Näravårdpodden - en podcast från SKR

”Att ta ansvar för den situation som vi är i nu och för framtida studenter och vår arbetsmiljö - därför är jag engagerad i facket.” Anja Basic och Robert Lilford, studentordförande i Vårdförbundet respektive Läkarförbundet samtalar om kvalitet i utbildningen, tillgång till praktik och om man får den kunskap som krävs för att klara ansvaret i yrket i framtiden.

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

(EP72 – Näravårdpodden träffar Robert Lilford och Anja Basic

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ANJA: …och dom skulle egentligen i stället kanske behövt ta sig till primärvården eller kanske till och med haft hemsjukvård och då tror jag verkligen att det här Nära vård konceptet är jättebra och att man driver det framåt…

ROBERT: …hur ser behovet ut där vi bor och där vi verkar, dom typer av problemen vi hanterar över lag. Och jag tänker inte bara då på primärvården egentligen. Jag tror att det hade varit väldigt fint att se det även med specialister…

LISBETH: I det här avsnittet av Näravårdpodden så kommer vi få träffa två personer som organiserar många av dem som kommer att vara framtidens medarbetare i vård och omsorg. Så jättevälkomna till Näravårdpodden Anja Basic och Robert Lilford.

ROBERT: Tack så mycket.

LISBETH: Kul att ni är här. Jag tänker Anja, börja berätta om dig själv, vem är du?

ANJA: Ja, men gud. Det är en sådan komplex fråga det där, men jag heter Anja och jag bor i Skellefteå. Jag är 27 år gammal och studerar på Umeå universitet till sjuksköterska och just nu går jag termin fem och håller på med min kandidatuppsats. Så det är lite svettigt till och från just nu. Men annars så i bakgrunden har jag med mig Försvarsmakten och det var mycket akutsjukvård där och jag tänkte liksom lite vad vill jag bli när jag blir stor. För man får bara jobba där ett visst antal år.

LISBETH: Jaha?

ANJA: Ja jo, 8 + 12 år får man vara soldat men då tänkte jag faktiskt att sjukvården var en väldigt rolig eller rolig del i den här och gud, jag kan inte prata längre! Ja, den får ni klippa bort [skratt].

LISBETH: Ja, du började med att sjukvården var en rolig del!

ANJA: Ja, okej, jag börjar om här nu. Ja, men sjukvården var en väldigt rolig del helt enkelt i Försvarsmakten och jag trivdes väldigt bra med det. Så då sökte jag 2019 till sjuksköterskeutbildningen och kom in då 2020, så jag är väl en pandemistudent som alla så fint kallar det. Och det har, ja, men upptäckte ganska snart att det var lite orättvisor som hände och engagerade mig väldigt fort fackligt och vart invald då som styrelseledamot först i Vårdförbundet student och satt med där en mandatperiod. Och vart då nominerad till ordförande under förra årsmötet och hamnade då som ordförande och nu sitter jag här!

LISBETH: Grattis och roligt.

ANJA: Ja, det är jätteroligt, tack så mycket!

LISBETH: Får jag bara fråga innan vi släpper in Robert, vad handlar din kandidatuppsats om?

ANJA: Det är en empirisk studie på sjuksköterskors erfarenhet av att vårda barn på akutmottagning. Så det ska bli spännande. Ja, vi ska ha våra första intervjuer nu i veckan, så vi får se vad man kommer fram till!

LISBETH: Ja jätteviktigt område. Robert, berätta vem är du?

ROBERT: Nu ska jag försöka också veckla ut, vem är Robert Lilford? Jo, men mitt namn är Robert Lilford, jag är läkarstudent vid Karolinska institutet i Stockholm. Men man kanske inte hör det på dialekten, men jag är uppvuxen i Lund faktiskt i Skåne, för det mesta. Där jag också tidigare har läst en kandidat i ekonomi innan jag så att säga återgick till originalspåret av att inse att ja, människor är jätteintressanta, men människokroppen är mer intressant än bara människan i sin sociala kontext så att säga. Jag går just nu termin 9, så jag precis blivit färdig i mitt examensarbete. Så det jag kan säga är väldigt skönt att vara på andra sidan, Anja, det är inget jag behöver tänka på längre! Och varför jag är med i facket och hur det hände var egentligen att ja, men jag har alltid varit engagerad i, ja i frågor, i studentfrågor. Jag tycker det är väldigt viktigt att vi som studenter tar ett ansvar att värna om, både då på vår framtida arbetsmiljö och sådant, men också den situationen vi befinner oss just nu och hur vi kan förbättra för oss och framtida studenter. Och jag tror att det engagemanget och engagemang i kårlivet, plus att jag tror alla som träffat mig vet att jag gillar prata och har mycket åsikter. Det ledde mig till att jag går med i facket och engagerar mig på riktigt och då var jag aktivt lokalt i Stockholm ett tag. Och sen satt jag i förbundsstyrelsen förra året och så kände jag det här är jättekul men jag borde göra så det blir ännu roligare så då sökte jag till ordförande och så hade jag turen att bli vald nu i november 2021 till ordförande. Så jag sitter under 2022 som ordförande.

