Subscribe
Share
Share
Embed
”Nära vård behöver vara överordnat annat - viktigt att se att vi gör något nu för att kunna bedriva vård i framtiden.” I det sista avsnittet av Näravårdspodden samlas Åsa Himmelsköld från Region Uppsala, Sara Fredin från Region Västmanland och Anneli Forsgren från Jönköpings län för att reflektera över omställningsarbetet till nära vård. De delar med sig av sina största framgångar - från hemsjukvård för barn till närvårdsteam som halverat behovet av sjukhusvård - men också av utmaningarna med att hålla fast vid målbilden i ett system präglat av kortsiktighet. Samtalet belyser vikten av uthållighet, relationer och att utgå från invånarnas levda liv.
Efter att Lisbeth Löpare Johansson programlett 230 avsnitt som Jonas Fagerson klippt och Helena Conning förberett de över 400 gästerna avslutas nu podden med hopp om en framtid där vården är mer proaktiv, personcentrerad och trygg för alla.
Efter att Lisbeth Löpare Johansson programlett 230 avsnitt som Jonas Fagerson klippt och Helena Conning förberett de över 400 gästerna avslutas nu podden med hopp om en framtid där vården är mer proaktiv, personcentrerad och trygg för alla.
Creators and Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Åsa:Vi som har varit med liksom länge, alltså det dyker upp, det är Lean och det är liksom massor med olika typer. Och så ut med det igen, för det där gick inget bra. Att vi verkligen den här gången håller fast.
Annelie:Ska det bli något, ska det bli finnas ett innebandylag för tjejer, ja men då får man väl starta ett. Och det har väl präglat mig I arbetslivet också att man får vara den förändring som man själv önskar se. Då får man ta upp spaden och börja gräva någonstans.
Lisbeth:Det här är ett speciellt avsnitt, vårt sista Nära vård-poddavsnitt och då vill man ju gärna summera och blicka framåt så därför har jag idag bjudit in några gäster med lång erfarenhet av omställningsarbete till nära vård från olika delar av landet. Personer som har stor kunskap om vad som fungerar och vad som har varit mer utmanande. Så välkomna hit Åsa Himmelsköld I Region Uppsala, Sara Fredin från Region Västmanland och Annelie Forslund, kommunal utveckling, Jönköpings län. Välkomna. Tack så Tack Så fantastiskt roligt en ära att få er med I det här avsnittet just och få chansen att verkligen reflektera, stanna upp för det tänker jag att man är så I långa processer och då vill man ju också och behöver stanna upp för att faktiskt se vad som har hänt men också lite kalibrera riktning sådär.
Lisbeth:Går vi nu rätt steg så vi rör oss mot det där målet framåt? Så det ska vi prata om. Men vi ska börja bekanta oss. Några är ju gamla poddare. Både Sara och Åsa ni har varit med tidigare Men kanske har man inte lyssnat på just det avsnittet.
Lisbeth:Så Åsa berätta, vem är du?
Åsa:Ja, men jag heter Åsa Himmelsköld och jag arbetar I region Uppsala. Jag är chef för en enhet som heter Vårdanalys. Har jobbat hela mitt liv, eller hela mitt liv, hela mitt vuxna liv med hälso och sjukvårdsfrågor. Sjuksköterska, ekonom, jobbat som utredare och chef I olika delar av verksamheten. Jobbat lite statligt, socialdepartementet, SKR under en period.
Åsa:Men kom tillbaka som hälso och sjukvårdsdirektör 2016. Bor här I Uppsala och har ett fritidshus ute vid Öregrund där vi älskar att vara. Jag gillar att vara med barn och barnbarn ute I naturen, röra på mig, läsa. Ja, så det är väl lite kort om mig.
Lisbeth:Man märker att du har varit med förr, för du vet att också det här vem man är som person är viktigt. Vad man gör när man inte jobbar. Jag tänkte att den här enheten för vårdanalys, är den ny hos er eller är det du som är ny på den?
Åsa:Nej, den är helt ny från och med ett april. Anledningen var just att vi behöver mer faktabaserade underlag för att stödja en omställning, att motivera en omställning. Så att det var grunden I det. Så det är jag jätteglad för. Det ska vi prata om I
Lisbeth:det här avsnittet. Sara, vem är du?
Sara:Ja, Sara Fredin heter jag och jag har jobbat I Region Västmanland. Det är 20 år I år har jag gjort. Och jag brukar kunna beskriva det som att det är ganska så lika tredjedelar. Jag började som sjuksköterska år 2005. Sen har jag varit chef och nu jobbat med vårdutveckling ungefär lika tredjedelar I regionen och det som fick mig att börja jobba då som processledare för God och nära vård det handlar egentligen om att I ledarskapet så tycker jag att utveckling, vårdsutveckling, det är det absolut roligaste av allt Så att någonstans runt 2017 så bytte jag från chefsspåret till utvecklingsspåret kan man säga och just fått jobba på de här frågorna sen det landade in I Region Västmanland för 2019 ungefär.
Sara:Så det är jag och som person så är jag mitt uppe I den väldigt hektiska tiden I livet med 3 barn, man och en otrolig massa aktiviteter som tiden fylls utav. Fantastiskt roligt men också arbetsamt såklart att hinna med både jobb och fritid och få en bra kombination där. Så att det är jag. Och precis som Åsa beskrev också,
Jonas:jag är gärna ute I naturen och rör på mig så
Sara:mycket jag bara kan och hinner. Så ett ganska så hektiskt liv men roligt är det.
Lisbeth:Ja, jag kan ju säga, om man har nån sån där bakom sig så beundrar man verkligen er som är mitt I den där karusellen för den är ju rolig men den är hektisk.
Sara:Det är den.
Lisbeth:Jag tänkte vem, om man bara placerar in där I er organisation Sara, I Region Västmanland. Vem blir din chef? Var finns du rent
Sara:organisatoriskt? Jag jobbar I hälso och sjukvårdsförvaltningens planering och utvecklingsstab. Så att vår planering och utvecklingschef som sitter I hälso och sjukvårdsledningen är min chef. Men sen när det gäller just nära vårdomställningen och de uppdragen så är det hälso och sjukvårdsdirektören som jobbar väldigt nära I de frågorna då. Så ser det ut.
Lisbeth:Tack. Och Annelie, berätta, vem är du?
Annelie:Annelie Forssgren och jag jobbar som biträdande chef på kommunal utveckling som är RSS, regional samverkans och stödstruktur, där. Jag samordnar området social välfärd och hälso och sjukvård, en ganska stor artikel I kommunaffären. Hela socialtjänstens område och kommunernas uppdrag I hälso och sjukvård finns då. God och samordnad nära vård och omsorg ingår ju där då. Så där finns jag.
Annelie:Min yrkesbakgrund är att jag är fysioterapeut och jag har jobbat på vårdcentral och på sjukhus och även I kommun. Jag har jobbat på chefsposition I kommun och ansvarig för kommunal hälso och sjukvård I en av länets kommuner I Jönköpings län. Sen har jag jobbat som utvecklingsstrateg på kommunövergripande nivå I kommun. Han har ansvar för chefsstöd för att utveckla kvalitet och hur vi följer upp och lär av våra resultat. Så den bakgrunden med ledarskap och hur man utvecklar kändes helt rätt att kunna kombinera I ett länssamordnareuppdrag för nära vård.
Annelie:Så 2019 började jag där.
Jonas:Men
Annelie:det kanske hörs på min dialekt att jag inte kommer ifrån Jönköping. Jag är från en liten by I Västerbotten. Och det tror jag har präglat mig ganska mycket I det här att om du Sara får hugga I I fritiden så är jag ska det bli något, ska det finnas ett innebandylag för tjejer, ja men då får man väl starta ett. Och det har väl präglat mig I arbetslivet också att man får vara den förändring som man önskar se. Då får man ta upp spaden och börja gräva nånstans.
Annelie:Så det präglar nog mitt sätt att tillämpa den här rollen också, det jag kommer ifrån.
