”Mod - det är tre bokstäver som är viktiga i det här fallet!”
I omställningen till Nära vård beskriver vi vikten av att det måste ske tillsammans och då är med- och samskapande avgörande. I Näsåker har invånarna tillsammans med region och kommun utgått från behovet för utvecklingen framåt. Astrid Edler-Eriksson, invånare och Sara Hjalmarsson, Nära vårdledare Sollefteå kommun berättar om hu de utvecklar aktiviteter tillsammans som kan stärka den egna förmågan och tar fram det stöd som behövs - Näsåker samskapar, helt enkelt!
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP82 – Näravårdpodden träffar Sara Hjalmarsson och Astrid Edler Eriksson
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
SARA: …det här kommer inte vara sista gången vi kommer behöva jobba tillsammans på det här sättet. Och hur hanterar vi de frågorna?
ASTRID: …tänk att vi vågar prata om det här. Tänk att vi vågar göra det. Så att mod som sagt var. Det är tre bokstäver som är jätteviktiga i det här fallet…
LISBETH: När vi ska göra den här stora omställningen till Nära vård så ska vi göra det tillsammans. Vi pratar väldigt mycket om medskapande och samskapande också med invånare. Och idag ska vi få veta mycket mer om hur man kan göra och varför det är så viktigt. Så välkommen till Näravårdpodden Sara Hjalmarsson och Astrid Edler Eriksson. Välkomna.
SARA: Tack.
ASTRID: Tack så mycket.
LISBETH: Jag tänker vi börjar med att ni får berätta vilka ni är. Astrid, vill du börja?
ASTRID: Ja, det kan jag göra. Jag är pensionär sedan ett antal år tillbaka och bor här i centrala Näsåker. Mitt emot samhällsrummet egentligen. Och jag har arbetat inom elbranschen i cirka 30 år och de senaste 10–15 åren av min yrkesverksamhet så hjälpte jag människor som lever med skyddad identitet. Och det kan vara en ganska omständlig procedur så jag var med och gjorde rutiner för hur det skulle gå att genomföra. Att de får sin el och lite andra saker som även människor med skyddad identitet behöver hjälp med även inom elbranschen. Så att det har varit väldigt intressant och givande för min del. Så att så ser det ut och jag bor i en fin lägenhet här på byn och jag har ett bra liv så här långt.
LISBETH: Vad intressant. Ja det har man inte tänkt på, att ha skyddad identitet och kunna få till sig samhällstjänster. Så vilket viktigt jobb.
ASTRID: Och jag jobbade ju då på ett företag som heter E-on och de hade ju väldigt få rutiner för hur det här skulle gå till och då kom jag in i bilden och jag fick hjälpa till att göra de här rutinerna och vad jag vet så funkar det fortfarande väldigt bra. Men sen om det blir läckor för sådana här människor, det beror också väldigt mycket på hur de själva framför sina budskap och ibland så kanske man glömmer bort att man är skyddad och talar om precis allting och då kan det vara kört i många avseenden, då måste man börja om från början så att säga.
LISBETH: Egentligen låter det som att du också har väldigt mycket arbetat med medskapandeprocesser i ditt yrkesliv?
ASTRID: Ja, det kan man ju faktiskt säga. Medskapandeprocesser verkar ju finnas nu när man tänker efter i alla delar av ens liv egentligen och även inom yrkesverksamma området. Så det ligger mycket i det.
LISBETH: Säg också någonting om samhället Näsåker, var finns det i Sverige och hur ser det ut där?
ASTRID: Ja Näsåker är ju en liten by och är väl väldigt känd för Urkultfestivalen som brukar vara här varje år. Och då kommer ju människor från hela världen, upp mot en 10–15 000 under tre, fyra dagar. Och vi ligger fyra och en halv mil norr om Sollefteå. Och ja en liten by, i centrala Näsåker bor väl cirka femhundrafemtio - sexhundra människor.
LISBETH: Men då har vi satt in det på världskartan också. Och Sara berätta, vem är du?
SARA: Jag heter Sara Hjalmarsson och är född och uppvuxen i Linköping, men boende ett par mil utanför Sollefteå sen 17 år tillbaka någonting. Har mitt professionella ursprung som sjuksköterska och distriktssköterska. Jobbat egentligen i alla typer av organisationer, slutenvård, primärvård, men mestadels i den kommunala hälso- och sjukvården. Har under de senare åren jobbat lite som chef för medicinskt ansvarig sköterska, men är nu Nära vård ledare i Sollefteå kommun.
LISBETH: Ja men säg lite grann om det, relationen till det ni kommer att prata om, om medskapande processer och relationer till Nära vård.
SARA: Ja, jag tänker så här att för att vi ska kunna möta omställningen till en god och Nära vård och på riktigt egentligen möta de behoven och utvecklingen utifråns behov, så behöver vi involvera våra invånare. Vi behöver medskapa tillsammans med invånarna för att också på något sätt se och utforska att det faktiskt är riktiga behov vi bemöter. Vi pratar ju också om det här, att vi i vårat fall och i det här medskapandet vi har varit i nu, så handlar det ju faktiskt också om att, lika väl som det gör i mötet mellan om vi nu ska prata profession och patient eller profession och person, att någonstans stärka förmågor. Att vi också tillsammans jobbar för att stärka varandras förmågor, för vi som profession och i vårat fall offentliga verksamheter har så otroligt mycket också att lära av dem vi faktiskt är till för. Oavsett om vi pratar i som jag sa tidigare i mötet mellan två personer, i mötet med en grupp människor som i det här fallet är Näsåkers invånare, men kanske också även på samhällsnivå.
