Subscribe
Share
Share
Embed
”Vi ska hjälpa till så vi kan gå från ord till handling!” Ann-Marie Wennberg Larkö, ordförande för Nationella vårdkompetensrådet berättar om den nationell plan där rådet analyserat kompetensförsörjningsbehovet. Viktiga aspekter som betonas är behovet av ökad medicinsk kompetens inom den kommunala vården, VFU-platser i hela landet, fortbildning på arbetstid, tydliga karriärvägar, introduktionsprogram för nya medarbetare och tillvaratagande av senior kompetens.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och Regioner.
Ann-Marie:Och vi måste samarbeta och samverka mycket, mycket bättre och göra det mycket snabbare för våra patienters skull. Och vi såg det inte minst under pandemin när vi kunde slänga mycket av den tunga administrationen av sidan. Så såg vi att det återkom glädjen I att få arbeta på det sätt som man ursprungligen hade tänkt och var utbildad där utbildad för. Så det är viktigt, den stora glädjen som finns I dessa yrken.
Lisbeth:Sedan tvåtusen tjugo har Nationella vårdkompetensrådet arbetat med kompetensförsörjningsbehovet inom vården. En stor och avgörande fråga som är dagsaktuell I alla verksamheter inom hälso och sjukvård och omsorg. I juni publicerade rådet en nationell plan för kompetensförsörjning. Med mig här idag för att berätta om den och om kompetensförsörjning och kompetensutveckling I stort är ordförande Anne-Marie Wennberg Lerkö som har varit här när rådet börjar sitt arbete också. Så jag tycker det är extra roligt att få välkomna dig.
Lisbeth:Välkommen Ann-Marie.
Ann-Marie:Tack så mycket. Mycket trevligt att få vara med.
Lisbeth:Tänk vad tiden går fort. Jag tycker det var alldeles nyligt du var med och nu har ni gjort ett stort arbete.
Ann-Marie:Så är det. Vi startade tvåtusen tjugo.
Lisbeth:Ja, det har gått många år. Nu. Och du berättade ju lite grann om dig själv när du var med förra gången men alla kanske inte har lyssnat på det och kanske lyssnar I någon annan ordning och lyssnat på det här först och sen blir nyfiken. Så vi börjar med att du berättar lite grann om dig själv. Vem är du?
Ann-Marie:Ja, men jag heter Ann-Marie Wennberg Larke och är professor I dramaturgi och venerologi eller hud och könssjukdomar. Och när vi nu har haft en sommar så har ju det varit extra aktuellt med tanke på att man ska sola försiktigt. Och sen är jag ju precis som du sa, ordförande I det nationella vårdkompetensrådet. Jag har också ett förflutet som sjukhusdirektör sju år på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Och så är jag göteborgska, bor mitt I Göteborg.
Ann-Marie:Har tre döttrar och ett antal barnbarn.
Lisbeth:Härligt med barnbarn. Jag har faktiskt blivit farmor och jag har varit mormor sedan tidigare men det är ju underbart att man får barnbarn. Har du någon gång funderat, Ann-Marie, varför just du fick frågan att ta det här ordförandeskapet? Vet du det?
Ann-Marie:Jo, men det vet jag faktiskt därför att det här rådet som ju består av fjorton medlemmar, inklusive då ordförande, Det är ju ett regeringsuppdrag och det som sades då och var stipulerat var att ordförande skulle ett ben både inom hälso och sjukvården och ett inom den akademiska världen. Och då har jag kompetenser från båda världarna.
Lisbeth:Vet du vad jag tänker, som jag tänkte gör att du också passar extra bra för den här rollen det är att när jag har följt det genom åren så har jag också känt att du också har varit väldigt framåtlutad och progressiv att tänka, alltså karriärvägar, kompetensförsörjningsfrågor I ditt uppdrag på Sahlgrenska som direktör där? Det stämmer, det stämmer.
Ann-Marie:Vi och jag tillsammans med alla medarbetare har jobbat hårt för detta och det är väl någonting som kommer igen. Vi ska prata mer om det vi har sagt ifrån rådet, men en sak är att vi pratar väldigt mycket och vi lägger fram olika betänkanden och utredningar, men vi är sämre på att verkligen göra det vi säger att vi ska göra. Och då gjorde vi det på Sahlgrenska sjukhuset just vad gäller karriärvägar.
Lisbeth:Exakt, och jag tycker ni var tidig. Det är också som jag minns
Ann-Marie:det. Det stämmer då.
Lisbeth:Innan vi går in på de områden ni ger er förslag på I den här planen så berätta lite om din relation till omställningen till nära vård.
Ann-Marie:Är någonting som jag jobbat mycket med under livet, både som hudläkare och sedan framförallt som sjukhusdirektör. Nära vård är för mig någonting som är viktigt och jag kan vara bekymrad över att vi inte får till det, att det går så långsamt. Vi är ju flera I denna båten, eller hur? Det är ju den kommunala hälso och sjukvården, det är sjukhusvården och det är primärvården. Och vi måste samarbeta och samverka mycket, mycket bättre och göra det mycket snabbare för våra patienters skull.
