BeyondX - Gunnar Bergstedt

I detta avsnitt pratar Anna och Joel med Gunnar Bergstedt, grundare av BeyondX. Det är en otroligt spännande resa med gömda blixtlås och vilda västern på skidor. Gunnar delar också med sig av sin egen skidkarriär och hur han gick från att vara proffsåkare till att starta ett företag inom skidbranschen. Han berättar också om sina erfarenheter av att hitta tillverkare i Polen och starta en syfabrik där. Gunnar Bergstedt berättar om sina erfarenheter med att starta och driva klädföretaget Beyond X. Han berättar om utmaningarna med att etablera en fabrik i Polen och hur de lyckades få igång produktionen trots motgångar. Han diskuterar också vikten av att erbjuda anpassade kläder och långsiktiga lösningar för kunderna. Gunnar delar även sina tankar om modeindustrin och betonar vikten av att tänka långsiktigt och hållbart. Han avslutar med att uppmana människor att ta vara på möjligheter och våga satsa när tillfällen ges.

Ge återkoppling eller kontakta oss i största allmänhet på denna länk eller hitta @skidlararpodden på Instagram.

Länkar

• beyondx.se ([phone])

Kapitel

00:00 Introduktion och betydelsen av skidskolor och skidåkning för anläggningar
01:55 Gunnar Bergstedts skidkarriär
16:24 Från proffsåkare till företagare inom skidbranschen
36:05 Beyond X: Anpassade och hållbara kläder
40:44 Modeindustrins fokus på slit och släng
50:13 Proffstouren i Nordamerika: Tillfälligheter och framgångar

Creators & Guests

Host

Anna Norlin Berg

Skidlärare med 30 års erfarenhet. Ordförande i Examensnämnden.

Host

Joel Baudin

Skidlärare med entreprenörsanda som jobbar mot examen.

Guest

Gunnar Bergstedt

Grundare BeyondX

What is Skidlärarpodden?

Upptäck världen av skidåkning med vår podcast! Värdarna Joel Baudin och Anna Norlin Berg tar dig med på en spännande resa i svensk snösport. Genom inspirerande intervjuer med experter och pionjärer får du insyn i utbildning och utveckling inom området. Varje avsnitt är fyllt med passion och kunskap, och ger en unik inblick i vad det innebär att vara och bli skidlärare. Missa inte våra regelbundna uppdateringar – prenumerera nu för att få en djupare förståelse för snösportens dynamiska värld!

Anna (00:00)
Hej och välkomna till dagens avsnitt av skidlärar är det Joel och så är det jag, Anna. Vi har en gäst med oss som heter Gunnar Bergstedt. För de allra flesta så känner man igen honom som Gunnar på Beyond X. Visst är det så Gunnar? Rätt från DG Fors.

Gunnar Bergstedt (00:18)
Ja, det stämmer.

Anna (00:20)
Jag vet att du värnar ganska mycket om skidskola och skidåkning och vilken betydelse det har för anläggningarna.

Gunnar Bergstedt (00:28)
Skidor överhuvudtaget. Jag är uppväxt med skidåkning och har hållit på med skidåkning hela livet. Sen hamnade jag in som producent och leverantör av skidfortsgrejer eller skidprylar överhuvudtaget. Men folk måste ju lära sig åka skidor. Ja. Om man inte har en medfötter eller känner någon som är bra på det så kan det vara jättebra att...

Anna (00:46)
Eller hur? Ja.

Gunnar Bergstedt (00:56)
Jag var med i någon skidskola och jag har ett barnbarn som är sex år gammalt. Jag åker lite skidor med henne, alldeles för lite tyvärr. Det är för att jag är ute och jobbar jämnt. Men min svärson och dotter skickade iväg henne på en skidskola i Idri i vintras. Jag trodde inte det skulle ge så mycket men det gav massor alltså.

Hon berättar massor av historier om vad hon hade lärt sig och vad hon hade kul med sina kompisar. Det var lyckats, det var kul att se. Jag trodde inte det skulle göra sån skillnad faktiskt. Jag har varit mer inne på det här med privata skidskolor. Att vi saknar det i Sverige så som det görs i Alperna och i Nordamerika.

Anna (01:38)
Du kan väl berätta lite om hur ditt skidintresse började, för du har ju en tävlingskarriär bakom dig också.

Gunnar Bergstedt (01:44)
Det började någon gång när jag var i 11 årsåldern så fick jag mina första skidor. Det var ju 3 skidor på den. Ja, det måste ju vara... Se, hur gammal var jag då? Det måste vara i början på 70 -talet. Nej, det måste vara ännu tidigare, för senare jag född 50 -60... Ja, början på 70 -talet, ja.

Anna (01:50)
Vilket år är vi på då, ungefär?

Gunnar Bergstedt (02:06)
Sedan började vi åka lite skidor. Råkade var så att min far är från Berthesgrad i södra Tyskland. Där han jobbade så var det en diskussion om att han måste vara expert på alpinskidåkning. Han kommer nerifrån Alperna. Men han hade aldrig åkt skidor. Han var tvungen att gå med i den lokala skidskolan i Kotskogan.

Anna (02:23)
Hehehe

Gunnar Bergstedt (02:29)
Vi var med och lekte på sidan om där och åkte lite skidor och trampan kring. Det fanns ingen lifter utan man fick gå upp och åka. Och sen i slutet av den där skidskolan som försigick då i flera månader. Jag tror det var en dag varje vecka som det var skidutbildning. Så frågade skidlärande om inte barnen skulle vara med när de skulle ha en lokal kalanka -uttagning.

i Nya Slalombacken utanför Karlskoga. Det fanns ingen lyft där heller då än. Men ja, min bror och jag var med och min syster var lite för ung för det. Vi var med och åkte i den där tävlingen och det var kalankauttagning bara i Karlskoga och jag var 34 i min klass. Så det var inte så jättelovande start på karriären. Min bror var trea i sin klass och på den tiden fanns det sådana här gula varningskäppar i banan.

Alltså, om det var ett svårare parti så ställde man in en gul käpp. Min bror, han åkte ner från den där banan och han råkade butta till en av käpparna och den ramlade i kull och publiken hejja på. Han trodde de skrek för att han hade buttat om kullkäppen så han klättrade tillbaks upp och satte i käppen innan han fortsatte. Det var på en liten annan nivå. Men sen på klubbmästerskapen i slutet på säsongen då var jag trean.

Anna (03:26)
Mm.

Nej, va fint.

Gunnar Bergstedt (03:50)
Det var en ganska brant uppförspacke där i varje fall. Och sen fortgick det där och det var dåliga vintrar. Det var tre dåliga vintrar på raken och alla åkte upp till sälen alltid varenda helg för tävlingar och träningar. Så man har hållit väldigt bra kontakt med hela det här gänget som höll på på den tiden. Just därför att man varit ett så sammansvetsat gäng. Alla från hela Syda och mellan Sverige var på samma ställe varje helg.