LISBETH: Jag kom ju precis på morgonen här från vår forskningsfrukost för Nära vård, då vi pratade om personcentrering och då tänker jag att det du säger är ju egentligen att också medskapandet på, ska jag säga samhällsnivå eller på invånarne nivå också är någon typ av personcentrerad process?
SARA: Absolut. Någonstans, så tänker jag, jag har reflekterat ganska mycket kring det här. Hur tänker vi kring de här nära personcentrerade, den delen i omställningen. Hur kan vi relatera den delen också till grupp och till samhällsnivå? Och någonstans kan jag se att vi pratar egentligen lite om samma saker där på individnivå, mötet kanske handlar om att främja någons egenförmåga när det kommer till ett hälsofrämjande arbete eller i den diagnos man har eller så. Så handlar det ju egentligen lite att stärka invånarna i en by. Att tillsammans med oss jobba framåt och också stärka de förmågorna som finns hos invånarna, i det här fallet i Näsåker.
LISBETH: Ja, men jag sa just åt dig, Astrid, innan vi skulle börja inspelningen att jag har ju sett dig på film även om vi inte har träffats innan och ni har ju på olika sätt uppmärksammats för ert arbete med Näsåker samskapar. Så berätta, om du Sara börjar berätta vad handlar Näsåker samskapar om?
SARA: Näsåker samskapar har sin grund i egentligen, från allra första början hade vi en grund i att vi var ett par personer ifrån region och kommun som hade ett uppdrag att intervjua invånare kring en god och Nära vård. Och i det här fallet där vi satt så kände vi att nej, det skavde lite i oss. För just i den här delen så handlar det, vi upplevde någonstans att det handlade lite om som att ni vet att man stämmer av en checklista lite så. Just i det här uppdraget vi då hade. Och där vi kände att nej, men vi skulle vilja göra det här på riktigt. Vi skulle på riktigt börja från grunden, lyssna in och utforska behoven hos de här invånarna här i Näsåker och någonstans utgå ifrån det i fortsatt utveckling, och göra de här personerna, invånarna delaktiga i fortsatt utveckling. Så det var egentligen grunden till att vi sedan började att planera hur det här skulle gå till och där vi också hamnade i en dag, den 28: e augusti förra året. Jag vet inte, Astrid, vill du berätta lite om den dagen?
ASTRID: Ja, det kan jag göra. Det var ju då en samling ifrån såväl kommunen som regionen borta på festplatsen där det här så kallade Urkultfestligheterna pågår. Så samlingen var ju där då, med olika aktiviteter där kommunen visade olika hjälpmedel inom äldreomsorgen och även It-teknik fick man ju en genomgång utav. Och sen var det ju olika stationer med frågor och där man kunde diskutera och lätta sitt hjärta över vad man kände just när man kom in i det här området så att säga. Och ja, jag fastnade väldigt mycket för ja, jag fastnade väldigt mycket för Sara. Därför att hon var för mig den första som jag träffade på och jag hade av personliga skäl det ganska tungt just då, genom att min syster avled och gick ifrån oss inom loppet av 10 månader. Och till saken hör att hon bodde i den här lägenheten där vi nu har Samhällsrummet. Och det gör och gjorde att jag blev extra triggad och började fundera på det här med Nära vård och vad vi kan åstadkomma här på byn med tanke på vad vi har haft för någonting. För vi har ju haft både läkare, distriktssköterska, tandläkare och så försvann det allt eftersom. Och i det läget var jag personligen i alla fall, att det här var skönt, nu fick jag lätta mitt hjärta lite grann. Och gick ju med i en arbetsgrupp också då samma dag som vi kom, på slutstation där Sindy då fanns också. Och då före mig så var det några andra damer här på byn som hade gått med i den här gruppen så att det var så det började.
LISBETH: Och jag tänker när du gick dit den här dagen, vad hade du för förväntningar? Nu ska jag möta region Västernorrland och kommunen. Vad hade du, kommer ihåg det?
ASTRID: Ja, det gör jag. Jag måste säga att förväntningarna var ungefär, ja, vad ska jag säga som ett rakt streck. Därför att den här samlingen hade föregåtts av lite andra saker med information som vi här på byn och jag var självmedveten om det. Vi tyckte inte riktigt vi fattade, vad var det här för någonting? För det var ju en helt ny sak, alltså. Någonting som var helt nytt för vår del i alla fall så förväntningarna var ju. Ja, jag hade inga förväntningar, jag var bara intresserad av att gå dit och få prata och när jag gick hem då hade jag stora förväntningar på att det här kommer att kunna leda till någonting och det har det ju gjort också. Så att jag tycker på den här korta tiden så har vi faktiskt kunnat tillsammans åstadkomma rätt så bra grejer.
LISBETH: Ja, ni pratar ju om samhällsrum och annat, det tycker jag vi kommer tillbaka till, vad resultatet blev av den här dagen och framåt. Jag är nyfiken ändå Sara på, när ni gick dit den här dagen, dels vad hade du för förväntningar och hade ni planen på den här arbetsgruppen och sättet ni ska jobba vidare? För jag tycker jag har stor erfarenhet av att väldigt mycket när vi gör saker från hälso- och sjukvård eller från samhällsinstitutioner så kommer vi ut och informerar om hur det är. Men ni bestämde er för något annat. Ja, vad gick du dit med för förväntningar och hur var tanken?
