Subscribe
Share
Share
Embed
”Tillgänglighet och jämlikhet är viktiga byggstenar i hälso- och sjukvården för att bygga folkhälsa.”
En inspelning från dagen då restriktionerna släpptes i Sverige där Irene Nilsson Carlsson, Folkhälsorådet Socialstyrelsen talar om folkhälsofrågor och omställningen till Nära vård. Ett samtal om att tillgänglighet, jämlikhet och stöd i val av levnadsvanor i hälso- och sjukvården stärker folkhälsan. Att ett befolkningsinriktat arbete skapar kunskap om behov och människors hälsa.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP68 – Näravårdpodden träffar Iréne Nilsson Carlsson
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
IRÉNE: ..att det hänger ihop, att man känner att vårdpersonalen pratar med varandra och att man samspelar på ett klokt sätt...
IRÉNE: …och då tror jag att när man bygger just på det här mer helhetstänket och har en långsiktig relation då blir det också så mycket lättare att jobba med levnadsvanorna och att föra de här samtalen...
LISBETH: I dag får vi möta en person som har stor kunskap om folkhälso-frågorna och ett brinnande engagemang för dem, men också en person som är central på nationell nivå för omställningen till Nära vård. Så jag så glad att få hälsa dig välkommen Iréne Nilsson Carlsson som är folkhälsoråd på Socialstyrelsen men också har det här övergripande ansvaret för ert arbete med omställningen till Nära vård. Välkommen.
IRÉNE: Tack och jätteroligt att få vara med och prata med dig här idag.
LISBETH: Ja, men vi har ju möjlighet att få prata med varann i lite olika sammanhang och det känns ju så viktigt att vi som finns på nationell nivå också delar våra erfarenheter och våra bilder med varann. För vi möter ju människor i olika sammanhang och så.
IRÉNE: Ja, men jag känner precis likadant och för att den här omställningen ska bli en framgång som vi ju alla vill, så måste vi ju samverka alla krafter, både nationellt och regionalt och lokalt för att det här ska hända.
LISBETH: Verkligen. Ja, det är ju verkligen stort samverkansarbete. Vi är ju nyfikna på lite mer vem du är Iréne, berätta om all din erfarenhet och vem du är som människa.
IRÉNE: Ja, jag är då folkhälsoråd på Socialstyrelsen och har till uppgift att samordna vårt arbete med att stödja omställningen till god och Nära vård. Några som lyssnar kanske också har sett mig på pressträffar och annat när vi har pratat om Corona pandemin och då har jag pratat mycket om äldrefrågor och hur det fungerar med den kommunala hälso- och sjukvården och primärvården under pandemin. Jag har en bakgrund från Regeringskansliet, tio år var jag chef folkhälsoenheten på Socialdepartementet så jag har det perspektivet med mig. Och jag tycker att det är viktigt att se det breda folkhälsoarbetet och hur hela samhället har betydelse för folkhälsan. Men också tycker jag det är angeläget att man inte glömmer bort att hälso- och sjukvården också har en roll för hela folkhälsoarbetet och som samverkanspart till övriga sektorer inom samhället. Och om jag ska säga något om mig själv då, så bor jag i Stockholm och jag har en son som är 19 år och som går på gymnasiet och utbildar sig till kock. Han är väldigt matlagningsintresserad, vilket är en stor fördel för hela familjen och alla våra vänner! Men utifrån från jobbet då så har jag också erfarenhet av att han har en ganska svår kronisk sjukdom. Så vi har sjukvårdserfarenhet också som anhöriga till ett sjukt barn och vi har ju på det sättet också erfarenhet av den specialiserade vården som har haft väldigt stor betydelse för hans del. Och som jag tror är en viktig erfarenhet också som anhörig och jag tycker just när vi pratar god och Nära vård så är det perspektivet bra att ha med. Det är så lätt att man bara pratar primärvård när man pratar god och Nära vård och att det kan framstå som att man tror att primärvården ska lösa allt. Men jag har ju erfarenheten både av behovet av primärvården som kan jobba brett och jobba utifrån ett folkhälsotänk och så vidare men också utav den specialiserade vården som verkligen kan vara livräddande. Och att också läkemedel kan rädda liv och att vi behöver hela hälso- och sjukvårdssystemet och få hela hälso- och sjukvårdssystemet att samverka och att vi gör rätt saker på rätt plats. Det tycker jag att jag har sett både som anhörig till gamla och sjuka föräldrar och till att ha en son då som har haft allvarliga problem.
