1. Migrationsmyten - Poddboken

Har Sverige råd med mer invandring? Frågan ställs ännu en gång på bästa sändningstid i Agenda men borde inte frågan vara den omvända; Har vi råd att INTE ta emot migranter? Peo Hansen, professor i Stadsvetenskap vid Linköpings universitet vänder upp och ner på den ekonomiska debatten och öppnar upp för nya tankar. Första avsnittet av tre.

What is Kanal Leopard - poddböcker för den samhällsintresserade?

Här hittar du ljuddokumentärer och poddböcker om vår tids viktiga samhällsfrågor. Med hjälp av författare, journalister och akademiker försöker vi förstå och skildra samtiden. Böckerna som vi samtalar utifrån finns alltid utgivna på Leopard förlag.

Under några dagar förra sommaren. Medan jag la sista handen vid den här bokens engelska utgåva fick min dotter alltmer ont i foten. Stukningen från ett par dagar tidigare gav inte med sig och vi bestämde oss därför att gå till vårdcentralen. På väg in till väntrummet noterade jag att det fanns tio läkare i korridoren. Av dessa hade sju utländska efternamn, varav tre var muslimska. Läkaren min dotter fick träffa var nog från Tyskland. Jag har tidigare träffat läkare från både Irak och Rumänien på den här vårdcentralen. Det är ingen slump eftersom irakiska och rumänska läkare utgör två av de största grupperna bland utrikesfödda läkare i Sverige. En färsk studie från SD pekar på just irakier som en av de största grupperna bland de invandrade läkarna i Sverige. Studien visar att över 30 % av den svenska läkarkåren i dag är utrikes född. Väldigt få andra länder i världen är så beroende av invandrade läkare som Sverige. Hos den tyska läkaren gick det slint och min dotter fick en remiss till akut röntgen. Från vårdcentralen tog vi en taxi till sjukhuset och även här fick vi hjälp av en utrikes född. Kanske var chauffören från Syrien? Hälften av alla taxichaufförer i Sverige är födda i ett annat land. Eftersom jag glömde att berätta för chauffören att vi skulle till akut röntgen ingången fick vi fråga oss fram när taxin släppte av oss. En läkare och en sjuksköterska kom gående och de bad oss följa med dem. Läkaren var svart och av namnbricka att döma såg sjuksköterskan ut att komma från ett land i Mellanöstern. De tyckte synd om min lilla dotter som tappert stapplade fram på sina trasiga kryckor. Väl inne i sjukhus korridoren blev vi tvungna att fråga oss fram igen och nu fick vi hjälp av en sjuksköterska i slöja som visade oss till akut röntgen väntrum. Det blev snart vår tur och min dotter togs om hand av en röntgen sköterska som med största sannolikhet också kom från ett land i Mellanöstern. Röntgenplåtarna visar inte på någon fraktur och med några kryckor från ortopeden begav vi oss hemåt igen. Buss eller taxi. Bussen stod inne men det var länge tills den skulle gå och min dotter hade ont och var trött. Det fick bli taxi igen och chauffören såg den här gången ut var från Somalia, precis som busschauffören på bussen vi nyss hade gått förbi. 51 % av Sveriges buss och spårvagn chaufförer är utrikes födda. Börjar bli tjatigt. Då har jag ändå inte nämnt lokalvårdarna vi gick förbi på sjukhuset. Ja, vem är det som städar sjukhusen? Och vem fortsatte att städa dem under pandemin? Vem städar Sverige? Enligt siffror från 2018 är 60 % av Sveriges lokalvårdare utrikesfödda. Och märk väl, jag talar här bara om utrikes födda. Lägger vi till dem som är födda i Sverige men som har föräldrar födda i utlandet stiger naturligtvis procenttalen. Du lyssnar på det första avsnittet av Historien om migrationsministern av och med Per Johansson, producerad av Astrid och Studios tillsammans med Leopard förlag. Man är. Under. Den stärker mig som spelman.

Kan du se hur Online Gambling Savings Casino.

