Näravårdpodden träffar Maria Elgstrand och Helena Wallin Eriksson

”Hur gör vi människor delaktiga i sin egen vård och i sin egen hälsa?” Vi möter Helena Wallin Eriksson Verksamhetsutvecklare, Utveckling Nära vård och hälsa, region Uppsala och Maria Elgstrand Verksamhetschef, Folkhälso- och statistikenheten, Region Östergötland. De beskriver utifrån sina olika roller och regioner olika sätt att arbeta med de viktiga frågorna: Hur mår egentligen befolkningen i regionen? Vilka behov har de? Hur följer vi upp och vilket värde skapas i det arbete vi gör i omställningen till #näravård?

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

Editor

Helena Conning

Brinner för kommunikation och att vara med och förbättra världen. Scout i hjärtat!

Producer

Jonas Fagerson

Projektledare och grundare av Combined

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP69 – Näravårdpodden träffar Helena Wallin Eriksson och Maria Elgstrand

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MARIA: …att vi måste vara tålmodiga och vänta in så att vi inte springer för fort före och inte släpper taget…

HELENA: …det är utmanande och spännande och de är jättetaggade och det är väldigt roligt och inspirerande. Men det är också utmanande att komma in i en vårdcentralsmiljö som folkhälsovetare och ha en helt annan roll än att möta enskilda patienter. Så att det är jättespännande saker vi sitter med men också otroligt roligt…

LISBETH: Idag i Näravårdpodden ska vi få möta två personer som arbetar med ett av dom viktiga uppdragen som finns i det nya Primärvårdsuppdraget, nämligen ett befolknings inriktat förebyggande arbete. Välkommen till Näravårdpodden, Maria och Helena.

MARIA: Tack!

HELENA: Tack så mycket.

LISBETH: Tänkte att vi börja med vem ni är och Helena, var sitter du idag och vem är du?

HELENA: Jag sitter i Uppland, det är norduppland på hemmakontoret. Och jag är hälsopedagog och folkhälsovetare och har uppdrag som länssamordnare för geografisk hälsouppdrag i vår region och när jag inte jobbar så ja, jag är en glad motionär, springer lopp och cyklar mountainbike.

LISBETH: Oj är det lopp på mountainbike också?

HELENA: Nej, bara på benen när jag springer.

LISBETH: Ja, det är inte så bara. Maria, vad gör du? Vem är du?

MARIA: Ja, jag finns inom region Östergötland och jag är verksamhetschef på folkhälsostatistikenheten som är en del inom regionledningskontoret. Jag är och det har jag varit nu på den här nivån, jobbar då på en mer strategisk nivå sedan tretton år tillbaka och nästan som chef hela tiden. Jag började lite grann som hälsoprocessledare, som hade en koppling till HFS-nätverket. Men i min bakgrund så är jag distriktssköterska och jobbat mycket ute i primärvården och då hade vi det utökade områdesansvaret. Så jag har jobbat där ute när vi hade det innan 2010, så det här är spännande att vi nu har det tillbaka igen. Och Helena inleder ju lite med att berätta vad hon gör på fritiden och jag tycker om ungefär samma saker som Helena. Jag tycker om att motionera och röra mig och vara ute i naturen såväl i skogen som på sjön. Jag bor ute i Ljung, en liten bit utanför Linköping nära en sjö.

LISBETH: Springer du också lopp?

MARIA: Jag springer inte alls lopp på det sättet. Jag springer bara för att hålla mig i form.

LISBETH: Men hörni, jag tänkte att vi börjar lite grann kring det som är era uppdrag, så sätter vi det sammanhanget först. Och Helena om du skulle beskriva uppdraget kring att arbeta med befolkningens hälsa i Uppsala eller Uppsala län ska jag väl säga då, vad är det för uppdrag ni har eller du har?

HELENA: Ja, det är ju ett nytt uppdrag sedan ett halvår tillbaka ungefär, som inte är jättetydligt definierat. Men vi ska jobba befolkningsinriktat utifrån olika geografiska områden och i vårat fall är det ju kommunerna. Och Uppsala som är en storstad kommer att vara indelat i fyra områden är det tänkt. Så att vi har startat upp med halva styrkan ungefär, fem kommuner och vi har satt i gång och kommer att testa oss fram ganska mycket. Vi har folkhälsovetare på de här tjänsterna och det är tillsvidareanställningar så att vi har en satsning som är långsiktig. Och det handlar ju om att utveckla den här rollen. De här personerna kallas hälsosamordnare, att utveckla rollen och ja, definiera, hur kan vi på bästa sätt arbeta befolkningsinriktat i region Uppsala. Och det handlar ju väldigt mycket om att ja, det är samverkan och att utveckla tillsammans, samskapa och mobilisera många olika aktörer på olika sätt.

LISBETH: Men de här personerna som ska jobba, finns dom anställda hos regionen eller hos de här kommunerna?

HELENA: De är anställda i regionen på en vårdcentral i respektive kommun.

LISBETH: Ja just det. Och så har ni samarbete med kommunen också då?

HELENA: Absolut, det är jätteviktigt att vi gör det här tillsammans på bredden, men också samverkan privat eller med aktörer i närområdet, lokalsamhället på olika sätt. Sen tycker vi att det är jätteviktigt nu när vi formar uppdraget och kommer i gång att vi samverkar med invånare och ta reda på behoven. Hur man har det och hur man ser på hälsa.

LISBETH: Den får vi hänga kvar lite i för det där låter spännande. För Maria, vi sa redan innan när vi försnackade lite grann att Östergötland och Uppsala tar sig an den här spännande arbetet på lite olika sätt. Hur gör ni i Östergötland då?

