Subscribe
Share
Share
Embed
”Kvinnor går under radarn - vi vet inte så mycket om hur det är för kvinnor i hemlöshet.”
Samskapad forskning med kvinnor i hemlöshet där frågorna är direkt kopplade till det som kvinnorna tycker är viktigt. Ett samtal om hur de mest utsatta inte får hjälp i ett fragmenterat system med Elisabet Mattson, professor vårdvetenskap Marie Cederschiölds högskola och Klara Essemyr, psykolog, Capio Vård för hemlösa Pelarbacken
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP108 – Näravårdpodden träffar Elisabet Mattson och Klara Essemyr
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
KLARA: …man räknar med att man inte kommer få det bemötande eller den vård som man borde få, även om man är remitterad någonstans.
ELISABET: Och det som är hemskast av allt tycker jag. Det är ju det att här har vi kvinnor och barn som, man bryr sig inte ens om barnen, fast vi har barnkonvention, så att de får nej de också.
LISBETH: Välkommen till det 108:e avsnittet av Näravårdpodden. Idag kommer vi få möta två kvinnliga förebilder. Vi kommer att prata om ett ämne som kanske inte fyller de dagliga nyhetssidorna, nämligen våldutsatthet och hemlöshet bland kvinnor. Vi kommer att prata om hur vården behöver samordnas och om att samskapa forskning på riktigt. Så välkomna till Näravårdpodden Elisabet Mattsson, du är professor i vårdvetenskap Marie Cederschiölds högskola och Klara Essemyr som är psykolog vid Pelarbacken vård för hemlösa Capio.
KLARA: Tack!
ELISABET: Tack.
LISBETH: Väldigt roligt att ha er här och Elisabet, jag ska säga att du har ju deltagit också som forskare på Näravårds forskningsfrukost för inte alltför länge sedan. Det var i september. Vi har ju en forskningsfrukost första fredagen i varje månad och jag tyckte att det var så viktigt och intressant det du berättade på den frukosten, men berätta för oss som lyssnar på podden nu, vem är du?
ELISABET: Jaha, jag är professor i vårdvetenskap på Marie Cederschiöld högskola i Stockholm. Vi utbildar sjuksköterskor och ja, även socionomer. Det är en liten högskola och jag har en bakgrund som barnmorska, jobbat kliniskt ända fram till tjugo sexton så jag är både barnmorska och barnsjuksköterska. Så jag har ett speciellt intresse kanske för kvinnor och barn.
LISBETH: Du kommer ju prata om din forskning med och för kvinnor som är hemlösa, men det är ju inte där du disputerar. Du har haft en helt annan inriktning på din tidigare forskningsgärning och ditt arbete. Berätta mer.
ELISABET: Ja, det har jag. Jag disputerade med en avhandling som handlade om tonåriga med cancer så det är ju något helt annat. Och sen har jag ju jobbat som barnmorska väldigt länge och där har min forskning framför allt fokuserat på amning, hud mot hud kontakt för tidigt födda barn och barn med medfödda hjärtfel. Men när vi hade projektet om barn med medfödda hjärtfel då började vi också jobba med det här med samskapande med föräldrarna till de barnen, så där var ingången egentligen till det här projektet just med att samskapa forskning.
LISBETH: Tack, vad gör du annars Elisabet när du inte har din forskargärning?
ELISABET: Ja, då är jag ju väldigt mycket, jag är väldigt mycket med familjen. Jag har två hundar, man, sju barnbarn, trädgård. Så väldigt mycket skog, mark, hund, barn kan jag säga!
LISBETH: Ja, låt det härligt. Ja, välkommen Klara, vem är du då?
KLARA: Jag är legitimerad psykolog och jobbar på Pelarbacken, Capio vård för hemlösa och jag kan väl säga att jag brinner för människor som har det svårt och kanske just för hemlösa också då. Och jag har varit där i ungefär två år nu och jag jobbar mycket där med dels utredningar, försöka hjälpa till och beskriva vad det finns för funktionsnedsättningar och för psykiatriska diagnoser och framför allt hur vi ska kunna hjälpa de personerna som kommer till oss på bästa sätt. Och sen också en hel del behandling, framför allt har det blivit PTSD-behandlingar eller olika traumafokuserade behandlingar. Och jag kommer innan då från beroendevården där jag också jobbat mycket med dom här vårdprocesskartorna och så vidare. Att alla ska ha rätt till lika vård. Så det är väl min bakgrund.
LISBETH: Var det självklart för dig att välja att bli psykolog? Är det intresset för andra, eller?
KLARA: Nej, jag valde nog, det här var den fjärde utbildningen jag började [skratt] så jag har ju egentligen en fil kand också. Så jag har ett framför allt, då var jag inne på det här med förvaltningsrätt och samhällsstrukturer och sociologi och så vidare. Så det handlar väl också om att hjälpa människor, men från ett annat perspektiv. Men de glasögonen har jag väl med mig lite in i det här också. Samhällsstrukturer och normer och så där.
LISBETH: Ja, det förstår jag. Det beror ju verkligen det också. Vad gör du då när du inte är på jobbet på Pelarbacken?
KLARA: Ja, jag har små barn, så det är mycket tid som går åt till det och sen så gillar jag också att se saker att växa och odla mycket och gillar blommor och påta ute i rabatterna.
LISBETH: Mycket människor och barn runt er, små barn och många barnbarn och natur. Härligt. Jag känner igen mig i det. Jag tänkte vi kan väl börja med det här med relationen till Nära vård i ert arbete. Jag tänker Klara, vad tänker du när du hör om Nära vård? Har du nån koppling till det överhuvudtaget?
KLARA: Alltså, jag har ju sett och hört och så, men jag är inte så insatt i det, men jag tänker att det utgår ju från det här självklara egentligen att alltid utgå ifrån patienten eller personen i stället för att vi ska försöka passa in människor i våra mallar som vi har skapat. Och som inte alltid sker.
LISBETH: Verkligen inte. Elisabet, vad är din tanke och koppling till Nära vård omställningen?
ELISABET: Ja, nu när jag tänker Nära vård så tänker jag Nära vård utifrån kvinnornas perspektiv och då är det tyvärr väldigt ofta långt ifrån vård. Svårigheter att nå vård, svårigheter att vården är knuten till vissa tider, vissa platser och så vidare. Och det här gör att personer i hemlöshet väldigt ofta söker vård akut när det verkligen är livshotande. När man inte klarar sig längre. Så Nära vård för dem, de skulle nog skratta om jag sa, vad är Nära vård för Nära vård finns inte för de här kvinnorna.