En stor utmaning för den här boken när jag börjar tänka på att planera inför den. Men långt ifrån så handlar det bara om migration och missförståndet kring migration. Jag förklarar inte bara varför flyktingar, invandrare, invandring, varför det inte är en kostnad och en börda för statskassan, utan jag går mycket längre än så och det handlar om ett stort missförstånd kring pengar och hur staten gör när den spenderar. Och vad det innebär, vad det har för konsekvenser. Hur går det där till egentligen med mer pengar? Det innebär att frågan om flyktingar, till exempel då, som jag, ägnar väldigt stort utrymme i boken, frågan om varför flyktingar inte är kostnader och bördor för statskassan. Det kan vi bara förstå om vi förstår vad pengar är. Och med det måste vi förstå några av de mest fundamentala eller basala makroekonomiska förhållandena. Och här måste vi alltså förstå hur staten gör när den spenderar, hur den gör, när den skattar, hur de gör, när den lånar pengar. Och det innebär att vi måste förstå finans och penningpolitik och relationer, varför de två sitter ihop. Men sist men inte minst så måste vi också gå ur det här fokuset på det finansiella och prata om det reella, det verkliga. Och där förstå varför det är helt centralt att förstå skillnaden på finansiella resurser och reella resurser. Finansiella resurser. Det förstår vi. Det handlar om pengar. Ytterst reella resurser. Det har vi mindre förståelse för. Men vi vet vad det är vi säger och vad reella resurser är. Så var är alla resurser? Ja, en av de viktigaste är ju människor, arbetskraft. Men här kommer det också in sådana saker som kunskap och naturtillgångar och en rad olika andra saker som har med den reella ekonomin och göra. Så att skilja på finansiella resurser och reella resurser, det blir därför helt avgörande. Den debatten vi har idag så pratar vi enbart om finansiella resurser när vi pratar om problemen. Då ställer vi alltid frågan som vi har gjort nu med t.ex. Ökade försvarsanslag. Sverige ska öka försvarsanslagen ganska kraftigt nu och vi har egentligen ökat försvarsanslagen under en rad år. Det har vi gjort, men vi förmår fortfarande inte att försörja försvaret med den personalstyrka som de behöver. Och om vi nu ska skala upp försvaret ännu mer, som vi nu har beslutat, ja då innebär det att vi måste ha ännu mer personal. Och det kommer bli ett enormt problem. Och det är så man ska se det. Det är där problemet är att få människor att vilja jobba inom försvaret samtidigt som vi har enorma brister överallt, både i offentlig och privat sektor egentligen. Vi ställer frågan Så det är då jag tror att vi borde förstå att det är ju där det hänger. Det hänger ju på att få människor att vilja jobba i de verksamheter som politiken då riktar sig mot säger att det finns 30 eller 40 000 lärare som vi behöver de nästkommande åren. Ja, men då är ju uppgiften att se till att folk vill bli lärare. Pengarna har vi att tillgå. Samma sak med försvaret då, om man nu tycker att man ska ha ett större försvar. Är den enda debatten vi har då? Och den främsta debatten vi har det är att säga att men hur ska vi få pengar till försvaret? Och så börjar man dividera och så säger man ska vi öka skatterna eller ska vi? Vi måste spendera mindre på något annat och så vidare och så håller man på dividera om det. Vi har väl pratat i 30 år om utbyggnad