LISBETH: Jag tänker precis som du säger, ibland upplever jag att man ställer de här sakerna mot varann, men jag tänker att omställningen till en mer Nära vård är ju också ett sätt att bevara och vara rädd om det som ska ske i den specialiserade vården och att använda våra resurser allra klokaste i hela systemet. Och sen delar jag verkligen din del att också ta med sig det de erfarenheter man har själv, som närstående eller som patient. Det ger ju ett annat sätt att tänka tycker jag. Så jag blev lite nyfiken just det här att du har blivit mycket en företrädare för den kommunala hälso- och sjukvården i det offentliga. Hur kommer det sig, är det naturligt för ett folkhälsoråd eller kopplar det till din Nära vård roll på Socialstyrelsen eller?
IRÉNE: Ja, det finns ju flera skäl till det och en del hänger ihop med att regionerna byggde upp sitt system för kunskapsstyrning och till att börja med där så var inte kommunerna delaktiga i den processen och vi har ju på Socialstyrelsen då ett råd för att samverka med andra myndigheter och också med huvudmännen. Vi fick då signaler tydligt från huvudmännen att man såg behov av att få mer stöd när det gällde den kommunala hälso- och sjukvården. Och då ledde jag ett arbete på Socialstyrelsen med att göra en analys av den kommunala hälso- och sjukvården och tillsammans med företrädare för kommunerna diskutera och ta fram ett förslag på vad vi skulle behöva för särskilda insatser och stöd från Socialstyrelsens sida för att stärka kommunerna.
LISBETH: Vad kom ni fram till?
IRÉNE: Ja, det var ju ett antal olika områden som behövde stärkas och det här gjordes ju då före pandemin, så vi såg ju där att man behövde ha mer fokus på den kommunala hälso- och sjukvården och att kommunerna inte riktigt hade klart för sig vad huvudmannaskapet för hälso- och sjukvård alla gånger innebär. Utan man hade ofta ett socialtjänst-fokus, men inte riktigt såg komplexiteten i hälso- och sjukvårds uppdraget och vad det krävde också utav kompetens och resurser för att kunna göra det på ett på ett bra sätt. Sen har vi ju den demografiska utvecklingen där vi ser att det blir fler och fler äldre och fler och fler som kommer leva med kroniska sjukdomar under en lång period och som kommer att behöva insatser i både hemsjukvården och på särskilda boenden. Och vi såg ju där också att de särskilda boendena inte riktigt var riggade för dom komplexa medicinska behov som de boende har idag som bor på särskilda boenden. Så det som man har pratat om under pandemin och som coronakommissionen och så har uppmärksammat, det hade vi ögonen på i det här arbetet som vi gjorde ihop med kommunerna. Där vi hade börjat förbereda då för att öka fokus på den kommunala hälso- och sjukvården och att följa också utvecklingen inom kommunerna och att utveckla stöd till kommunerna. För att sedan dess så har vi ju jobbat både med kunskapsstöd och med utbildningar då till den kommunala sektorn. Men sen det är ju inte så att vi ser att god och Nära vård bara handlar om kommunerna utan väldigt mycket det, det var ju mer för att lyfta kommunerna och få till ett bättre samarbete också mellan kommuner och regioner. Och för att stärka det samarbetet såg vi också behovet av att lyfta kommunerna att bli mer jämspelta partners också i ett samarbete, så att det har ju hänt väldigt mycket sedan vi inledde det arbetet.
LISBETH: Men visst har det hänt mycket på det området. Jag tror det och sen har vi ju också din chef som generaldirektör på Socialstyrelsen Olivia Wixell har ju sin äldreomsorgslagsutredning, men som också ska titta på frågor om medicinsk kompetens i den kommunala äldre vården blir det ju då. Och jag tänker också att det här primärvårds uppdraget som vi fick, nu får jag tänka juni förra året, vid halvårsskiftet. Det tycker jag har gjort det mycket tydligare att primärvård som vi snabbt tänker är en vårdcentral, verkligen är en vårdnivå, att det är ett delat huvudmannaskap. Så jag tycker som du att det har hänt otroligt mycket bara de sista åren runt den här frågan, också runt samverkans frågorna mellan kommun och Region.
