Proaktivt och nära - hemsjukvård och hälsocentral

”När man har jobbat igenom, det är mycket jobb i början, så får man mindre jobb eftersom vi arbetar förebyggande.”

Att gå från att släcka bränder och ändra arbetssätt kräver mycket i inledningen men i Gällivare visar de att när man väl investerat så har det både blivit effektivare och bättre för patienter och medarbetare. Samtal med Linda Sundvall, distriktssköterska Gällivare kommun och Agnes Lingbo, specialist geriatrik Laponia Hälsocentral Region Norrbotten.

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP127 – Näravårdpodden träffar Agnes Lingbo och Linda Sundvall

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

LINDA: …just det här med tillgänglighet också, som du sa tidigare också, vad är tillgänglighet? Alltså, det är att vi finns tillgängliga helt enkelt. Man vet vart man ska vända sig.

AGNES: …kan man ju behöva att det här förtroendet finns på plats, för att det ska bli så bra som möjligt för patienten och då kan man ju lösa ganska mycket akuta grejer bara över telefon också.

LISBETH: Hur kan man gå från att släcka bränder till att arbeta mer proaktivt? Vad är det som krävs och hur lyckas man att både möta stora behov hos sköra äldre personer och se till att det blir en bra arbetsmiljö för dem som arbetar i hemsjukvård? Ja, det är frågor som vi ska diskutera idag med Linda Sundvall från Gällivare kommun och Agnes Lingbo från Region Norrbotten. Men innan vi dyker ner i dom här viktiga ämnena så vill jag veta vilka ni är. Så börjar du Linda.

LINDA: Ok, tack. Jag är distriktssköterska i hemsjukvården i Gällivare kommun. Jag trebarnsmamma, är en aktiv person. Tycker om både träning, djur och natur. Jag håller på med hästar. Men som sjuksköterska har jag jobbat på lite olika ställen inom regionen innan jag började på hemsjukvården 2016. Och här har jag varit sen dess. Förutom ett litet avbrott som jag hade på ögon ett år. Jag trivdes bra där, men jag kände att jag saknar den här kontakten som man får på hemsjukvården med patienterna så då valde jag att läsa till distriktssköterska och kom tillbaka hit.

LISBETH: Kommer du från Gällivare. Är du född där?

LINDA: Yes, född och uppvuxen i Gällivare. Jajamän.

LISBETH: Det är inte du Agnes, berätta vem är du?

AGNES: Ja jag är också trebarnsmamma som Linda. Vi bor faktiskt på samma område, vi har barn som ska börja i samma skola. Så vi är lite gemensamt privat. Men jag är stockholmare faktiskt och jag gjorde min AT här uppe. Alltså allmäntjänstgöring för läkare och då träffade jag min man. Så det blev väl därför som jag hamnade här till slut, först lite mer för familjens skull. Men nu trivs jag jätte, jättebra så att jag kommer bli kvar. Men jag är i alla fall geriatriker nu sedan några år tillbaks. Men det finns ju ingen geriatrisk klinik, jag är ensam geriatriker norr om Luleå och så det är ett väldigt stort område. Så man får vara lite kreativ hur man arbetar patienterna, behoven finns såklart. Det gäller att hitta arbetsformer och då har jag valt att gå in i Nära vård för sköra äldre och arbeta lite mer öppenvård, primärvård med de geriatriska patienterna. Och bygga upp hemsjukvårdsteam då med er i kommunen. Men sen har jag också demensmottagning så att patienter från malmfälten inte behöver åka 30 mil till Luleå för att träffa en geriatriker om man har behov av specialiserad demens utredning och så. Så då träffar jag dem lite närmare nära också, Nära vård kan man kanske kalla det.

LISBETH: Såklart. Men Agnes, du och jag träffades ju innan jag hade börjat i den här rollen, för vi åt en lunch ihop. Berätta vad du hade gjort precis då som vi pratade om på den lunchen.

AGNES: Ja men då var ju ST läkare i geriatrik och det hade väl växt lite tankar hos mig det här med att jobba lite mer förebyggande. Jag vill inte jobba med geriatrik, med rehab på sjukhuset som är det den klassiska geriatriken, att man har rehabiliteringsbiten. Utan jag vill jobba, hur kan jag se till att de aldrig hamnar där. Så då hade jag börjat liksom nischa in mig på det som ST-läkare. Så jag gjorde ett specialist, ett förbättringsarbete på ST som var en djupdykning i Nära vård. Där jag läste rapporter och jag ringde runt i hela landet och intervjuade folk för att höra vad de hade för erfarenheter och sen presenterade jag det här uppe i Norrbotten för både för chefer och lite mer lokalt då. Så i samband med det så lunchade vi.

LISBETH: Precis, jo jag hade min roll som utvecklingsdirektör då i regionen. Jag vet att jag tänkte och sen var det ju ändå ganska tidigt. Det var ju inte jättemånga som ännu hade kommit i gång med arbetet med Nära vård.

AGNES: Och det var ju så himla märklig timing. Ibland har man tur känns det som. Men då när jag tog kontakt med hälsocentralen här i Gällivare visar det sig att de redan hade påbörjat det här arbetet och gjort en flödes, vad heter det, en flödesanalys av några patienter. Var du med på det, Linda? När man granskade liksom hur de sköra äldre går genom sjukvården och kommunen och vilket problem som uppstod och det gjorde man jättetidigt här. Det var som att när jag kom hit och de väntade på mig och jag hade ingen aning om det. Ja så det var som inga problem att få arbeta på det sättet ska jag säga.

LISBETH: Gud vad spännande. Vi ska prata om, hur ni arbetar men jag måste fråga Linda. Hur länge hade du varit distriktssköterska nu?

LINDA: Ungefär ett och ett halvt år har jag varit färdig.

LISBETH: Och då gick du till kommunen, förut var det på regionen eller?

LINDA: Ja, jag hann inte börja på kommunen igen och fick läsa genom kommunen till distriktssköterska.

LISBETH: Hur många distriktssköterskor är ni på i Gällivare kommun?

LINDA: Det är bara jag.

