Programledaren och komikern Janne Grönroos gästar i det här avsnittet. Han är känd för att vara en person som kan konsten att roa andra och nu är han mest aktuell med sin talkshow Succékväll. Vi pratar om tvåspråkighet och finlandssvenskhet samt funderar tillsammans med språkrättsrådet Corinna Tammenmaa hur man skulle få de finskspråkiga motiverade att läsa svenska. Dessutom får vi höra om Jannes syn på framgång, varför Janne har valt att arbeta främst på svenska och vilka tre faktorer påverkar hans beslut att ta emot ett jobb som underhållare. Välkommen att lyssna på podcasten Tiedon luo också på svenska!
Valtiokonttorin Tiedon luo -podcastissa Henni Purtonen johdattaa kuuntelijat pohtimaan tulevaisuuden työelämää, luovuutta sekä dataan ja algoritmeihin liittyviä ajattelun vinoumia, hallinnonalojen välistä yhteistyötä ja erilaisia vastuukysymyksiä. Jokaisessa jaksossa vieraiden kokemukset ja havainnot maailmasta kehystävät jotakin ajankohtaista yhteiskuntaan tai työelämään liittyvää aihetta. Henni juttelee vieraiden kanssa myös rohkeudesta, tulevaisuudesta ja johtamisesta.
I Statskontorets tvåspråkiga Tiedon luo -podcast tar Henni lyssnarna med på en resa där man utforskar framtiden för arbete, kreativitet samt snedvridningar av tänkandet gällande data och algoritmer, interaktion mellan förvaltningsområden och olika slags ansvarsfrågor. I varje avsnitt bidrar gästernas erfarenheter och observationer av världen till att rama in ett visst ämne med anknytning till samhället eller arbetslivet. Med gästerna pratar Henni också om mod, framtid och ledarskap.
Podcasten Tiedon luo gästas av Janne Grönroos
Show notes:
1. Talkshowen Succékväll med Janne Grönroos fick premiär i somras – 00:47
2. Uppväxt med två språk och att jobba på svenska i Finland – 03:27
3. Svenskans ställning som myndighetsspråk i Finland, språkliga rättigheter och språkrättsrådets knäckfråga till Janne – 11:25
4. Finlandssvensk kultur och att leva som minoritet – 26:12
5. Språk som verktyg: språkinlänrning, standup komedi, språkfel och kulturella skillnader mellan Finland och Sverige – 37:08
6. Jannes syn på lycka, framgång, arbetsliv och val – 56:00
7. En liten utmaning gällande språk och kultur – 65:58
Tilläggsuppgifter:
1. Succékväll med Janne Grönroos på Yle Arenan
En fartfylld talkshow med oväntade berättelser och tävlingsivriga gäster. Succékväll med Janne Grönroos är en humoristisk och fartfylld talkshow där gästerna berättar roliga och annorlunda historier från sina liv. Showen bjuder även på udda tävlingar och landets toppartister uppträder. Lägg till några galna överraskningar och Succékvälls husband i världsklass med Maja Mannila så har du alla ingredienser för just det, en succékväll. (Perfect Monday Media, 2021)
2. Efter Nio
Efter Nio är ett finlandssvenskt samtalsprogram på Yle Fem. Programmet sänds måndagar kl. 21 och kan också ses utomlands på Yle Arenan. Programledare är Sonja Kailassaari och Janne Grönroos. (Yle Arenan)
3. Språkbarometern 2020
Språkbarometern är en undersökning som görs på uppdrag av Justitieministeriet i alla landets tvåspråkiga kommuner vart fjärde år. Språkbarometern lanserades år 2004 och har sedan dess följt upp hur den språkliga servicen har förverkligats i tvåspråkiga kommuner. Med hjälp av Språkbarometern undersöks hur den språkliga servicen i hemkommunen uppfattas av de kommuninvånare som hör till den lokala språkminoriteten. (Justitieministeriets publikationer 2021:3)
4. Pärkele – en podd med Janne Grönroos
De tror att franska streck är underkläder, att vår bedrövliga kebab beror på vår invandringspolitik och att nationalsvordomen uttalas och skrivs "pärkele"! För att understryka deras bristfälliga kunskap om grannlandet har Janne Grönroos valt att döpa sin podd till just det, Pärkele. I den andra säsongen av Pärkele möter Janne svenska kändisar som alla har någon sorts relation till Finland. De har släktingar, sommarstugor, ex-pojkvänner och kolleger från Finland. Det blir snack om kryssningsfärjor, utekvällar i Torneå och givetvis bastubadande. (Yle Arenan)
Podcasten Tiedon luo: Avsnitt 2
Janne Grönroos: ”Vi älskar alla som bara ens försöker”
Intro: Tiedon luo (till kunskapen) – diskussion om framtidens arbetsliv och ledarskap med Henni Purtonen
Henni Purtonen: Från Succémorgon till Succékväll. Nu får vi lyssna in och träffa finlandssvenska programledaren, journalisten och komikern Janne Grönroos. Han har under sin långa och synliga karriär inom mediabranschen ökat mångfalden inom finlandssvensk kultur och kännedomen om det finlandssvenska i Sverige och i Finland. Nu får vi höra på hans resa och många lärdomar under vägen. Varmt välkommen till podcasten Tiedon luo, Janne Grönroos.
Janne Grönroos: Kiitos, kiitos.
Henni: Jätteroligt att ha dig här.
Janne: Roligt att vara här, tack för inbjudan.
Henni: Jag läser Hufvudstadsbladet så står det här att du hoppas bli en ny Skavlan med din första egna talkshow Succékväll som fick premiär sommaren 2021. Bra timing!
Janne: Skratt. Jag är ju verkligen inte lika dryg som den här rubriken låtade påverka, men jag ska erkänna jag sade nog den när vi snackade. Jag har den här sommaren en talkshow som heter Succékväll eller Huippuilta på finska och det sänds alltså på Yle Fem och på Yle Ettan och så klart på Arenan. Där har jag en massa olika gäster som jag sitter och snackar med och dom berättar roliga historier. Jag tycker att det är en lite sådär knäckkoden, hur man är en enkel och bra programledare. Hur det jobbet är lätt. Man bara har gäster som ställer frågor till varandra och berättar roliga historier så då behöver man inte som programledare göra nånting. Så jag sitter mest där och skrattar i min röda fåtölj åt dem och det här programmet håller jag på nu hela den här sommaren, och vi har just spelat in det sista avsnittet så nu är det mest bara att sitta med spänning och kolla hur det tas emot och så klart också att en lite promote och göra marknadsföring och så vidare. Men det är kanske så där jobbmässigt min sommar.
Henni: Det måste ha varit otroligt mycket planeringen innan. Alltså, jag menar just när det handlar om hela konceptet, producering av förinspelade inslag och allt tankeverksamhet innan. Hur mycket jobb är det att nejla allt det här, så att allt går så smidigt, ser ut enkelt och är mest nu att bara skratta med gästerna?
Janne: Skratt. Det är det stora jobbet. Allt det viktigaste görs ju egentligen inför sändningen och jag har en god vän till mig som jag jobbar och som hjälpt mig som heter Johan Lindholm som har gjort mycket research, och han och jag har båda suttit och funderat på frågor och länge redan planerat liksom in saker och ting. Och sen har Johan ringt och pratat med dom här typerna och diskuterade med dom länge. Och sen när man får fram grävt historier, sen är det bara att passa bollen i foten på gästerna. Dom vet vilka historier dom ska berätta.
Ofta vet jag inte ens hur historierna slutar. Jag vet bara att vi har en historia om Pandora och pizza att fråga om det osv. Sen vet jag bara att jag ska fråga henne att ”hur är det med dig och pizza”? Aa, den historian och sen berättar dom och jättemycket av det däran är ju gjort i förhand och ju bättre det är planerat desto mera spontana grejer får man fram.
Henni: Fantastiskt! Om vi drar tillbaka lite grann för dom som inte vet hur allt börjades. Skulle du kunna berätta lite grann om din barndom? Var har du uppväxt för nånstans? Hur var den, och vem var du på den tiden?
Janne: Jag är född i Hangö står det på Wikipedia och mitt pass, men jag är uppvuxen i Ekenäs. Jag flyttade dit när jag var några år gammal: min mamma och pappa och min tvillingsyster och sen efter några år så kom en lillasyster till. Så det är min kärnfamilj. Och sen bodde jag i Ekenäs i princip ändå fram tills jag gjorde armen och sen så flyttade jag till Vasa och studerade till lärare i sex år och sen så flyttade jag till Helsingfors och då var jag i Helsingfors i 13 år och sen ringt nån från Stockholm och frågade att hej skulle du vilja komma och göra morgon-TV. Jag sade nej tack jag vill sova, men så förhandlade vi lite till och dom övertalade om mig och sen flygpendlade jag mellan Stockholm och Helsingfors i 3–4 år och nu är jag tillbaks i Helsingfors.