av tåg nätet i Sverige och höghastighetståg och så vidare, men det stupar alltid på. Vi sätter aldrig spaden i jorden för att vi hela tiden fokuserar på hur ska vi betala detta? Vad ska pengarna komma ifrån? I stället för att ställa de viktigaste frågorna Vem ska jobba? Hur mycket arbete krävs för att bygga tågbanor? Och vad får vi fram materialet till? Att bygga tågbanor och så vidare. Så det kommer jag att komma in på för att det är så viktigt att förstå. Men om jag nu tänker på min roll i det här så kan jag ju säga att boken har mer än en utmaning. Jag brukar ofta jämföra mig själv med klimatforskare och ibland hade det varit skönare att vara klimatforskare. Därför att hos klimatforskningen så finns det en väldigt tydlig konfliktlinje till politiken. När klimatforskare uttalar sig, då uttalar de sig nästan alltid i relation till en politik som de menar inte är hållbar. Politikerna ställer inte om, politikerna fortsätter att satsa fossilt och så vidare och då rycker forskningen ut med rön och mer vetenskap som då kan motbevisa hur politiken utformas. I mitt fall som migrations forskare och migrations forskare inom ekonomi då som jag håller på med i den här boken, så är situationen väldigt annorlunda. För här så är det oftast eller nästan alltid så att forskning faktiskt serverar politiken med så kallad vetenskap och det innebär då att politikerna de fortsätter att säga att vi har inte råd med invandring och vi har framför allt inte råd med flyktingar. Det kostar pengar, det kostar jättemycket pengar och det inkräktar på en massa andra områden inom välfärden. Ett väldigt bra exempel på detta såg vi i valkampanjen 2022 när Sverigedemokraterna publicerade en rapport där man hävdade att invandringen kostar 130 miljarder kr och det sa man att den hade gjort under en rad år. Och det menar man då, 130 miljarder. Det är väldigt, väldigt mycket pengar uppenbarligen. Och då hävdar man att detta var ohållbart och därför måste Sverige skära ner. Och framförallt så gäller detta flyktinginvandringen. Men intressant nog, det var att när man presenterade den här rapporten i augusti 2022 så kunde partiets ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt. Då sa han i Göteborgsposten att citat Vi har utgått ifrån professor Jan Ekbergs gamla studie. Det enda vi har gjort är att vi har mer data tillgänglig. Vi har inte hittat på någonting själva utan bara tagit hans studie och sett hur utfallet blev. Slut citat. Så det är detta jag menar, att här ser vi att Sverigedemokraterna kan gå ut med det här budskapet och helt enkelt hävda att man använder forskningen. Det är forskningen man utgår ifrån. Och det är så här demokraterna inte är ensamma om, utan så här uttalar sig socialdemokrater och moderater och så vidare nästan jämt och ständigt. Då har man den här fonden att man när man pratar migration och ekonomi, då kan man luta sig mot forskningen. Det är det politiker gör och då slipper de också att få anklagelser om rasism och främlingsfientlighet, utan då pratar de bara objektivt och kan citera forskning när de säger att det är inte hållbart med flyktingar. Flyktingar tar resurser från andra och det gör att välfärdsstaten inte är hållbar och så vidare. Antingen har vi flyktingar eller så har vi nog med stöd till pensionärerna. Men vi har inte pengar till båda två. Och så vidare och så vidare.