LISBETH: Det är bara du. Och sen är det andra sjuksköterskor?

LINDA: Ja!

LISBETH: Just det. Hör ni berätta lite grann om ja, men relationen till omställningen, vad är din relation till omställning till Nära vård Linda?

LINDA: Ja, jag tänker som Agnes också. Det har varit på tapeten länge. Man har pratat om det och vi har ju varit delaktig i den här omställningen. Jag känner, vi är ju en god bit på vägen tillsammans med Agnes och hälsocentralen, men det är en lång väg kvar att vandra. Så att samverka med Agnes är ju en del, men vi måste titta på andra samverkan också. Vi har ju andra hälsocentraler, slutenvården. Vi behöver mer team, alltså med Agnes känner vi har vi hunnit skapa det här teamet med patient och anhöriga, men vi måste plocka in fler i det.

LISBETH: Fler yrkesgrupper eller vad tänker du?

LINDA: Jag tänker att hemtjänst, rehab personal, personliga assistenter och så vidare behöver också bli en del i det här teamet med patienten.

AGNES: Mm och det har vi ju börjat med lite grann faktiskt, men vi kanske kommer tillbaks till det.

LISBETH: Berätta om din, du har berättat lite grann Agnes om din koppling till Nära vården har ju börjat, den var så förutbestämd.

AGNES: Ja men verkligen alltså. Det kändes som mitt mission i livet på något sätt, i karriären, i alla fall. Men ja, men det var som att jag tänkte på det här redan innan det eller, jag hörde om att det var en politisk omställning. Det hade pågått ganska länge innan jag fick höra talas om det. Att det på politisk nivå, att man hade fattat beslut om omställning till Nära vård och så, utan det här var mer någonting som jag tyckte kändes logisk. Att det inte skulle vara sjukhuset som är merparten av hälso-och sjukvård utan att man ska få sina behov tillgodosedda på ett mer planerat sätt. Och att det också är effektivt, att det är en win för alla. Det tycker jag också kändes logiskt. Men sen fick jag höra talas om den här rapporten då "bättre liv för sköra äldre” den känner kanske du kanske till Lisbeth. Och den fick mig verkligen liksom, då satte man ju ord på det här lite mer konkret. Då har man ju tittat på 300 patienter, sköra äldre och verkligen gjort ett enormt forskningsarbete kring de här patienterna, deras behov och kostnadsfördelning och allt möjligt sånt, så då blev det ju. Jag tyckte det kändes som att någon satte ord på det som jag redan hade observerat i sjukvården kan man säga.

LISBETH: Du är anställd på en hälsocentral idag.

AGNES: Bland annat, ja, jag har flera arbetsgivare.

LISBETH: Har du flera arbetsgivare?

AGNES: Jo, jag är både anställd på hälsocentral och på specialistgeriatrisk klinik i Sunderbyn. Delad tjänst. Men 70 % är jag på hälsocentral.

LISBETH: Hur ser dina kollegor som jag tänker att de är allmänläkare de flesta eller har ni andra specialiteter också?

LISBETH: Nej, men det är allmänläkare. Och ja ST i allmänmedicin.

LISBETH: Just det. Nu får ni berätta om hur ert arbete ser ut. Vad är det ni gör för dom här personerna som är sköra äldre, hur jobbar ni?

AGNES: Du får ta det Linda

LINDA: Ja, det här arbetet och vad det har lett till, det är ju vi har ju en fast läkare då med Agnes som vi har byggt upp en relation till. Det har lett till att vi sjuksköterskor, vi känner en trygghet. Förut kände man sig väldigt ensam i det här arbetet. Jag upplever att också skapa en trygghet hos patienterna, alltså en kontinuitet. Patienterna träffar ju alltid samma sköterska och de träffar sin läkare, man bygger upp en relation. De har blivit mer delaktig också upplever jag. Men hur vi gör då, vi har ungefär trettio till fyrtio patienter per sköterska. Alla är ju inte kopplade till Agnes men en stor del av dem är kopplade.

AGNES: Tre fjärdedelar ja!

LINDA: Och när vi får en ny patient då har vi en alltid en sån här samordnad vårdplanering, så man kollar vilka behov som finns och så. Den är inte Agnes med på utan där, om man får hemsjukvård så berättar vi om Agnes eller om hemsjukvårdsläkaren och vad det innebär och så där. Och sen efter det, så då gör vi en planering tillsammans med Agnes och här tar man ju upp både akuta ärende och långsiktiga. Men när det är nya i alla fall, då gör vi en plan och oftast brukar man boka in ett läkarbesök ganska direkt när de är nya. Det beror ju på om de nyss har haft, men tillsammans då med patienten. Och det brukar vara i hemmet eller på vårdcentralen om de kan ta sig dit. Och då träffas vi gemensamt, eller ibland har Agnes besöken själv. Det beror på lite. Vi får prioritera, det är lite i mån av tid också.

AGNES: Det är väl ganska personcentrerad, alltså, det är olika från fall till fall. Vi gör inte alltid på samma sätt.

LINDA: Nej, precis. Men då i alla fall vid de här, då brukar vi ju försöka få en bild av läget tillsammans. Vilka behov finns och så där. Och vi gör planer och så där. Det känns som att vi utifrån och jobbar mer förebyggande. Det blir att, ja, men som exempel, det kan vara hjärtsviktspatienter. Man gör upp en plan. Vad ska vi göra med en försämring? Så att man ska slippa de här onödiga besöken på akuten innan det har gått för långt. Men man tittar ju på andra saker också, nutrition och utifrån vilka behov helt enkelt.

AGNES: Och de här första besöken om vi nu pratar om de kan ju vara ganska omfattande alltså. Det gäller att göra sådan här helhetsbedömning, det som ibland kallas för global geriatrics assessment, GSA. Nej, CGA förkortat. Och då gäller det också att kolla, till exempel hörsel, syn. Ja, men du sa nutrition, Linda. Att vi går igenom funktionsnivåförmåga. Vad man har för mål, vad patienten själv har för mål och så vidare. Det kan hända att man redan första besöket pratar om behandlingsstrategi eller så pratar vi om det senare, vid återbesök. Det är inte alltid att det känns som att man har kommit dit. Men ganska omfattande besök i början på ett helt annat sätt än jag tror att man gör på årsbesök på hälsocentralen, när man kommer till exempel sitt diabetes årsbesök. Och så har man 30 minuter totalt sett, 20 minuter med patienten och 10 minuter admin. Det går ju liksom inte att djupdyka ner i allt det här då. Så att det skiljer sig väl lite grann.