Men vem jag var som människa då när jag bodde i Ekenäs. Om man tänker så där som High School film. Jag var definitivt inte Quarterback, men kanske inte heller den däran som spelar trumpet i bandet, utan jag var ganska normal, inte populäraste men helt sådär 7 och 8 både i skolvitsord och i popularitet.
Henni: Okej intressant, men du är helt tvåspråkig eller hur?
Janne: Mamma är finskspråkig och jag har alltid pratat finska med henne, men i Ekenäs då när jag bodde där, brukar jag säga 84 procent, men det är bara en siffra som jag hittat på men jättesvenskspråkig. Jag gick skolan på svenska och mina hobbyn var på svenska och allt runt omkring var på svenska och sen, när vi gick till bortamatchen med fotbollslaget i Helsingfors och sen skulle vi via McDonalds på vägen hem så var det alltid jag som fick beställa för att ingen annan i laget kunde finska. Man har gjort någon reklam på det, när det är busschauffören som rabblar upp BigMac, BigMac, BigMac, BigMac.. ja yks juustohampurilainen. Så jag skrattade när jag såg det att det var jag. Skratt
Henni: Skratt. Och Coca-cola för alla. Skratt…
Janne: …skratt Exact. Men på det sätter är jag ju tvåspråkig, men så klart är min finska är mycket svagare eftersom jag jobbat och arbetat med svenskan jättemycket.
Henni: När du tänker på din identitet så känner du dig en annan människa när du pratar finska jämfört med svenska?
Janne: Ja, totalt! Totalt! Jag kommer ihåg, i något skede när jag var på nån dejt med nån när jag pratade finska. Så jag kommer ihåg när dom blev förtjusta i mig så jag tänkte nästan så där äsch då, jag är så mycket bättre på svenska att du förstår inte hur mycket bättre liksom människa jag skulle kunna vara. Framför allt som jag sagt jag jobbar ändå som programledare och komikern och jag har jobbat på radio, och mycket av mina styrkor har alltid hängt i det att jag är ganska kvick att kommit på saker och säga.
Och när folk är sådär att dom brukar säga att de kom hem och sen kom dom på att oj jag borde har sagt så där. Jag har den känslan mer sällan än vad alla andra har för att jag brukar komma på saker ganska fort, och det har hjälpt mig under min karriär och jag har tränat upp det. Men på finska har jag inte det, alls på samma sätt. Och då blir man en långsam och mindre rolig och lite på något sätt dummare version av mig själv känner jag, och det är ju otroligt frustrerande framför allt. Andra kan ju tycka att man är kul, och trevlig och rolig, men själv är man sådär att det skulle vara så mycket bättre.
Henni: Jo, det är jättebra det du säger för att det är just när man pratar nåt annat språk än sitt modersmål så måste man vara och måste man våga vara en annan version av sig själv. Och det är kanske inte så lätt alltid just när man själv vet att jag skulle vara så mycket bättre, när jag bara fick prata mitt modersmål, men har det varit ett medvetet val för dig att jobba på svenska?
Janne: Mmm. Då när jag började fick jag i nåt skede ett erbjudande när jag jobbade på Yle X3M alltså på svenska sidan, så då fick jag ett erbjudande att jobba i en morgonshow på kommersiella sidan på finska och då tackade jag nej. Delvis för att jag tyckte om den showen som jag var i och ville göra den, men också delvis för att just då så kändes det som att finskan att det inte är … det kommer ganska mycket till när man gör på finska. Det är till exempel kändisskap i Finland. Om du gör på svenska så är det ganska begränsad mängd människor som lyssnar på svenskspråkig radio och som pratar svenska som vet vem du är. Du får i din lilla bubbla så får du göra din grej. Men om du går över till finska sidan så då blir det ju direkt jättemycket större. Den anonymiteten så tyckte var kanske det vad som jag liksom ville hålla kvar och därför så höll jag mig till svenska sidan.
Sen delvis också språket. Det är klart om man känner att man är lite sämre, så... jag har nu gjort en lite grejer på finska, men då blir det alltid sådär när man gör dom ...oh vitsi, alla andra som gör det här är så mycket bättre. Skulle jag kunna få göra det här på svenska, så skulle jag kunna hålla samma nivå, men på finska är det lite frustrerande.
Henni: Och jag har också tänkt lite på där att modersmål och nåt annat språk, när man pratar och jag har kanske lite oväntat märkt det också att när jag tänker på mig själv, så att kanske jag är mer närvarande när jag pratar nåt annat språk för att jag måste koncentrera mig så mycket mer på det att det går inte så lätt att multitaska och göra många saker och ting samtidigt.
Janne: Det är sant och jag kommer ihåg att jag pratade med Aku Hirviniemi som gjorde en intervju på svenska i ett program som heter Efter Nio och han gav en intervju på svenska och han sade att det är så intressant, Aku är ju jättekvick och skämtar mycket och skojar. Och på finska är det nästan som… det här är mina ord, inte hans, men på finska har han nästan en rustning som skydd i hans otroliga verbala förmåga, men när du tar bort det och ska han prata svenska och han hittar inte orden. Han måste kämpa för att producera text och vad han ska säga så kan han inte skoja bort saker och han kan inte liksom färglägga. Han kan inte använda tvetydigheter och dubbelmeningar, utan det är bara survivor, det är överlevnad liksom som det handlar om nästan. Det blir en avskalad och naken version av en person. I så fall när man måste koncentrera sig så.
Henni: Precis.
Janne: Och jag har själv haft. Jag har gått i terapi på båda språken och det var intressant när jag gick i terapi på finska, så går det även om jag är i princip tvåspråkig, jag kan inte färglägga mitt språk lika mycket och det blir ganska rakt och ganska rått det man säger. Det går inte att förfina saker, utan att om nånting är dåligt så är det paskaa. Jag har inte nyanser av dåligt i min finska vokabulär. Det är huono och paska – det är min skala.
Henni: Jo, det är inte lika bred som på svenska.
Janne: Nähe. På svenska kan jag berätta om det med så många olika ordspråk osv. och bilder, men jag har inte dem på finska.
Henni: Men, du jobbar som programledare med ditt programledarpar Sonja Kailassaari i intervjuprogrammet Efter nio som du pratade om just, så hur ser Svenskfinland ut sett från efter Nios studio?
Janne: Svenskfinland har fortfarande lite samma utmaningar som har haft förut. Konstant finns det en rädsla för tvåspråkigheten och att det ska bevaras. Framförallt så har ju liksom sannfinländarnas popularitet, det är det partiet som starkast har lyft fram en enspråkigt finskt Finland som ett önskemål. Om man jämför dem med andra partierna det är klart, när ett sånt parti blir populärt så påverkar det i klimatet i samhället, och då höjs det ju mera röster för att svenskan ställning inte ska vara starkare och när dom fick regeringsplats så monterades det ju svenskans ställning ganska mycket ner. Och sånt så klart är ju enorma baksteg, men det har man kämpat emot i princip alltid.
Henni: Precis. När vi pratar om svenskans ställning i Finland och det politiska klimatet så kommer vi till rättsstatens principer och språkliga rättigheter. Just med tanke på svenska som andra national språk i Finland berättar enhetschefen och språkrättsrådet Corinna Tammenmaa från justitieministeriet vad språkliga rättigheter egentligen handlar om och varför dom är så viktiga.
Corinna: Svenskan är det andra nationalspråket, men i praktiken så på grund av antalet och andelen, så är det lite som ett minoritetsspråk och skyddas också som ett minoritetsspråk i internationella avtal. Svenskans ställning på lagnivå är väldigt bra i Finland, men det är den här praktiska förverkligande av språkliga rättigheter och möjligheterna att använda svenska som är ganska få nuförtiden.
Men språkliga rättigheter, förutom förstås att det viktigt att få använda sitt eget språk och förstå saker på sitt eget språk, så måste dom också förstås ur det kontexten att dom finns för att andra grundläggande rättigheter och andra rättigheter ska förverkligas. Dom har alltså ett syfte till exempel om vi tänker på självbestämmande rätten inom vården, där du inte kan utnyttja din självbestämmande rätt om du inte förstår vad som har hänt. Eller sen rättssäkerhet i domstolar, där den inte förverkligas om du inte riktigt förstår eller kan uttrycka dig ordentligt. Så det är grunden det det handlar om när vi skyndar språkliga rättigheter.