LISBETH: Jag tänker, när jag tänker på ert arbete så tänker jag att det är ett fantastiskt exempel, det är fantastiska exempel på Nära vård. Vi brukar ju sammanfatta omställning som att det blir mer personcentrerad, att det blir mer proaktivt som du är inne på, Elisabet, hälsofrämjande, mer samordnat och mer samskapat. Och det arbete ni gör uppfyller ju verkligen de kriterierna, men jag har också reflekterat över att det är ju inte säkert att själva omställningen till Nära vård är det man sätter som etikett på sitt arbete. Men många saker som görs idag behöver vi fånga upp i det arbetet, det som är positivt och lära av det som görs. Er verksamhet på Pelarbacken, din forskning Elisabet eller eran forskning tillsammans som är så samskapande. För på det sättet får vi också kraft i den här omställningen. Och jag tänker Elisabet, du har ju beskrivits, jag läste första gången om dig i vårdfokus och då beskrevs du som forskaren som klev ut i verkligheten. Kan inte du berätta om det här med jämlik vård för kvinnor i hemlöshet och om samverkans forskningen och vad du egentligen håller på med?
ELISABET: Ja, egentligen så var det så här att jag fick det här, jag fick ett uppdrag och det kom egentligen ifrån vården direkt. På den tiden, det var innan Capio vann upphandlingen i Stockholms län eller region om vården av hemlösa och då hade nämligen Ersta diakoni den. Och de kontaktade högskolan och ville att vi skulle göra någon forskning med personer i hemlöshet, så det var där vi startade som en direkt efterfrågan ifrån vården. Och jag visste inget om, jag hade aldrig jobbat med personer i hemlöshet. Jag är inte sjuksköterska, psykiatrisk vård och jag kände så här. Oj, hur ska jag klara det här? Men jag började, men jag började vara väldigt naiv också när jag började. Jag förstod inte, när jag skrev, jag hade ju med mig från det att jag hade jobbat med samskapande forskning med föräldrar till barn med svåra hjärtfel. Så jag hade ju med mig det och tänkte att jag vill rikta emot kvinnor, för jag läste på i litteraturen och kvinnor går under radarn. De är osynliga. Normen för hemlöshet är en man och i hela Europa vet vi väldigt lite om just kvinnor. Vi vet att kvinnor i hemlöshet ökar, men vi vet inte så mycket om dem för de försvinner liksom i männen. Och kvinnorna också, de söker hjälp senare. Det går längre tid innan de söker hjälp. Det är väldigt mycket skam och skuld runt att vara kvinna och ha en osäker bostadssituation, vara hemlös. Så jag tänkte först att ja, men vi börjar, för Pelarbacken var ju där Klara jobbar var ingången. Att de tog emot oss när de vann upphandlingen, tog emot oss med öppna armar och vi fick tillgång till att intervjua kvinnor i hemlöshet där. Och då tänker jag ja, men jag skriver i min ansökan, jag anställer kvinnor. Och hittade det ganska snart två kvinnor som ville bli anställda i projektet. Men den ena blev jättesvårt sjuk, låg på sjukhus i sex månader, den andra fick ett återfall och ja, var jättedålig i det. Så jag tänkte att jag måste bygga den här, så det går inte att bygga på samma sätt som jag har gjort med föräldrarna till hjärtbarn. Jag måste bygga på ett mer flexibelt sätt. Och i och med det så startade vi, att vi har de som timanställda på högskolan. Så vi har två grupper som går parallellt. En som går genom Ersta Möjlighet som är ett skyddat boende med den högsta säkerhetsklassen i landet. Och där bor kvinnor som är våldsutsatta för väldigt grovt våld, alla har skyddad identitet, dom har oftast beroendeproblematik också. Där började vi med en grupp och vi började från scratch liksom där. Och sen har vi jobbat ja, nu har vi jobbat i två och ett halvt år med det här och just nu har vi två grupper som går, en som går på Ersta Möjlighet då, samma tid samma plats. Och sen har vi ytterligare en grupp då eftersom när kvinnorna flyttade ifrån Ersta möjlighet kunde de inte längre vara kvar i forskningsprojektet eftersom det är så hög skyddsklass. Så nya kvinnors identitet riskerade att bli avslöjad, så att flyttar man från Ersta Möjlighet så måste man sluta på projektet. Och då fick vi hjälp utav en civil samhällsorganisation i Stockholm, Convictus och startade en ny kvinnogrupp och den har nu pågått i ett år. Lite drygt ett år. Som vi också kör en gång i veckan och nu har vi alltså, vi har nio kvinnor. Tio har vi faktiskt anställda på timbasis i projektet och det är så man måste bygga det. Vi är på plats precis samma tid, samma plats. Kvinnorna har bestämt att vi träffas två timmar, det är vad man orkar, vad de känner att de orkar ha fokus på och man kommer om man orkar och man kan och man får betalt den tid som man är där. Så kommer man inte, så är det ingen av oss som frågar vad du förra torsdagen, utan vi tar varmt emot dem. Vi tar varje bidrag som de har att ge. Är så himla värdefullt för projektet.
LISBETH: Vad handlar projektet om? Vad är det ni studerar?
ELISABET: Ja, det är jämlik vård egentligen ifrån tre perspektiv. Dels är att vi vill förändra bemötandet i vården som vi vet är inte alltid är det bästa tyvärr. Det är tråkigt att säga när man själv är sjuksköterska, men de kvinnorna möter så väldigt mycket diskriminering. Det är en av anledningarna till att de inte vill söka vård, det andra är att försöka få en mer jämlik vård genom att försöka använda IT helt enkelt på ett bättre sätt, nå ut till de här kvinnorna. Och det tredje, det är egentligen våldsutsattheten som alla kvinnor nästan i hemlöshet är drabbad av, att vi vill göra någonting åt våldsutsattheten. Och också se, lära oss mer om just kvinnor i hemlöshet från deras specifika perspektiv.
LISBETH: Har det alltid varit, jag tänker du berättar om samskapande föräldrar för de här små hjärtbarnen och nu samskapande med de här kvinnorna i din forskning. Varför är det viktigt för dig? Har det bara varit självklart? För det är ju inte den vanliga normen att samskapa sin forskning och ha forskningsassistenter som också själv har erfarenhet av en svårighet eller en ohälsa eller en utsatthet.
