Subscribe
Share
Share
Embed
Häxjakten på NPF-mammorna” med Sandra och Jessica är en podcast om att vara mamma till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). De delar sina erfarenheter, tips och känslor, och bjuder in experter för djupare insikter. Varje vecka släpps ett nytt avsnitt som ger stöd och kunskap till andra föräldrar i liknande situationer. Namnet speglar deras kamp mot samhällets bristande förståelse och upplevelsen av en modern häxjakt från skola, politiker och andra instanser. Dessutom vävs deras spirituella perspektiv in i avsnitten, vilket ger en magisk och unik dimension till podden.
Hur skuggor stiger frågor som laddats med hopp och nöd. Hur står vi när vi faller? Kämpar för barnen, välkomna till podden Häxjakten på NPF.
Sandra:Hej och välkomna till vår podd Häxjakten på NPF-mammorna som jag och Jessica har funderat länge på att vi har velat skapa. Jag heter Sandra Lundin. Jag fyllde förtio år nu, den sexton mars. Jag har två barn. En son på nio snart tio år som är inom NPF.
Sandra:Och sen har jag en liten på ett komma fem år nu. Där har jag inte märkt någonting än men är en annan historia. Men jag pluggar på Komvux inom den nya utbildningen, preparandutbildningen. Så jag läser sociologi nu och är inne på min andra kostnad socialt arbete. Har alltid brunnit för människor, även jobbat femton åriga Kristianstad kommun med barn eller ungdomar eller gamla där som hade inom handikappenheten.
Sandra:De sista fem åren innan jag fick trista jobbade jag ute på Furuboda som elevassistent och personlig assistent till en tjej med funktionsvariation. Vad ska jag mer
Jessica:berätta
Sandra:om mig? Jag har alltid tyckt om att förmedla mig och prata och har pratat väldigt mycket om detta eftersom när Elvin var liten dog han Elvins pappa. Han tog en överdos. Då var Elvins fjorton månader och han hade också ADHD. Han hade fått sin utredning som 30-åring och dör I överdos trettiosex år gammal och hade en missbruksproblematik som jag också kommer dela med mig mer av på grund av samhällets oförmåga att förstå problematiken som ledde till detta tragiska.
Sandra:Någonstans när han dog så bestämde jag mig för att jag ska inte vara tyst. Jag måste prata om detta. Det måste komma ut. Hur, som ensamstående föräldrar, som jag och Jessica så märkte jag tydligt från myndigheter och skola att vi fick ingen förståelse. Därför valde vi häxjakten för det har känts som en rejäl häxjakt på oss.
Sandra:Det har det varit. Du kan berätta hur podden formades och kom
Jessica:till, Ja, jag har ju funderat på detta länge, arbetslös som man är, och var väl rätt så besviken på sista jobbet jag jobbade på för då fick jag ett mail två veckor eller det kom ett mail ja, om två veckor så har vi inte mer jobb till er. Då tror jag att jag gick ner I en svacka och funderat på det länge och så hör man Sandra och Sandra och pratat och man hör fram. Vi har samma problem med våra barn och då kände jag att jag har känt länge att vi skulle egentligen starta en podd. Men nej, det kommer aldrig funka.
Sandra:Sen är jag den som pratar om mycket. Jag la ut om mina, jag har ju många sociala medier, men jag har nog utredningar på mig. Det kommer ni också få en del.
Jessica:Jag brukar skämta. Vi tävlar vem som är flest. Bara förra året så fick jag fyra anmälningar, ÅS-anmälan och anonym anmälningar.
Sandra:Ja det har jag med fått mycket. Man märker att det finns ett stort okunskap och oförståelse hur det är att leva med dessa barn och samhällets liksom som bara ser en del om hur mycket vi kämpar och krigar varje dag för att våra barn ska få rätt stöd och rätt hjälp.
Jessica:Ja, det såg man ju bara, jag vet ju vilka det är som anmälde mig förra sommaren Och de var ju oroliga för att Sebastian då var ute och körde på vägen med sin spark och jag kan skrek med blåten att han inte ska köra på vägen men han lyssnar ju inte. Det är ju konsekvenstänket. Så det är bara ut och han ser något roligt så sticker han ju.