Lisbeth:Jag tänker precis som du säger, det är ju verkligen att det I sikte att det är ju just för patientens och invånarnas skull så vi måste få ihop det. Och att det här handlar om den helheten. Men ni var också tidig med att tänka mer mobilt, hemma, tillsammans också I Västra Götalandsregionen? Jag tror ni var bland de första som hade mer bredd på mobila team till exempel.
Ann-Marie:Ja, men det stämmer. Det var ju någonting som Västra regionen jobbade hårt med kan vi säga. Och på Sahlgrenska hade vi ett stort antal och har, vet jag att de fortfarande har mobila team. Och en utav våra motorer där är Maria Taranger som jag tror du också haft med I din podd. Och just hur man kan samverka.
Ann-Marie:Och en av de sakerna som Maria alltid påpekade var ju det här att inte bygga murar och kanske de murar som finns, för vi jobbar ju tyvärr lite I stuprör, att vi som personer och medarbetare försöker låta bli och tänka på dem utan ser hur kan vi göra så att vi gör det bästa för patienten? Och sen kan jag säga från huvudverksamheten så startade man där och jag var delaktig till en början, med digitala mottagningar. Alltså hade kontakt med vårdcentraler I Västra Götaland och sedan då hudkliniken på Sahlgrenska. Och så kunde patienter ta egna kort, gå till en vårdcentral, läkare tog kort där, skickade dem digitalt med digitala remisser till huvudkliniken. Och sedan sitter läkare där, specialister inom dramaturgi och gör bedömningar.
Ann-Marie:Och då kunde vi kapa, halvera köer och ta emot rätt patienter. För det är ju så att en bild säger mer än tusen ord. Det handlade mycket om hudcancer men även annat. Och då kunde vi se dem som verkligen behövde komma till sjukhuset och andra behövde inte komma.
Lisbeth:När var det här I tid ungefär?
Ann-Marie:Ja, den här verksamheten har faktiskt varit igång nu ett antal år, så jag skulle vilja säga att det startade tvåtusen tretton. Vi fick guldkanpeller för just det här med telematoskopi som det heter. Men sedan har det ju tagit lite grann vad gäller det digitala och så vidare, men vi har säkert haft de här mottagningarna I fem-sex år kanske drygt.
Lisbeth:Vet du om det är spritt I landet så man kan säga att det finns bredd på det? Har du någon bild? Jag har det inte själv.
Ann-Marie:Nej, jag vet I alla fall för att en av de första sakerna som jag gjorde I mitten på tvåtusen sexton var faktiskt att åka upp till Umeå. Där vet jag att man hade såna här mottagningar, så jag tror att det finns på fler ställen. Jag
Lisbeth:tänker kan inte du innan vi går in på planen berätta, du sa lite grann om området, men berätta om ert uppdrag, vilka som sitter I nationella vårdkompetensrådet och hur ni jobbar. Är fjorton ledamöter och det är
Ann-Marie:ett regeringsuppdrag. Det var så här att det kom till från ett tidigare regeringsuppdrag som generaldirektörerna för UKÄ och Socialstyrelsen fick tvåtusen nitton. Och där så kom man fram till att vi behöver mer samverkan, koppla samman olika aktörer inom hälso och sjukvården. Och då föreslog den utredningen med generaldirektören I spetsen att sätta till ett vårdkompetensråd. Då startade vi, det var dåvarande socialminister Lena Hallengren tvåtusen tjugo.
Ann-Marie:Brukar säga det var vi och pandemin som kom igång samtidigt. Vi är som sagt fjorton literedamöter och de är från det också sagt att det ska vara några från regioner, några från kommuner, några från lärosäten och sedan sitter också generaldirektörerna för UKÄ och Socialstyrelsen med. Och så är det spritt över hela vårt avlånga land så att man har representanter från hela landet geografiskt. Vi har ju med ett rådgivande organ och vi sitter på Socialstyrelsen men är självständiga och har ett litet kansli också. Och så har vi stora fysiska möten per termin och ett digitalt per termin.
Lisbeth:Men det regeringsuppdrag, styrs ni av mer precisa direktiv och så?
Ann-Marie:Ja, det kan man verkligen säga. I början fick vi ett brett uppdrag, men väldigt snabbt så blev uppdragen fokuserade kan man säga. Jag kan väl säga också då att vi fick ett tvåårigt uppdrag av dåvarande socialminister och det har förnyats av nuvarande sjukvårdsminister Acko Ankar Berg Johansson. Så vi håller på tvåtusen tjugofem ut, förlåt mig, tvåtusen tjugofyra ut. Och nu har vi fått ytterligare tilläggsuppdrag, vi kanske kommer till det.
Ann-Marie:Så att det vi när man styr in mer på särskilda uppdrag. Så efter att vi lite mer brett gjorde analyser av pandemin så fick vi bland annat ett uppdrag att titta på barnmorskor och kompetensförsörjningen vad gäller barnmorskor inom förlossningsvården, primärvården, kompetensförsörjningen inom primärvården. Bara för att nämna några. Och sen av nuvarande sjukvårdsminister så fick vi alldeles för ett år sedan ett uppdrag att ta fram en nationell kompetensplan för hälso och sjukvården I Sverige.