ELISABET: Jag tror om man skulle titta i ett internationellt perspektiv så är nog projektet unikt just att vi har hållt i grupperna så länge. Jag har, det är en kvinna som har varit med sedan start och det är ytterligare en kvinna som har ja egentligen är de, faktum är att åtta kvinnor har varit med ett år och ytterligare en som har varit med i ett och ett halvt år. Så att det här är nog unikt internationellt sett men det är viktigt för att om vi inte samskapar, då vet vi inte vad som är viktigt för gruppen som vi studerar. Vi måste utgå, det är väl det som är Nära vård. Att vi ska försöka rikta forskningen mot det som gruppen vi vill göra någonting för, jag tycker det är viktigt.
LISBETH: Ja verkligen. Det var det som också var så starkt när jag lyssnar på dig på den här forskarfrukosten. Att verkligen se och känna det, för det är det den här omställningen i grunden handlar om, det här skiftet i perspektiv. Klara, berätta dels skiftet i perspektiv. Det blir som en ledande fråga, men hur syns det i Pelarbackens verksamhet och berätta också vad det är för typ av verksamhet.
KLARA: Ja. Alltså dvi är ju en, vi har ju ett väldigt brett uppdrag på Pelarbacken. Vi erbjuder ju både somatisk, psykiatrisk och beroendevård och fotvård och tandvård under samma tak. Och för oss så handlar det om att det ska vara, man ska kunna komma som man är, så länge man inte är våldsam eller hotfull så är man välkommen som man är. Vi har mycket dropp in för att det ska vara tillgängligt. Bor du på gatan så är det väldigt svårt att passa tider. Det är alltid överordnat då att få någon typ av mat eller sömn eller de här basala behoven. Och då passar en tid tisdag kl. 10, et är ju en omöjlighet för många. Så att det ska vara tillgängligt och sen så jobbar vi alltid utifrån patientens egen motivation, så det spelar ingen roll om jag kanske tycker att ja, men de här insatserna vore rimliga, så länge personen själv vill någonting annat eller vi ska ju hjälpa till med det som den personen själv vill och är motiverad till. Och i det så blir det ju också en hel del motivationsarbete såklart. Att knyta kontakter, att våga lita på sjukvården, att våga. För att många upplever att de inte har fått den hjälp som de borde ha fått och har väldigt lågt förtroende för samhället i stort och sjukvården. Så det är ju en stor del av det. Vi har också en bil och en buss som åker runt och besöker olika härbärgen och bosättningar och på Centralstationen och så där, för att också knyta kontakter, försöka få dem till oss.
LISBETH: Åker du också mobilt i ditt arbete?
KLARA: Nej jag gör inte det, en del av våra case managers eller sjuksyrror åker med uppsökande eller så åker de själva. Vi har också somatiska läkare och en ST-läkare som åker ut på plats. Man kan göra såromläggningar eller andra undersökningar så där. Så det är väl också en typ av närvård tänker jag, att man försöker komma ut och möta dem där de är och där de befinner sig.
LISBETH: Verkligen, att inte ha på något sätt våra lokaler och våra tider som grunden för ett vårdmöte. Tidigare i podden så har vi haft med en distriktssköterska som jobbar just med hemlösa på gatan i Umeå och när jag hör om Pelarbacken så tänker att det var nästan det hon drömde om. Att det också fanns något ställe där man kunde ha den här samordningen av olika insatser. För det är också en del av omställningen, att inte varje verksamhet har precis sitt fokus och sitt uppdrag. Men vi behöver som människor många olika delar av hälso- och sjukvården. Och just för den här gruppen som inte har förtroende heller, som har ett lågt förtroende för vården, att kunna samla det.
KLARA: Verkligen, och ofta så är det ju somatisk vård som patienterna kommer inför, såromläggningar eller medicinska sjukdomar eller så där och sen så eftersom vi sitter lokaliserade som vi gör så kan vi också knyta upp dem till annan vård. Vår beroendevård eller vår psykiatriska vård, det är liksom bara en dörr emellan så kan man hämta någon. Och det ger ju, dels så blir det ju mycket bättre, gör jag ju mycket utredning, mycket bättre bedömningar och måste ju ta in helheten i det här. Och sen så blir det ju också väldigt mycket bättre vård. Du kan komma för att hämta din medicin hos en distriktssköterska, men sen kan du också då få en tid till tandläkaren eller fotvård eller psykiatri, en sjuksköterska för en basutredning. Att du kan göra allt när du väl är motiverad.
LISBETH: Det låter ju som en dröm tycker jag. Skulle också fungera för all typ av vård, att man jobbar mycket mer så. Hur gör ni, för att de som jobbar i er verksamhet vill jobba på det här sättet? Rekryterar man utifrån det eller har ni särskilt utbildning, för det är någon typ av verkligt teamarbete som du pratar om.
KLARA: Ja alltså, vi har ändå inte haft så svårt att rekrytera. Det känns som att det är många som ändå längtar efter den här, de känns så otroligt öppna och nyfikna inför varandras perspektiv och att man kanske har känt att man har saknat en pusselbit innan liksom. Och har man jobbat med svåra patientgrupper så tror jag att man alltid önskar att man kunde ha dom här andra delarna också i sin verksamhet. Så tänker jag. Sen har vi också, ska jag nämna, en heldygnsvårdsavdelning. Så att vi också kan lägga in patienter. Det är framför allt för somatisk vård. Vi har vårdplatser där, också en palliativ vårdplats. Då brukar det vara framför allt akutsjukhusen som remitterar dit eller andra vårdinrättningar. Om man till exempel har brutit ett ben och är hemlös så kan man ju inte åka hem efter sin korta vårdtid och rehabiliteras, utan då kan man bli inlagd där.
LISBETH: Är ni en upphandlad verksamhet från Region Stockholm.
KLARA: Ja!
LISBETH: Jag tänkte, vet någon av er om hur det ser ut i andra större städer i landet? Om det är också verksamheter som finns på andra orter på tal om jämlikhet, så finns det ju också ett nationellt perspektiv på möjligheten att få tillgång till sådana här insatser om jag är hemlös. Vet ni?
ELISABET: Jag har hört Göteborg, men jag är lite osäker på det faktiskt, du kanske vet bättre, Klara?
KLARA: Ja alltså, jag har ju eftersökt lite grann hur det ser ut runt i landet och i Göteborg har dom ju en verksamhet som liksom funkar på ett lite annat sätt men som också är för just den här målgruppen, att det ska finnas en svår samsjuklighet. Man ska ha haft svårt att komma in på olika sätt i vården och hos socialtjänsten och de också jobbar ännu mer integrerad med socialtjänsten. Vi sitter i samma hus som socialtjänsten, men där de faktiskt jobbar i team på ett annat sätt. Men de erbjuder inte samma bredd av sjukvård som jag förstått och deras mål är ju att slussa in snabbare i ordinarie vård så.
