Subscribe
Share
Share
Embed
”Vi måste jobba efter den bästa kunskapen som finns!” Varför behöver kommunerna vara med och ta fram nationella kunskapsstöd för hälso- och sjukvården och hur hänger det ihop med utvecklingen av en mer nära vård? Lyssna till Therese Börjesson, MAR i Kumla kommun, Cecilia Olsson, MAR i Mölndals stad, Charlotta Wilhelmsson, handläggare, SKR.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP129 – Näravårdpodden träffar Charlotta, Therese och Cecilia.
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
THERESE: …det är ju samma medborgare vi träffar. Vi måste jobba efter den bästa kunskapen som finns.
CECILIA: …men just att få det till konkret verklighet är inte alltid helt enkelt när man när man står och går i liksom olika utmaningar varje dag.
LISBETH: Kunskapsstyrning i kommunal hälso- och sjukvård, hur ser den ut? Det är en viktig fråga, inte minst för Nära vård. För de behöver ju kunna ha hög kvalitet oavsett vem eller vilka som utför hälso- och sjukvården. Och därför är jag så himla glad att få hälsa Charlotta, Therese och Cecilia välkomna hit. För ni kan jättemycket om den där frågan kring kunskapsstyrning och den kommunala hälso- och sjukvården. Men vi börjar med att du Lotta får berätta vem du är.
LOTTA: Ja, jag är väl nyligen fyllda 50 år. Född i Stockholm, uppväxt i Munkedal och bor numera i Uddevalla och jag jobbar på Västkom i Västra Götaland som är en ja, samorganisation för de 49 kommunerna i vårat län. Men jag är också utlånad till SKR för att jobba med de här frågorna sedan september 2021. Så jag har halvtid på vardera vilket ju är väldigt, väldigt kul.
LISBETH: Och jobbar du mycket i Stockholm på Hornsgatan eller jobbar du från Västra Götaland? Hur ser det ut?
LOTTA: Det är ju både och, tack vare pandemin nu så kan man ju jobba mycket hemma. Annars hade jag nog inte kunnat ta uppdraget, men jag försöker också vara på kontoret i Stockholm för att det är väldigt inspirerande och viktigt att vara nära dom kollegerna på SKR också.
LISBETH: Just det. Sa du nåt om vad du har för professionell bakgrund?
LOTTA: Ja, jag är utbildad hälsovetare från början. Utbildade mig på Högskolan Väst som då låg i Vänersborg och jobbade tio år som folkhälsostrateg i Munkedals kommun, innan jag började på Fyrbodals kommunalförbund som är ett utav fyra kommunalförbund i Västra Götaland. Vi har ju så i vårat stora län att vi har fyra kommunalförbund som samarbetar med samma region, det är vi det enda länet som har.
LISBETH: Ja precis. Tack. Therese, vem är du?
THERESE: Ja, Therese Börjesson heter jag då och nu pratade vi ju ålder, 53 år är jag, så vi är nästan samma. Arbetsterapeut i botten och gick ut arbetsterapeutprogrammet i Örebro, 1992 så jag har jobbat länge i yrket, har jobbat bara i kommunal verksamhet och sedan år 2000 här i Kumla. Sen 2015 är jag MAL, medicinsk ansvarig för rehabilitering i Kumla och har alltid tyckt det har varit kul och jobbat mycket med samverkansfrågor.
LISBETH: Tack så mycket. Cecilia?
CECILIA: Ja Cecilia Olsson heter jag. Jag är snart 46 då, så har vi ålder på alla tre här. Jag är legitimerad fysioterapeut och gick klart utbildningen för 22 år sedan ungefär och jag har merparten av yrkeslivet faktiskt jobbat inom rehab i regionens primärvård, i lite olika roller, både kliniskt i olika samverkansprojekt och som enhetschef. Och var därefter en kort sväng inne på slutenvården där jag jobbade som kvalitetssamordnare med in och utskrivningsprocessen. Men sen 2019 är jag också MAR. Först i Härryda kommun men är nu i Mölndals stad och bor i Partille.
LISBETH: Just, tack. Har ni funderat, ni tre på varför ni engagerat er i kunskapsstyrningen? Var det självklart, eller hur gick det till?
CECILIA: Ja alltså, det var inte så självklart alltså om någon hade frågat mig just kring kunskapsstyrning, men det har alltid varit självklart att samverka tycker jag. Och det är ju också det som har gjort att jag har hoppat på det här tåget.