Lisbeth:Vilken by! Man blir nyfiken. Den heter som Norrlänning.
Annelie:Ja, den är inte stor. Den heter Flarken, en jordbruksby som ligger precis mitt emellan Umeå och Skellefteå där landskapet går ut I Bottenviken mot Vasa, mot Finland där vid havet. Jättefint.
Lisbeth:Verkligen. Och vad gör du då mer när du inte jobbar?
Annelie:Ja, men för att ta en ett jag älskar att sjunga I kör och nu är det ju adventstid när vi spelar in den här podden. Så då får man frossa I musik och det som lyfter och bär. Det känns härligt tycker jag.
Lisbeth:David: Fantastiskt. Jag vet också att du har gjort en ganska färsk masteruppsats just om de här sakerna och hur vi får ihop systemet. Det skulle kunna vara en egen podd av det men det är ju ändå spännande att du har tittat med de glasögonen på dig också.
Annelie:Ja, det har varit jätteroligt. Det var lite kamp och ro det iland men nu har vi gjort ett flerårigt arbete hur vi har följt upp utvecklingen gemensamt nära vård. Och vi kanske har tillfälle att komma in I det I samtalet framåt.
Lisbeth:Ja, men precis. Jag tänkte att vi börjar att ändå fundera och ge lyssnarna en bild av de här åren som har gått. Vad har ni gjort I respektive län för omställningen och vilken kraft den har fått? Så vi har det på kartan, så kan vi titta lite grann sen på vad som varit styrkorna I det då? Fanns det saker som var utmanande och så?
Lisbeth:Åsa, jag vet, det händer. I alla era 3 län så har det ju hänt väldigt mycket. Det är min bild när jag blickar ut över Sverige. Men ni har gjort det på lite olika sätt och det tycker jag också är intressant. Åsa, berätta lite grann om du ska sammanfatta det ni har gjort och gör.
Åsa:Det började med, alltså den här effektiv vård som Göran Stjernstedt utredde ju det, liksom upp starten kan man nog säga och inspiration verkligen, liksom innan God och nära vård-rörelsen. Men det var mycket av det som startade det hela. När jag kom tillbaka hit till region Uppsala så hade jag ett väldigt tydligt uppdrag att främja liksom samverkan, alltså från förhandlingskultur till samverkanskultur. Så det var liksom den första delen. Och sen så tittade vi på den regionala primärvårdens roll I framtidens hälso och sjukvård.
Åsa:Det var ju rätt uppenbart att vi kan inte fortsätta som tidigare utifrån vad invånarnas förväntningar var, men också att klara omställningen, klara liksom framtidens hälso och sjukvård. Vi tog ju in Göran Stjernstedt som stöd I det här och det har varit väldigt hjälpsamt, ganska hands on. Apropå det du sa Anneli om att kan man kavla upp ärmarna, ja men vad är det vi ska göra då? Så att det var ganska rask takt med målbild, med strategier men också ja, och så här gör vi det. Tyvärr så gjorde vi inte riktigt helt och hållet med tillsammans med länets kommuner.
Åsa:Det var liksom inte moget för det. Det här var ju 2017. Så att det blev lite parallella spår. Så att det var inte förrän 2019 som alla länets kommuner också ställde sig bakom. Men ni vet hur det är, det är någon som flyttar in till någon annan.
Åsa:Så att ibland så tänker jag att åh, vi kanske skulle avvaktat lite grann och inte varit så snabba. Men, det det finns både fördelar och nackdelar. Och vi hade, vi styrde ju det här som ett program. Vi integrerade också kring psykisk hälsa. Kerstin Evelius kom ju hit från sitt statliga uppdrag.
Åsa:Vi drog hit ganska många från andra på. Vi knäckte viktiga nyckelpersoner. Och det gav ju liksom en styrka tycker jag I det här. Och vi hade programstyrning, inspirerades av hur man genomför storskalig förändring. Det har nog präglat det vi har gjort sen och att vi har haft en inriktning att breddinföra tidigt.
Åsa:Och att vi också fokuserade på målgrupper. Det var barn och unga, det var äldre, det var de med risk eller som har psykisk ohälsa. Med den här komplexiteten hade vi från början och inte egentligen respektive vårdnivå, liksom att vad ska man göra inom primärvården eller sjukhusvården, utan samlades just kring de här målgrupperna. Och efter några år hade mer fokus på själva målbilden. För det drar så mycket mer än att man delar upp det I strategier eller så.
Åsa:Vi skruvat skruvat I vårt arbetssätt längs med vägen kan man väl säga. Också mycket lärdomar från andra, från SKR, från andra regioner som har gjort att vi har kompletterat och justerat en del längs med vägen. Och den här programstyrningen, den avvecklades inför 2024 för att den här omställningen då skulle gå I linjen. Och vi hade ju haft ungefär femtontal olika förbättringsarbeten som vi hade hållit ihop och befunnit oss väldigt mycket I alla de här mellanrummen. Och vi förlorade liksom en del utav verktygen.
Åsa:Det var positivt att det behöver ju finnas fler. Det kan inte vara bara nån motor som går vid sidan av, utan det behöver ju integreras I systemet och I styrningen. Så att det var ju positivt på ett sätt, men vi förlorade lite fotfästet I det här. Det har varit utmanande på slutet att inte det här verktygen längre.
Lisbeth:Bygger det då på att linjecheferna verkligen också ser helhet tänker jag, för att kunna få ihop det som just pågår hos dem?
Åsa:Är ju det som är utmanande, att vi behöver jobba både I linje, men vi behöver också en hängrännan och den här plogen på nåt vis och som ser hur kugghjulen kuggar I och Nej men nu måste vi avvakta lite för alla var inte redo där eller behöver putta på lite grann nånstans. Den delen behövs också. Så att det är väl I nån form av omformation. Jag har ju dessutom lämnat över uppdraget för helheten och tagit med mig delar nu I min nya roll. Och det känns både lite sorgligt att jobbat så länge med någonting och släppa det, och samtidigt så härligt att det är fler som kommer att bära och har andra om hur kan man ta sig framåt.
Åsa:Jag känner verkligen tillförsikt inför framtiden och att få fortsätta vara en del utav det här. Men att andra lite grann tar tar över och tar vid framöver. Så det känns bra. Men jag tror verkligen, precis som du är inne på, det behövs både både I linjen, alla chefer, att det verkligen alla är bärare. Men vi behöver också de här som jobbar I mellanrummen.
Åsa:Jag tror att vi behöver det som I styrningen kontinuerligt framöver. Inte bara som en tillfällig lösning, utan det behövs verkligen. Om vi ska lyckas med de här målgrupperna som är de prioriterade målgrupperna framöver.
Lisbeth:Och verkligen rör sig I mellanrummet.
Åsa:Ja, men precis.
Lisbeth:Jag tänker Sara, om du skulle beskriva hur ni har jobbat med själva omställningen, alltså strukturen. Hur har den sett ut och ser ut hos er?
Sara:Vi har ju också jobbat I programstruktur från första början, precis som Uppsala. Tror på, I en sån här stor förändring så krävs, alltså det handlar mycket om tajming, vad ska ske när och är inte organisationerna mogna för en viss förändring så tror jag att det är svårt att få det att ske men det är också svårt att veta när det är tajming. Vi har fått testa oss fram lite grann också men från 2019 kan vi säga att arbetet har pågått I Västmanland och ganska tidigt så satte vi vår gemensamma målbild I Västmanland och den var ju ganska lik den nationella målbilden för man visste ju inte så mycket så dags exakt var det var vi skulle landa någonstans. Hade verkligen den retoriken. Vi vet inte var vi kommer att landa.
