Subscribe
Share
Share
Embed
Välkommen till Ännu En Dag med Carro & Michael. En pod där samtal kring poesi, konst och relationer, varvas med personliga reflektionerna från deras egna, såväl som gästers, dikter och texter - vilka i stunden blir till samtal om drömmar och minnen från förr.
www.instagram.com/annuendagcm/
www.facebook.com/profile.php?id=61559603153103
Välkommen till ännu en dag med Carro och Michael en podd där samtal kring poesi, konst och relationer varvas med vardagsreflektioner, drömmar och minnen från förr.
Michael:Nu sitter vi här igen och det har gått några dagar sedan sist. Vad jag tänker på är att ju mer man tänker på, att man reflekterar och umgås och ger tid till ord. Ju fler ord kommer till en. Det är ju inte så att man ser den bild man själv har. Jag kommer på mig själv at lyssna mer, tänka mer och fånga mer. Men du har hittat något annat? Du har hittat dina dikter?
Carro:Jag har inte hittat alla, men jag har hittat en. Som heter Just nu stunden som aldrig tar slut. Den skrev jag 2011 den 27 december.
Michael:Jag redo. 2011 är det längesedan.
Carro:Vill nästan inte räkna ut så lång tid det var. Jag vill, men jag kan inte. Jag hoppas, men jag vågar inte. Jag biter ihop fast jag ler. Faller, men känner att jag hoppade. Som en knut I halsen knölar gråten ihop sig hårt som en sten där smärta till sprider sig förgifta mig jag är inte den jag brukar vara min egen skugga skrämmer mig. sk glömmer mig. Jag är inte den jag byggde upp mig att vara. Svart, vitt och grått samt allt däremellan. Att se vem som lider. Jag vill så gärna men jag kan inte. Jag är inte mer än så här just nu och det är inte speciellt mycket. Jag vill. Inte det hära mer.
Michael:Blekheten tar på mig. Det är en så vacker fras som för oss men också någonting att nästan blir bestulad av något intetsägande, något liksom tomt.
Michael:Samtidigt som jag känner att det känns mycket som att det är en reflektion och uppgörelse med en fasad som man har. Lite klasterfobiskt allt det vackra.
Carro:Innan detta så var jag ju så färgsprakande. Så, ja utåt. Jag var med I så många sammanhang. Dansgrupper och vänskapsgrupper.
Michael:Det är en vacker text samtidigt är den så smärtsamt befriad drömmar. Det är som att det är ett litet bakom. Man har levt på sig någonting. Utan att säga boja, säga instängdhet så får du liksom det att till och med blekheten tar på en
Carro:Det var som att ta av sig jackan, ta av sig hatten, ta av sig solbrillorna ta av sig allt och bara sitta på golvet och bara Jag vill. Men jag kan inte. Jag kan sitta vid bordet med er och prata om det ena eller tredje eller fjärde eller ytligheternas charm. Det finns inte mer I mig. Jag kan inte.
Michael:Alltså ibland har man de stunderna när man bara abdikerar inför det är en hopplöshet som bara översköljer en, orkelöshet som man bara liksom inte kan en enda ända med. Jag tänker att jag lutar ut här där på något sätt. Det här är som att du är I det hålet men genom att skriva det här så tar du ändå en makt över det för du reflekterar om det utan att vara det på något konstigt sätt ändå.
Carro:Utan att vara hålet? I am the hole, I feel the hole.
Michael:Hade du varit hålet hade du inte kunnat beskriva det. Utan nu är det liksom det som den här blekheten som försöker måla på dig någonting du inte är, Du är inte den här instängda personen. Det är ju den kraften som får du att kunna formulera det.
Carro:Men också det där med blekheten typ. Jag har ju alltså en naturlig färg och en naturlig karamellfärg. När det har varit vinter länge som jag tror det har varit här lång kall vinter och jag är så blek för att när det väl kanske fanns sol så kanske inte jag var ute tillräckligt mycket I solen och solade mig. Och nu sitter jag där I blekheten och den tar på mig för att jag känner inte igen ens min egen hud.
Michael:"Jag står inte ut med mig själv vid matbordet vid de sociala tillställningar". Du beskriver din distans från det och att du känner inte igen din egen hud.
Carro:Vad är jag gjord av? Det jag var gjord av innan. Allt det som. Man har ju sådana meningar som man är uppbyggd av. Från barndomen eller fraser man hör. Jag pluggar det jag vill plugga eller väljer att plugga någonting och så gör jag det och så bygger jag mitt liv därefter. Och sen så hade jag gjort det och sen så bara fallerar allting hela tiden, jämt och ständigt. Då hade jag inget mer rep att hålla mig kvar I. Inga mer...