Sen råkade jag vara med på ett regionsläger för alla regionerna i Sverige i Tärnaby. På något vis så slankar jag in i ett Selandslag. Utan att veta hur det där gick till. Tydligen var jag lite mer talangfull än andra.

Man var ganska omogen på den tiden och tänkte inte så mycket på vad man höll på med och konsekvenser av det som var. Men jag slank in i ett SE -landslag. Och där hamnade jag med ett gäng blivande storskärnor framöver och det var på den tiden som Ingvar Stenmark var med i landslaget också. Vi var nere i Passo Stelvio i Italien och tränade tre läger under hösten. Tre veckors läger ungefär. Det var mycket nysnö.

Jag gjorde precis som alla tränarna sa till mig hela tiden och det var stora gråpar och det gick perfekt. Åka med lite rotation i svängarna och så vidare. Så kom man hem till Sverige och det var de här dåliga vintrarna och det var isigt överallt så jag åkte ur dåligt. Så jag åkte ur landslaget. Men råkade komma in på Järpen skidgymnasium. Det gjorde jag inte när jag kom in i landslaget för de tog bara in fyra åkare. Det var alldeles i början på Järpens historia. Men nästa år så kom jag in.

Och då hade jag lärt mig en riktig läxa och det var att ha en egen åsikt om vad det är man vill åstadkomma. Inte bara göra som tränarna säger. Sedan dess har jag varit en sån här jobbig skit som alltid haft frågor när tränarna har sagt vad jag ska göra, varför ska jag göra så? Vad är tanken bakom det och så vidare och så vidare. Och så ofta gjort tvärs om. Därför att jag har trott mer på sådana saker.

Anna (05:56)
Mm.

Gunnar Bergstedt (05:57)
Det där var väldigt utvecklande och det är nog faktiskt så att det är sådana baksmäller alltså att åka på nitar på det sättet som gör att man blir bättre som atlet. Man lär sig utav misstagen. Sedan var jag nog den första svenska landslagsåkaren som hade åkt ur ett landslag som tog mig tillbaka in i ETN. Då åkte jag in i B -landslaget och var där något år och sedan åkte jag upp i A -landslaget och sedan hände en sak.

Anna (06:16)
Mm -hmm!

Gunnar Bergstedt (06:25)
Jag åkte sista fisstävlingen på året i Gällivare. Då åkte jag upp med Norrman i liften. Han frågade om jag skulle åka med och åka profftoren. Han hade aldrig hört talas om någon profftor. Så jag sa till han att nej Rejdar du får nog leta reda på någon annan som hänger med. Två dagar senare så hade jag möte med svenska tränarna. Det var Nalle Hansson, Torgni Svensson och Lasse Kjellberg.

Då fick jag ju veta då att, ja, som du vet nästa år så är det ju OS i Leg Placid. Och vi får starta med fyra avvokare och vi tänkte att de fyra då skulle bli A -landslaget och sen du är nummer fem så då åker du ner i B -landslaget. Så utan att tänka så jag bara reflexmässigt så sa jag att jag tror inte det. Och då var det tyst ett tag och sen frågade de, vadå menar du det tror du inte? Är OS skokar proffs? Sade jag.

Anna (07:05)
Mm hmm.

Hej!

Mm.

Gunnar Bergstedt (07:21)
och vart är du tystare? Sen efter ett tag säger Kjellven, ja det var lite otippat men då får vi önska lycka till då så gick jag ut därifrån och tänkte, vad fan har jag gjort alltså? Jag fick världens utskällning av min far också för att jag hade liksom gjort det dummaste man kunde göra. Så nästa dag så var det bara när jag åkte upp med radar i liften igen så sa okej radar jag hänger på. Och på den vägen var det sen åkte vi ner till Sölden och

skulle träna för redan han hade koll på det var det profsen höll till. Jag jobbade dubbelskift på Nobelkemi i dynamit tillverkningen för att få ihop tillverkning med pengar och han jobbar också. Han snickrade ihop startgrindar som vi skulle ha att träna med. Jag var ute i skogen och högg slarnom käppar. Så jag var på den nivån.

Anna (08:11)
Mm?

Gunnar Bergstedt (08:12)
Och sen åkte vi ner då till Sölden och i hans lilla Autobianchi som han hade haft som leasingbil i norska laget. Det är en pytteliten bil men med käppar och startgrindar på taket. Då fick vi reda eller hittade det billigaste gasthauset som fanns i Sölden med eget kök och allting så vi kunde laga egen mat. Och sen åkte vi upp på glacieren och skulle...

Lära känna de här proffsen som var där då. Det var tre stycken proffslag som låg och tränade där uppe. Redar var bra på engelska och jag hade alltid haft tvåa i engelska. Det var han som fick sköta kommunikationen. Han var så imponerad. Han bara brr brr brr brr brr. Hela tiden. Det är väldigt amerikanskt. Senare fick jag reda på utan amerikaner att de hade väldigt kul åt oss. Två. Normannen som snackar hela tiden och svenskan som inte sa någonting.

Anna (08:51)
Hehehehehe

Hehehehe

Gunnar Bergstedt (09:03)
Och han Norrmannen som snackar hela tiden det enda han sade var svordomar och repliker ur tv -reklam.

För han hade varit i USA på sommaren och då hade han lärt sig. Men i varje fall så åkte vi runt till de här tre teamen. De var ju bara mellan tre och sex, sju åkare per team. Fråga om vi kunde få träna med dem och det var bara nej, nej, nej. Nu hade vi ett stort problem här. Nu har vi liksom jobbat hela sommaren och skulle ligga och träna där vi hade ingenstans att träna. Så vi åkte runt och åkte lite fri åkning och pratade med folk.

Pistmaskinsföranden verkar lite trevliga faktiskt. Så Rejda och jag var nere i byn på eftermiddagen där och handlade en backbärs och en flaska schnapps. Nästa morgon klampade vi in i pistmaskinsgaraget och fram en backbärs och en flaska schnapps och frågade om vi kunde få en egen träningspist. Jawoll! Inga problem. Så vi fick allra längst upp på glaciären. Det var små poni -liftar allra längst upp.

Alla längs mot kanten på glaciären, som vette mot Pittstal. Det var ett riktigt stup på sidan om där. Det var en av österlikarna som tappade en skida en gång. Den hamnade en 200 meter längre ner, så den var borta. Men det slutade med att vi hade publik där uppe. Vi hade byggt jättestora hopp. För vi hade aldrig åkt över sådana här hopp som de har i proffstorun i banorna. Så vi tänkte att vi måste vara extra höga för att träna på dem där.

