Näravårdpodden - en podcast från SKR

”Det viktigaste vi har är en bra arbetsmiljö och det roligaste är att få vara en del i människors liv.” Marjola Kock, chefsläkare Praktikertjänst Region Värmland och chef på vårdcentral samtalar om hur pandemin, även oönskad, har lett till bättre samarbete och större gehör för varandras likheter och olikheter. Om att lära av både det som fungerat och det som inte fungerat.

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP67 – NÄRAVÅRDPODDEN TRÄFFAR MARJOLA KOCK

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MARJOLA: ...om man verkligen vill uppnå att Primärvården är basen i sjukvården finns det väldigt mycket kvar att göra...

MARJOLA: ...du har helt rätt, 50 % kliniskt arbete och 50 % jobbar jag som chef. Det blir ju inte precis 100% alltid alla gånger, det går ju alltid lite över 100%...

LISBETH: Hej och välkommen till Näravårdpodden. I Sverige så bedrivs drygt 40 % av svensk primärvård av andra utförare än regionerna och idag har vi en gäst som driver en vårdcentral. Välkommen till podden Marjola Kock.

MARJOLA: Tack så mycket.

LISBETH: Hur är din dag idag? Hur har den varit?

MARJOLA: Den har varit helt okej. Som läkare på vårdcentral börjar jag alltid onsdagar med göra rond på ett särskild boende. man ser till hur de äldre har det. Och det började jag min dag med idag. Och sen kommer jag hem, tillbaka till vårdcentralen och det är lite administrativt, och så har vi haft ett möte med ett så kallad bedömningsteam och nu sitter jag här och pratar med dig.

LISBETH: Det där får vi komma ihåg, bedömningsteam så får du berätta sen vad ett bedömningsteam är. Men berätta lite mer vem du är först.

MARJOLA: Ja, vad ska man säga är, kanske börjar med att jag är såklart kvinna. Jag är mamma men utöver det är jag allmänläkare. Jag har en utländsk bakgrund, jag är från Nederländerna, är född och växte upp där. Jag har gjort hela min läkarutbildning och allmän läkarutbildning där i Nederländerna och flyttade till Sverige 2006. Och i 2010 startade jag tillsammans med kollegor en vårdcentral under ett Praktikertjänstparaply, när lagen om vårdval kom igång och ja, det är ju jag. Och sen har jag sedan i augusti förra året fått en ny roll som regional chefläkare i Praktikertjänst region Värmland.

LISBETH: Vad kom det sig att du flyttade från Nederländerna och vilken ort är det du finns i?

MARJOLA: Jag befinner mig i Säffle i Värmland. Ja om jag ska berätta hur det var att flytta eller varför vi flyttade till Sverige, det kanske vi kan ta en annan gång, för det är lång historia. Men grunden är väl att det är väldigt tätbefolkat i Nederländerna. Där bor väldigt många människor på en liten yta och om man då ser hur man har det i Sverige, här finns det utrymme och det är väl den viktigaste orsaken eller grunden till att vi flyttade hit.

LISBETH: Det är vi glada för i Sverige, att ni väljer att komma hit. Hör du, man kunde läsa i Säffle tidning att du hyllades för ditt arbete, att du har hyllats för ditt arbete under pandemin. Berätta.

MARJOLA: Ja, det var SFAM, alltså svensk förening för allmänmedicin i region Värmland och Örebro som har ett vandringspris. Den delas ut till personer som har gjort den bästa allmänmedicinska insatsen och jag fick det priset för att jag startade öppen luftvägsmottagning i början på pandemin. Vi startade upp den och drog igång, gjorde rutiner och arbetssätt i ordning, lokaler och så fick jag helt oväntat, otippat fick jag priset för det.

LISBETH: Vad kul. Vad gav den för effekter? Varför var det viktigt?