LISBETH: Jag tänker när du säger samsjuklighet att det är en annan koppling till det arbete ni gör och Nära vård är ju samsjuklighetsutredningen, som ändå har tittat på det här att kunna ur ett mer strukturperspektiv samordna insatser både från socialtjänst och hälsosjukvård. Och det hoppas vi, att det ska hända något med den utredningen och att det läggs också lagstiftningsförslag på det här området. Och där har vi varit väldigt aktiva i vårt hälsolabb för att få kommuner och regioner att fundera och tänka på hur man skulle kunna göra det här på andra sätt. Jag tänker, ni har ju också en koppling till varandra på det sättet att Pelarbacken också är en del av forskningen som du och dina medarbetare driver Elisabet. Berätta lite grann om kopplingen och hur det ser ut då, för den är viktig.
ELISABET: Vi började ju, när jag startade, jag hade ju inga kontakter mer än från början då, så var det ju Ersta diakoni som hade den här verksamheten. Men sen upphandlades ju den. Och ja, jag gjorde ju helt enkelt så att jag gick upp och pratade med en medicinsk ansvarige på Pelarbacken, Olle Frisén och vi blev mottagna med väldigt öppna armar, det var verkligen en dörröppnare för det här projektet. Och vi började med att vi gjorde intervjuer på ja, vi gjorde de både på mottagningen och på den slutna vårdavdelningen också. Så vi intervjuade och vi hade också enkäter till kvinnor i hemlöshet, det var liksom ingången i projektet. Sen har det utvecklats och vi har det här tredje benet som jag pratade om då som handlar om våldsutsatthet för kvinnor i hemlöshet. Och det är, nu ska man säga att det är inte bara kvinnor som är utsatta för våld, utan mannen som lever i hemlöshet är ju också väldigt utsatta för våld också naturligtvis. Men vårt projekt riktar sig till kvinnor då. Men då har jag och medarbetare från högskolan arbetat väldigt nära. För Pelarbacken i sin tur fick pengar ifrån regionen för att börja skriva för våldsutsatthet bland alla patienter. Och då blev det en koppling också till kvinnorna i projektet, som jobbar som forskningsassistenter. För då fick de uppdrag i sin tur att ta fram bilder som man skulle kunna använda i väntrum och man satte upp på toaletter i korridoren som skulle öppna upp för det här samtalet om våldsutsatthet. Kvinnorna i grupperna då, forsknings assistenterna har också varit med indirekt kan man säga då, eftersom inte många av dem kan ju inte vara med live så att säga, eftersom de nästan alla lever med skyddad identitet. Men de har varit med och tagit fram utbildningsmaterial, patientfall som man sen har tagit upp med personalen på Pelarbacken och på vårdavdelningen så att kopplingen är väldigt, den är väldigt nära. Och nu går vi vidare där, Pelarbacken och vårdavdelningarna. Personalen har bestämt att man ska försöka utveckla samordnad individuell plan vidare och det är något som kvinnorna i grupperna också har identifierat som ja en nyckelfaktor för att kunna samordna. Just få det här Nära vård. Det handlar ju inte heller om bara vård utan man måste koppla ihop det med socialtjänsten också.
KLARA: För oss var det ju också, varit så oerhört värdefullt det här med att ha med det. För det här projektet skapades, vi visste ju att patienterna var våldsutsatta i hög grad, men det var ingenting som kom upp så ofta. Det var liksom inget fokus riktigt. Så då när det här projektet startades och dels då liksom var det mycket kompetenshöjande insatser för hela personalgruppen. Hur frågar man, vad gör vi? Vad har vi för strukturer och rutiner vid våld, hur dokumenterar man? Tandläkaren fick utbildning i hur man hittar, alltså alla fick liksom mera specifikt utbildning i dels hur man frågar, hur man fångar upp, men också hur man liksom, vad man själv kan bidra med eftersom vi är så olika personalgrupper inom vår verksamhet. Och vi har ju haft jättemycket, dels stöd, men också att vi har kunnat bolla mer i kvinnogruppen när vi, alltså gör vi rätt saker? Har vi rätt perspektiv här och vad är viktigt då? Och så hade vi ju någon bild av att det skulle komma jättemånga patienter som ville ha hjälp och stöd med sin våldsutsatthet hos oss. Vi kollade inte specifikt på kvinnor utan vi har ju majoriteten män hos oss och vi ville ju undersöka våldsutsatthet i stort hos hemlösa. Men det var ju väldigt överraskande att det är så otroligt få som ville ha hjälp med just sin våldsutsatthet. Om man liksom, dels så är det så himla normaliserat. Vi kan ha patienter som kommer in med stickskador, till och med inliggande på heldygnsvården, som har blivit knivhuggna men säger så här ja, men det var ju bara ett stick. Alltså, det är så normaliserat det här våldet bland den här gruppen. Och dels så är det många som känner att liksom så här ja, men innan jag har mat för dagen och tak över huvudet och någonstans att sova så orkar jag inte liksom. Då kan jag inte ta tag i det här och det var ju så vi kom in på det här med samverkansprojektet. Att vi måste, det är ofta där det brister. Vi har ju helt olika uppdrag, socialtjänsten och vården. Vi har helt olika lagrum som vi går efter. Och någonstans mitt emellan i allt det här så hamnar patienten. Så det blir ett nytt språk från sjukvården, från socialtjänsten och så sitter patienten där och liksom har ingenting att säga till om heller alltid eller förstår inte vad, alltså har ingen möjlighet att bli delaktig om man inte liksom bjuder in till det på rätt sätt. Och om vi inte kan samverka på rätt sätt. Så därför så beslutade vi att nästa del skulle vara att gå vidare med ett projekt med fokus på just det här med SIP och samverkan, men också med delaktighet. Och hur ser den ut och hur kan vi öka den?
LISBETH: Jag tänker, det här att verkligen fråga vad som skapar värde och vad som är viktigt. Finns det någonting som har överraskat er särskilt mycket? Du sa ju Klara det här om att våldet kanske inte är det man söker för och så, att det känns överraskande där man inte har en situation av hemlöshet och behov av att få mat för dagen. Finns det andra saker som ni bär med er, som ni tänker att det har verkligen lärt mig att vända på perspektivet och utgå från, ja kvinnorna eller de personer som är hemlösa som du möter, Klara.