SARA: Det första vi egentligen någonstans kom överens om, vi som var där, dels var det så här att vi skyltade inte med om vi tillhörde region och kommun. För någonstans kände vi också att vi står här och det är inte viktigt. Vi var också väldigt noga med att på något sätt försöka göra det här till invånarnas dag. Vårt absolut största fokus den dagen det var i det här fallet att lyssna in. Även om vi hade lite information om IT och hjälpmedel såsom Astrid också sa så gick vi dit med att, det här är inte regionen och kommunens dag. Vi är inte här, utan vi står här för eran skull, vi vill höra om era upplevelser, vi vill höra om er frustration, er oro, tankar idéer och förväntningar. Det är det som är viktigt. Sen var vi ju också väldigt, väldigt medveten om och det hade vi ju också pratat om innan, att det här handlar om ett medskapande. Vi måste också ta tillvara på det här, de här samtalen och de här mötena som vi har och skulle ha den här dagen, det behöver vi också göra någonting aktivt med. Så att det vi hade den här dagen, det var ju att när man hade gått runt till de här stationerna och vi hade haft de här mötena och de här samtalen så fick man också skriva upp sig om man var intresserad och nyfiken på att fortsätta i den här arbetsgruppen då som Astrid pratar om. Och fortsätta, att tillsammans med oss i region och kommun liksom utveckla och prata om det här materialet också som vi hade fått in och hur vi skulle jobba vidare med det.
LISBETH: Jag tänker också Astrid, du var inne på det, att mycket har försvunnit av servicen i erat lilla samhälle. Kan du inte ge oss en liten historisk blick. Hur ser hälso- och sjukvården ut eller såg den ut tidigare på er ort?
ASTRID: Ja, vi hade ju en hälsocentral med en fast läkare och en eller två sköterskor. Vi hade distriktssköterska och vi hade tandläkare. Och, ja den fungerade alltså som hälsocentral helt enkelt. Och sen är jag är lite dåligt bevandrad i vad som hände när de här grejerna försvann allt eftersom. Jag har inte riktigt greppat verkligheten som framstod då att det här skulle försvinna utan det gick tydligen stegvis och sedan så är det ju så att jag har inte bott här i Näsåker hela tiden som vi hade den här verksamheten fullt ut heller. Men ja, jag vet inte riktigt om jag kan svara på något annat sätt än att det funkade som en hälsocentral och att det var tryggheten alltså. Även, det fanns till och med möjlighet att få ha samtal med en psykolog. Det vet jag, det fanns möjligheter till sådana saker också, så att det var jättebra grej vad jag förstår. Alltihop funkade bra då.
LISBETH: Men jag tänker att det är också en utveckling vi har sett runt om i Sverige att vi inte kan ha samma samhällsservice ute i glesbygd. Och då tänker jag att när ni då börjar det här samtalet Sara och tänker att ja, men det finns ju också förväntningar såklart från befolkningen. Hur tänkte ni då? Att hur ska vi kunna möta de förväntningar som finns? Kommer de att vara rimliga, kommer vi kunna möta upp till det. Hur gick era tankar där?
SARA: Vi ska ju också ha med, i den här processen så var det ju också så att det har ju alltid funnits också en samverkans yta och en dialog med våra politiker och tjänstemän i respektive organisation där vi också förde en kontinuerlig dialog. Vi som är i den här processen och mötte de här invånarna förde dialog kring, ja, men vad är det för upplevelser, förväntningar, tankar och funderingar man har? Och jag tror att den dialogen var också väldigt, väldigt viktig. För till syvende och sist så är det ju så att när vi också frågar våra invånare och utgår ifrån medskapande och de faktiska behoven, så är det ju så att det som kommer är ju inte alltid sånt som vi är vana där riktigt. Och våra strukturer på något sätt är inte byggda kanske för att lösa de behoven, i det här fallet då i den lokala kontexten Näsåker. Så här hade vi också en framgångsfaktor i att vi hela tiden hade den här dialogen. Jag skulle säga att vi hade någon form av trehundrasextio graders dialog, fast den kanske inte alla gånger skedde med alla runt bordet samtidigt. Det här gjorde också, tänker jag att när vi väl också landade i vissa behov, vissa frågeställningar och områden så här, så hade vi kanske också hunnit reflektera en del kring ja, men hur gör vi nu med det här. Och där är ju till exempel provtagning, samhällsrummet och provtagningen är ju ett väldigt konkret exempel på när vi någonstans i samverkan och i samverkan med invånarna var tvungen att lösa någonting på ett annat sätt än vad vi har gjort tidigare.
LISBETH: Ja, men berätta om det. Det här samhällsrummet som vi har kommit tillbaka till några gånger har också blivit ett resultat av ert medskapande. Vad är ett samhällsrum?
SARA: Vill du att jag svarar, Astrid?
ASTRID: Ja, börja du!