MARJOLA: Luftvägsmottagningen? Ja, i och med att jag är från Nederländerna hade jag sett på mina kollegor nere i Nederländerna och Belgien hur jobbigt och svårt och tufft de hade när pandemin väl kom till deras område. Och så tänkte jag, men då kommer vi få det här också. Varför ska det vara annorlunda i Sverige än det är i resten av Europa. Och då tänkte jag, vi måste ju förbereda oss och då insåg vi att vi kanske inte tar hand så bra om ett stort flöde här på vårdcentralen. Och då kom idén att det finns ju fler vårdcentraler som kanske har liknande svårighet att få det här flödet in. Då tänkte vi, då är det bra att vi kan starta tillsammans och idén föddes på det viset.

LISBETH: Då var ni flera vårdcentraler med lite olika utförare som gjorde det här?

MARJOLA: Precis, det var ju både privata och offentliga vårdcentraler som gick tillsammans med att driva den här luftvägsmottagningen och jag har ju egentligen trots att det var ju väldigt mycket jobb att göra. Men jag har ju bara bra minne av hur otroligt bra samarbete vi hade då och fortfarande har tillsammans. Men det var väldigt unikt på något vis att känna att det här gör vi verkligen tillsammans och alla ville och alla satsade verkligen på det.

LISBETH: Jag tänker, det hör man ju tycker jag över allt ifrån att pandemin hade vi ju inte önskat oss, men att det ändå har lett till närmare relationer. Tycker du att, du säger att det också finns fortfarande. Ser du att ni kan behålla det, att ni har lärt er något?

MARJOLA: Ja, definitivt är det så, att vi tror att alla kan säga kan ju bekräfta det, att vi har fått ett bättre samarbete. Vi har ju fått mer gehör för varandras olikheter och likheter som gör att man kan faktiskt samarbeta på ett bättre sätt.

LISBETH: Ja jättehärligt att höra. Jag tycker vi går tillbaka till det där med din dag idag. Det här bedömnings teamet som du pratar om vad det är för någonting.

MARJOLA: Bedömningsteam är ett team, det är ju en hel del yrkesutövare, att det samlas kring patienter, oftast med sjukskrivningsproblematik. Och i bedömningsteam som vi har finns där med sjukgymnast, det finns kurator, rehabkoordinator, läkare, ST-läkare, psykolog och tillsammans tar vi upp kanske lite mer komplicerade sjukskrivnings- patientfall för att tillsammans göra en plan. Hur går vi vidare? Och innan vi kan ta upp en patient måste ju faktiskt patienten ge sitt samtycke, att det är okej, jag vill att ni tar den dialogen tillsammans, för det blir ju bättre för mig som patient.

LISBETH: Låter viktigt. Är det någonting som har kommit igång i och med att ni har jobbat mer med rehabiliteringsgarantin.

MARJOLA: Det kom igång för, ja ganska så länge sen, kanske tio år sedan. Då började rehab-garanti gälla här och då kom kravet att man faktiskt måste ha ett bedömningsteam på vårdcentralen, det stämmer.

LISBETH: Jag tänker, du sa att du startade eller ni startade er vårdcentral när vårdvalet kom och nu har det ju gått ganska många år. Har det blivit som du tänkte dig?

MARJOLA: Oj, det är en fråga som inte jag hade väntat. Ja, jag kan säga, ja för det vi ville var ju en vårdcentral där vi själva var väldigt mycket delaktiga i att kunna styra över verksamheten och det kan vi. Så ja, samtidigt förutsättningarna har ju sina utmaningar och att kunna driva en vårdcentral i primärvården har ju sina utmaningar.

LISBETH: Vilka ser du som de största?

MARJOLA: Ja den största, man ska inte alltid prata pengar, men de största utmaningarna är ju ersättningsnivåerna. Ersättsnivåerna till primärvården är ju, den är ju ändå finansierad och det är ju en utmaning att få ihop den totala verksamheten. För en vårdcentral har ju otroligt många krav på sig som de ska leva upp till och då är den största utmaningen faktiskt en sändning av underfinansieringen.