KLARA: Alltså, jag tänker de här rent nästan Kafkaliknande situationerna som patienterna hamnar i. Säg att du är våldsutsatt, du har flytt, du kommer någon annanstans, men du får ingenting, du får inget boende, du får ingen traumabehandling för att du har ett beroende, men du får ingen beroendevård för att du inte har någonstans att bo och du får ingenstans att bo. Alltså det är, liksom du kommer aldrig ur, du kommer aldrig in någonstans för att du är för sjuk. Och det tror jag inte att jag hade förväntat mig innan jag började jobba med den här målgruppen. Att det ser ut så i Sverige idag.
LISBETH: Men det tänker man inte i vårt välfärdsland på något sätt, att de som är mest utsatta heller inte kan få hjälp för ett system som är byggt på något helt annat. Jag tänker Elisabet, de här kvinnorna som du har som forskningsassistenter, dina kollegor vad har de lärt dig mest, tänker du?
ELISABET: Jag tänker nu specifikt på en sak och det är just det här att vi faktiskt har lagrum men lagar används inte. Det är flera kvinnor under årets lopp som har sagt så här de har pratat om två punkt åtta ansökningar. Jag hade ingen aning, vad är det liksom, två punkt åtta? Ja det är ett lagutrymme i socialtjänstlagen som säger att om man är våldsutsatt och inte kan vara kvar i sin hemkommun då kan man med hjälp utav den här lagen söka boende och stöd i annan kommun. Men när kvinnorna pratade om det här så pratar dom om det här, alltså på grupperna då våra forskningsassistenter, pratar om det här med väldig förtvivlan. Att det här funkar inte, jag har skickat tjugo ansökningar, jag har fått svar ifrån fem och jag har nekats av alla. Skickat ansökningar till tjugo andra kommuner. Och det här gjorde att vi nu gör en studie om det här, så nu har kvinnorna och det här är ju inget jag hittat på utan det här är ju direkt utifrån deras verklighet. Och här ser de att här finns ett behov av att veta mer om. Så de har eller vi har tillsammans skickat ut till landets tvåhundranittio kommuner en fråga där vi begär ut statistik för hur många kvinnor har åberopat det här lagutrymmet och sökt boende på grund av våldsutsatthet i annan kommun. Och nu har vi inte sammanställt det här än, men man kan säga så här att, ja, vi har en lag, och det är inte kommunernas fel, för det är ingen som efterfrågar den statistiken, så ingen vet hur den här lagen funkar i praktiken. Men uppenbarligen så funkar den ju inte och det som är hemskast av allt tycker jag, det är ju det att här har vi kvinnor och barn som man liksom, man bryr sig inte ens om barnen, fast vi har barnkonvention så att de får nej, de också. Så att de här, de här kvinnorna hamnar verkligen, det är precis som Klara säger Kafka. Det är ju ett limbo de hamnar i.
KLARA: Och jag tänker också där vi samordnar, vi tar ju emot patienter från hela Sverige, de behöver ju inte vara, de är ju inte skrivna någonstans oftast. Så att vi tar ju emot alla som kommer till oss som är hemlösa oavsett var de kommer ifrån i Sverige. Så vi behöver ju samarbeta med alla olika kommuner egentligen och det blir så tydligt för oss också att det är så oerhört olika hur olika socialtjänster arbetar och bedömer och så där. Så att det blir ju ganska rättslösosäkert på det sättet, hur bedömningarna görs. Och just den här gruppen skyddade kvinnor också som är på flykt och inte heller, det är svårt överhuvudtaget att skicka in papper eller komma i kontakt med eller hur de ska få sin post. De blir också extra utsatta i det här.
LISBETH: Det förstår man verkligen. Det vet jag att Lena berättade i podden, hon som jobbade i Umeå. Hon berättade just det här, men jag tror att ni också har sagt det någon gång. Det här med att vi tänker så självklart på mobiltelefoner som kontaktvägen. Men hon berättade ju så tydligt att, ja, man kanske delar eller inte har en mobiltelefon, då ska man följa någon annan som bor, kanske är hemlös hela dagen för att vården ska ringa upp på en viss tid. Alltså att vi kan inte tänka de vanliga kommunikationsvägarna. Och visst hade du Elisabet något sådant exempel kring, när du tänkte ungefär lika som både jag skulle kunna tänka.
ELISABET: Ja, jag tänkte också så när jag började men fick ganska så snabbt klart för mig att mobiltelefoner, det är det är liksom på gatan också. Och kvinnor blir rånade. Så jag hade någon kvinnan hade blivit av med sev mobiltelefoner på en månad.
LISBETH: Oj ja.
ELISABET: Det är ju, ja, det är ju det. Där är ju ett jätteproblem hur man ska komma till rätta, alltså hur man, hur ska man nå dem och hur ska man hålla kvar dom framför allt också. Och där tror jag att det vi har idag är en väldigt fragmenterad vård för personer som är väldigt multisjuka. Rätt som det är ska man ut till Huddinge, sen ska man till Södersjukhuset och så ska man hit och dit. På något vis måste vi hålla ihop vårdkedjan och vi måste hålla ihop vårdkedjan och socialtjänsten alltså. Vi måste samarbeta och där har jag stora förhoppningar med multisjuklighets, samsjuklighetutredningen. Att den ska kunna ge resultat på sikt.
LISBETH: Jag tänker att det handlar så otroligt mycket också om kultur och vilja att göra det här, för vi kommer ju och måste jobba på helt andra sätt. Och då tycker jag det härligt Klara att höra dig berätta att du ändå känner att de som väljer att komma till er. Det är inte svårt att rekrytera, för det finns någonting också i det här som jag tycker att jag möter när jag är ute och pratar om den här omställningen. Att det också är någonting som de allra flesta som har valt att jobba i vården någonstans innerst inne vill. Men vi har ett system som på något sätt har gjort att vi fragmentiserade oss. En struktur och arbetssätt ska jag säga, tror inte att det handlar jättemycket bara om att rita om rutorna. Det handlar om vår förmåga att vara intresserad av andra delar av och utgå från den enskilda personens perspektiv.
KLARA: Och om man då utgår ifrån person, för det är på något sätt, man utgår ifrån vad personen vill. Då blir det ju också ändå avgränsat vad man ska göra liksom. Det är ju ändå, det går inte att göra allt på en gång, men det går att få till någonting om man bara utgår ifrån personens vilja i stället för våras stuprörsprocesser kring vad vi borde göra.
LISBETH: Jag tänker, det kan man ofta höra när man pratar om personcentrering, att en rädsla, att ja men frågar vi vad dom vill, då kommer vi få så mycket att göra. Ska vi inte ha en behovsstyrd vård, så tänker vi att vi vet ju behoven och det är det som därför styr. Hur tänker ni kring det? Hur kan man resonera för, det här är ju också en väldigt, dom ni möter ju väldigt utsatta grupper som ni inte har en stark röst ofta och ändå tror ni på personcentrering upplever jag.