SARA: Ja, det beror egentligen lite på hur man tänker sig ett samhällsrum. Vi skulle ju kunna ta det rent formella begreppet samhällsrum. Det finns ju en formalia kring det, där det i grund och botten handlar om att det måste ske en samverkan mellan regionen och kommunen för att man ska faktiskt få kalla någonting ett samhällsrum eller ett hälsorum. Vi valde mellan de här två olika begreppen och det hade ju vi Astrid också, vi pratade om det här i den här arbetsgruppen kring ja, man har möjlighet att kalla det hälsorum eller samhällsrum. Och då valde vi begreppet samhällsrum också för att vidga perspektiven. Så någonstans handlar det om att det vi egentligen också vill framhålla lite är att samhällsrummet, det är liksom inte regionen eller kommunens lokal eller plats eller så, utan det är ett gemensamhetsutrymme. Och som också kan utvecklas till att bli egentligen utifrån behov. Nu har vi provtagning, vi har visst BVC i det här rummet och det är också så att man kan komma hit och få diabeteshjälpmedel. För tidigare har man fått åka till respektive hälsocentral också för att kunna hämta ut sina diabeteshjälpmedel. Men vi vill också på något sätt öppna upp för att det här samhällsrummet skulle kunna vara så mycket mer.
LISBETH: Hjälp oss att tänka, vad skulle det vara för någonting?
SARA: Vi har ju, nu får du rätta mig lite Astrid om det är någonting du tycker jag är ute och cyklar, men jag vet att vi till exempel har pratat om att det skulle kunna vara en mötesplats där vi skulle kunna träffas. Och det vi också pratat en hel del om är ju det här till exempel med perspektiv. Det har varit en av våra ganska stora utmaningar i den här processen också att någonstans försöka hitta, vi behöver få in olika perspektiv. Också för att det vi gör tillsammans, att det ska finnas en hållbarhet i det. Så det har vi pratat en hel del om, att det här skulle kunna bli en mötesplats där olika perspektiv får mötas och där vi kan jobba med olika frågeställningar och olika behov som uppkommer i byn. Vi har ju också, det har ju varit mycket fokus på hälso- och sjukvård och de här konkreta praktiska sakerna. Men vi har ju också under dialogen under processens gång insett att vi också kanske kan behöva liksom vidga våra perspektiv. Många nämner att, vi kan ta en så konkret sak som kollektivtrafik, till exempel. Hur kollektivtrafiken påverkar möjligheterna att kunna ta sig till hälso- och sjukvården eller den digitaliseringen som ändå sker i hälso- och sjukvård, hur den på något sätt också hanterar de miljödelarna. Så det här är ju också någonting vi sitter med, hur skulle vi också kunna bredda perspektiven utifrån de aspekterna. Men mötesplats tror jag Astrid är väl någonstans det som vi har pratat en del om.
LISBETH: Ja, för jag tänker, vad tänker du att samhällsrummet betyder för dig och invånarna i Näsåker?
ASTRID: Ja, vi har ju pratat lite grann om till exempel en viss typ av information och därmed kanske någon typ av samarbete med skolan. Vi har ju en klass 1 till 6 skola här och vi har två dagis här på byn. Och ja även att vi kan få, alltså, jag tror ju att det finns dolda förmågor här på byn som man kanske inte ens tänker på att de finns och att de kanske skulle kunna bjudas in och få presentera sig för varandra och för oss som så att säga är med i gruppen om vi säger så. Och att ja, man kan bjuda in, Sara och jag pratade lite grann om polisen, att de får presentera sig. Arbetsförmedlingen. Det som inte finns här på byn men som kanske finns i Sollefteå och i närområdet där. Så man skulle kunna sammanföra Näsåker med Sollefteå, vad som finns där också i frågan om saker och ting som inte vi har riktigt bra grepp på. Och det gör ju att man kanske i och med att man får träffa andra organisationer så skulle man kunna vidga vyerna och komma in på ett spår som man överhuvudtaget inte har tänkt sig. För att det är ju det jag tycker är så spännande med det här, att man får inte bara fastna på hälso- och sjukvårdsfrågor. Livet består ju även av andra saker. Och ja, jag vet inte, det skulle vara kul om vi kunde bara få diskutera oss fram till någonting konkret och få en början. Och vi har ju haft en dialog med en kille på kommunen i Sollefteå som presenterade skyddsåtgärder och skyddsrum och jobb omkring detta, vad som finns att erbjuda vid strömavbrott och andra naturscenerier som kan inträffa. Så att det finns mycket mer, men det gäller att, vad ska jag säga, låta bli att stirra sig blind på det här med hälso- och sjukvårdsfrågor. Även om det naturligtvis är a och o det också, så finns det lite annat som skulle kunna göra att vi får en annan substans i det vi håller på med.
LISBETH: Jag tycker också er film är så härlig! Därför jag tänker det du beskriver om hur samhällsservicen har försvunnit i er mindre ort och så ser det ut på många ställen och att förväntningarna från er som invånare var ju inte enormt stora tycker jag. Utan jag tycker att det känns när jag såg filmen där som att ja, men vi vill hitta någonting tillsammans som gör det bättre, inte att man tänker att det är jättestora förväntningar man har. Tycker ni också att det var på det sättet, att det finns en förståelse för att vi måste hitta nya lösningar?
ASTRID: Vad säger du, Sara?
SARA: Absolut och ibland tror att vi kanske behöver också, vad ska jag säga, tänka på eller min reflektion är ju att människor är kloka, alltså människor är kloka, förnuftiga. Och det har blivit så tydligt under den här processen och jag har någonstans tänkt att vi inte är det, men jag tror att vi ibland har glömt bort det lite. Vi har i all vår, nu går ju tillbaka till hälso- och sjukvården, alltså i all vår specialisering i just det här, specialisering har blivit så viktigt och att vi har jobbat också väldigt mycket i stuprör kring det. Det gör att någonstans längs vägen har vi glömt bort klokskapen och förnuftet. Och det som är så tydligt slående för mig och som sagt Astrid, ni visar så fantastiskt i den här filmen. Det är den klokskapen och den förnuftigheten som finns som jag tror att vi, eller inte tror jag vet att vi behöver. Vi behöver den i hälso- och sjukvården. Vi behöver få in den klokskapen och det förnuftet i den här omställningen.