Anna (10:15)
Mm.

Neste.

Gunnar Bergstedt (10:32)
Det var ingen som tänkte på att om man ligger där och kör i två månader så kanske man får riggbesvär av det. Och sen alla som inte fick träna med de här tre teamen där, de var ju med oss. Så vi var ju en 30 pers där. Det var japsar och det var sydamerikaner och det var nordamerikaner, kanadensare, österrikare, svenska, norskar, spanjorer, allt möjligt. Vi fick ju publik.

Massor med publik alltså. Det var ingen som var nere hos den etablerade lagen. Det berodde ju lite på att vi hade höga hopp och sen hade vi de här japsarna som kraschade hej vilt där. Efter ett tag, vi var ju tränat tills lifterna stängde hela tiden. De här etablerade teamen de gav sig vid lunch för då var det lite slaskigt på glaciären. Men vi körde tills lifterna stängde.

De börjar bli lite oroliga i de här etablerade timmen. På eftermiddagen börjar de åka lite friåkning bredvid för att se vad vi höll på med. Sen börjar vi få slut på slalomkäppar. Rejdar och jag drog ner i dalen tills vi hittade någon lämplig skog. Han stod och vakta så det inte kom någon bonde och jag var nere i skogen och högg fler käppar.

Det var enkel lösning på den tiden. Och sen fick vi slut på pengar. Så vi drog hem och fortsatte att jobba så att vi skulle ha tillräckligt med pengar för att ta oss till Nordamerika som var målet. Så vi missade de första tävlingarna som var nere i Alperna då. Den första var faktiskt i Sölden så alla undrade ju vad det var för idioter de där två som hade legat där och tränat i två månader sen bara försvann när tävlingarna började. Men sen dök vi upp på tävlingarna i Nordamerika och... Ja, jag hade ju aldrig...

Anna (11:51)
Mm.

Gunnar Bergstedt (12:03)
var i Amerika och jag var dålig på engelska också så jag kom på flygplatsen i John F. Kennedy och skulle ta mig till LaGuardia i New York och flyga vidare mot Denver. Och fick ta in taxichaufför som det enda han kunde var snygga svenska flicka.

Anna (12:18)
Hehehehehe

Gunnar Bergstedt (12:22)
Han tog mig dit i varje fall och sedan flög jag vidare och hamnade på flygplatsen i Denver. Jag skulle vidare med buss upp till Dale där första tävlingen var. Men jag visste inte hur man fick tag i någon hotell eller något sånt heller så jag sov där på flygplatsen och hittade någon soffa på en nedervåning där som såg rätt bekväm ut. Men så kom vakterna mitt i natten och där fick man inte sova. Så jag bara läggade sig ner på de obekväma stolarna uppe i väntsalen.

Sen var det bara att åka upp och börja köra tävlingar. Det är ganska hyfsat. Jag körde mot en världsmästare första omgången. Han var två porta före mig ut ur starten men jag vann tävlingen. Eller jag vann...

Anna (12:53)
Hur gick tävlingen?

För det var också allt, det var parallelltävlingar eller hur?

Gunnar Bergstedt (13:07)
Allt var parallellslan. Körde faktiskt parallellstörtlopp. Några stycken bara. Det var lite tufft i början. Det var lite omställning. Man var ganska grön fortsatt.

Anna (13:22)
Hur länge var du i Nordamerika och tävlade? Åtta år.

Gunnar Bergstedt (13:27)
Åtta år. Åtta år. Mot slutet där så var ju tvåan på provstoren sammanlagt ett antal två år och ett år nere i sydamerikanska provstoren också.

Anna (13:37)
Men vad har hänt med den här toren nu då? Vad roligt, men den har lagt ner någon gång.

Gunnar Bergstedt (13:43)
Den är på väg tillbaka.

Ja, de hade en storsponsor och när den sponsoren drog sig ur så kollapsade hela alltet. Det var någon gång i början på 90 -talet. Mitten på 90 -talet. Men nu är den igång igen och det var faktiskt ganska mycket världskupåkare som var med och åkte på finalen. Det började bli 100 000 dollar tävlingar. Ja, och det var roligt alltså för att...

Anna (14:05)
Vad roligt!

Gunnar Bergstedt (14:11)
Det var en väldigt lustig samling folk som hamnade på den här proffstoren. Det var mycket åkare som inte passade in i strukturen, i landslagen och så vidare. Mycket original. Det hände mycket saker. Man skulle kunna göra en film om vad som hände kring den här proffstoren och ingen skulle tro att ens hälften var sant. Jag tror inte jag ska dra...

Anna (14:21)
Vad härligt!

Det är alltså en perfekt sån här feel -good -film. En julfilm.

Gunnar Bergstedt (14:38)
Jag tror inte att den hade blivit... Jag tror att den hade blivit X -rated för det första och sen... Och sen... Det var mycket historier. Det hade blivit en väldigt bra film. Det hade blivit väldigt mycket tillökning av Tärningsåkare efter den filmen.

Anna (14:41)
Mm, så pass.

Men hur kom du in på hur kom det sig att du gick från proffsåkare till att dra igång och tillverka kläder och material till hela skidbranschen?

Joel (15:00)
Ja.

Gunnar Bergstedt (15:06)
Det var så här att jag bodde i Winterpark i några år och min granne hade en liten sweatshop där de sydde väskor. Vi hade mycket diskussioner om de här väskorna och jag hade åsikter om hur väskorna var konstruerade för att jag använde väskor när jag reser och så vidare. Plus att jag har sytt en del. Jag hade syslöjd och hade sydd en del egna kläder hemma också.

Anna (15:12)
Mm.

Gunnar Bergstedt (15:31)
Sen var han osams med sin partner så de splittade upp och han var på jakt efter någon som kunde hjälpa till och finansiera verksamheten. Så han frågade mig om jag var intresserad av det och att gå in som partner. Och jag hade inte så mycket att göra på sommarhavnåret. Jag åkte aldrig hem på somrarna, jag var ju där fem år i streck. Jag var ju nästan en amerikan. Så jag hade inte så mycket att göra. Ja, ja, ja.

Anna (15:52)
Lärde du språket?

Gunnar Bergstedt (15:57)
Så jag hoppade in i det där och det var jag som var mest lagd åt sömnads hållet till då och började hålla i produktionen. Handsköter försäljningen och inköpen av råvaror och så vidare. Och i den vevan då så hade jag en kompis som också tävlade på Prostoren tidigare. Hans bror var vicepresident på Spider skidkläder.