LISBETH: Och man får gå tillbaka till dom här ekonomistudierna, hade du någon särskild inriktning? Var det någonting särskilt du tittar på?

ROBERT: Ja eller jag var väldigt intresserad och tyckte alltid att organisationsteori var väldigt intressant. Jag har alltid haft en sidosyssla. Jag tycker att historia är väldigt kul och organisationsteori, förstå varför organisationer funkar som dom gör, vad funkar och varför det inte funkar och varför? Som också absolut präglar liksom varför jag tycker det är kul att engagera mig fackliga frågor. För dom går ju väldigt mycket hand i hand ändå.

LISBETH: Jaha, men du sa att både det som handlar om arbetsmiljö och det som är framtiden för medarbetarna i vården. Men det är också hur det är att vara student här och nu. Vad är dom viktigaste frågorna ni driver i ett här och nu perspektiv? Om man börjar med dig, Robert, vad är det?

ROBERT: Ja det är en väldigt svår fråga för jag skulle säga att allting vi driver är viktigt i det här och nu. Men det är två saker alltså. Först följde jag en ny läkarutbildning som började hösten 2020 eller nej 2021. Det blev uppskjutet ett år. Men därmed är det väldigt viktigt att vi kvalitetssäkrar den så att nu blir det ju den enda instansen i hela utbildningen tills man får legitimation. Det är som sjuksköterskorna, utbildningen och kvaliteten måste uppehållas på ett helt annat sätt. Man kan inte komplettera med allmäntjänstgöring sen som fyller luckorna som finns. Jag tror att det är väl en väldigt stor generell fråga. Det omfattar lite av allt. Men sen för oss är det så klart att man får den kvaliteten på utbildning man får den handledningen, man får den möjligheten att träna på det man ska och att ta en roll. Så att man inte står där på sitt första vikariat och känner att jag vet teoretiskt vad jag ska göra men inte känner att jag kan ta det ansvaret och ta den rollen. Och få hjälp där jag behöver och utvecklas och verkligen se till att jag blir en bättre doktor om man ska sammanfatta det i väldigt klyschig bemärkelse. Men nej, det finns många, många frågor, men det är liksom de två tälten om man ska sammanfatta det på något sätt.

LISBETH: Och där får vi hänga kvar lite i om får man träna på det man verkligen behöver och så. Det tycker jag är intressant. Anja, vad är era stora frågor som handlar mer om studentlivet och om utbildningen just nu?

ANJA: Ja, men de två största som vi har just nu är ju arbetsmiljön och så är det ju VFU placeringarna. Båda de har ju blivit väldigt hårt påverkade av pandemin för att det är som en liten ond cirkel att personalen som är ute på platserna där vi har vår praktik är trötta och det är jobbigt att ta emot en student. Och de blir sjuka och säger upp sig eller blir sjukskrivna eller liknande och det blir alldeles för få handledare helt enkelt. Så vi har väldigt stora klasser och på stora universitet också som Uppsala och Mittuniversitetet till exempel där de har problem att tillgodose VFU platser för studenterna. Och vissa utav dom här nu universiteten ersätter det med teoretiska uppgifter, vilket inte är kanske likvärdigt ställt med att ha en praktik. Så det håller vi på med just nu.

LISBETH: Och hur går det med frågorna då? Går det bra?

ANJA: Det går bra, men det är ju som sagt väldigt svårt, för problemet ligger så mycket högre upp. Det sitter mest hos arbetsgivaren, att tillgodose att vi studenter har handledare. Jag kan tänka mig att det är lite liknande problem för läkarstudenter när det kommer till handledare. Och vi från vårdförbundet student ser ju gärna att dom har gått den är sju och en halv högskolepoängskursen som universiteten erbjuder som heter handledarutbildning och det ges tyvärr inte möjlighet till det heller.

LISBETH: Hur går det med frågorna, tycker du, Robert?

ROBERT: Ja, jag vill säga att de går bra, men det är ju alltid som allt, det är tröga organisationer och det finns många led och jag tror att vi lider av att vi är studentorganisationer. Så både att vi inte kan ta den tiden ibland att prioritera vissa frågor men också att vi byts ut rätt fort. Föreningsminnet är inte så långvarigt och det är tyvärr väldigt viktigt har jag lärt mig, i sådan här verksamhet. För man ska knyta personliga kontakter med beslutsfattare för att kunna påverka och precis som Anja säger att det är ju liksom på arbetsgivarna och det är många frågor som egentligen inte är studentfrågor som spelar annat. Att man ersätter på arbetsplatsen för att handleda väl och då har tid att prioritera det. Att man värdesätter det i rekrytering och när man befordrar och liknande. Det är ju relevant för oss som studenter. Men det är ju inte alltid heller våra frågor, så det kräver ett ännu större samarbete då med andra fackförbund och andra delar av vårt fack. För att man ska få förändring.

