hur det faller ut för många av de ärendena landar ändå hos oss I slutändan så då ska vi prova och se hur det fungerar att vi får samtalen direkt kopplade till vår telefon.
Lisbeth:Hur gör man med personer som har hemsjukvård och som inte är över sjuttiofem år?
Louise:Det spelar ingen roll. Har de hem sport oavsett ålder så har de direkt I dagligt om man omfattas av LSS då är man ju sällan över sjuttiofem. Man kan ju vara men man har ju fått insatserna betydligt tidigare I livet. Så alla med kommunal omsorg annars hos oss.
Lisbeth:Och jag tänker Linda, om vi går tillbaka till det här Växa. Vi sitter I Växa Trygg tryggt, sa du det?
Linda:Ja.
Lisbeth:För att det här att få ihop verksamheter på det här sättet som egentligen har olika lagrum, de har olika uppdrag. Hur har ni fått till det?
Linda:Man får ju fin hjälp från tjänstemän och vår organisation. Men jag brukar skoja när jag får nya kollegor Lisbeth och säga så här: Skulle man läsa all juridik som årligen en verksamhetschef på en vårdcentral så skulle man nog inte mäkta med sitt uppdrag och känna att det var ganska läskigt. Men man får vända på det och se hur mycket möjligheter man har. Just sådana saker får man mycket hjälp av tjänstemännen när projekt byggs upp.
Lisbeth:Var tycker du utmaningarna ligger om den inte ligger där?
Linda:En utmaning kan vara att ibland blir det lite spretigt. Man vill springa på så många olika håll samtidigt. Och då blir det oftast mitt uppdrag att kanske säga att det måste vi vänta på. Nu jobbar vi med detta. För här finns enormt mycket kraft medarbetare som vill utvecklas och som driver verksamheten framåt.
Linda:Och ibland kan det bli lite för spretigt. Och då måste jag lyfta blicken och säga: Nu får vi fokusera på en sak. Det kan vara en utmaning ibland.
Lisbeth:Precis. Vad tänker du Rolle? Kopplat till omställningen till en mer nära vård. Hur tar du dig an det som verksamhetschef?
Linda:Det tycker jag är Just nu och de sista åren har varit ett av de största uppdragen I min tjänst. Det är att leda Näsby vårdcentral närmare den nära vården. Vi har famlat Lisbeth, vi har provat många olika modeller. Men jag tror att vår styrka är att okej det här funkar inte men då provar vi något nytt och så testar vi igen. Till exempel när vi började med vårt mobila team för många år sedan.
Linda:Då byggde vi upp en stor organisation som vi sedan märkte efter några år att det här behövde inte våra patienter. Den här tryggheten behövde inte mina medarbetare. Ja då får vi göra om och göra rätt. Så för mig handlar det hela tiden om att testa. Prova ett tag.
Linda:Backa sedan och lyft blicken och kolla vem blir det här bra för? Gjorde vi någonting för att det togs ett politiskt beslut? Så är det jättemånga gånger. Ja men detta passade inte våra patienter. Hur kan vi göra det så att det passar oss?
Linda:Då får vi backa.
Lisbeth:Vad modigt det låter ändå. Det är ju ett modigt ledarskap att våga säga nu testar vi det här. Och kanske är det så att vi behöver backa och då är det inte ett misslyckande utan som det ska vara.
Linda:Jag tror att det viktigaste är att man vågar prova. Och att man inte väntar. Och att man som ledare tar ansvar för huret. Inte någon annans hur utan bygger upp sitt eget hur.
Lisbeth:Jag tycker också att jag hör och säger det här att ditt uppdrag att leda mot en mer nära vård det blir ju någonstans att då sätter du hjälp ut till att sätta riktningen och då kan man också testa hur:et. Det ska ju leda mot den nära vården.
Linda:Ja, så är det. Och sen måste man vara ärlig och säga att det är politiska beslut som vi måste förhålla oss till. Och ibland går det väldigt snabbt. Det kommer ett politiskt beslut I december som man ska förhålla sig till redan I januari. Ibland blir det jättebra.