Han flyttade ner till Taos i New Mexico och fick drog - och alkoholproblem. Hans bror tog hem honom och satt på avgiftningscenter. När han kom ut därifrån kom han ner till mig. Då sa han att han hade en idé. Han ville göra en mjuk kasettväska för musikkassetter. Han hade en hård plastdel som han ville ha sydd in i en mjuk ytterdel.

Vi satt några kvällar där och sydde lite olika alternativ. Till slut så kom vi fram till att det blir nog helt okej. Så hade han en idé då, han ville kalla det här företaget för Case Logic, alltså ett logiskt... ...logisk väska. Och så hade han en grekisk tänkare, Tänkar Gud, som han ville ha med i loggan. Så jag ritade den här loggan och så gick han och registrerade företaget. Och sen gjorde vi...

första 30 väskorna av ett fullt grönt tyg. Vän som hade den här stoppade skumgummi i baksidan. Han gick ut och skulle sälja den där och det gick trögt. Det var knappt samvart av med dom där så det var en dålig idé att han skulle lägga det hela på hyllan och studera vidare. Men min partner var full i fan, vi hade lite mer av det fula gröna tyget på lager och han sade till

Jamie där att du Jamie vi har köpt det där bara för dig så du måste faktiskt använda upptrycket. De bråkar ett tag och till slut så gick han med på att göra det. Han lägger en ny order så vi tillverkar en 30 40 väskor till och han var ute och sålde de där och det gick lika trögt igen. Men de sista fem sålde han till ett litet postordervöretag i Boulder. Då hade han lagt ner det hela avklarat och han studerade vidare. Men två månader senare så ringer det här.

på postordervöretaget och vill beställa 40 till sådana här väskor. Då kom han ner till mig och frågade om Gunnar kan du få tag i lite mer sådant här tyg, fast gärna en annan färg. Ja, så det gjorde vi och sydde upp en väskor av Oddismarte större och större och större order. I slut var det full fart på det och han kom in på Walmart.

med världens största företag numera och lärde känna han ägaren som var ett riktigt aschle ganska väl och ja, åtta år senare då när han hade jobbat dag och natt med det där så sålde han företaget och då hade han en omsättning på 40 miljoner dollar. Så han gjorde The American Dream. Men under tiden där så nådde jag slutet på min tävlingskarriär.

Anna (18:45)
Vad roligt!

Gunnar Bergstedt (18:56)
och flyttade hem igen. Men under den tiden också så hade ju Spider då som klädsponsor. Och de... eller jag sydde om mina skidbyxor, mina slalambyxor för de hade bara... det var midjebyxor jag tyckte det var lite obekvämt och liksom har det hårt åtsittandes kring midjan. Och de byxorna jag hade i landslaget de var med hängslen. Så jag sydde på en överdel.

Anna (19:01)
Mm.

Gunnar Bergstedt (19:24)
på de där byxorna. Det har varit så populärt så att Spider bestämde sig för att producera byxorna på det sättet framöver. Så de har varit så. Och sen vart jag involverad i utvecklingen av farträkter. För de hade bara vanliga ostoppade farträkter och så ville de ha i skydd. Så då höll jag på att krångla med dem vart skydden skulle sitta och så vidare.

När jag slutade tävlar och flyttade hem till Sverige så frågade de om jag ville bli distributör för Spider i Sverige. Egentligen var jag ganska leds på skidåkningen efter att ha skidit i 200 dagar om året, ett antal år. Och ville helst inte hålla på med det. Men jag hade inte så mycket annat vettigt för mig. Till slut tackar jag ja. Jag hade ingen erfarenhet av att vara säljare heller. Nej, jag har aldrig varit någon sån här säljartyp.

Nu hamnade jag i varje fall med det där och det var ju bra grejer. Så jag åkte runt och kände Thomas Ringbrandt till exempel i Tärnaby och han hade sportshoppen där så jag var där och sålde in lite grejer. Men jag måste säga att det var väldigt amatörmässigt när det gäller försäljningssidan. Men där kom jag igång i varje fall med det. Och Spider var långt före sin tid, alltså de hade ju funktionsmaterial.

Entrant, innan Gore -Tex verkligen kom in på svenska marknaden. Folk var väldigt skeptiska till det här high -tech, nej det var impregnerade mover -kläder som gällde. I början gick det lite trögt, men jag såg att det fanns en marknad för sådana här kläder som vi inte riktigt kom åt med Spiders upplägg. Man hade gjort en team -kollektion, där barn - och vuxenkläder kunde kombineras i klubbens färger.

Anna (20:48)
Mm.

Gunnar Bergstedt (21:09)
och man kunde komplettera nästa år och nästa år och nästa år. Någonting sånt fanns inte utan man köpte in det som fanns i butikskollektioner köpte in lite extra som man hade för kompletteringar nästa år och sen det var bara dags att köpa någonting nytt när det var dags nästa gång. Så jag försökte presentera den där idén för Spider och de tyckte att det såg väldigt bra ut och jag hade ju baserat allting på existerande Spider modeller men kapat bort allt onödigt tingeltangel som bara kunde gå sönder.

Anna (21:36)
Mm.

Gunnar Bergstedt (21:38)
under hårt användande. Och Spiders sa det att det ser bra ut Gunnar men vi har faktiskt inget behov för en sådan här kollektion. Vi säljer den vanliga butikskollektionen och det funkar andel superligt och vi har inte resurser för att starta upp en ny kollektion på det här sättet. Nästa år var jag lite smartare och pratade med, lobbade lite med alla de andra europeiska distributörerna. De såg ju samma öppning som jag såg.

men kunde inte komma åt den där för att det gick helt enkelt inte. Barnkläderna såg inte likadana ut som vuxenkläderna och kompletteringarna nästa år kunde du glömma. Det var helt nya färger och så vidare. Då gick vi dit allihop och då gick han med på det, Spidey -presidenten där, David Jacobs. Det låter intressant då men vi har fortfarande inget behov för det här.

Men vi kan göra så här, vi kan göra på Commission basis. Du Gunnar då som har lite erfarenhet av textilbranschen och det var din idé från början, du får hålla i det här. Så säger vi att vi har 13 % kommission på all försäljning och du får leta reda på någon fabrik som kan producera det här. Ja, sagt och gjort.

Så jag började rugga fabriker, så jag ringde runt i Sverige och där garvar de åt mig och sa, du är lite sent ute i textilindustrin och har flyttat härifrån. Jag frågade, vart har den flyttat då? Proa Finland eller Baltikum. Så jag tog kontakt med finsk -svenska handelskammaren, fick en lista med finska syfabriker och skickade fax till ett antal av dem. Fick svar från en av dem, det var Terenit.

Anna (22:55)
Ja.

Mmhmm.