THERESE: Och ja, jag håller med dig, Cecilia, just det här med samverkan och vi har ett väldigt väl fungerande MAS/MAR nätverk i vårat län. Och där började det komma in frågor om representation i olika grupper i kunskapsstyrningen och då kom det upp en fråga om en representant i LPO levnadsvanor i vår region och då sa jag att absolut. Så egentligen kan jag säga att jag har nog lärt mig mer efter jag sa ja än innan. Men det var på den vägen.
LISBETH: Lotta, hur kom du in i det här?
LOTTA: Ja, alltså om man zoomar ut lite så tycker jag ju alltså i och med att jag också haft ett stort samhällsintresse och jobbat med folkhälsofrågor så har jag alltid tänkt bortanför de där gränserna, liksom region. Och jag tycker att det är viktigt att utgå ifrån den enskilda individen och att det är självklart att vi ska samarbeta och samverka. Och där då regionerna skapade den här strukturen för samverkan inom att se till att bästa tillgängliga kunskap alltid blir använt i varje enskilt möte så att säga, så är det väldigt spännande. Och samverkan och samordningsfrågor är ju det som har varit en röd tråd genom hela mitt yrkesliv och även i på fritiden, så det är nog bara sån jag är. Att samverkan och samarbete är självklart och bästa tillgängliga kunskap är ju också självklart på något vis.
LISBETH: Och som du sa utifrån individens perspektiv också. För jag tänker att när jag hör er berätta, samverkan utifrån individens perspektiv och kunskaper så tänker jag att det matchar ju också väldigt mycket av omställningen till den Nära vården. Lotta, vad är din relation till Nära vård?
LOTTA: Ja, alltså jag jobbar ju och har ju dubbla uppdrag som sagt och i Västra Götaland-sammanhang kommer jag i kontakt först med omställnings frågorna till den Nära vården. Och här har vi i Västra Götaland jobbat med en färdplan för att verkligen ta oss an dom här frågorna. Och nationellt när jag då jobbar med kunskapsstyrningsfrågorna, i början var det lite grann ett eget spår. Men ju mer man tänker på det ju mer självklart blir det att det hänger ihop. Att den Nära vården behöver vara kunskapsbaserad och personcentrerad och tvärtom. Kunskapsstyrningen måste utgå ifrån den enskilda individen på något sätt så att det blir så självklart att det hänger ihop, men ibland behöver vi sortera frågorna och jobba med dem på lite olika sätt, men inte glömma bort att de hänger ihop.
LISBETH: Nej, precis, hur tänker du, Cecilia. Vad är din koppling till Nära vård?
CECILIA: Ja men alltså, jag har ju varit i många olika organisationer sen jag började jobba och man har ju hört talas om Nära vård eller om tankarna kring den här omställningen i alla fall under många, många år. Och min erfarenhet är väl att man har lite olika syn, egentligen inom dom olika organisationerna på vad det innebär. Nationellt pratar man ju mycket om samverkan, samarbete, personcentrering. Men just att få det till konkret, i verklighet är inte alltid helt enkelt när man står och går i liksom olika utmaningar varje dag. Jag tänker att i våra roller som MAR och även då MASEN, medicinskt ansvarig sjuksköterska så är ju vi alltid drivande i arbetet att förbättra patientsäkerheten och utveckla den. Så vi har viktiga roller tänker jag i samarbetet här med regionen på olika sätt och det här är en del att jobba med, de här kunskapsstyrningsstrukturerna.
LISBETH: Ja, men samma till dig, Therese, vad tänker du? Kopplingen till Nära vård och din relation till Nära vård?
THERESE: Ja när det kommer till alla dom utredningar som har föregått hela den här omställningen så har det varit jättespännande att både lyssna och läsa och tagit del. Och det liksom har känts som att det är rätt i tiden att vi behöver göra den här förflyttningen. Sen är det ju precis som Cecilia säger att MAS/MAL har ju en väldigt stor del i utvecklingsarbetet. Jag gick det här ledarskapsprogrammet som SKR har 2021, det första som var digitalt. Och vi gick hela vår ledningsgrupp samt politiker här hos oss och det har varit väldigt bra. Det tycker jag var liksom att man fick som ett avstamp i vad handlar det om? Sen hade vi med folk från vårdcentralen. Sen har de bytts ut lite, men det var jättelärorikt. Men ju längre arbetet pågår och jag håller på med levnadsvanearbetet så ser jag att det hänger verkligen ihop det här. Det går hand i hand även om det är olika, men just för att nå ut i det som är nära och det som behövs så behöver vi den kunskapen, jobba lika i region och kommun.