Självklart så kommer den ökade flyktingströmmen nästa år att påverka de offentliga finanserna och det kommer att öka kostnaderna för flyktingar.

Och den här kan man säga är en grundläggande modell här och som man utgår ifrån. Den ser på staten och statens sätt att spendera. På ungefär samma sätt som man ser på hushållet. Så att staten, kan man säga, ett enormt stort hushåll i den här modellen. Den analogin finns då i det som vi kallar neoklassisk eller ortodox nationalekonomi. Där utgår man helt enkelt från detta och då ser man. Då gör man ofta så att man pratar om att det finns ett genomsnittligt skatte bidrag från oss medborgare och man kan ligga över eller under det här genomsnittet. Ligger man under det så är man en finansiell börda på samhället och ligger man över så är man en finansiell tillgång. Det där är kan uttryckas mer eller mindre dramatiskt. Vi vet att i den här modellen så är naturligtvis barn den största finansiella bördan, men då kan ekonomer säga att det är en börda vi klarar av därför att de här barnen kommer att växa upp och så kommer de bli skattebetalare och så kommer de att bli finansiella tillgångar. Så det där kan jämna ut sig. Det som är gamla människor och som är gamla människor har ju ett helt förvärvs liv bakom sig kan man säga. Där de har betalat in skatt och så vidare. Men sedan kommer man till det här med dem som är låginkomsttagare och lågbetalda arbeten. Där ligger man ju faktiskt då under den genomsnittliga skatten bidraget och därför är man då finansiella. För då kanske hela livet är man arbetslös. Och det är där vi har hela den här diskussionen om bidragstagare ligger samhället till last. För de bidrar inte finansiellt till skatteinbetalningar. I och med att de inte gör det så är de finansiella bördor. Det är precis den här modellen man använder. Applicera på till exempel flyktingmottagning. Flyktingmottagning är väldigt speciell i den meningen att när flyktingar kommer så jobbar de ju inte så att det finns ingen möjlighet för flyktingar under kanske flera år att att komma upp och förvärvsarbeta och betala skatt. Så då får man en väldigt enkel bild här att de flesta flyktingar åtminstone initialt, är finansiella bördor. Sen kan de med utbildnings och andra kvalifikationer då komma upp och bli finansiella tillgångar och betala in mer skatt, alltså tjäna mer än genomsnittet. Men, säger man, väldigt många flyktingar hamnar i låglönejobb sektorn och kommer därför aldrig att kunna kompensera för den här initiala kostnaden och så vidare. Dessutom har många flyktingar barn med sig och då ser man och då kostar barnen en massa pengar för barnomsorg och skolgång och så vidare. Då har vi en sådan bild framför oss. Så det här kan man säga är utgångspunkten för det här ekonomiska tänkandet. Om man tänker att samhället idealiskt sett bör ha fler finansiella tillgångar än vad man har bör och då vi kan se det här, då det här appliceras på hur debatten sker kring kring flyktingar då som jag redan har varit inne på och då applicerar man det på att man pratar om att man ser att utgifter för flyktingar, det är kostnader som då omsätts i ett underskott i statens finanser. Man säger alltid att det här kan spä på underskottet. Det kan öka statsskulden och därför så ser man någon slags bortre gräns för hur mycket flyktingar man kan ta emot för att det här ska vara finansiellt hållbart, inte minst under den så kallade flyktingkrisen. Från 2015 och framåt så var det här ett väldigt, väldigt tongivande tema i debatten, både den svenska och den internationella. Men man hela tiden gick ut med varningar i tidningsrubriker om om det här var hållbart att ta emot så här mycket flyktingar. Och då pratar man om det var finansiellt hållbart. Skulle välfärdsstaten klara av att finansiera alla de här nya flyktingarna som kom?

Men att jämföra flyktingkrisen 2015 med flyktingsituationen efter andra världskriget är ju lite tokigt. Här utvecklar Peo det under ett samtal med Johan Ehrenberg.

Man jämför gärna 2015 så ser man att detta var världens största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Då vet man ju inte vad man pratar om när man gör den jämförelsen utan den ska jämföras med Bosnien Jugoslavien. Det är den närmsta likheten vi har därför att efter andra världskriget så hade vi alltså en katastrof som som inte går att överblicka. Om vi bara tar Tyskland pratar om de 17 miljoner flyktingar som kom till ett bombat land, öst och väst med stora.

Rejäla.