Lisbeth:Jag tänker att vi kommer in på det för nu har ni lagt fram den här nationella
Ann-Marie:planen. Berätta, vad finns I den här planen? Det finns mycket. Vi har jobbat intensivt med den och vi har kommit fram med några delrapporter. Förra året I juni så gick vi fram och påtalade att den akademiska kompetensen vad gäller att lärare för nya personer inom olika vårdutbildningar, berättade vi om då.
Ann-Marie:Och sen så kom det en delrapport I slutet av tvåtusen tjugotre. Och vi har jobbat mycket nära alla olika aktörer kan vi säga inom hälso och sjukvården, till exempel både professionsföreningar, fackföreningar, men även UKÄ, SKR med mera. Lärosätena de är också med? Ja, absolut. Så det är kommuner och regioner och lärosäten.
Ann-Marie:Och vi kan väl säga att vi har kommit fram till vi har klustrat det och totalt så är det tjugofem punder. Jag brukar beskriva det ungefär som en kokbok för vissa är rätt så I detalj beskrivna. Och vi har några som handlar om hälso och sjukvårdens verksamhet och ledning och sen så beskriver vi hur man kan jobba med personal och arbetsmiljön. Sen har vi specifikt också avseende lärosäten. Just det.
Lisbeth:Och det här kommer ni fram med och då har ni redan stämt av det känner du mer eftersom ni har så bred representation?
Ann-Marie:Det är det som är fördelen och det var väl det som var tänket med den här ursprungliga utredningen att vi sitter vid samma våld. Just regioner, kommuner och lärosäten. Och det jag brukar säga när vi har våra möten det är att nu får vi släppa färjan lite grann. Alltså att vi får titta vad är nu bäst för landet och på vilket sätt vi kan samarbeta så att vi verkligen får till det här med kompetensförsörjning inom hälso och sjukvården. Och hur kan vi göra?
Ann-Marie:Ytterst är det våra patienter eller hur? Så att vi ska se till så att det blir på bästa sätt. Och då är det en fördel att vi är alla vid samma bord.
Lisbeth:När jag följer jobbet med omställningen mot nära vård tänker jag att de som kommer längst och och lyckas är också de som både vågar släppa sar igen och sitter vid samma bord. För det är ändå någonting att mötas och förstå inte bara prata om varandra utan med varandra.
Ann-Marie:Jag tycker det är viktigt det du säger mötas och förstå varandra. För ibland har förut fattat det mer om varandra. Och det handlar ju om det här walk mylig in masters alltså försöka öppna upp och se och kanske börja med vad kan vi göra? Vad kan jag göra? Istället för Vad kan vi och du göra?
Ann-Marie:Men det är inte helt enkelt. Nej, det är
Lisbeth:inte helt enkelt. Jag tänkte på det du sa att vi skulle vilja att omställningen gick snabbare. Det bor så mycket I sådana här frågor, att våga det och att det ledarskapet och det synsättet. Du säger att ett av era områden är hälso och sjukvårdens organisation, verksamhet och ledning. Om du skulle berätta lite mer om vad innehåller det på något sätt blocket?
Lisbeth:Vad är det ni ser blir viktigt för att klara framtidens kompetensförsörjning?
Ann-Marie:Dels är det, om vi tittar på den kommunala hälso och sjukvården, så ser vi ju hur den har blivit mer och mer komplex och att man får fler och fler patienter att ta om hand, inte minst våra sköra äldre. Så där säger vi att det behövs medicinsk kompetens på alla olika nivåer. Och sedan så säger vi också att verksamhetschefer inom universitetssjukvården bör akademisk kompetens själva eftersom så mycket handlar om att kunskap vad gäller forskning och utbildning. Så då är det viktigt. Och sen har vi också sagt att vi menar att regeringen bör utse en lämplig myndighet som kan ta fram ett ledarskapsprogram för chefer inom hälso och sjukvården.
Ann-Marie:För det är en stor utmaning just att vara chef och det gäller alla olika nivåer måste jag säga. Så att man kan utföra sitt chefskap på bästa sätt. Och det handlar ju om både befogenheter men också kravställning.
Lisbeth:Resonerar ni någonting om vad framtidens ledarskap behöver för inriktning eller kompetenser. Finns sådana resonemang I planen?
Ann-Marie:Jo, men det gör det ju. Och många gånger så ställer vi ju stora krav på våra chefer eller hur? Det är nästan som lite tulpanarros. Man ska vara modig, man ska vara tillgänglig, man ska vara närvarande, man ska kunskap, man ska kunna det här med samverkan och förändringsarbete med mera. Samtidigt är det människor vi pratar om, men alla de här delarna ser vi som viktiga.
Ann-Marie:Och kan man då ett, kanske till och med nationellt ledarskapsprogram, åtminstone säga vad man framför allt bör tänka på och just I samband av samverkan så ser vi att vi skulle kunna komma en bit längre.