IRÉNE: Absolut, och det ser ju vi i vår uppföljning också att man har tagit steg framåt där. Dels att man har jobbat med de här gemensamma målbilderna som ju är viktiga förstås, och att man har en gemensam vision varför man finns till och hur man ska samverka där. Men också att man har behövt hitta lösningar på mobila lösningar och annat under pandemin och kunna göra mer i hemmiljö, kunna göra mer på distans och man har sett behovet av samarbete i en ny dager under pandemin, tror jag.
LISBETH: Ja verkligen. På det sättet har den ju hjälpt till det, även om vi ska vilja slippa den såklart alla. Nu när vi spelar in den här dagen där Sverige öppnar, för det är det vi gör idag. Så, men om man backar tillbaka lite grann och får vara lite nyfiken. Ett folkhälsoråd på Socialstyrelsen, det får du berätta vad en sådan har för uppdrag. För ni har lite ovanliga titlar kvar på Socialstyrelsen och just folkhälsoråd, berätta var det är.
IRÉNE: Ja, det är en slags senior position som man kan ha på Socialstyrelsen så att det betyder ingenting egentligen i linjeorganisationen utan det är mer som en titel utifrån att jag är har en viss erfarenhet och också ett talesperson i de här frågorna . Jag är det andra folkhälsorådet som vi har haft på Socialstyrelsen. Vi hade tidigare en person, Bosse Pettersson som jobbade väldigt mycket internationellt och jobbade med WHO-frågor väldigt mycket och som hade en position utifrån sin expertis, också både nationellt och internationellt.
LISBETH: Jag tänker bara, jag förknippar ju mycket medicinalråd och Socialstyrelsen. Det är lite liknande, fast med ett annat område.
IRÉNE: Ja, så kan man säga, medicinalråd, dom vi har haft har ju alla varit läkare och jag är inte läkare så att då kändes det inte rätt att vara medicinalråd. Men folkhälsoråd kan jag vara utifrån att jag har en lång erfarenhet av att jobba med folkhälsofrågor. Och jag jobbar ju mycket med frågorna ur ett systemperspektiv och styrnings och ledningsperspektiv så att jag ser ju att vi måste skapa förutsättningar för människor att jobba på ett bra sätt. Det som blir bra för dem vi är till för och det som fungerar bra för samarbete och bra för effektiviteten i verksamheten. Så att sen finns det andra som är bättre på de olika delarna i uppdraget och det medicinska innehållet. Men det som är styrkan i att jobba på Socialstyrelsen är ju att det finns så oerhört mycket kompetens inom så många olika områden. Så att det jag ju brinner för det är ju att vi ska samordna oss och tillsammans bli väldigt effektiva och nyttiga och hjälpsamma för kommuner och regioner och verksamhetsansvariga.
LISBETH: Sa du det, hur länge du har varit folkhälsoråd?
IRÉNE: Jag kommer faktiskt inte ihåg vilket år det var jag fick den titeln, men det var ja, det är ganska många år sedan.
LISBETH: Tycker du att aktualiteten och intresset för frågorna har förändrats under din tid som folkhälsoråd?
IRÉNE: Ja absolut det har det ju gjort. Man har ju pratat om behovet av att utveckla den Nära vården och stärka det förebyggande arbetet och så vidare i vården under lång tid. Så att det jobbade jag ju med även när jag var på Regeringskansliet. Men under en period så såg man inte riktigt hälso- och sjukvårdens roll i folkhälso-arbetet på det sätt som vi gör idag tycker jag, inte i Sverige. Och det här med att integrera vård och socialtjänst och så som man har pratat mycket om i andra länder har ju kommit till oss mycket med arbetet med god och Nära vård. Och det stämmer ju väldigt väl överens med det man pratar om inom WHO till exempel när det gäller utveckling av hälso- och sjukvårdssystem, att man behöver ha det här breda arbetet också och breda upplagda primärvårdsarbetet. Men visst har det förändrats under åren, men det finns fortfarande kvar att göra när det gäller det förebyggande arbetet skulle jag säga så att vi är inte framme utan det behöver fortsatt stärkas. Men sen tänker jag också folkhälsoarbetet utifrån hela hälso- och sjukvårdssystemet och där har vi också med frågor kring tillgänglighet och att vården ska vara jämlik. Att alla ska känna sig välkomna och att vi ska göra prioriteringar efter behov och så vidare i hälso- och sjukvården. Det är också en del i hälso- och sjukvårdens roll i folkhälsosystemet.