Sara:Vi vet att vi har de här utmaningarna. Vi vet att så här kan vi inte göra om 10, 15, 20 år men vi vet inte exakt hur och var vi kommer landa. Men det vi började med då var att vi tog fram ett program, programnära vård, som innehöll 3 olika målområden och då var det när sjukvård och mobilitet det handlade om psykisk hälsa och det handlade om sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande insatser, de stora områdena. Så formar vi programmet och sen hade vi kanske som mest 14 15 uppdrag kopplat till de här olika målområdena. Då kan man ju säga att de första åren handlar väldigt mycket om riktning, att skapa relationer och vi tog ganska tidigt greppet kring att det här gör vi tillsammans med regionerna tillsammans med våra 10 kommuner.
Sara:Det handlar om relationer, det handlar om att man bygger på relationer I det här för annars kommer vi inte komma framåt trodde vi. Och en annan del som vi då tidigt sa också att vi trodde att för vår del var en förutsättning att vi skapar till exempel ett gemensamt journalsystem. Det var en sån ambition vi hade, vi satte tidigt. Kan vi alla samma journalsystem för både regioner och kommuner då har vi kommit långt I det här tänkte vi. Så dags då.
Sara:Men så där 19, 20 där var det liksom peka ut riktningen varför ska vi göra det här och liksom forma de här grundläggande strategierna som vi trodde vi skulle bära det här framåt på. Och sen kan man säga att nästa period eller epok I det här kanske kom någonstans 2021 till 2023 kanske någonstans där vi började göra såna här små isolerade aktiviteter, kan man säga. Inte små egentligen men väldigt goda resultat, till exempel implementering av närvårdsteam eller äldrepsykiatrisk specialistvård och så. Men väldigt goda resultat men det var fortfarande så att det var isolerade aktiviteter, att gör vi de här jättebra aktiviteterna kommer det leda fram till en omställning? Nej, sannolikt inte på på helheten eller på systemnivå, men absolut med goda resultat.
Sara:Så där någonstans ska man titta på en tidslinje och så någonstans från 2023 skulle jag I alla fall säga att då började den här riktiga systemförändringen börja på att ske någonstans. Vi fick en tydligare riktning inom regionen utifrån att vi formade vår strategi för hälso och sjukvården 2029 som vi kallade regionens svar på vad omställningen till nära vård är. Men vi började också arbeta ihop oss på ett tydligare sätt I ledningsstrukturerna kring både region och kommuner. Vi reviderade vår målbild så att den blev lite tydligare. Vi hade, sådär dags då hade vi alla kommuner också I samma journalsystem som var vår, en av de första visionerna vi hade då.
Sara:Och flera av de här isolerade aktiviteterna började liksom falla på plats så vi började kunna bredda arbetssätt, kunna se resultat och följa upp dem också. Men då kan man väl säga att vi har gått ifrån det här programarbetet. Vi ska inte säga att vi egentligen tydligt har avslutat programnära vård men det behövdes då, om jag återkommer till det här tajming, att just då behövdes den formeringen men vi tror att vartefter tiden har gått och vi har lärt oss längs vägen så har inte det varit lika behövst och då har vi hittat andra vägar att hantera det här gemensamt. Och en annan del som hände där runt 2023 också som jag tror fick en väldigt tydlig det ökade hastigheten I det här, det var att man också från politiskt håll börjar på att efterfråga resultaten I det här bland annat genom att man skapar en politisk samverkansgrupp för både regioner och kommuner tillsammans. Där de också från politiskt håll jämför efterfrågar och resultat och är med I resan utifrån deras perspektiv.
Lisbeth:Vad kan det vara för resultat de efterfrågar? Hur konkret kan de bli?
Sara:Ja men det kan till exempel vara om vi pratar om till exempel våra närvårdsteam för vuxna personer, somatiskt sjuka vuxna personer som har väldigt stora vårdbehov och då kanske man från politiskt håll får höra en beskrivning från en del av länet som gör på ett speciellt sätt. Vi har 4 närvårdsteam I vårt län och då kanske de kan efterfråga men om de här resultaten ses I den här länsdelen varför ser det inte ut så I den här länsdelen? Att man liksom de börjar få en annan förståelse för att att det är skillnader I vårt län och det är ju på grund av att vi gör det tillsammans både från tjänstemanna och politiskt håll. Som de här efterfrågade delarna kan komma fram. Så det är ett exempel på det kan man säga.
Lisbeth:Och tänk om ni fick till det där gemensamma journalsystemet. Det låter ju som att, ja men nu har vi det. Som att det var en enkel match men det är ju inte så många som har det.
Sara:Nej, precis. Det var vår stora kommun Västerås som hade det redan 2016. Sen de andra har egentligen varit ett I projektarbete införandeprojekt där man satt upp en tydlig sidplan och så har de varje kommun för sig gått in I Kosmet och med hjälp av våran IT-avdelning så I samverkan med respektive kommun. Så det är fantastiskt bra. Sen är det ju hälso och sjukvårdsdelarna som är med, inte att vi har socialtjänst eller sånt med men hälso och sjukvårdsdelarna och naturligtvis löser det ju inte alla bekymmer så man måste hitta hur ska vi då jobba I samma system?
Sara:Var dokumenterar vi? Kan vi samverka I samma vårdplaner och sånt? Men det underlättar väldigt mycket om man tittar nu till exempel på det som kommer framåt med sammanhållen vy på 1177 och sådana delar. Jag tror att det kan underlätta för oss I alla fall att finns på samma ställe.
Lisbeth:Just det, och det handlar ju om språk och sättet att prata också, att man får ju också gemensamma, gemensamt språk när man I vardagen också använder samma sätt att beskriva saker. Hur har det sett ut hos er I Jönköpingslän?
Annelie:Ja, nej men jag kom ju in där 20 19 och det är ju ett kontinuum av allt gott som är gjort tidigare men det är ju en förmån att få komma med I en sån roll som ska försöka fortsätta bygga fina förutsättningar för en god samordning och samverkan. Man kan väl säga att där, I den eran, 2019, så var regionen I full färd att ta fram ett strategidokument fram till 2030. Tillsammans möter vi framtidens behov av hälso och sjukvård. Och motsvarande rätt så snart identifierade kommunerna att samverkan, det återkommer jag till men vi har också utifrån det kommunala uppdraget att utifrån vår gemensamma målbild som då var satt som går under tillsammans-bilden som begrepp vad betyder det I förvaltningar, mellan förvaltningar, mellan kommuner I det uppdrag som vi har I socialtjänst, kommunal hälso och sjukvård, elevhälsa, fritid, I det förebyggande arbetet. Och sen var vi ju rätt tidigt ute I att formulera en gemensam plan för primärvård.
Annelie:Och då låter det ju som att den här människan tror att papper förändrar världen. Det tror jag inte alls. Men det där bygger samman och dels bygger ett språk, och sen ska man inte underskatta processen att ta fram det. För dels, precis som du är inne på, Åsa, det här att vilka är våra gemensamma målgrupper? Det är de som är I beroendeställning att vår förmåga att leverera samordnad resultat som hänger ihop, att vi minskar pragmatiseringen av våra insatser.
Annelie:Barn och unga, äldre och personer med sammansatt problematik mitt I livet, de är helt beroende av vår förmåga att göra det. Och det där formulerade vi I en gemensam plan för primärvård som kan man säga kort innehåller hur ska vi utveckla det personcentrerade arbetssättet och jobba med kontinuitet och samordning? Hur ska vi arbeta proaktivt, hälsofrämjande och med förebyggande insatser och riktat stöd? Och sen jobbade vi igenom, och det är ett ganska gediget och stundvis tufft arbete att titta på policy och strategidokument och riktlinjer så att man städar undan det som för det första styr åt fel håll men också skriver in det som stärker och ger förutsättningar I det jag just nämnde att det är det vi vill se mer av. Hur ska då vårt uppföljningssystem se ut?
Annelie:Hur ska vi kompetensutveckla vår personal gemensamt? Hur ska utbudet se ut det gemensamma gentemot invånarna familjecentral, ungdomsmottagningar, kommunal hälso och sjukvård, vårdcentralernas utbud. Så det var ett gediget arbete I det som sen blev liksom det som bor runt texten I gemensam plan för primärvård. Och den har nu breddats att heta Gemensam plan Tillsammans för ett bra liv för alla. För I vår region tog regiondirektören initiativ till ett gemensamt toppledarprogram.