LISBETH: För jag tänker att tänk om det är så att vi inte riktigt vågar gå till ett samskapande för att vi har glömt bort lite grann av att det finns klokskap och att det håller oss borta egentligen från att jobba på de här sätten. För vad gjorde att ni vågade ta steget?
SARA: Någonstans, så det var det nog flera faktorer som gjorde det. Den ena faktorn var ju tilliten egentligen från det jag sa, med strategisk ledning och politik. Att de satte någon form av tillit till oss och gav oss det här handlingsutrymmet och möjligheten att faktiskt våga gå in och göra den här iterativa processen. Sen tror jag någonstans att för oss så tror jag att det också fanns en känsla av att, det låter ju konstigt kanske, men att det här är inte fritt valt arbete. Vi måste göra det här och vi måste tillskapa oss modet att involvera det. Sen har vi en enorm trygghet i varann som grupp. Vi har ju varit ett par stycken och framförallt då den tjugoåttonde augusti, så vi var ju ett gäng från regionen och kommunen som gjorde det här och vi hade ju också väldigt mycket trygghet i varann. Vi hade jobbat upp, man pratar ju om det här med psykologisk trygghet och hur viktig den är. Och det var också ett fokus i den här processen för att vi skulle känna att vi vågar lite så där, vi tar varann i hand och så tar vi klivet ut. Vilket ingen av oss tror jag ångrar någonstans idag att vi faktiskt vågade. För vi har ju jobbat väldigt mycket också med reflektion. Det har ju varit en stor del i den här processen att någonstans försöka få fatt i det här lärandet och jag skulle säga att mod är ju en väldigt, väldigt viktig del i det här. Och egentligen att det kräver mod av oss allihop. Jag tror också Astrid, jag vet inte, men det kräver ju liksom inte bara mod av oss, som kanske jobbar i offentlig verksamhet, utan kanske faktiskt modet från oss invånare och medborgare att också våga gå in i det här och våga kliva in i ett sånt här samskapande. Så mod skulle jag säga.
LISBETH: Hur tänker du Astrid?
ASTRID: Ja, men det är ju så här att utan mod så kommer det inte att hända någonting annat än att ja för det första så blir det ju inget samskapande. Det kommer inte att bli någon dialog utan det blir bara en monolog och modet att våga säga saker och ting utan att be om ursäkt för det utan säg vad man tycker och tänker under städade former, om jag säger så. För det kommer man längst med om man försöker att vara lugn och samlad när man kommer på en idé och framför den, vare sig man tror på den riktigt eller inte. För rätt vad det är så kommer ett embryo som gör att ja, det var fixat. Tänk att vi vågar prata om det här, tänk att vi vågar göra det. Så att mod som sagt var, det är tre bokstäver som är jätteviktiga i det här fallet.
LISBETH: Om ni bara beskriver lite grann det här samhällsrummet lite mer. Vad finns där för service idag? Vi har tankar om vad som kan komma och hur man kan använda det. Men vad kan ni som invånare i Näsåker få i samhällsrummet idag, eller hur kan ni använda det?
ASTRID: Berätta du Sara.
SARA: Okej, ja som det ser ut nu så har vi då en samverkan. Det var ju så här att provtagning var ju en sån här stor sak. Vi märkte där i den här dialogen när vi pratade med både er Astrid som var med i arbetsgruppen, och jag var även på en skördemarknad och pratade med invånare. Så att provtagningen var ju någonting vi också tog till oss, så att en gång i veckan tre timmar så har samhällsrummet öppet för provtagning. Och det här sker då i samverkan mellan regionen och kommunen, så att det är kommunens undersköterskor som är här och tar proverna. Men att man bokar tid som vanligt på hälsocentralen och så får man säga att man bor i Näsåker och då får man en tid här på hälso- eller på samhällsrummet. Sen så är det så att det kommer också att vara viss BVC-verksamhet. Det kommer ske i överenskommelse mellan föräldrarna och BVC-sköterskan på hälsocentralen och då har man möjlighet att träffas här på samhällsrummet. Och som jag sa tidigare, så hjälpmedel. Det är ju så att om man har olika hjälpmedel så har man tidigare varit tvungen att åka till Ramsele eller Junsele hälsocentral som ligger ett par mil härifrån byn. Men nu kan man då på måndagar, samtidigt som det är öppet för provtagning komma hit och hämta ut sina just nu då, diabeteshjälpmedel. För att slippa sitta och åka och hämta ut de här på omkringliggande hälsocentraler.
LISBETH: Vad har det här betytt för samverkan kommun och region?