Sandra:Ja, så är det ju. Det är ju hela tiden vi får liksom Det är inte bara att vi har problem med att hantera våra barn. Det är ju samhället och skolan. Jag har ju med skolan, jag ska ju på ett möte nu igen imorgon. Men kan du inte berätta hur gammal du är och lite var du kommer att komma ihåg?
Sandra:Ja, jo ja.
Jessica:Hur har du jobbat med innan? Jag fyllde femtioett I januari. Gammalt nu. Och då en son har jag, Sebastian. Innan jag fick honom så drev jag hunddagis I tolv år.
Sandra:Och där hade vi väl oftast också barn?
Jessica:Ja, barn från Stavre. Det var ju ett LVU-hem de var på, så jag hade mycket ja, jag hade ju hela Kristianstad kommuns unga på prao. Och där var ju en tjej hon kom till mig sen och hon nattat sitt körkort så att du har skyddat mitt liv. Jag fick vara Steve för jag fick vara mig själv.
Sandra:Berätta hur vi träffades egentligen på första början.
Jessica:Ja, det var ju Jag var redan på frejtan.
Sandra:Det var inte Älvingo I bröstet, men det var på sommaren.
Jessica:Då tar de ihop alla barn till
Sandra:ett fake. Så var
Jessica:jag redan där, så då kom det in en mamma helt ej: Jag är stressad, jag ska till jobbet. Och då visade det sig att vi har samma problem båda två, att vi har barn med NPF och sen
Sandra:tror vi pratade där om socialanmälning.
Jessica:Ja, redan där. Vi är inte blyga, vi bara berättade rätta ut så.
Sandra:Jag kände verkligen att jag hade när jag träffade dig, men det dröjde så lite.
Jessica:Ja, sen såg jag det I affären och då sa jag hej igen. Och det bara Vem med dig? Så sa jag, men vi träffades på fritiden, men jag leker andra barn. Så träffades vi.
Sandra:Och så hjälpte du mig med min tuffa Han jag fick I sista barn med. Som inte var snäll. Du var ett fantastiskt stöd för mig. För det var ingen annan som förstod heller vad jag gick igenom.
Jessica:Du är som en extrasyster.
Sandra:Ja. Du har koll på mig. Så jag sätter på mig rätt kläder här. Och skoj.
Jessica:Jag drev mitt hunddagis och brinner verkligen både för djur och barn.
Sandra:Så Nej, och sen var det ju det när du Vi har ju alltid, jag och Jessica, vi har alltid dialoger. Vi ringer varandra minst flera gånger om dagen. Problem, han orkar jag inte här, jo men tänk så här. Vi stöttar varandra, ibland får vi vara som vi är. För det är tufft att det här.
Sandra:Särskilt när vi har skolor, socialen som inte har en förståelse alls vad vi går igenom. Det vet jag att många här, för vi är väldigt inne på NPF-sidor också. Och nu har jag fått också, som Jessica, mycket mail angående när vi berättade att vi skulle starta den här podden. Som fantastiska Joel. Och det var så jag gick ut med och berättade de socialaanmälningar jag hade fått från en anonym anmälningar av en a Bär, då jag hade sköljt ut min son.
Sandra:Hon blev väldigt provocerad och ringos socialen. Och socialen, även om de vet problematiken så måste de utreda.
Jessica:Jag har alltid sagt att jag skulle skriva en bok om det, så sa jag men ska vi inte starta en podd istället?
Sandra:Och sen lägger jag ut om det och då tar Joel av sig och skriver. Jag jobbar med det på Medborgarskolan att hjälpa människor och lära sig att skapa en podd. Så vi bara vi bara kom och hade möte med honom. Vi bara klickade direkt och jag känner att nu är vi här, första introduktionen på oss. Det är fantastiskt!
Jessica:Spännande!
Sandra:När det är någonting är meningen så sker det. Nu sitter vi här och och vad vi vill nå ut med detta det är att ni där ute som också lever som ensamstående och eller I familjer med barn är inte ensamma. Vi vill ge er hopp, vi vill få er att skratta, vi vill att ni ska förstå att ni är inte ensamma. Hade jag inte haft Jessica så hade jag varit väldigt ensam I detta. För det är mycket skambelagt också.
Jessica:Att bara få en anmälan på social, det är ju en jätteskamm.
Sandra:Jätteskamm är det, jättestigmatiserat.
Jessica:Ja, och då är man ju verkligen Då är man verkligen en dålig förälder. Man får en anmälan på sociala medier.