Annelie:De är själva lite missnöjda med namnet för de tycker att liksom leder tanken lite fel. Men det är också ett väldigt strategiskt ställningstagande att som högsta systemledning visa att vi vi vill och vi förutsätter att hela systemet samverkar och arbetar sömlöst och tar tillvara de möjligheter som bor I ditt uppdrag. Vilket uppdrag du än har, om du är chef eller verksamhetsutvecklare eller verksam I vård eller omsorg så är det ett tillsammansarbete. Så det är nog viktiga byggstenar som jag kan komplettera med utifrån Åsa och Saras beskrivning. Så ungefär så.
Lisbeth:En reflektion jag får när jag lyssnar på er alla 3 och som vi faktiskt nästan har glömt tycker jag, det är att under precis den här perioden så har vi också haft en stor pandemi som satte fokus och behövde sätta fokus på helt andra saker. Jag tycker det är ganska fascinerande att allt det här ändå har kunnat pågå för det är ju ganska kort tid om vi summerar. Men när ni lyssnar på varandra, vad får ni för tankar och reflektioner?
Åsa:Jag tänker att det är ganska mycket som liknar varandra. Att vi vi, ja men man möter på lite utmaningar och det här, nej, det var inte läge för det. Då gör vi kanske nånting annat och vi formar längs med vägen. Allting är inte så rätlinjigt. Och det var väl just pandemin också som visade på det, att vi behövde hitta andra former.
Åsa:Och det var också positivt att det blir bättre än vad vi hade tänkt oss. Det är bra.
Annelie:Och om jag fyller på lite så tänker jag på det här att en annan nyans av det du säger, Åsa, är också att det behöver vara lokalt utformat därför att det är de som verkar I den här regionen och det här länet, och du Sara var inne på länsdelar. Då är det ju, som Lisbeth ditt uttrycker, den nära vården är platsbyggd och den måste den vara. Och det handlar om att bygga fram förutsättningar att just anpassa till den här målgruppen eller den här kommunens invånare. Hur ser utmaningarna ut här? Och verktyg och stödjande system för att facilitera det arbete som behöver ske.
Sara:Och jag tänker att just det här med likheter, det slås jag av ganska ofta I de olika nätverk som vi befinner oss I både I det stora nationella nätverket men också när vi träffas I Region Mellansverige I det nätverk vi har där att ganska ofta när man står I nån fråga så är de andra ungefär I samma skede på nåt sätt. Vi kan många gånger verkligen känna igen oss I varandras, ja men där har vi svaret eller att man kan på nåt vis få hjälp av varandra på ett väldigt bra sätt I det här och det tyder väl på att det här är en process som på nåt vis har sin gång. På nåt sätt brukar jag ringa in det så att även om det inte är exakt lika hela tiden men det är liknande frågor man måste ta sig igenom ändå och just det där att det är det kräver otrolig uthållighet I de här frågorna. Man kan inte tro att det är quick fix på något sätt och det har vi ju fått erfara längs vägen. Så att det är lite klokt som du säger Åsa, men vi har väldigt stor hjälp av varandra I det, tänker jag.
Åsa:Det finns alltid nånting att lära sig utav andra. Alla är bra på nåt men inte på allt. Alltså det finns alltid nånting som man kan skruva på och liksom ta lärdom av. Och det tycker jag är häftigt och så tacksam för de nätverk som har funnits under de här åren. Det är ovärderligt verkligen.
Sara:Och jag tänker lite på det där med pandemin just, att på något sätt så tror jag att vi hade en otrolig draghjälp av det på något sätt I det här ändå. Även ifall vi kanske var tvungna att pausa vissa saker men tänk vad långt vi kom med digitaliserings delarna till exempel. Vi lärde oss att det var enda sättet att kommunicera med personer I andra kommuner ett tag, det var ju att göra det digitalt. I alla fall I Västmanland så var det vissa som kanske aldrig någonsin hade haft ett digitalt möte innan. Om vi nu ska prata om att framtiden, det är digitala arbetssätt I stort grad både när det gäller patienter och oss emellan I hälso och sjukvården så fick vi nog egen skjuts av
Jonas:det där.
Sara:Det måste jag säga.
Lisbeth:Ja, men jag håller helt med. Jag tänker att det har ju verkligen gjort att vi har kunnat det här erfarenhetsutbytet, för vi lärde oss så mycket om att vi kan vara jättemånga människor I ett möte och ändå få ut nånting av det. Och vi behöver inte resa alla utan vi kan använda tiden på ett helt annat sätt. Så att det har ju varit precis det, tror jag också, att det är inte bara minussidan som pandemin har gett. Det har också hjälpt oss väldigt.
Lisbeth:Jag tänkte såhär, om ni skulle lyfta, vad är ni mest stolt över när man blir konkret? Vad har det här lett till för invånarna hos er? Vad vill ni lyfta fram?
Åsa:Ja men jag skulle vilja lyfta barn med stora behov. För några år sen kommer ni ihåg att det var problematiskt för barn när de blev kvar på sjukhus. De var I behov utav assistans och det där fungerade inte riktigt. Alla gjorde exakt enligt regelverket och det blev inte bra för de här barnen och deras föräldrar blev kvar på sjukhus. Och då så gjorde vi det här tillsammans, länets kommuner och regionen.
Åsa:Vi sa det att vi pratar inte om pengar, för det här var ju stora, mycket pengar också det rörde sig om och andra barn som inte fick tillgång till vård och en en, inte nån bra miljö alls för de här barnen. Och vi tillsammans med samverkanschefen I Uppsala kommun, Susanne Söderberg, så gjorde vi ett gemensamt utvecklingsarbete väldigt snabbt, ganska enkelt egentligen mellan barnsjukhuset och de kommunala verksamheterna för att försöka förstå varandra. Vad behöver vi? Vad skulle vara bäst för de här barnen? Vi utgick ifrån det och våra chefer, de stöttade oss I det här.
Åsa:Okej, ni kommer inte att följa alla regelverk men vi gör nånting som blir bra för de här barnen. Och tillsammans med verksamheterna så tog vi fram det här. Vad blir bäst för barnen och rutiner för det? Och sen så löste vi ekonomin för sig. Den fick jag ta hand om.
Åsa:Då delar vi 5050 för att göra det enkelt. Så det är nånting sånt här som är med enkla medel och med liksom har det här förtroendet liksom I ryggen. Alla gör rätt men det blir ändå så fel. Nu försöker vi göra det som behövs utifrån de här barnen, med barnens perspektiv. Och vi gjorde inte enligt regelverk.
Åsa:Det inte att följa det helt enkelt. Enkelt. Men det känner jag mig väldigt stolt över. Det gjorde vi ganska tidigt. Det fanns inte med inom plan utan det var ett öppet fönster på nåt vis, nånting som var väldigt kritiskt och utmanande.
Åsa:Apropå det vi pratade om med pandemi och att det händer saker, men att kunna liksom ta tag I det. Den andra delen, jag skulle ta fram ett exempel till och det var specialiserad palliativ vård I hemmet. Vi hade en, vi har ju pratat om det här att det ska kunna se olika ut, lösningarna. Men när det skiljer så mycket I länet, vi riskerar, vi hade olika arbetssätt I alla delar av länet och I en länsdel så riskerar vi att de patienterna skulle få vara tvungna att åka in på sjukhus. Man kunde inte få avsluta sitt liv I hemmet.
Åsa:Och det samarbetet, det höll på att köra I diket flera gånger. Hur kan den kommunala primärvården medverka I specialiserad vård? Och precis när vi var på väg och tänkte att nej, det här går inte, så då blev det ett omtag. Och så, öka förståelsen, vad är viktigt? Vad är dina förutsättningar?
Åsa:Vad är dina? Vad är mina? Så kunde vi ändå få till en samverkan som bygger på vad är det behovet hos den här enskilda patienten? Hur vill den här personen det som är I slutet av sitt liv? Och anpassa utifrån det.