Lisbeth:För det är någonting som jag tycker att vi har lärt oss under de här åren I vårt utformning av stödet till omställningen. Det är just det här att kunna se sjukvårdssystem, att det är lite grann det här att vara nyfiken på den andra och bjuda till. Att vi behöver ett sådant ledarskap som inte bara vaktar sin gräns och blir uppfälld på sin gräns utan också öppnar upp vidare och säger att det är när vi gör det här tillsammans för invånarna som vi kommer att lyckas. Och det är en annan typ av ledarskap än vad vi har idag, eller I alla fall andra krav på ledare. När jag tittade på planen så tyckte jag också att det var väldigt viktigt och avgörande att den kommunala hälso och sjukvården lyfts så tydligt som det gör I planen.
Lisbeth:För det är inte alltid rapporter från myndigheter och så att med det perspektivet som är en så stor del av vår hälso och sjukvård I Sverige och också för de personer som har kanske mest skörhet och mest komplexitet. Och jag tror att de allra flesta också skriver under på det här med att vi behöver öka den medicinska kompetensen hälso och sjukvårdsuppdraget I kommunerna, inte kanske enbart omsorgsuppdraget eller uppdraget inom socialtjänst. Men sen är det ju huret. Hur får vi till det där? Hur får vi människorna att räcka?
Lisbeth:Hur resonerar ni där?
Ann-Marie:Vi har ju också pratat mycket om det här, hur kan vi använda till exempel digitala hjälpmedel på ett annat sätt än tidigare? Och I en av de här analyserna, både under och efter pandemin, så skriver vi om att då tog det digitala ett riktigt stort kliv. Sedan har det tyvärr, det verkar jag när jag var skyddsdirektör, gått tillbaka en del. Det handlar ju om att man har bra digitala verktyg och att de pratar med varandra. Och sen också, AI har kommit mer och mer och många tycker det är skrämmande och det finns mycket att tänka på vad gäller AI etik med mera.
Ann-Marie:Men det finns också mycket vad gäller beslutsstöd med mera. Så att det ser jag generellt inom hälso och sjukvården och många med mig att vi måste använda våra digitala verktyg så mycket som det bara går och att de är till för människan och människan inte är till för det digitala. Så inom det kommunala så tror du att det finns lika väl som inom annan hälso och sjukvård att man kan använda sig mycket av detta. Sen måste vi göra det attraktivt. Är ju det som vi kommer in på när jag sa det här med personal och arbetsmiljö.
Ann-Marie:Man måste vilja arbeta inom hälso och sjukvården både inom den kommunala delen men också inom den regionala och då gäller det som arbetsgivare att man har en god arbetsmiljö. Vad ligger I det kan man fråga sig?
Lisbeth:Ja, precis. Ni har ju faktiskt sagt en rad förslag just kring personal och arbetsmiljö, så berätta om dem.
Ann-Marie:Det är några saker som jag särskilt skulle vilja lyfta, och det är just det här med fortbildning. Att man får möjlighet till fortbildning på arbetstid. Därför att det är så här att inom hälso och sjukvården går det ju rasande fart I utvecklingen. Och det är viktigt att man får möjlighet att ta till sig det som är viktigt och ny kompetens och ny vetenskap, men också veta hur man ska ta bort det gamla. Så just fortbildning, nu har ju regeringen tillsatt en enskild utredning där med Harriet Wallenberg, så det hoppas vi mycket på.
Ann-Marie:Men det ser vi både när vi talar med arbetsgivare, men även med medarbetare inom hälso och sjukvården så lyfter man det här med fortbildning. Sverige är väl ett av de länder som faktiskt är effektiv där.
Lisbeth:Jag tänker att det hänger också ihop med kompetens I den kommunala vården. Jag tycker det finns några platser, bland annat I Jönköpings län där man har bestämt att vi också kan mycket fortbildning tillsammans region och kommun. För vi lär ju också av varandra. Man har en stor erfarenhet av att möta till exempel personer med kognitiv svikt om man jobbar I den kommunala kontexten. Man kan få annat till sig från de kollegor som finns I den regionala.
Lisbeth:Att vi också fortbildas tillsammans kan ju bygga ihop oss och stärka den medicinska kompetensen. Så det är ju också lite formen för fortbildning man ska kunna tänka framåt.
Ann-Marie:Absolut, verkligen. Då får man en förståelse för varandra.
Lisbeth:Men ni lägger också fler förslag?
Ann-Marie:Ja, sedan så pratar vi mycket om det här med karriärvägar som du och jag nämnde tidigare. Och I mångt och mycket när man tittar på det så finns det kanske på pappret. Men när vi talar med medarbetare så säger jag, men det finns inte I verkligheten. Så det är det här att gå från ord till handling. Vi trycker på karriärvägar och att det inte bara finns inom chefsdelen eller hur?
Ann-Marie:Man behöver det inom den akademiska delen, men också inom patientnära vården. Jag skulle verkligen vilja säga just den patientnära vården. Det är någonting som vi behöver poängtera mycket och ta om hand, och det säger vi också, med ta om hand senior kompetens eller när man har varit I sitt yrke under ett antal år så tillgodogöra man sig och har fått en stor erfarenhet och att vi verkligen använder den erfarenheten på bästa sätt. Det gör vi inte idag. Och därför är det så viktigt att vi har det som vi kallar för karriärläger eller karriärstegar I verkligheten.