Sandra:Jag är ju fortfarande ute på utredning nu igen. Därför det är folk som också vill förstöra, som mår psykiskt dåligt. Och det har varit många anonyma oro som är väldigt, jag gäst pratat mycket om det. När de inte har varken kunskap eller vet någonting, de ser bara en, jag har ju ett jädra humör, jag är inte typiskt svensk heller.
Jessica:När jag fick den innan anmäl så visste jag vem det var så jag gick dit och pratade med dem. Så säger hon då ja men vi såg inte dig ut vi hade tänkt gå in, men vi ville inte göra övertramp. Men vad är det då att göra en anmälan till socialen? Det är väl ett övertramp om något? Istället för att gå in och prata men man är ju inte livsfarlig, jag är ju inte livsfarlig.
Jessica:Vi har sett att han springer här så mycket och han har jättemycket kontakt med oss. Okej, det som jag har sagt till hennes sambo då, men är han borta och ser mycket så säg till att han går hem för han kan ju höra en gräsklippare, då sticker ju han.
Sandra:Men du har haft mycket hjälp av andra som har smycket
Jessica:mött? Ja, jag är jätteglad. Jag kan nämna hennes namn för hon ska vara med. Marie, hon är super. Jag är jätteglad att hon finns.
Sandra:Mitt började ju när Elvin gick på förskolan på Leekholmen med fantastiska människor. Till er på Lekholmen och rektorn där, fantastiska människor. Det hjälpte mig när Elvin fick diagnosen som tog mig I ungefär två år. Fick sitta på kö på BUP I Hässleholm. Jag valde Hässleholm då för att jag kände att jag hörde att de hade varit lite bättre I Kristianstad.
Sandra:Vi satt två år på kö och då hjälpte de oss jättemycket. Sen när vi skulle på övergång till Elvins skola där han går nu så ville de typ inte riktigt förstå problematiken. Även om den som gjorde utredningen tog henne tio minuter från att vi kom in på hennes kontor I Hässleholm. Jag berättade min historia och hon träffade Elvin att De här papperna då sitter jag de första två veckorna när Elvin börjar nollan. Jag tyckte nästan det var för tidigt för honom att börja för han var inte mogen.
Sandra:Då hade vi ingen medicin heller. Jag försöker förklara, men jag fick inget gehör och skolan tog inte emot detta. De hade inte ens läst hans diagnos. Men vad som händer är att Elvin är som han är, han har försökt sätta fyr I skolan. Tagit med sig tändstickor och lagt I skon.
Sandra:Han är ju smart den unge, en riktig Emilunge. Jag tror det var första anmälan jag fick där från skolan. Då hade han försökt sätta fyr och då ringer rektorn. Men jag sa ju: Det här står ju klart och tydligt I hans papper att han inte får lämnas själv under uppsikt. Nej, så det var första anmälan vi fick där.
Sandra:Det har varit många sådana missförstånd. Missförstånd har jag nog mött. Jag tror många har gett det är de söta pojkar vi har. De
Jessica:gör änglalika små pojkar här. De gör väl ingenting att ordna.
Sandra:Nej, men berätta det. Det är lite roligt har man ett fysiskt handikapp så syns det ju, och då får man ju hjälp. Men det är väldigt svårt när man har ett osynligt handikapp som dessa diagnoser medför.
Jessica:Ja, det märks ju. Det är ju bara I ouppfostrade ungar. Så de kan väl bara sitta still?
Sandra:Oftast är det ju föräldrarna då, det är ju vi som blir hängda eftersom att barnen på ett visst sätt så tror de ju oftast det kommer hemifrån. Men om man läser på om NPF och den problematiken så förstår man att det inte alls så är fallet. Och det är också det att många föräldrar som har den här Vi har ju suttit på utbildningar på habiliteringen, ett annorlunda föräldraskap, verkligen rekommenderat också. Vi har mött många
Jessica:frågor med den här problematiken.
Sandra:Men vad vi också märker är att du blir extra utsatt om du är ensamstående. För det är lite så I systemet att är du två personer så är du mer skyddad på något sätt. Det är väldigt viktigt att du har en bra
Jessica:utbildning. Har man inte den fina utbildningen så känns det som om man är utsatt. Och är man bara en lokalvårdare, då är
Sandra:det inte så. Det har jag märkt att det inte har varit annorlunda för dig. Jag har ju nu när jag pluggar, helt plötsligt blir det annorlunda när jag pluggar inom kriminalvården då får jag ett helt annat bemött.