LINDA: Och sen har vi ju också, jag tycker när vi har våra läkemedelsgenomgångar, man går ju igenom på ett helt annat sätt. Jag tänker det här, man kollar ju verkligen, har de onödiga mediciner? Och sen också som är viktigt, jag tänker när vi har de här ja, men planerna tillsammans med, man kollar ja, men vad vill patienten? Det kan ju vara så till exempel att jag vill verkligen inte behöva vara på sjukhus. Nej men de ska vi försöka göra, sen kan ju planen alltid ändra så att man efter ett tag känner annorlunda. Men sen också att patienterna blir delaktig i det känns bra och de vet vart ska de vända sig, vad har vi planerat.

LISBETH: Har de sin egen plan också själva eller?

LINDA: Nej inte utskrivet.

AGNES: Ibland har dom det, till exempel vid hjärtsvikt och KOL. Då brukar vi skriva ut, så man sätter den på kylen hemma så att hemtjänsten också ska se på ett lätt sätt. Så att det blir väldigt tydligt för alla, liksom att så här så här gör man vid en misstänkt KOL exacerbation till exempel snabbt. Så det händer att de har sin egen plan.

LISBETH: Jag tänkte på det här med patientkontrakt, att kunna ha det där själv också. Veta, ja, men så här ska jag göra och det här är numret till Linda. Och kande ringa till dig Linda eller?

LINDA: De kan ringa till mig bara jag är i tjänst. Men sen har vi en jourtelefon också, så att de kan nås alltid.

LISBETH: Till dig också Agnes, eller hur ser det ut för dig?

AGNES: Ja, det går ju alltid via Linda eller den hemsjukvårdssköterskan. Men det brukar ju fungera smidigt så att jag skulle säga att jag är ganska tillgänglig för patienterna, anhöriga också tror jag.

LINDA: Och det är lättare också om vi har en egen läkare om man ska kalla det så. Just det här också att Agnes återkopplar väldigt lätt både till anhöriga och till patienter. Och kan de få kontakt med läkaren så är det lätt.

LISBETH: Jag tänker, tillgänglighet är ju så mycket mer än de här vårdgaranti-tiderna vi har i lagen. Det är ju verkligen en känsla av att man hittar rätt och kommer fram. Jag funderar på de patienter som identifieras, att de just ska vara en patient till dig, Agnes. För jag tänker Linda att ni kan väl ha andra hemsjukvårdspatienter som inte är en skör äldre också. Jag tänker, hur hamnar man just i erat arbetssätt och erat team?

AGNES: Bra fråga, men jag har inte omsorgen. Psykiatrihemsjukvården, psykiatrin. Men all annan hemsjukvård, så har vi gjort.

LINDA: Så det är ju inte bara geriatriska patienter det är det inte.

AGNES: Men de andra som inte är geriatriska. det är i undantagsfall. Och det har hänt kanske att en enstaka patient har varit kvar hos sin [hör ej 17:46PAL] tror jag. Men som behöver kanske mer en allmänläkare än en geriatriker. Men det har också och i de fallen så har vi väl varit lyhörda för hur patienten känner tror jag.

LISBETH: Just det.

AGNES: Men det har gått bra i de flesta fall tror jag.

LISBETH: Man skulle kunna säga att du blir den fasta läkarkontakten på hälsocentralen och sen blir Linda du någon typ av fast vårdkontakt för dem eller din kollega? Känner du så också, pratar ni om det eller?

LINDA: Ja, jag hängde inte riktigt med.

AGNES: Att om vi benämner det som fast vårdkontakt, men det gör vi.

LINDA: Och ja, jag säger ju också till patienterna när de möter mig att de ska vända sig till, just det, så.

LISBETH: Det där spelar ganska stor roll tänker jag, att ändå känna den tryggheten att ja, men vad bra? Nu är det Linda och det är Agnes. Att få den relationella kontinuiteten.

AGNES: Och jag tror man vinner också genom att lägga ganska mycket tid i början när man har ny patient med många komplexa behov och behov till anhöriga också av stöd och så där. Lägger man tid på att kommunicera och verkligen visa att man finns där, då bygger man ju upp ett förtroende. Så sen kan man ju behöva att det här förtroendet finns på plats, för att det ska bli så bra som möjligt för patienten och då kan man ju lösa ganska mycket akuta grejer bara över telefon också. Så man bygger relationen i lugnt skede för att sen kunna ha nytta av den när det verkligen behövs. Det tycker jag jättestor fördel.

LISBETH: Jag skulle kunna försöka tänka hur det är på den hälsocentral du är. Då kan man tänka att du är som hemsjukvårdsläkare där som har ett annat arbetssätt än den vanliga mottagningsarbetssättet som dina kollegor har. Förstår jag dig rätt då?

AGNES: Exakt så är det och det kan ju vara lite utmanande att vara den enda som arbetar på ett annat sätt. Jag har ju mycket färre bokade patienter per dag till exempel och så där. Och i början så upplevde jag liksom att det var lite så här att man fick försvara det. Jag hade ju en överenskommelse med min chef om att det var så här jag skulle jobba. Jag tog mycket telefonkontakter både med patienter och anhöriga, lite längre journal genomgångar och så vidare. Läkemedelsgenomgångar. Men vi bestämde oss för att jag skulle jobba så här. Så mot chefen var det inget problem. Däremot så kändes det som i början att man var tvungen att förklara och försvara lite mot kollegor och så. Men vi har byggt nätverk i Norrbotten med andra som jobbar mer nischat mot hemsjukvård och säbo och så. Så det har underlättat att man har kunnat få kollegor som jobbar lite liknande fast på andra orter.