LISBETH: Hur går du med rekrytering och så, hur utmanande är det för er verksamhet?

MARJOLA: Det är svårt med rekryteringen. Överlag finns det ju en brist på allmänläkare i hela landet och om man har en vårdcentral som vi lite mer ute i glesbygden då är det ännu svårare att rekrytera. Så det är ju också en stor utmaning för alla vårdcentraler i landet.

LISBETH: Men vad är det roligaste med ditt jobb då?

MARJOLA: Ja om man nu delar upp jobbet i det kliniska arbetet som läkare tycker jag det är oerhört spännande att få träffa så många olika människor. Och att jag har fått äran att vara en del av deras liv och hjälpa dem att gå vidare i livet. Det tycker jag är roligt. De här olika möten med människor. Och om man tänker då som verksamhetschef är nog det roligaste att se till att man har en bra arbetsmiljö, att man ser att personalen mår bra på jobbet. För jag är övertygat om att det viktigaste man har på en arbetsplats är ju en bra arbetsmiljö. Det är ju a och o för mig och när jag ser att det är så. Då är det roligt.

LISBETH: Ja, jag tänker på det du säger, att få vara en del av människors liv för det tycker jag att det lät fantastiskt fint beskrivet i ditt möte med patienter. Och du delar ju din tid berättar du för mig, ungefär halvtid så har du patientmottagningar eller möter patienter. Men du är ju också chef hela tiden, så det kanske inte är så rätt att säga dela, för man delar ju inte riktigt sin tid på det sättet. Men att få ihop de här två bitarna, den goda arbetsmiljön och ett bra patientmöte och bidra till det här hela livet, för den enskilda.

MARJOLA: Ja, det är precis så jag känner och du har helt rätt, 50 % kliniskt arbete och 50 % jobbar jag som chef. Det blir ju inte precis 100% alltid alla gånger, det går ju alltid lite över 100% men så länge man har roligt också och tycker det är kul det man gör så gör det väl inte så mycket. Då är det värt det kan jag tycka.

LISBETH: Du har också rollen som jag har förstått, är ganska ny på Praktikertjänst, för ni har inskaffat något som heter chefläkare på Praktikertjänst.

MARJOLA: Ja, det stämmer.

LISBETH: Berätta lite grann om rollen?

MARJOLA: Ja den här chefläkarorganisationen är ju typ knappt ett år gammal och jag kom in i bilden först efter sommaren förra året och fick rollen som chefläkare. Det finns ju åtta regionala chefläkare i Praktikertjänst men vad rollen är, det är lite mer att stödja verksamheterna i regionerna. Att vara ambassadör för Praktikertjänst både inåt i verksamheterna till alla medarbetare, men även utåt mot beslutande politiken. Och en viktig roll är ju att vi driver frågor vad gäller kvalitet, utveckling, ledarskap, den typ av frågor.

LISBETH: Just där är det du som har kontakterna också, från Praktikertjänst sida med dom som jobbar med beställning och sådana saker på Region Värmland? Eller är det många utförare av annan, privata eller idéburna utförare har ni i Värmland?

MARJOLA: I primärvården har vi tre olika privata aktörer som driver vårdcentraler och tillsammans med dem och regionen, primärvårdsledningen har vi med jämna mellanrum sån här ledningsrådmöte som det kallas där vi tar upp frågor som rör vårdvalet. Ja och för Praktikertjänst är det då min roll nu att vara med i de här ledningsråden för att ta upp frågor som är viktiga för Praktikertjänst.