MARIA: Ja, jag tänker att jag ska beskriva lite. Vi har ju haft eller våran primärvård har haft något som vi då kallar utökat områdesansvar sen 1/1-2020. Vi gick lite före nationen där och det var ett politiskt beslut att vi såg att vi behövde göra det här för att rusta vår primärvård. Men framför allt att möta det behovet som kommer nu i och med att vi ska jobba mer mot en förflyttning mot en Nära vård. Och när vår primärvård fick det utökade områdesansvaret som innebär att man ska ta ansvar för såväl patienterna som befolkningens hälsa. Man har ju kvar sitt ansvar för den listade patientgruppen eller patientstocken. Men nu ska man också ta ansvar för befolkningens hälsa och det ska man göra i samverkan med andra aktörer. Det här är ju inget arbete man gör själv. Och då hörde chefen för primärvårdscentrum Mara Kosovic av sig till våran hälso- och sjukvårdsdirektör Lena Lundgren och frågade, kan vi få lite stöd i att få en helhetsbild över hur befolkningen mår? Man upplevde att man hade bra koll på hur patienterna mår. Men hur mår befolkningen i vårt närområde? Så då kom det ett uppdrag till vår plattform. Vi har en plattform för jämlik hälsa och vård som är en samverkansyta där vi försöker ta höjd för folkhälsofrågor och nya initiativ och gemensamt prioritera och samverka. Och där har vi då haft en arbetsgrupp som har jobbat fram någonting som vi kallar områdesprofiler. Det är ett digitalt verktyg som nu ligger öppet sedan november förra året för alla att kunna gå in och titta på. Där man kan göra jämförelser mellan vårdcentraler men också mellan kommuner. För när vi jobbar fram det här så såg vi ju att fler än våra vårdcentraler skulle ha nytta utav de här områdets profilerna. Så våra kommuner har knackat på dörren och sagt åh det här behöver vi med. Och länsstyrelsen, vi vill också ha det här! Så att de är tillgängliga för många och här kan man då göra jämförelser på såväl socioekonomi som på hälsoindikatorer, på utbildningsnivå. Ja, väldigt mycket spännande saker kan man få fram här för att skapa sig en bild av vad har man för utmaningar? Men också vad har man för styrkor i sitt upptagningsområde, så att man ska kunna göra prioriterade insatser där utifrån de här områdets profilerna.

LISBETH: När ni har utsatt dom här områdena, då är det geografiska områden för det är ju inte säkert att invånarna har listat sig precis efter geografi, även om det är en vanlig grund för sitt val av vårdcentral eller hälsocentral. Men hur gör man här?

MARIA: Ja, här är det precis så som du säger. Det är vårdcentralens tomtgräns, där vårdcentralens tomtgräns går. Och i de här profilerna så är det registerdata och enkätdata. Och registerdata går att få på tomtgränsnivå. Men våra enkätdata går ju inte riktigt, där har vi delat in i någonting som heter 100 meters rutor. Och vi gjorde också ett sådant arbete och tittade på hur många är listade i sitt närområde och hur många bor i sitt närområde? Och det stämde väldigt väl överens. Det som är en utmaning, det är ju när vi är inne i Linköping exempelvis, där vi har 13 vårdcentraler. Några ligger väldigt tätt och då gjorde vi ett innerområde, inre innerstan så de kan liksom titta på sina tre vårdcentraler ihop. För att vi resonerar som så också att oavsett vart man bor så ska man ha nytta av att vårdcentralen eller oavsett vart man är listad ska jag säga, så ska man ha nytta utav att vårdcentralen där man bor jobbar i det utökade områdesansvaret. Det har man ju nytta av som befolkning, oavsett om man är listad där eller inte. Men det stämde riktigt väl överens, i alla fall i våra ytterområden. Där skilde det, det kanske det var så att 85-90 % utav dom som bor i närområdet är listade på vårdcentralen som ligger i upptagningsområdet.

LISBETH: Men har man också ansvar för hälsan i det här särskilda geografiska området då?

MARIA: Ja det har man. Man ska ta ansvar för befolkningens hälsa och då göra det ihop med andra. Vi trycker mycket på det att det inte handlar om att det är något som regionen gör själv utan en del i den här områdets profilen det är att när man kommer till en av de sista sidorna så finns det en sån stödstruktur, en hjälpsida som hjälper till med att ta analysen vidare. Där det är just en sådan fråga att man ska identifiera. Vad har vi för samverkansparter i vårt upptagningsområde? Det kanske finns ett café i närheten, ett bibliotek, en skola som man vill samverka med kring de sakerna som man har hittat då eller sett i de här områdens profilerna.

LISBETH: Vad spännande. Helena, tänker du, du började berätta om att ni också vill jobba nära invånarna i erat sätt att bygga det här befolkningsinriktade hälsoarbetet? Har ni hunnit göra något sådant ännu eller?

HELENA: Lite grann. Vi har lite, det är som en trestegsraket hos oss. Vi har också tittat på hälsodata. Vi har inte riktigt riggat på det sättet, men vi använder ju befintlig data på olika sätt som vi skapar oss en bild av läget. Sen bygger vi på med intervjuer med kollegor i regionen, kommunerna och lokalsamhället. Och som en tredje del att bygga det här pusslet ännu lite större, så är det ju att också jobba väldigt nära invånarna och vi har sedan flera år jobbat med innovationsguiden då som är SKRs metod för tjänstedesign i region Uppsala och några av länets kommuner. Så det kommer ju väl till pass nu att vi omsätter det, så att vi är väl rustade för att gå ut och fråga och ta reda på. Jag har också jobbat med rapport under pandemin tillsammans med en närvårdsstrateg på Uppsala kommun där vi har fått in mycket material som, ja det handlade egentligen inte om det här uppdraget men vi fick in mycket som vi kan använda. Vi har också genomfört en innovationsjakt under hösten och det är också ett sätt och då hade vi ett tema, hur vi kan jobba hälsofrämjande i framtiden.

LISBETH: Vad är en innovationsjakt, det får du berätta?

HELENA: Det är ju spännande, egentligen är det så att man gör en tjänstedesignprocess fast på en dag och samlar mycket människor så att man ja, man kör ett race kan man säga. Vi var ungefär 40 personer. Vi gjorde det digitalt den dagen, men då jobbar man från en frågeställning, en utmaning och fram till konkreta idéer. Sen går man ju inte därifrån med sånt som går att använda, men vi fick ju otroligt mycket uppslag och vi hade invånare och patienter med oss och många medarbetare från olika håll. Så det där kan vi bearbeta vidare så att vi samlar in.

LISBETH: Ja superspännande, båda era angreppssätt. Helena, har ni också det här reglerat på något sätt i er regelbok eller är det uppdrag som primärvården har?

HELENA: Det är en kort formulering. Vi har det i regionplan och budget och vi har ju på väg in i regelboken mer formulerat. Men vi kommer nog att definiera uppdraget, att formulera det lite tydligare för oss hur vi vill jobba och på den vägen formulera ett uppdrag. Det är ju inte så vi brukar göra, men vi provar nu och vi tror på det, att vi har ett tydligt uppdrag. Vi har politiken väldigt tydligt. Ja som du säger lagen också, vi ska göra det här och vi tar reda på huret nu och är beredd ompröva och skruva på uppdraget och se att vi landar bra så att det här är väl samskapande på hög nivå tycker jag. Lite spännande att få vara med om.