LISBETH: Vad bra! Är det, har du tagit initiativ?

AGNES: Det här kunskapsstyrning, jag är ordförande i det här lag, sköra äldre och lokal programområde äldres hälsa, så genom det så har jag liksom sköra äldre, det är vi som jobbar i primärvården mot hemsjukvård och så här.

LISBETH: Just det.

AGNES: Och en kommun representant också, men så där får jag checka av mot kollegor.

LISBETH: Hur ser det ut på sjukvårdssköterskesidan, Linda? Har ni något utbyte, nu är ni ju många, hur många sjuksköterskor finns det i Gällivare kommun i hemsjukvården?

LINDA: I hemsjukvården är vi åtta stycken. Sen har vi en som sitter som samordnare, men vi är åtta stycken som är ute och arbetar om man säger så med patienter.

LISBETH: Hur hämtar ni kraft tillsammans?

LINDA: Vi har ju ett ganska ensamt arbete så det är ganska viktigt att man har, vi har otroligt fina kollegor, vi har mycket samtal tillsammans. Man ska ju önska att det fanns mer tid för det ibland, men jag tänker att det är ju från varandra. Men sen ska jag säga att jag får mycket kraft och energi också från mina patienter. Det är nog de som gör att jag jobbar. För att man får fin respons från dom.

LISBETH: Om man tittar på det här arbetssättet och funderar på vad spelar det för roll för just patienterna som vi säger och ni tog båda upp också, deras anhöriga. Jag tänker, det känns så viktigt också att ha det perspektivet. Vad får ni för respons? Vad tycker ni att arbetssättet ger?

LINDA: Ja, jag tror att det är alltså tryggt. Jag tror att det är tryggt att de vet vart de ska vända sig. Och just det här med tillgänglighet också att man som du sa tidigare också, vad är tillgänglighet? Alltså, det är att vi finns tillgängliga helt enkelt. Man vet vart man ska vända sig. Det är lättare också just det här med att få tag i läkaren, det tror jag har stor betydelse. Alltså man bildar ju en relation med patienten och anhöriga övertid.

AGNES: Jag ska säga att det är väldigt roligt att arbeta så här. Därför att ja, men vi har ju, jag i alla fall har fått förutsättning att jobba på ett sätt som jag alltid har drömt om. Att få tiden att göra saker ordentligt och man känner att man gör ett bra jobb för mesta. Det funkar inte hundraprocentigt, men för det mesta. Att man känner sig tillräcklig och man får ju jättemycket positiv respons hela tiden. Och det är ju från patienter, från anhöriga, från kollegor på sjukhuset, från chefer, från andra kollegor i regionen som hör av sig och vill komma och kolla hur man jobbar. Och så där, så att det ligger ju som i tiden. Och det är mycket fokus och uppmärksamhet på det här, som den här Nära vårdpodden till exempel. Men det är ju ett otroligt tillfredsställande sätt att arbeta på liksom i vardagen. Man känner ibland att man får så, lite oförtjänt mycket beröm och så för att man har fått bra förutsättningar. Det är det handlar om. Mina kollegor som är allmänläkare, de har ju ett omöjligt uppdrag egentligen har jag sett. Att de måste som producera i snabb takt och liksom hela tiden känner sig otillräckliga. Det här är inte riktigt så.

LISBETH: Det är någonting som jag tycker att jag ser när jag får jobba med det här det, det är ju att det verkligen finns vinster som hänger ihop. Det är tryggt för patienten, men det blir också roligare att jobba på det sättet. Så bara att de här två sakerna går så ihop. Har ni någon som tittar och utvärderar ert arbetssätt eller?

AGNES: Vi har en som har intervjuat oss, eller en konsultfirma som har intervjuat oss för att titta på hur vi ska utvärdera. Men jag tror att man konstaterade att det inte fanns så mycket utvärdering annat än det kvalitativa, alltså det som vi får höra. Eller hur Linda visst intervjuade hon dig också? Däremot så har vi sett i palliativregistret att vi har ganska bra resultat, att det är fler som får dö hemma till exempel. Gällivare, jag tror att vi är högst i Norrbotten på andel personer som dör i hemmet, vilket jag tänker är ett mått på att de känns ju trygga. För vi har ju också de palliativa patienterna. Det kanske man ska nämna om det är folk i större städer som lyssnar eftersom vi har ju inget avancerat hemsjukvårdsteam för palliativa utan de hamnar ju på den normala hemsjukvården.

LISBETH: Just det. Jag tänker det finns ju palliativt rådgivningsteam i alla fall i Sunderby på Sunderby sjukhus. Finns det på Gällivare sjukhus också. Har ni någon kontakt mellan er och dem?

AGNES: Ja, eller jag skulle säga just med de här palliativa patienten, där är ju en del av teamet också med oss, palliativa rådgivningsteam. Så de har vi ett ganska tät kontakt med. Vi är ju mattan liksom, lägger grunden och de konsulterar vi för att möta upp topparna då som är mer specialiserade. Men det är daglig kontakt i stort sett med dem.

LINDA: Och de är ju också bryggan på något sätt mellan slutenvården ibland när den behövs kan jag tycka på palliativa patienter, så är de mer brygga däremellan.

LISBETH: Ser ni någonting, nu har ni inte följt det kanske, men jag tänkte inläggningar på sjukhus. Hur vanligt är det att de behöver läggas in på sjukhus, era patienter?

AGNES: Det är ganska vanligt ändå eftersom det är de sköraste mest sjuka äldre som det rör sig om. I början så såg jag varje inläggning som ett misslyckande för att jag hade så höga ambitioner att jag skulle förebygga allt och sen så insåg jag att det går inte. Däremot så tror jag att vi förebygger faktiskt ganska mycket genom olika vägar. Det är min känsla, men det är för att höra från slutenvården. Men vi har ingen objektiv data på det än. Men jag tror att man håller på att kolla på hur man ska utvärdera det faktiskt.

LINDA: Upplevelsen är så. Men sen som du säger också Agnes, vi vet inga siffror så man kan inte säga med säkerhet att det är så. Men sen är det ju också mycket vi kan göra hemma och gör vi hemma. Som kanske annars att det krävs inläggning. Jag tänker ge dropp och sånt i hemmet.