LISBETH: Ja, jag var ju och träffade er alla chefer i Praktikertjänst före jul var det, jag måste tänka efter när det var, före jul. Ett jättehärligt möte med stort engagemang kring omställningen till Nära vård. Och jag tycker det var så roligt när jag frågade om de kände till om ni var involverad i omställningen och du räckte upp handen Marjola och sa att jo, men det finns ett engagemang i Värmland och vi är involverade. Berätta om hur erat samarbete med regionen som både utförare och kanske beställare ser ut om man tänker till omställningen för Nära vård.

MARJOLA: Alltså det som har, det finns ju en samordnare i regionen som ordnar väldigt mycket och vi har ju sammanställt, eller hon har sammansatt en arbetsgrupp som har jobbat med frågan om kontinuitet och fast läkarkontakt som är en del av den här god och Nära vårdomställningen. Och när frågan kom om någon var intresserad att vara med i den gruppen, då räckte jag upp handen där också. För jag tycker att det är ju viktigt att god och Nära vård grundas i att det blir kvalitet på vården som patienten får. Och det är viktigt, en av de viktigaste saker som man behöver ha i vården, kvalitet, kontinuitet. Så då har det sett ut att vi har träffats med jämna mellanrum, att skriva ner och tänka fritt kring kontinuitet, kring fast läkarkontakt. Så på det sättet har jag varit med i den gruppen som ändå samordnas av samordnare.

LISBETH: Just det, har du kunnat haft möjlighet att delta. Dom har ju haft Nära vårdveckor och jobbat ganska intensivt med sin målbild och så, har du hunnit vara med i det arbetet?

MARJOLA: Jag har försökt något sån här morgonmöte och sån här frukostmöte som varit, men det har varit lite svårt med tiden att få ihop det. Annars hade jag gärna velat göra det. Men det räckte tiden inte till.

LISBETH: Nej, men om du skulle sätta ord på det här med Nära vård, vad är det för dig?

MARJOLA: Om man tänker vad är nära för mig, då kan jag väl omskriva detta att nära för mig är att känna tilliten, att det som jag behöver finns tillgänglig för mig om man tänker rent personligt. Och så tänker jag om man då översätter det till en patient. Jag tänker det är väl samma sak, patienten ska känna tillit till att den vård man behöver när man väl behöver det ska finnas där och den här tillitkänslan tror jag är nära för mig.

LISBETH: Just det, och hur tänker du då att ni på din vårdcentral kan jobba för att det ska bli mer av känslan av tillit och närhet för de som är era patienter, de som finns och kommer till er?

MARJOLA: En viktig del är kontinuitet. Att patienten har sin egen fasta läkare som tar hand om vårdbehovet som finns och där jobbar vi med att ha en sån hög kontinuitet som möjligt. Så att när det är en patient som har sin fasta doktor som söker för någonting, sköterskan tar då kontakt med den doktorn, hur ska vi göra det här? Hur vill du att vi gör? Så ja, satsning på kontinuitet är då en av de viktigaste sakerna.

LISBETH: Ni är med i Primärvårdskvalitet och mäter er kontinuitet och så, har ni kommit så långt eller?

MARJOLA: Ja vi är med i Primärvårdskvalitet och mäter de sakerna, absolut.

LISBETH: Hur tänker du på övriga teamets roll och kontinuitet och det här med tillit och närhet för patienterna?

MARJOLA: Ja samma där, kontinuitet är också en viktig faktor om man tänker på övriga yrkeskategorier. Det är lika viktigt där. Det är inte bara läkare som man ska fokusera på. Det är lika viktigt för alla andra, så då har man, vissa saker sker automatiskt. Man har kontinuitet, till exempel om man har en specialistsköterska på diabetes, den tar automatiskt hand om diabetespatienter, om man har en sköterska som är specialist på hjärtsvikt så tar den hand om de patienter som söker för sin hjärtsvikt. Så det är ju viktigt för den yrkesgruppen också att det är en kontinuitet i vården. Sen vet jag att i och med att vi bor i en liten ort, vi är en vårdcentral i en liten ort. Det blir lättare att bygga en kontinuitet att alla känner alla på något vis, som i sig är ju tydligt skapande.