Linda:Ibland blir det mindre bra. Men då har vi åtminstone möjligheten att påverka hur det ska bli för oss.
Lisbeth:Louise vad tänker du kring uppdraget att bidra till en mer nära vård? Att vara med och ställa om? Hur tänker du att man kan göra det I din roll som sjuksköterska?
Louise:Ja det var som jag sa till Linda igår när vi pratade lite om dagens podd att jag upplever många gånger att vi är en rätt så bra bit på vägen. Vi individanpassar väldigt mycket och vi pratar mycket om jämlik vård. Jämlik vård för oss är inte att göra likadant för alla utan det är att göra det som individen behöver för att nå upp till samma mål. Det jobbar vi mycket redan utifrån upplever jag. Det här med tolk till exempel det är en rätt bukett.
Louise:Att få bli förstådd på det språket du pratar det är ingen lyx vara utan det är en rättighet och det ser vi ju mycket I vården både I primärvården och slutenvården att det är ju inte likadant överallt. Så jag upplever att vi jobbar mycket med det som omställningen handlar om. Sen finns det mycket kvar men det ska bli intressant att se hur vi ska hanka an I de övriga grejerna.
Lisbeth:Det kan jag säga att när jag lyssnade på dig och fick förmånen att höra dig berätta om er verksamhet så tänkte jag ju verkligen det och det är också därför ni sitter här idag. Därför att jag känner att ni har så mycket viktigt att berätta I grundsynen på hur ni ser på mötet med invånaren och patienten, för det är ju egentligen grunden för hela omställningen. Börjar man där så hamnar man rätt och testar huret som du säger Linda. Jag läste Socialstyrelsen, kom alldeles nyligen ut med sin. De gör ju en årlig så här lägesbeskrivning av hälso och sjukvården I Sverige och då har de väldigt mycket fokus på ojämlikhet I hälsa.
Lisbeth:Och de beskriver att risken att dö sjukdomar som går att förebygga är dubbelt så stor I det vi kallar socioekonomiskt utsatta områden. Och då tänkte jag också på er. Och precis som ni säger, som du säger Louise, att få en tolk, att kunna bli förstådd på det språk som man själv talar måste ju vara grunden också för att se till att vården blir jämlik. Så jag tänker kan inte ni berätta lite grann om det här med hur ni arbetar med att nå ut till alla invånare I Näsby?
Linda:Det kanske passar att vi berättar lite hur vi jobbade under pandemin.
Lisbeth:Verkligen!
Linda:Vill du börja Louise?
Louise:Jag kan absolut börja. Precis som du säger Lis-Bettsö när pandemin kom och slår till och vi skulle börja vaccinera så insåg vi tidigt att vi jobbade I uppförsbacke I vårt område. Vi insåg att vi behövde göra mer än vad som våra lagt till oss så att vi skulle nå ut för att det skulle bli en bra täckningsgrad. Vi tog ganska tidigt kontakt med Imanen. Det ligger en moske väldigt nära vårdcentralen så vi tog kontakt med honom tidigt och fick tillåtelse att komma dit på fredagsbönen och prata om vaccinationen.
Louise:Jag var där själv tillsammans med vår väntrumstol som pratar arabiska och somaliska. Vi hade en undersköterska med oss och hon har varit på vårdcentralen väldigt, väldigt många år så hon är också ett känt ansikte vilket är viktigt. Skapa trygghetskänslan när man ska prata om någonting som man upplever lite motstånd till vaccinationen. Sedan hade vi en arabisktalande läkare som var med på plats också. Vi informerade om vaccinationen.
Louise:Vi hade tryckt ut information på olika språk om varför det var viktigt att vaccinera sig. Vi gav också möjlighet att boka tid på plats så att man inte skulle behöva ta kontakt med oss sedan via telefon eller komma ner för att boka tid utan vi kunde boka på plats. Där fångade vi upp väldigt många. Vi fångade upp hela familjer där man tänkt att man inte skulle vaccinera sig egentligen men när känd personal från vårdcentralen, när människor som pratade samma språk som en själv informerade om vikten av att vaccinera sig så kändes det tryggare. Sedan var det ju så att när vi var ålagda skicka en personlig kallelse till alla personer som fyllde åttio år och det är vi ju fortfarande.