Gunnar Bergstedt (23:17)
Så jag åkte upp till Terenit och besökte dem. Uppe i Terviärvi. De skulle kunna göra det där men det var väldigt vaga svar med leveranser och så vidare. Allt berodde på vad de fick för andra order och så vidare. Då hade jag fortfarande inte berättat om de möjliga fem miljoner färgkombinationerna och fjorton storlekarna på en modell och så vidare. Det var ungefär samma priser som att tillverka i Hongkong.

Jag pratade med en av mina leverantörer och han sa varför pråkar du inte Baltikum eller Polen? Jag känner ingen där. Så om du får en adress här så tog jag kontakt med en finne som hade fabrik i Polen. Det var ju...

Jag skickade över den provjackan jag hade, den spiderjackan, och det var liksom en tredjedel av priset mot vad Tere Gervy, Terenit hade offurerat, så det var ingen snart om saken. Så jag åkte ner till den där fabriken i Polen, åkte förbi Berlin när de här ryska trupperna höll på att evakuera Tyskland, Öst Tyskland där. Jag åkte förbi massor med militärfordon på väg in i Polen och kom över gränsen och allting var bara grått. Det var inte målafärg någonstans.

Det var en kontrast att komma ifrån Nordamerika, då in bakom Järnberga i Dåen. Intressant. Och i den här fabriken då som jag kom till där, så sydde de Pick Performance och SOS för fullt. De sydde ju åt massor med svenska skidmärken. Och jag lärde känna en polska joint venture partner de hade där nere för att de pratade lite tyska. Och...

Anna (24:29)
Mm.

Gunnar Bergstedt (24:55)
Ja, men de hade inte tid. De var sena med produktion. Jag skar till mönsterbitar till prover och så vidare, men de hade inte tid att sy dem då. Så jag var tvungen att åka hem efter ett antal dagar och de sa att du får proverna nästa vecka. Men det tog liksom tre veckor innan proverna kom. Och de var så dåligt sydda så att jag hade inte kunnat betala någon för att ta de där plaggen. Och då ringer han på polska.

Joint venture partner är där nere och frågar hur det går. Så han sa att det går lite dåligt. Dina prover var inte nån vidare. När de insåg att det var lite mer komplicerat och syre så gick priserna upp också. Så han sa att det inte ser positivt ut faktiskt. Då säger han att han har en byggnad till här nere. Som jag hade tänkt göra en bilverkstid där i men vi kanske kan starta en syrfabrik till.

Så jag åker ner till Polen igen och vi tittar på den där byggnaden som är alldeles för liten. Sen ja men jag kan bygga på den. Så vi beslutar oss för att jag ska fixa till det här med ordrar och symaskiner och han fixar fabriken och så vidare. Så vi kör på.

Anna (25:53)
Bara möjligheter.

Gunnar Bergstedt (26:07)
I slutet på mars så har vi 1 500 plagg på order och det var ganska bra för oss en helt ny kollektion och första året. Jag räknar med en liten spurt vi hade order deadline första maj så skulle vi kanske kunna komma upp i 2 eller 2 500 plagg. Första maj hade vi 11 000 plagg på order. Det var en fjärde

Anna (26:26)
Vilket årtal är vi på nu? 79 94.

Gunnar Bergstedt (26:32)
URKÄKTA, 94. Det var en fjärdedel av Spiders hela omsättning. Helt plötsligt sådär. De hade inget behov av det här och de beställde massor av nordamerikaner också. Nu återstår det att få igång den här fabriken. Det var inte så lätt. Det tog tid.

byråkatikvarnarna malde på och han höll på och jobbade länge på lacken där och någon gång i mitten på september så fick han klart som kunde börja anställa folk. Men nu var de sena i granfabriken där igen med Pick Performance och SOS produktionen så alla de sömmerskorna vi fick tag i, de åkte in i den produktionen för att få fram grejer i tid. Det hade bara några sömmerskor där nere.

ännu värre var att banken backade över precis innan vi skulle starta fabriken också. Jag hade pratat med dem i över ett års tid och allting var grönt. Men sen när det väl kom till Kritan så nej, öststaterna var livsfarligt. Textil hade ju försvunnit från Sverige. Det var en dålig industri och sport var definitivt dåligt. Så nej, det var bara nej, tyvärr. Då hade vi ingen finansiering heller. Så Spider gick in och betalade sina order i förskott.

Flera av Spidey distributörerna öppnade bankguarantier och min svärfar gick in och garanterade ett lånhann också.

bara att tuka bort det där.

Det var väldigt knappt med finansieringen. Vi fick slut på råvaror hela tiden. Exempelvis blickslås var svårt, för det är speciella längder på blickslås. Jag beställde in grejer med TNT Express. Det kom till flygplatsen i Warszawa och var tvungen att tullas in därifrån.

Så då åkte jag och en polack som jobbade på firman där som kunde lite engelska. Vi åkte till TNT i Warszawa, fyra timmars bilväg. Fick instruktioner på vart på flygplatsen vi skulle gå till Tullen. Och stod i kö i två timmar i en kö för att få reda på vilken kö vi skulle ställa oss i sen. Stod i kö där i två timmar.

Innan de frågar efter vårt tullregiseringsnummer så lämnar vi fram pappren av och säger men det här är fel tull. Ni har ju för postnantullen det här är Varsava tullen. Frågan är men det är ändå tullpapper. Nej det gick inte. Så då var vi åka hem igen. Så nästa dag åkte vi dit igen gjorde om samma procedur. Nu hade vi fått papper från Varsava tullen.

och kom till tredje kön och då var det dags att betala. Det var bara cash som gällde och det var lite dyrare än vad vi hade räknat med. Så vi var några slott i Korta. Vi gick inte och betalade med kreditkort, inte med check, ingenting. Så då bara åka hem igen. Tredje dagen åkte inte jag med. Då skete jag och fick polacken åka själv. Jag var så förbannad. Sen skickade jag blickslås till Frankfurt order i Tyskland på tyska sidan av gränsen.

Anna (29:11)
Hehehehe

Gunnar Bergstedt (29:26)
Postarestante och sen åkte jag över dit och stoppade in blickslåsen under säten och bilväggarna och smuggla in i poolen istället. Och sen sötte vi på mer problem det var sent allting och till slut sa jag till min partner att vi måste få igång mer produktion. Det är massor med grejer här och vi måste få igång mer produktion.

Anna (29:32)
Smart.

Gunnar Bergstedt (29:48)
Men vänta så.

Till slut hade vi fyra fabriker igång som sydde åt oss. Men inte efter att vi hade flera distributörer som kom över och var lite oroliga för att det kom aldrig några produkter ur fabriken. De hade gått in med bankgarantier. När fransåsen gör klart för våra partner att det här är katastrof om det inte kommer grejer i tid. Då får han en hjärtinfarkt.