LISBETH: Ja precis. Vi pratar ju i Nära vård också om det relationella, om relationen. För att det gäller ju att kontinuiteten också bygger på relationerna, att man faktiskt är intresserad av den person man har framför sig. Där du pratar om att stödja livet på något sätt, så det är ju viktiga delar. Hur tänker du? Vad är era största utmaningar när man tänker till omställningen till Nära vård? Vad skulle du vilja kunna göra på annat sätt på er vårdcentral?

MARJOLA: Ja just det. Det är egentligen två frågor du ställer där [skratt]! Ja, för om man tänker utmaningar, om man ser på vilken brist på vissa yrkeskategorier och personal som finns, då är det en stor utmaning i sig. För om man förväntar sig att kunna göra en uppställning med befintlig personal med befintliga brister, det är ju näst intill omöjligt. Däremot om man skulle kunna se till att man kunde lösa det problemet med personalbristen, då finns det större möjligheter och samma sak vad gäller utmaning. Om man tänker på underfinansiering, om man inte får en ökad resurstilldelning för att kunna jobba med de här frågorna, då finns det inget utrymme att jobba med utveckling eller omställning till god och Nära vård. Men om man utgår ifrån att det finns tillräckligt med personal, det finns rätt med resurser. Då skulle jag nog vilja kunna utveckla teamarbete lite mer. Att man verkligen jobbar mer i team tillsammans i större omfattning än vi gör idag.

LISBETH: Det jag tycker är roligt, i Värmland när jag har följt arbetet mer på övergripande nivå, det är ju också samarbetet med kommunerna. För precis som du säger, också en av de stora utmaningarna för hela välfärden i Sverige är ju bristen på människor, på arbetskraft. Därför vi är så många färre som ska göra jobbet och behoven ökar för att vi är så pass mycket duktigare på att, vi överlever våra sjukdomar och kan leva länge med dem och så. Och då tänker jag att det här samarbetet mellan olika aktörer. Då kan man ju dra nytta av varandra och kanske inte behöver ha dubbelt av varje yrkeskategori och så. Märker du av, du började att berätta att du har varit och gjort din rond på särskilt boende. Och hur jobbar ni med kommunerna? Har ni vissa särskilda boenden och vissa hemsjukvårdspatienter eller hur ser det ut?

MARJOLA: Ja absolut har vi det. Vi har ju ansvar för tre särskilda boenden och då har de läkarna som är ansvarig för det, har ju avsatt tid för att göra rond varje vecka. Och då kan man göra kliniska bedömningar på plats. Om det under veckan finns frågor som behöver lösas då går det till den doktor som rondar på det särskilda boendet. Och den är verkligen kopplad till det. I hemsjukvården har vi ganska nära kontakt med hemsjukvårdssköterskor. Vi har ju planering varje vecka, att de kan komma till oss och diskutera patienter, då alla läkare har avsatt tid för det också. Då är det avsatt tid för de hemsjukvårdssköterskorna.

LISBETH: Det låter ju väldigt bra, för att inte hela tiden måste försöka få kontakt?

MARJOLA: Nej, precis, men som sagt i och med att vi har en liten kommun och kontaktvägen är ganska så korta och lättare. Jag kan tänka mig i stora städer där finns hur många vårdcentraler som helst och hur många kommunsköterskor att det är svårt att få till det.

LISBETH: Jag kommer ju själv, nu kommer jag från en liten ort, men det finns ju många små orter i Norrbotten där jag bor. Och när vi jobbade med de här frågorna när jag var i Norrbotten, jag känner mig ganska säker på att man kan gå före i de här mindre orterna. Därför att man har just det här relationella uppbyggt och den här samverkan är enklare och det är väl också bra att man kan vara lite modell. För jag tror att de större städerna behöver hitta, man kan ju också göra mindre enheter i stora modeller, alltså med kluster och jobba lite mer på det sättet och att man kanske måste tänka småskaligt i det stora.