LISBETH: Jaha, ni gör det?

AGNES: Ja, om de har en central infart. Men jag tänker liksom också att vi täpper ju till massa luckor, ja men alla som jobbar i kommunen eller i sjukvård vet att det finns en massa kommunikationsmissar hela tiden. Man kanske är på akuten. Man blir ordinerat ett läkemedel, men sen så får aldrig hemsjukvården veta det för att de på akuten tänkte inte på att den här patienten inte sköter sina läkemedel själv. Man rapporterar inte tillbaks, det kan röra sig om bokade tider till specialistklinik där patienten får ett brev, men de är inte kognitivt klara så att den tiden går inte fram till någon som kan hjälpa patienten att boka och alla de där missarna. Eller många av de där missarna fångar vi upp och man kan se när de har varit inne, till exempel om det har blivit felaktigheter i deras läkemedelsförskrivning, så kan man också se det. För att vi har ganska snabba uppföljningar efter utskrivning. Så att jag tror att den största vinsten när det gäller förebygga inläggningar, alltså, det är de här att vi täpper till alla de här kommunikationsmissar. De här små grejerna. Har du ju tänkt på det, Linda? Att det är så ofta som vi upptäcker saker som har blivit lite fel!

LINDA: Och det är ju alltså, det är ju verkligen det här att man är två olika organisationer som inte kanske har kunnat samverka. Man har inte samma journalsystem och för Nära vård så krävs det ju att man går över gränserna. Jag skulle säga att det precis som Agnes säger, så det har ju varit en jättestor fördel. Det nämnde jag inte tidigare, för vi har planeringstid med Agnes. En tid i veckan per sköterska då. Så då går vi igenom våra patienter och det är väl då ganska snabbt vi följer upp till exempel om man har varit inneliggande eller så där.

AGNES: Sen brukar vi säga att den har varit inneliggande. Vad hände? Ja, men vi kollar lite på listan. Ni har träffat patienten ofta, så ni vet hur personen mår och så beslutar vi, behövs det ett besök, snabbt. Ja, förlåt, vad sa du Lisbeth?

LISBETH: Ja, men den där timmarna, att ni får sitta ner. Ni får gå igenom patienten. För jag satt just och tänkte det, när ni har en patient som är er om jag får säga på det sättet. Och sen så blir den personen inlagd på sjukhus hur vet ni och hur håller ni kontakten? Men då svarar ni nästan på det, för jag tänker att det är där, att när de då kommer hem igen då kommer ni att träffas i de här timmes mötena och går igenom det, att nu har någon kommit hem.

AGNES: Jag får ofta reda på det när de åker in, alltså. För att vi har ju en sån här halvtimme per sjuksköterska varje vecka. Så att om någon åker in och ligger inne på sjukhus, då får jag oftast reda på det, när de ligger på sjukhus och ibland så ringer jag ju läkarna där.

LISBETH: Ja, du gör det?

AGNES: Och ibland ringer de mig. Men det är ju för att vi är en liten ort liksom. De vet ju vem jag är och jag vet vem de är.

LISBETH: För det där tänker jag också. Det är så på tal om alla
mellanrumsarbeten som ni jobbar i, att få den här konsultationen mellan primärvård och specialistvård är ju också så jätteviktig. Det jobbas spännande med Jönköping, bland annat att få till det där, men det är ju roligt.

AGNES: Det är såklart jättesvårt på en större ort, men här är det ganska enkelt. Jag sms:ar bara den som är i tjänst, att ring mig när du har en lucka. För man vill inte heller störa deras arbete eller så. Men oftast så kan vi få en tid som de ringer upp och så kan jag svara. Och det är ganska odramatiskt och det kan ju leda till också snabbare utskrivningar faktiskt.

LISBETH: Det kan det ju, verkligen!

AGNES: För att jag har ju bättre koll på förutsättningarna i hemsjukvården till exempel. Jag vet att vi kan ge en dos antibiotika i porth-a-cat eller picc line och jag vet vars man hämtar de antibiotikaerna. Om du har en palliativ patient som vill vara hemma kan de få iv-antibiotika i hemmet på det sättet. Medans läkaren som är på sjukhuset de vet kanske inte vad är acceptabelt i hemsjukvården. Vi behöver nog ha kvar den här patienten minst sju dagar för IV-antibiotika. Och så, vi hade ju nyss ett sådant fall faktiskt där hon kunde komma hem efter bara ett dygn från sjukhuset.

LISBETH: Ja, det är ju jättevärdefullt för inte minst för patienten. Jag tänker bara lite grann på hur det ser ut i Gällivare och erat upptagningsområde. Hur stort är det? Var bor de här människorna? Alla bor ju inte i centralorten gissar jag.

LINDA: Nej, det är jättestort. Är vi inte andra största kommunen så att det stort upptagningsområde? Jag vet, jag har haft en patient ungefär 20 mil bort.

AGNES: Är det en tjugondel av Sveriges yta eller det något sånt, Gällivare, nu kanske jag är ute på tunn is.

LINDA: Näst största kommunen i alla fall i yta.

LISBETH: Men åker ni tillsammans, om ni ska åka och besöka någon i hemmet. Åker ni i samma bil eller hur går det praktiskt till.

LINDA: Men det händer ibland får Agnes hämta upp oss som inte har någon bil eller så ibland åker vi tillsammans och ibland så har vi varsin bil och ibland är Agnes själv på besök.

AGNES: Ibland har vi distansbesök om bara ni är hos patienten. För ni har ju olika byar, ni distriktssköterskor eller hemsjukvårdssköterskor. Ni har olika byar och då har ni kanske flera patienter som ni träffar en dag i den byn. Och ibland så räcker det att jag är med på telefon eller ibland har vi också haft videobesök. Men det finns också situationer när jag har faktiskt åkt till byn, men det är ändå väldigt sällan. Men då behöver jag avsätta ofta en eftermiddag nästan. Om man ska ta sig fram och tillbaks.