Jessica:Ja, ja ja. Det är lite
Sandra:Det tycker jag ingen kan ta ifrån oss och sätta det med egna ögon och upplevt det också. Och det är något också som, alla har ju vår egen historia. Och vi menar ju inte med denna podden, det är ju inte någons sanning, det är vår historia som vi vill dela med oss av. Så hoppas inte någon blir kränkt. Men det kan man ju inte bli för det är ju vår historia.
Jessica:Ja, och sen likadant att vi är ju ja, särskilt jag har ju varit jävustradare som ska ta min son ifrån mig.
Sandra:Ja, jag har också periodvis.
Jessica:Så därför har jag inte sökt hjälp på grund utav det.
Sandra:Du har ju verkligen varit utsatt här, och jag har också varit rädd många gånger. Det är ju mycket okunskap. Sen är det vissa människor som sitter på vissa positioner som definitivt inte ska sitta där de sitter. Och har ingen förståelse och ingen empati.
Jessica:Ja, men bara! Men här hade ju vi varit på kvantum då, när Sebastian fick utbrott till affären, för att inte han fick gå tillbaka till bilen och sätta sig där. Så jag sa ju till han: Jag låser dörren om dig för jag är redo om dig, så du får inte sitta I bilen när den är öppen för då får du följa med in I affären. Och då blev han ju helt rabattat I affären och och gick och skrek I affären och jag hatar dig mamma och jag ska knäcka min nacke Hade då varit Då hade jag ju fått världens anmälan
Sandra:på mig.
Jessica:Som tur är så känner de ju mig upp affären I Arkenstorp och vet hur Baskan är.
Sandra:Och där har vi haft ett försprång också. Både du och jag Jessica är väldigt öppna och på rätta problematiken. Men ibland så har vi känt att vi måste hela tiden berätta. Förklara hela tiden. För annars så får vi ingen som helst förståelse.
Sandra:Det blir årsommälningarna som jag är på CFR och jag går dit på min sida och jag har berättat om den kvinnan som anmäler mig för att jag skällde ut min son. Och min son är lite mer manipulativ än han är inte så utåt. När han gör saker så
Jessica:ser han så oskyldig ut sen.
Sandra:Och jag ser ut som värsta I häxan och en fruktansvärd elak mamma. Men då vet ni inte hur mycket jag har kräggat. Sedan har jag blivit själv med ett barn till och den problematiken jag haft med det förhållandet. Och sen oförstållet och hon står och skriker på mig. Först blir jag tagen av en vakt som frågar mig efter legitimation.
Sandra:Och jag blev helt chockad tänkte, har Elvin tagit någonting nu? Det är väl det första jag tänker innan. Då säger han till mig, den här unga killen, nu ska vi ringa socialen och jag tänkte det här händer inte det där. Så jag ringer Jessica, för det var det första jag kom på, att du får hjälpa mig Jessica här nu, de ska ringa socialen. Hon var där och du försöker förklara då och då tyckte han den vakten att hon behöver inte vara så arg.
Sandra:Nej jag var trött för de hade ju inte sett när Elvin hade smältt in Tristar. Tristar var trött och Elvin bara tjatar, tjatar, tjastar.
Jessica:Tristan här
Sandra:I bajisade ner sig också. Men den här kvinnan, fruktansvärt pinsamt var det. Då stod det folk runt mig, så står hon och skriker på mig vilken mamma jag är och att något skulle ta mina barn ifrån mig. Jag ringde vaktens chef dagen efter och han ber om ursäkt och säger att vakter får inte den befogenigheten, I alla fall inte då I november. Men jag sätts på utredning igen efter att jag hade varit på utredning för andra grejer.
Sandra:De andra utredningarna var när jag blev utsatt för brott hemma I mitt egna hus av Tristas pappa. Men då blir det ju oftast kvinnan som får då måste det ju gå till sociala. Och då får jag utredning för det. Det var bara kantats av sånt.
Jessica:Men de ser ju inte vad han gjorde överhuvudtaget. Han till och med försökte så jävla tramsigt och sekta Sverige försökte hänga sig I träd mitt framför Elvins ögon. Vad ger det inte för
Sandra:att komma med Det försökte jag förklara. Jag tyckte att jag var fantastiskt duktig att ta mig ur den relationen för att skydda mina barn.
