Prenumerera
Dela
Dela
Bädda in
Hjärtlinjen är podden som håller dig uppdaterad med den senaste forskningen inom hjärta och kärl – utan att ta för mycket av din tid. I varje avsnitt tar Jon och Astrid sig an en nyligen publicerad vetenskaplig artikel och diskuterar vad den betyder för din kliniska vardag. Vi försöker bryta ner forskningsrönen till det som är relevant för dig som jobbar med patienter.
Formatet är enkelt: två läkare som pratar igenom studien på ett avslappnat men insiktsfullt sätt. Här får du ny forskning, men även kliniska implikationer och praktiska tips på hur ny kunskap kan påverka ditt arbete. Perfekt att lyssna på under pendlingen, på gymmet eller när du har lite admintid över mellan patientbesök.
Podden riktar sig inte enbart till kardiologer, utan vi tror den är intressant även för dig som är allmänläkare, klinisk fysiolog eller arbetar på akuten.
Välkommen till veckans avsnitt av Hjärtlinjen! Jag heter John och är er host och med mig har jag vår läkare Astrid.
Hej, trevligt att vara här!
Idag ska vi prata om en studie som publicerades i European Heart Journal, med försteförfattaren Jiehua Wei och kollegor, bland annat Emmanuel Stamatakis som ju är ett stort namn inom fysisk aktivitet och hälsa. Studien handlar om intensitet kontra volym av fysisk aktivitet och risken för kroniska sjukdomar. Och det här är ju ett ämne som berör i princip alla våra patienter.
Absolut. Det är en fråga vi får hela tiden – hur mycket ska jag träna, och hur hårt? Och det fina med den här studien är att den försöker separera just de två komponenterna: är det mängden aktivitet som spelar roll, eller är det andelen som är högintensiv?
Precis. Och innan vi dyker in i studien, låt oss påminna om var vi står idag. WHO rekommenderar ju 150 till 300 minuter måttlig fysisk aktivitet per vecka, eller 75 till 150 minuter högintensiv. Men de riktlinjerna säger egentligen inte så mycket om den relativa vikten av intensitet kontra total volym, eller hur?
Nej, det gör de inte. Och det finns en hel del tidigare forskning som visar att högintensiv aktivitet ger större förbättringar i kardiorespiratorisk hälsa och kardiometabola riskfaktorer per tidsenhet jämfört med aktivitet av lägre intensitet. Men kunskapsluckorna har framför allt handlat om huruvida de här intensitetsspecifika fördelarna sträcker sig bortom hjärt-kärlsjukdom till ett bredare spektrum av kroniska sjukdomar.
Och det är precis det den här studien försöker besvara. Berätta om designen.
Det är en prospektiv kohortstudie baserad på UK Biobank. De har en primär kohort på drygt 96 000 deltagare med accelerometermätt fysisk aktivitet – handledsburet, under sju dagar. Medelåldern var ungefär 62 år och drygt 56 procent var kvinnor. Sedan har de en sekundär kohort på nästan 376 000 deltagare med självrapporterad aktivitet.
Och exponeringen de tittar på är alltså andelen högintensiv aktivitet av den totala volymen?
Precis. De uttrycker det i metabola ekvivalentminuter per vecka och kategoriserar i fyra nivåer: noll procent, upp till två procent, två till fyra procent, och mer än fyra procent högintensiv aktivitet. Och det viktiga är att de i sin primärmodell justerar för total aktivitetsvolym, så att de verkligen isolerar effekten av intensitetsandelen.
Fyra procent låter ju väldigt lite. Vad innebär det i praktiken?
Det är en bra poäng. I absoluta tal motsvarade gruppen med mer än fyra procent en median på ungefär 645 metabola ekvivalentminuter per vecka i högintensiv aktivitet. Men poängen är just att det är en relativt låg tröskel – vi pratar inte om elitträning här.
Okej, och vilka utfall tittade de på?
De undersökte åtta kroniska sjukdomsgrupper: allvarliga kardiovaskulära händelser, förmaksflimmer, typ 2-diabetes, immunmedierade inflammatoriska sjukdomar, metabol dysfunktionsassocierad steatotisk leversjukdom, kroniska lungsjukdomar, kronisk njursjukdom och demens. Plus total dödlighet. Uppföljningstiden var median knappt nio år för accelerometerdata och drygt fjorton år för enkätdata.