Så nu är jag själv där, nu är han på sjukhuset. Han får tag i en polsk dam som kan någonting om textil som pratar tyska. Så vi åker runt och raggar fabriker till slut har vi fyra fabriker igång samtidigt. Och en av dem ligger alldeles vid tyska gränsen. Jag hade ju trott att det skulle vara lite fräschare närmare gränsen men det var ju tvärs om. Utan någon anledning så trodde ju Polacken att...

Det var ingen idé att göra så mycket där för att tyskarna kommer bara att ta tillbaka det. Det hamnade som mitt i Ryssland. Fabriken låg i källarplanet i ett stort grott betong hyreshus. Det var ingen värme någonstans. De hade slöa verktyg att jobba med. Och ingen pratade engelska eller tyska eller svenska. Det var teckenspråk och det var...

Anna (30:39)
Mm.

Gunnar Bergstedt (31:05)
rita och sätta mig vid symaskinen och visa hur saker skulle passa ihop. Det här var intressant. Intressant och sen skulle jag ibland då göra kombinerade turer då och åka till den här fabriken med råvaror och samtidigt åka över och smuggla in blickslås ifrån från Frankfurt åder. Så då kom jag ut i gränsen och hade bilen full med råvaror och jag kunde ju inte åka över gränsen med alla råvaror. Så då bara åka ut i skogen och lasta ut av det i skogen och täcka.

Råvarorna därmed antingen löv eller med snö, beroende på vilken årstid det var. Och sen åka smuggla i överblickslåsen och sen åka in i skogen och hämta grejerna och sen åka ner en timme söderut till fabriken och lasta utav allt det här.

Anna (31:46)
Men nu är det fortfarande Spider. När blir det Beyond?

Gunnar Bergstedt (31:50)
Ja, det är en bra bit senare. Sen i varje fall så löser vi det där. Vi var väldigt sena med den här produktionen. I början på mars var det sista klart. Och det var inte någon vidare kvalitet på det heller. Och jag var övertygad om att det hela skulle gå åt pipan eller i varje fall att det skulle bli väldigt mycket mindre produktion nästa år. Så jag var beredd på det värsta.

Anna (32:14)
Mm.

Gunnar Bergstedt (32:16)
Men det kom lika mycket ordrar ändå, för det här var den första team -kollektionen som fanns i världen. Så de hade inte så mycket annat val. Och andra året så fungerade produktionen. Då hade vi liksom kört mer fabriken på en fjärdedels hastighet och bara kört kvalitet, kvalitet, kvalitet. Och sen ökade det på allt eftersom och sen var det lite farträkter.

Anna (32:17)
Mm.

Gunnar Bergstedt (32:40)
För det hade Spider tillverkat i Japan tidigare, men de var dyra. Och vi lyckades göra farträkter till halva priset. Så kom den produktionen dit också. Men sen såldes Spider till en investmentfirma. Och då började saker kärva till lite grann. Och det där var i 1999. Och då tog vi beslutet att nej, det var nog bäst att starta eget.

Då startade vi Beyond X i 1999. Då hände en sak med hans joint venture partner. Min bror var i Hintertux på ett träningsläger. Så ringade han mig och frågade om jag tillverkade våra kläder med andra varumärken på. Nej. Men han hade sett ett polst i universitetslag. De såg ut precis som mina kläder men det stod något annat på dem. Så vi gjorde ett oannonsenat besök i fabriken. Och mycket riktigt sitter de och syr.

Anna (33:22)
Mm.

Gunnar Bergstedt (33:33)
andra kläder med våra mönster och våra råvaror. Det blev kalavalik. Och sen blev det advokater och allt möjligt. Han låste in våra symaskiner och våra råvaror i fabriken. Det var totalt kaos. Men då bestämde vi oss för att då är det dags att starta helt i eget.

Nu var det så i Polen att det fanns en lag som gjorde det omöjligt för mig att starta en konkurrerande verksamhet utan hans tillåtelse. Så det är min fru som äger vår fabrik i Polen. För hon var inte delägare i den första fabriken. Så vi åkte runt i nordvästra Polen och letade efter lämpliga ställen. Nu hade vi lärt oss lite hur det fungerar i Polen och insåg att vi skulle inte ligga för nära stora städer och inte nära stora huvudvägar.

Anna (33:58)
Mm.

Mm.

Jeste.

Mmm.

Gunnar Bergstedt (34:22)
för där går priserna upp för fort. Så vi hade en tis olika ställen och så hade vi en polkdame som skrev till borrmästarna och berättade vad vi var ute efter att vi skulle starta en syfabrik och behövde anställa kanske 50 och kanske upp mot 70, kanske till och med 100 sömerskörs och småningom. Det var ganska intressant för flera stycken men det var bara en som verkligen hörde av sig.

Den låg uppe i norra eller nordvästra Polen, en och en halv timme ifrån Färjan. Vi åkte ner dit och de skulle ha en exekutiv aktion på en lokal som låg en bit utanför stan. Vi åkte upp dit och tänkte att det var stort, det var ganska nedgångigt, det var gamla stall som hörde till ett slott som låg alldeles bredvid.

Men vi var där och det var massor med folk där och de skulle ha en aktion men det var en skriftlig aktion. Det visade sig sen då att det var viktigt för den här kommunen att ha någon som kunde anställa mycket folk och speciellt kvinnor för de hade 40 procent arbetslöshet i den här kommunen och de hade inga arbetsplatser egentligen för kvinnor. Så vi lyckades få det här trots att fastigheten var

registrerad som jordbruksfastighet och utlänningar fick inte köpa jordbruksfastigheter i Polen. Men de fick egendomen omklassad till industrifastighet och jag fick tag i en pensionerad advokat som var fantastiskt bra. Han var billig också och de körde över min partner, min andra partner där i första fabriken ordentligt. Det slutade i varje fall med att han sade att rättssystemet i Polen är sådant.

Anna (35:53)
Mm.

Gunnar Bergstedt (36:03)
Ni kommer inte att vinna i varje fall inte på kort sikt så att det bästa är att göra en deal. Så vi gjorde en övergångsdeal under tre års tid som vi skulle trappa ner produktionen i våran första fabrik samtidigt bygga upp produktionen i våran andra fabrik och då har vi tvugna att lämna en massa maskiner i den första fabriken också. Det där var lite tur för att vi hade inte kunnat starta upp helt från scratch utan

Anna (36:04)
Mm.

Mm.

Gunnar Bergstedt (36:28)
deras kunskap om hur man startar en fabrik. Men jag hade ju spenderat väldigt mycket tid i fabriken och lärt mig mycket om hur det fungerade i Polen. Så vi startade i mindre skala, hade en 10 -15 sömmerskor till att börja med och sen växte det allt eftersom. Idag är vi ungefär 60 sömmerskor, 60 anställda i fabriken. Vi har varit mer än fabrik, ja.