Louise:I början av pandemin så valde vi att skicka med en liten lapp där det stod på arabiska och somaliska att lappen du har fått här handlar om covidvaccination. Vänligen kom till vårdcentralen nu och ta kontakt via telefon så ska vi förklara mer och hjälpa dig. Kallelserna är bara på svenska och få hem en kallelse när man inte vet varför för någonting som är så viktigt som vaccinationen var så kände vi att vi behövde hjälpa till lite extra där för att nå ut med informationen.
Lisbeth:Jag måste bara fråga hur gör ni om man väljer att använda telefon? Hur tolkar ni då?
Louise:Då har vi vår väntrumstol som är på plats och då hämtar vi honom I väntrummet. Skulle det vara ett språk som han inte pratar då får man boka tolk via det upphandlade tolksystemet. Ett tredje alternativ är ju egentligen att man bokar ner dem till vårt triagen och sedan så får man boka en tolk till triagen istället. Det alternativet finns med. Men vi jobbar mycket med telefontolk över telefonen och när det inte är arabiska eller somaliska så var väntrum tolk pratar.
Louise:Sedan blev vi kontaktade av Länsstyrelsen också, att man ville en riktad insats på Näsby Gamlegården och de ville vår hjälp. Det ställde vi såklart upp med. Då fick vi låna BVC:s lokaler. Länsstyrelsen bidrog med volontärer som tolkade och jag, Linda, vi var också på plats och vaccinerade och informerade om vikten av vaccinationen. Det gjorde vi vid två tillfällen vill jag minnas.
Louise:Det är några år sedan nu, men två tillfällen tror jag att vi var där. Då var vi vid köpcentret på Gamlegården där mycket folk rör sig. Det är en ganska naturlig träffpunkt för många människor I vårt område. Det var ju en strategiskt vald plats.
Lisbeth:Vill du fylla på något Linda?
Linda:Jag kanske kan fylla på lite med Ja det här händer ju inte av sig själv utan hur hände allt det här? Då är vårt arbetssätt att vi direkt när det händer någonting, det har varit rätt mycket sista åren för primärvården, då sätter vi igång en arbetsgrupp som vi är tydligt tvärprofessionell. Alla får en uppdragsbeskrivning. När pandemin var ny då träffades vi en gång varje dag. Sen kunde vi glesa ut det lite.
Linda:För att sedan behöva speedda upp det och träffas lite oftare när vi behöver göra riktade insatser igen. Det viktiga här var ju att alla medarbetare på vårdcentralen blir trygga för det var oroligt när pandemin kom. Men vi har en arbetsgrupp Den leds av någon. Alla visste vad de olika professionerna I arbetsgruppen hade för roller. Och där tog vi upp alla frågeställningar och utmaningar.
Linda:Och det är inte jag som bestämmer hur vi ska lösa utmaningarna. Det bestämmer vi tillsammans.
Louise:Det
Linda:är min ledarskapsfilosofi och den tror jag nog inte att jag kommer att ändra på. Det är så jag.
Lisbeth:Det fungerar bra.
Linda:Allt fungerar aldrig för alla. Men man har sin värdegrund och den får man förhålla sig till. Det tror jag är viktigt I ledarskapet. Så resultatet av detta arbetssättet blev ju att vi I princip hade samma vaccinationstäckning som andra områden som inte har de utmaningar som vi har.
Lisbeth:Det är ju otroligt bra. Vilket bra och viktigt resultat.
Linda:Tittar man nationellt så sticker vi ut med det resultatet. Men sen får man också vara ärlig med att vi fick lägga mycket annat arbete åt sidan för att prioritera detta. Det är alltid medicinska prioriteringar som styr vårt arbete. Vad prioriterar vi just nu?
Lisbeth:Jag tänker också att det här var ju otroligt viktigt och bra resultat just för den insatsen. Men vad lärde ni? Lärde ni någonting som ni också har med er nu när pandemin är över?