Janne: Tanken som du har i huvudet när du ringer polisen eller när du ringer till nån myndighet som svenskspråkig, så är det jaja och sen den käftsmällen du får när du inser att du ska just berätta om något brott som har skett och sen säger nån ”anteeks mut puhutsä suomea”? Och du är bara att ursäkta vad händer. Aa, okej. Det är ju absurd. Det är en väldigt jobbig insikt att få.
Henni: Mmm, och just på tal om nationalspråken i Finland handlar det om en rätt ha betjäning på sitt eget modersmål. Det är ofta så att blanketter finns på båda inhemska språken och på många andra olika språk i myndigheter, men när det gäller betjäning som är det viktigaste, kan det hända att det inte går.
Janne: Det finns otaliga exempel till och med egna, där jag har pratat med myndigheter eller till och med läkare eller polis, där du inte blir bemött ditt modersmål och när en kan inte bemöta dig på ditt modersmål. Jag förstår det ju att man inte kan göra det överallt. Det är ju naturligt, det fattar jag ju. Men det finns nyckelpositioner och sånt, där man sku måste kunna bli betjänad på sitt modersmål. Det går ju inte just nu. Det funkat ju inte just nu. Och det att blanketterna finns på alla språken, så gick det hur man ska lämna in dom och ingen förstår om man vill ställa en följdfråga och det är ju där det blir problematiskt.
Jag som sagt har turen att jag kan båda språken och engelska till så jag klarar mig bra. Men jag har en vän från Sverige som bodde här, och där var det intressant att följa med varje gånger att han ringde och sku försöka fixa nånting och fråga om någon kan svenska och så böt de till finska och han sade: ”No no I don’t speak a word Finnish. We need to do this in English though.” Och då kanske det gick. Det är absolut den… det funkar ju inte alls nära på ens tillräcklig nivå.
Henni: Och det är alltid när man måste ta hand om sakerna på ett annat språk än sitt modersmål så är man alltid lite svagare position då, och just när det handlar om svåra saker och ting t.ex. med myndigheterna och såna.
Janne: Säg du har en cancerdiagnos och så ska du prata med läkaren och ska du försöka förklara liksom var du har ont och vad det är som händer.
Henni: Ordförrådet och allt sånt så det är väldigt specifikt.
Janne: Precis, och då är det inte mera att det handlar om jag säger fel det är inte så noga. Säger du fel så kan det vara liv och död.
Henni: Jag ställde frågan om svenskans ställning som myndighetsspråk i Finland till språkrättsrådet Tammenmaa då vi träffades, och såna tankar hade hon om dom språkliga förhållandena.
Corinna: Dom språkliga förhållandena ändras inte hemskt snabbt. Samtidigt så ser vi områden i Finland, där dom språkliga förhållandena har ändrats ganska snabbt. Till exempel i Vanda, som det är mest, eller ett exempel inom huvudstadsregionen, där den här flerspråkigheten ökar ganska kraftigt. Och sen i Finland har vi också dom allra svenskspråkigaste regionerna i hela världen. Det kan man komma ihåg att vi har hemskt starka svenskspråkiga områden. Så på det sättet är det ett språk som är livskraftigt och lever vidare.
Det som har hänt vad beträffar svenskans ställning är att vi har väldigt få statliga myndigheter där majoritetsspråket skulle vara svenska. Jag skulle till och med säga att vi har en enda, och det är statens ämbetsverk på Åland. Alla andra har majoritetsspråket finska. Språkkunskaperna i svenska har minskat ganska mycket, vilket gör att svenskan som språk inom den offentliga förvaltningen håller på att försvinna mer eller mindre. Inte helt men nog och det är kanske att den här myndighetssvenskans livskraftighet bygger då på kommunerna där svenska är majoritetsspråk.
Henni: På vilket sätt främjar man minoritetsspråkets ställning i samhället?
Corinna: En väldigt viktig sak för alla språkliga minoriteter i världen är egen utbildning. Där har vi det hemskt bra för svenskt håll för vi har ett enspråkigt svenskt utbildningsväsende. Där är det samisk undervisning på samiska som bör befrämjas. Och andra saker är egen media, inte bara det att man översätter nyheter från andra språk, utan att man också producerar nyheter som intresserar minoriteten själv. Det är viktigt. Det är ganska bra i Finland för både svenskan och för våra minoritetsspråk.
Jag skulle ställa den frågan till Janne som är elementär. Vi behöver mera svenskkunnig arbetskraft, vi har fruktansvärd stor brist på svenskkunnig arbetskraft. Hur skulle man få dom finskspråkiga motiverade att läsa svenska, eftersom alla undersökningar vi har tyder på att man har nytta av det svenska språket, men motivationen räcker inte till? Så det här är en knäckfråga.
Janne: Oj vilken lätt fråga och kvickserverad. Jag undrar... Jag vet inte var motiveringen skulle komma. Antingen så måste det vara det att man upplever att man har nytta av svenskan och att man kan göra nånting av det att man kan svenska. Man måste uppleva att man behöver det. För att man ska uppleva det, så borde man på nåt sätt… Antingen så måste man själv hamna i situationer, där man pratar svenska men om åker över till Stockholm och pratar engelska, så behöver man inte svenska. Då klarar man sig utan det.
Jag fundera om man till exempel ser på tv eller på liksom på nån tv-serie eller film eller nånting eller vad som helst som är på svenska och man förstår det. Hej jag fattar nu, vad dom säger. Så då skulle man känna att man behöver det. Det häran är absolut inte nu en lösning på, och den här frågan är mycket viktigare och större. Om jag tänker på min egen bakgrund, varifrån jag kommer, vad jag jobbar med och vad jag gör. Så tycker jag till exempel det att i något skede när Yle Fem blev en egen kanal och det svenskspråkiga programutbudet förut fanns mer på tvåan, men det fanns mer bland det finskspråkiga programutbudet. Nu finns det vissa t.ex. den här showen jag har så är jag jätteglad att den är med på Yle ettan och jag märkte också att det finns folk som ser på den och som tycker om den och som hör av sig. Och folk som jag pratat har sagt att ”oj vad roligt att man kan träna sin rostiga svenska här”. Och vad kul att man kan göra det på det här sättet. Det är ju roliga historier och roligt att märka att man ännu har kvar lite och man kommer ihåg nånting av det.
Det här skulle kanske vara ett steg att på något sätt försöka göra Finland ännu tydligare tvåspråkigt. Det vill säga att om du kan se på statliga tv-kanalerna och du aldrig nånsin krockar med svenska riktigt. Det finns ju vissa program. Det finns Strömsö, Egenland, Succékväll, men om det skulle vara inne i programutbudet och när du sitter och ser på kommer det plötsligt svenska. Så då märker ju att ja det finns ju svenska i det här landet. Svenskan är en del av hur Finland ser ut.
Henni: Så det skulle bli mer vardagligt?
Janne: Ja, så att man skulle ha den känslan att när man skulle säga att jag behöver ingen svenska så nu skulle jag kunna behöva svenska. Det häran går naturligtvis jobba ut sen i större i världen och där bara liksom blir det lite problematiska om du inte kan svenska och jag kommer och kräver svenskspråkig service, så blir du arg på mig. Då blir du besviken på dig själv för att du inte kan svenska och då blev du arg på mig för att jag inte kan finska som finlandssvensk. Så där är det svårt att få in nån iver och ambition att nån skulle vilja betjäna mig utan det måste på nåt sätt nästan komma från att man känner att man lyckas och att man är bra.
Det tror jag är viktigt att säga. Det har jag märkt att man kulturellt kanske inte förstår med finlandssvenskarna som en minoritet är att ”vi älskar alla som bara ens försöker”. Finskspråkiga upplever tyvärr ganska ofta att dom skojar med folk som pratar dålig finska. Om jag säger saker fel så skrattar man åt mig. Jag kan ta det, det är lugnt, men finlandssvenskar skrattar inte åt om man säger fel. Om du pratar svenska, så skrattar vi inte att du säger något fel. Om du säger ett ord fel, så moller vi ju inte åt dig för det, utan vi tycker att otroligt nice att du försöker. Och det häran betyder i sin enkelhet…
Jag skulle vilja nu säga att jag pratar på alla finlandssvenskar och jag hoppas att jag gör det. Om någon kommer och börjar på svenska och du jobbar i servicebranschen eller var som helst och du inte kan svenska. Lär dig bara meningen: ”Tyvärr jag pratar inte så bra svenska, kan vi prata finska?” Då har du redan sagt att hej du har försökt men du kan inte och då säger man att jo jo absolut. Och så får jag skämma ut mig och prata min dåliga finska. Och när vi är färdiga säg tack eller var så god för att visa att du ändå använder så mycket du kan. Om det är ett ord och det är tack, så i stället för kiitos så säg bara tack för att du hört att jag pratar på ett annat språk. Det är respektfullt och man blir på bra humör. Att okej tack och att du är ändå så att jag kan inte svenska men jag kan ju några ord och lite grejer.