MARJOLA: Så tänker jag också, att vi står inför det här omställningsarbetet. Då är det kanske också viktigt att vi tar vara på de otroliga, fina bra exemplen som finns överallt. Att man inte behöver ställa om överallt och allt. Det finns ju väldigt många bra exempel som man kan kanske implementera annanstans eller utveckla och vi måste hitta dem också och bevara dem.

LISBETH: Men exakt, det är ju jätteviktigt att tänka att vi inte börjar från noll och att allt måste göras om utan ta vara på det som fungerar bra och bygg vidare på det. Jag tyckte du började med det här samarbetet i pandemin till exempel, hur drar vi växlarna nu av det, på ett bra sätt. Jag tänker om du lyfter din roll som chefsläkare i Praktikertjänst så tänker jag mig att ni också träffas ni åtta, sa du det, chefsläkare ute i länen och ni har ju också Sara, har hon en organiserande roll, Sara Bandegas?

MARJOLA: Sara har en övergripande chefläkareroll i Praktikertjänst som innebär att hon i sin tur har sitt påverkansarbete lite mer på nationell nivå. Och sen har vi sammanställt regionernas arbete med den här omställningen, god och Nära vård och den här sammanställningen. Det är ju då Sara som är chefläkare och kan drifta vidare på ett påverkans sätt på något vis. Jag tror att det är en viktig roll som Praktikertjänst som privat vårdgivare har, att skapa debatt kanske eller ta upp frågor.

LISBETH: Den här sammanställningen, jag tycker den är jätteintressant. Ni har tittat ut över landet och sett hur den här omställningen, hur det går med den. Är den offentlig? Kan man få tag på den sammanställningen nu eller håller ni på med den ännu?

MARJOLA: Där vågar jag inte svara på den frågan. Jag vet inte om den är offentlig.

MARJOLA: Jag vet inte heller, det bara slog mig att det är jättespännande och roligt att ni engagerar er så från Praktikertjänst i att också se hur det ser ut runt om i landet. Vi måste sätta många linser på den här omställningen tror jag för att verkligen se att vi drar nytta av det du säger. Det händer bra saker och hur växlar vi upp det och vad behöver vi göra annorlunda? Det jag funderar på det är ju hur du tänker, jag tänker vi har pratat om hur det ser ut på din vårdcentral, lite vad Praktikertjänst gör som koncern. Om du tänker den privata och kan man säga idéburna verksamheten eller de som driver vårdcentraler i Sverige, primärvård i Sverige och inte är regioner själva eller kommuner. Hur tänker du att rollen, vad har de privata utförarna för roll i den här omställningen?

MARJOLA: Ja att privata ska ha en roll är ju ganska så tydligt i och med att det är ju en jättestor del utav vårdcentralerna som drivs i privat regi. Jag tror det är strax över 40 %, kommer inte riktigt ihåg siffran. Och sen är det nästan 50 % av allt primärvårdsbesök som görs hos privat vårdgivare så att vi är med som aktör i det här är ju självklarhet. Samtidigt är ju regionerna som håller i samordningen. Och förhoppningsvis och jag utgår från att i alla regionerna, att privata blir inbjudna till att sitta med runt bordet när vi väl diskuterar de här frågorna för hur ska vi gå vidare med den omställningen. Så vi från privata sidan vi kan ju verkligheten hur det ser ut, vi jobbar ju på vårdcentralerna eller specialistmottagningar så vi kan komma, nu pratar jag mest Praktikertjänst, vi kan komma med synpunkter från verkligheten, hur det fungerar och det kanske inte fungerar när man tar upp vissa saker eller man vill planera vissa saker.