LISBETH: Och verkligen agilt arbetssätt också, att våga ge sig i kast och sen faktiskt ändra om det behövs. Om jag tänker så här, så långt ni har jobbat nu med era båda angreppssätt är det någonting som har förvånat er? Maria, är det någonting som har förvånat dig när du har sett era områdets profiler?

MARIA: Jag tänker att jag kanske ska berätta lite om processen då. För något som förvånade positivt är att vi pratar ju väldigt mycket om samverkan. Samverkan mellan olika organisationer, men såväl inom vår egen organisation. Och när vi tillsatte den här arbetsgruppen inom vår egen organisation som då skulle jobba fram de här områdets profilerna så var en av framgångsfaktorerna, det var att vi faktiskt gjorde något tillsammans. Vi pratade inte om att vi skulle samverka utan vi gjorde det och vi hade ett tydligt mål, det vart en produkt, det varit något användbart och det finns en fortsättning. Och då beskriver våra statistiker så väl att wow vad kul äntligen gör vi något ihop. Att det vart samverkan på riktigt och inte bara prata om det. Och då tänker jag så här att det är viktigt att ha ett tydligt mål, vad är det? Vad ska det leda till, ett tydligt uppdrag? Och det är först då man liksom når i mål med det där som vi ofta pratar om, samverkan. Det var en sådan reflektion, Lisbeth tänker jag.

LISBETH: Och jag reflekterade på det, så känner man ju också, att tänk här sitter vi på något sätt i våra små enheter eller stuprör eller vad vi kallar det och jobbar på. Och så får man den där effekten när man börjar jobba nära statistiker eller andra och ja, det är härligt att höra! Helena, har något förvånat dig då?

HELENA: Oj, det är en svår fråga. Det här är ju stort och komplext och det är många saker man brottas med hela tiden. Vi vet ju att hälsoutmaningarna är ju enorma. Så att det är ju också mycket att ha is i magen. Det jag kan känna ibland. Det är nog att det är ganska höga förväntningar på snabb leverans och där tycker jag i min samordnaroll att det är viktigt att, nej, men vi måste få jobba på, att göra den här grunden. Och skapa en förståelse hos oss själva, men om andra inblandade också. Och vara kloka och försöka vi tar oss an det på det här sättet och det innebär att vi behöver välja bort det här just nu. Men vi förstår att det är också utmaningar, vi tar de med oss och vi kommer dit. Det är väl lite det som ligger ganska långt framför mig nu. Att det här måste få ta tid. Det är ett alldeles nytt uppdrag. Det som är spännande är ju också att vi sitter med fem och snart elva anställda som har en helt ny roll som ingen någonsin har gjort. Och det är utmanande och spännande och de är jättetaggade och det är väldigt roligt och inspirerande. Men det är också utmanande att komma in i en vårdcentralsmiljö som folkhälsovetare och ha en helt annan roll än att möta enskilda patienter så att det är jättespännande saker vi sitter med. Men också otroligt roligt att få vara med om och det här har ju jag på något sätt väntat på sen jag utbildade mig. Tänk den dagen vi har den här funktionen i hälso- och sjukvården och jag fick faktiskt vara med om det. Det är, ja, det var ju inte förvånande men...

LISBETH: Det har du väl firat?

HELENA: Ja, det är roligt!

LISBETH: Ja men det blir man ju nyfiken på. Hur har det här mottagandet varit? Har det funnits motstånd eller har det varit nyfikenhet?

HELENA: Nej, men det är jätteroligt, det är bara nyfikenhet och positivt. Alla är väldigt på, på alla nivåer. Ett jättestort intresse och nej, det är ingen som ifrågasätter, varför gör vi det här eller hur utan det är bara positivt och mycket nyfikenhet. Ja, vi får berätta om det på många sätt och det är ju det som är våran stora roll som jag ser det med det uppdraget nu. Det är ju att kommunicera det mycket åt alla håll och framför allt mot invånare, nu kommer vi säga att nu tar vi det här stora taget. Vi kompletterar hälso- och sjukvården och vi får ju också möjlighet att kommunicera omställningen och den syftar ju faktiskt till att förebygga ohälsa. Den ska ju sänka trycket på hälso- och sjukvården och slippa, ja individer får slippa lidande förhoppningsvis och det är ju så roligt att få kommunicera och det är ju det vi gör. Att när vi börjar kommunicera det nu så tror jag att den processen skapar effekter i sig hos allmänheten. Jag tror att det kan starta ett intresse och tankar kring hälsa bara för att vi gör det här, att det hörs och syns.

LISBETH: Och även hos hälso- och sjukvården, för då blir man ju också stolt att man hör de här berättelserna. För jag tänker att det du säger, det tycker jag att man kan brottas med hela omställningen av nära vård. Att det är ju inte något som vi fixar på ett år eller kan visa resultat väldigt snabbt på. Och då måste man ju hitta sitt sätt att ändå berätta att det händer saker, berätta så att människor orkar ha upp engagemanget. Och det tänker jag att ni båda har brottats med, som har jobbat med den här typen av ganska mer långsiktiga frågor under lång tid. Och hur tänker du Maria kring det, hur håller du upp energin och hur visar du att det här är viktigt fast man kanske inte kan mäta det i budgeten på ett år?

MARIA: Ja, det där är ju utmanande och just när man jobbar med folkhälsofrågor, att man måste våga tänka långsiktigt. Och nu när man har varit med en period, jag tycker att jag ser en sådan tydlig förändring är om man tittar 10 - 13 år tillbaka i tiden när man kanske fick brottas lite mer med frågorna för att få gehör för dom. Nu är det ju ett väldigt stort tryck på frågorna. Det är nästan tvärtom, att man får hålla emot lite grann och jag brukar säga att vi har liksom flow i frågorna. De är högaktuella och pandemin har ju satt ljuset på ännu mer vikten av att jobba ur ett folkhälsoperspektiv och med den ojämlika hälsan och kopplat till socioekonomi. Men att orka hålla i, jag brukar också tänka att det är en utmaning för dom som vi vill finnas och verka igenom och stötta upp ute hos exempelvis hälso- och sjukvården. Att gå i takt. Vi går så sällan i takt. När vi har kanske utvecklat någonting och tagit fram en ny metod eller ett nytt verktyg eller ett nytt sätt att fråga om levnadsvanor och dokumentera. Och så vill vi implementera det. Så kommer vi ut på arenan och sen känner vi oss ibland lite färdiga och så tar det liksom flera år innan resten är där och det beror inte på att det är långsamt utan det är beror på att vi är i olika fas. Att vi måste vara tålmodiga och vänta in så att vi inte springer för fort före och inte släpper taget. Det är en sån framgångsfaktor tror jag om vi liksom vågar vara lite tålmodiga och våga tänka långsiktigt.