Henni: Och det är viktigt att man försöker fast man inte kanske är nöjd med sitt eget språk och just att man måste våga tala.
Janne: Och där om man pratar om språkkunskaper och om man blir bättre eller sämre på olika språk och om man är en finlandssvensk eller finskspråkigt, så en orsak som sagt är att man måste skämma ut sig om man pratar språk. Alla finlandssvenskarna har skämt sig ut när man pratar finska. Det finns inte en som har gjort det. Och vi byter alltid när det kommer en finskspråkig. Det måste vi ju fundera skulle vi faktiskt göra det eller inte, men vi byter alltid för att vi kan vara dom som pratar lite sämre språk och det är lite genant, men vi är vana med det.
Henni: Mmm, och jag har också märkt att speciellt här i Helsingfors har svenskspråkiga en otroligt stor tendens att byta språk till finska om dom märker just att någon annan pratar svenska lite långsammare eller inte så flytande. Och det är kanske därför många finskspråkiga kan uppleva att dom inte behöver kunna prata svenska för att alla svenskspråkiga kan ju finska. Men det är ett lite fel sätt att tänka på.
Janne: Jag tror också det är ett fel sätt. Och det är ju på nåt sätt om man går in det bästa gemensamma språk man har och oftast så är det ju så att det är finska som är det bästa gemensamma språket. Därför man går in för den, men man kanske borde ändå försöka låta bli. Man tror ju att man gör det för att man är snäll och att man gör en tjänst åt den personen som inte pratar svenska, men det gör man ju inte. Man måste ju också våga ställa krav och orka själv lyssna på nån som är samma som man själv när man försöker på finska. Så är det lite långsammare och kanske inte den bästa versionen av sig själv, men fortfarande så man måste ge dom en chans också. Annars så varför skulle dom överhuvudtaget vilja lära sig svenska när vi ändå hela tiden byter.
Henni: Precis! Kan vi sen prata lite mer om den finlandssvenska samhörigheten att vad handlar det egentligen om? Vi pratade lite i början av just det där att hur du har vuxit upp i Ekenäs, men berätta mig lite mer om den finlandssvenska kulturen.
Janne: I Svenskfinland finns det ju småbubblor och sen den största bubblan är förstås finlandssvenskar. Alltså att vi är alla. Vi har ju vissa saker som för oss samman. Vissa kulturella grejer som vi nästan alla har nån knytpunkt till. T.ex. Stafettkarnevalen. Man har inte behövt sprungit själv eller varit och kolla, men hälften av klassen var borta och nån var på uttagningen och nån var kanske på uttagningen men inte kom och så här. Det har funnits med på nåt sätt i alla finlandssvenska skolor den karnevalen. Sen så finns det kulturella liksom grejer som vi alla har varit med om som vi sitt på och som vi har upplevt tillsammans. Det kan vara Hype musikalen, det kan vara PlayMe, det kan vara Succékväll får man ju hoppas liksom. Det kan vara radio Pleppo – såna här olika grejer som binder oss samman.
Det är ju så att om du lämnar Finland och du åker nånstans och hör finlandssvenska, så det är ju som du skulle träffa din bror eller syster. Det är så små kretsar att det tar inte så länge innan du hittar nån bekant. Troligtvis är ni släkt, när ni träffas om du bara frågar tillräckligt mycket. Sannolikt är det släkt på nåt sätt om ni är finlandssvenskar. Och det är en enorm samhörighet. Om man inte hittar nånting annat så hittar man nån som har gått på Nylands prickad på samma tid som man själv eller nån gemensamma bekant oftast.
Henni: Och det är kanske just den minoritetsrollen som är orsaken till att finlandssvenskar känner en stor gemenskap med varandra.
Janne: Säkert! Och en annan sak som jag glömde säga var att jag pratade med min mamma om det här och jag minns inte riktigt hur det var när hon sade den, men när finlandssvenskar möts, så frågar man andra saker än när dom finskspråkiga möts. Om du träffar med en främling, nån som du känner och pratar finska, så börjar du med att fråga vissa frågor. Vad jobbar du med och vilken stad, nåt såna här grejer. Minns inte hur min mamma sa den, min mammas exempel… Finlandssvenskarna börjar vad heter du efternamn? Och när du får höra det så frågar – jaha just så, Lindholm, känner du Frank Lindholm? Det är som släktforskning från början för att det är så liten grupp och sannolikt känner man nån. Men hur man kommunicerar när man träffar nån så där syns den finlandssvenska samhörigheten och det att man är så liten grupp.
Henni: Och man bryr sig om varandra och kanske hittar minst bekanta men oftast också släktningar.
Janne: Vems pojke är du så man brukar säga.
Henni: Jo-o. Och jag har just funderat på den här samhörighetskänslan som… det är kanske nånting man aldrig kan nå som finskspråkig att man kanske lite känner sig utanför i såna kretsar.
Janne: I finlandssvenska kretsar?
Henni: Jo, som finskspråkig. Men vad har du för en åsikt om det är möjligt för finska talande att bli en del av det finlandssvenska samhället? Om man har språket, men…
Janne: Man kan absolut bli en del, det kan man absolut bli, men… hmm…
Henni: Alltså, är det just möjligt att komma in i den Ankdammen?
Janne: Det är absolut möjligt att komma dit och det är möjligt att komma med. Om man är vuxen och har lärt sig svenska och man kommer till... Det är samma som om en svensk kommer till Finland och hoppar in i Ankdammen. Man kan absolut hoppa in i Ankdammen det är ju inga problem, men det blev ju inte finlandssvensk. Den förståelsen för hur det är att vara finlandssvensk inte den riktigt – det är lite svårt att få om du inte liksom om du inte har plöjt igenom de häran suomes puhutaan suomea vitun hurri liksom i livet. Om du sen är vet du på torget i fyllan eller på futismatchen och hela den däran utanförskapen och den där känslan av att, av att… aaa, men på nåt sätt…
Min mamma till exempel, så hon är finskspråkig, men hon har levt i princip på svenska och är tvåspråkig liksom i dag som är Raseborg hon har levt i och varit i nära kontakt med svenskan och pratar sannolikt bättre svenska än jag gör idag. Och på alla sätt och vis är tvåspråkig, men när vi pratar människor så tycker några fortfarande att det är lite knepigt att kommer man in i Ankdammen eller inte. Och framför allt så är det att man får vara med så länge allt är kiva och bra, men sen när det blir riktigt jobbigt så då början man ju liksom snabbt att rensa bort vem som är på riktigt finlandssvensk. Vad har du för modersmål, jaha.
Henni: Jaså, okej…
Janne: Aj vad heter du, Pirkko… out
Henni: Ja…
Janne: Men jag funderar om det finns ett annat exempel om man skulle bara om jag skulle vilja tillhöra och lära mig nåt språk och jag skulle vilja tillhöra nån grupp. Det är klart man kan lära sig alla saker och man kan bo länge i Frankrike, man kan lära sig språket och så vidare, men för att bli riktigt fransk så frågar jag borde du ha växt upp där och fått allt de där från barnsben.
Henni: Dom där gemensamma upplevelser som gör det där...
Janne: …attityderna, samhället…
Henni: …kulturen…
Janne: …kulturen, åsikterna, åsikterna man inte har. Kan man lära sig om man har fått en annan grund? Om man har vuxit upp och inte varit en minoritet, kan du hoppa in i en minoritet då och förstår det dom har det och hur dom upplever det. Jag tror inte.
Henni: Att leva som minoritet är utmanande på många sätt. Vi pratade just om fördomar och det är utanförskap, trakasserier och diskriminering. Språkbarometern 2020 som är en undersökning som görs på uppdrag av justitieministeriet i alla landets tvåspråkiga kommuner vart fjärde år visar att språklig diskriminering upplevs av båda språkgrupperna på bl.a. arbetsplatsen, inom hälsovården och i kontakt med kommunen. Alltså just här talar vi finska och här talar vi svenska attityder…
Enligt språkbarometern har var tredje finlandssvensk upplevt trakasserier eller hot för att ha talat svenska i Finland. Hurdana upplevelser har du haft och måste man vara street smart på gatorna?