Jessica:Då får du skit.
Sandra:Men det är så systemet är. Ibland så kvittar det vad du än gör Men det är lite därför vi vill göra det. Det är lite min och Jessicas upprättelse också. Och det kommer bli er upprättelse. För det måste pratas om hur galet systemet är.
Sandra:Och att det sitter människor som har noll kunskap och att försörja människors liv på vårt beslut.
Jessica:Unga tjejer som sitter där också, som inte har barn och kunskapen om de har ju ingen erfarenhet av NPF-barn överhuvudtaget och så kan de sitta och ta beslut att ni ska göra det och ni ska göra detta och vi ska ta ditt barn ifrån dig. Så det är ju inte bara nysvenskar som är rädda att de ska ta ens barn ifrån en för det är faktiskt
Sandra:EB-förändring. Det har skrivits mycket om det också tror jag. Senast idag var mamma på skolan för Elvin hade snott en padda med sig när ni var och reste. Det skulle polisanmälas, men nu ska vi samtal så Jesus ska med mig imorgon på ett nytt samtal. Det är nog det nionde samtalet på Elvins skola, andra har vi haft luddsmöten, vi har haft väldigt mycket.
Sandra:Men fortfarande är det liksom ett frågetecken. De vill lägga det på mig liksom.
Jessica:Men jag har ju fått hotet om att de skulle ta Sebastian ifrån mig. Och det vet jag ens inte om den här socialsekreteraren fick sig till För Sebastian har varit stödföräldrar med, det första hemmet där han var I då. Då berättar hon detta för mamman I hemmet att Ja, det var så att Sebastian han stod läkt inne I köket med en kniv och vi har då hade vi fem hundar och då står han och lekte med en kniv I köket sen har han suttit tillbaka den kniven på magnetsslingan. Och sen var det tid att gå och lägga sig och jag var väl inte så superpedagogisk I det ögonblicket. Och då säger jag: vad gjorde du I köket?
Jessica:Han bara: Nej, jag gjorde ingenting. Jo, det gjorde du för det hörde jag. Det gjorde jag inte. Och då säger jag till honom: Är det så du inte säger vad du gjorde så kommer jag klippa av din lugg. Och det är ju inte så farlig för det växer ut igen, men det är ju inte så superpedagogisk.
Sandra:Det är det folk orkar inte.
Jessica:Ja, och det sa jag till dem på både socialen och Prisma, där har jag ju suttit också. Då sa jag: vem hade trott på mig om Sebastian hade skadat sig eller någon av hundarna hade skadat sig? Hade jag kommit till akuten med Sebastian och en kniv I sig, vem hade trott på mig då? Därför körde jag den, säger du inte detta nu så klipper jag av din lugg. Då säger hon den här socialsekreteraren till hon stödmamman då att hade hon gjort detta så hade jag tagit Sebastian ifrån henne.
Jessica:Så när vi sitter på ett luddsmöte så tänkte jag: jag ska fråga henne rätt ut om hon har sagt detta. Då sitter hon och jger mig rätt upp I ansiktet och säger: Nej, det var jag aldrig.
Sandra:Ja, det är så det är för så fort man har bevis och försöker stanna där så kommer de undan. Varför är det så här? Och vi har tusen berättelser och det är samma sak med mig också.
Jessica:Istället för att samarbeta och leka. Det gör de ju inte. Det är
Sandra:hela tiden att sätta dit oss.
Jessica:Och visa hur dåliga matchjakt var.
Sandra:Och det som du, jag satt med socialtjänsten, vi satt och pratade för jag har med dig. Då står det att jag är farlig, eller mitt humör, att jag har humör, Att det kan göras att min son känner otrygghet I framtiden. Men för helvete.
Jessica:Men det frågar jag ju den socialsekreteraren som förra året, när jag fick anmälan, om man inte får lov att sig till sina barn. För jag sa det, det ekar ju mellan husen där vi bor och jag sa rätt ut, Jag kan ju ursäkta språket, släppa en brakskit, och det ekar ju mellan husen. Jag kan ju inte höja rösten det lilla minsta för det ekar ju.
Sandra:Men du får inte säga till dina barn.