HELENA: Jag kopplar gärna till den, för jag tänker också att jag är otroligt glad att vi får vara i gång relativt tidigt i omställningen. Den ska ju pågå länge än, vi har mycket att göra. Och det har jag tänkt mycket på att jag är glad att vi är i gång med det här sättet att jobba och få lyfta det hälsofrämjande mot medarbetare och invånare nu. Och att vi kan forma uppdraget i takt med ja, våra olika utvecklingsarbeten som hör till omställningen. Och det är ju en mental omställning för oss alla som ska göras, som tar tid hos den enskilda medarbetaren. Men jag tänker också i invånarna, att vi går ju mot en annan typ av hälso- och sjukvård. Som dels kräver mer av mig som invånare, men också att man kanske, ja vårdens förväntningar på mig blir ju lite andra, men jag kommer ju också kunna förvänta mig andra saker. Så att jag ser att vi jobbar hälsofrämjande tidigt nu i omställning. Det tror jag är oerhört viktigt, att vi ska kunna landa i någonting som fungerar över tid och lira bra med hälso- och sjukvården så att säga i över tid.

LISBETH: Jag tänker, det är ju en av de verkligt stora riktningsförändringar för Nära vård och jag tänker lite som dig Helena, att då ändå hela tiden koppla på den riktningen och det tror jag också är väldigt tilltalande för befolkningen. Att förstå att här har jag också en partner i min hälsa. Hälso- och sjukvården finns inte bara där när någonting redan har hänt. Men kommunikationen blir otroligt viktig. Maria, hur tänker du är kopplingen mellan ditt arbete och det ni nu gör hos dig och dina medarbetare och kopplingen till Nära vårdomställningen?

MARIA: Jag tänker så här att nästan alla våra uppdrag, det jobbar 27 människor och 27 personer hos mig på folkhälso- och statistikenheten och sen har vi ju en rad med andra nyckelpersoner inom vår organisation som jobbar med Nära vård lite mer handfast. Men alla folkhälsofrågorna, alla uppdrag vi har ligger väldigt nära den Nära vården, just till att få till den här förflyttningen som Helena också var inne och pratar om. Att hur stärker vi patienter och invånare i att kunna ta ett eget ansvar för sin hälsa och känna sig trygga i det? Och att våga göra den här förflyttningen i arbetssätt och i förhållningssätt. Vi jobbar mycket med personcentrerad vård. Jag tänker att hela Nära vård handlar om personcentrerad vård. Hur gör vi människor delaktiga i sin egen vård, men också i sin egen hälsa? Och här ser jag att vi har ett litet arbete att göra. I region Östergötland har vi tagit fram en definition och en stödstruktur för personcentrerat förhållningssätt och personcentrerad vård. Men vi har ett arbete kvar att göra när det handlar om att följa upp. Vi följer ju upp via patientenkäten, men den kommer inte ut speciellt ofta. Vi behöver följa upp mycket oftare och vi måste också följa upp ur ett medarbetar- och organisationsperspektiv. Vad innebär det för medarbetaren att jobba personcentrerat och vad ger det organisationen? Där ser jag att vi har ett stort arbete att göra och jag tänker att det där är en av grundbultarna i omställningen till en Nära vård.

LISBETH: Verkligen, delar helt din både uppfattning och bild att här är vi ju svaga i Sverige och det är inte så många som har gjort så mycket kring det runt om i världen heller. Hur följer vi? Och jag tänker också att vi inte bara följer upp hur mötet blev. För om vi vill jobba mer främjande så vill vi ju egentligen inte få till så många möten. Man ska kunna vara självständig, man ska inte behöva bli försämrad eller till och med inte behöva insjukna. Och då känna den tryggheten att vården finns där eller att det är en bra källa till kunskap för mina levnadsvanor. Hur följer vi upp det och det här personcentrerade förhållningssättet och mötet, att människor har förmågor och att lyssna på varandra? Har ni börjat med att söka de måtten, Maria?

MARIA: Just nu så försöker vi gifta ihop de här olika perspektiven, patientkontrakt, Nära vård och personcentrerad vård. Vi ser liksom att det är en gemensam plattform eller vi vill gärna se att det personcentrerade förhållningssättet ligger längst ner och så lägger vi liksom på Nära vård och patientkontrakt så att det är liksom grundplattan. Och vi har påbörjat att titta lite på indikatorer och lite mer hur vi då ska kunna involvera patienter och anhöriga. Ska man göra det via enkäter, ska man göra fokusgruppsintervjuer. Hur ska man faktiskt fråga för att vi inte bara ska tro oss veta. Och det enklaste att följa kanske är ur ett organisationsperspektiv för där kan man titta i styrande dokument att det finns omnämnt. Det gör det i alla våra styrande dokument. Det står väl beskrivet att vi ska jobba med personcentrerad vård och ur ett personcentrerat förhållningssätt. Men sen när vi kommer till medarbetare och patientperspektivet så har vi en resa kvar att göra. Men vi har en arbetsgrupp som jobbar med det, så att vi sitter inte helt still. Nu har ju många saker fått stå lite tillbaka i pandemisituationen, men det ligger i alla fall i pipeline.

LISBETH: Och man får ju ändå säga säkert, vi är likadana. Jag har följt den här frågan under många år och jag tänker ändå att det hänt mycket, förr hade vi aldrig sett personcentrerad vård i styrdokumenten heller. Så att det börjar ju hända någonting. Jag tänker, har ni tittat på det när ni jobbat mer med tjänstedesign, Helena att möta invånare och patienter så? Att hur man ska kunna följa att det skapar värde?