Janne: Jo absolut. Jag har ju på det sättet tvåspråkig och jag har klarat mig helt bra. Alla känner ju nån som har haft på skäftet för att dom pratat svenska och så är det. Och hot så det beror på hur alvarligt liksom hot det handlar om. Nog det är ju hurrittelua och just suomes puhutaan suomea. Det får man ju höra i princip varje futismatch man spelar. Om du rör dig nånstans t.ex. i Åbo – tvåspråkig studiestad men om du rör dig på torget i Åbo med fulla folk och nån som är ute för ett slås så och om du hör svenska så är det ju bra ursäkt tycker onödigt många för att börja bråka. Så är det ju nog tyvärr.
Henni: Och det var just speciellt unga som kanske måste uppleva det här mer eller hade just såna upplevelser mer än de äldre personer.
Janne: Jo sällan är det ju inte på nån arbetsplats eller middagsbord på nån restaurang att nån skulle stiga upp och skrika nånting utan det är ju kanske mera just när man var ung och rört sig nånstans sena timmarna bland folk. När annars kan det var lite mera stökigt och folk som var inte var så väl uppfostrade.
Henni: Under din karriär har du intervjuat och träffat en massa människor. Hurdana utmaningar skulle du säga att det har funnits eller finns inom Svenskfinland?
Janne: Vi finlandssvenskar känner varandra väldigt dåligt att vi är ganska så där i våra egna bubblor och i våra egna grupper. Nylänningar och österbottningar – den skillnaden är fortfarande enorm. Jag har bott på båda ställena och okunskapen från båda hållen är helt otrolig. Att säga att nån pratar österbottniska är ju helt vansinnigt på samma sätt som nån säger att nån pratar nyländska. Jag låter verkligen inte som någon som kommer från Helsingfors eller från Borgå. Jag låter nån som kommer från Västra Nyland. Precis som nån kommer från Närpes eller Kristinestad inte låter alls som nån som kommer från Norra Österbotten, Kokkola, Nedervetil eller Jeppis. Det är en enorm skillnad och vi känner till varandra ganska dåligt fast vi är kopplade samman av språket.
Henni: Det var intressant att du lyfte fram just det här för att under min studietid vid Helsingfors universitet, så valde jag att avlägga några kurser i journalistik på svenska. Och när jag gick till första lektionen… Jag hade så jobbigt med alla finlandssvenska dialekter. Jag bara funderade på just att ”oj det är så olikt sätt att tala svenska”, och en sådan lekfull kamp mellan helsingforsare och dom som är från Österbotten. Så känner du igen den här?
Janne: Ja, totalt. Dialekterna är just… Jag är jättetacksam att jag har studerat sex år i Vasa och har rört mig omkring i Svenskfinland väldigt mycket och känner igen lite olika dialekter och vad som är skillnad för att den är stereotypa... jag bor nu i Ulrikasborg i Helsingfors och dom finlandssvenskarna som jag träffar när jag stiger ur från dörren, jag har väldigt lite gemensamt med dom. De är ju dom häran pärlörhängen, Helly Hansen, Hanken finlandssvenskarna. Men också när jag var i Österbotten och dom som jag har träffat där, så dom är också vissa, en total stereotypi av hur de är där. Dom två världen träffas för sällan och det finns så mycket fördomar. Ibland dom är sanna men oftast dom är inte. Om man är så få som finlandssvenskarna är så tror jag att vi behöver inte mera egna små grupper utan det skulle vara smart om man skulle lära känna varandra bättre.
Henni: Min svenskspråkiga bakgrund är sådan att jag lärde mig att prata svenska redan i ung ålder. Mitt hemspråk alltid har varit finska och jag har gått skolorna på finska i Lahtis.
Janne: Mmm…
Henni: Vi pratar ofta om tvångssvenska i offentligheten, men det är också många svenskspråkiga som kämpar för att lära sig finska.
Janne: Det stämmer.
Henni: Och jag har funderat på det här att hur kunde vi liksom borde vi mer prata om att det är åt båda hållen. Det är inte bara tvångssvenska utan också tvångfinska för många.
Janne: Det stämmer. Tvångfinskan är framför allt i Ekenäs, jag har väldigt många kompisar som kommer från Ekenäs som kämpar jättehårt med finskan som inte riktigt kan finska och aldrig riktigt har lärt sig ordentligt. Om du aldrig lämnat Ekenäs, där finns ju ett sjukhus och allt annat du behöver. Då behöver du inte finska. Du kan klara dig hela ditt liv utan att prata finska i princip. När man använder det som ett argument att inte behöver man svenska så det är klart om du är i en tillräckligt liten bubbla så behöver du inte svenska.
Man kan ta Erja Yläjärvi som exempel, Hbl:s chefredaktör som var på Iltalehti förut. Kommer från nånstans från Savolax om jag inte minns fel och är fullständigt finskspråkig och inte tänkte hon när hon gick i skolan att hon kommer att behöva svenska. Nu är hon alltså chefredaktör för Hbl och gift med en svenskspråkig man från Sverige. Man vet inte vart det går. Sällan är det ju så att man har lärt sig nånting och att det skulle vara bort från en. Dessutom tycker jag att… det som jag tycker är intressant i svenska språket är att det hjälper ju dom andra språken. Franska, engelska och svenska, norska och danska – alla dom här är ju släktade. Däremot finska är ju ett språk, det hjälper ju inte riktigt med nånting annat och att det är så otroligt svårt att lära sig.
Henni: Jo, det är sant!
Janne: Sen hoppas jag ju också när det kommer till språkundervisningen överlag att man sku försöka gå över mera till det att vi sku lära oss att prata språkena. Det är klart det behövs teorier och att skriva och så vidare, men en väldigt liten del av språkundervisningen, när jag gick i skolan, det har säkert förbättrats, men väldigt liten del var alltså att prata. Det är ju därför vi lär oss språk. Det är därför att man står i nån bar i Spanien och vill kunna beställa en öl. Det är ju därför vi lär oss liksom språk. Det är inte vet du här för att sitta och skriva rätt. Eller jag tänker aldrig i mitt liv att melja på franska, men om jag far till Frankrike, så försöker jag ju lite klara på franska jag lärde mig i skolan och liksom säga nånting. Jag skulle aldrig klara med att skriva det mera. Men jag inte ser att jag behöver det heller. Jag skulle hellre kunna prata det och det är ju där på nåt sätt språkena sen kommer till nån nytta på riktigt för det mesta.
Henni: Jag tycker att det är just det där skolsystemet här i Finland att vi just koncentrerar väldigt mycket på grammatiken, och att ordförrådet och att allt går perfekt. Allt är just sådant att man kan skriva bra och tydligt språk, och visst är det viktigt, men just den där kommunikationsaspekten… den är inte så hög.
Janne: Den är så ofta när man ser finska experter i tv:n som pratar med väldigt bra ordförråd och otroliga ordval och allt är korrekt, men det låter inte bra.
Henni: Det låter inte så naturligt kanske.
Janne: Nähe. Då kan man ju fråga att skulle man kunna få det på nåt sätt fixat. För oberoende hur bra ordval och saker du säger, så låter det ändå lite off. Eftersom vi har det under kontroll, det kan vi ju tydligen lära alla här att de kan reglerna, språket och ordena så då kanske man borde koncentrera mer på att lära oss ännu mera rätt att hur det ska låta och liksom acceptera det att man kommer att säga lite fel och så vidare.
Henni: Men varför är det så jobbigt för många just att dom inte blir intresserad av språk?
Janne: Jag tror överlag språk om man pratar om språkinlärning, så överlag är ju språk väldigt förnedrande att lära sig för att man måste göra bort sig hela tiden och man måste moka. Om du inte har självförtroende att göra bort dig så då kommer du aldrig nånsin att lära dig ett nytt språk. Man lär sig ju språk genom att göra fel. Genom att säga saker och ting fel. Och sen så rättar nån… aa, okej det är så. Om du skulle vänta på att du kan perfekt ett språk du har pluggat så att du vet exakt alla regler och hur saker och ting görs osv. Om du väntat så länge innan du börjar prata ett språk, så kommer du aldrig att prata det språket.