Louise:Jättemycket. Pandemin lärde oss supermycket och det pratar vi väldigt ofta om. Det här med att vara mer flexibel. Vi fick ju ändra vissa arbetssätt som vi håller fast vid än idag.
Lisbeth:Vilka då?
Louise:Till exempel så innan hade vi öppen triage på ett annat sätt och då kom det också mycket som inte var medicinskt ner till triagen. Under pandemin så lärde sig många patienter att de skulle ringa till vårdcentralen först. Det var ju inte lika självklart och lika välkommet att bara traska ner mitt under pandemin. Vi var ju de första som startade upp en sluss till exempel innan man ens gjorde det på sjukhuset I vårt område där vi alltid stod utanför och gjorde en medicinsk bedömning. Våra patienter lärde sig att det jag behöver hjälp med går lika bra att ringa för egentligen och det håller de mig fast vid fortfarande.
Louise:Så det var ju någonting gott som kom ur det.
Linda:Och jag tänker på en annan sak Louise. Det är ju vår infektionsmottagning. Att vi fortsätter att slussa in infekterade patienter via en speciell ingång och ta hand om dem via ett speciellt arbetsflöde på vårdcentralen. Det har ju lett till en patientsäkrare vård.
Lisbeth:Just det. Jag tänker från andra hållet också. Upplever ni att Ni är ju en väldigt stor vårdcentral. Det är många listade. Hur är förtroendet för er?
Lisbeth:För jag tänker också att det finns ju Det är ju inte alltid så att alla känner sitt förtroende och vänder sig till sin vårdcentral med det man kanske borde göra. Kan man lyckas med det med en så stor vårdcentral som ni har? Lärde man sig någonting hos befolkningen I förhållande till er? Ja, ringa in till exempel är ju en sådan lärdom.
Linda:Jag tror och jag förstår. Jag tänker att det är såklart både och. Det är inte alla. Det är troligtvis inte alla som har förtroende men det känner vi nog inte riktigt till. Utan jag tänker så här.
Linda:Vi har ju många som bor på landet som är listade hos oss. Om man har jobbat I trädgården och har skära av sig en del av ett finger då är det väldigt vanligt att man åker till sin vårdcentral. För här känner man sig trygg. Eller om man bor I närområdet med lägenheter och får hjärt-kärl-symptom. Då skulle ju många patienter ringa etthundratolv.
Linda:Men våra patienter går ner till vårdcentralen. När barnen blir allvarligt sjuka går man till sin BVC. För då vet man att där är min BVC-sköterska och här känner jag mig trygg. Men jag skulle inte vilja säga att jag vet om vi har tryggare än andra vårdcentraler. Utan det är ju det vi vet som vi har kännedom om.
Linda:Men nästan vet man ju inte så det är svårt.
Lisbeth:Därför att jag tänker också att en del av den nära vården handlar ju också om att möta personer som kanske inte kommer till oss. Att möta upp där människor befinner sig och är. Precis som du säger Linda, vi möter ju dem som väljer att besöka oss I vården, Men att på något sätt skapa det tänker jag med det här samarbetet kring barnhälsovården är ju ett sådant sätt att vara proaktiv I. Att finnas där människor finns.
Linda:Det är precis så. Sen kan man tänka att mamman som kommer till BVC eller pappan och väljer att tacka nej till en vaccination. Då har man helt rätt att göra. Där kanske vi väljer att Okej vi hör vad du säger men vi försöker några gånger till. För vi vet att med information och utbildning så är det många föräldrar som ändrar sig, inte alla.
Linda:Det är inte vårt mål heller. Men Man får kämpa vidare för man får alltid utgå från vad har den personen för utbildning? Vad har de för kännedom om vaccinationer? Hur sjuka små barn blir I de här sjukdomarna eller de äldre släktingarna? Så vi är ganska så envisa och fortsätter.