LISBETH: På det sättet tänker jag att det är speciellt att vara just som ni, ordförande för studentorganisationer eftersom ni också själva är studenter och det är ju också någonting som tar väldigt mycket av ens engagemang och tid och ska göra som ni säger. Det är också ett kortare föreningsminne än vad man ofta har, för allt handlar om relationer och knyta relationer. Jag kommer ju själv från den fackliga världen också och tycker att en väldigt viktig uppgift för de fackliga organisationerna är ju också att stå för idéutvecklingen. Jag tänker på det här med handledarskapet, för jag vet att det har ju varit svårigheterna. Det är som ett förhållande hela tiden och jag har tänkt mycket, kan man jobba med utvecklingen av handledarskap? Hur ska handledarskapet kunna se ut? Kan man tänka sig kluster av handledare, alltså kan man tänka nytt? Hinner ni med att jobba med sådan idéutveckling? För jag tror att ni som precis sitter i dem och lever i de här världarna har väldigt mycket erfarenhet och kunskap som också, om man utvecklar det till nya sätt att tänka kan spela väldigt stor roll. Så man inte bara på något sätt säger att det här funkar inte men inte har egna idéer om hur det skulle kunna se ut. Hinner ni med sådant och berätta om det!

ANJA: Ja men precis. Jag har faktiskt tagit på mig att jag sitter med i utvecklingsgruppen för sjuksköterskeprogrammet på mitt universitet tillsammans med en grupp. Så vi hade faktiskt ett möte nu med UKÄ där det var flera universitet med och det kommer att vara utvecklings möte nu i framtiden. Och där togs den här frågan upp kring handledning. Och då sa vi varför kan man inte integrera den i vår utbildning med tanke på att det är nyexaminerade sjuksköterskor som faktiskt handleder just nu. Även om det kanske inte är optimalt så är det så. Men då var ett av förslagen att vi skulle, det är en 7,5 poängskurs, varför inte ta med den in i utbildningen.

LISBETH: Jätteintressant får jag säga. För jag tänker också man kan se på två sätt på nyutbildade kollegor i vården. Man kan ju se att dom har inte lika lång erfarenhet, men å andra sidan kommer man ju med väldigt färsk kunskap, så jag tror inte heller att man ska tänka att nu ska vi träna sig in i det gamla. Jag tänker, vi ska också bevara det nya som ni har med er. Vad har du något sådant sätt att, har ni något sådant exempel Robert på utvecklingsidéer som ni hinner stå för?

ROBERT: Ja, jag tror också att vi är ju en rätt stor organisation så vi samarbetar ju väldigt internt då med våra lokalavdelningar och de samarbetar ofta med lokala kårerna i många av de här frågorna också och utbildningsråd och därmed kanske att vi sitter i alla olika instanser beroende på lärosätet. Men vi är väldigt engagerad där och jag sitter med, det finns något som heter ordförandekonventet för alla utbildningsråd, för läkarstudenter och dom ses en gång i månaden eller vad det är och sitter jag där och hjälper driva de här frågorna. Men sen tror jag också att det är lite annorlunda för läkarstudenter när det kommer till handledning. För det kan ju variera så mycket på vad för typ av klinik. Det är oftast inte handledare det i sig är brist av. Det är väl en dimensionering av hela totala sjukvården om man tänker relation till studenter. Är man på akuten och har en väldigt god studiehandledare, jag har själv varit med om det, att man är tre studenter på en handledare. Men det går för man har liksom tydliga riktlinjer hur man själv i grupp diskuterar och hanterar vilka patienter man träffar och så där och vem tar vad och hur man delar upp. Det är ju annat kanske på en avdelning, då är det svårare tror jag att få en god läromiljö om man är tre studenter på en handledare. Det är mycket man får den här en relation och att kunna utveckla och utbyta idéer. Men sen går det också bra, alltså vi har haft -avdelningar där man har jobbat med, jag har själv haft en sjuksköterskestudent och en fysioterapeutstudent på ortopeden, för vi har haft ett lag. Och sen har vi haft en sjuksköterska som har handlett och en läkare och då har man liksom kunnat bolla lite olika saker med alla och få det. Så jag tror att det finns. Jag tror det är väldigt populärt nu, upplever att dom tycker det är en kul grej. Det är mer som ska göras så att jag tror att det händer hur som helst faktiskt och så är vi gärna med och ser till att det blir bra också.

ANJA: Jo, jag tror det här, inter-professionella som du säger är otroligt viktigt för att vi kommer ju samarbeta i framtiden, allihop. Och om man inte kommunicerar med varandra i grundutbildningen, då är det ju som lite halvkört när man kommer upp. Det är en väldigt lång uppförsbacke.