LISBETH: Jag tänker också att ni har mycket och bidra i innovationskraft. Att så här har vi tänkt, så här har vi gjort annorlunda. Det här har varit viktiga saker. Vi har lyckats rekrytera eller lyckas med olika saker som ni arbetar med, så ni har ju mycket att bidra i det här lärandet också. Så det är ju otroligt viktigt att ha en arena. Vi har faktiskt just på morgonen idag haft en sådan arena på nationell nivå där vi försöker från SKR bjuda in de aktörer, både Famna och de privata utförarna och föra dialog. Idag pratar vi om ersättningsmodeller och vad spelar de för roll för framtidens primärvård och vilka utmaningar och vad vet vi evidensmässigt om hur ersättning styr och så. Så att jag tycker att hitta det här samarbetet både nationellt och regionalt och säkert också lokalt på orten, för det är ju en sak att vara ett län. Det är ju en annan sak att också som du beskriver, på mindre orter så spelar ju vårdcentralen otroligt stor roll. Det är ju en viktig del i samhällsbygget på en ort och att då hitta bra samverkan, kanske med kommunen där och med befolkningen och så. Har du någon tanke på hur ni kanske gör någonting eller hur du skulle vilja eller veta vad invånare och patienter tycker? Och hur ni ska kunna jobba mer nära invånare och patienter i kvalitetsarbete menar jag, man jobbar ju alltid nära i sitt möte med patienten och så.

LISBETH: Det jag egentligen skulle vilja göra är ju någon form av feedback från patienten när man väl har haft kontakt med oss, hur gick det, vad gick bra, vad gick mindre bra, vad tycker du kan vara en bra förändring eller synpunkter? Vi har ju vår synpunktslåda, man kan komma in med sin synpunkt, men det är inte så mycket som görs aktiv från patienten. Man måste ju kanske aktivt tillfråga och om du frågar vad jag skulle vilja utveckla, det är väl kanske det att man frågar patienten, hur har det gått och vad vill du egentligen förändra eller förbättra eller vad ska vi förändra, förbättra? Mer aktiv roll i det.

LISBETH: Jag tänker att det perspektivet och den viljan delar du med många. Jag ser också när vi tittar på uppföljningar från vårt perspektiv, hur omställningen går och vad man söker stöd i så är vi inte så jättevälutvecklade, i alla fall i Sverige på att göra det. Vi har inte riktigt hittat formerna för att på ett bra sätt fånga invånare och patienters syn på oss och vad som skulle vara värdeskapande för dem, och kanske också hur de bättre kan ta hand om sin egen hälsa och känna sig trygga. Så att de inte heller behöver komma till oss, för det skapar ju en större självständighet och den här helheten i livet som du pratade om tidigare. Så här har vi som ett fält vi skulle kunna arbeta med tillsammans också. Hur gör man det här på ett bra sätt? Hur fångar man patienters syn så att de också vågar vara ärliga och verkligen inte bara svarar att det var bra eller det var inte bra, utan verkligen fångar det som är viktigt för patienter och invånare.

MARJOLA: Nu får man feedback oftast när det inte har fungerat av nån anledning. Och det lär man sig också väldigt mycket av och det blir ju en förbättring utav det också. Man får ju såklart in alla dessa synpunkter, men att få höra tillbaka, men det här har fungerat bra. Det är sällan att man får höra det och då får man själv göra en aktiv insats att få reda på det.

LISBETH: Jag tror mycket i det nya som kommer när vi nu ska jobba med utveckling handlar att jobba mer designdrivet och nära invånarna och det tycker jag är lite spännande också. I Värmland så har vi ju, från SKR så har Värmland anmälts att vara med i det som heter Hälsolabb. Det är ett designdrivet arbete där man kanske inte bara får frågor på feedbacken på mötet, var det bra och få bra feedback eller dålig feedback utan verkligen funderar, hur skulle du vilja ha ditt möte. Inte innehållet och det medicinska för det behöver vi ju stå för kunskapen. Men hur skulle du vilja ta kontakt med oss? Hur skulle du vilja ha dina möten? Ja, vad skulle du behöva ha för information efteråt och så. Att jobba på det sättet, det är ju någonting som jag tror vi kan lära mycket av.