LISBETH: Verkligen, och jag tänker jag skulle vilja sortera lite grann i det här med kunskapsstyrningen för den kommunala hälso- och sjukvården, för jag tycker att det pratas mycket om regionernas kunskapsstyrning. Det som är uppdelat på olika diagnoser eller också grupperingar, äldre, barn och unga primärvård och så vidare. Och så pratar man om Socialstyrelsens kunskapsstyrning. Och då blir jag nyfiken, berätta för oss som lyssnar, var hör den kommunala hälso- och sjukvården hemma? Och hur jobbar ni i kunskapsstyrningen för att också stärka precis det du säger, Therese, att det måste ju vara samma kunskap som tillgängliggörs, oavsett vem som har att utföra vårdinsatsen. Hjälp oss att reda lite i dom här begreppen.
THERESE: Ja, jag tänker så här att i det arbete som jag i alla fall och som vi i vår region är inblandade i, så är det ju om vi säger regionernas kunskapsstyrning, där vi är inne. Där kommunal hälso- och sjukvård har en viktig del, för där handlar det ju om hälso- och sjukvård för den enskilde oavsett huvudman, så där är vi är med och representerar i dom områden vi är med idag i alla fall.
LISBETH: Cecilia du nickar, vill du fylla på något?
CECILIA: Men jag håller med Therese. Det är om man tänker bara i kommunperspektiv, så är ju kommunal hälso- och sjukvård en ganska liten del. Alltså det är så mycket annat som också sker i kommunal verksamhet och särskilt inom vård- och omsorg men vi måste ju docka an regionens hälso- och sjukvård. Det måste finnas ett naturligt flöde, en sömlös vård där. Man ska inte behöva känna som patient att oj nu var det någon annan som tog över, nu blev det på ett annat sätt i min behandling eller så. Så får det inte vara.
LISBETH: Och jag tänker också att det är ett nationellt system för kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvård så att det är verkligen det som ska betonas och inte regionerna, det är kommunerna. Men Lotta när du tog den här rollen då, att få vara utlånad till SKR just för att ha det här perspektivet. Hur beskriver du det här arbetet då?
LOTTA: Nej, men det finns ju både det som du säger, alltså målbilden och ambitionerna om ett nationellt system och det finns ju många delar i det, där det finns ett partnerskap mellan myndigheterna och regionerna, framför allt när det gäller hälso- och sjukvårdens delar. Och det finns ju också ett partnerskap när det gäller kunskapsstyrningen i socialtjänsten. Och sen går det ju inte, alltså det finns ju, regionerna har ju gjort ett stort utvecklingsarbete och verkligen beslutat i sina högsta ledningar om att jobba på det här sättet. Och det är ju den, det är ju liksom deras modell om man nu säger så, men vi är ju inbjudna från kommunsidan. De ser ju ett jättestort behov av att samverka med kommunerna och det tror jag att Therese och Cecilia instämmer i. Att dom här olika nationella arbetsgrupperna som tar fram olika typer av kunskapsstöd. När det berör kommunernas primärvård så vill man, man behöver ju verkligen ha den kommunala kompetensen och de är väldigt välkomna och deras kunskap är väldigt efterfrågad i grupperna som jobbar med dom här kunskapsstöden. Sen är det 290 kommuner och kommunen jobbar med väldigt många olika frågor och kommunerna har inte tagit ställning på samma sätt som regionen har gjort till det här systemet. Och det jobbar vi ju med. På kommunsidan har vi ju i nationella sammanhang, i nätverk som har då kopplingar givetvis till alla 290 kommuner varit med i den här dialogen i många år och försökt rigga oss för att kunna vara med på ett bra sätt, att jobba med kunskapsstyrning, hälso- och sjukvård.
LISBETH: Tycker du att, du säger att det saknas den här gemensamma beslutet från kommunnivån eller tänker du att det går att ordna ändå. Vad är din känsla?
LOTTA: Jag får ju det ibland ifrån kommunala representanter som finns med i sådana här arbetsgrupper. En sån önskan eller så här borde inte ledningar ta ställning i den här frågan. Men samtidigt så är det 290 självbestämmande kommuner och det är en lång resa att göra och det pågår ju ett utvecklingsarbete och en dialog så att vi får skynda lite långsamt och ta det i dom stegen som vi kan tänker jag. Och bara genom att Cecilia och Therese som själva jobbar i den här praktiska, alltså i sin vardag är nära verksamheten men också är med och bidrar nationellt. Så tror jag också att vi på kommunsidan kan få en ökad förståelse för behovet och nyttan och värdet.