Åsa:Vilka gör vad? En plan för den enskilda patienten och inte ett regelverk att så här ska det alltid se ut. Sen har vi haft utmaningar inom regionen efter det. Men fantastiskt jobb. Det var mödosamt och jag tyckte att det gick alldeles för långsamt.
Åsa:Men det är om det ska bli bra och det är många aktörer, så ja, det är väl en lärdom för en otålig person att vi landade det till slut. Och jag tror att alla kände en väldig stolthet över det. Och vi hade anhörigperspektivet med, Anna uppifrån Tierp som liksom verkligen påminde viktigt att vi faktiskt landar det här. Det är inte ett alternativ att vi säger att nej, det går inte. Så det är väl 2 såna här exempel som är lite olika, men det är ändå utifrån en specifik målgrupp.
Åsa:Och vad blir bäst för dem vi är till för? Så att de 2 skulle jag vilja lyfta som exempel.
Lisbeth:Och starka också. Jag tänker också hur viktigt, när vi sen ska förstå vad som händer I omställningen, att vi också kan följa på målgruppsnivå och inte tänka att det är hela befolkningen som ska få samma tjänster. Det är ju verkligen Annelie och Sara, vad vill ni lyfta fram?
Annelie:Ja, men för att lyfta 2 andra exempel då. Jag tänker dels på Hälsan spelar roll som vi har I vårt län, ett nationellt uppdrag men det handlar om stöd till att främja goda levnadsvanor för personer som lever med intellektuell funktionsnedsättning och har LSS-insats. Det vet vi att det finns skillnader I ohälsa och livslängd som förklaras inte av diagnos utan att vi inte stödjer på det sätt som blir ändamålsenligt. Och det har gett goda resultat och vi har gjort uppföljningar nu på tredje året. Och det andra exemplet så tänker jag på det breddinförandet som gjordes I Försäkring lokal samverkan.
Annelie:Och nu ska vi fokusera på resultatet för invånaren, för det var det du frågade efter, Lisbeth. Och där har vi möjliggjort ett breddinförande att följa men det har också möjliggjort att vi kan se att I vad mån har samverkanspatienter, vad vi nu kallar dem, man dokumenterad överenskommelser, det vi tidigare benämnde som patientkontrakt, har man fast vårdkontakt I den regionalt finansierade vården och den kommunalt finansierade vården, och fast läkarkontakt. För har vi det på plats då säger både erfarenheten och forskningen att då blir vården mer personcentrerad, sammanhållen, patienten blir mer delaktig och trygg och vi minskar också som är slöseri I mellanrummet som blir till stora bekymmer för den enskilde och ibland till faktiska vårdskador. Det är väl det här som är det svåra för egentligen vill vi följa upp de här icke icke-händelserna. För jag är helt övertygad om att det är det jag sa just nu.
Annelie:Där byggs ju en mängd icke-händelser som inte behövde bli. En person som inte behövde bli försämrad I sin kol eller inte behövde besöka akuten när man var I palliativ skede därför att vi hade en plan som sa hur agerar vi och vem agerar vid försämring och så vidare. Så det kommer jag nog utifrån också pandemierfarenheten även om det absolut inte är jag som har gjort det utan möjligheten att skapa förutsättningar för att vara med I det. Och det är ju en stor förmån. Det är en mängd medarbetare.
Annelie:Men ingen kan hindra mig att känna mig stolt över att få vara en del I det för att jag vet att det har gjort skillnad för många av våra 300 invånare. Så, ja det var mina 2 exempel.
Lisbeth:Verkligen. Och att, jag tänkte på det du sa tidigare Sara, om att politiken börjar efterfråga när vi hör de här sakerna, efterfråga, fick du din dokumenterad överenskommelse? Har du en fast vårdkontakt så är det ju också ett sätt att driva hela rörelsen framåt. Sara Västmanland, vad tänker du att ni är mest stolta över eller det några saker ni är stolta över?
Sara:Jo men tidigt I vår utveckling så var det just den här sjukvård och mobilitet som var ett av våra stora områden vilket gjorde att där lade vi ju mest energi och mycket arbete I början och det har ju också gett utväxling. Om vi då tittar på både hemsjukvård för barn också somatissjuka barn som vi hade ingen som helst hemsjukvård innan dess utan det har vi nu och vi vet vilken otrolig effekt det får för både barnet och familjen och alla runt omkring som faktiskt är drabbade när det blir mycket sjukhusvård och att man kan, nu har jag till och goda exempel där teamet kan åka ut till skolan och ge en behandling på rasten så att man inte behöver missa skola och arbete för föräldrar och så Och sen är det ju även mobil vård för våra vuxna, som jag nämnde med närvårdsteam men jag måste nog ändå lyfta fram det som en otrolig stolthet I Västmanland. Vi har etablerat närvårdsteam, det har varit projekt först I 3 år och nu I ett och ett halvt år så verkar de här 4 teamen I ordinarie drifta och täcker hela länet med otroligt goda resultat. Vi ser en halvering av behovet av sjukhusvård.
Sara:Vi ser en halvering av besök på vårdcentral. Vi ser en 30 procent minskning av ambulansresor och akut besök för målgruppen och hittills är det ungefär 1000 patienter enskilda antal patienter som har varit eller är anslutna till något av teamen och vilken otrolig fin verksamhet det är. Jag fick förmånen I somras att vara ute ett par veckor I teamet dels I Västerås dels avsluta litegrann åka med ut och faktiskt se det här som man har varit med och verkat fram tillsammans med massa olika kollegor genom åren men också hjälpa till och stötta lite grann I någon liten punktinsats men framför allt så just att få se och vara I den här fantastiska verksamheten. Det otroligt härligt att se. Men de goda resultaten men det är ju också att vi har jobbat med det längst och har också mest erfarenhet och data kring det området.
Sara:Men sen en annan del som håller på att växa fram nu och som också har pågått I projektform inte för att projektet ska avslutas och sedan inte finnas mer utan mer införandeprojekt och det är våra seniorhälsovårdsprogram som etableras nu på våra vårdcentraler I länet. Och nu under hösten så har vi börjat testa det här på 8 vårdcentraler och det handlar egentligen om ett program för att just det här med hälsofrämjande förebyggande förebygga ohälsa tidigt identifiera sjukdom hos seniora personer just för att se till att fler friska år, lever vi längre så ska vi också fler friska år och hitta saker I tid och så. Jag ska säga att det blir väl kanske 3 delar som jag lyfter fram, Sjukvård för barn och sen närvårdsteamen och sen så det som vi nu håller på och etablerar då våra seniorhälsovårdsprogram. Det
Lisbeth:som slår mig när jag lyssnar på er också är att dels blir det fantastiska effekter för de här målgrupperna. Sen undrar jag vad dig gör? Då skulle man vilja en liten framtidskikare för hela systemet. För vi lär ju oss också att jobba I de mellanrummen. Vi lär ju oss också att tänka I helt andra banor än vad vi har gjort när vi har gått på vår enhet eller varit I vår egen verksamhet.
Lisbeth:Det blir verkligen invånarens fokus som sätter arbetssätten och att det spelar roll även utanför de här teamen eller de som jobbar med just det förebyggande arbetet. Att det blir en roll model på nåt sätt för ett nytt sätt att tänka och jobba. Jag tänker, vad har varit mest utmanande tycker ni under den här tiden då? Det
Annelie:är klart att det har varit utmaningar och nu väljer jag en av utmaningarna och det är att hålla I och hålla ut I den målbild. En del kan tycka att det att man formulerar sig så innebär att man är lite för fluffig men för mig är det inte det. Och jag har ett begrepp I huvudet som jag återkommer till många gånger och det är mötesplatser och det goda mötet med invånare men också hur vi har mötesplatser för oss som ska finnas som medarbetare I det här systemet. Och att förståelse I det I tillräckligt många rum Och att de som kommer in nya ska liksom förstå grejen med att vi måste bygga relation och struktur relation och struktur för att det här är ett arbete som bygger på att varje tillräckligt många lutar sig fram I sina uppdrag och väntar inte på att nån, skojar, tvingar mig att göra den här förändringen. Och det är en utmaning I att se den möjligheten tillsammans och ta den till vara.