HELENA: Ja, den brottas vi ju verkligen med, hur mäter vi, hur beskriver vi? Och jag kan inte säga heller att vi har ett bra svar på det idag, men vi jobbar ju på det. Det blir ju någonting annat, vi är vana att jobba med forskning och vi vana att jobba på det sättet och då kan man ju till viss del hämta där och mäta. Men tjänstedesignen eller den metoden ska jag ju säga blir någonting annat. Det blir ju kvalitativt på ett annat sätt. Men man får ju kanske också lära sig att värdera den informationen och det som invånare säger och man ser ju ganska fort att det kommer ju ofta samma saker. Det är ganska lätt att säga att man får en mättnad i svaren och vi kanske får lära oss att våga också använda den typen av information i våra utfall. Men det här mäta, självklart, det behöver vi ju lära oss att på olika sätt så det, den är ju en stor fråga. Men än så länge blir det ju mycket beskriva processer och hur vi jobbar och kopplar det till forskning och metoder. Att det här är i linje med känd kunskap tänker jag och att vi får vara nöjda där i nuläget, så tänker jag faktiskt.

LISBETH: Och jag tänker lite grann som du var inne på Maria. Det handlar inte bara om exakta måtten. Det handlar om att lära oss metoderna och känna att de är hållbara och bra.

MARIA: Om jag får göra en reflektion till där utifrån det här Helena också sa och det vi pratar om här Lisbeth, att något som är positivt, det är att hälso- och sjukvården själv hör av sig och säger att åh, vi vill följa patienternas upplevelse av att vara delaktiga och hur de blir bemötta mycket mer än vad vi gör idag. Det räcker inte med en patientenkät en gång eller vartannat år. Vi behöver få veta det här med regelbundenhet och med en systematik för att vi ska kunna göra förbättringar och åtgärder. Så jag tänker att här måste vi göra någonting för att tillmötesgå det behovet. Det är ju ett fantastiskt bra behov. Ja vi är inte heller i hamn precis som Helena reflektera över men vi behöver jobba mer med den frågan.

LISBETH: Och det här behöver vi ju samla, vi försöker ju också jobba med det från SKRs håll, att samla oss kring det och se vad har vi nu på bordet när vi har jobbat från lite olika perspektiv. Helena, jag tänker du var inne på lite kopplingen till Nära vård men vill du säga någonting mer om ert sätt att arbeta och hur det kopplar till ert arbete i Uppsala med omställningen. Jag är själv lite nyfiken på om det här kopplar någonting ihop med de här vårdcentrarna som ni också håller på att utveckla i Uppsala. Har det med varandra att göra?

HELENA: Ja, det gör det ju. Vi har ju startat egentligen utifrån de tänkta vård centrumen i norduppland, där vi har kommit längst med det vård centrumet. Där har vi ju två hälsosamordnare, de två inblandade kommunerna och jag finns i organisatoriskt och i Nära vård och hälsa som är våran primärvårdshabilitering, förvaltningen och avser utveckling. Och där har vi ju många av projekten. Vi projektleder mycket och jobbar ju mycket med det. Så vi har ju nära tillgång till varandra och försöker ju då i våra olika uppdrag och projekt att hjälpas åt att få in de här perspektiven. Och det är ju för mig lite roligt för det här med folkhälsa och hälsofrämjande är ju alla intresserade av och vill ju väldigt gärna att vi kommer in i de olika projekten och ser hur vi kan samverka och få med de här perspektiven. Så att det blir ju tydligt att det här har ju fått fäste, att det här är viktiga frågor för oss alla. Så att absolut vårdcentrumbildningar. Sen har vi kommit lite olika långt i olika projekt och olika områden och så där, men vi jobbar ju tätt och nära ihop. Så det är också ett otroligt lärande för oss alla och spännande och det blir ju agilt där också. Vi ser ju saker och så kommer vi vidare och så kan vi lyfta in det någon annanstans. Och där är ju också roligt att vi jobbar mycket med invånarmedverkan i stort sett nästan alla projekten. Och vi har mycket kompetens i det, så att vi kan liksom, ja, vi går ju över gränserna och hjälps åt i projekten och stöttar upp och så där. Lite också tycker vi väl att det börjar komma dit, att när vi går ut och hämtar in information från invånare eller medarbetare också att vi kan ju också dela den med varandra och använda det i flera sammanhang och så där.

LISBETH: Ja, det är ju spännande. Gör ni det med kommunerna också? Känner du att man är som riggad också på den kommunala sidan?

HELENA: Ja, men lite olika men utifrån att de är olika stora och olika mycket resurser, men man är ju väldigt intresserad och ja, men jag upplever att man bidrar med de resurser man har och vi försöker hjälpas åt och stötta och vi kan också stötta utåt i kommunerna med det här sättet att jobba. Vi har haft lite så här samarbetsprojekt där vi haft invånarmedverkan. Så det är ju samma invånare vi pratar om och invånaren i sig är ju inte så intresserad om jag representerar regionen eller kommunen, utan den vill ju prata med mig för att, ja utifrån våra roller och för mig är ju invånaren densamma, intressant så att det är tacksamt.

LISBETH: Tycker ni båda varit inne på det här att kopplingen också till andra delar i samhället. Du, Maria var inne på att när ni har gjort dom i områdesprofilerna så är det många som sträcker upp handen. Vad intressant, det där vill vi se mer av. Och du Helena var inne på det där att vi måste ju koppla med olika delar i samhället. Om ni nu visionerar lite kring den Nära vården och folkhälsans utveckling och så, vad ser ni den här kopplingen mellan Nära vård och förbättrad folkhälsa och hur kan det spela roll och vad kan det ge för effekter?

LISBETH: Ja lite som vi har varit inne på och pratat mycket om, det är ju att fler, om man tänker kanske på kommunala sidan som ett exempel, att fler kanske behöver se att man är en del i folkhälsan och kan påverka en sån. De personer som har hand om snöröjning och sandning, de kanske inte alltid ser att man är en folkhälsoaktör, men de är ju faktiskt förutsättningen för att kanske en äldre person kan gå ut med sin rullator på vintern och röra sig och må bra och helst inte heller ramla och slå sig. Där pratar vi mycket om att locka med, det är inte bara vård och omsorg det här handlar om kanske idrottsförbund och fritidsförvaltningen. De kanske kan känna att de har det, men vi har ju många andra som kanske vi ska locka med på det här tåget och att de kan få känna sig stärkta i att man är en aktör och kan bidra på olika sätt och att vi kan lära av. Så det är ju en sån här tycker jag ur samverkans perspektiv intressant. Ja som vi funderar lite över.