LISBETH: Therese och Cecilia berätta om ert arbete, vad är det ni då gör rent praktiskt, rent konkret?
CECILIA: Jag är ju med i två olika regionala processteam som de kallas här i Västra Götaland och det är egentligen är ju det samma som dom lokala program delarna som Therese är med i. För att Västra Götaland är det ju båda sjukvårdsregion och en lokal region. Eftersom vi är så stora så att bara för att förtydliga det hela. Och det man gör i de grupperingarna, det är ju egentligen att bryta ner det som har tagits fram på nationell nivå för att anpassa det. Vad behöver vi göra i regionen för att det här ska bli verkstad ute hos patienterna. Och jag är med i ett regionalt process team för KOL, vårdförlopp steg ett där och sen är jag med i levnadsvanor precis som Therese. Och det handlar ju mycket om att titta, vad säger det nationella vårdprogrammet eller nationella vårdförloppet? Var befinner vi oss i regionen nu? Det vill säga, man gör en gapanalys. Vad saknar vi för att kunna jobba utifrån vårdförloppet eller vårdprogrammet? Och så jobbar man tillsammans då med andra representanter både från vårdcentraler och ifrån sluten vården och specialistöppenvården med att ta fram olika strategier och åtgärder och se att ja, men det här tror vi att vi behöver göra i våran region. Och när det gäller KOL så har vi kommit längre, där ligger det ju nu ett förslag då på en ny RMR, regional medicinsk riktlinje som ju då tar hänsyn till vad behöver vi göra här i regionen för att kunna jobba utifrån vårdförloppet. Och när det gäller levnadsvanor så är vi mitt i arbetet kan man säga, vi har precis tagit fram lite åtgärder där så att där är Therese före. Så du kan väl ta vid Therese och berätta lite hur du gör, vad du jobbar med.
THERESE: Ja men precis. Jag är ju med då i LPO heter det hos oss, levnadsvanor lokal programområde sen 2019, sen det var nytt. Och det blir lite mer än ett år sedan, så kom ju vårdprogrammet kring levnadsvanor och det är den implementeringen vi håller på med. Vi har gjort en gapanalys och då har vi skickat enkät till både regionens verksamheter inom hälso- och sjukvård och kommunens, alla kommuners hälso- och sjukvård för att få en nulägesbild. Man har också intervjuat elevhälsan i det hela. Sen har vi tagit fram förslag på aktiviteter som ligger nu inför att man ska fatta beslut och vi har hela tiden haft tanken om att det här ska vi göra gemensamt. Det är inte så att regionen, självklart behöver man lite olika, men vi ska göra det som jag kallar det, i sann Nära vårdanda. Det här gör vi tillsammans för att nå det bästa. Och jag tänker att primärvård, så ska vi tänka hela primärvården. Sedan kanske vi i kommunen ligger lite efter i kunskap kring levnadsvanor för att inte vi har den traditionen, men ändå så har vi den intentionen och vi ska också försöka att ta fram ett gemensamt styrdokument för att nå. Sen är ju jag med i NAG, levnadsvanor sen årsskiftet ungefär, 21/22 och då hade de precis tagit fram vårdprogrammet. Men vi har ju tagit fram ett vårdförlopp som precis i stort sett är klart nu som är en generisk modell för integrering av levnadsvanor i andra vårdförlopp och andra kunskapsstöd. Så det arbetet har jag varit med i och då hade dom haft svårt att få tag i en kommunrepresentant, men det är så roligt jobb och jag har alltid känt mig väldigt välkommen och man bidrar som kommunrepresentant i de här grupperna. Alltså det finns sådant intresse för att ha med kommunrepresentanter.
LISBETH: Får väl säga, det är ju verkligen kunskapsstyrningen expert på det förkortningar. NAG, nationell arbetsgrupp, eller hur?
THERESE: Precis.
LOTTA: Jag satt just och tänkte på det, vi slänger oss mycket med förkortningar, det finns en hel lista med förkortningar!
LISBETH: En förkortning dom var helt ny för mig, det var RMR, nationellt medicinskt riktlinjer eller råd eller vad sa ni?
CECILIA: Menar du RMR, regional medicinsk riktlinje. Jag vet inte om den tillämpas i andra, det är ju för västra Götaland, både i sjukvårdsregion och lokal region. Eller kallar ni det LRM hos er Therese eller vad kallar ni den?