Annelie:För det är så många andra krafter som kanske vill dra åt andra hållet. Inte minst nu måste vi fokus på det här eller nu är det grunduppdrag för nu är det inflation och nu är det det vill komma in som stör I det här att vi måste hålla fast vid, precis som I pandemin då förstod vi alla, det är bara vi, vi måste lösa uppdraget ihop, nu har vi ett yttre hot som vi bara måste adressera tillsammans Och den krismedvetenheten orkar vi väl inte leva med hela tiden. Men vi har ju en välfärdsutmaning som är krisen I hur och då hålla fast vid relationer och strukturer. Det har varit utmanande men också det som gör det här jobbet så himmelens roligt.
Lisbeth:Hanna: Och var hämtar du kraften att vara så uthållig?
Annelie:Hanna: Att vi får utgå från invånarens levda liv. Det ska bli bättre för Ester och Sigge och vad nu personen heter. För det är det fina uppdrag vi har fått att förvalta och tänka, att få vara I ett uppdrag, det är det som är meningen med föreningen. Vi ska tillsammans göra det bättre för Ester. Jag kan inte tänka mig något finare och att få finnas mitt I det och bygga förutsättningar för medarbetare och chefer som har så tuffa och komplexa uppdrag.
Annelie:Men då, låt oss ställa oss, axel vid axel, vi ska göra det bästa för Ester. Ja, det är det som ger arbetsglädje och kraft.
Lisbeth:Tack. Vad tänker ni har varit utmanande, Sara och Åsa?
Sara:Jag håller med det som du beskriver Anneli. Det är otroligt mycket uthållighet I det här som krävs just för att, jag menar, organisationer byts ut personer, det ändras strukturer och sådär och ibland så kan man kanske känna att motståndet till det som vi som jobbar med det dagligdags, vi ser det som en självklarhet att det här bara måste ske. Det finns inga alternativ och sen så ändå så finns det då ett ganska tydligt motstånd. Det blir ju mindre och mindre av det men I början var det ju ganska mycket övertygelse och mycket diskussion om pengar och vem ska bekosta det här och att det blir inte dyrare och är det inte överväldigande vi pratar om och de här diskussionerna. Sånt kan ju liksom stoppa upp lite grann I processen så att det tycker jag har varit utmanande att ibland känna att man har stått och dragit I dragit och dragit men sen är det ju fantastiskt när man känner att det lossnar också.
Sara:Det är ju en belöning tycker jag när man ser att, nej men nu har vi kommit så här långt. Vad har vi nu vi inte hade för 5 år sen och tänk då om ytterligare 5 år till. Så det är ju det som blir belöningen efter en arbetsperiod, eller vad ska säga.
Lisbeth:Jag tyckte du hade en så fin liknelse också kring hur det kan vara, en sån här skillnad än hur det var I början om du tänker på din roll? Du hade något med Finlandsfärja, du måste ju säga om Finlandsfärja.
Sara:Jo, men jag beskrev det lite grann som att naturligtvis inte jag som enskild person, men vi var några stycken. Om man beskriver det som en metafor då, liksom att man sitter längst fram I en roddbåt och drar en Finlandssfärja och så sitter ett gäng på akterdäck på Finlandssfärjan och ropar: Hur går det? Hur går det där framme? Ja, rör vi oss inte? Till att nu rör sig den där finlandssfärjan av sig själv.
Sara:Ibland måste man vara där och dra lite grann men den rör sig av sig själv och dessutom så ploppar det upp lite fler båtar runtomkring och då blir åldern en annan. Då blir det nästan som att den här boxerbåten behöver bli mer som en följebåt och se till att alla de här kommer in under samma bro och att man inte åker åt fel håll och kör på grund I värsta fall. Så det var nog en metafor jag beskrev I något läge men lite grann från det här med dra dra dra dra tills att faktiskt organisationerna, I alla fall så känner jag att nu börjar det på släppa ordentligt och nu börjar det ske av sig självt lite grann. Och det är en otrolig utveckling. Det måste vi verkligen se som något jättepositivt.
Lisbeth:Ja, Tack för den för den tyckte jag var så bra. Den beskriver ju också att vi har olika roller I systemet och att vi måste anpassa våra roller också. Åsa, vad har ni haft för utmaningar?
Åsa:Jag tänker att det är lite samma tema. Hur kan vi få den här medvetenheten som är så självklar? Det är ju otroligt många som har det här akuta I oss. Händer det någonting, smäller det, då är vi ju fenomenala på att lösa det och prioritera. Och målbilden är så tydlig.
Åsa:Och här egentligen så har vi ju samma akuta situation. För det vi gör tar så otroligt lång tid. Det är inte nånting som man gör på nån dag, eller några dagar eller månader. Så att hur Jag tänker ofta på hur man har jobbat med miljö, miljöområdet, miljöomställningen. Det finns ganska många likheter.
Åsa:Först så tänker man ju, vad är det för galningar som som pratar om det fossilfria? Jag kommer ihåg själv hur jag tänkte att det där lät ju konstigt. Och sen så dröjer det innan Man måste så mycket fakta med sig för att faktiskt ändra på något vis medvetenheten om det här. Det liknar lite grann med agenda 20 30, alltså de här stora omställningarna. Så att det är ju utmanande.
Åsa:Och det är utmanande också med en politisk logik naturligtvis. Den behöver vi ju förhålla oss till. Så att det här långsiktiga och hålla kvar och hålla fast. Jag tror du också Anneli pratar om det här att hålla fast vid målbilden och liksom att det inte får det är så lätt att det försvinner. Ja, men nu kom det nånting annat.
Åsa:Vi som har varit med liksom länge, det dyker upp, det är lin och det är liksom massor med olika typer. Och så ut med det igen, för det där gick inget bra. Att verkligen den här gången håller fast vid målbilden och tar fram fakta. Alltså det brinner ju en del och det är många som hjälps åt nu. Vi kan använda varandras faktaunderlag och om vi inte gör nånting.
Åsa:Det var ni och du och Annelie tror jag som nämnde det. Jag vet att ni I Västmanland också Sara, jobbar ju mycket med den typen utav analyser och faktaunderlag. Jag tror att det är Det kanske var lite utav en brist I inledningen och där har vi ju byggt på nu längs med vägen som kan hjälpa oss. Men det är en utmaning med att hålla I nånting som är så nånting så långsiktigt. Det är nog den den största utmaningen.
Åsa:Och också att vi präglas så mycket av det naturvetenskapliga, den medicinska delen. Och inte så mycket av evidens kring tjänstelogik eller liksom det till sättet som vi förhandlar om, det personcentrerade. Men också andra typer av samskapande, utav en tjänst. Så det är inte lika närvarande och det är inte lika accepterat uppfattar jag. Det tycker jag varit utmanande men också förvånande med det hälsofrämjande eller med, När vi införde det här med äldre mottagningar, då var vi inne I huvudet.
Åsa:Det var beforskat och det var beprövat. Det är mycket mer utmanande än Det kan vara nog så utmanande med det medicinska, men det här är liksom en, ifrågasätts mycket mer kan jag tycka. Det är också en liten utmaning I det hela. Men också ger möjligheter förstås.
Lisbeth:Vi har reflekterat att, ja, jag kör.