LISBETH: För det tänker jag, det är ju alltid utmaningen. Jag tänker i näravårdomställningen, så jobbar man ju väldigt mycket med mobila verksamheter av olika slag runt om i Sverige och det är ju också svårt när det är väldigt långa avstånd. Men det är lika viktigt för de personerna att kunna få kvalitet i sitt liv och kunna vara hemma trots sjukdom och så. Att man måste ju hitta de här lösningarna.

AGNES: Ofta så räcker det ju att man träffas en gång och sen så känner de och ser också lite trygghet. Att de har ett ansikte på vem man är och så och då kan man lösa det mesta över telefon sen efter det.

LISBETH: Du var inne Agnes på lite grann det här, att du hade en chef som nästan hade tänkt att du skulle komma eller som har varit supportande. Om ni skulle säga, vad är det för som krävs för att man ska få göra en sådan så stor förändring av arbetssätt som det ändå är. När vi traditionellt brukar sitta på våra mottagningar och vänta på att människor ska komma till oss. För ni jobbar ju både proaktivt och ni jobbar väldigt nära. Vad är det som krävs för att få till det?

AGNES: Du kan börja, så kan jag fylla på.

LINDA: Ja, men jag tänker att det behövs ett engagemang och det är ju både från chefer som det behövs och men sen även att personalen också engagerad. Man vill det här. I början när man börjar med det här kändes det ju som ett jättejobb, men vi fick ju prioritera helt enkelt och börja någonstans. Ja vill du hoppa in kanske?

AGNES: Jo, alltså jag kan säga, jag kan berätta bara hur det var för mig då när jag började. Då kommer jag ju som ST- läkare till hälsocentralen och jag randade mig, så att jag kom egentligen som så här om man säger gratis arbetskraft. Eftersom man är en tillfällig period på en enhet, för det ingår i en specialistutbildning då. Fast ens lön kommer från en annan klinik. Så att de var ju bara väldigt tacksam att jag kom och då hade ju jag som inte så mycket begränsningar på mig hur mycket tid jag kunde lägga på det här. Det som blev då att jag var på 100 % och jag skulle beta av en lång vårdkö efter pandemin. Så att alla inklusive hemsjukvården hade de här uppdämda behoven och jag bara körde på i full fart och gjorde alla de här genomgångarna liksom, ganska omfattande och det blev väl ganska tungt för er Linda. Så det är väl en lärdom att ta med sig att när man gör det här, att man förstår att hemsjukvårdssköterskorna kommer bli belastade när man tillför extra läkarresurser. Därför att varje besök genererar ju efterarbete från hemsjukvård, från sjuksköterskorna i hemsjukvården då. Så det var ju där efter ett tag som ni fick säga till mig att vi klarar inte mer nu. Nu måste vi backa lite och då gjorde vi det till viss del. Men sen också så blev jag färdig specialist och skulle få min fasta tjänst och då gick jag ner till 60 procent i stället. Men då hade man gjort den här investeringen och betat av, gjort alla genomgångar och så vidare. Så då kunde jag fortsätta jobba med samma uppdrag fast på 60 % i stället för 100. Och då blev det lite mer hållbart för er sjuksköterskor och hemsjukvården. Idealt sett så hade man kanske i samband med en sån här satsning rekryterat till hemsjukvården i förväg. Eller hur? Vad säger du om det, Linda?

LINDA: Ja, allt kom ju som på en gång så att det blev väldigt mycket arbete. Men jag tänker man prioriterade ju ändå också, kanske vilka hade störst behov. Och gör man det så är det väl fullt möjligt, men man måste ju se till resurserna, för det krävs ju såklart resurser för den här omställningen.

LISBETH: Men hur hade du jobbat innan Linda, förlåt Agnes...

LINDA: Nej, men innan vi har haft Agnes så har vi ju haft alla möjliga olika varianter på läkarkontakt mot hälsocentralen. Och det var ju verkligen att vi bara släckte bränder som man jobbar helt enkelt. Vi hade ingen långsiktig planering på patienterna.

AGNES: Men ni var ju båda väldigt glad att jag började jobba och tyckte att väldigt skönt att få lätt kontakt med läkaren och så där. Men sen efter ett tag så märktes det ju att det blev ganska mycket jobb också. Det här förebyggande arbete.

LINDA: Men om man har jobbat igenom det på något sätt så har man ju vunnit, då får man ju mindre jobb. Alltså allt eftersom man arbetar förebyggande så blir det ju mindre att göra i slutändan. Det är ju det första som har varit. Nu känner man ju också när man har arbetat igenom det här så har ju jag som sköterska mycket mer koll och jag känner en trygghet och vet vad jag ska göra. Jag vet också vart jag ska vända mig. Jag kan alltid, även om vi har vår planeringstid med Agnes så kan vi alltid ringa och nå henne utöver den här tiden om det uppstår akuta händelser. Så att det är en jätte trygghet för oss.

LISBETH: Vi har tittat och försökt räkna lite eller låtit konsult räkna lite på det, ett typ av närsjukvårds team som arbetar med sköra personer. Och då visar det sig att sjuksköterskorna i hemsjukvården, deras strul tid som dom la på att söka läkare, söka läkemedelslistor eller vad det kan vara. Den minskade med 50 procent och det är ju ganska markant, Men jag tycker det är intressant det ni säger, att gå från att släcka bränder till att jobba proaktivt mitt i mitten. När man ska göra det så blir det ganska mycket arbete innan man har tagit sig över puckeln, att ändra arbetssätt och det borde man ta höjd för då på något sätt.

AGNES: Kanske tillfälligt i alla fall tänker att man tar höjd för det.