KLARA: Ja, jag tänker att som en delaktighet så måste man ju också kunna ge information på ett sätt som en person kan ta till sig av att ja, men vad innebär det också att tacka nej till en behandling? Vad får det för konsekvenser? Vad innebär det? Alltså man måste kunna ha tillräcklig information för att kunna fatta ett beslut och vara delaktig i sin vård. Så det tänker jag är väl liksom det absolut viktigaste. Att man får insikt och förståelse kring sin situation och vad som erbjuds och vad som är möjligt. Sen är det klart att man inte kan tillgodose allas önskemål och det man måste man ju också informera tydligt om. Men vad kunde vara ett första steg mot det målet som patienten har och ändå validera patientens önskemål.
LISBETH: Exakt. Vad tänker du, Elisabet?
ELISABET: Ja, jag tänker som Klara, att man måste på något vis, ja, man måste nog, man måste börja där personen är och det gäller ju inte bara personer i hemlöshet, utan det gäller ju alla som söker vård. Att där personen är där måste man börja och utgå ifrån det. Och det är ju ofta så, det är så komplexa behov. Så att man kan inte göra allt på en gång det är ju så. Då måste man prioritera. Man har ju, ibland har man också liksom en övertro på att bara vi ordnar ett boende så blir allt bra. Och det tycker jag att kvinnor både i våra forsknings intervjuer men också kvinnorna nu som jag har jobbat med väldigt länge, säger att så är det inte. Därmed inte sagt att jag försvarar hemlöshet, för det gör jag absolut inte. Men man måste kombinera bostad med stöd också. Både från vård och från socialtjänst. Det är också kvinnorna, kvinnorna har ju skrivit ganska så många debattartiklar om de vill väcka opinion om det här. Och en av debattartiklarna som vi har skrivit handlar just om det här efter skyddat boende, vad händer då. Och där är det så att det är jättesvårt. Har man ett beroende om man sen har varit på ett skyddat boende, men ändå med rutiner och så vidare så kommer man och sätts i någon instegslägenhet, i bästa fall ska man säga, någonstans. Det är nästan som gjort att det inte ska gå bra. Kombinerar man inte det med ordentligt stöd så går det liksom inte. Och traumabehandling är nu sådana här saker som kvinnorna efterfrågar jättemycket, för det blir också som ett limbo. Det här att man går med kanske posttraumatiska stressymptom och så vidare. En del har ju till och med utvecklat posttraumatisk stress. Och hur får man hjälp med det här? Ja, man måste då måste man vara drogfri. Man måste ha en stabil vardag och hur uppnår man det? Man måste ha stöd till att uppnå det för att kunna ta tillbaka sitt liv helt enkelt.
KLARA: Det blir den där limbon igen också.
ELISABET: Ja, det blir det! Ja, det blir det.
KLARA: Men ett annat problem där blir ju också, vi har ju framför allt akut hemlösa som målgrupp, så när personen väl får ett mer stabilt boende så ska ju vi remittera vidare och samtidigt så får de ett boende, ska byta socialtjänst för att då har de någonstans att bo, så då försvinner allt det här samtidigt som man är van med. Men vi släpper ju inte patienten förrän de är uppknutna någon annanstans. Men det är väldigt ofta i det skiftet som man ser återfall eller man ser att någon kanske inte klarar av att ha det boendet som man har fått. Och då har man inte heller stödet från socialtjänsten, för man har en ny socialtjänst man inte har arbetat upp nån kontakt med ännu och så vidare. Och för oss kan det också vara att det tar, det var någon som vi skickade 13 remisser på förra året. Som var liksom klar och hade ett boende och allting men ingen vill ta emot patienterna vidare. Just för att det är vården är så fragmenterad liksom. Har du flera olika saker så säger alla nej, men då är det den som ska vara liksom.
LISBETH: Det här är inte vårt, det är någon annans.
KLARA: Exakt.
LISBETH: När du sa det här att man kan komma var som helst. Jag känner nu att jag inte riktigt förstår. Hur kommer man i kontakt med Pelarbacken? Alltså hur möter, dels har ni de här mobila enheterna som kan möta upp människor där de befinner sig? Men annars hur kommer man i kontakt med er?
KLARA: Alltså, vi kan få remisser från andra vårdgivare eller så kommer man bara till oss och vi har drop-in alla dagar i veckan. Ja, många blir hänvisade av frivilligorganisationer och uppsökare och socialtjänst och så vidare, så det ska vara lätt att komma in.
LISBETH: Och de här som kommer från kanske något annat län, de har hört om er verksamhet och söker sig själv dit eller får en remiss från någon.
KLARA: Många hemlösa söker ju sig också till storstäderna. Det är ju lite lättare än att vara i Norrland, kanske och vara hemlös. Och då hamnar man här, i vilket fall. Även om man inte har det här som hemort.
LISBETH: Elisabeth, jag tänkte vi börjar med att eller du börjar med att säga just det här med att vi vet ganska lite om kvinnor i hemlöshet. Kan inte du berätta lite mer om, varför är det på det sättet? Och varför är det viktigt att vi behöver göra på andra sätt och prata om det här.
ELISABET: Ja dels så är det så att i forskning, så har vi oftast lyckats fånga för få kvinnor, så att männen blir majoritet. Så man kan inte göra jämförelser mellan män och kvinnor och det är en anledning och anledningen till att vi inte fångar kvinnorna. Det är just det här att de går under radarn. Kvinnor hittar alltid någonstans eller är man ung ska man säga, hyfsat ung så hittar man alltid någonstans, inom situations tecken, att sova över. Och det här att sova över som en kvinna sa i gruppen, ja då ingår det ju såklart också att ställa upp på att ha sex och städa sa hon. Så att, med kvinnor, på så vis hankar sig kvinnor fram. Man sover hos vänner, man blir utnyttjad på det här viset, men de söker inte hjälp. Och ofta så är skammen och skulden väldigt, det är väldigt knutet, ofta till att kvinnorna har barn och att man har supit bort barnen. Man har knarkat bort barnen. Det här är, det är barnen. Det är som ett stort öppet sår för kvinnorna. Verkligen är det. Och jättesvårt att prata om det här och i vården och också på socialtjänsten som kvinnor i alla fall har sagt till mig, så är det så här att de här kvinnorna blir fråntagna mödraskapet. De blir osynliga mödrar, för de står som ensamstående, för de har inte vårdnaden om barnen, men barnen är ständigt närvarande och det här är ja, det här är jättesvårt för dem. Men den lilla forskning som vi vet, men vi ska vara väldigt klar över att vi egentligen inte, vi vet inte hur många kvinnor egentligen lever i hemlöshet just därför att de går så mycket under radarn. Men det vi vet så vet vi att de dör. De dör för tidigt, ofta av botbara sjukdomar. De, ja de lever verkligen samhällets utkant.