Det enklaste sättet att lära sig ett språk är ju att man far till utbyte till Frankrike och så far man nånstans var dom inte pratar engelska. Så sitter man där och är sådär att voi Helsinki jag måste lära mig franska.
Henni: Nu måste jag prata. Jag har inga andra alternativ att klara mig.
Janne: Jag måste bli förstådd. Jag måste börja då Je m'appelle Janne. Och sen säger du saker och ting fel och så hör du att nån annan att säga. Det är också att man behöver inte rätta folk genom att säga att du säger fel, utan om man vill göra det smidigt så upprepar man det dom säger, men rätt. Om nån säger en bord: Ska vi fara och köpa en bord? Så kan man vara ju så här att jo, vi sku nog behöva ett bord. Alltså, så att den andra hör rätt.
Henni: Så är det att okej, jag gjorde det fel men nästa gång jag kan säga det korrekt.
Janne: Exakt! Och då också om du hela tiden hör nån säger rätt version av nånting, till sist blir det så som jag lärt mig finska. Jag kan inga regler. Jag kommer ihåg finska proven i skolar där jag ska fylla i nån illatiivi, ablatiivi grejer… jag va har ingen aning, men säg bara va det ska… säg bara vilken tidsform det ska vara i, så kan jag säga att hur det ska låta. Så ska jag skriva det. Jag bara hör om det låter fel. Det är så jag antar att du kan finska: hei toi kuulosti väärältä. Men om jag sku fråga varför, så inte vet jag om du sku liksom rabbla upp grammatik, utan man vet ju det för att det är deras modersmål som man hör att jaa, det här låter fel. Och detsamma. Om man säger ett bord, när nån har sagt en. Så då hör den att en är fel, ett ska det ju vara.
Henni: Så det är kanske det lättaste vägen att hitta motivation att man får chans att prata och använda språk.
Janne: Jo, och att man känner att man lyckas. Aa idag fick jag beställt glass på svenska. Nice, det kom vanilj som jag ville ha. Inte glas.
Henni: Skratt. Precis, precis. Du har också jobbat som stand-up komikern, och humör är ett mäktigt verktyg som utbildar och förändrar hur vi ser på världen. Har jag förstått rätt att många av dina skämt handlar just om språkfel?
Janne: Hmm-m. Jo jag har gjort ganska mycket, det kommer ju naturligt när man kommer från ett tvåspråkigt hem att det har sagts många dumma saker, men också som finlandssvensk, när man har pendlar mellan finska och svenska mycket så har man ju sagt en massa dumt. En det finns ju oändliga exempel. Och sen kan jag slänga in att jag bodde fyra år i Stockholm och finlandssvenska och rikssvenska om vi kallar dem så, dom påminner om varandra ju men ibland missar man väldigt mycket. Vissa saker betyder ju nånting helt annat. Jag kommer ihåg redan när jag läst böcker som liten. För att där jag kommer ifrån Ekenäs och om man grinar, så då skrattar man år nån men om man grinar i Sverige så gråter man. Och jag kommer ihåg att det var helt absurd att läsa Bärt-böcker. Han blev dumpad av sin tjej och så satt han och grinar i sitt rum och jag var bara att okej, udda, psykopat – skratta åt det där, men det vad så klart att han gråter ju på Sverigesvenska. En massa såna liksom paja hunden – här är det att man klappar den och i Sverige säger man paja att göra sönder nånting. Så det finns massvis med såna klassiska exempel.
Henni: Precis. Och två nationalspråk öppnar för Finland ett betydligt bredare samarbete till övriga Norden. Och det här gynnar inte bra ekonomin, utan all rörlighet och det politiska samspelet mellan dom nordiska länderna. Du har jobbar i Aftonbladet i Stockholm eller på Aftonbladet?
Janne: På Aftonbladet
Henni: På Aftonbladet, så undrar jag om det var lätt för dig som svenskspråkig att komma in i samhället i Sverige?
Janne: Nähe, men det upplever ganska många överlag att det är svårt att komma in. Jag vet inte om det är hela Sverige för att det är bara Stockholm som jag hängt i. Dom har sina kretsar och dom har sina vänner och jag kom dit som trettiofemish och så här jag gjorde morgon-tv, så jag gick och lade mig innan alla andra slutade på jobbet och steg upp före dom började jobba. Så jag var lite off på det sättet, men det är ganska många finlandssvenskar i Stockholm som umgås med finlandssvenskar. Så det finns små språk även det här. Nog har jag några vänner som är sverigesvenskar också överlag så tycker jag att det är ganska enkelt att komma in och känna sig välkommen, men det är ju sen när man vill ha djupare vänskaper med folk så blir det mera problematiskt.
Henni: Jo-o…
Janne: Och sen är det ju frustrerande att bara i Stockholm för att deras okunskap gällande finlandssvenskar... ingen har en aning om vad finlandssvenskar är. Om man råkar dejta eller har en kompis som de är liksom att de har aldrig ens hört om finlandssvenskar. Alla är finländare.
Henni: Och du har gjort en podcast just gällande det här. Kan du berätta lite närmare om det?
Janne: Ja, jag har en podcast som heter Pärkele för att dom säger Pärkele. Dom kan inte säga Perkele, med ä. Där intervjuer jag svenskar, svenska komiker, underhållare och mediapersonligheter om deras finlandsbild. Sen satt vi och drog igenom alla tankar dom har och krävt till deras fördomar. Bland annat så frågar jag att säg tre finska kändisar inom fem sekunder och då får man snabbt svar. Eller tre finska uppfinningar. Det är bara roligt... Att nämna tre saker vi har mer än i Sverige. Det var roligt att lyssna på deras svar och roligt att höra på deras bild. Den är fortfarande ganska likadan som den alltid har varit. Den har inte ändrat så hemskt mycket. Det är ju liksom ett pr-program som visst sätt kanske måste göra här i Finland om vi vill vara nåt annat än Nokia och Arja Saijonmaa och backhoppning. Då får vi skapa eller skaffa några andra exportprodukter som blir stora. Fram tills dess så är vi Nokia.
Henni: Vad överraskade dig mest när du gjorde det där?
Janne: Delvis fanns så där komikern som har turnerat Finland. Då är det intressanta Magnus Betner som turnerat i Finland, och det var så roligt att han sa att han märkte att om jag pratar svenska i någon affär i Finland eller restaurang då pratar dom svenska med mig men om nån finlandssvensk gör det så pratar dom finska med dom. Det var intressant att han hade märkt det. Så när dom hör att han är svensk så då försöker man. Men när dom hör att man är finlandssvensk nänänä du lurar inte oss. Du kan nog finska också.
Henni: Och det är just den accenten som man märker. Men hurdana språkliga missförstånd har du själv råkat ut som finlandssvensk i Sverige?
Janne: Första veckan, när jag var på RIX MorronZoo, så gick jag fram till Laila Bagge eller hon kom fram till mig på fredag, när jag hade varit en vecka och frågade att hur jag mår. Jag hade jätteont i nacken. Muskelvärk i nacken, så sade jag att det är bra, jag är bara så jävla styv. Och vi säger ju styv som finlandssvenskar, men dom säger stel, och styv i Sverige betyder en annan kroppsdel väldigt hård och det är specifikt det man använder det. Då man säger styv, så betyder det bara och enbart den grejen och hon såg mig lite konstigt, när jag sade att jag är så jävla styv... Ursäkta. Så försökte jag rädda med att säga att det är tidigt på morgon att det var morgonradio och det hjälpte inte alls. Vad. Sen började jag ju fatta att nu har jag gjort bort mig och sagt fel. Det var i nacken och svårt att röra sig. Styv betyder nånting annat än det. Styv betyder inte det.
Henni: Det är just när man märker i ansiktet att okej, nu gick det fel, nu sa jag nånting som kanske är lite konstigt.
Janne: Jo och vissa saker vet man ju och fattar man ju själv. En gång hade jag sjukt i nännin. Nu fattar jag ju ont i Sverige, inte sjukt. Det är sjukdom och sen nännin så klart dom inte förstår det. Det är ju direkt finska. Jag har nu gjort många såna misstag. Och sen är dom ju så hövliga i Sverige att dom säger ingenting dom är ju bara att jaha okej. Sen är dom tysta så går man vidare.
Henni: Men på tal om just den där feedbackkulturen. Så finns det skillnader mellan Finland och Sverige?