LISBETH: Just det

AGNES: Jag fick ju mer tid en viss period, men det fick ju inte ni. Men nu jag pratade precis med min chef om det. Inför den här podden så frågar jag henne, så tycker du att ni har fått liksom utdelning av den här investeringen? Att inom den egna organisationen alltså bara hälsocentralen, att det har effektiviserat vården? För att det enda jag får höra är ju hur mycket tid jag har och hur mycket tid jag lägger per patient och så där, att man tillför resurser. Men känslan är ju ändå att gör man det ordentligt från början och med en bra planering så blir det effektivt i slutänden. Exakt och inte bara kanske att man underlättar och sparar på resurser i slutenvården, utan jag har tänkt att det kanske till och med är effektivt för den egna lilla enheten. Och då sa hon det, absolut sa hon att förut, det var ju mycket mer komplicerade bedömningar. När man inte hade kontinuiteten, relationen så allting tog ju mycket längre tid och alla akuta ärenden och allting som stress på personalen. Och så vidare. Så hon tyckte att hon kunde se ändå att det var om man skulle prata om kostnader, kostnadseffektivitet i det på sikt. Men den här första tiden när jag jobbade 100 %. Då var det förmodligen inte kostnadseffektivt, alltså. Men jag var ju ST-läkare eller randande så att det kostar ju inte dom någonting. Men jag tänker just de som lyssnar och som kanske funderar på att göra en omställning, då kanske det krävs en investering för att sen få effektivitet.

LISBETH: Jag tycker att det är så man ska tänka om man finns i regioner och kommuner och det satsar statliga pengar för att vi ska kunna göra den här omställningen. Att använda sådana resurser till att ta de här puckel kostnaderna eller rigga för att det ska bli bra. För jag tänker att ni blir ett så bra exempel på det. Jag är så övertygad om att orkar vi jobba mer i team över gränserna, mer proaktivt och verkligen personcentrerat. Så blir det bara vinster och det är klart att det är vinster för patienter och anhöriga, men också för er som har en större arbetsglädje och känna att man gör ett bra jobb för man vill ju ändå göra ett bra jobb när man har valt de här yrkena. Det är ju viktigt och sen också effektivt organisation.

LINDA: Verkligen, alltså idealt hade ju varit om man hade kunnat få någon så här Nära vårdpeng för en extra sjuksköterska i hemsjukvården under en begränsad period i samband med omställningen. Eller för den delen läkarresurs.

LISBETH: Men om ni blickar framåt nu och tänker så här, så här skulle jag vilja fortsätta att utveckla, vad har ni för drömmar om hur det ska se ut framåt.

LINDA: Ja, jag tänker ju att nästa steg är att vi kan göra mer än vad vi gör idag. Men som sagt, som vi säger det behövs resurser för det. Och sen just det här att få in som jag pratade om tidigare, att jag vill ha in mer folk i våra team. Jag ville ha nära samverkan då också, både med rehabpersonal och personliga assistenter och hemtjänst. Och sen det där att vi måste fundera, vem gör vi det här för och varför? Alltså vi finns ju till för patienten. Så jag tänker att vi måste gå över organisationsgränser. Det är jätteviktigt, eller det är ett måste för att man ska kunna få till bra Nära vård.

AGNES: Men jag tänker det och det här med team. Det har vi pratat om ett tag nu och i höstas började vi ju ha så här att rehab personalen också kunde ringa till mig direkt till min telefon om de upptäckte någonting. Eller kontakta våran SIP samordnare på hälsocentralen för att boka in ett temamöte för alltså rehab multiprofessionellt liksom rehabilitering. Där jag också är med på de mötena eller så tar jag initiativ via vår SIP-samordnare som kallar till ett sådant möte, så det har vi gjort på kanske fem patienter nu senaste året. Jag tror inte att du Linda har varit med på någon av dem, men det har inte varit dina patienter. Men det har ju faktiskt i de fallen varit jätte jättebra. Så att vi skulle kunna jobba ännu mer så och att man hela tiden måste liksom upprepa det, att ni får ringa, ni får störa. Den informationen man får från dem kan ju vara ovärderligt verkligen. Rehabpersonal kan ju vara de första som ser att man är på väg och tackla av till exempel, att det finns ett palliativt vårdbehov exempelvis.

LISBETH: Är dom anställda i kommunen, dom som du har kontakt med Agnes eller rehab personalen?

AGNES: Ja. kommunen. Så att vi har börjat jobba lite så. Sen, så tänker jag liksom utopi framtiden. Det är väl också det här, att det vi skulle behöva kanske lite på jourtid, bättre bemanning på hemsjukvården eller vad säger du, Linda, för att liksom det inte ska bli. Det är ganska mycket för sjuksköterskorna på jourtid.

LINDA: Det är ett stort område som sagt, både upptagningsområde och det är många patienter. Och på jourtid är man en sköterska bara så att det är svårt att göra.

AGNES: Det är väldigt skört. Tänk om två blir dåliga samtidigt, så måste en åka in bara för att det inte finns något annat alternativ. Så, där är det ju också, att hela tiden bemanna upp tills behoven är uppfyllda, man måste titta tillbaka på behoven. Och där tror jag att man måste arbeta både på chefsnivå, politisk nivå också. Så att jag hade tänkt lägga mig i det [skratt].

LISBETH: Jaha, hur då?

AGNES: Men jag är ju också ordförande i [hör ej 00:49.07]L o l s hälsa och sköra äldres lag har ju lite sådana formella uppdrag som gör att jag kan lägga mig politiskt också. Så att det kommer komma nu. Så där tänker jag att man ändå måste liksom få med alla på tåget och inspirera, så här kan vi jobba. Men sen är det just det här, att kollegor runt om också på regionen är insatta i det här arbetssättet. För jag är ju lite så här att jag lägger mig i allt. Om jag märker att det finns ett ouppfyllt behov, då är det egentligen strunt samma om det är mitt uppdrag eller inte. Alltså om den specialiserade vården eller primärvården blir liksom officiellt. Och att man ringer och kanske ja, men återkopplar eller har olika synpunkter, diskussioner och så där fram och tillbaks. Det tror jag att man skulle kunna utveckla ännu mer i framtiden. Till exempel våra patienter har ju sin specialistvård ofta 30 mil bort. Då kan ni förstå en palliativ patient som har palliativ cytostatika och som har en onkolog som de bara kan träffa på distans om de nu orkar och ta sig till sjukhuset. Det är det och sen så hör de dåligt och så vidare, så att ibland har man kanske fått lite känslan av att de inte förstår varför man lägger sig i. Men det är en omställning även där, att man måste kanske sprida det här arbetssättet så att alla är med på hur vi kan utnyttja resurserna på bästa sätt så att det blir Nära vård.