LISBETH: Ja men otroligt viktigt. Det delar jag helt eran bild på. Och spännande det du säger det här att en sjuksköterska och en läkare handleder ihop och att en läkare handleder en fysioterapeut och sjuksköterska. Jag tror att den där brytningen det gör mycket för att faktiskt förstå varandras grundprofessioner och förstå hur vi kan se våra olika kunskaper ihop på ett bra sätt. När jag jobbar med omställningen till Nära vård så ser jag ett ganska stort ökat intresse och förståelse för att utbildningsfrågorna också behöver omfamna hela den här omställningen mot en mer Nära vård, en vård som är mer personcentrerad, en vård som är mer proaktiv på främjande och är mer som en vård som också inte stannar vid varje enhetsgräns eller varje diagnosgräns. Utan att det handlar om att göra tjänsterna bra för dem vi är till för och då har man ofta behov från många olika håll och jag tycker att lärosäten är intresserade. De diskuterar om kan man starta forskarskolor, hur kan vi integrera det här i utbildningarna och jag ser också att regioner och kommuner funderar på sitt utbildningsuppdrag. Och hur kan vi göra det här så att det matchar mot den här omställningen vi går till. Men jag blir ju nyfiken på eran relation till omställningen till Nära vård. Är det någonting som ni märker av i era utbildningar eller i samtalen med medlemmar? Jag tycker du skakar lite på huvudet, Anja, jag ser det på skärmen.

ANJA: Ja, alltså Nära vård som koncept, jag har inte hört det innan jag pratade med er och jag skulle vara med i den här podden. Men det som är själva innehållet i Nära vård har vi ju med i vår utbildning på olika sätt och vis. Ja, men personcentrerad vård och liknande. Och nu när jag har gjort lite efterforskningar så har ju även Vårdförbundet gjort uttalanden om det också. Och jag tror det är väldigt, väldigt viktigt för jag jobbar själv på akutmottagningen i vanliga fall här i Skellefteå och vi ser ju väldigt många patienter som inte kommer in akut. Men de behöver vård och på en akutmottagning är det väldigt svårt att ge den typen av vård för vi har inte de, ska man säga verktygen för det helt enkelt. Och de skulle egentligen i stället kanske behövt ta sig till primärvården eller kanske till och med haft hemsjukvård. Och då tror jag verkligen att det här Nära vård konceptet är jättebra och att man driver det framåt. Men jag vet inte vad din upplevelse är, Lisbeth den är inte lika tilltagen här uppe i dom norra delarna av Sverige när det kommer till jourcentraler och liknande.

LISBETH: Ja, det är svårt att säga om det är så, det är olika från nästan kommun till kommun. Jag skulle säga att det finns, just i Skellefteå händer det ganska mycket spännande saker. Man jobbar med mobil teamlösning nu och man har god samverkan mellan kommun och Region till exempel. Men det ser ju olika ut runt om i landet och man har satsat på lite olika saker. Just de här mobila verksamheterna där primärvård, men också kanske en del av sjukhusklinikerna kommer ut i hemmet tillsammans med den kommunala primärvården. Det sker i hälften av alla län och det finns också i både Umeå och Skellefteå till exempel. Medan andra har jobbat mycket mer med egen monitorering, till exempel att kunna få följa sin egen sjukdom hemma och slippa komma in och det kan vara olika lösningar. Andra jobbar mer med det förebyggande. Men Robert, vad är din relation till omställningen till Nära vård?

ROBERT: Om man tänker på premissen god och Nära vård så är det ju absolut en facklig relation jag har. Det är där det har diskuterats. Men om man tänker på rena innehållet och tankarna så även om de inte diskuteras på utbildningen som en organisationsfråga, vilket jag tycker är synd, så tycker jag ändå att de centrala aspekterna är ju alltid med i utbildningen. Det är alltid att det ska bli individualiserat behov. Vi behandlar ju individen och vad dom har för problem och inte bara sjukdomen. Det tror jag har upplevt hela tiden. Och det kan ju också präglas av att i Stockholm så finns det ASIH och funnits länge som är ett exempel på hur ett mobilt team där man kommer ut till patienten. Jag vet många får ju göra det och komma med ut. Hänga med på en ambulans någon dag eller att man är på primärvårdsplacering, att man får träffa dom patienterna i helt olika kontext och gå på hembesök och sådant. Men jag tycker att man ändå får smaka på det, men det hade gärna också liksom kunnat konkretiseras mer tycker jag i utbildningen. Alltså mer i en ansvarsroll på något sätt på sina kliniska placeringar. Men tanken är alltid med och det är alltid grundprofessionens syn att vi ska försöka göra det vi kan för att behandla det behovet efter dom möjligheterna som finns för just den individen, verkligen.

LISBETH: För jag tänker att det kommer också att spela roll för precis det du är inne på Robert, hur ser dom kliniska placeringarna ut. Du var också inne på det här med längden på och det är lättare att verkligen fundera på hur man arbetar personcentrerat till exempel om man inte bara är på besök korta tider på enheter och där kan jag tänka att vi kanske behöver följa mycket mer patienter i patientens egen resa än i vårt perspektiv i organisation och så. Så att det finns nog mycket spännande man skulle kunna tänka där att man behöver få in i utbildningarna. Så det är roligt att det börjar komma mycket mer att man är intresserad av de frågorna. Jag tänkte också så här att det är spännande att lyssna på er som har ett långt yrkesliv framför er, att fundera på om ni får på något sätt beskriva hur det här hälso- och sjukvårdssystemet som ni kommer att vara en del av under många år framåt, hur ni skulle vilja att det såg ut. Så Robert, vill du ge dig i kast med det?