Louise:Den feedbacken tänker jag ska nämnas att vi har fått från de riktade hälsosamtalen också som vi gör för 40- och 50-åringar. Där fångar vi upp många personer som för oss egentligen är helt okända för de har ingen kontinuerlig kontakt med oss. De flesta av dem är ju friska. Men en feedback där har ju varit att det har uppskattats att man har blivit kallad utan att man själv har ringt för att man har varit sjuk. Det har ju varit gynnsamt för många för de har ju kommit med hur många bekymmer som helst som de har gått och väntat på och bara få lätta för någon.
Louise:Så där har man fångat många personer också som aldrig har varit hos oss egentligen. De är listade hos oss men de har aldrig sökt. Det är också en viktig faktor och det såg vi även när vi gjorde pilotprojektet för 70-åringarna. Där var det ju de flesta hade ju där var nog inte någon som aldrig hade varit hos oss men just den här känslan av att man var viktig och man blir faktiskt kallad till sitt vårdcentral förebyggande syfte och väldigt uppskattat.
Lisbeth:Ja, men jag håller med och jag tror just det där att det inte bara är när jag känner att jag inte mår bra som jag kan en relation utan att man blir kallad till ett hälsosamtal. Det tycker jag är ett otroligt viktigt sätt för primärvården att också möta upp. Har ni tolk I dem? Eller det har ni såklart om man kommer från ett annat sätt?
Louise:Absolut. Annat? Ja, vi har varit med och utformat en tolkutbildning så tolkarna kan gå en specifik utbildning för de riktade hälsosamtalen och sedan väljer man utbildade tolkar när man bokar tolk till sitt samtal.
Linda:Ett annat exempel var när kriget startade I Ukraina och vi fick en situation igen som blir en liten krissituation på en vårdcentral som man måste ta tag I. Då startade vi samma arbetsmodell, en arbetsgrupp tvärprofessionell. Och så byggde vi på samma sätt igen. Vi tror på det arbetssättet.
Lisbeth:Vad hände då? Vad tog ni emot? Hur påverkade kriget er verksamhet?
Linda:Kriget påverkade att vi fick en ny patientgrupp som stod på vår vårdcentral. Som hade varit på flykt ganska så länge och som var ganska så sjuka. Både psykiskt och fysiskt. Men jag skulle vilja säga att det som stack ut med människorna från Ukraina det var att de var fysiskt sjuka. De hade hunnit dra på sig sjukdomar.
Linda:Och det var också så att man lämnade sitt land för att man tänkte att ska jag överleva så måste jag fly nu. Trots att jag har de här sjukdomarna.
Lisbeth:Är det personer som finns kvar I Näsby eller har de hamnat på andra ställen eller har ni relationer till dem fortfarande?
Linda:Det är bara enstaka personer kvar skulle jag vilja säga och det stora fler talet är inte kvar. Många flydde vidare sen till England, till Tyskland. Där det var lite lättare att få jobb än vad det var I Sverige.
Louise:Det vinnande konceptet som budskapet ändå är det är ju att på vår enhet så väljer vi att ta tag I de här utmaningarna direkt och skapa förutsättningar för att det ska bli tryggt på vår vårdcentral, personalen och våra patienter så att vi sitter inte och väntar in direktiven och få besked uppifrån hur vi ska jobba utan Linda kommer med det ganska så omedelbart och startar upp olika grupper och alla får förutsättningar för vad det är som ska göras och får utrymme till att kunna göra det. Det är ju det vinnande konceptet. Det kanske kommer vi inte ifrån Linda.
Linda:Nej och vi bjuder väl på att jag inte alltid har tålamod jag är ibland väldigt snabb, för snabb.
Louise:Ja men sedan är det inte meningen heller att Linda ska styra grupperna och ska alltid behöva vara med I grupperna men hon behöver starta upp dem och ge oss förutsättningar för hur vi ska jobba med dem och sedan hålla koll på oss.
Lisbeth:Ar låter otroligt, också roligt att arbeta på det sättet. Det som vi alla brottas med är rekryteringsutmaningarna. Och du var inne Linda på det här att ni har en servicepperson till exempel. Vad hette service? Servicevärd.