Michael:Livlinor?
Carro:Inga mer livlinor. Mm... Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på det. ån då.
Michael:Jag tänker också på att du beskrev att man följer en viss form som man ska göra. Jag utbildar mig, gör det här, gör det. Vi tror att det är något som är skrivet I evighetens bok. Det är ett konstrukt, det är något vi skapat. Det blir vi värsta första när vi inte riktigt blir som det vill. För vi är inte beredda på att saker inte kan bli som det vill. Hur känns fallet?
Carro:Till slut var det som att jag gick. Släpandes på golvet och marken. Ibland förstod jag inte hur folk kunde titta mig I ögonen när jag inte var längre var på ögonhöjd. Utan jag hade ryggen mot golvet och bara.
Michael:Den här jobbiga perioden, skrevs du denna dikten I perioden eller var det en reflektion efter perioden?
Carro:Det kan jag absolut inte svara på något men det var ju jobbigt länge. Jag tror att jag alltid har haft en sån här grej att när det är jobbigt, när någonting känns jobbigt och jag inte förstår varför det blir som det blir när det inte blev som det skulle. Man anstränger sig att jobba efter vissa mål och så jobbar man efter de målen och så tror man att det ska gå att sy och så. Och sen så gjorde jag ju det om och om igen och så blev det ju ändå aldrig bra. Jag skulle söka till en skola. Jag gjorde efter alla kriterierna och precis när jag skulle söka in då ändrade de antagningsformen och då var jag inte längre antagningsbar! Okej, men då väljer jag en annan väg, då väljer jag en annan utbildning, då började jag kämpa efter den och gå efter de reglerna gör jag det och då var det något annat som ändrades, så det var alltid så långt utifrån mig att det alltid jag har haft med mig genom allt det har varit, när det känns jobbigt, då ska jag skapa. Då ska jag skapa mig ord, sjunga, skriva en sång, en låt eller skapa någonting med mina händer eller måla. Måla en tavla och måla ut. Och jag känner att jag kan göra något fint av det så att det inte bara känns så dränerade, mörkt och grott och blekt.
Michael:Ja. Jag tänkte på det, det var därför jag frågade om kraften av att skapa I tunga stunder. Jag kan väl säga att ibland, vad tänker jag själv gör, ibland kan det vara när man är riktigt på botten då har man kanske en typ av uttryck som kommer som kanske är väldigt olika men för mig kanske det är mer explicit, mer ostädat, mer bara något som måste ut.
Carro:Ostädat menar du att du inte gillar att städa.
Michael:Sen kan det vara att man kan en mer reflexktiv när man har fått en liten stund ifrån. Det kanske räcker har gått några timmar eller en dag eller en vecka eller ett år för en trauma. Då kanske den också kan vara full av vimod men den kan vara mer reflexktiv och inte så direkt som här är. Sen kan jag bland annat typ en 3D-form där man liksom hittar en musan, kommer till en någonting och man bara skapar något väldigt fantastiskt fast man är på en bra plats. Jag har bara reflekterat att något behov I stunden när det är så jäkla jobbigt. Något som blir ett bearbetande av det. Och sedan kan man komma in skapande när man är på en väldigt bra plats.
Carro:Och då hittade du en mus, eller vad Kan du berätta mer om dina musor?
Michael:Nej, inspirationskällor. Nej, men det är väl kanske ett uttryck från Dionysus, Grekland teaterns värld, hur man hittar liksom den skapande, inspirationens kraft.
Carro:Okej ska vi gå vidare nu och läsa en av dina?
Michael:Jag bara tänkte på det vi pratade om precis när man skapar och skriver. Jag minns när jag åkte iväg en egen semester I min bil. Jag skulle liksom skriva den där fantastiska romanen. Jag skulle skriva den här underbara. Jag hade en massa fantastiska djupa tidskrifter. Jag skulle sitta ett I Frankrike och bara liksom Sart och något eller någonting.
Carro:Den förutfattade bilden av hur det ska vara, den dikterade, den uppmålade så här kommer det vara. Så reser man eller bara
Michael:Varje gång jag gjorde de här resorna umgicks man själv I min bil timme efter timme bara på en motorväg och tog dagen när det kom. Det kom snarare VMod alltså någonting utan att det var någonting som var jättesorgligt men det var som att jag behövde umgås med Vemodet. Så det kom en helt annan typ av texter än den bild man kanske hade initialt. Jag bara tänkte på hur konst kommer till utifrån olika...
Carro:Känslolägen!?