ROBERT: Absolut. Jag hade ju säkert kunnat skriva en avhandling på hur jag personligen tycker att det ska vara. Men jag hade gärna, jag hade velat se ja både i utbildningen, men även sen i yrkeslivet att man konkretiserar det ansvaret, jag tänker för läkare till exempel då. Att det medicinska ansvaret och det sociala ansvar man tar i den rollen och att man förankrat det i organisationen och strukturen där, man listar patienten direkt på dig. Och då är målet att man vill skapa i min värld i alla fall små enheter där dom som jobbar känner varandra och kan samarbeta. Vet vad de har för kompetenser, kan prioritera sina kompetenser och behov efter patienternas behov. Så att allting liksom hamnar i den. Och man har en liten enhet, man kanske är några stycken läkare, man har en sköterska eller någon fysioterapeut. Eller ännu mindre, man kanske är två läkare och en sköterska eller en läkare och en sköterska exempelvis. Och då får man anpassat helt efter, vad har dom patienterna som kom till oss för behov? Hur ser behovet ut där vi bor och där vi verkar? Dom typer av problem vi hanterar och bemöter. Och jag tänker inte bara då på primärvården egentligen. Jag tror att det hade varit väldigt fint att se det även med specialister. För att jag upplever personligen många gånger att det blir en kontinuitetsförlust. Man vårdas på ett sjukhus, man sätts in på massa mediciner och så skrivs remiss till primärvården. Och jag har fullt förtroende för att våra allmänläkare vet exakt vad dom sysslar med. Men jag tror ändå att för patienternas skull att kunna få det förtroendet och den kontinuiteten att vi följs upp av någon som har behandlat dig och satt in det här. Att det hade varit mycket bättre. Både för oss som jobbar, för man får liksom en annan typ av väg in, man kan prata, man kan diskutera och få förståelse för patientens problem. Sen om dom söker akut så kan man ringa deras husläkare, därför att det är samma person man har gått till i 25 år och det är ingenting konstigt. Dom känner varandra, dom vet historien och vet egentligen om de här små sakerna som man kanske inte kan plocka upp på de första två, tre besöken. Men ändå kan göra stor skillnad i hur väl bemött man är och hur man upplever att man får sina behov mötta. Och det tror jag ju att jag gärna ser att den här reformen leder till. Att vi både får ta till konkreta ansvar och jag tror det kommer att prägla utbildningar mycket med, att man får ta en konkretare roll. Men att organisationen bildar sig kring det, vad kärnverksamheter kan göra, vilket ansvar har vi, vilken kompetens har vi och vad vi kan göra med det. För att tillfredsställa dom vårdbehoven som finns hos varje individ.

LISBETH: Tack vad spännande. Anja, hur ser din drömbild ut?

ANJA: Ja, det är ju väl som Robert säger, att det är svårt att sätta fingret på en sak och man kan ju prata hur länge som helst om det här. Men jag som kommer från en bakgrund där jag inte alls har någon vård överhuvudtaget utan är ganska ny i det här. Jag ser väl det största problemet hos arbetsgivaren, att de inte ser värdet på sina anställda och det är ju lite skrämmande som ny att ta anställning under till exempel en region eller kommun där man har sett hur de har behandlat personalen. Och där man kanske inte får samma vidareutveckling som man har fått i ett annat yrke. Till exempel i Försvarsmakten när man fick gå massa kurser årligen om man ville det. Jag ser inte samma sak inom sjukvården tyvärr, men jag hoppas och drömmer om att i framtiden nu, speciellt efter den här pandemin att arbetsgivaren verkligen tar sitt ansvar för sina medarbetare. Och ser till att man får det man behöver för att klara av sitt jobb och att man inte spär ut alldeles för lite personal på för långa scheman och för mycket tider helt enkelt.

LISBETH: Har du några tankar på hur det är att vara invånare och patient? Hur ser vården ut ur deras perspektiv?

ANJA: Ja just där jag bor så har jag ju själv varit patient ganska mycket tyvärr, lite otursfågel. Och eftersom man har en inblick i det så förstår man varför det dras väldigt långsamt, men det är väldigt många i min närhet som är frustrerade på vården just nu. För att det finns helt enkelt inte resurser för att ta hand om patienterna på det sättet som man kanske hade önskat. Det är långa väntetider och när man väl får en tid då är det en process som ska dras i gång och den tar lång tid. Och det hela grundar sig helt enkelt i att man är underbemannad och att man inte har de här möjligheterna att ta hand om patienterna som man borde och som man borde ju kunna göra i ett välfärdssamhälle helt enkelt. Jag var på ett utbyte på Island faktiskt nu i höstas och där fick jag se en väldigt fin relation mellan patienter och deras vårdplatser. De hade ju till och med, om man går tillbaka till det här med Nära vård, så hade dom ett team som involverade läkare, sjuksköterskor, psykiatriker, dietist och där tog de in personer som hade fetma men inte hade någon sjukdom. De har inte börjat få sjukdomar helt enkelt. Och hade samtal med dem och möten och försökte ändra deras livsstil till någonting bättre och där funkar det otroligt bra och jag blev väldigt inspirerad i alla fall. Jag som sjuksköterskestudent, hur de bemötte dom patienterna och man kunde se dem som hade varit med i det här programmet under ett år. Att de hade gjort en markant skillnad, både med viktnedgång och livsförändringar. Det är jätteintressant så jag tror verkligen att verktygen finns där. Det handlar bara om att arbetsgivaren ska ta hand om det.