SARA: Jag skulle säga att vi har tagit enorma steg framåt i samverkan. Någonstans så upplever jag att det har funnits en, just också för att det fanns en tillit i den här processen, man fick en sån möjlighet att få det här handlingsutrymmet, så har jag också upplevt en så stark gemensam drivkraft att göra gott. Att på något sätt försöka göra gott för i det här fallet då invånarna i Näsåker. Och vi har också fått friheten att faktiskt jobba med det utan att riktigt vara begränsad av kanske alla gånger det här som jag sa med struktur och stuprör och den här delarna. Och det har förstärkt processen i sig. Vilket gör att vi ser ju oss här, tror jag, vi som har jobbat ifrån region och kommuner närmast i den här processen. Vi tänker ju inte riktigt på att vi är anställda av olika arbetsgivare. Utan vi är på något sätt, vi är kollegor och tillsammans med invånarna så jobbar vi mot gemensamma mål.
LISBETH: Du, Astrid, du nämnde också Sindy i ett litet så här... Vem är Sindy, det blir man ju nyfiken på?
ASTRID: Ja hon jobbar ju på regionen och är väldigt duktig på It-teknik och har hjälpt oss att framställa visst informationsmaterial. Så att hon har ju spelat en stor roll när det gäller det i alla fall. Väldigt trevlig tjej och lätt att komma i kontakt med och det tycker jag är...det är det som är så häftigt på något vis, med det här samskapandet så här långt. Att man har inte känt att jaha, jobbar du på regionen? Ja då kanske jag måste uppträda eller föra mig på ett visst sätt. Utan här har man bara kunnat vara precis den man är i vanliga fall. Åtminstone har jag känt det så och det är därför som jag fortsatt är intresserad av att komma fram till andra lösningar och lite nya idéer i det här fallet. Så är det.
LISBETH: Jag funderar samhällsrummet, har det öppettider eller hur fungerar det?
SARA: Nej, som det ser ut nu så är det ju då mellan 8 och 11 på måndagar som det är öppet. Sen har vi ju en vad ska jag säga, vi har ju en dialog. Som idag, till exempel så sitter jag i samhällsrummet, jag och Astrid och gör det här. Och jag kommer att vara kvar i samhällsrummet och då har vi startat också, det måste vi ju berätta Astrid. Vi har startat en Facebookgrupp. För det är ju också så här att när vi försöka hitta, det är ju en utmaning när vi är två olika organisationer tillsammans med invånarna. Och man ska försöka hitta samverkansytor. Eftersom vi också sprider vår information, ja, men kommunen har sin hemsida och regionen har sin. Så nu har vi startat en digital grupp som heter samhällsrum Näsåker som är en yta där vi alla är kan göra inlägg och där vi alla kan informera och någonstans också samskapa på den typen av yta. Så idag till exempel, så sitter jag i samhällsrummet, så idag la jag ut i gruppen att dörren står öppen och kaffet är på, välkomna in så pratar vi lite. Det var så här också kan jag säga, att vi hade öppet hus den 7:e mars. Så då hade vi också en liten, vad ska jag säga, medborgardialog där vi fick in ganska mycket material kring vad man hade för idéer om att utveckla samhället egentligen. Så det var också någonting som jag la ut lite idag, att ja fortsätta att fundera kring hur vi går vidare med det materialet. Så använder vi ju också samhällsrummet som just den där mötesplatsen, men också kontaktyta.
LISBETH: Blir du kvar på kaffe Astrid sen efter vi har spelat in i samlingsrummet?
ASTRID: Ja hur mycket är klockan?
LISBETH: [skratt] Den är tio över tio!
ASTRID: [skratt] Ja jag blir kvar på kaffe, för vi skulle vi titta igenom lite utav det här materialet som kom fram också nu då den 7:e mars. Det ska väl också Sara, vi kan hjälpa dig i så fall att sätta upp det på en vägg här så får vi titta lite grann vad det är i huvudsak som har kommit fram där. För det var ju massa olika idéer, många var ju väldigt lika fast de sades, ja med olika ord, så att säga.
LISBETH: Jag måste ju säga att jag fick en tanke, dels tycker jag att när ni beskriver det här samhällsrummet tänker jag också kopplingen till hela hållbar utveckling och Agenda 2030 tänkte jag på när ni pratade. Men så tänkte jag också på en föreläsare jag hörde för ett tag sen som pratade om digitalt utanförskap och hur viktigt det är att alla kan vi någon gång vara digitalt utanför och det att man inte känner sig trygg med den digitala tekniken. Och ju mer som våra samhällstjänster, inte minst hälso- och sjukvård digitaliseras, ju mer måste vi ha mötesplatser där vi faktiskt får träna på det digitala och träna gemensamt. Så tänkte jag ja, men det är ju perfekt att ha ett samhällsrum och så kommer det något nytt. Nu ska vi kunna göra det här på 1177 eller vi ska kunna göra det här med en egenmonitoreringsdel. Att kunna få träna ihop, men det kan säkert komma in i era förslag, annars får jag kanske ge ett litet förslag till ert samhällsrum.
SARA: Ja, och vi hade faktiskt den, i januari så var det så att vi hade en ganska stor föreläsning. Och den var ju också i syfte egentligen kring att skapa någon form av gemensam förståelse kring ja men vad menar vi med medskapande och samskapande medborgardialoger. Så då hade vi ju bjudit in Hans Abrahamsson som är freds- och utvecklingsforskare till en föreläsning. Och så skulle vi bjuda in och tanken var ju att politiker, tjänstemän och invånare då skulle få vara med. Och i samband med den föreläsningen så hade vi också öppet här på samhällsrummet för att man skulle få möjlighet att komma in och få träna på att koppla upp sig och så. Så att det här digitala, vi har också haft en del samverkan med vår IT-avdelning på kommunen som jobbar mycket med digitalt utanförskap och funderat kring ja men hur skulle vi kunna jobba med den frågan och använda samhällsrummet också som en del i det.