LISBETH: Jag tyckte du sa någonting på vår forsknings frukost om ungefär livslängd.
ELISABET: Det här är data där vi har använt beroende registret i region Stockholm och kopplat det till hemlöshet. Nu är det inte här, det här är preliminära siffror, det är inte publicerat än. Men det är en publikation på väg in för att bli publicerad och då är medellivslängden för kvinnor med beroendeproblematik och hemlöshet, den är 42 år. Jämfört med 84 år, tror jag den är för medelsvensken kvinna, så det är ju halverad medellivslängd och det är inte, det är inte hemlösheten. Det är också viktigt att säga för data pekar på att det är inte, det är inte just hemlösheten som gör att medellivslängden blir så låg. Utan det är brist på behandling, att man får inte rätt behandling. Man får inte behandling.
LISBETH: Ja, det är inte klokt. Det är så chockerande siffror.
ELISABET: Det är chockerande siffror.
LISBETH: Och det är ju inte värdigt oss tycker jag som någon som pratar så mycket om jämlikhet och vård efter behov och tillgång till vård för alla.
ELISABET: Och det är alltså, det är också kvinnornas medellivslängd om man jämför med män i hemlöshet. Nu är det en väldigt, man ska aldrig ställa grupper mot varandra, men kvinnornas medellivslängd är lägre än männens och det tror jag också beror på det här att de går under radarn.
LISBETH: Så klart, dom söker behandling sent, dom får kanske inte hjälp med sina botbara sjukdomar så.
ELISABET: Och vill inte söka behandling, för att de, alltså vi hade en kvinna som kom när det var som halast förra vintern liksom. Det var snorhalt och hon ringde liksom, jag kommer, jag kommer men jag har gjort illa benet och kommer och hon kan knappt gå, hon kommer liksom upphaltande. Vi frågade, men herregud när hände det här? Ja det var liksom en och en halv vecka sen. Men har du sökt vård, du kan ju ha brutit benet. Nej, aldrig, de vill inte söka vård för att de blir så dåligt behandlad av vården.
KLARA: Många patienter som också ber, om man ska på en undersökning någon annanstans som säger, men kan någon följa med mig då? För annars så kommer jag inte bli bra behandlad. Att man bara man räknar med att man inte kommer få det bemötande eller den vård som man som man borde få. Även om man är remitterad någonstans.
LISBETH: Har ni möjlighet att göra det från er verksamhet, eller?
KLARA: Nej, det har vi ju inte på det sättet, men ofta kan det finnas, det finns personliga ombud och så där som kan följa med eller boendestödjare har ju en del, via boenden.
LISBETH: Just det. Vill du säga någonting, Elisabet?
ELISABET: Jag tänkte bara säga så här att jag tänker att det är kvinnorna, det är kvinnorna. Jag har funderat jättemycket på det här, men kvinnorna säger ofta till mig så här, ja, men Elisabet jag hade tur, jag träffade på den här sköterskan, träffade på den här socialtjänsten, den här som jobbade på socialtjänsten som hjälpte mig jättemycket med det här. Jag hade tur, men för det mesta har de ju otur och jag funderar på så här, hur kan man i vård och socialtjänst se till så att de inte bara har tur när de går dit. Utan att de faktiskt möts så som de enligt alla lagrum ska bli bemötta. Hur tar vi bort? Hur liksom gör vi så att alla får tur? Det har jag funderat jättemycket på.
LISBETH: Ja, vad är svaret? Vad tänker ni, vad behöver vi göra? Jobba jättemycket med frågorna, vad tänker du, Klara?
KLARA: Jag tänker lite grann på det som ni också gör det Elisabet, den här artikeln till exempel som ni har publicerat, stripped of dignity som jag alltid hänvisat till kring det här med att faktiskt belysa, vad är det att ha tur? Vad innebär ett bra bemötande? Vad är det att ha otur liksom. Att faktiskt visa på de här positiva, alltså det borde ju, det är ju inte rocket science bemötande, men det borde ju vara en självklarhet, men det är inte det. Och just belysa de här exemplen, att lyfta det här som ni gör. Den här medellivslängden. Vad är det då som felar? Hur kommer det sig att det inte blir det? Men det här är ju en grupp som det hittills, när jag började så frågade jag kring det så, vad är det, vad är det för patientgrupp och så där och då fick jag svaret att det är lite som ett svart hål, det är ingen som riktigt vet. Och just ju mer man kan visa på det här, ju mer vi vet om den här gruppen ju större möjlighet har vi också att påverka.
ELISABET: Och ett utav ja, ett utav benen i projektet är också att försöka påverka så att det blir bättre bemötande i vården och det man ser ifrån forskning då, det är att man ska börja i utbildningarna. Det är där man måste börja. Tidigt, tidigt i utbildningarna måste man börja och det är något som vi håller på. En framtida ansökan just om att försöka påverka, i första hand med sjuksköterskestudenter men det är ju alla inom vård och även omsorg som skulle behöva ha liksom ordentlig utbildning i den.
KLARA: Och där var det ju, ni har ju också haft kurser i hemlöshet i Norden och så där som varit jättebra för både socionomer och sjuksköterskor.
ELISABET: Och där har också kvinnorna varit med och gjort de här, även om de inte har kunnat närvara själva så har de har de gjort föreläsningarna som riktar sig då till socionomer och sjuksköterskor.
KLARA: Jag tänker också att man kan koppla det här till arbetet med vårdprocesser inom vården, hur det såg ut, att det grundade sig i att man undersökte åttahundra patienter i Stockholm. Hur de hade kommit in och det visar sig att det har ingenting med vad de kommer med att göra utan då handlade det helt om vilken mottagning och vilken person de träffade. Vilken insats de fick. Det var liksom helt personbaserad på det sättet och det var ju då man fick till stånd det här arbetet med processkartor, det måste vara enklare att kunna ta till sig riktlinjer och förstå vad man ska göra när någon kommer in med en viss problematik. Så det arbetet tänker jag ju, en del att kunna kvalitetssäkra vården, men sen har vi det här med bemötandet och sen har vi också, jag tror inte socialtjänsten här har kommit dit på samma sätt, till hur man ska jobba mera enhetligt så att alla ska få samma omhändertagande. Och också för att det är på en ännu mer kommunnivå.