Ekonomiska problem och en produktionsapparat som var som borta och svält och armod. Men 950 så ser man att det har väst. Tyskland tog 17 % av befolkningen i flyktingar, i Östtyskland 20 %. Gick det dåligt? Nej, de klarar det väldigt bra så man ska veta att man kan ta in väldigt många flyktingar. Om man organiserade om man vill det. Om man liksom gör det här på ett bra sätt. Och det där ställer ju då direkt upp. En väldigt negativ bild naturligtvis eftersom alla har lärt sig att det är det där med underskott. Det är ju väldigt dåligt och har därför man hela tiden relatera till sin egen hushållsekonomi. En hushållsekonomi som går back, det vet vi att det är inte hållbart över tid. Man kan låna och låna och låna men det finns en bortre gräns. Sen så funkar det inte längre och då blir det väldigt stora problem. Samma sak gäller ju för företag och har man då den låga förståelsen där man ser en analogi mellan hushåll och stat, ja då förstår man ju att underskott är inte hållbara. Det håller inte över tid och statsskuld är något väldigt dåligt, för det vet vi ju att det är dåligt för hushållen. Så när tidningar och media då hela tiden basunerar ut det här budskapet om att flyktingarna kostar pengar och sen kan man hävda att det här är vetenskapligt verifierat. Det här är vad vetenskapen säger. Ja, då har man en kompakt bild, en kompakt förståelse där vi egentligen bara kan säga från den sidan som fortfarande vill välkomna flyktingar vill att Sverige och uppfyller de mänskliga rättighets konventioner som vi har skrivit under kring flyktingmottagande. För dem återstår bara att säga att ja, men vi har väl råd. Vi är väl ett rikt land. Och där finns då det här. Den här stora debatten som uppstår att då kan de som inte vill det här säga ja, men det kan ni säga för att ni har råd. Ni har väl bra inkomster redan? Men de som inte har råd i samhället, de med små inkomster och pensionärer och barnfamiljer och så vidare. De kan inte fortsätta att finansiera det här skattefinansierade flykting kalaset, utan här finns det ett stort problem. I min bok så har jag det och det är väl ett av de allra främsta syftena. Det är att komma ur den här. Det här valet mellan att prata om vi har råd eller inte, det är inte en än så kallad Ford biljett i fråga. Det handlar inte om vi har råd eller inte. Det är en fråga som är felställd. Men politiker ser på flyktingar på det här sättet. Jag stötte på ett väldigt bra citat från Magdalena Andersson från 25 juni 2019. Det är alltså då flyktingkrisen, så kallat det, är över. Man har stängt gränserna. Turkiet avtalet är på plats med Erdogan och flyktingar som kommer till EU är nu nere på väldigt låga nivåer och i Sverige är de nere på historiskt låga nivåer. Och så har det fortsatt fram till Ukraina kriget börjar. Men då gör Magdalena Andersson ett uttalande på Facebook där hon sa följande citat. Under senaste tiden har jag pratat mycket om de stora behoven i välfärden. I samband med detta är det många som frågar kring utrikes födda sysselsättning samt om kostnaderna för migration och om det redovisas någonstans. Låt mig reda ut detta. Kostnaderna för migration och integration minskar stadigt. De har halverats mellan år 2017 då de låg på nästan 60 miljarder kr till i år när de prognostiseras till runt 30 miljarder kr. Och de fortsätter att minska framöver till runt 15 000 002 022. Så skrev Magdalena Andersson 25 juni 2019. Som vi ser så fick hon ju fel då med prognosen för 2022 eftersom hon inte kunde veta att det skulle bli ett krig i Ukraina 2022. Men det viktiga att se i det här citatet är att som Magdalena Andersson började med, att hon säger att de stora behoven i välfärden, de är primärt finansiella och hon länkar det helt och hållet till kostnaderna för flyktingarna. Så hon säger alltså att flyktingarna kostar mycket pengar. Och har vi mindre flyktingar och mindre flykting kostnader, ja då får vi också mer finansiella resurser till välfärden. Så det är så hon ser på det här. Och det jag menar är att det är ungefär den enda debatten vi har. Sen har vi naturligtvis en annan debatt också där vi pratar om om att vi saknar lärare och vi saknar sjuksköterskor och undersköterskor. Vi saknar busschaufförer och bilmekaniker och allt tusentals andra andra yrkeskategorier. Men de här debatterna möter väldigt sällan varandra. Man förstår inte den här viktiga, viktiga distinktionen mellan finansiella och reella resurser. Det jag hävdar i