LISBETH: För det är också ett sätt att driva utveckling tänker jag, att ha en sådan mötesplats där ni kan mötas tillsammans och på det sättet möjliggöra utvecklingen.
ASTRID: Det är viktigt ja!
LISBETH: Ni har kvar den här arbetsgruppen som bildades som du anmälde dig till Astrid eller?
ASTRID: Ja det finns ju en grupp med ett antal namn i och sen så är det väl så här att under de senaste träffarna vi har haft så är det ju, det är samma antal människor och det är samma människor som kommer. Sen så vet inte jag hur aktiv man är, de som är med i gruppen för övrigt. Det som jag efterlyser och som skulle kunna vara jätteskoj, det är att vi finge in lite mera aktiva unga människor. För det finns ju ett antal unga barnfamiljer som är nyinflyttade och ja, det skulle ju vara kul om det kom in lite unga människor också tycker jag. För att det kan ju bli lite ensidigt bara om vi sitter här och är pensionärer hela gruppen. Då glömmer man lätt bort att vi själva har varit unga och nej, det vore ju kul om det kom in mera nytt fräscht ja.
LISBETH: Hur tänker du Sara kring det? Jag tänker det här, att hur möter vi dem vi inte möter på något sätt? Hur ska vi se på det i de här samskapande processerna?
SARA: Jag tycker att det, vad ska jag säga? Det är jätteviktigt att få in olika perspektiv och jag tror att vi också har en, vad ska jag säga? En historik och kultur av att vi gärna vänder oss till redan etablerade grupper och det här att man kanske har ett etablerat samarbete redan som offentlig verksamhet med vissa av våra stora liksom.
ASTRID: I vår process har ju vi på något sätt, kanske inte egentligen riktat in oss mot det här utan det vi vill ha in det är ju invånare.
SARA: Och jag har någonstans väldigt mycket funderat över det, men hur når vi de här människorna? Hur når vi de här som inte är de här aktiva och som ofta finns i de flesta konstellationer i ett sammanhang på något sätt så. Och där jobbar vi ju hela tiden med att försöka hitta vägar, för att det är också det jag säger och också som du nämner Lisbeth, det här att lyfta det. Att hälso- och sjukvården är ju ingen enskild ö som är skild från omvärlden, utan vi pratar ju också den här hållbara utvecklingen och för att skapa en hållbar utveckling så behöver vi få in allas perspektiv. Så det här är en utmaning som vi funderar väldigt, väldigt mycket kring.
LISBETH: Jag hörde någon som jobbade design drivet med att utveckla ungdomsmottagningen. Och det är klart att då kan man fråga de ungdomar som kommer till ungdomsmottagningen, men det kanske allra viktigaste är att förstå, vilka är det som inte kommer dit och vad skulle de behöva istället, så vi når kanske dem. I det här fallet var det mycket killarna som inte kommer. Det hade också med olika sociala bakgrunder att göra. Och jag tänker att det där är ju ett viktigt perspektiv att ha med sig i samskapandet.
SARA: Ja, absolut.
LISBETH: Jag tänker vi ska börja runda av, men jag skulle också Sara, du har återkommit till det här med politikens och ja, dina chefers roll för att det här ska ha kunnat göras. Hur fick ni det att hända?
SARA: I det här fallet så dels om jag återgår till det jag pratade om tidigare att vi faktiskt hade de här personerna med beslutsmandat med oss under processen. Även om vi fick ett stort handlingsutrymme och hade en hög grad av tillit så hade vi ju en kontinuerlig dialog i vad som hände. Och sen tror jag att i vårt fall var det lite så här att vi gick ju in i en väldigt iterativ process. Jag tror vi hade, det var mycket mod. Vi visste inte riktigt vad som komma skulle och det vet vi ju egentligen fortfarande inte, men det vi någonstans tror alla kände var att det som kommer måste vi ta hand om. Och då var jag så att när till exempel som jag nämnde tidigare då frågan om provtagningen dök upp, som också krävde en överenskommelse. Här krävdes det faktiskt beslut på övergripande nivå och en överenskommelse som vi aldrig någonsin tidigare har gjort här, i alla fall hos oss, mellan region och kommun. Men vi kände liksom att nej, men det här är så viktigt för våra invånare. Och också så avgörande i det här, när vi pratar om tillit. Det fanns inget riktigt alternativ till att på något sätt lösa det här och bemöta det här. Men det skapade också en, det kan jag också säga för att eftersom vår process har varit väldigt iterativ och vi någonstans har fått ta saker ibland lite på volley tror jag, alla även politiker och strategisk ledning. Så skapar det också tror jag en ganska hög grad av reflektion kring äh just det, det är ju det här som också kommer vara omställningen på strategisk nivå. Att det skapade en, det här kommer inte vara sista gången vi kommer behöva jobba tillsammans på det här sättet. Och hur hanterar vi de frågorna?
LISBETH: Ja så otroligt intressant, för det är ju verkligen när vi börjar jobba i de här mellanrummen med varandra som vi får fina effekter och att kunna då göra det. För jag tycker du beskriver det som jag tänker att du också har beskrivit Astrid, det är att ni menade allvar. Man måste på något sätt mena allvar om man går ut i en sådan här dialog. Att vilja göra förändringar som kommer upp och när man har sett behovet.