LISBETH: Och det var någonting som far i mitt huvud som jag tänkte att jo, jag tänkte att just det här att ta en forskning som är samskapad, gör ju också tänker jag mig att man får mer stoff också till, ni beskriver att kvinnorna skriver debattartiklar, att man kan bilda opinion. Och det är ju också för man blir ju en starkare röst när man är röster från flera håll. Från forskarna, från forskarsamhället men också från det levda livet med de erfarenheter som man bär med sig som kvinna i den här situationen. Så att det är ju på det sättet är en sån här samskapad forskning också tycker jag mer än tillgängliggörande forskning för samhället i stort. Att under forskningen pågår så finns det också ett lärande för samhället.
ELISABET: Och för forskarna skulle jag vilja säga också, för jag har lärt mig jättemycket av kvinnorna. Vi har tittat bland annat på våra intervjuer som vi gjorde på Pelarbacken med kvinnor i hemlöshet och då har vi tittat på det här med maktförhållandet i intervjusituation och så vidare. Vi har haft en språkvetare som har som har hjälpt oss med analyser där. Och så fick vi så, vad vi tyckte konstigt resultat för vi hade använt bilder för att få i gång intervjuerna, för att få i gång samtalen. Och det visar sig att kvinnorna använder inte de här bilderna och då frågade vi grupperna, men vad tror ni de här resultaten beror på? Ja, liksom det, då var det väldigt så här. Ja, men det beror ju naturligtvis på att det är fel bilder. Här hade vi, det här var väldigt tidigt i projektet, då hade vi forskare valt de här bilderna. Och då tyckte man att det här är helt fel bilder, de här bilderna funkar inte om man vill fråga om hälsa, det är fel. Och sen också att vi gjorde, det tyckte kvinnorna också, jag tror det var fyra eller fem av sju kvinnor hade varit på Pelarbacken själva och då sa de så här ja men gud varför gjorde ni intervjuerna på Pelarbacken. Ni skulle ju ha gått till ett fik och satt er och prata i stället. Det är klart att ni inte fick precis det ni ville när ni var i den miljön. De kom dit för att söka vård och så skulle ni göra bild-intervju där liksom. Hallå? Hur dumma är ni egentligen, men det var, man lär sig, alltså bara det här att förstå en annan människas perspektiv. Det är ju också något som, vi gjorde ju aldrig om det här som ni förstår, utan då fick ju kvinnorna välja bilder. Men det är en läroprocess för forskare också och hur vi kommer vi rätt liksom.
KLARA: Det är också intressant utifrån de här bilderna. För att då fick jag ju kvinnorna välja ut också bilder som vi skulle ha till våra affischer om det här projektet och många ur personalen tyckte att dom här bilderna var för otäcka för att ha på rummen. Det kunde vara en söndersliten nalle eller en barbie med ett inslaget huvud och så där liksom. Det blev alldeles för starkt att man inte klarade av att ha det på sitt rum hela dagarna så där. Och sen var det en bild på en sko då som vi satte upp, liksom en trasig sko som vi satte upp i väntrummet ensam på en asfaltsgång liksom. Och det blev också jättefel för då undrade ju alla patienter, de trodde att det skulle stå skor där eller att vi liksom, kan du få skor liksom bara, vart är skorna någonstans! Det är inte så himla lätt det där med bildspråket. Så tänker jag också på de där bilderna som du beskriver nu, att det var en bild som många tyckte, någon av kvinnorna tyckte var hälsa som blev så slående för mig. Att det var två kvinnor som satt på ett café och fikade, att den valde väldigt många ut. För att kunna sitta ner och ta en fika och veta att man kunde gå hem någonstans. Att det liksom var hälsa.
LISBETH: Det är hälsa.
ELISABET: Ja, ja, det vanliga.
LISBETH: Vi brukar använda ett citat för att visa på hälsa som kommer från en tysk filosof som är att hälsa är att i glädje tar sig an sina livsuppgift. Och då kan ju livsuppgiften vara på det där, att kunna få sitta på kaféet. Det är olika hos olika människor, i olika skeden av livet men det som är vardagen egentligen. Hör ni, vi så här innan vi ska inte vi ska ta en jättelång intervju och jag vill inte sluta prata. Det är så otroligt, viktigt och intressant, men nu har vi pratat mer än en timme så att jag tänker ändå att vi ska avrunda. Men jag skulle vilja om ni fick skicka med något till beslutsfattare. Vad vill ni skicka med då? Klara? Vad vill du skicka med?
KLARA: Ja, men jag tänker på samsjuklighetsutredningen och att det finns väldigt många bra saker i den som hade kunnat leda till en jättestor förändring för de här marginaliserade människorna. Och att det är en sådan just det som Elisabet beskriver, med den här höga dödligheten och att det inte är värdigt Sverige att det ska se ut så här idag. Vi kan bättre.
LISBETH: Lagstifta samsjuklighetsutredningen helt enkelt. Elisabet vad vill du skicka med?
ELISABET: Jag håller med Klara. Jag säger också att genomför förslagen i samsjuklighetsutredningen och också att vi kanske måste börja tänka annorlunda i vården. Att jag menar, jag tänker på sjuksköterskornas Etiska kod, internationella Etiska kod är uppdaterad nu och där är det nu ett väldigt fokus på att vi måste försöka rikta hälso- och sjukvården mot marginaliserade grupper. Det är de som behöver den allra mest och det är där vi kan göra hälsovinster faktiskt. Jag håller med Klara, vi kan bättre.
LISBETH: Vi kan bättre. Vad är nu nära för er? Elisabet var nära för dig?
ELISABET: Ja, nära, för mig är, jag vet inte. Det går ju så här upp och ner i forskningen men igår när vi var på den här, vi var på bio igår med gruppen. Och så såg vi Utan skyddsnäts film som handlar om kvinnor i prostitution och utsatthet och då tänkte jag det att normalt skulle jag säga familjen och barnbarn och allt, mannen och allt det här. Men för mig var nog, just igår och idag så var nära att vara nära dom här kvinnorna och få följa dem, att få vara deras arbetskamrat och följa deras livsresa som både forskare och medmänniska.
LISBETH: Tack. Vad är nära för dig Klara?
KLARA: Men jag tänker att det handlar om möten mellan människor, när det är lätt att nå fram och där det finns en trygghet och ärlighet. Det är nära.
LISBETH: Det är nära. Stort varmt, tack för att ni är vår med Näravårdpodden. Jättevärdefullt.
ELISABET: Tack för att vi fick vara med.