LISBETH: Och tänker jag, att jobba så där tvärprofessionellt som du säger, men också proaktivt. Det är ju verkligen det som Nära vård också vill till. För vi vet ju ändå att mycket av det som är våra folksjukdomar idag går att göra någonting åt om vi orkar vara tidigt i processen och möta människor. Jag spelade alldeles nyligt in en podd med de som jobbar på familjecentraler och just att jobba så nära människor där de på något sätt befinner sig. Då är det ju barnhälsovård och det är förskola och socialtjänst som jobbar ihop men man kan göra väldigt mycket fina insatser tidigt. Jag tänker att en del av att man gör den här omställningen eller varför vi behöver säkra framtidens välfärd. Det är ju mycket av det ni pratar om, att kunna ha bra arbetsmiljöer framåt och då vet man ju att under de närmsta tio åren så kommer ju de som är 80 år och äldre öka med ungefär 50 %. Det är ju de stora behoven vi har i början och slutet av livet, medan den arbetsföra befolkningen bara kommer öka med knappt 4 %. Och då ska ju den räcka till alla som ska till batterifabrikerna där i Skellefteå, Anja och alla andra som vill rekrytera medarbetare. Och då tänker jag att då handlar det ju också om att kunna göra vårt arbete på nya sätt och innan vi började prata förprata lite innan podden, så frågade jag hur mycket ni jobbar med digitaliseringen som verktyg och få träna det i er utbildning. Men berätta om lite grann vad ni ser och inte ser vad gäller de frågorna.

ROBERT: Men då ska jag börja här. Nej, men jag tycker inte att det är, det är inte ett inslag så i utbildningen. Man går ju liksom ingen kurs så att säga. Men det är absolut någonting som har varit i alla fall under pandemin, att man har haft mottagningspass eller att man har gjort så. Och då har man ju haft det digitalt, för att det är så man har löst det och man har behövt ta emot patienter, ha en konsultation digitalt. Så man har ändå fått öva på det. Jag tror dock att många när man pratar, inte bara på en facklig nivå, men mina medstudenter och andra framtida kollegor där, att man upplever att det digitala verktyget är viktigt och det är nog ett väldigt bra komplement. Men det är ju det, det är ett komplement. Jag tror att många speciellt av de äldre vill ju ha den här undersökningen och kontakten i person, för att det finns så mycket man får ur det, som man inte får digitalt. Men jag tror att vi måste definitivt utnyttja och jobba mer för att använda det digitala så bra som möjligt, speciellt för att kunna nå dom patientgrupper exempelvis som man hade haft svårt att nå annars. Eller dom som är, tar vi i Norrland där det är väldigt långt bort och man helt enkelt inte kan fysiskt ta sig ut. Så att det finns ju bara så många i personalstyrkan och man kan inte åka 20 mil för att träffa en person. Så jag tror att det är definitivt en jättebra möjlighet i framtiden. Men jag tror att man måste, det är väldigt viktigt att man tänker på det som ett komplement. Jag tror inte, för det är lätt hänt att man tänker att det kan ju ersätta vanlig vård och det personligen tror inte jag är lösningen. Då måste vi hitta vad är annars problemet som gör att vi vill ersätta vanlig vård med digital vård och inte bara att det är ett komplement. Men är en väldigt rolig sak och man kommer nog kunna göra det mer spännande saker där. Och använder det på andra sätt, att själv följa patienter som har blodtryck, att dom har självkontroller, så man kan bara skicka digitalt in till vårdgivare exempelvis eller blodsockerkontroll och säga okej, du ligger bra till här och dåligt så man inte kanske alltid måste ha allting på plats, alltså enklare besök som egentligen var mer så här, det ser bra ut. Tack, säg till om det är någonting som är jobbigt eller någonting som blivit värre så att säga. Men det kräver ju väl egentligen att det finns en tillit, en kontinuitet, att man litar på sjuksköterskan och läkaren man träffar att nej, men ni vet vem jag är. Ni vet vad jag har problem och hur det ser ut för mig vanligtvis. Så att jag har förtroende för att om jag säger något och flaggar för något att ni tar det seriöst och att du inte bara försvinner nästa vecka och jag träffar en annan och det jag lyfte inte togs vidare, så jag tror det är det...

LISBETH: Jag tycker också det är viktigt det du säger att digitaliseringen är ju inte en fråga i sig, det är ju ett verktyg som vi kan använda. Vad tänker du Anja? Hur har du stött på den digitala transformationen då i din utbildning?