LISBETH: Berätta mer, hur tänker du då?
IRÉNE: Nej, jag tänker att folkhälsa handlar ju mycket om att vi ska ha en god och jämlik hälsa i befolkningen och tillgängligheten till vården är ju en del som också har betydelse för jämlikheten. Så att man har kompensatoriska åtgärder för att stötta dem som annars kanske inte hittar rätt i vården eller får de vårdinsatser som de behöver och så, så att det är ju också en viktig del i hälso- och sjukvårdssystemet.
LISBETH: Jag tänker på det, man pratar ju mycket om hälsolitteracitet, det här svåra ordet och lite grann är det ju det du pratar om nu också och kopplat tillgängligheten alltså tillgänglighet som kanske inte bara är tid eller kö utan tillgängligheten på olika sätt.
IRÉNE: Precis nej, men där har vi också de här olika diskrimineringsgrunderna där vi vet att alla inte känner sig lika välkomna i vården heller. Och det är ju också sånt som man behöver jobba med att ha mottagningar och kontaktvägar som fungerar för alla, alltså att man verkligen kan ge vård efter behov.
LISBETH: När du tittar internationellt så, har du några sådana här länder som du tycker inspirerar dig särskilt på det här området?
IRÉNE: Det finns ju naturligtvis, om vi tittar internationellt. Generellt så kan vi ju se att vi ligger ju väldigt bra när det gäller medicinska resultat, men där vi har våra utmaningar så är det ju just att känna delaktighet och med tillgängligheten och så vidare. Och det här med att ha vårdkontakt, fasta vårdkontakter och så. Så att det är ju där vi har utvecklingsbehov som jag ser det. Och men det är väl svårt att se att det finns något hälso- och sjukvårdssystem där allting är perfekt utan man får plocka bitar här och var. Men vi har ett arbete nu där vi har tittat en del till exempel på Holland som ju har mycket intressanta utvecklingsarbeten tänker jag och även Skottland där man jobbar nära mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård på ett intressant sätt.
LISBETH: Och har ni blickat något på Finland. Jag tänker på deras stora reformer nu kring just de här frågorna, socialtjänst och hälso- och sjukvård.
IRÉNE: Precis jo och vi får väl se vad som kommer ut av det. Det ska ju bli väldigt spännande att följa. Finland är ju intressant, också Estland när det gäller digitalisering. Det är två länder som har kommit långt där, så att det är ju också sånt som vi kan plocka från andra länder, tänker jag.
LISBETH: Verkligen. Jag tänker på det här med förebyggande och också befolkningsinriktade arbetet, för det tycker jag blev särskilt tydligt nu när primärvårds uppdraget blev lagstiftning, att man har ett förebyggande perspektiv. Men man har också ett perspektiv som inte bara handlar om det individuella mötet utan också befolkningsinriktat arbete. Och jag tänker att det där har vi inte riktigt, kanske i samma utsträckning jobbat med sedan vi gjorde reformerna med vårdval och hade mycket fokus, och har mycket fokus på individer som ska lista sig på enheter och så. Har du några tankar kring det där och betydelsen av det här befolknings inriktade uppdraget som primärvården nu har fått, både kommun och Region.
IRÉNE: Nej, men jag håller med dig och det här diskuterades ju mycket i samband med vårdvalsystemen, att det fanns en risk med att man tappade det befolkningsperspektivet. Jag tror ju att det går att kombinera det, men då måste man ha väldigt tydliga uppdrag från regionerna att det är det uppdraget man faktiskt har, att man också ska jobba befolkningsinriktat. Och utifrån ett jämlikhetsperspektiv också tror jag att det angeläget att man jobbar befolkningsinriktat och det finns ju exempel på där man har börjat jobba i de banorna på nytt, i Uppsala till exempel. Men som jag ser det så är det där i sin linda.