Michael:Du sa När vi pratade om musa och jag kom in på lite Dionysos så stod det nu för jag såg här. Om jag nu ska ta en dikt här då ska ni som lyssnar veta att det är massa häften och böcker och vi har massa reda på bordet. Som vi skyffar sig rätt mycket från från det andra vi läste om andra avsnitten. Det här är ju liksom en
Carro:annan mössa.
Michael:Den här är annorlunda. Jag får förklara vad jag tror den har kommit till. Under bara en historielektion etttusen niohundranittioett. Troligtvis vi säkert uttråkigt. Okej Grekland tror jag.
Michael:Grekiska stadsstaten hela Helenius. Alex är jättestor. Sparta besegrade Aten och det grekiska ordet polis betyder stad. Trehundrafemtiosex till trehundratjugotre för Kristus. Notera vilka floder anpassade jag Fifann. Efrett och Tigis, ja du Alex är ju inte liten precis, eller var? Alexandria, Izus, sades, Indus och Persterna. Dom kan dom. Trehundratrettiotre före Kristus, Amon.
Carro:Är det för att man ska bli uttråkad?
Michael:Det låter som en uttråkad tonåring på en historielektion. Troligtvis skulle jag väl anteckna de här lektionerna. Jag tyckte bara det var så jäkla tråkigt så jag började bara skriva det och sen blev det där flödet av en slags dikt som nog bara är anteckningar från lektionen. Tror inte vi hittar något djupsin eller någon slags djup I det här. Det var bara något avbrott utan någon punkt. Bara en massa ord.
Carro:Ingen punkt. Okej, då går jag vidare till en bit som du har skrivit som heter Du Du rör om I mig. Punkt. Du får mig att andas lugnare. Att leva tryggare och våga mer.
Carro:Du. Du för mig att visa sidor som ingen annan sett. Du. Kanske är du jag? Kanske är det vit två. Väldigt mysig, väldigt varm. Omvälvande fin.
Michael:Något romantiskt skimmer. Jag vet inte om det är riktigt mot en verklig person eller drömmen om en verklig person. Det kommer jag inte ihåg. Eller en verklig person som man liksom någonstans hoppades skulle bli något mer. En tonårings skrift.
Michael:Jag tyckte den Ja, den talar
Carro:Det är okej att någon annan har rört om I dig. Att någon annan har fått dig tryggare och fått dig till att våga mer. Jag menar om den personen inte fanns där från början så hade du ju inte varit vad du är idag.
Michael:Jag tycker det är när man tittar på texterna så visar det ju liksom reflektioner kring längtan och något som har hänt. Tack.
Carro:En annan. Gud, när jag tror på inget kallar jag på dig, du sviker mig aldrig. Om din kraft tar slut, kalla då på mig. Alltså denna vill jag ställa mig upp och att göra en stående ovation på. Mega applåder.
Carro:Den känns så stor Och nu har du haft, alltså vissa stunder när vi har pratat om Gud, har du haft motstånd till att ens säga Gud, så att när jag läser ditt tonårs gör, att du skriver det, det är ju så extra
Michael:Vi pratade ju senast idag när vi åt middag här eller nu bara för några timmar sedan Om just kontakten med Gud och det stora på olika sätt. Och det blev uppenbart nu att alltid funnits där. Jag pratar ju och berättar ganska öppet om ord, en bön som kom till mig I ganska tidig ålder med ord som jag inte förstod som jag fortfarande kan. Det var ju länge ett mysterium till mig varför det kunde jag Jag minns precis vad jag fick det, varför Holma utgick.
Carro:Det var ju Holma idag. Och så hittar du en dikt också som du hade skrivit där det står Holma.
Michael:Jag slutar jobb och du ber mig hämta någonting du har beställt på blocket?
Carro:Kaffekoppar som jag trodde var större än vad de verkligen var.
Michael:Och det är ju när detta spelas in så är vi just runt Melodifestivalen och ockuperat Malmö stad så att det är allt som tar en halvtimme att ta sig igenom, tar kanske en timme nu. Så jag tråcklar mig ut genom stan till Holma som det visar sig vara Jag ska hämta de här kaffekoppen som var lite för små.
Carro:Kaffesett. Silvrigt, vackert
Michael:Jag är faktiskt märkligt nog född egentligen eller bodde första fyra åren I Höllviken där vi just nu sitter I ett hus Omgärdad av en åker och en fasan som har ju laddat på sig här.
Carro:Som kan vara trä.