Ann-Marie:Berätta lite grann om det ni gjorde på Sahlgrenska, för ni hade ju
Lisbeth:en tydlig karriär Man kunde oavsett profession ta
Ann-Marie:sig vidare, säg någonting om det. Det gällde ju precis. Det var alla olika professioner och det handlade om vetenskaplig utbildnings och forskningskompetens. Jag kan väl säga att vi var tuffa som tusan och vi lade också dels titulaturer på olika steg och vi lade löneökningar på olika steg. Så det var både pengar och titel.
Ann-Marie:Och vi gjorde en utvärdering av det här och fick mycket positiv återkoppling. Så vi införde det här med överprofessioner för alla olika professioner och även det här med universitetssjukhus över profession. Så vi skojade lite om det. Det var någon artikel där de skrev om, jag tror det var hon har världens längsta tortyr eller något sådant här. Om det var universitetssjukhus över biomedicinsk analytiker.
Ann-Marie:Någonting, många bokstäver. Men det spelar roll och också att man får det förknippat med löneökning. Och sen att vi sa väldigt, väldigt bestämt att det här ska göras. Det var väl det.
Lisbeth:Just det. Och det blev gjort.
Ann-Marie:Och det blev gjort.
Lisbeth:Det är klart att hur man följer upp, att saker och ting händer, det är ju viktigt också på tal om ledarskap. Du pratade också om den seniora kompetensen som vi behöver bli bättre på att ta hand om. Hur har ni diskuterat om den juniora när man kommer ny
Ann-Marie:I sitt yrke? Det har vi också med och det är bra att du tar upp det för vi pratar om vikten av introduktionsprogram, att bli väl mottagen, att förstå att man är en I laget eller I teamet och att vikten av att vi får nya medarbetare att ta om hand mentorprogram. Så här har vi också varit rätt så detaljerade och just vikten av att det inte bara står någonstans I papper eller I en dator utan att man gör det I verkligheten. Det är väl det som I mångt och mycket går igen.
Lisbeth:Jag har också funderat mycket kring det där med dels att vara ny och få lagom belastning eller tillräckligt med stöd för att kunna känna att man är bra I sitt yrke. Därför att det kan vara otroligt tufft om man kommer och bara förväntas fungera som en kugge I ett maskineri. Och det är lätt att man kan tappa både självkänsla och funderingar på om yrket är rätt val. Men den andra värderingen som jag också tycker att man ska med sig är att de som är unga I dag kommer direkt från utbildningarna kommer också med väldigt mycket ny kunskap. Att ta vara på den och inte tänka att vi bara ska lära in folk I hur Så här har vi alltid gjort och så här gör vi här utan med nyfikenhet ta emot den nya kunskapen, kanske också strukturerat.
Ann-Marie:Verkligen, verkligen. Då blir det ett givande och tagande, absolut.
Lisbeth:Det som jag inte vet om ni har med som jag tycker att jag möter mycket när jag är ute och pratar väldigt mycket, särskilt mycket om personcentrering det är ju det som handlar om etiken eller möjligheten till att känna att jag får följa min etiska kompass. Ofta har vi ju valt de här yrkena för att vi vill göra någonting för människor. Ofta är det det man säger: Jag har ingen tid för reflektion. Jag får inte den här tiden att känna att jag fick göra det jag ville för patienten och det sliter på medarbetarna.
Ann-Marie:Har ni fört något sådant resonemang? Ja, men överhuvudtaget det här som du säger att få tid och möjlighet för reflektion och inte bara gå I, om jag får uttrycka mig på det viset, I produktioner, utan att man får möjlighet till reflektion. Och då kan det ju ligga I att man kanske kombinerar det med fortbildning med vidareutbildning. Och vi har också talat och tittat på det här åttio, tjugo eller hur? Att man kanske har möjlighet att man lägger upp en arbetsvecka eller en månad på ett visst sätt så att det på schemat och ischemat finns tid och möjlighet för, precis det du säger, personlig reflektion, etiska samtal, fort och vidareutbildning, av det man anser sig behov av.
Ann-Marie:Och det är någonting som vi har sett betyder oändligt mycket för arbetsmiljön. Jag tänker också
Lisbeth:att arbetssätten, när man får till de här arbetssätten som är mer personcentrerade och teamet fungerar väl då vittnar ju många också om att då trivs man bättre på jobbet. Det blir lättare att rekrytera och det finns också att komma I den positiva spiralen som är viktig.
Ann-Marie:Ja, och där säger du någonting just det här personcentrerade, att vi också har med våra patienter. Jobbar personcentrerat så att kompetensen inom sjukvården tillsammans med patienternas kompetens Viktigt att vi tar det tillvara.
Lisbeth:Verkligen. Det är intressant att tänka när vi pratar kompetensförsörjning att också se att kompetens I hälso och sjukvården den bär fler än bara professionerna. Det är ju en jätteviktig spegel. Lärosättas roll, vad har ni tycker? Vad vill ni lägga på dem?