LISBETH: Nej men jag håller med. Vi har följt lite grann fem av regionerna som har lite särskilda uppdrag. De har gjort det på lite olika sätt, men ändå förstår att det här är någonting som vi behöver ta höjd för i våra uppdragsbeskrivningar. Sen kan vi lära av varann hur man gör det här, men jag håller helt med dig. Jag tror absolut att det går att förena. Det är inte så att det är två system som inte går att förena, utan det är klart att det gör det. Och att det också ger väldigt mycket förståelsen för befolkningens hälsa ger ju mycket till arbetet i primärvården. Jag tänker också det, jag vet att du har jobbat mycket med levnadsvanornas betydelse och när riktlinjerna kom varit mycket, ni har ju från Socialstyrelsen haft stora uppdrag kring att se till att det här händer det någonting kring och så. Jag tänker, reflektera lite grann över primärvårdens roll för levnadsvanor. Jag tycker du har så intressanta och viktiga tankar.
IRÉNE: Ja, men jag tycker ju att det primärvården när primärvården fungerar som bäst då har den ju förmåga att fokusera på hälsa och hela personens livssituation och att skapa förutsättningar för människor att leva det liv som de själva vill och att då kunna få stöd till att välja hälsosamma levnadsvanor för dem som behöver det stödet, det är ju väldigt avgörande. Och just att man ser levnadsvanorna och att stötta till goda levnadsvanor som ett komplement till läkemedel om man söker för ett hälsoproblem. Så det kan ju hända att man behöver läkemedel. Men man kan också behöva fundera över sina levnadsvanor och kan du då engagera personen att också bli delaktig och se att man själv kan påverka sin hälsa och att man ser vinster med att påverka sin hälsa, också med hur man själv väljer att leva sitt liv och att det skapar möjligheter. Där finns ju en potential för primärvården, men det bygger ju mycket på att man har tid att ha relationer, att ha regelbundna uppföljningar av personer som har kroniska sjukdomar och att man får den här regelbundna stöttningen för dem som behöver det. Många klarar ju att ändra levnadsvanor, bara att man får en upplysning om hur det hänger ihop med de problem som man har. Det där är ju också en fördom, att människor är så väl medvetna om vad levnadsvanorna betyder. Får man den informationen kopplad till de hälsoproblem man har så ger det ju en annan förståelse för hur saker och ting hänger ihop. Om man får ett sådant samtal med vårdpersonalen.
LISBETH: Hur tänker du, för det finns ju också dom som säger att det här är inte det vården ska hålla på med, för vi har begränsat med resurser och vi tar hand om dem som har behov, hur tänker du då när du hör det?
IRÉNE: Nej, men jag tänker att om du söker för ett hälsoproblem så bör ju hälso- och sjukvården använda de verktyg som man har möjlighet att använda och då kan ju samtalet vara ett verktyg för att hjälpa den personen som söker. På samma sätt som läkemedel kan vara det och då är det väl dumt att man avhänder sig ett sådant verktyg. Och att man gör det då, enligt dom metoder som vi har sett i våra riktlinjer att dom faktiskt fungerar. För att det är ju inte så att alla åtgärder vilka som helst är lämpliga, utan man måste ju titta utifrån personens behov och vad kunskapen säger. Och där har vi ju stöd i våra riktlinjer som ändå visar på att det är kostnadseffektiva åtgärder som kan hjälpa.
LISBETH: Och jag tänker ändå också att om man tänker på hälso- och sjukvården som en del i ett välfärdsbygge så har ju hälso- och sjukvården väldigt stort förtroende hos befolkningen. Och i ett flöde av, som du säger massor med information och kunskap så tänker jag att hälso- och sjukvårdens roll i att kunna vara den som också står för evidensen på de här områdena, som står för en mer faktabaserad kunskap är viktig och har en viktig roll att spela. Speciellt när vi vet att försämringar, men också insjuknande i många av våra stora folksjukdomar, där har levnadsvanorna stor betydelse.
IRÉNE: Absolut, men jag håller med dig och det är viktigt att man inte moraliserar förstås, utan att det här är faktabaserat. Och hur hälso- och sjukvårdssystemet i sin helhet så kan man ju då inte helt förhindra, så kan man ju fördröja att man får komplikationer i sina kroniska sjukdomar, till exempel om man ändrar på sina levnadsvanor. Och får man veta det så är det klart att då har man en chans också att agera som individ. Och alla har inte den kunskapen av sig själva så här finns det ju också en jämlikhetsperspektiv på det tänker jag. För att vi vet ju också att de här ohälsosamma levnadsvanorna är ju ojämnt fördelade i befolkningen. Fet hänger ju nära ihop med att man har låg inkomst och låg utbildning och att man också har ohälsosamma levnadsvanor.