Anna (36:40)
Hur många har du idag?

Det är en fabrik fortfarande.

Gunnar Bergstedt (36:52)
Det var fler inom pandemin men internationellt har ju marknaden tagit rejält med stryk internationellt. I Sverige och Norge har det ju varit fantastiskt bra för att ha varit pandemi i år. Men vi är ju unika i världen faktiskt. Och de har inte återhämtat sig heller så värst mycket internationellt.

Anna (36:53)
Mm.

Precis.

Nej, men det här med att företag kan ha möjligheten att köpa kläder och fylla på och så vidare och likaså klubbar. Vad har du haft för betydelse för branschen? Tänker du?

Gunnar Bergstedt (37:24)
Ja, det är ju så alla teamkollektioner fungerar nu för tiden. Vi har lite problem med att det finns ett antal sådana här aktörer som säger att de kan göra precis allt som Beyond X kan. Men de äger inte en egen syfabrik. Då är de beroende av andras minimum och andras regler för hur saker kan produceras och annan produktion som ligger och blockerar produktion.

Du kan tänka dig själv om du har kunder som kommer in med 1000 plagg av den modellen 600 plagg av den modellen osv 10 000 av det Sen kommer du med en team kollektion med kanske 1000 plagg eller 2000 plagg men med kanske 300 olika färgkombinationer och massor med olika storlekar Vart hamnar det i produktionen?

Anna (38:05)
Ja, precis. Det är väldigt praktiskt om man som arbetsgivare kan beställa extra smålbyxor med extra korta ben eller extra large med extra långa ben om man har de behoven.

Gunnar Bergstedt (38:22)
Ja, det kan man. Och långsiktigt så är det ju ekonomiskt bra också. Därför att du kan liksom hålla en uniform intakt i många många år. Alltså vi garanterar att du kan komplettera i minst tre säsonger framöver. Men det är ofta som det går fortfarande sex eller sju säsonger framöver. Och det är faktiskt till och med så att vi tar med oss plagg tillbaks till fabriken under våren för reparation. Till en rimlig kostnad. Då går det att förlänga det ytterligare.

Anna (38:42)
Ja. Precis.

Gunnar Bergstedt (38:52)
Men tyvärr är det ju så att modeindustrin är ju precis tvärs om. Den vill ju helst att folk ska köpa så mycket nytt som möjligt hela tiden. Och de är ganska bra på att påverka genom media och sociala medier och så vidare, speciellt ungdomar. Och jag är egentligen utav den åsikten att mobbing beror i stor utsträckning på modeindustrin.

eller en hel del mobbing som har att göra med klädesval och så vidare har att göra med modeindustrin. Det är ganska fult egentligen. Man försöker pracka på folk och göra så att man känner sig tvingad att köpa nytt hela tiden för att man ska hänga med i modersvängen. Vi är tvärs om.

Anna (39:30)
Ja, men det är precis. Det är lite samma som att ha en laguniform. I den åldern är det viktigt att se likadan ut. Att känna igenkänning bland sina kompisar. Det är ibland innan man har kommit på sin egen stil. Hur hittar du rätt? Men, ja, jag har en fråga sen.

Gunnar Bergstedt (39:42)
Ja.

Ja. Sen är vi... Sen kan jag säga så att vi är lite för dåliga på att marknadsföra hur långsiktiga konsekvenserna är av det här. Och sen är det inte så många som tänker långsiktigt. Jag tycker det är alldeles för få idag som tänker långsiktigt. Kanske med ekologiskt tänkande nu att det börjar bli lite viktigare att använda begagnade, återanvända begagnade grejer och så vidare. Så det kanske håller på att vända.

Anna (40:15)
Du berättade innan att du sydde ganska mycket själv. Hur mycket syr du idag när du får en idé?

Gunnar Bergstedt (40:15)
Men det var mycket slit och släng innan. Fortsätt nästa fråga.

Nej, inte så mycket. Jag gör det mesta på datorn faktiskt, ritar i datorn. Och jag har sådana här mönstergraderingsprogram också. Jag har inte hunnit lära mig de helt dåligt. Och jag hade en dam som lärde sig det här i fabriken. Sen råkade hon tyvärr få cancer och dog idag. Så. Och jag är runt och reser för mycket så jag hinner inte sätta mig ner. För det är ett riktigt kad -kam -program med en textil anpassad. Så det är lite mer avancerat.

Anna (40:46)
Vad spännande. Men.

Ja, jag vet. Det är roligt. Men en klubb hör av sig eller ett företag så säger man de här färgerna vill vi ha. Hur går det till när man från man ringer till man har en idé tills man har sina kläder i en kartong på lastkajen?

Gunnar Bergstedt (40:52)
Men det är jag som gör alla mönster från scratch.

Ja, först måste vi få lite hyfsad information, kanske vilka pantoner färger man jobbar med eller vill vara i närheten av. Sen ser vi vad vi har för standardfärger i lager som skulle kunna passa. Sen måste man fråga om de vill ha någonting som ska se sportigt ut med mycket kontraster eller någonting som är lite diskretare, stilrenare. Och sen...

Anna (41:08)
Mm.

Gunnar Bergstedt (41:33)
loggor och så vidare. Och sen får vi göra ett antal förslag på ritade förslag då som kunden får ta ställning till då. Och sen när de är klara med det så kan vi producera upp ett prov eller om de är för sent ute så kan vi gå igång och producera. Klaggsen ser ut så på riktigt. Och sen går det att komplettera. Alltså går att komplettera året runt hos oss. Till och med att du kan lägga en order.

i januari, början på januari får den levererad i mitten på februari. Det är lite skillnad mot så som det normalt funkar med textilproduktioner och jag vet att en av våra största konkurrenter nu har order deadline i januari för leverans i november och ändå kommer en del av grejerna först i februari.

Anna (42:14)
Just det. Men om man vill ta kontakt med det, om man har funderingar på sådana här saker, är det via hemsidan i bästa sättet eller hur?

Gunnar Bergstedt (42:30)
Det bästa är att ringa. Hemsidan skulle nog kunna vara bättre. Personligen är jag lite grann emot all digitalisering för att man förlorar den personliga kontakten. Det är därför jag är ute och reser så mycket. Jag är ute och besöker kunderna och lär mig väldigt mycket från kunderna. Exempelvis när det gäller skidanläggningar.

Anna (42:52)
Jätte.

Gunnar Bergstedt (42:53)
arbetskläder så får jag väldigt mycket feedback, speciellt från skidpatrullen. För de är mer tekniska och de är också problemlösare i sitt arbete hela tiden. Så de har mycket idéer. Så jag kan nog säkra att våra kunder är egentligen våra produktutvecklare. Jag har ett bra exempel här från Stöten där Liftservice var missnöjda med sin tyg eller klädleverantör.