Jessica:Hon sa ju att man får visst säga till sina barn ingen vet hur jargongen är hemma I er familj, om han fattar vad du säger eller Det är ju vårt anna enskild. Jag
Sandra:har ju fått såna som inte förstår nånting. Jag kan säga att jag sitter nu på utredning under hela graviditeten med Tristan var jag på utredning. Och nu är jag på utredning igen. Och nu var det en syksjuk busschaufför som anmälde mig en gång till och det visade sig att hon är sjuk. Och då ringde min kompis och berättade att det var hennes syster som hade anmält mig.
Sandra:De sätter mig längre nu, och de förstår ju inte problematiken. Jag blir utredd, och sen skolan sitter och hittar på grejer som inte stämmer.
Jessica:Det var ju likadant då när jag fick från skolan två gånger förra året med sammanlagt fyra anmälningar fick jag bara på ett par månader förra året.
Sandra:Då var
Jessica:det ju det att Sebastian, då ringde hon från skolan och sa ja, de är oroliga för Sebastian. Ja, det var ju andra jag fick då. Jag kommer inte ihåg ja, första var ju att Sebastian var torr I huden och sedan hade han varit på hos sköterskan och blivit undersökt. Då hade den ett blåmärke på armen som hon fick fram och hon frågade ut Var har du fått detta blåmärket ifrån? Nej, men jag vet, jag kommer inte ihåg.
Jessica:Och, Sebastian, han har ju energi för etthundra ungar. Så han sa, jag vet inte var jag har varit ute och lekt väl? Ja, men då kommer hon fram till att detta läkt ett bett, så jag skulle betit han I armen. Sen nästa gång så ringer rektorn och säger vi är oroliga för Sebastian. Ja, här var det nu.
Jessica:För han kom hit och han berättade att han hade drömt en mardröm. Jaha. Det var ju att han hade blivit biten av hundarna och då hade du tagit en kniv och huggit av huvudet på hunden. Jag bara okej. Ja, och sen när vi var ute på en promenad så berättade han att han tvättar sin tvätt själv.
Jessica:Ja, Sebastian är sängvetare, så han har det som rutin och det är bra att barn med NPF har rutiner. Så han går själv ner och lägger sin tvätt I tvättmaskin. Jaja! Nej, men bara det inte blir som ett ett han känner det som ett straff.
Sandra:Men det är ju det jag menar. Det är som jag menar när vi sitter och lyssnar på henne och så ser jag till henne när hon har sagt det. Men
Jessica:han tittade på läskiga filmer och sånt med mig och sa att han får aldrig titta på någonting hemma. Så tittar han på det, så tittar han på det på Youtube I skolan sa jag. Så han tittar inte på någonting sånt hemma.
Sandra:Det var inte det var mer att de ville hitta någonting. Och
Jessica:sen till sist blev det möte. Då skickade jag in och fick socialanmälan då och då ringde jag till och pratade med dem, så sa jag: Skolan igen, sa jag. Ja, och så socialsekreteraren, hon, jag tror hon satt så himla med höga ögonen för hon blev bara trött för hon sa ja men jag ska prata med chefen, för du har all hjälp du behöver sa hon. Så jag tror inte vi tar detta vidare.
Sandra:Men vi tar det vidare och nu vill de att jag ska sitta uppe på Prisma? När jag både har, vad jag behöver, som du sa till och med, jag behöver mer avlastning på min son. Men var ska jag sitta uppe på Prisma, Elvin ska gå I skolan?
Jessica:De kan inte göra någonting.
Sandra:De har verkligen kunskap. Förstår ni? Hela tiden möts vi om detta. Det är tur att vi har humor med för vi brukar ringa varandra. Du leder jag I anmälningar.
Jessica:Men bara att man får en anmälan, man blir helt knäckt. Man blir helt knäckt.
Sandra:Andra anmälan var ju på skolan, det var en påsk om jag ihåg. Elvis var väldigt ledsen om sin pappa, att han hade gått bort och pratade mycket om det. Så jag ville ju att han skulle gå till den nya kuratorn och prata såklart. Jag vill mitt barn bästa, men hon hade inte fått någon information om vår familj eller Elvins problematik. Så han berättar ju där att han kollade på skräckfilmer och mamma tar mig hårt I armen ibland.