Sara:Jag håller med om just det där när det kommer nya saker också. Att nu håller vi I den här stora puckeln ibland kan man se som att omställningen till nära vård det måste på något sätt vara överordnat andra saker därför att ibland kan det vara så kan jag tycka genom åren att det har varit det där projektet Nära vård liksom så pratar man om det som ett projekt som alla andra projekt vilket det behöver ju inte betyda att alla andra projekt inte är viktiga men det här är ju någonting som ibland kan tycka är problematiskt att vi pratar nära vård för att alltså som begrepp ungefär som om det vore en sak som gick att ta på. Det här är liksom, vi gör nånting nu för att vi ska kunna bedriva vård även I framtiden. Så allting annat måste ju på något vis behöva överordnat det och därför så blir det så svårt ibland när man kanske måste börja om och förklara det på ett annat sätt och så likställs det med någonting som inte är tillräckligt upphöjt till den höjd den behöver för att den ska genomsyra allting. Då tänker jag på exemplet det kom det här
Lisbeth:med
Sara:nya socialtjänstlagen. Då säger man så här, nu kommer omställning till nya socialtjänstlagen. Då började vi prata om en ny omställning mitt I att vi håller på med omställning I hälso och sjukvården till samma invånare, det är bara ett annat lagrum. Och då tyckte jag det blev en utmaning igen. Men vänta nu, det här är inget nytt, det är bara det att vi måste jacka I det vi redan har gjort.
Sara:Det är samma invånare men ett annat lagrum. När vi vet hur lång tid det tar för såna här nya delar att landa hos gemene person och så kommer det en ny omställning mitt I det där och diskuteras och så ska man försöka hålla rätt sida på det där på något sätt. Det tycker jag har varit jätteutmanande att det är samma sak egentligen om vi kisar lite är det samma sak typ bara att det är olika eller vad man ska säga. Förstår ni vad jag menar? Ja.
Lisbeth:Och jag tänker mycket I det där projektet. Ni har pratat mycket I början om att det var program och sen gick det in mer I en andra linjestyrning. Och att jag tänker väl rätt att det är ju riktningen. Det är ju riktningen, inget projekt men man behöver ett program för att tala fast det. Men det är verkligen riktningen som inte går att släppa nu.
Lisbeth:Därför tror jag det också är viktigt att vi inte tappar bort på nåt sätt att prata om riktningen med den nära vården. Då är det risk att det blir nånting som bara flyter ut. Sen tycker jag att var intressant det du sa Åsa om kunskap, för det har jag nog blivit mer och mer övertygad om, att det också är en ganska stor utmaning I vetenskaplig syn I det vi håller på med nu. Och att det kanske är en del av motståndet och krocken. Och där tror jag att vi kan hjälp av att den nya socialtjänsten ska bli mer kunskapsbaserad.
Lisbeth:Den vilar också på annan typ av forskning, en annan typ av teoretisk grund, andra metoder Och kanske kan vi då få en ännu större power I det här.
Sara:Ja. Jag
Lisbeth:skulle också vilja höra lite grann om ni spanar framåt kort, vad tänker ni? Vars är vi om säg 5 år eller så? Annelie, var tänker du att, vad vill du se framåt? Det kanske inte är 5 år. Ta vilket, hur du känner?
Annelie:Ja, framåt, inom horisont där. Jag tänker att det här arbetet och riktningen är satt och varför och målbild och det har alla förutsättningar att lyckas om vi lyckas hålla fast vid just att vi utgår från invånarens ledarliv och behov. För då sen ska det sorteras in I olika lagrum och så vidare men det är nästa det är ett annat kapitel. För vi som finns I välfärdens medarbetarskap ska möta invånarnas behov. Men det som jag ser framåt I den där tidshorisonten är att vi kommer att vara mycket duktigare på att jobba proaktivt och hälsofrämjande.
Annelie:Och behov med både teknikshjälp och prediktionsmodeller och AI. Men det är en liten ö av det. Utan att vi kommer att betydligt fler roller och medarbetare kommer att det mycket tydligare I sitt uppdrag att jobba förebyggande och mindre reaktivt. Sen kommer vi alltid vara I det reaktiva för vi kommer att ohälsa och multisjuklighet och trauman, stora vårdbehov och specialiserad vård även då. Men mycket mer av systemet kommer att vara fullt upptagen med att jobba proaktivt utifrån invånarnas behov.
Annelie:För det är lättare kanske att tänka ett behov som står framför näsan. Klurigare att få till. Vilka målgrupper är det vi inte når som vi kommer att träffa på vår mottagning om några månader om vi inte lyckas fånga den här signalen hos Eddie, 8 år? Det är ju där vi ska vara då, I en framtid, tänker jag.
Lisbeth:Tack. Sara, vad tänker du?
Sara:Nej, men jag tänker också att just det proaktiva och hälsofrämjande hoppas jag har tagit ytterligare ett kliv. Att vi genom den kunskap vi har kring våra olika målgrupper kan sätta in insatser tidigare och att det också börjar påvisa sig på resultaten. Jag tänker generellt rätt vård på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det har ju varit någon sån här slogan som vi använt oss av hela vägen just för att det är en målbild att få vård på den vårdnivå som man faktiskt behöver och inte varken behöver söka vård på högre nivå än vad man behöver eller tvärtom utan det jag behöver. Och sen tror jag just på det här med det digitala.
Sara:De som kan få vård digitalt ska få det så att vi ger utrymme för de som behöver vård fysiskt. Så, de delarna och att när vi frågar våra invånare framför allt så ska de känna att det här har hänt på riktigt. Svårt att säga exakt vilken tidshorisont vi är då, om det är 5 år eller vilket perspektiv men det ändå målet är ju att våra invånare ska känna det här att det nära vård på riktigt när jag behöver det. Och då tror jag också på det här när vi jobbar mycket med uppföljning nu att det är inte en insats som kommer ge resultatet eller 2 eller 3 utan det är förmodligen systemet tillsammans, så rättvise så ser man liksom att man tar något kliv och sen tror inte jag egentligen att det viktigaste är att följa upp exakt vilken insats var det som gav vilket resultat utan det måste bli systemförändringen någonstans som I slutändan får det att landa.
Lisbeth:Intressant, tack. Åsa.
Åsa:Jag bara vill hålla med Anneli och Sara just det här kring det hälsofrämjande, mer proaktivt. Att vi lägger mer utav vårt fokus på det. Och mer utav personcentrerade lösningar. Mindre utav regelverk som är lite statiska. Att vi hittar ett sånt sätt.
Åsa:Samordningen, de här mellanrummen, att vi minskar och överbryggar. Jag vet inte om det var Anna Nergård som sa det där, räck ut handen liksom 10 procent. Om alla liksom gör det så täpper vi till de här mellanrummen. Jag hoppas att det är lite mindre utav mellanrum. Och att det finns ett förtroende både bland medarbetare och en tro på att det här är möjligt, att det går, att det finns liksom framtidshopp.
Åsa:För det är ju det som är risken när vi lägger fram så mycket om vi inte gör det här, då kommer det gå åt skogen och så. Att man verkligen känner att det är, ja men det här är på riktigt och det främjar liksom alla. Det är roligt och man känner stolthet över att arbeta I vården och vara den här som kan räcka ut handen lite till att alla kan göra det. Och att våra invånare liksom uppfattar att det känner sig trygg med att när jag får hjälp så då får jag hjälp. Och att man man förstår hur det fungerar.
Åsa:Inte I detalj, men att det är lite mer begripligt än vad det är idag. Det här är ingångarna och så att man får den här tryggheten skulle jag säga. Ja, fortsätta på den här vägen och stärka primärvårdens roll, både den kommunala och den regionala I de delarna. Jag tror att det är, det har ju varit så hela tiden, men nu känns det verkligen, om 5 år då kommer det vara mer självklart att det är på det viset, att det är ingången,
Jonas:att
Åsa:invånarna verkligen, när vi skickar ut våra enkäter, att man inte har högre förtroende för sjukhusvård än för primärvård. Utan jag skulle vilja att det är lika högt förtroende oavsett. Det ser jag framför mig. Och dessutom kommer jag vara pensionär då. Så att jag känner att jag är verkligen angelägen om att det ska, det ska liksom Jag ska känna mig trygg.
Åsa:Jag hoppas att jag är frisk då. Men någonstans längs med vägen så kommer allt, kommer man behov.