Lisbeth:Servicevärd. Vad gör en servicevärd på er vårdcentral?
Linda:Man kan säga att den anställningen leder till att legitimerad personal och övrig personal kan jobba på toppen av sin kompetens. Han fyller på behandlingsrummen. Han städar gymmen. Han sköter posthanteringen. Han gör så mycket värdefulla saker.
Linda:Alltifrån att serva och sköta våra båda bilar till att hålla rent och snyggt flera gånger I köket varje dag. Och jag tror att det betyder enormt mycket för arbetsmiljön.
Lisbeth:Vad tänker du utifrån din yrkesroll Louise? Hur ser du på sammansättningen av kompetenser och att jobba på toppen av sin kompetens?
Louise:Utifrån vår servicevärld menar du?
Lisbeth:Ja, både det och hur ni har det på För ni verkar också, det som du säger Linda, ni har väldigt många olika professioner. Ni ser till att ni är väl representerade ur ett teamperspektiv. Men också att någon som jobbar med just servicedelarna.
Louise:Jo men alltså vår väntrumstal och vår väntrumsvärld är extremt viktiga för oss för de är ju de personerna som våra patienter möter först när de kommer till vårdcentralen. De finns alltid I väntrummet. De är ju Näsby vårdcentral för våra patienter. De lotsar dem rätt. De hjälper, som Linda säger, vår väntrumsvärld avlasta I oss vårdpersonal extremt mycket.
Louise:Vi får jobba med de medicinska sakerna istället för allt det andra runt omkring. Det märks de två gångerna han inte är där, det tycker jag. För då behöver vi andra göra jobbet såklart och då behöver det tas ifrån någonting annat. Sen är det ju intressant och roligt att jobba på en arbetsplats där det finns så många olika professioner. Vi behöver ju sällan uppmana våra patienter att ta kontakt någon annanstans.
Louise:De ringer in och har problem med sin rygg, de har kända ryggproblem, de behöver hjälp med träningen. Då behöver jag inte hänvisa dem någon annanstans utan då har vi fysioterapeuter på plats. Vi har tre fysioterapeuter hos oss som jobbar och då kan jag erbjuda hjälpen hos oss. Vi har ju vår fina levnadsvaneottagning till exempel. Vi har personer med övervikt som antingen får hjälp av dem eller via en dietist.
Louise:Det har vi. Vi har våra specialistmottagningar på sjuksköterenivå med hjärtsvikt, astmakul, diabetes. Vi har liksom allt känns det som hos oss. Vi behöver inte remittera, vi behöver inte skicka dem vidare utan vi handlägger allt hos oss.
Lisbeth:Och tänk vilket värde det skapar också för era patienter och för invånarna?
Louise:Jag tänker att det skapar en trygghetskänsla. Söker jag mig till min vårdcentral så får jag hjälp där. Jag blir inte hänvisad att ringa dit eller dit eller dit eller ta kontakt med någon privat aktör till exempel.
Linda:Vi kan ju också berätta om utmaningar som vi har och det är ju att vi inte är fullbemannade på läkarsidan. Specialister I allmänmedicin. Men om man tittar på tio års sikt så har vi gått från två anställda till åtta. Så vi är på rätt väg. Men vi har en bit kvar och bemannar med hyrläkare.
Linda:Då kan man också tänka att det är möjligt att jobba på detta sättet även om man inte är riktigt fullbemmad. Man får göra det utifrån sina möjligheter. Utifrån vilken värdegrund man har satt på sin arbetsplats.
Lisbeth:Jag tänker att du kommer tillbaka till det I värdegrunden och jag tänker också, eller är helt övertygad efter ett långt yrkesliv, att det är så otroligt viktigt att har man det då hittar man lösningar. Hur har ni det med ST-läkare? Har ni ST-läkare I verksamheten?
Louise:Det är
Linda:ju så vi har byggt att vi har fokuserat på handledning, anställt ST-läkare. Det som har gått från två läkare till åtta är ju våra ST-läkare som utbildats och stannat. Alla stannar inte. Någon kommer på att de vill jobba inom någon annan specialitet. Det är helt okej.