Ann-Marie:Dels så har vi sett att det finns faktiskt viktiga utbildningar som gäller hälso och sjukvården på bor med för få deltagare. Så där har vi sagt att man behöver samverka även här och se kan man hjälpas åt och kanske ge dessa utbildningar tillsammans och på färre ställen så att de fylls. Och sedan har vi också sagt, och det känns ibland som man har glömt bort, vi pratade för många år som om den så kallade bolåneprocessen. Alltså det här att man skulle kunna börja på en utbildning någonstans I landet och sedan om man ville kunna flytta till ett annat geografiskt ställe och ändå kunna hoppa rätt in. Där har utvecklingen nästan gått I det motsatta att det skiljer sig väldigt mycket beroende på geografi.
Ann-Marie:Så där har vi sagt också att oberoende av lärosäten så ska man vissa mål och man vet ungefär vilken typ av kompetens.
Lisbeth:Så det går att röra sig över landet? Ja, precis.
Ann-Marie:Och sedan så talar vi också om vikten av, för att det ser tyvärr inom vissa utbildningar, till exempel inom tandvården, att vi får färre och färre disputerade, färre producenter och professorer. Och då har vi ju inga personer apropå att vi måste in nya personer, yngre, som ska ta vid och utbilda nya och då måste vi kliniska lärare med riktig kompetens. Och här ser man tyvärr att det börjar att finnas brister. Så det är någonting som vi lyfter. Och där menar vi på att man behöver särskilda tjänster, inte minst sådana här förenade tjänster, kombinationstjänster.
Ann-Marie:Alltså att man kan ett ben I den kliniska verkligheten och ett ben på
Lisbeth:också kunna förenade tjänster också I den kommunala kontexten tror jag för att kunna få forskning I tillräcklig utsträckning.
Ann-Marie:Ja men så är det. Prata på. Ja, jag tänker att vi yngre medarbetare säger också att få på det här med dels har vi de här förenade anställningar vad gäller akademi och klinik. Men sen också att kanske just för att se och förstå varandras verklighet att man kan arbeta både inom primärvård, inom den kommunala vården och inom sjukhusvården. Alltså att det finns sådana kombinationstjänster.
Ann-Marie:Ja, precis.
Lisbeth:Och vi ser ju på vissa delar av landet att man jobbar åt både kommun och region. Att man delar på kostnaden för medarbetarna. Sen är de ofta anställd hos en av arbetsgivarna därför att det är det bästa för själva för medarbetarna. Men man jobbar till exempel I hemmet hos personer och då har man både kommunen och regionen som sin arbetsgivare. Jag tänker på det här med samverkan mellan utbildningsorter därför jag tror att det är väldigt centralt både för att få tillräckligt med studenter men också för att tillräcklig kompetens på lärarsidan.
Ann-Marie:Men det
Lisbeth:är inte alltid och inte helt enkelt med de ersättningsmodeller som finns för lärosätena idag. Har ni fört något resonemang om det eller hur man får till det där så att man kan tillräckligt med ekonomi?
Ann-Marie:Tänker du? Lönen eller nej, att lärosätena får medel. Lärigheternas fördelmedel. Vi har sagt just att man behöver se över och säkert tillskjuta pengar avseende det här med utbildningar som kanske går med för få studenter. Så den har vi adresserat särskilt.
Ann-Marie:Så absolut att det finns även ekonomiska resurser.
Lisbeth:Det finns ju en del styrningen till lärosätena som bygger nästan på att konkurrera mellan varandra I lärosäten istället för samverkan. Och så har vi byggt mycket av våra system framåt. Har ni tittat också på tillgången till medarbetare? För det är väl den stora frågan man brottas med. Att även om vi blir bra på att vara goda arbetsgivare och hitta bra sätt att utbilda så har ju tillväxten på arbetskraft totalt I Sverige Det är ju ingen munter läsning om man säger så om vi jämför med behovet som ökar.
Ann-Marie:Nej men det stämmer. Och här får vi ju se rent generellt, eller hur? Vi behöver ju inte fler medarbetare bara inom hälso och sjukvården utan vi behöver ju det på många olika ställen och vi vet ju att vi blir färre och färre I så kallad arbetsför ålder som ska ta om hand fler och fler I högre åldrar och även kanske yngre åldrar. Så det här är jätteviktigt och då handlar det mycket om att de som vi utbildar vill vara kvar och arbeta inom de professioner som de är utbildade för. En viss procent tror jag självklart ska gå vidare och bli chefer eller vara med och utbilda eller kanske göra andra saker.
Ann-Marie:Men huvuddelen är ju bra om de vill vara kvar I sin profession. Och precis som du säger så har vi sett dels så med det när vi tittade på barnmorskor inom förlossningsvården, att man lämnar förlossningsvården just framför allt på grund av arbetsmiljön. Vi har också sett vad gäller sjuksköterskor. Det sa vi att vi såg om vi tittade på alla legitimerade så såg vi att tretton noll av sjuksköterskorna inte var sysselsatta med sitt yrke. Och det här av den grupp vi då tittade på så gjorde det arton procent och det motsvarar just kompetensförlust kan man säga, alltså utbildningskostnader för de här personerna då på det var tvåtusen tjugoett som vi tittar på fem komma fem miljarder.