LISBETH: Nej, för jag tänkte egentligen fråga när man nu ska göra verkstad, när ni har kommit så långt med den riktlinjen på KOL eller på levnadsvanor. Vad har MAS och MAL för roll där i en kommun? Jag tänker att det vore ganska centrala roller för att det här också ska tillämpas, för det är först då som det blir något värde skapat.
CECILIA: Ja, men precis så. Jag tänker att det handlar lite om det som Lotta var inne på innan, det här med alltså vilka beslut finns egentligen? Hur ska kommunerna följa det som bestäms i kunskapsstyrningen? Men jag tänker att steg ett är ju ändå att informera så att alla vet om. Dels behöver man få en bättre kunskap kring kunskapsstyrningen i sig tänker jag i kommunerna, men också då att nu är ju vårdförloppet för KOL framtaget här. Vi kommuner har lyft in vissa aspekter just för att vi tycker det är viktigt att regionerna samverkar med oss. Och att man börjar i den änden och väcker nyfikenheten och får legitimerad personal, framför allt att förstå nyttan med att använda sig av det här systemet tänker jag. För då kommer ju besluten komma av sig självt naturligt tänker jag.
THERESE: Men vi har också, vi har varit väldigt noga med och kommer fortsätta att träffa socialcheferna och berätta hur vi har det, vart vi ligger i det här med beslut och så. Och de får vara en del i besluten för det är jätteviktigt att socialcheferna har kunskap om det här arbetet, även om de inte behöver sakkunnigheten. Men ändå veta att nu ligger vi här och nu ska vi fatta beslut om aktiviteter och vad innebär det för den kommunala hälso- och sjukvården i min kommun.
CECILIA: Jag tycker också att det är viktigt att flika in att vi som kommunala representanter, vi sitter ju inte på några mandat. Vi kan ju inte ta några beslut i dom här grupperingarna. Nu ska kommunen göra så här eller så här, utan det handlar väldigt mycket om att hela tiden belysa kommunala perspektivet. Jag tänker utifrån KOL och vårdförloppet så är ju diagnoskriteriet att göra en spirometri till exempel. Där har jag och min MAS-kollega som är med, lyft problematiken kring många av dem som vi har i kommunal primärvård, som faktiskt inte kan genomföra en spirometri. Man kanske är multisjuk på olika sätt eller har en kognitiv nedsatt förmåga. Men finns det en stark misstanke om KOL så behöver man ju ändå få insatser utifrån det. Så mycket sådana perspektiv har man liksom fått jobba med och belysa.
LISBETH: Så viktigt tänker jag, annars får vi ju på något sätt en kunskaps framväxt som går utifrån någon norm som kanske inte alls passar de som har de riktigt stora behoven och då hamnar det ju fel. En sak som kom upp i mitt huvud när du Therese pratade om den gemensamma primärvården. Det var att vi jobbar ju ganska mycket från Nära vård nu med det vi kallar att planera den gemensamma primärvården i ett län eller en kommun ihop. Att kommun och region behöver, det här också vilka kunskapsstöd vi tillämpar kunna få en plats. Och det bara inspirerade mig att tänka här kan vi gifta ihop Nära vård och kunskapsstyrningen ytterligare. Hur möts vi för att diskutera de här frågorna, till exempel levnadsvanor?
THERESE: Absolut. Jag håller med dig helt alltså, vi behöver ju, det är ju samma medborgare vi träffar det. Vi måste jobba efter den bästa kunskapen som finns och verkligen, jag håller med dig helt.
LOTTA: Jag tänker att man har ju liksom, det finns ju en ny antagen utvecklingsplan nu för den här nationella kunskapsstyrningen som gäller 2023 till 2027 där man liksom trycker på det här att nu har vi varit under en fas av uppbyggnad och strukturskapande. Och nu den här kommande perioden så måste man gå från alltså till att använda kunskapsstöden och att nå hela vägen ut för att det ska komma till användning. Så det är ju där vi står lite nu, att hur får vi ut det hela vägen.
LISBETH: Och där står det ju också i det grunddokumentet att kunskapsstyrningen också ska stödja utvecklingen av den Nära vården, så även där har vi ju kopplat ihop oss på ett viktigt sätt.
LOTTA: Och att man vill utveckla samspelet med kommunernas vård och omsorg, så det är också tydligt uttryckt där.
LISBETH: Det är ju jätteviktigt. Jag tänker Lotta när du tittar på, jag har varit inne på jättemånga värden, men om du skulle säga varför det här är så viktigt, hur skulle du beskriva det?