Sandra:Och vad var det mer att jag hade varit på manifestation när corona var? För jag var ju väldigt mot det. Jag gick mycket I tåg och så med Elvin. Det berättade han, och det var fruktansvärt för då ringer hon och gör en oro. Det är rätt hårt när de ringer från kuratorn.
Sandra:Så där satt jag också på utredning. Där utreder de och hittar ingenting. Jag pratade med kuratorn och sa att detta är fruktansvärt! Jag låg och grät hela den helgen. För det var så kränkande att liksom om du inte ens läst igenom hans papper och då har inte De har velat knäcka mig hela tiden.
Sandra:De har inte ens berättat att Elvin har den problematiken. Men nu har hon faktiskt blivit min vän så hon har hjälpt mig med mycket. Men som sagt, det slutar inte där för vi ska sitta på vårt andra möte morgon.
Jessica:Jag kan ju inte säga att jag inte har fått hjälp av Sebastian gick på spänger och han fick supermycket hjälp då märkte Sebastian gick hos dagmamma först och sen blir dagmamman sjuk så de skeppas ju ner till dagis eller förskola heter det. Man får ju inte säga dagis. Och då kom de ju ner där och Sebastian var ju inte van vid många barn överhuvudtaget och då säger de att det är någonting fel på honom. Och då så säger de först och främst att han inte pratar. Då säger jag: Jag visste det, för han traggare sönder mina öron när vi cyklar hem.
Jessica:Och sen då när han kom upp I nollan då märker de ju att det är någonting, han kan inte sitta still. Han måste ta en paus var femte minut typ och bag wait Och då hjälpte de ju mig första vägen in på BUP. Men det tog ju jag vet inte, det tog två år innan vi tog jättelång tid innan vi fick eld.
Sandra:Jag fick stå två år I kö. Jag började redan om Älven var tre år. Men innan han fick diagnos så fick jag ju också oro som han hänger på där. Där frågade jag I alla fall personalen på förskolan om de kunde göra en orosanmälan för att jag skulle få hjälp. Där kände jag genuint.
Sandra:Är skillnad på när man känner att en människa vill hjälpa dig. Eller när du känner att en människa vill stjälpa dig och dina barn. Det har jag varit med om mycket. Det är ju vilka människor du har att göra med. Som också blir liksom Det är som nu Elvin har problematik I att han tar grejer om folk.
Sandra:Han tar inte snyligt affärer än så länge, vad jag vet.
Jessica:Ja men det var ju då vi bodde på andra stället innan vi flyttade till Hopphman så var det ju då var det ju ett man kan plocka blåbär då man har sånt självplockning på blåbär. Då hade någon hört där ute att det hade skrikit och sen hade det slatt igen en dörr, sen hade de hört ett barn börja skrika. Men det kan ju inte vara så att barnet själv har slängt igen dörren, eller Sebastian själv slängt igen dörren och skrika. Bara därmed kom det två e-årsanmälningar på ingenting, det tog inte en månad emellan. Och då kom ju Marie dit, Änglen I nöden, och satt och pratade med mig och då var jag helt knäckt.
Jessica:Hon sa: På måndag kommer jag köra in dig till psykakiten så du får prata med dem. Och bara då så säger hon: nej, då har jag redan sagt till, Basken, du kan förbereda dig för att du ska gå och sova. Bara under den tiden vi sitter på trappan och pratar och han bara: Nej, jag ska inte gå och lägga mig, då öppnar han fönstret och hoppar ut. Och det ja, väl upp till de här upp som det var till fönstret, då är det rätt högt. Då har han fem eller sex ropar ut.
Sandra:Otänk, det är det jag ville säga innan de fick medicin medicin, det gjorde medicin, så vi har hållit på så jag fick sova med ett öga öppet.
Jessica:Men tänk då en sån här gammal järnsteg, en sån lång, jag vet inte hur långa de är. Sån lyfter bastian ut.
Sandra:Och klättrar?
Jessica:Nej, bara och ser ut den för han skulle en gräsklippare som stod längre in. Alltså, han är ju inte svag den här ånggen det gäller, utan han bara ser ut den själv. Alltså, jag bara står och tittar, jag blir helt chockad och håller på med såna grejer, sticker iväg. Gick till grannen, då gick han iväg, då hade han mina gympadöjor, en t-shirt och en keps, han hade inga byxor eller kallingar på sig, bara gå iväg. Han förstår ju inte heller att människor som kan vara farliga ska inte ta honom.