Det är en imponerande bredd. Vad hittade de?
Resultaten var ganska slående. Jämfört med gruppen med noll procent högintensiv aktivitet hade gruppen med mer än fyra procent signifikant lägre risk för samtliga utfall. Riskreduktionerna varierade mellan 29 och 63 procent. Störst riskreduktion sågs för demens med 63 procent och typ 2-diabetes med 60 procent. Minst, men fortfarande kliniskt relevant, var förmaksflimmer med 29 procent.
Det är stora siffror. Och det här är alltså efter justering för total aktivitetsvolym?
Ja, det är det som gör det intressant. Det är inte bara att de som rör sig mer mår bättre – utan att de som har en högre andel högintensiv aktivitet av sin totala aktivitet har lägre risk, oavsett hur mycket de rör sig totalt.
Och hur såg dos-responssamband ut?
De var icke-linjära och inversa för samtliga utfall. För flera sjukdomar, som kardiovaskulära händelser, förmaksflimmer, immunmedierade inflammatoriska sjukdomar och demens, nådde riskreduktionen en platå vid ungefär fyra till fem procent. Men för typ 2-diabetes, leversteatos, kroniska lungsjukdomar och kronisk njursjukdom sågs inget tydligt tak – alltså fortsatte risken att sjunka med högre andel högintensiv aktivitet.
Artikeln beräknar så kallade populationspreventiva fraktioner – det var ju en central del av analysen. Kan du förklara vad det är och vad de visade?
Ja, det är kanske det mest intressanta bidraget. De beräknade hur stor andel av sjukdomsbördan som hypotetiskt kunde förebyggas genom att skifta antingen intensitet eller volym i populationen. Och genomgående hade intensitet högre preventiv potential än total volym. Men mönstret varierade sjukdomsspecifikt.
Hur då?
Det mest anmärkningsvärda var immunmedierade inflammatoriska sjukdomar, där den preventiva fraktionen för intensitet var drygt 20 procent jämfört med bara en procent för volym. Alltså en över 20-faldig skillnad. Det var verkligen oväntat. Sedan hade vi sjukdomar som kardiovaskulära händelser, förmaksflimmer, lungsjukdomar och demens där intensitet dominerade men volym ändå bidrog. Och för metabola tillstånd som typ 2-diabetes och leversteatos var det mer balanserat – intensitet var fortfarande viktigare, men volym spelade en tydligare roll.
Det där med immunmedierade sjukdomar är fascinerande. Har man någon biologisk förklaring till varför intensitet skulle vara så avgörande just där?
Studien går inte djupt in på mekanismer, men säger att det skulle kunna vara så att bara högintensiv träning klarar av att modulera cytokin nätverken och inflammatoriska kaskaden i tillräcklig utsträckning.
vad tar du med dig kliniskt från den här studien?
Jag tycker att det viktigaste budskapet är att intensitet verkar spela en oproportionerligt stor roll jämfört med total volym för att förebygga kroniska sjukdomar. Och tröskeln är låg – redan en liten andel högintensiv aktivitet verkar ge betydande riskreduktioner. Det stärker argumentet för att vi i vår rådgivning, när det är möjligt och säkert, bör uppmuntra patienter att inkludera åtminstone lite högintensiv aktivitet i sin vardag.
Och det behöver inte vara strukturerad träning?
Nej, och det knyter an till Stamatakis tidigare forskning om korta, oplanerade episoder av högintensiv vardagsaktivitet. Att gå uppför trappor, att skynda till bussen – det räknas. Det handlar inte om att alla ska börja med intervallträning på gym.
Det är ett pragmatiskt och tilltalande budskap. Astrid, tack så mycket för en riktigt bra genomgång.
Tack själv, det var ett nöje!
Och till er som lyssnar – om ni gillar det här avsnittet, tipsa gärna en kollega om podden. Vi finns där poddar finns, och länken till artikeln hittar ni i avsnittsbeskrivningen. Vi hörs nästa vecka!
Ha det bra allihopa!