Ann-Marie:Och en av orsakerna till att man lämnar är just arbetsmiljön. Det är den som I mångt och mycket faktiskt lyfts. Och där har vi ju precis som vi har pratat om rätt så tydliga Vi poängterar vissa saker som är av stor vikt för att förbättra arbetsmiljön.
Lisbeth:Fri är det verkligen att kunna känna att man får den här positiva spiralen för man sliter ju ganska eller väldigt hårt kanske som en enhetschef att kunna få rekryteringen att gå ihop och att arbetsmiljön då kan vara bra för dem som finns på arbetsplatsen idag. Jag kan själv personligen känna mig ganska bekymrad över utmaningen att få kompetensen att finnas tillgänglig I hela landet. Vi pratar mycket om jämlik vård och rätten till en hälso och sjukvård som är tillgänglig för alla och något sånär jämlik I hela landet. Norra Sverige står ju I en stor expansion med grön omställning och har lägst arbetslöshet men I princip ingen inflyttning. Och jag vet att I Norrbotten till exempel har man ju svårt att till och med kanske få hyrläkare till sina primärvårdsenheter.
Lisbeth:Har ni resonerat? Jag vet att kommunutredningen, och det är ganska många år sedan nu, nu när de lämnade förslag om att man kanske behöver avskrivning av studielån I väldigt svårrekryterade områden och så. Och på den gröna omställningssidan så finns det ganska mycket politiska uttalanden om hur vi ska främja arbetskraftstillväxten stillväxten I de här regionerna som ska bli navet mycket för framtida industrialisering. Det här gäller ju välfärden I allra högsta grad, inte bara industrin brukar jag tänka när jag lyssnar på nyhetsändningarna. Men det pratas ganska lite om.
Ann-Marie:Vi har med det också, just vad gäller glesbygd, precis som du säger, och även I socioekonomiskt utsatta områden. Att man tänker på detta och här har vi ett antal förslag Många gånger så går de också tillbaka till det här med att vi har så bra digitala hjälpmedel som möjligt. Att man kanske har möjlighet att tillgodogöra sig en utbildning digitalt. Så att det inte handlar om om man bor på ett visst ställe I norra Sverige till exempel att kanske kunna vara med och delta mycket mer digitalt. Att vi också har VFU, det här med praktik som de flesta vårdprofessioner har.
Ann-Marie:Att vi använder hela vårt avlånga land just vad gäller. För det är ofta en flaskhals man säger att det är för få VFU-platser. Men där har vi verkligen pratat med kommunala företrädare. Man kan ju VFU inom den kommunala hälso och sjukvården. Och man kan det på orter som man kanske inte tänker på om vi säger så utan att man verkligen använder och främja det.
Ann-Marie:Och vi har också sagt att just vad gäller ekonomiska att man ska få hjälpmedel om man kanske inte gör sin VFU på den plats där man normalt bor. Det kan också vara ett sätt att se att jag gjorde min VFU I norra delen av Sverige. Det passade mig verkligen bra så nu flyttade jag dit. Sen tror jag kanske, förutom det, att man också behöver titta över det ekonomiska, som du nämner, avskrivning av studiemedel. Jag såg att Värmland nu I någon sådan här nyhetsdel, att man går upp rejält vad gäller löner till exempel.
Lisbeth:Jag tror nog att det kommer att handla om mer politikområden än just sjukvårdspolitik. Att det handlar om bostadspolitik, att det finns bostäder, det handlar om ekonomiska incitament, regionalpolitik egentligen. Men om vi går tillbaka till er plan. Känner du att
Ann-Marie:det har blivit mottagen? Har du hunnit få tillräckligt med reflektioner på den? Skulle nog vilja säga att det som har kommit hittills är positivt. Att många som jag pratar med pekar på det här att det är så bra att ni säger att vi måste gå från ord till handling. Och att representationskapet I rådet tycker man också är bra att vi har med oss på ett annat sätt som vi sa I början av programmet.
Ann-Marie:Vi har med oss olika aktörer inom hälso och sjukvården. Så att hittills så skulle jag vilja säga att vi har fått positiv återkoppling.
Lisbeth:Som du nämnde så har ni också fått förtroendet att ta planen vidare för ni har fått ett förlängt uppdrag. Berätta lite.
Ann-Marie:Det stämmer. Nu vill man från regeringens sida verkligen att vi är med och hjälper till att gå från ord till handling. Och har förlängt detta fram till I slutet av februari tvåtusen tjugofem. Och vill att rådet ska sitta som spindeln I eftersom det finns så många olika aktörer inom hälso och sjukvården. Det finns så många olika utredningar och det som det nya uppdraget eller förlängda uppdraget säger är det här behöver samordnas och de behöver sitta som spindeln I nätet och då vill man att rådet ska göra detta.
Ann-Marie:Så det här är ju en jätteutmaning kan man säga, att nu se till hur ska vi få det här att hända? Men jag tänker kanske är det ett momentum nu också I den värld som vi lever I. För vi behöver ju också, och det har man också tagit med, se ska hälso och sjukvården och verka I kris, katastrof och kanske till och med hemska tankekrig. Så här behöver vi också samla alla aktörer och personer. Hur ska sjukvården jobba med det här?