LISBETH: Jag tänker också, när jag besökte Finland, på tal om Finland och det här sjukvårdssystemet Eksotes, så hade de ett ganska nära samarbete från hälso- och sjukvården med civilsamhället. Så att hälso- och sjukvården stod inte kanske för alla insatser, om man behövde fortsatt stöd, man behövde vara en grupp för att komma i gång med sin träning eller vad du har. Utan då jobbar de med civilsamhället och jag tänker vi också har ganska mycket potential i att börja samverka mer över gränserna och se hur samhället i stort kopplar ihop sig på något sätt för att stödja en god hälsoutveckling.
IRÉNE: Ja, men det tror jag också och där skulle säkert också primärvården kunna spela en större roll i lokalsamhället många gånger än vad man gör idag om man har det uppdraget.
LISBETH: Du, jag tänkte, kan inte du berätta lite grann om vi tar mer fokuset på ert arbete för omställningen till en Nära vård? Vad är Socialstyrelsens roll i det?
IRÉNE: Vi är ju en statlig myndighet och vi jobbar ju utifrån de kompetenser som vi har som myndighet, så det är det jag ser som styrkan hos oss, att vi har en bredd i vår kompetens och vårt uppdrag. Det som är utmaningen är ju att vi är långt ifrån verksamheterna så att det vi kan göra är ju att ge stöd på en ganska övergripande nivå som sen behöver tas om hand av personer i kommuner och regioner, som tar det vidare och omsätter det så att det kommer till nytta i vårdmötena. Så därför kanske inte så många märker av direkt vad det är vi gör, för vi har ett led mellan oss. Men vi har ju en viktig roll att följa omställningen och att utveckla indikatorer för att följa omställningen och analysera omställningen och se styrkor och svagheter och hinder och möjligheter och så i det här omställningsarbetet. Så det är ju en viktig roll i sig. Sen jobbar vi också med att ta fram kunskapsstöd till verksamheterna och vi har ju under 2021 jobbat mycket med frågor runt fast läkarkontakt. Och tagit fram stödmaterial till verksamheterna för hur man ska kunna jobba med fast läkarkontakt. Och vi har också startat upp andra arbeten kring kunskapsstöd till hälso- och sjukvården, både till kommuner och till regioner. Sen jobbar vi också med att ta fram utbildningar. Så det har vi också publicerat, ett antal utbildningar som stödjer omställningen till god och Nära vård på olika sätt.
LISBETH: Vilka, ge lite exempel, var det för utbildningar?
IRÉNE: Ja, apropå det vi har pratat om tidigare så har vi ju ett utbildningsmaterial kring hur man kan jobba med levnadsvanor och det förebyggande arbetet och hur man kan jobba med förändringsarbete kopplat till levnadsvanor. Ett annat utbildningsmaterial vi har tagit fram handlar om hur man kan jobba med uppföljning med hjälp utav KVÅ-koder och ICF-koder. Det är de här koderna för vårdåtgärder och koder för funktionsförmåga. Och när det gäller KVÅ-koder så ska man ju rapportera in dem till det kommunala hälso- och sjukvård registret och här är ett stöd och hur du kan använda det här materialet i ditt eget utvecklingsarbete. Så det är ett annat exempel då på ett sånt utbildningsmaterial som vi har tagit fram.
LISBETH: Om de som lyssnar nu tänker, det där lät intressant, vart hittar man det där, är det lätt att hitta hos er?
IRÉNE: Ja, man går in på vår utbildningsportal och där finns det massor med utbildningar och där kan man hitta en hel del intressanta material. Och sen har vi också byggt upp en särskild plats på kunskapsguiden. Det är ju vår webbplattform som vi har tillsammans med andra myndigheter och SKRs material har vi också en hel del av där. Och där har vi ett särskilt område för god och Nära vård och jag har tagit fram särskilda teman som beskriver just omställningen till god och Nära vård ur olika perspektiv som ett stöd för verksamheterna ute.