ASTRID: Ja, och precis så upplever jag det i alla fall och det tror jag de flesta i gruppen gör, att har man börjat att engagera sig så kan man ju inte bara tycka att nej, det händer inte någonting nog fort, informationen är för dålig. Och när man kommer till ordet information så är ju det nästan det svåraste vi sysslar med. Därför att hur mycket man täcker in och hur mycket man informerar så är det ju alltid ett antal människor som inte har tagit del av det. Och det vet inte jag riktigt hur man löser. Jag tror det är en gåta. Det är ett mänskligt beteende att inte hinna ta in allting och engagera sig och dessutom är det väl så här att det man är intresserad av det vet man. Det har man sett och det har man fått information om. Sen så finns det väl saker och ting som kanske man inte är fullt så intresserad av. Så att nej, men engagemanget är jätteviktigt och även om man stöter på patrull så måste man inse att Rom byggdes inte på en dag utan jag tycker vi har kommit jättelångt bara att få det här med provtagningen tillbaka och vad det tillhör. Så jag är jätteglad för det. Jag är lite stolt också att vi tillsammans har kunnat komma fram till vad det idag är hos oss i alla fall.
LISBETH: Men det där är ju jätteintressant det du säger, jag tycker också du säger att ja, det krävs ju också att man menar allvar och vill vara med och medskapa. Det kräver ju också engagemang från invånarna och att det är det du beskriver att ja, men du har gått in i det här och varit beredd på att också engagera dig.
ASTRID: Ja och det där har väl kanske lite grann med vad man har arbetat med, vad man har haft för yrke. För jag har ju som sagt var ett mångårigt yrkesliv i olika konstellationer och det gör ju att utifrån det så får man ju en ett visst synsätt på hur intresserad av världen man blir, av sin omgivning, av människor och alltihopa. Och jag tycker det är intressant och just det här att kunna bara sätta sig ner och lyssna och respektera att om någon tycker tvärtemot vad jag tycker, då lämnar jag inte rummet så att säga, utan då måste man också vara så pass stark i sig själv att man vågar ta en diskussion. Och sen så är ju förhoppningen att när man har diskuterat klart och vi kommer fram till ett resultat och så är vi överens. Och det är dit vi måste komma och vi är på god väg tror jag.
LISBETH: Jag tycker ni har verkligen inspirerat mig med ert samtal. Vi ska börja avrunda. Men är det någonting som ni inte har fått säga som ni tänker, det här vill jag ändå, det här är viktigt för det här samskapandet?
ASTRID: Ja, för mig är det ju som en sammanfattning att det här är så viktigt, så det måste få fortsätta och jag ser egentligen inget slut. Utan ju längre vi kommer och ju fler visioner som kommer fram och fler idéer så mer intressant blir det här och det kan sluta med väldigt oväntade saker som är positivt och kanske för en del inte är så positivt för man hade väntat sig någonting annat av det här. Och som sagt var, engagemanget det är a o faktiskt, så ser jag det på det hela.
LISBETH: Tack, Astrid, är det någonting Sara som du vill lägga till?
SARA: Jag skulle nog vilja bara liksom poängtera igen att jag tänker att det här är inte fritt valt arbete, det här är någonting vi måste göra för att klara omställningen och möta behoven hos de medmänniskorna, våra invånare och medborgare. Och jag vill skicka med att våga kliva ut någonstans, våga att ha det här modet. För det ger så otroligt mycket tillbaka.
LISBETH: Det var klokt. Jag ska säga också att från SKR så försöker vi stödja den här utvecklingen med ett samarbete vi har med Karlstad och Linköpings universitet. Och på Karlstads universitet har det bildats något som heter samhällsnytta så tillsammans har vi ett hälsolab där ni också är en del i just Västernorrland. För att kunna lära mer av de här sätten att arbeta. För jag håller precis med er. Det är det här vi måste göra för att klara omställningen. Så allra sist en reflektion om vad nära är för er, vad är nära för dig, Sara?
SARA: Jag tror jag och det är svårt Lisbeth. Men jag vet att någonstans landar jag tillbaka till trygghet. Upplevelsen av trygghet. Sen om det handlar om att vi pratar om att ha möjligheten att koppla upp sig digitalt mot sin distriktssköterska på hälsocentralen eller att man känner att man har ett socialt kontaktnät och en trygghet i den miljö man är i, på den byn man är i. Eller att man känner sig trygg med att lämna sitt barn i skolan. Alltså någonstans så tänker jag, jag återgår alltid till trygghet. Så nära är nog i mångt och mycket också känslan, upplevelsen av trygghet.
LISBETH: Tack Sara. Astrid var nära för dig?
ASTRID: Jag fyller på det Sara säger, att det absolut viktigaste är ju att känna trygghet och gör man det då är höll jag på att säga, då är det nästan nära till vad som helst. Därför att då har man samtidigt insett att man själv är så trygg i sig att man vågar ta ett steg som man kanske inte trodde man skulle kunna ta för en månad eller flera år tillbaka. Och som sagt var, trygghet och tillit och förtroende för dem man jobbar tillsammans med och för region och kommun. Vi är ju ett, vi är ju ett samskapande team allihopa och det är det känns tryggt om jag säger så. Det finns bara ett bra ord, trygghet.
LISBETH: Stort tack för ett inspirerande samtal och hoppas ni får en fin fikastund i samhällsrummet.
SARA: Tack så mycket, tack!
ASTRID: Tack.