MARIA: Ja, jag hänger på Helena lite därför att jag tror också att vi behöver liksom, för befolkningen ska inte behöva reflektera över vilken huvudman är det som kommer utan att de ska liksom känna att de är en naturlig part i det här, att det är de som är viktigast i när vi jobbar med folkhälsofrågorna. Det är liksom de som är huvudpersonen. Men när man då ska skapa struktur runt det där, just nu håller vi på och jobbar med en folkhälsostrategi och den utgår ifrån våran regionala utvecklingsstrategi och det här gör vi ju i bred samverkan med kommuner, med länsstyrelsen, med civilsamhället, med funktionsrätt. Där många ska då ställa sig bakom våran folkhälsostrategi som liksom ska vara en som ska peka ut viljeinriktningen och hjälpa oss att prioritera riktade insatser och kraftsamla kring folkhälsofrågorna. Jag tänker att när man har ett gemensamt dokument, dokumentet i sig är ingen verkstad, men det kan liksom lägga ramen och språngbrädan för att man sen ska ta sig vidare och då göra det ihop med andra. För det är ju precis det där man behöver göra. Ingen kan liksom fixa det här själv utan vi måste göra det i samverkan. Jag brukar tänka så här att när funkar samverkan som bäst och när gör vi mest nytta ute för dem vi är till för. Och när är vi inte ute och trängs på olika arenor, för det gör vi ju ibland. Många knackar på skolans dörrar och vill liksom göra insatser där. Ja, men det är när vi har tydligt... jag brukar ta ett exempel i vårat ANDT arbete. Och nu ska vi snart heta ANDTS, ni vet det är strategin, alkohol, narkotika, doping och tobak. Där vi har en arbetsgrupp och ett råd i Östergötland och det där då ingår ifrån länsstyrelsen, ifrån kommunen, från regionen och ifrån polisen. Och där det är en tydlig rollfördelning, där länsstyrelsen har som ansvar att driva och samordna och vi andra har att bidra och medverka. Då blir det väldigt bra för då krockade vi inte. Då vet vi vad var och en ska göra och vi kan liksom samverka i de här frågorna. Så tydlig rollfördelning för att samverkan ska fungera bra. Så att inte befolkningen ska behöva fundera på, vem är det som kommer nu? Sen tycker jag ju att det är tilltalande när Helena beskriver hur de gör. Och jag ska säga att vi diskuterar ju många gånger också våra strategier vi arbetar fram. Områdets profiler i sig gör ju ingen verkstad, utan det är att vi måste ta nästa steg till huret och det är nästa utvecklingsarbete som region Östergötland har på gång. Och jag, jag tror att det är något som man har nytta av på många ställen, om man liksom tar sig vidare från vad till hur. Och det är en svår resa att göra för det är lättare att beskriva vadet än huret många gånger.

LISBETH: Man vill tutta ihop er med både vad och hur, för det har ni ju på något sätt?

HELENA: Ja, vi satt ju nationellt också i nätverket så vi har ju utbyte och behöver verkligen varandra och det är så värdefullt att få med olika aspekter så att ja, det är jätte viktigt med samverkan också oss emellan.

LISBETH: Ja, det förstår jag. Jag tänker på det när ni har sett dom här områdets profilerna och så kommer man till huret, Maria. Ser ni då skillnader som gör att huret behöver se olika ut? För jag tänker att jämlikhet kräver ju också olikhet, det är ju inte att göra alla insatser på exakt samma sätt eller lika mycket. Har ni börjat fundera på och se sådana tendenser till vad ni skulle behöva göra olika?

MARIA: Ja, absolut. Huret måste vara olika utifrån vad man identifierar och är man en liten kommun eller en stor kommun eller en liten vårdcentral eller en stor vårdcentral. Vad har man för socioekonomi? Vad har vi för utmaningar? Så behöver man identifiera olika hur och man behöver identifiera olika samverkanspartner och det är liksom nästa steg vi ska ta här nu då. Att stötta upp kring hur kan man, för våran primärvård har ställt en sån här fråga: om vi nu vill samverka med andra aktörer, hur gör vi nu då om vi ska samverka med exempelvis ett vinstdrivande företag? Om vi vill samverka med fiket ute på torget, hur gör vi då? Det är inte så svårt om vi vill samverka med skolan. Det är vet vi att det är fritt fram. Så här har vi just nu ett utvecklingsarbete ihop med våra regionjurister för att ta fram en strategi eller riktlinjer för hur samverkan får gå till. Så att man inte blir osäker på vad och för att man ska känna ett stöd i att, om jag ska samverka med en vinstdrivande aktör så bör jag ställa mig dom här frågorna och här behöver jag koppla in en jurist. Med de här aktörerna är det bara go for it och här kan jag liksom samverka. Så vi jobbar lite med sånt just nu och vi ska också påbörja en förstudie för att titta på det som Helena och de gör. Man gör ju det på lite andra ställen i nationen också. Jönköping bland annat jobbar ju med hälsocenter och så med. För att se om det skulle kunna vara någonting som vi också skulle kunna jobba med. Så att det pågår arbeten kring huret och våran primärvård har ju varit hårt ansatt här nu eller hela hälso- och sjukvården har ju varit det under pandemin, så man har inte riktigt mäktat med att ta nästa steg utan det ligger liksom här framledes nu att titta på. Hur gör vi? Några är i gång och jobbar i det utökade områdesansvaret och andra har en liten bit kvar.

LISBETH: Vad tänker du kring huret och olikheter för att skapa jämlikhet Helena?

HELENA: Jo, och det är ju en sån här grundläggande i folkhälsovetenskap, men det där vet vi ju om att vi måste titta på. Det är väl det som kanske skiljer oss med våran bakgrund och utbildning? Att vi ska ju titta på gruppnivå och samhällsnivå, inte en enskild patient och individ. Och det kan ju bli annorlunda när man är van att vara i hälso- och sjukvårdsmiljö där man möter en i taget eller den här gruppen patienter med den här diagnosen eller så. Så att den är vi medvetna om och vårat län. Vi har ju åtta kommuner, vi ser ju väldigt olika ut. Vi har ju kommuner med mer gamla bruksorter som har en annan ja, demografi eller man ska säga, vi har Uppsala som en stor universitetsstad. Vi har kommuner nere närmare Stockholm. Så att det ser väldigt olika ut och nu direkt när vi satte i gång, dels visste vi ju mycket om det, men det blir ju jättetydligt när vi tittar på och när vi pratar. Men det är också jätteroligt för det lyfter ju perspektiven och vi får ju testa oss själva och ser det från många, många olika håll på befolkningen. Och absolut att göra olika. Jämlik vård är ju inte att göra lika, utan det är ju våga göra olika och tänka på det. Så det är ju jätteutmanande men också så intressant och lärorikt.