LISBETH: Och den är väldigt fin tycker jag, er kunskapsguide som man hittar just på God och Nära vård, så där har ni gjort ett ganska stort arbete tror jag under förra året, va?
IRÉNE: Ja, men det stämmer och där jobbar vi ju särskilt med att texterna ska vara lättillgängliga. Sen kan man då söka sig vidare till fördjupningsmaterial och utbildningar och annat som man kan hitta via kunskapsguiden, så att det är ett annat sätt att hitta fram till materialet.
LISBETH: Om du ska beskriva vad Nära vård är för dig? Hur beskriver du det, den här frågan, vad är det? Vad är Nära vård, vad är det för dej?
IRÉNE: Ja, jag tror för mig så handlar ju Nära vård mycket om att det ska vara nära, tillgängligt och att det kan vara tillgängligt på olika sätt förstås, både med fysiska möten och med digitala kontakter men också att det ska vara enkelt att hitta rätt. Att man förstår hur systemet fungerar. Att det finns en tillit till att vården kommer att finnas där när jag behöver den. Det tror jag är viktigt i Nära vård-tänket, att man måste ha en tillit och ett förtroende för hälso- och sjukvårdssystemet som sådant. Och för mig handlar det också om att man känner att man ska uppleva att vården i sin helhet är nära.
LISBETH: Ser du några stora områden som du tänker att här skulle man behöva ändå göra större förändringar, för att det här ska bli uppfattningen, bli känslan, bli tryggheten tänker jag också att veta att det finns där när jag behöver den och så? Vad tänker du är, finns det några nycklar som du ser eller har tittat på under den här tiden?
IRÉNE: Nej, men jag tror jag tror att det är viktigt med en attityd och en styrning och ledning som styr mot samverkan och samarbete och personcentrering. Att man i alla sammanhang utgår från den enskilde individens behov och förutsättningar. Att du har en kultur som gynnar samverkan och att man undviker att bygga in stuprör och att man får konflikter kring kostnader mellan olika enheter och så vidare. Utan att man skapar förutsättningar för vårdpersonalen att samverka över gränserna. Och det där är ju lätt att säga, men svårt att få till i verkligheten för det är klart att man måste ju ha någon form av kostnadskontroll på helheten. Och idag har man ju ofta valt att göra det genom att skapa stuprör där varje klinik blir ansvarig fullt ut. Men då hamnar man ju lätt också i dom här dispyterna som kan gå utöver de enskilda och att hitta kloka sätt att överbrygga det tror jag är viktigt. Och där handlar det också om ett ledarskap, att man belönar ett ledarskap som är generöst mot andra för att helheten ska bli bra. Så man kan ju vinna också i effektivitet i hela organisationen. Om man får till bra samverkan och samarbete och att man kan ta kortsiktiga kostnader.
LISBETH: För det var ju det som jag tycker att alla de utredningarna, det har varit så många utredningar på det här området. De visar ju samma sak, att det är någonstans där i mellanrummen som effekterna kommer, vi kommer få ut effekterna. Så det samarbetet du pratar om, man kan ju lura sig att tänka, bara jag har i mitt stuprör kontroll på mina pengar och min ekonomi så blir det bra för helheten. Men vi tappar så mycket potential i det vi skulle kunna gjort om vi gjorde det tillsammans i stället. Som blir mycket mer effektivt. Men det är klart jag håller med, det är ju ett helt ska vi säga, alltså ett helt nytt sätt att tänka styrning och ledning på. Men det positiva är ju också att ledarskap bor ju i människor och min uppfattning eftersom du delar den, det är ju att det här lockar ju också. Många vill ju få jobba på det här sättet, så det är ju som en vinstsituation på det sättet.
IRÉNE: Precis ja, men så ser jag det också, för jag tror att dom allra flesta vill ju ha en sån arbetsmiljö så att det inte är på dom enskilda det hänger utan det gäller att få systemet att skapa möjligheter. Och sen tror jag ju också att digitaliseringen spelar stor roll, att man får möjlighet att dela information och att man får bättre samverkansmöjligheter och på det sättet också ha betydelse. Så när man pratar om digitalisering så handlar det ju både om stöd för den enskilde i relation till vården men också mellan olika delar av vårdsystemet och socialtjänsten för att stärka samverkan.