För de helt enkelt inte fick leveranser som de skulle. Kläderna var det inget större fel på, men det var sena leveranser. Så de var ute efter något annat. Skidskolan och Liften har våra kläder, så då sa de, kolla med Beyond X, de är bra att jobba med och de levererar i tid och så vidare. Så de gjorde det och kom överens om att de skulle beställa våra kläder. Vilket de sen gjorde.

Men så var det en arbetsväst som den här konkurrenten till oss har som de var väldigt kära i och ville ha fråga om vi har en sån också. Nej, så det har jag inte tyvärr. Men jag funderar på att göra en sån där i flera år. Men kan jag få låna den därut av er? Ja, inga problem. Så jag fick låna den och utgå ifrån den för att göra en ny modell. Två veckor senare kommer en av deras anställda förbi kontoret här.

med en laddad sån här väst full med verktyg så att jag ser hur den används. Och sen säger han, när du ändå håller på med det där, är du intresserad av lite produktutveckling? Pellklart. Så han hade en hel lista med grejer som inte var så bra med den här västen från vår konkurrent. Och många av de grejerna har vi fixat och sen ytterligare några saker som har kommit upp från andra skidområden senare. Så nu har vi en...

Alltså det verkar den bästa arbetsvästen som finns på marknaden. Men det är för att vi har lyssnat och fått bra feedback från våra har utvecklingen gått framåt. Nu är det inte bara infärgade tyger som finns på lager utan det går ju faktiskt att digitalt trycka våra plagg också. Och då finns det ingen begränsning för hur man kan få ett plagg att se ut.

Anna (44:40)
Ampassat.

Det var faktiskt precis det jag skulle säga. För jag vet att digitaltrycket ligger varmt om hjärtat. Med alla mönster och allt man kan göra.

Gunnar Bergstedt (45:09)
Vi är ganska unika på det. Nu finns det ju andra som gör det också men det är nog ingen som gör det på det sättet och så flexibel som vi gör det. Och det kommer egentligen sig av att digitaltryck har ju vi gjort på Alpina farträkter i många år nu och har en ganska stor digitaltryck eller sublimeringstrycksverksamhet. Då kan vi lika gärna använda den för att trycka nummervästar, portflaggar och varför inte skidkläder också.

Anna (45:32)
Det har varit superkul att prata med dig Gunnar, men jag tror inte att vi ska fortsätta så jättelänge till. Vi brukar avsluta podden med att man berättar ett extra kärt skidminne.

Är det

fram i panngloben? Du började ju också bra med skidskoliminne.

Gunnar Bergstedt (45:53)
Den slår.

Anna (46:02)
Den är inte egen podd.

Gunnar Bergstedt (46:02)
Ja, men jag har så många sådana här så det är svårt att välja bland.

Joel (46:05)
Jag var nyfiken på den här proffstoren, du sa ju att det fanns en hel film där. Har du någon favoritminne från den? Sessionen?

Gunnar Bergstedt (46:15)
Det finns ingen film, men jag skulle gärna vilja göra en film om toren. Och försöka väva in många av de här episoderna som hände under de här resorna. En del som jag var med om, men andra som man hör talas om.

Joel (46:19)
Mm.

Gunnar Bergstedt (46:31)
Det lustiga var att varje helg så sammanstrålade alla åkare på tävlingsplatsen. Under veckorna så försvann de ut över hela Nordamerika. Sen bara svitsch tillbaka till nästa tävlingsplats. Det hände massor med märkliga saker. Många som hade lite run -ins med skeriffen och såna här saker också. Hade man kunnat gjort den där, inte i Hollywoodstuk utan mer europeiskt stuk på ett bra sätt.

Och det var ju faktiskt några av de här profsen som faktiskt dog också. En av dem var ju skjuten av sin flickvän i badkar i Aspen.

Anna (47:02)
Oj. Det var ett minne vi inte såg komma när vi började.

Joel (47:06)
Nu är det slut.

Gunnar Bergstedt (47:13)
Nej, han var ju faktiskt den som fick proffstoren att växa till ordentligt. Han var en stjärna i amerikanska landslaget, Spider Savage. Han var lite så här Hollywood gick hem bland damerna och under hans tider så växte torren av väldigt och det var mycket sponsorer som kom in. Och jag var inte medveten om det här förrän långt långt senare, faktiskt bara för något år sedan.

Då hamnade ju någonting som hette Bob Beattie Race... Vad heter det? Det var nån sån här foundation som värnar om att få in unga skidåkare i sporten. Bob Beattie var han som drev provstoren. Han var tränare tidigare för det amerikanska landslaget. Faktum är att en gång i tiden så var vi...

som min far var nerifrån Bergtesgaden i söder av Tyskland så var vi på en världskupptävling i Bergtesgaden. Jag kommer ihåg för att den där backen var trampad, isad och trampade, det var blå is i hela backen. Då såg jag de amerikanska åkarna där med sina typiskt amerikanska tröjor. Det var utan stoppning på den tiden men de var vita och navyblå och lite röttig och sedan hade de där stjärnorna amerikanska

flaggbanerets stjärnor på ärmarna. Och faktum att en av dem som var med och åkte där då, och det var säkert han som jag kommer ihåg med långt hår, det var just Spider Savage. Som sen var den som byggde upp toren då, som sen jag kunde livnära mig på ett antal år och bygga upp den här karriären från. Och det är lite lustigt hur man inte planerar

Anna (48:54)
Precis.

Gunnar Bergstedt (48:57)
utan hur saker bara faller på plats. Och hade jag inte hamnat i den här diskussionen då med mina tränare i Gällivare och helt plötsligt bara... Eller hade jag inte åkt upp med Redar i liften någon dag innan så hade jag inte fått den utväxlingen utav det samtalet med mina tränare och då hade säkert livet sett helt annorlunda ut. Då hade jag inte kommit iväg till Nordamerika och provstolen.

Anna (49:17)
Gud vad roligt att du kom iväg, det är alldeles fantastiskt.

Gunnar Bergstedt (49:27)
Det jag skulle vilja säga är till folk att planera inte för mycket utan ta vara på tillfällen när de kommer och våga satsa lite grann när möjligheten ges. Man vet aldrig vad det landar i.

Anna (49:38)
Det är alldeles fantastiska slutordgunnar. Bra jobbat!

Gunnar Bergstedt (49:46)
Tackar, tackar. Tack för att jag fick vara med.

Joel (49:52)
Tack så jättemycket för att du var med och tack till alla er som lyssnar. Vi ser till att länka till allting vi kan tänka oss i avsnittsbeskrivningen. Man kan få telefonnummer och hemsida också.