LOTTA: Men jag tänker att vi är liksom två huvudmän. Och att dom personerna med stora behov som finns inom den kommunala primärvården, alltså det medicinska ansvaret ligger hos regionen. Men kommunen spelar ju en verklig stor roll och är de som många gånger är närmast de här personerna. Och om nu den bästa tillgängliga kunskapen ska samlas, alltså nationellt gemensamt och vi ska ha en god och jämlik vård i landet. Så är det ju väldigt viktigt även att båda huvudmännen tittar på samma kunskapsstöd i de delarna det berör. För det är klart att en del delar i de här kunskapsstödet är ju riktade till regionens specialistsjukvård och de kan ju inte vi göra någonting åt så att säga. Men i de delarna där vi är berörda, för primärvård är ju en vårdnivå och där det finns två huvudmän och det blir ju konstigt om vi ska utgå ifrån olika kunskapsstöd.
LISBETH: Har du den samlade bilden av vilka NPO, nationella programområden som har kommunal representation, har du någon sån bild eller hur det ser ut?
LOTTA: Nej, men där har vi ju valt att vara med i, ja, det finns 26 nationella programområden och många är ju väldigt smala diagnosområden. Men från kommunsidan har vi valt att ha med kommunala representanter i barn och unga, psykisk hälsa, levnadsvanor, äldres hälsa och palliativ vård, rehabilitering, habilitering, försäkringsmedicin och primärvård. Och inom primärvård och psykisk hälsa så har vi sex kommunala representanter med. Det är alltså lika många som är från regionerna och i de andra programområdena har vi två kommunala representanter. Så vi har liksom kanske viktat psykisk hälsa och primärvård lite tyngre. Och inom de programområdena så startar man det som Therese sa, NAG’ar, nationella arbetsgrupper inom olika områden där man har bedömt att det behövs kunskapsstöd. Och då är ju kommunernas representanter med och prioriterar vilka de områdena är. Och inom de programområdena där det finns kommunala representanter så kan de själva starta arbetsgrupper med kommunal representation. Och sen har vi en modell för hur vi gör när vi rekryterar då personer utifrån ett system som jag inte tror vi ska gå in på nu. Men det finns och sen så har vi ju också programområden som startar arbetsgrupper som har stor påverkan eller behöver medverkande ifrån kommunerna men som inte ryms under de programområdena. Till exempel det Cecilia sa med KOL. Så och då har vi sätt att jobba med att säga ja eller nej från kommunsidan med en nationell styrgrupp inom de områdena där vi inte har kommunala representanter med i själva programområdet då. Det kan ju vara lung- och allergisjukdomar eller hjärtkärlsjukdomar eller så. Så vi har klurat ut ett sådant system. Och sen så jobbar vi också med att kommuner ska besvara remisser på de kunskapsstöden som går ut. För fyra gånger om året så skickar systemet ut nya framtagna kunskapsstöd på remiss, öppen remiss och alla får lov att svara. Men vi hjälps åt på kommunsidan och försöker vaska fram dem som vi tycker är särskilt viktiga, att kommuner tittar på med sina ögon och sin kunskap och lämnar synpunkter. Så det försöker vi också att jobba med.
LISBETH: Håller du ihop något nätverk av dem som sitter, dom som du har är kommunala representanter i de här nationella arbetsgruppen eller programområdena, har de en mötesplats? Therese och Cecilia möts ni någonting i era olika uppdrag? Hur ser den strukturen ut?
CECILIA: Ja, men alltså Lotta har ju ett nätverk i alla fall, för visst är det bara Västra Götaland?
LOTTA: Ja, jag skulle bara vilja lägga mig lite och ja, inte nätverk utan vi har mötesplatser, både i Västra Götaland och nationellt. Förlåt Cecilia.
CECILIA: Jag och Therese ses ju egentligen inte mer än att vi har hållit i en föreläsning ihop tidigare förra året. Men jag tänker att vi kan nätverka på eget bevåg, särskilt viktigt utifrån att Therese och hennes arbete med levnadsvanor ligger ju lite steget före Västra Götaland. Så vi kan ju liksom ta rygg, tänker jag på vad ni kommer fram till och ser och vi kan bolla idéer och så. Och sen tycker jag det är jättebra att man är minst två kommunala representanter. För man har väldigt mycket glädje av varann i dom här olika teamen. Jag känner mig precis som Therese sa förut, jag känner mig jättevälkommen av alla andra också. Men man behöver ha nån och bolla lite med och se hur påverkar det vi pratar om nu den kommunala hälso- och sjukvården? Eller varifrån kommunal hälso- och sjukvård behöver vi lyfta in här nu? Så att vi belyser vårt perspektiv på det hela och även de här mötesplatserna då Lotta, tycker jag varit jättevärdefullt.