LISBETH: För jag tänker, det är väl också kanske en av de saker som man mött allra oftast, när man frågar efter hinder eller som kommer upp även om man inte frågar efter hinder och det är ju informationsdelningsfrågorna. Och nu känns det att nu kommer det ju ett steg, eftersom det finns ju ändå en lagrådsremiss nu och en förberedelse, en proposition på att kunna få dela också omsorgsdata över gränserna för personer som är äldre och har funktionsnedsättning och får vården i den kommunala kontexten. Så det blir spännande att följa vad det kommer att öppna upp för ännu större möjligheter.
IRÉNE: Absolut ja, jag håller med. Det där är ett jätteviktigt utvecklingsområde. Där vi också försöker hjälpa till på olika sätt från Socialstyrelsen genom våra kodverk och fackspråk och också genom informationsstrukturs arbetet och vision e-hälsa och allt det här som vi också jobbar med.
LISBETH: Och det är ju stora frågor som är så viktiga, för det är klart, vi kommer ju inte kunna förstå varandra om vi pratar olika språk. Så hela det där terminologiarbetet är ju ett stort arbete som man ibland kanske inte riktigt förstår hur mycket det spelar roll också för att den här datorn ska gå att använda och att det ska vara vits att dela den. Jag tänker om du fick koppla på det här folkhälso- och preventiva perspektivet och drömma lite grann om den Nära vården, om vi säger fem år bort, vad tänker du har hänt då?
IRÉNE: Jag tänker att primärvården ska ha bättre förutsättningar att jobba individinriktat och bygga relationer med patienterna och invånarna, med de som har kroniska sjukdomar och har behov av de här stöden. Att det är lättare för äldre och sköra personer att få vårdinsatser i hemmet, att det är lättare att få kontakt med vården och att få kunna få hjälp med kanske hemmonitorering och annat som gör att du kan känna dig tryggare med att bo kvar i ditt ordinarie boende. Och också att du har ett bättre samspel mellan primärvården och den specialiserade vården. Att vi har kommit ett steg till när det gäller att få till de här trepartssamtalen mellan primärvård och specialiserad vård och patient som kan bli ett lärande för alla inblandade. Det hoppas jag på. Och då tror jag att när man bygger just på det här mer helhetstänket och har en långsiktig relation, då blir det också så mycket lättare att jobba med levnadsvanorna och att föra de här samtalen som kan stödja personen att leva det liv som personen vill.
LISBETH: Jag tänkte, när du sa de här områdena så pang, pang, pang, du precis ringade in viktiga områden. Jag tänkte att ja, men det är ju där vi ska följa också, den där utvecklingen. Blir det mer hemma för de sköra, blir det mer relationellt, blir det mer av levnadsvanor och preventivt arbete. Att man egentligen ska kunna hitta några av de nycklarna så kan vi känna att omställningen går åt rätt håll. Iréne, tiden börjar rinna ut. Är det någonting du skulle vilja pratar om som vi inte har tagit upp?
IRÉNE: Vi har ju pratat om jättemycket spännande frågor. Jag tror vi har väl svept över mycket av det som vi jobbar med tror jag. Så det är inget så specifikt som jag tänker men möjligen då kopplat till det här med samverkan att det är viktigt att vi samverkar på alla nivåer. Jag är väldigt glad åt att vi har det här goda samarbetet med SKR och med ditt team och också med kunskapsstyrningsorganisationen och med de regionala samverkans och stödstrukturerna i kommunerna och att vi tillsammans kan stödja den här förändringen. Så det är verkligen någonting där vi alla måste bidra med utifrån vår kompetens och vår roll.
LISBETH: Jag kan bara hålla med och jag tänker att vi kan inte bara förvänta oss att det är verksamheterna som ska samarbeta med varann, vårdverksamheterna, utan det måste vi göra på alla plan och det tycker jag är otroligt viktigt. Så jag delar verkligen din bild där. Jag tänkte Iréne, du var inne på litegrann det här med vad nära är. Men jag tänker ändå att vi avslutar med den frågan, om du kort säger vad nära är för dig?
IRÉNE: Nära är att ha tillit och tillgång till en god hälso- och sjukvård som ser mig som människa.
LISBETH: Åh, det var fint sammanfattat, tack så mycket för att du ville vara med i Näravårdpodden.
IRÉNE: Stort tack för att jag fick vara med.