boken är då att vi måste gå ifrån den diskussionen och sedan förstå att de behoven vi exempel har i välfärden. Även i privat sektor. De är reella. Välfärden saknar personal. Det är väldigt, väldigt basalt och det tror jag alla förstår. Men vi förstår inte kopplingen till den här finansiella frågan pandemin. Den visar ju väldigt tydligt att staten alltid kan förse kommuner och regioner när det gäller välfärden. Då med finansiella resurser men nya pengar. Det var precis det som hände. Men det är väldigt, väldigt mycket svårare att trycka fram nya IVA sjuksköterskor eller nya städare eller all den personal som vi uppenbarligen saknade under pandemin. Det man kallar för samhällsviktiga yrken och sen school workers är den engelska termen. Men om vi fortsätter då bara att titta lite närmare på det som hände efter 2015 eller under den så kallade flyktingkrisen. Så vad jag gör i min bok, det är att jag gör det noggrant, går igenom vad de olika finanspolitiska aktörerna sa. Och hur de räknade på det här med det stora flyktingmottagandet. För det var ju så att under 2015, på hösten så beslutade regeringen att det finanspolitiska ramverket som man då hade och som är väldigt, väldigt stramt i Sverige, man hade ett överskottsmål på 1 % för det här skedet. Det har vi inte längre. Nu är det 0,3 %. Man hade också utgiftstak. Man har krona för krona, regel och allt det som följer med det här finanspolitiska ramverket, där det också ingår då att kommuner måste ha en budget i balans. Alltid. Det är lagstiftat. Så ser lagstiftningen ut. Men man lyfte alltså när man satte ramverket på paus och det gjorde man för att regeringen då skulle kunna spendera och förse framför allt kommuner med tillräckligt mycket finansiella resurser för att klara av att ta emot väldigt, väldigt många människor under en kort period. När detta hände så sa regeringen då att detta var ett stort problem. Detta var ett nödvändigt ont uttryckte man sig och oppositionen var vad de flesta var eniga med regeringen om att det här inte var bra. Media naturligtvis också, som hela tiden pratar om de här nya kostnaderna och att det skulle bli väldigt, väldigt jobbigt för ekonomin i Sverige. Men sen går jag också igenom väldigt noggrant på vad de här institutionerna som har och myndigheterna som har till uppgift att granska regeringens finanspolitik. Man ska alltså granska om regeringen verkligen uppfyller det finanspolitiska ramverket eller ej. Och här har vi då myndighet så som Konjunkturinstitutet, Ekonomi, Ekonomistyrningsverket och vi har också Finanspolitiska rådet, som då är så kallat liksom regeringens Finansdepartementets vakthund, som hela tiden ska ge råd och omdömen kring hur finanspolitiken förs och om det finanspolitiska ramverket upprätthålls. Samtliga av dessa intressenter var djupt oroade för vad som skulle hända med svensk ekonomi och framför allt statsfinanserna när man släppte ramverket och började spendera väldigt mycket pengar. Man hävdade unisont att detta skulle leda till stora underskott under många år. Jag tror man ska ha tre eller fyra år med start 2015 och det skulle öka skuldsättningen hos staten och det skulle få en rad andra negativa konsekvenser. Konjunkturinstitutet varnade till och med för att det här skulle kunna leda till en överhettning av ekonomin och att det skulle kunna ge en stor inflation och så vidare. Från regeringens håll så gjorde man. Man uttalar sig väldigt, väldigt skarpt i media kring sin egen politik då och sa att detta som jag var inne på att det här varit ett nödvändigt ont. Det gjorde så att Magdalena Andersson, finansministern då hon sa till Dagens Industri i oktober 2015 att vi kommer både låna och spara för att klara av det här då med. Man pausade ramverket och börja spendera väldigt mycket och så sa hon citat. Det handlar om att kapa kostnader för migration och titta på kostnader för andra områden, men då kommer också handla om att låna mer pengar. Slut citat. Och så sa hon också Det här är inte en hållbar utveckling. Och det här med att säga de här sakerna, att framförallt att Sverige måste låna mer pengar. Det låter som att som en familj som måste ta på sig en massa nya lån för att klara av en situation. Analogin är här åter igen då att Sverige är som ett hushåll. Man skulle nästan kunna likna mig om man tar en familj, låt oss säga man ta en familj som har två barn och som tar emot tre fosterbarn. Men man får inte ekonomisk ersättning för de