LISBETH: Jag älskar det där att lägga sig i, för visst är det underligt att vi har blivit så här? Det här är mitt och det håller jag på med, men jag bryr mig inte. När vi är precis som ni pratar om, måste ju utgå från personens behov och på något sätt ta kontakt, för det är ju aldrig att vi kommer i delar till vården. Vi kommer ju som en hel person och det är ju hopplöst, ja, men det där är inte mitt bord, det är någon annan som har satt in det i läkemedlet eller någon annan som har det ansvaret.

AGNES: Ja eller det värsta som finns att man ska förnya recept i kanske APO dos och så förnyar man alla utom två läkemedel som man upplever är på specialistnivå och sen så faller det bort. Alltså det har ju det händer ju om man inte tar helhetsansvaret.

LINDA: Och det har varit väldigt besvärligt för oss förut kan jag säga för det är ju varit så mycket att de medicinerna sköts av den mottagningen och de av den. Så vi har ju som fått ringa runt och som sagt tagit enorma resurser för ringa runt till olika mottagningar för att förnya recept.

AGNES: Och det blir patientosäkert. Jag brukar vända på steken så här, jag tror att många allmänläkare behöver avgränsa sitt uppdrag för att kunna arbeta hållbart. Man har de här korta tiderna, man gör diabetes. Det är det man gör på det här besöket och finns det andra behov kan man boka in ett nytt besök och så där. Men eftersom jag inte jobbar under den pressen, så kan jag liksom i stället vända på steken och se ok jag har inga begränsningar för mitt uppdrag utan jag fyller i där behoven finns. Och är det bäst för patienten att gå på en specialistklinik då och de vill det. Då ska de fortsätta göra det. Men om det finns något alternativ, till exempel att jag kan vara länken och prata med specialisten och vara länken till patienten och återkoppla till patienten. Om det är ett bättre alternativ, då kan jag göra det även fast det inte är mitt uppdrag. Så att man, när man vänder på det där då kan man uppfylla massor med fler behov, kan man säga.

LISBETH: Samtidigt tänker jag att om man skulle ju önska att våra uppdrag var mer så. Samverkat, har helhetssyn kanske även för allmänläkare och de som jobbar traditionellt. Att vi orkade över den här pucken och börja tänka på ett annat sätt som ni gör nu i den Nära vården. Hör ni, vi ska börja avrunda, men är det något vi inte har pratat om som vi måste prata om?

AGNES: Det är väl att man vill ju, när man pratar om det här, att man vill inte bara prata om hur bra man är, liksom. Vi har ju som Linda säger, lite utmaningar också.

LISBETH: Ja, men vilka utmaningar har ni, vi tar dem också så klart.

AGNES: Nej, men det händer saker när man är borta, kanske framför allt. Det är ju inte ett vattentätt system liksom. Man skulle ju vilja ha någon som finns tillgänglig dygnet runt i stort sett.

LINDA: Ja och jag tänker så här. Jag tror alla som är sköterskor eller jobbar inom vården överhuvudtaget, just att man tampas med den här etiska stressen hela tiden. Och jag skulle säga att den har blivit bättre sedan vi jobbar så här. Men det är klart att den inte är helt borta. Ibland känner man inte att det blev kanske helt bra, men ändå känslan. Nu kommer ju känslan oftare, att man gör ett bra jobb och det känns skönt när man går hem och just det här när allt blir rätt. Man det klaffar med patienten. Det känns lugnt, det känns tryggt och så där. Det är en härlig känsla. Sen kan den ju förändras för det tillstöter någonting men att vi försöker i alla fall.

AGNES: Och sen det här också, att liksom, när det kommer in nya personer på nya positioner som kanske inte har varit med på den här resan från början och kanske inte delar samma målbild. Det är en utmaning också. Att man fortsätter kommunicera och fortsätter prata om vad vi har för mål med det vi gör och varför vi gör det vi gör. Det är ju också en stor utmaning. För bara för att man har fått till ett arbetssätt under en viss tid med en viss konstellation av människor. Så hur säkrar man det liksom på sikt? Det tror jag.

LISBETH: Det tycker jag också. Det tänker jag mycket på också. Ja, vi får ju aldrig som släppa målbilden och varföret. Och vi måste komma tillbaka till det hela tiden för att annars blir det för skört det vi bygger. Vi måste bottna det, så det inte bara hänger på de enskilda personerna. Om ni ska ge något råd åt andra som lyssnar. Vad skulle ni ge för råd då?

LINDA: Ja, för så tänker jag, det måste ju finnas en läkare tillgänglig och sen att börja i liten skala kanske. Börja med det som är mest prioriterat.

AGNES: Jag skulle säga det här liksom att vi är varandras kollegor. Det tycker jag nästan är det viktigaste. Att vilja känna varandra. Vi respekterar varandra, lyssnar på varandra, vågar säga om det blir för mycket eller om vi behöver backa någonstans. Alltid liksom inlyssnande och ömsesidig respekt det tror jag.

LISBETH: Hör ni, vad är nära för er.

LINDA: För mig är nära trygghet, tillgänglighet, kontinuitet och delaktighet. Men det här är ju ord som alla har hört så att man måste ju verkligen fundera vad, så att det inte bara blir ett par ord. Utan måste bryta ner det och vad är det? Tänka så, men det är de orden.

AGNES: Jag fokuserar mycket på det här med avstånd, alltså nära för mig. Det är kort avstånd och det är ju så pass viktigt här uppe när vi har så långa avstånd. Att få det tillgängligt och kort så att det är genomförbart i praktiken. Det är väl det som jag ändå tycker sammanfattar rätt mycket av det här med Nära vård också.

LISBETH: Stort tack för att ni var med i Näravårdpodden och lycka till framåt.

LINDA: Tack själv.

AGNES: Tack så jättemycket. Så ses vi kanske i framtiden.

LISBETH: Det måste vi göra ja.