THERESE: Jag måste också säga att den här nationella där du Lotta håller ihop det, det har gett jättemycket. Även om man är från olika områden, men man blir väldigt nyfiken på vad alla andra håller på med och så. Men det finns öppning för att ställa frågor och funderingar om vad är det jag ska göra eller vad förväntas av mig och så, det är värdefullt.
LISBETH: Jag tänker ändå att det är att mötas som människor. Det spelar ju roll för att få kraften som du säger Cecilia. Att man inte är ensam, men att man också känner den där powern man får av att träffas, om det digitalt eller är fysiskt, men ändå ha någon mötesstruktur.
CECILIA: Preci. Och mycket som vi gör är ju ändå just att vi belyser kommunala perspektivet hela tiden. Det är ju gemensamt för oss, även om vi sitter med olika detaljfrågor. Och jag tänker något som jag har fått lyfta in många, många gånger. Det är ju just hur mycket vi faktiskt delegerar och ordinerar till omsorgspersonal, alltså undersköterskor, stödassistenter med fler och varken vårdprogrammen eller vårdförloppen är ju riktade till dem. De är ju riktade till legitimerad personal, men det är ändå en stor faktor i kommunal hälso- och sjukvård att det är så vi jobbar och det är ganska okänt i regionens verksamheter. Det är min erfarenhet när jag jobbar i regionen också. Man har inte en full bild av hur det ser ut och de är viktiga nyckelpersoner i personernas vård tänker jag. Så man behöver ändå väga in, hur får vi in dem på ett bra sätt här nu för att liksom kunna följa vårdförloppet?
LISBETH: Verkligen, det där är ju otroligt centralt. Om man utgår från personens perspektiv så är det ju att kunskapen ska ju nå mig oavsett, vem det än är som ger mig insatser. Jag tänker om vi sitter på den där middagen med någon, den där festen och så säger de, vad jobbar du med? Och så säger dom och hur kopplar jag det där, jag har hört om det där med Nära vård. Hur hänger det ihop med kunskapsstyrningen? Har ni något bra svar och hur tycker ni att det hänger ihop?
THERESE: Men jag tänker att det är ju, Nära vård tänker jag är att vi ska jobba gemensamt. Våra medborgare ska få det bästa, den bästa vården eller den bästa insatsen som man kan få. Och kunskapsstöden eller kunskapsstyrningen är ju att vi har ett gemensamt språk. Nästan att hela hälso- och sjukvården oavsett jobbar med rätt kunskap eller med evidensbaserad kunskap. Och jag tänker att det blir, det här med att ha ett gemensamt språk är ju att det blir mer den här sömlösa vården som vi är ute efter. Och jämlik vård, det ska liksom inte vara så att nej, men vi i kommunen gör så här eller vi i regionen utan det är det gemensamma som vi ska jobba med och det blir nog väldigt tydligt. Jag tänker också att det ger en väldigt trygghet till legitimerad personal, oavsett att man vet att det är på det här viset vi ska jobba för att man ska kunna väldigt mycket i kommunal hälso- och sjukvård. Man träffar på alla olika patienter. Så att man vet vad det är som gäller.
LISBETH: Ni andra? Tack Therese. Det var spännande att höra! Ni andra?
CECILIA: Men jag tycker du beskrev det så bra Therese. Men jag tänker att det finns, min erfarenhet är ju att jobbar man i regionen så har man en annan vana att liksom hela tiden söka kunskap i de här RMR ‘en framför allt. Men också nationella riktlinjer och så där. Legitimerad personal i kommunen jobbar utifrån nationella riktlinjer men de kanske inte är lika vana och titta vad står det i de här regionala dokumenten och det behöver vi jobba för. För att få den där sömlösa vården. Att man vet att det finns ju faktiskt framtagna beslutade dokument här för hur individen ska få sin vård och behandling. Det är olika delar.
LISBETH: Charlotta, vill du komplettera något eller?
LOTTA: Det finns så mycket man skulle kunna säga, men ni är ju så kloka. Men alltså, det handlar ju om också faktiskt att utifrån den enskilde individen. Att den har rätt att få bästa tillgängliga vård och att det är både hållbart att ge den bästa tillgängliga vården direkt ur ett personligt perspektiv, men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vi måste vara rädda om våra resurser och vi har inte råd att satsa på fel saker och då är det väl bra om vi kommer överens om vad som är bästa tillgängliga kunskap och försöker att göra så i största utsträckning som det någonsin går.