ANJA: Precis jag håller helt med Robert om att det är ett bra, jättebra komplement. Men vi har faktiskt inte haft någonting sådant i vår utbildning, för sjuksköterskor har ju inte möten på samma sätt kanske, med patienter digitalt. Det är väl i primärvården i så fall. Och jag gjorde min primärvårdplacering på Island så jag har inte haft den. Men jag har inte hört någonting faktiskt gällande att någon har fått ha den typen av integration med patienter helt enkelt. Men jag tror att det är väldigt viktigt att man har med det i utbildningen. För att till exempel ta 1177, det är jättemånga sjuksköterskor som sitter med, distriktssköterskor, barnmorskor och liknande som sitter och pratar via telefon. Och sen vet jag, jag jobbade några månader i hemtjänsten här i Skellefteå och det var precis i skiftet där de börjar gå över till digitalisering för att det inte var tillräckligt många sjuksköterskor som arbetade här. Och då kunde man som vårdbiträde eller undersköterska fota ett sår till exempel och skicka till sjuksköterskan som då kunde bedöma om det behövdes göras någon åtgärd eller om hon behövde kontakta läkare eller liknande. Och det var ett jättejättebra hjälpmedel, jag hann bara använda det lite kort, men jag har inte använt det i min utbildning tyvärr.

LISBETH: Nej, just det, vad spännande. Du såg inte så mycket av digitaliseringen när du var på Island?

ANJA: Nej, de hade inte samma typ av utrustning. De låg kanske tio år bak i utrustningen, i alla fall på det sjukhuset jag var på. Det var inte så modernt. Så nej, tyvärr.

LISBETH: Jag tänker också här, att jag tror också det du är inne på Robert som komplement, att det är viktigt att dom som ska använda det här, både patienter och invånare men också medarbetare med och utforma dom här digitala verktygen och de digitala systemen för informationsdelning och så också. Att det finns ett, man pratar ju alltid om användarvänlighet, men att det verkligen finns ett sådant driv också från dem som ska nyttja det här i sin vardag så det blir det här goda komplementet vi vill. Och sen är jag säkert själv på att vi ändrar ju så mycket våra beteenden som invånare, så vi gör ju det i förhållande till så otroligt många andra instanser i samhället. Så det kommer vi också vilja göra i förhållande till vården och det gör vi ju redan. Man kan checka in sitt besök på sjukhuset i mobilen och behöver inte gå förbi receptionen och så. Så att det händer ju hela tiden en digital utveckling. Vad tycker ni är det allra viktigaste som ni hör av era studenter? Vi kanske har varit inne på det men era kollegor som ska bli sjuksköterskor och läkare alldeles snart.

ANJA: Det är ju arbetsmiljön skulle jag vilja säga. Att det är det man hör från studenter som har varit ute på VFU, det är det man hör från studenter som arbetar extra och det är det man hör från sina kollegor som har jobbat i flera år.

LISBETH: Vad är det, om du skulle bryta ner det lite grann?

ANJA: För just studenten är ju miljön väldigt stressig. För att man är underbemannad helt enkelt och det skapar ju en ganska stor stress på oss studenter. Jag vet ju själv att jag har varit ute på VFU och man går med en handledare som också ska göra sina saker samtidigt som de har en student och det gör ju att man själv vill prestera väldigt bra. Att göra sina saker bra så att de inte kanske behöver dubbelkolla en lika hårt. Visst ska dom göra det också, men det är för att underlätta helt enkelt för handledarna och det är svårt. Det är väldigt, väldigt svårt för dom veckorna man har praktik är ju stressiga. Och det är stressigt på avdelningarna och liknande. Men nej, det är arbetsmiljön skulle jag vilja säga. Det är svårt att koka ner det till någonting annat utan att bli väldigt inriktad.

LISBETH: Robert, vad är det där som är högst på dagordningen?