Lisbeth:Ja men så är det. Men då ska vi avrunda och då avrundar vi ju såklart också det här sista avsnittet med Nära vård-podden frågan. Vad är nära för dig?
Åsa:Nära för mig det är att jag känner mig trygg, jag, att det är helhet, att man känner mig, ser hela hela mig. Att jag inte tappas bort mellan stolarna. Att jag känner att jag kan lita på och förtroende för hälso och
Annelie:sjukvården när jag behöver den. Eller andra typer av välfärdstjänster också. Nära för mig är att vi har både möjligheten och förutsättningen att utgå från varje individs levda liv. Det kan tyckas omöjligt, men är det utgångspunkten, livet som ska levas för just den här personen, det är då vi träffar rätt I vilka behov är det som ska mötas av vården? Vilka behov ska mötas på andra sätt, lösningar finns utanför vården?
Annelie:Och då hittar också vi som professioner rätt I vad ska vi göra? Vad är det för nära vård då som ska levereras? Vad är det för nära socialtjänst? Vad är det för nära förebyggande arbete som ett civilsamhälle kan bidra med? Då kommer vi rätt.
Annelie:Och då blir det plats byggt I personens kontext och samhället och verksamheten. Då blir det den frågan kommer sen. Hur ska vi bygga fram våra tjänster? Vilka hus och vilka ingångar och vilka dörrar och vilka kontaktvägar ska vi då Så utgå från invånarens och varje persons levda liv och förutsättningar för det. Det är nära för mig.
Sara:Nära för mig, eller det är när invånaren känner att den vård som den behöver är lätt att nå, inte nödvändigtvis fysiskt nära men anpassad efter invånarens behov och som får den att känna sig trygg oavsett var den befinner sig egentligen. Så ser jag nära.
Lisbeth:Och tack så jättemycket för att ni har varit med I Nära Vårdpodden och stort lycka till det jag ser fram emot med stort hopp på hur omställningen fortsätter att ta form. Tack så mycket. Tack själv.
Sara:Tack så mycket.
Jonas:Men du Lisbeth, nu måste vi ändå få önska en riktigt god jul. Det är en speciell jul för oss I år, eller hur?
Lisbeth:Det är det verkligen. En speciell jul och ett speciellt avsnitt av Nära vårdpodden.
Jonas:Ja, det sista vi gör. Ja. Ja. Och vi har ju spelat in 200 blev det till slut va?
Lisbeth:230 avsnitt.
Jonas:Ja. Så vi har ju pratat med folk I över 200 timmar och träffat en bra bit över 400 personer har jag räknat ut. Ja. Har du lärt dig någonting på den här resan?
Lisbeth:Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag har lärt mig inte minst vilket engagemang det finns för den här frågan. Vilka fantastiska kraftfulla människor som finns och vill göra välfärden och vården så mycket bättre varje dag och som är modiga också väljer att dela med sig av andra kring både det som har varit svårt och det som är lyckosamt och tanken på framtiden.
Jonas:Ja, har ju varit väldigt fina samtal rakt igenom.
Lisbeth:Verkligen.
Jonas:Jag tror ju vi har haft, vi har haft väldigt lite som vi har behövt stryka eller som har blivit fel eller vi har ju knappt haft några kommentarer heller efteråt på att man har tyckt att det skulle ändras något eller så. Så folk har ju varit väldigt trygga med att spela in med dig tänker jag också.
Lisbeth:Ja, också dig och Helena som också finns I bakgrunden av den här podden som har träffat de här personerna innan och du som ger en lugn och fin stämning I allt det tekniska som också ska funka I en sån här inspelning.
Jonas:Har du reflekterat något över något avsnitt, speciellt som du minns, som har betytt någonting extra?
Lisbeth:Och det finns så många avsnitt som har betytt mycket. Det har bytt vissa avsnitt har betytt mycket för att jag har lärt mig och fått stor stimulans av att prata om just en fråga jag inte har kunnat leka på djupet. Andra har ju lärt mig så mycket av hur det konkret går till att ställa om till nära vård I verksamheter. Och jag vet ju att det mest lyssnade avsnittet är det som handlar om hur vi samverkar bättre över gränser mellan specialiserad vård och primärvård. Det gör mig också glad därför att för mig är ju mera vård så viktigt.
Lisbeth:En så viktig del är ju det här arbetet I mellanrummen. Hur vi får ihop systemet för patienter, brukare och invånare på ett personcentrerat sätt.
Jonas:Och sen tittade jag lite grann på vilka teman som har varit återkommande. Det har ju handlat mycket om samverkan. Men sen har det ju också handlat mycket om personcentrering. Och det tycker jag, att man såg ett litet skifte under de här 6 åren. Att det seglade upp och blev en väldigt viktig del av omställningen.
Lisbeth:Verkligen.
Jonas:Vad tänker du om det?
Lisbeth:Det är kärnan I omställningen och jag är väldigt glad att det känns på de här åren som vi har spelat in så känns det också att det har blivit mycket mer av någonting som vi jobbar gemensamt för I hela hälso och sjukvården. Det har tagit ganska stora steg. Jag kan ju inte låta bli att tänka på det sista avsnittet vi spelade in fysiskt på plats. För det var på Centrum för personcentrerad vårds konferens I Göteborg. Och I studion satt Sara Riggare och Bengt Kristensson Uggla.
Lisbeth:Och vi hade ett samtal om personcentrering och makt relationer och som var väldigt väldigt spännande.
Jonas:Och samma dag, samma eftermiddag eller om det var på förmiddagen så var vi på Östra sjukhus och filmade ett gott exempel samtidigt som de fick sin första pandemipatient dit. Var precis samma dag.
Lisbeth:Eller samma dag.
Jonas:Och sen åkte man ingenstans men samtalen fortsatte.
Lisbeth:Jag tänker också vikten av ett mer djupt samtal just I vår, vår tid vi lever I nu, där allt är så kort och så förenklat. Så tycker jag att det har varit viktigt att podden också har låtit det få vara längre, mer fördjupade samtal. Och jag vill ju tacka såklart alla som har varit med och bidragit med sina berättelser. Men också alla som har lyssnat och som har gett respons genom åren. Vi ser ju inte varandra men vi möts och jag har lyssnat på det avsnittet eller jag har lyssnat på alla avsnitt.
Lisbeth:Det har betytt mycket för mig för att jag ska förstått omställningen har ju jag fått till mig. Det har varit så otroligt roligt att träffa alla er som har lyssnat genom åren och höra vad det har betytt för er att få lyssna till andra som berättar på sitt sätt om omställningar till nära vård.
Jonas:Ja, nu stänger vi ju den här streamen men avsnitten finns ju kvar att lyssna på en lång tid framöver. Och sen så får vi väl, får vi väl se om det är nån som tar upp just det här temat I något annat sammanhang.
Lisbeth:Precis.
Jonas:Jag vill ju också tacka för att jag har fått vara med och sitta och lyssna och lära mig så mycket av alla de här samtalen och inte minst av samarbetet med dig Lisbeth.
Lisbeth:Ja, det ju
Jonas:en sak som har gäckat mig under alla de här hundratals timmarna vi har hållit på. Det är ju att du aldrig har svarat på frågan, Vad är nära för dig?
Lisbeth:Det kanske jag inte har. Nej. Och nu har jag lyssnat på så otroligt många bra och fina svar vad nära är. Men för mig är nära att, den har en relationell dimension. Nära för mig handlar om att känna trygghet och tillit till både människa och system.
Jonas:Det var en fin avslutning tycker jag. Får önska alla lyssnare god jul och gott nytt år.
Lisbeth:Det får vi göra, god jul och gott nytt år och fortsätt lyssna på alla berättelser. Ni har säkert inte hunnit ge dem alla.
Jonas:Nej. Och det kan nog gå bättre att lyssna om nu tror
Lisbeth:jag. Exakt.
Jonas:Ja. Det så gott Lisvet.
Lisbeth:Detsamma Jonas. Det gott.