Janne: Jo, svenskarna är… Enligt den upplevelsen jag har som jag jobbat där. Vi pratar ju svenska dom och jag, men när jag säger att nånting är bra så är det jättebra, men när svenskarna säger att nånting är bra, så då är det dåligt. Oh, men det var bra. Och då vet man att… När jag började och alla var ju känd pose där var dåligt, men när vi igenomgång så sa dom att det var bra. Och så var jag så där att ”vad snackar dom om, var det bra, det var ju värdelöst”. Och sen insåg jag i nåt skede och det tog ganska länga att jajaja, ni alla förstår varandra. När en säger att det vad bra, så betyder det alltså att det var dåligt och att ni alla fattar när den säger det är dåligt, men det behöver inte säga att det är dåligt. För att alla bara kan avkoda den versionen av bra. Men för mig som ändå pratar svenska och inte förstår det där, så var det helt absurt. Och Finland är ett rakare land. Vi säger rakt vad vi tycker och vi står bakom våra åsikter. Vi är lite buffligare och kanske rakare och i Sverige är vi fruktansvärd mjuka och känsliga.
Dom använder ju uttrycket jag känner hela tiden. Och det tycker jag är det mest problematiskt. För att om du säger nån att ”jag känner och blablabla”. Så det är aldrig fel. Och då om du bara pratar om på det sättet, det går inte att argumentera med människor som säger att de känner nånting för att det är alltid rätt. Du kan säga att du känner och man är att jaha. Den du kan säga att dina känslor har ingenting med det här att göra, vad tycker du. Och det blir tryggande stämning i Sverige då.
Henni: Jo, det är kanske just att den där kulturella skillnaden är lite större än man tänker när det just handlar om den där organisationskulturen…
Janne: Ja.
Henni: Att hur man diskuterar om saker och ting och alla får just säga vad dom tänker om den och det är inte så effektivt som här i Finland.
Janne: Nähe, inte alls. Det är möte på möte på möte och avstämning. Det är mjukare och det har många fina sidor med också, men effektivt kan man inte påstå att det är.
Henni: Men om vi drar tillbaka till finlandssvenskhet: vad innebär det. Under årets lopp har jag då och då funderat på vad finlandssvenskhet egentligen är och innebär utan att ha kommit på ett kristalliserat svar på frågan. Och visst varierar det från människa till människa, men hur skulle du sammanfatta det att vad betyder finlandssvenskhet just för dig?
Janne: Oj vilken stor fråga. För mig är det på nåt sätt. Det är liksom min grundidentitet. Den blir tydligare, när man jobbar i Sverige eller sen om man jobbar med finskspråkiga eller på den finska sidan. Också när jag umgås med finskspråkiga om det är liksom partner, kompisar eller nånting sånt så då blir det väldigt tydligt i dom kretsarna att man är finlandssvensk. Och ibland skulle jag vilja vara Janne men oftast så är man en representant för hela den gruppen, och det är ju alltid lite jobbig att man inte får välja. Men ganska mycket av det vad jag har gjort och vad jag jobbat med som mina yrkesuppgifter handlar om så har varit kopplade till det finlandssvenska.
Delvis att jag har jobbat med språket, alltid som mitt verktyg och sen också liksom humorn och skämtena kommer ursprungligen nånstans ifrån och ganska stor del om vem jag är det att jag har vuxit upp i en språklig minoritet.
Henni: Det har också pratat om… Några tycker att finlandssvenskarna är kanske den mest priviligie.. hur säger man det?
Janne: Priviligerade minoriteten. Så sku jag uttala det, men det är ett svårt ord, så lycka till. Skratt.
Henni: Skratt, jo tack tack. Så priviligierade?
Janne: Aijajaijai…
Henni: …minoritetsgruppen i världen? Håller du med?
Janne: Mm. Så har jag förstått och jag kan säkert ligga nånting i det. Man säger det ofta, men jag vet inte hur fransmännen i Canada har det. Dom som jag tänker på direkt annars att skulle ligga ganska bra till. Men om det är så, så är det ju nice och sorligt på samma gång. Även om det är klart och fint att Finland har en språkig minoritet som har mest privilegi… svårt ord… privilegium blir det, så är det på samma gång som vi snackade tidigare och som vi hörde här att myndighetsspråket är finska ganska ofta och att man lever i ett land där man har det bäst som språklig minoritet, men fortfarande ligger man risigt till när man ska prata med myndigheterna så det är ju inte ett bra betyg.
Henni: Mmm. Men Janne, du har länge varit en känd röst och ansikte speciellt i Svenskfinland. Och du hade sagt i en intervju några år sedan att efter drömjobbet på radiokanalen Yle X3M blev det tomt. Det hände också andra stora förändringar i ditt liv. Du har bl.a. berättat om att du har gått igenom en arbetsrelaterad utmattning och att du har känt att ditt liv inte blev som du hade tänkt dej.
Janne: Mmm…
Henni: Så vad är dom starkaste minnena när du tänker på, när du ser tillbaka på den tiden nu?
Janne: Hmm… Alltså, i princip så tror jag att det handlar mycket om att när man jobbar jättemycket och intensivt med saker och ting och om man tycker att jobbet är jätteviktigt och skippar fritiden. Alltså, om jobbet är i princip allt du gör. Det är inte så stor skillnad vad du når med framgång. Det häran ser man ju t.ex. i alla intervjuer och artister eller nånting sånt. Vilken som helst framgång i något skede så känns det tomt. Man sitter där med sina pris och statyetter och tittarsiffror och allting, och så är man bara att… nu är jag i mål, men det känns inte, det känns bara tomt. Det är det här jag hat kämpat för hela tiden att wow this is it. Var det det här?
Och då blir det en så hänt tomhetskänsla och då inser man att eller jag insåg att lycka inte är tittarsiffror, lycka är inte likes och lycka är inte bekräftelsen. Lycka är ju något helt annat. Lycka är att sitta med en polare på kaffe och skratta åt roliga minnen och cool jokes. På något sätt att känna att man hör till nånting och att man har nåt sammanhang helt enkelt. Det kan sen vara familj, partner, kompisar eller fotbollslag vad som helst – det är där det roliga är. Om man försöker göra arbete till det som gör livet värt att leva så då tror jag att man går ner fel väg. Jag har försökt, men jag slutade med utmattning.
Henni: Vad är det för dej att vara framgångsrik då?
Janne: Jag vet inte… Det går ju mäta framgångsriket i liksom i siffror. Om det är liksom pengar, streams eller om det är vad som helst, men det är ett konkret sätt att mäta det på. Och jag har ingenting emot att man mäter att om någon är framgångsrik på det sättet. Så tjänar du tio miljoner, så är det samhället rullar det med pengar vad det vi mäter, så grattis du är framgångsrik. Är framgångsrik nånting att sträva efter, det vet jag sen inte.
Henni: Jo men det är jätteintressant just med tanke på i samhället vi pratar väldigt mycket om att vi har många drömmar och alla vill nå sina egna drömmar, och sen just den där framgångsrikheten eller framgången är någon man strävar efter alltid. Men när man kanske har det man har drömt om så blir det tomt, och sen börjar man kanske tänka på att är det verkligen som det jag vill göra? Vill jag bara jobba hela tiden?
Janne: Jo, detsamma jag hade en tid som jag 40% och det gick runt, det gick bra. Och då hade jag jättemycket fritid, men det var inte heller roligt. Det var inte heller kul. Det var också tråkigt. Vad gör du om du är ledig på en torsdag? Ingenting. Ingen annan…
Henni: …alla jobbar.
Janne: Ingen mellan trettio och fyrtio är ledig på en torsdag, alla jobbar eller gör nånting annat. Det är liksom helt värdelöst att vara ledig, så är meningsfull fritid det som jag tycker att man ska försöka fylla sitt liv med. Det är klart man ska jobba och så här, men man ska ha fritid. Om man är bara ledig, då gör man ingenting, men om man kan göra något meningsfullt med fritiden så, det är det som jag siktar på i mitt liv – att jag vill ha meningsfull fritid.
Henni: Mmm-m. Det låter bra. Men om du kan välja mellan ett jobb som är extremt välbetalt men tråkigt och ett jobb där du får förverkliga alla dina drömmar, men jobbet är väldigt dåligt betalt. Jag funderade på det här och man är ju på jobbet hemskt många timmar i veckan och jag känner att det är helt galet om man inte tar hänsyn till sitt eget välmående på det sättet att man skulle välja ett jobb man tycker om.
Janne: Det är sant att det är ganska stor del av ens tid som man ska sitta på arbetsplatsen och jag har alltid funderat på det så har att jag vet inte om det är arbetsuppgift kan vara nästan vad som helst. Sitter du med bra kolleger och har bra gäng runt och då känna samhörighet så tror jag att jag sku klara nästan vilket jobb som helst.