Lisbeth:Har du någon tanke på hur ni ska gå till väga, hur ni ska jobba framåt eller är det för tidigt?
Ann-Marie:Nej, men vi har ju redan för det är ju rätt så kort om tid kan jag säga. Februari är det inte mycket tid att vifta på och så har vi en sommar när vi I Sverige lite grann går ner I aktivitet. Så vi har redan börjat skissa på detta. Vi har vårt första möte här fyra september och mycket handlar om att prata med aktörer som vi har bjudit in till möten redan här nu för att just närma oss alla dessa olika intressenter och aktörer. Tillbaka till bordet, sitta ner vid samma bord, höra vad är deras reaktioner på det vi säger och få det att lära oss.
Ann-Marie:Du har nämnt det flera gånger och jag instämmer verkligen att vi lyssnar in varandra för ingen kan ju skriva någon på näsan eller hur hur det ska vara. Så det har vi bjudit in till sådana här möten för att få lyssna in. Sen kan jag väl säga också att vi ser ju I våra råd och rekommendationer, och tjugofem punkter som vi lite grann kallar den för. Vissa saker håller många med om. Och då kan man ju på något sätt börja där och se hur ska vi då göra så att vi verkligen får till det här?
Ann-Marie:När I princip alla aktörer och intressenter menar att det är självklart ska vi göra det här. Man kan ju börja med det lite enklare och sedan gripa sig an det kanske mer tuffa. Vi har redan kommit upp ärmarna.
Lisbeth:Det är spännande. Jag känner redan att du kommer att komma tillbaka ytterligare en gång till podden och berätta hur det går. Men om du får skicka med något till lyssnarna nu kring de här frågorna, vad ska du vara? För det här är också ett sätt att sprida tankarna vidare.
Ann-Marie:Jag skulle vilja säga att det finns mycket I det här som är win-win. Alltså det finns för arbetsgivaren, men det finns också för den enskilde medarbetaren, för den enskilda fysioterapeuten, arbetsterapeuten, sjuksköterskan, läkaren så finns det någonting. Ja, men skulle vi göra som vi säger att vi ska göra då kan jag få med mig mycket. Och det finns också någonting då för våra patienter. Gör vi på detta sättet då blir väldigt mycket fall på plats.
Ann-Marie:Så det är alltid bättre att börja med den positiva ändan. Vad är det som gör att det här kan bli bra? Och att man får framför allt en hållbar arbetsmiljö, att våra lärosäten kan utbilda så optimalt som möjligt så att vi får nya medarbetare inom hälso och sjukvården. Då blir det också bra för våra patienter.
Lisbeth:Jag tänker också på den stora berättelsen. Vi har pratat mycket om det berättande ledarskapet. För berättelser som berättas om att vara medarbetare I hälso och sjukvård? Och jag tror ju mer vi får en positiv spiral där att också berättelserna om dessa fantastiska yrken det är ju också I sig lättare att rekrytera till ett yrke som inte bara tyngs av tuffhet och besvär. Utan att man för den skulle få prata om det, för det är klart man ska, men den positiva berättelsen.
Ann-Marie:Om branschen I framkant. Instämmer helt och det är ju när man träffar medarbetare inom sjukvården så beskriver de flesta en stor glädje I och det är därför man valde att arbeta inom hälso och sjukvården. Inte minst under pandemin när vi kunde slänga mycket av den tunga administrationen av sidan. Och så såg vi att då återkom glädjen I att få arbeta på det sätt som man ursprungligen hade tänkt och var utbildad där utbildad för. Så det är viktigt, den stora glädjen som finns I dessa yrken.
Lisbeth:Verkligen. Ja, vi har pratat om jättemycket. Så spännande. Har du någonting vi har glömt prata om som du skulle vilja ta upp innan vi avrundar?
Ann-Marie:Jag tycker att vi har varit precis som du säger, vi har gått igenom den nästa här. Nej, men just det här kan vi inte nog betona att låt oss nu göra det vi säger att vi ska göra. Det är väl där den stora, stora knuten ligger så att alla ser på sargen lite grann. Det tror jag är det absolut viktigaste. Man pratar mycket om gemensamma målbilder eller hur?
Ann-Marie:Men vi behöver hitta den för hela landet.
Lisbeth:Ja, verkligen. Och att det går. Ni kommer säkert att kunna lyfta fram många positiva exempel I er resa nu när ni ska hjälpa till med att förverkliga det här. Jag vill avsluta med frågan vad nära är för dig Ann-Marie?
Ann-Marie:Nära det är ett positivt ord tycker jag. För mig är det någonting som jag förknippar med min omgivning någonting som man behöver familj, förnödenheter. Men det är också tillgänglighet. Och det kan vara tillgänglighet inom vården. Och det kan också handla om digital närhet.
Ann-Marie:Så det behöver inte vara att man har någonting jättenära sig rent fysiskt, men kanske också digitalt.
Lisbeth:Stort tack och varmt lycka till med uppdraget framåt. På återhörande får vi säga.
Ann-Marie:Tack så mycket. Tack. Det gott. Hejdå.