LISBETH: Men vad gör de här hälsosamordnarna som finns och ser, vad gör de på jobbet? Vad gör de i sin vardag?

HELENA: De är ju i uppstartsfasen än så länge får vi komma ihåg så att de sliter hårt nu med att ja, men förstå sitt geografiska område och lära sig det. Målet nu är ju att man ska bli expert på hur ser det ut här, vilka människor bor här, vad har de för behov, vad gör de när de jobbar eller studerar i sin vardag? Hur lever man? Vad har man för bakgrund? Att förstå det. Och det är ju därför vi också ser att vi vill jobba nära invånarna för att också skapa den här förståelsen. Så att vi är verkligen mitt i det, vi bygger en karta över området och vilka människor är det och hur hittar vi dem olika och hur möter vi och bemöter dem som bor här. Så att det är, det låter ju kanske inte så konkret. Men i våran vardag är det väldigt, väldigt konkret. Det är att intervjua och pratar med mycket människor. Och planera, samtidigt som vi naturligtvis planerar strategiskt också det är ju inte bara ut och göra utan vi vill ju också dokumentera och planera. Vi har ju en plan för hur vi tar oss an det här som ändå som du säger, agilt. Den är lite svår att tidsätta, för vi måste låta det ske och så måste vi lära av det och så kanske vi bör ta en annan riktning. Men vi har börjat titta på också hur börjar vi kommunicera tydligare mot invånarna så att de vet att vi är där. Så jag ser det väl så att våran första insats om man ska tänka konkreta insatser mot befolkningen blir ju informationsinsatser, att kommunicera att vi är i gång. Att vi tar ett stort samlat grepp om de hälsofrämjande frågorna nu tillsammans med kommunerna. Vi håller på med omställning mot Nära vård. Den vill vi ju kommunicera samtidigt så att det blir tydligt och när vi ändå gör det så kan man ju också sända ja, men budskap kring det hälsofrämjande. Och också är ju tanken att vi då hämtar in tillbaka att vi rör oss ut i lokalsamhället och också kan samla tillbaka. Så att på det sättet är det ju lite tacksamt att pandemin kanske, om vi har tur lugnar sig lite så vi kan möta människor på ett annat sätt än digitalt också, så att vi ligger ju bra i tid. Vi är ju beredda nu att ge oss ut och möta människor.

LISBETH: Jag får lite den här flashen, kommer ni ihåg när man första gången mötte Skatteverket på någon galleria eller någonting? Så stod de där, de hade på nåt sätt flyttat ut ur sitt hus och frågade, behöver du hjälp med något? Det är deklarationsdags! Lite grann att helt plötsligt så börjar också vårdcentralen röra sig ute där jag är!

HELENA: Ja, det är precis så vi vill ha det! Att det blir naturligt, för vi måste ju också göra det naturligt att nå oss och skapa kontaktvägar in till oss från allmänheten så att man inte ska gå via en växel och inte veta hur man kommer åt. Utan vi vill ju ha input. Sen kan vi ju inte finnas till för alla i alla lägen, men nu lär vi oss ju och sen så får vi se hur vi på bästa sätt kan stötta individer.

LISBETH: Jag tänker, det låter ju otroligt spännande och man bara känner att det här är ju någonting som kommer inspirera jättemånga när dom lyssnar på er. Jag tror också det är nyttigt då att tänka vad, vad är era hinder? Vad är det för motstånd, har ni mött något motstånd eller finns det inget motstånd? Och vad är det som är de här svårigheterna som man skulle behöva röja undan lite?

MARIA: Och då tänker du när man ska jobba i det utökade områdesansvaret eller koppling till Nära vård?

LISBETH: Nej, jag tänker nog när man ska jobba i det utökade områdesansvaret, som jag tänker blir, det är ju en del av omställningen till Nära vård. Så jag tänker, vad för hinder har du mött Maria? Du hade inte mött så mycket motstånd eller?

MARIA: Nej, alltså och vi är ju fortfarande på den nivån att vi bereder för att jobba där ute i det utökade området ansvaret. Ja, jag kan tänka så här att ett hinder skulle kunna vara juridik, hur får man samverka? Ekonomi - vem ska betala för samverkan? Det är liksom olika hur. Där ute kan jag tänka att det kan vara några hinder i de frågorna. Och hur gör vi, hur gör vi människor delaktiga? Så att vi inte sitter och hittar på saker utan att fråga dem. Helena beskriver ju här att de är ute intervjuar, det låter ju jättebra och faktiskt frågar människor, hur vill ni vara delaktiga eller vad tänker ni kring hälsa? Vad är hälsa för dig och såna saker. Så att det är nog sådana saker som man då behöver jobba lite extra med när man kommer till huret. Och det är en sådan utmaning som vi har framför oss tänker jag. Vi bygger liksom grunden nu, skapar oss en helhetsbild. Nästa steg är det här att göra en form av förstudie då och titta på, vad har vi för olika alternativ och utifrån det sen mer komma till huret, när vi jobbar ute i det utökade områdesansvaret. Och då samtidigt göra förflyttningen mot en Nära vård. Bara en sån liten reflektion, vi pratar ju också digitalisering här eller nån av er nämnde ju digitalisering. Som är då som jag ser det en möjlighet och hur fort digitaliseringen gick när pandemin kom. Saker som vi på fullaste allvar trodde skulle ta tre år tog tre månader. För att det fanns inget annat alternativ och nu har vi den möjligheten att möta patienter och befolkning digitalt både via appar och via vårdmöten som då öppnar upp på ett annat sätt för att faktiskt finnas där i den Nära vården, kanske i hemmet om det är det man vill.

LISBETH: Kul att du sa det, för jag tänkte just på digitaliseringens potential också i det här området.

MARIA: Att faktiskt våga prova och testa nya saker och se vad leder det till och att inte vara rädd precis som du också beskrev Helena, att vi testar samtidigt. Vi gör och testar lite samtidigt. Det tror jag, att man måste våga det.