Henni: Hmm, jo detsamma.
Janne: Hmm. men jag brukar när man funderar det där som underhållare att ska man ta ett jobb eller inte. Så då brukar man prata ofta om att får man bra betalt... det är en sån helig triangel: får man bra betalt, blir det bra produkt och blir det roligt, alltså vill jag göra det här. Två av tre då ska jag tacka ja, alltid tackar ja. Tre av tre finns inte. Det är en enhörning, det är en unicorn om du hittar det så då sku du stick to that.
Men oftast som ett företagsgig stand-up är ofta ett av tre. Du får bra betalt. Det blir inte bra för att dom egentligen vill ha där du kommer dit som överraskning. Dom vill ju bara sitta och prata skit om chefen. Det är inte så kul för att dom inte vill höra stand-up utan prata skit om chefen. Så du får bra betalt, och då säljer man sig själv lite varje gång och då är man alltid lite efteråt att ”äh men god varför gjorde jag det där”. Så om man får två av tre så då ska man alltid ta dom jobbena. Det är liksom en underhållarens gillade triangel.
Henni: Aa, men det åter jättebra just att ha sådan princip typ att följa. Vad skulle du vilja säga till folk som känner att dom inte riktigt vet... om dom t.ex. är omotiverade på det jobbet dom gör just nu? Om dom är omotiverade att lära sig t.ex. svenska som vi pratat här idag fast dom samtidigt kanske tänker det skulle vara väldigt nyttigt att kunna prata bättre svenska. Så, finns det nån fråga som nån ska ställa sig att man vet vilken väg man ska välja gå?
Janne: Dom simpla svarena till den frågan är ju för det första är du hungrig. Se till att du äter före, när du tar något stora beslut. Oftast är det bara det att man är hungrig, när man är omotiverade och tycker att nånting är jobbigt och tung framför allt när det gäller ett jobb. Andra frågan är att är det september och du har just kommit tillbaka från din semester och då hatar du också det jobbet det hör till. Men annars så hur… om jag går igenom mitt liv och saker som jag har satsat på och jobbat med och gjort. Så alla dom grejer som jag hållit på med lite längre. Hobbyn, vad som helst. Så alla dom har jag antingen haft en bra tränare: rolig, bra och motiverande tränare som har peppat mig och sagt att jag är jätteduktig och bra fast jag kanske inte alltid har varit det, men som har fått mig att känna att jag har lyckats. Eller så har jag bara varit så bra att jag har lyckats. Varje gång när jag har lyckats så har jag viljat fortsätta. Så det är liksom en gick att lyckas.
Så omringa dig med människor som får dig känna att du lyckas och om det är att du är omotiverade att göra ditt jobb, så är du bara i en för enkel plats. Det finns en så här gammalt slitet utryck ”if you’re the smartest person in the room, you are in the wrong room”. Och det funkar. Jag böt från Yle X3M, när jag hade jobbat där i väldigt många år och var och nu har jag mentorerat i princip största delen av dom som är här. Att nu lär jag mig ingenting nytt mera. Då slutade jag och böt jag. Och sen fick jag vara den nybörjaren igen. Det är jättehälsosamt. Om inte annat så får man förståelse som framtidens nybörjare man ska försöka mentorera eller hjälpa. Och nu kommer jag ihåg hur det kändes jag var med om det just.
Om man vill ha en utmaning som man vill ha nytta av resten av sitt liv, så kan man lära sig jonglera. Man kan sen också börja då plugga svenska. Det kan hända till misstags att du står på Viking Line och står dom andra där och förväller Pelle framför dig och så tänker du att God damn nu om jag skulle ens säga några ord här, så skulle man ha en chans. Och sen lever ni lyckliga resten av livet.
Henni: Om du skulle ge tips till dig själv, till ett yngre jag. Vad är det du vet idag nåt sånt som du inte visste då?
Janne: Kanske att balans är nånting sånt att sträva efter. Att det krävs mycket jobb för att få göra bra och stora saker, men det måste finnas balans i livet. Det är otroligt tärande på kroppen att dricka sprit. Att det är bra att komma ihåg. Bara för att det känns i några verser att det är skönt och lugnt, så betyder det inte riktigt att du återhämtar dig, utan det kostar i själva verket i nattsömn och så vidare.
Och sen tror jag att jag skulle tjänat att ha varit modigare att ta i beslut tidigare i livet som jag sen ändå har liksom gjort senare i livet. Jag skulle ha kunnat gjort dom mycket tidigare.
Musik.
Henni: Jag har förstått att du älskar att utmana andra. Stämmer det?
Janne: Hmm-m. Ja…
Henni: Är du en tävlingsmänniska?
Janne: Jättehård. Jag brukar kallas Svenskfinlands sämsta förlorare men framförallt vinnare. Svenskfinlands sämsta vinnare.
Henni: Okej! Nu blir det en liten utmaning för dej. Är du redo.
Janne: Jag är med!
Henni: Fråga nummer ett: Hur många procent av den finska befolkningen talar nåt annat språk än finska, svenska eller samiska som modersmål?
Janne: Oj ei, jag har så… Jag kommer att ta så mycket fel och det är ju genant jag borde kunna det häran. Om jag säger… Är jag långt fel om jag säger 7?
Henni: Det är väldigt nära.
Janne: Är det sju komma nånting?
Henni: Det är 7,8%. År 2020 var det enligt Statistikcentralen cirka 8% av befolkningen som talar nåt främmande språk som modersmål.
Janne: Okej, men då är jag nöjd. Jag tänkte att jag är helt off men 7% var ju nära.
Henni: Jo, det var jättenära. Och det är också just det där, när man tänker på just att 5,2 % av befolkningen var finlandssvenskar samma år, så det är lite mer. Okej, men fråga nummer två…
Janne: Jo! Bra hittills!
Henni: Kielitoimiston sanakirja är en ordbok över dagens finska och den är sammanställts av institutet för de inhemska språken. Ordbokens redaktionssekreterare har sagt att ett ord på finska är speciellt svårt att förklara för dom som inte pratar finska som sitt modersmål. Frågan är…
Janne: Får jag gissa vilken den är?
Henni: No, du kan gissa!
Janne: Reipas?
Henni: Nähe, det är inte. Vad är det svåraste ordet att förklara på finska. Det var inte reipas.
Janne: Inte reipas…
Henni: …men det är något väldigt vanligt ord man använder hela tiden…
Janne: Ett finskspråkigt ord man använder hela tiden som är svårt att förklara och det är inte reipas?
Henni: Jo!
Janne: Reipas är bara svårt för att det finns ingen motsvarighet på riktigt.
Henni: Okej!
Janne: Det är svårt. Det är inte duktig. Du kan vara reipas och skit, så det kan inte vara duktig. Men okej, vilket ord… är det kort?
Henni: Jo, fyra bokstäver!
Janne: Fyra! Voin, niin, jag har ingen aning, jag kommer inte på. Vad är det?
Henni: Olla. Ordet att vara. Förklaringen lyder att inget annat ord har nästa tre sidors beskrivning om användandet av ordet i ordboken som Institutet för de inhemska språken har publicerat.
Janne: Sant, olla är ju ett väldigt… alltså där finns mycket betydelser. Det är också ett ord som man absolut inte ska säga i Sverige för att det betyder något helt annat på svenska.
Henni: Vad är det?
Janne: Jag kan inte säga! Skratt
Henni: Du kan inte säga det?
Janne: Nähe. Det är K18 väldigt mycket på den. Olla betyder nånting helt annat på svenska.
Henni: Okej. Jag kommer ihåg det nu.
Janne: Det får du googla själv! Skratt
Henni: Skratt. Jag måste göra det efter det!
Janne: Jo!
Henni: Men fråga nummer tre: Vad är ditt favoritord på svenska och finska? Är det samma ord på båda språken eller är dom olika?
Janne: Oj, det är så där att man skulle ju inte vilja att det är en svordom… Jag tycker ju delvis för att jag gjorde den podcasten så tycker jag liksom att Pärkele är ett sånt liksom. Det är så pur finskt ord. Och framför allt på nåt sätt när man är i Sverige så tycker jag att på nåt sätt det låter så finskt och summerar så bra Finland – en lite så där Perkele-attityd och jag tycket att det är därför liksom den är ganska beskrivande och på det sättet fint. Jag kör det då på finska, men på svenska… mamma – ganska fint och det första jag lärt mig. Så att kanske därför.