Michael:Men sen har jag bott med merparten av min ungdom eller låg och mellanståditiden på Holma. Så det är ju betingat med ett visst schema av uppväxt och alla minnen man har när man går från att lära sig cykla till mellanstadiet. Så jag kommer dit idag länge sedan jag var där och går förbi min gamla gata på Skiljegatan och Snödobssgatan och hämtar upp det här sättet. Och går fram till de gamla husen eller trappuppgångarna där vi har läkt där allting är så ingrotad minnen. Jag skickar när jag filmar och ringer upp dig samtidigt och skickar lite bilder så att du är med på resan på något sätt.
Michael:Sen kommer vi hem och så börjar vi titta. Vi kanske ska spela in något ikväll och så tar vi fram det här papperet. Då står det en bit som heter Holma barndomsmagi. Husen står tomma och öde trots liv. Främmande. Området är länge detsamma. Falskt skrämmande. Människorna när de är nya falska. Alltså nytt, alltså fel. Alltså främmande, allt helt nytt.
Michael:Alla så oveten om de spel vi har spelat, om de tårar som här har fallit. Och alla de krig, all den glädje som har funnits. Alla tycks så ovetande. Alltså nytt och skrämmande. Alla människor nya och främmande. För mig är allt. Mitt område nu tomt och öde utan känslor, utan oss.
Carro:Så galet att detta skrev du tror jag att det var -nittiosex. Då skrev jag veta. Och ja, nittiotre kanske till och med. Och att du redan kände så och att Jag kan tänka mig idag
Michael:likadant. Ja det gjorde jag faktiskt.
Carro:Jag kan kännas som emellan. Exakt det du sa. Inget av det genuina möllan finns kvar. Vi brukade prata med varandra, hur vi alla pratade liksom. Det gick inte ett kvarter utan att säga hej till tio pass.
Carro:Och de frågade: Hur mår din kusin? Hur mår din farbror? Hur mår din morbror? Hur mår din bror? Hur mår din syster?
Michael:Jag vet att jag gick fram till där balkongerna som kompisarna bodde och så minns jag att det var ju en period när det kom en liten breakdance eletric hic Bugg I det tidiga 80-talet. Vi gjorde ju som de hade sett på de här breakdance maskinendance filmerna Flash och allt vad de hette. Tog en kartong och försökte rulla runt på ryggen utanför Pianär-köpen. Det var inte alla som förstod något tant tyckte det var sugna, det var så klart Då vet jag att det var något. Då skulle vi också börja blanka fit.
Michael:Vi skulle göra såna här tags, som vi hade sett. Innan vi ens förstod så var det någon I någonting som vi hade sett som kallade
Carro:Brow.
Michael:Vi förstod inte att det var ett bror, bror. Jag minns att vi började leta efter en spritpenna och så skrev vi Bro på lyktstolpar. Jag kunde inte låta bli av att gå och leta. Men tänk om det står någon liten brotagg från oss tioåringar som skulle vara coola gangster. Men det som mest slår mig var mig, nu blev det kanske Malmöcentrerat men Min far hade när jag var liten I alla fall att stå vi vid ek lust och tittade bort ut mot havet där nu bron finns. Sa han att förr fanns ingenting här, det var en potatisåker.
Michael:Och jag tyckte att det var så konstigt. Det här var utanför stan, det var bara fiske båt, pilen kom ut hit här. Ekslust var det sista, sen var det potatisåkrar. Jag bara tänkte ja okej, ja, right. Nu har jag kommit på mig själv sista åren när jag står vid Holma kullarna och tittar ut.
Carro:Jag tänker likadant.
Michael:Shit här var det åker hela vägen till Tygelsjö och nu är det liksom enormt många hela landet. Idag var det liksom drönar och polisens drönare som övat Det blev en liten mindblowing walk down the memory line tack vare ditt lilla mini kaffe set.
Carro:Som jag hoppades skulle vara perfekt storlek till när vi har middagsbjudningar så att vi slipper ta fram de stora tekopparna.
Michael:Det är för små gäster.
Carro:Ja, det är som sånna här espresso koppar med en gnuta mjölk som får plats.
Michael:Vi får dricka espresso istället.
Carro:Jag vet inte vad magen tycker om det. Fint. okej. ska vi läsa en till! Eller?
Michael:Vi kanske ska hålla där. Känns så. Tack för idag. Tack
outro Carro:Så! Tack så mycket för att ni har lyssnat på det här avsnittet av Ännu en dag av Carro och Michael. Vill så gärna veta vad ni tyckte, tänker och reflekterar över och ser fram emot eran kommentarer. Gilla för er att dela med dina vänner, nära och kära. Och slutligen, glöm inte att vara kreativ I vardagen och att då och då stanna upp och samtala med någon på riktigt. Vi är hörs snart. Hej!