LISBETH: Ja, jag vill bara tänka ibland så här, kunskapsstyrningen det handlar om vad vi ska göra precis som ni säger. Alltså att det blir samma kunskap som vi baserar våra beslut och möter våra invånare med. Och Nära vård står mycket för en omställning hur, att det är personcentrerat, att det är sammanhållet och det där måste ju hänga ihop för att ett värde ska skapas för en enskild. Men det finns mycket att fundera på och jag tror att det ni lyfter att jobba mycket mer tillsammans och visa på hur det här hänger ihop, det är viktigt. Också för resurser, för människor är också resurser och finns i de här processerna, vi som medarbetare att få ihop det. Jag tänker om vi blickar framåt, vad ser ni framåt? Vad vill ni göra framåt?
CECILIA: Men jag tänker att implementeringen av det som vi nu, nu har vi ju hållit på några år som Lotta säger här och vi har fått vara med och ta fram vadet om man ska säga. Men huret kommer ju bli en viktig del, alltså hur tar kommunerna sig an det här som nu är framtaget. Och då handlar det mycket om att öka kunskapen, både öka kunskapen om kunskapsstyrningen, men också kring de olika medicinska riktlinjerna som man landar in i eller så. Så där har vi ju en resa att göra tror jag, hitta en bra struktur för det.
THERESE: Men jag tänker att samverkan måste ju fortsätta och att man måste vara likvärdiga parter, att man gör implementeringen av alla kunskapsstöden tillsammans. Och nu pratar jag på primärvårdsnivå. Sen kan det ju också vara även inom specialiserad vård, men att man tänker att aktiviteter vi tar fram när det gäller implementering måste vi göra tillsammans för då blir det ju väldigt tydligt i att vi har ett gemensamt uppdrag.
LISBETH: Tänker du någonting från din horisont, Lotta?
LOTTA: Ja, men jag tänker att det behöver ju finnas ett tänk och ett stöd kring den här implementeringen och att det finns tillgängligt. Men sen har ju alla län sina olika förutsättningar så att själva huret där, det behöver man ju utgå ifrån. De ja, arbetssätten man har i det egna länet och det ja upplägget man har för samverkan. Hur man har valt att ha det i sitt län, så det är ju svårt att lägga en modell för hur det ska se ut. Ni har ju på SKR något som heter alltså nätverk för regionala samverkans och stödstrukturer, där vi träffar personer som håller ihop ja, framför allt kommunerna i länen. Och som jobbar en hel del med dom här frågorna och man hör ju hur det är mycket som är lika givetvis. Men det är också att man har kommit olika långt i olika delar och har olika förutsättningar och det får man ju ta hänsyn till och ha respekt för.
LISBETH: Det tycker jag är så påtagligt när man på något sätt flyttar sig mellan miljöer som man gör, om vi jobbar så här att man är inlånade eller man jobbar på en annan ort. Att storstaden Stockholm har ju helt andra både behov och förutsättningar än den glesbygd som jag har nära mig enormt. Jag tänker vi ska börja avrunda, men jag skulle vilja sluta med frågan om vad nära är för er. Vem vill börja, vad är nära för er?
THERESE: Jag kan börja. Jag tänker att nära är väldigt olika beroende på vem man frågar. Att det är viktigt att vara lyhörd och lyssna på den personen det handlar om. Att det blir personcentrerat, att vi tar det där steget och verkligen börjar jobba personcentrerat på riktigt. Att nära handlar väldigt mycket om flexibilitet.
CECILIA: Men jag tänker väl att det ska vara, det är enkelt. Det är lättillgängligt. Det är en trygghet och att det är fokus på den som behöver insatser.
LISBETH: Tack, Lotta?
LOTTA: Ja, men jag tänker väl också att det är lätt tillgängligt och personligt och fysiskt nära. Alltså, det kan ju vara i hemmet eller på vårdcentral eller så. Och tillgängligt tänker jag, att det är lätt att komma i kontakt när man behöver, det är viktigt för många tror jag.
LISBETH: Tack, och tack för att ni var med i Näravårdpodden. Jag tänker att ni har alla fall för mig gjort en mycket klarare bild och så viktigt med kommunernas roll i kunskapsstyrning. Jag har aldrig tvivlat på det, men jag tycker ni satte fina ord på det. Så tusen tack.
CECILIA: Tack så jättemycket.
LOTTA: Tack!