LISBETH: Tack. Helena, vad är det för motstånd, om ni har mött något motstånd. Hur ser det ut och vad är dom här hindren som du skulle vilja röja undan?

HELENA: Nej, men vi är ju i van vid att ge sjukvård till individer. Även om vi pratar personcentrerat och alla ser och förstår att det är jätteviktigt så tycker jag ju inte att vi är där fullt ut ändå. Så att det är ju det här att svänga om nu, både hos oss själva och andra att ja, men det är ju en vinst i att inte ge hälso- och sjukvård i första läget utan stötta individer att själv undvika ohälsa om man kan. Vi vet ju att sådana enormt stor sjukdomsbörda är ju möjliga att förebygga på olika sätt. Den här kunskapen har vi ju och den är ju inte ny, men vi är ju inte där, att vi är beredda att fullt ut tänka om eller göra annorlunda, så det är klart att det är utmaningen att vi är vana att ge hälso- och sjukvård och det är tryggt och bekvämt. Och jag tror också att många individer har ju valt det yrket för att det är det man vill göra. Och det får man också ha respekt för. Att människors yrkesroller kan ju faktiskt bli ändrade på sikt i och med att vi ställer om, så den är vi ju medvetna om. Och sen tror jag att vi som invånare, vi är inte riktigt van att ta för oss och då menar jag inte i negativ bemärkelse utan det här att vi kan stå upp för oss själva och känna att vi inte bara är i en beroendeställning eller måste ta emot utan att ja ska jag ta stort ansvar själv så kan jag ju också behöva be om stöd och hjälp och få det. Att våga ja, få bli delaktiga, att få be om det och det är man ju inte heller van med. Så att så jag tror att det är ju det här, jag var ju inne på det förut, att vi alla behöver ställa om i vårat sätt att tänka kring hälso- och sjukvård och också hälsa. Det tycker jag är den stora utmaningen som vi få ha stor respekt för. Och det handlar ju om att jobba med beteenden och förstå hur beteenden påverkar våra verksamheter, människors agerande och beteende, både medarbetare och invånare. Så det är nog den jag ser som är spännande. Men det gäller ju inte bara hälsofrämjande, utan då är vi ju tillbaka på hela omställningen.

LISBETH: Ja, precis.

MARIA: Ja att faktiskt gå till att jobba mer proaktivt förebyggande i ett tidigare skede och Helena, du beskriver ju det att man måste, att vår hälso- och sjukvårdspersonal kanske är vana vid att behandla sjukdom och så är det ju i mångt och mycket. Men jag måste bara göra lite reflektion tillbaka till när jag jobbar som distriktssköterska för 14 år sedan eller vad det är. Men att få jobba hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande på vårdcentralen var ju en av dom roligaste arbetsuppgifterna. När man fick ha hälsosamtal och möta människor som ville göra beteendeförändringar kring levnadsvanor. Och hos oss har vi pratat mycket om att det här är en magnet att jobba hälsofrämjande för hälso- och sjukvårdspersonal, för att behålla dem. Så det finns ju en stor grupp som också önskar att få jobba mer förebyggande och hälsofrämjande. Men att i den här utmaningen med att få resurser och tid att räcka till så får det många gånger kanske stryka lite på foten. Men det finns liksom en kraft i det också. Att många har en önskan om att jobba mer förebyggande och proaktivt.

HELENA: Helt rätt och det är bra att du förtydligar det för det är ju en stor grupp som verkligen har både kunskapen och viljan. Och en annan utmaning är väl också det här att ja, men nu satsar vi på det hälsofrämjande och det är ju mycket resurser vi i region Uppsala faktiskt har skapat nu. Men behoven är ju jättestora och tittar man på antalet individer som jobbar med att ge hälso- och sjukvård kontra som jobbar hälsofrämjande så är vi ju inte i en jämvikt än och det är ju också någonting som behöver hända över tid. Att ja, jag tänker de distriktssköterskor till exempel där du har den här utbildningen och verkligen vill att vi hittar former, att även de kan bidra och få utrymme. Och även många andra naturligtvis professioner också i hälso- och sjukvården att göra det här. Så att så att det är ju lite spännande att se. Det behöver vi alla jobba för.

LISBETH: Kanske också digitaliseringen ha en potential. Det är nästan ett eget Näravårdpoddavsnitt, att prata om hälsofrämjande och arbete och digitalisering. För jag tänker att det säkert verkligen skulle kunna ha en potential också i det och allt det här med data som vi också kan samla in digitalt och hur vi använder det. Men det får vara ett annat avsnitt, hör ni? Ni får komma åter! Vi ska börja avrunda, men är det någonting som ni känner det här skulle vi ha pratat om, det har vi inte gjort, som jag vill hinna ta upp?

MARIA: Nej, kanske, men det jag kanske skulle vilja få sagt också att jag tror att Nära vård är eller jag är helt övertygad om att Nära vård är helt rätt inriktning, att det är åt det hållet vi måste gå åt för att klara av den demografiska utvecklingen och för att vi inte kan jobba på samma sätt som vi gör idag. Och att Nära vård för mig när jag tänker vad står det för, det står för att många aktörer gör saker i samverkan. Och med många aktörer så inkluderar jag liksom patienter och anhöriga och befolkning, att det här är något vi gör ihop och att det handlar ju om att ibland pratar vi mycket om gränsdragning. Vem har vilket ansvar? Men att det många gånger handlar om att sudda och sänka gränserna och inte lägga så mycket kraft på det.

LISBETH: Var bra. Helena, hur tänker du kring nära och Nära vård om vi skulle sluta med det?

HELENA: Ja men för mig personligen och utifrån min erfarenhet. Jag har jobbat i många år också på primärvårdsnivå, i olika roller kan man säga och det är väl också i min bakgrund som hälsopedagog. Att det här individen och för mig är det relationella och skapa trygghet och lyssna och samtalet så för mig... Jag tycker, nu är man ju färgad av Nära vård, man lever med det hela dagarna på jobbet, men för mig är det ju det vi försöker bygga, att skapa trygghet hos individen, lyssna in, ta oss tiden att föra de här samtalen med individen för att stärka men också få information och så. Ja men det relationella, där landar jag personligen i när man pratar nära och Nära vården.

LISBETH: Stort tack för att ni ville vara med Näravårdpodden, vilket spännande samtal! Vi får säga lite välkommen åter en annan gång!

HELENA: Tack så mycket!

MARIA: Tack så mycket.