här tre barnen. Man tar emot och då hamnar familjen i ett läge där man har en kaka och fyra familjemedlemmar. Men den här kakan måste nu. Den finns kvar, den är konstant men man har nu sju familjemedlemmar att som ska äta av den här kakan och då förstår alla att då blir det mindre till alla. Magdalena Andersson gick så långt så att hon sa att barnfattigdom, det var ett skäl för att ha en stramare flyktingpolitik. Det sa hon i maj 2018. Så här står vi med den här bilden då och som man kan säga är den grundläggande för hur vi tänker kring flyktingpolitik. Och vi tänker kring det här med kostnader för för flyktingar. Och den felaktiga bilden utgår alltså från att Sverige är som ett stort hushåll. Vi kan leka med tanken att Sverige har en budget, att staten spenderar 100 kr bara för att göra det väldigt, väldigt enkelt. Staten i Sverige spenderar har en statsbudget där man spenderar hundra kr och man skattar 100 kr. Då har man alltså budgetbalans. Som jag sa innan så är det finanspolitiska ramverket att ha ett överskottsmål, men för enkelhetens skull så pratar vi om ett balansmål. Spendera hundra man skatta hundra. Sen kommer då flyktingar och då ska vi kunna säga att de här flyktingarna då kostar tio kr och då innebär det att staten har spenderat 110 men bara skattat hundra. Då finns det alltså ett underskott och då om man. Läste de olika rapporterna som de finanspolitiska myndigheterna skrev under den här tiden så hade de olika recept på hur man skulle lösa det här underskottet. Kompenserat för det och det finns det olika sätt. Besparingar åtstramning var det vanligaste receptet. Sen skulle man kunna tänka sig hypotetiskt att man höjer skatter och det behövs lånas pengar. Det är så här man ser på det. Och det var precis det Magdalena Andersson sa Vi behöver låna och vi behöver hitta sätt att spara in pengar på andra ställen. Vilket då direkt skickar budskapet om att jaha, då blir det kanske mindre pengar för pensionärerna eller barnfamiljerna. För att vi ska ha ta emot fler flyktingar men omfördelar så är bilden den felaktiga bilden med omfördela pengar från medborgare till nyanlända flyktingar med x antal kronor då? Det här är den den den felaktiga bilden. Det är den bilden som vi har. Och egentligen är det den bilden som vi har för all politik, all politik som innebär finanspolitiska åtgärder. Det spelar ingen roll om vi pratar om klimat, omställning eller om vi pratar om välfärden i största allmänhet. Hur mycket pengar ska kommunerna få? Varje gång vi har en sån debatt kring budgeten så står vi och pratar i de här termerna och då är det alltid vem ska få och vem ska inte få? Och om det här budget området får så här mycket, då kanske det innebär att man måste dra in pengar någon annanstans. Men vad som gör det här med flyktingar extra kan man säga allvarligt när man pratar just i de här termerna om man har råd eller inte. Det är just att det handlar om människor som behöver akut hjälp med att få en fristad. När man ställer de här människorna som är i det här, i det här akuta läget mot medborgare redan i landet, då underblåser man en potentiell konflikt och en väldigt negativ attityd gentemot dem. Som då nykomlingarna som kommer till samhället. Så det är det som gör det här så väldigt konfliktfyllt och därför får också det här det här ortodoxa paradigmet kring hur man ser på finanspolitik. Det blir ett instrument som som då spär på konflikter och som underblåser rasism och främlingsfientlighet, men gör det med så kallat vetenskapliga och objektiva argument. Det här är alltså det ortodoxa paradigmet och det andra paradigmet som jag då utgår ifrån. Det alternativa paradigmet kallas då för modern penning teori eller Modern Monetary Theory, MMT. Och det här med modern penning teori eller modern med periferi MMT. Det kommer jag att prata mer om i nästa avsnitt.

Du har lyssnat på första avsnittet av Historien om migrationsministern av och med Peo Hansen, producerad av Astrid och Studios tillsammans med Leopard förlag. Ljudklippet kommer från Margret Thatcher, från det konservativa partiets konferens 19 783. Magdalena Andersson från Expressen TV 18 december 2015, Johan Ehrenberg och Peo Hansen i ett filmat samtal publicerat på etc.. Vill du veta mer? Läs gärna boken Migrations myten av Peo Hansen. Som så många andra man i ungdomsåren.

Spänn. Kan du så undviker jag saving taxin, you name it. Något so what you is no such thing as public money. Tack.