Sandra:Ja, precis, och de förstår inte. Det är ju det jag har haft, vi pratar hela tiden om sociala berättelser och förklarar. För att de upplevs som konstiga och sen blir det vi som blir
Jessica:så uppfostrade.
Sandra:Blir som en liten röstrade. När jag Elvin fick sin diagnos på papper då fick jag en upprättelse där. För då skrev jag en jag har alltid pratat mycket om ADHD och autism för att jag har velat berätta och dela med mig. Då sa jag att det kändes som en fet upprättelse för nu alla föräldrar som har trott att Elvin har varit ouppuppfostrad och att jag har varit en dålig mamma. Det visar ju sig, och oftast de som står oss nära tror inte att vi är.
Sandra:Varför kan de inte en linje där de ringer in och berömmer oss istället? För de här jävla anonyma anmälningarna.
Jessica:Det sa du ju till hon på socialen med. Varför kan det inte finnas någon som säger till henne att man är bra också?
Sandra:Ja, det är hela tiden negativt. Och sen skrivs det så mycket rapporter, men jag har aldrig fått någon hjälp ifrån den. För den hjälpen jag har fått har jag fixat själv. Så jag vet inte, vad gör ni? Ja, men det är liksom.
Sandra:Så nu, Hon ville att jag ska sitta på Prisma. Nu ska jag sitta där uppe när Elvin behöver gå I skolan. Vad ska jag göra där? Ska de hjälpa
Jessica:mig? Jag satt där en gång I veckan och jag jobbade som hemstädad, så jag körde hem till folk och städa Då skulle jag köra från det stället jag var på upp till Arkelstorp och hämta Sebastian och köra in till stan igen och sitta på prisman-timme. Och då är de ju så att de ja, då skiljer de oss åt. Sebastian skulle vara I ett rum och jag I ett rum, men förhörsledare kändes det som. Och då ställde de tio frågor: Har du sagt till ditt barn att du älskar honom?
Jessica:Har du slagit honom på rumpan? Ja, massa sådana frågor. Till sist sa jag bara till dem att detta här börjar ju på fel håll och då kom det ju upp med att, för de var ju tvungna att berätta för dem på socialen att jag hade sagt till Sebastian att jag skulle klippa hans sår då. För det berättar han ju för den andra. Och plus att jag har tagit sönder en leksak för honom.
Jessica:Den här ungen tar ju sönder Jag vet inte hur många pengar han har tagit sönder.
Sandra:För Ture har vi ju det här stödet. Vad heter det? Omvårdnadsbidrag som man kan söka när man har barn.
Jessica:Men jag hade behövt ett helt. Alla grejer han såg mig sönder och slog sönder fönster. Det är ingen som Och likadant, det var som Marie, hon sa att du skulle behövt ett staket på minst tre meter högt så att inte han hade kunnat klättra ut och vara på vägen. Men då hade man säkert fått anmäla för det för att man hade inhägnat hela gården eller
Sandra:tomten. Ja, jag Jessica brukar skämta med varandra. Så nu tar det lugnt
Jessica:faktiskt. Jag kan ju säga att jag kör ju inte och handlar ofta med Sebastian för då tar jag någon med mig.
Sandra:Jag ska ju heller åka och handla längre, för jag blir ju varmell hela tiden.
Jessica:Ja, så jag kör ju och handlar på förmiddagen när han är I skolan. Och då får man ju egentid med att slappna av lite. Så man får ta två flugor I en smäll.
Sandra:Jag fick ju inte Elvin extra så mycket på förskolan. Då hade jag både ett litet barn och själv Amma och sen Elvin på det. Och en mer förståelse I skolan.
Jessica:De kom ju på att han fick vara en timme längre och då var det en av de här trevliga pedagogerna som sa till din son att: Får Elvin blir ledsen och undrar varför får inte jag vara på freyta? Nej, för vi orkar inte med dig.
Sandra:Så det är så sjuka grejer som har, sådana övertransporter? Man har fått ta så mycket Ibland tänker man när man berättar för folk, ni som säkert lyssnar på det här, ni kommer säkert tro att vi hittar på. Vi har inte ens berättat hälften. Vi avrundar där. Det
Jessica:kommer mera.
Intromusik:Som laddats med hopp och nöd. Hur står vi när vi faller? Kämpar för barnen välkomna till podden Häxjakten på NPF.