MARJOLA: Absolut, absolut. Sen tänker jag, det som den här digitala utveckling som finns är ju, det är ju absolut bra att det finns en digital utveckling. Men som patient kan man ju välja hur mycket som helst, alla appar och sidor. Och det blir väldigt splittrat vård om man söker sig till olika appar som är för blodtryck och det blir ingen helhet och det blir ju ingen helhetssyn på patient och ingen kontinuitet heller som gör att det inte blir bra vård som jag ser det. För mig är det viktigaste med kontinuitet och relationsbyggande med patienten.

LISBETH: Är det någonting du tänker att det här vill jag prata om när jag nu är med i Näravårdpodden som vi inte har pratat om?

MARJOLA: Ja, det som jag inte kan släppa är ju den primärvård som vi hade i Nederländerna.

LISBETH: Just det, berätta.

MARJOLA: Där är ju 95 % utav allmänläkare eller egentligen alla läkare, det är ju typ privatägda mottagningar, i Nederländerna har ju alla invånare sin egen fasta doktor. Vilket gör att en hel del utav den vanliga vården bara flyter på. Det är väldigt mycket mindre administrativt arbete för att det är ju en solklarhet att du har din fasta läkare och du vet vart du ska vända dig. Och om man jämför med Sverige, Nederländerna har ju 45% nästan av alla i läkarkåren är ju allmänläkare medan i Sverige är det kanske 17% av samtliga läkare som är allmänläkare. Då ser du skillnaden. Så om man verkligen vill uppnå att primärvården är basen i sjukvården finns det väldigt mycket kvar att göra tills man kommer upp till den nivå att man har en primärvård som en självklarhet, genom att man måste ha fler allmänläkare åtminstone. Och det har jag fortfarande i ryggmärgen och har ju fortfarande i bakhuvudet och kanske till och med har som en dröm framöver, att även i Sverige kan man komma så långt att primärvården fungerar som jag har varit van vid i Nederländerna.

LISBETH: Har ni jobbat särskilt med till exempel ST-handledning och hur hittar ni de unga som vill komma till er och göra sin ST i allmänmedicin? Kan ni bidra där någonting från din vårdcentral, att det här känns som ett bra ställe, det här vill jag fortsätta med hela livet.

MARJOLA: Jag tror att där behöver man ju ryktesspridning, att det är ju den är mun mot mun reklamen som finns är det viktigaste. Att om man har en ST-läkare som är nöjd och sprider det och så kan man kanske kan få fler på utbildning oavsett om de är läkare, sköterska eller andra kategorier som är viktigt att ha på en arbetsplats. För då utvecklar man arbetsplatsen också när man tar in unga nya kollegor som ska utbilda sig. Så ja, utbildning av ST-läkare och AT- läkare är ju självklarhet.

LISBETH: Har du någon ST-läkare idag som är hos er, eller?

MARJOLA: Vi har ju tre stycken som är här på vårdcentralen.

LISBETH: För det är ju viktigt det här att vi verkligen kan också se att utbildningssystemen främjar den omställningen. Och både att få mer allmänläkare att bygga på vår starka distriktsköterskekår men också finna andra yrkeskategorier. Du pratar om det här bedömningsteamet och att se till att just basen också för utbildningarna framåt är primärvården. För det är ju där patienterna finns och det är det vi vill ska vara navet. Så att jag tror du är inne på något jätteviktigt, att se till hela utbildningssystemet och hur vi tänker framtidens utbildningar, framtidens medarbetare att utgå från primärvården som nav. Så jättetack att du tog upp det och Marjola, tack för att du ville vara med i Näravårdpodden.

MARJOLA: Tack så mycket för att jag fick vara med och det var jättetrevligt.