Linda:Men vi måste erbjuda alla som vill prova på allmänmedicin att få prova på det. För det är så viktigt att det finns läkare I primärvården, den nära vården. För det är grunden I hela vårdsystemet.
Lisbeth:Jag tänkte att du var inne på det om utmaningen och att bemanningen på läkarsidan. Ser ni andra utmaningar eller någonting ni vill skicka med till? Nu har ni ju sagt så mycket bra men om man skulle försöka sammanfatta vad tänker ni är receptet för att bygga med den nära vården?
Linda:Ska jag börja Louise?
Louise:Gör du det.
Linda:Det som jag har sagt några gånger och som ni också har hört det är ju att gör det på ert sätt. Det finns jättemånga verksamheter som hittar fina koncept. Ta ut godbitarna men kopiera inte utan bygg upp ditt eget sätt. Det tror vi är många gånger nyckeln. Och väljer att se möjligheter.
Linda:Nu togs det ett politiskt beslut. Vi behöver förhålla oss till det. Men hur kan vi göra det på vårt sätt? Finns alltid något gott I allt? Så det är väl mitt sätt att värna om de medarbetarna som finns I din verksamhet.
Linda:Det är de som är grunden till allt. Alla medarbetare. Ingen mer, ingen mindre. Alla är precis lika viktiga. Se möjligheter och bygg det på ert sätt.
Linda:Det vill jag skicka med. Louise,
Lisbeth:vad tänker du?
Louise:Jag sitter och tänker likadant men anpassa det till enheten man jobbar på. Vi pratar mycket om att vi gör det på Näsbys vis. Vi får någonting vi ska göra och vi är anpassade så att det ska fungera för oss och för våra patienter för att det ska bli hållbart. Så jag flikar in exakt på det som Linda säger och håller med. Anpassa och gör det till ert eget.
Louise:Det finns inga färdiga mallar som funkar för alla enheter. Vi har alla olika förutsättningar och utmaningar.
Lisbeth:Jag tänker som profession, om man tänker de olika medarbetarna på en vårdcentral. Dels har man Lindas roll som chef att sätta riktningen och värdegrunden och ge tillåtelse. Men vad har vi själva som sjuksköterska eller läkare eller fysioterapeuter för ansvar att det blir bra?
Louise:Framförallt tillit till det beslutet som har kommit och våga prova. Lika viktigt är det också att återkoppla hur utmaningar fungerar. Det slutet vi har fått som vi har att förhålla oss till hur fungerar det för oss. Komma kanske med lite egna förslag och förbättringar om man sitter på någonting bra. Också att välja och vara med I de här grupperna som Linda pratade om innan när det kommer stora händelser.
Louise:Sitter man med mycket tankar och känslor om man vill vara med och förbättra arbetsplatsen Var med och försök förbättra och förändra. Det är inget vi kan begära av våra kollegor och Linda kan inte begära sina medarbetare och vi ska alla få jobba på den nivå som vi vill men vi behöver förhålla oss till vissa riktlinjer och vi behöver också kunna vara öppna och ärliga med om de funkar bra eller mindre bra.
Lisbeth:Klokt. Är det något vi inte har pratat om för vi ska börja avrunda som ni vill sagt som känns det här är viktigt att säga.
Louise:Jag vill gärna nämna sinne Sport School.
Lisbeth:Ja det måste du göra, verkligen få höra, berätta. Vad är det?
Louise:Vi hade ju ett pilotprojekt på riktade hälsosamtal för 70-åringar tvåtusen tjugotvå, tyvärr ett tag sedan nu. Och då fick vi en informationsträff med RF CisU som är Riksidrottsförbundet. De anordnar ju sportskolor I kommuner där konceptet är ett färdigt paket egentligen. Det är för personer över sextiofem år. Man träffas nio-tolv veckor.
Louise:Man träffas två tillfällen per vecka, en fysisk aktivitetsdag och en tema träffdag. Jag och min kollega som hade pilotprojektet för 70-åringar insåg att vi hade väldigt många arabisktalande personer som saknade en meningsfull vardag. Där man levde I ofrivillig ensamhet och man visste inte riktigt var man skulle vända sig I samhället. Så jag tog kontakt med RF-SISU på kommunal nivå. Vi hade olika träffar och olika samarbeten och jag var väldigt tydlig att jag ville att vi skulle starta upp en sportskola utifrån Näsby vårdcentral.
Louise:Inte att man skulle gå ut med ansökan brett som man gör I vanligt fall utan att vi skulle få värva deltagare. Det fick vi igenom efter ett tag så vår sportskola startade nu den första april. Vi riktade in oss på arabisktalande personer och vi sänkte åldern ner till femtio år för att vi har många personer på vår enhet som står utanför arbetsmarknaden dessutom och av olika somatiska anledningar inte arbetar. Vi fick tio platser vigda till Näsby vårdcentral. Man gick därefter ut med en viss lite bredare sökning för övriga personer.
Louise:Skolan landade I sjutton elever och de har nu varit igång ett tag. Det är vad vi kallar för student på torsdag nästa vecka. Vi gör ett litet sidoprojekt där vi har tagit prova på personer som har diabetes I gruppen både innan och efter skolans slut. För att de själva också ska få se något mätbart hur den här aktivitetsnivån har förändrat deras värden. Jag har fått dit en sammanfattning hittills och det har varit väldigt positiv respons från deltagarna.
Louise:Man känner ju att det är meningsfullt. De får lära sig mycket. Ledare för gruppen då hon tycker att det är intressant för hon har aldrig jobbat med utlandsfödda personer tidigare. För det finns ju då ett språkstöd som följer klassen hela de timmarna de träffas och som då också översätter allt. Min kollega från vårdcentralen hade HR-utbildning häromdagen med klassen och hon tyckte också det var väldigt roligt.
Louise:Så vi hoppas att detta konceptet kan fortsätta för kan vi ge de här personerna klassen från femtio upp till sjuttioett år. Det hanker lite an I det här Växa tryggt som Linda pratade om tidigare. Att kan vi ge föräldrarna kunskapen och förutsättningarna så gynnar det också deras barn och på sikt kan vi då få effekt över tid längre ner I ronderarna. Så otroligt stolt över det och jag hoppas att vi kan fortsätta det
Lisbeth:samarbetet. Åh, så otroligt intressant och spännande. Jag tänker att det är så många parametrar att jobba på sätt med hela människan, inte bara titta på sjukdomen och att vara med och samarbeta också med civilsamhället som det blir när man jobbar med SISU till exempel. Det är ju också parametrar I den nära vården, att det är ju när vi hittar samarbetet över kanske inte så vanliga gränser som vi kommer att göra nytta. Och så tänkte jag på Socialstyrelsens redovisning där om att risken att dö I förebyggandebara sjukdomar är så mycket högre om man inte heller har någon aktivitet som känns meningsfull I livet.
Lisbeth:Otroligt, vad tänker du Linda?
Linda:Och då tänker jag att vi har ju jättefin evidens, en studie som är gjort I Norge. Det som absolut kan förlänga ditt liv bäst det är att du får komma till samma läkare och kontinuitet I primärvården. Det var väl en fin avslutning?
Lisbeth:Det blev en fin avslutning. Stort tack för att ni var med I Nära vårdpodden. Jag vill att ni ska svara på frågan vad nära är för er. Louise, vad är nära för dig?
Louise:För mig så är det personligt och anpassat till individen.
Lisbeth:Och för dig Linda?
Linda:Nja man får fundera lite men personcentrerat utifrån patientens villkor men också utifrån organisationens förutsättningar. Det är där jag menar att det är dem man måste trycka på och förändra. Väldigt olika för olika personer. Som Louise sa innan Jämligt och rättvist är inte att alla ska samma. Det är faktiskt att alla ska väldigt olika.
Lisbeth:Precis. Stort tack för att ni delar med er. Väldigt inspirerande och varmt lycka till framåt.
Louise:Tusen tack för att vi fick vara med. Tack snälla.