ROBERT: Men jag skulle ändå säga att arbetsmiljö är faktiskt ett jättebra begrepp och jag tänker sno och använda det. Men jag tror att för oss, det handlar om speciellt vi som går senare terminer. Det är två olika typer av arbetsmiljö som präglar det man diskuterar. Först och främst det som är under utbildningen, det senaste 15 åren har man ju ökat platserna på utbildning väldigt mycket, men sjukvården har inte dimensionerats, antalet patienter har inte ökat på den nivån. De om någonting ligger inne kortare tider och skrivits ut hem snabbare och så vidare. Så det är ju många vet jag som tycker att det är trångt på kliniken. Man får inte samma kvantitativa möjlighet att få göra, undersöka och sådant. Och det varierar såklart på var man är och vilket sjukhus och klinik och handledare och så. Men också och det minns jag från början när vi hade kliniska terminerna, terminerna fem och sex, har du fått göra det här? Har du får ta en blodgas? Nej, men okej, då måste man passa på liksom, inte buffla fram, men vara väldigt på och mån om att man får göra det. Men nu när vi närmar oss slutet av utbildningen så är det ju mer den framtida arbetsmiljön folk pratar om. Och för oss är det ju det här att vi måste göra AT-tjänst, en allmäntjänstgöring och så måste jag göra en eftertjänstgöring, specialisttjänstgöring. Men dom har ju inte heller dimensionerats för varje region har ju själv ansvar för att dimensionera det efter sina behov. Och då när staten har ökat utbildningsplatserna har det inte ändrat så mycket där. Och det är en fråga vi har jobbat med väldigt länge i facket. Och då blir den här. ja men då kommer jag fastna i ett vikariat där jag inte får den handledning som jag borde få. Jag sätts i situationer, står själv på akuten en natt och tar beslut som du kanske är kompetent att göra men du känner dig inte trygg att göra för du har inte den uppbackningen och möjligheten att bolla med en senior kollega att se till att du gör det. Och sen är du där olegitimerad, så du tar ju ett ansvar du inte kan egentligen stå för, för du har inte den legitimationen. Det är bara fått från Socialstyrelsen att temporärt få jobba som läkare. Så att för oss är det mycket det och att man har lönefrågor och att löneutvecklingen har stått stilla väldigt länge för läkare, för speciellt yngre läkare. Och det är ju liksom, jag tror att det marineras mycket i det jag tänker. Oj, vi har det här nu och sen kommer man ut. Och det är väldigt annorlunda att jobba kontra att vara student även om man har fått väldigt god inblick under utbildningen. Jag tror att arbetsmiljö är ett väldigt bra begrepp, men det blir nästan två helt olika kamper, även om de blöder in på varandra konstant när man sitter och diskuterar över lunchen.

LISBETH: Jag drar mig till minnes, ja, det är inte så långt tillbaka, det är bara något år, när jag hade min utvecklingsdirektörsroll här i Norrbotten så hade vi ju också ansvar för utbildningsfrågorna och den regionaliserade läkarutbildningen som finns i Norrbotten. Och då var det en av dem som var ansvariga, en lungläkare som är ansvarig för läkarutbildningen i Norrbotten, som sa att det går ju heller inte längre att bara ha studenterna i den slutna vårdens verksamheter för man ser bara på något sätt den yttersta, dom som är allra svårast sjuka. Om man bara går tillbaka 15 år i tiden så var det andra personer som både låg inne på våra vårdplatser och som besökte lungmottagningen till exempel. Idag finns de i andra kontexter i primärvården, kanske i den kommunala hemsjukvården för de vårdas där och så och att vi måste också förstå att vi måste vrida våra utbildningar. Att också möta upp patienterna där och där tror jag inte riktigt vi har ställt om ordentligt ännu. Sen tänkte jag på det du sa Anja om arbetsmiljö och vill bara slå ett slag för att vi gör en Nära vårdforskningsfrukost första fredagen i varje månad. Det är halv 8 till halv 9 och nästa gång vi har forskningsfrukost, första fredagen i mars, nu kommer jag inte ihåg vilket datum det kan vara, tredje kanske, så kommer det en kvinna som är doktor i folkhälsovetenskap, undrar om hon är i Lund? Och hon kommer att prata om reflektionens betydelse och hur man kan ha reflektion också under arbetstid och vad det spelar för roll för att kunna ha bra relationer med patienten. För jag tänker, du var också inne på det här relationella Robert, kontinuitet och det relationella. Och det är klart att det kräver ju också sin på något sätt påfyllnad. Nu har inte jag hört henne ännu, så det blir spännande att lyssna på henne där i början av mars, men delta gärna på det och reflektera. De brukar vara väldigt roliga reflektionsstunder, man träffar så många olika personer för det är helt öppet forum så.

ROBERT: Jag kan nog säga att det är nog helt sant. Jag var med om det när jag jobbade på akuten förra sommaren som uska, då hade vi alltid reflektion ett visst klockslag för de som skulle gå av sitt pass, för att kunna diskutera vad man varit med om och vilka patienter man träffat. Jag tror, det forumet kanske inte är det lämpliga forumet för alla, men det är bra forum för många att få en förankring i det man har varit med om. Så det ska man absolut passa på att lyssna på.

LISBETH: Och hon pratade också, nu ska jag säga så att jag säger rätt där, för han pratar om reflektion men också hur det spelar roll för återhämtning. Så just det här återhämtningsperspektivet som är ett viktigt perspektiv när man tänker arbetsmiljö är ju viktigt. En annan sak som jag tänker att vi är på väg in i, både med omställningen till den Nära vården, men också med att kunskap sprids på helt andra sätt idag med internet och med att vi blir mer och mer välutbildade i samhället. Det är att vi kommer att möta patienter som också kommer med väldigt mycket kunskap i mötet med oss som professionella. Och också att så många fler lever långvarigt med sina sjukdomar så vi har en lärd kunskap. Vi får också en massa med levd kunskap, patienternas levda kunskap. Hur tycker ni att vi är beredda på att möta där? Och ser ni det i eran vardag som studenter eller när ni är på era placeringar och så, den här relationen mellan patient och professionell.

ANJA: Jo, men det tycker jag att man ser och jag de viktigaste nyckeln där tror jag är att man helt enkelt är ödmjuk som vårdpersonal och bemöter de här patienterna från deras synvinkel och hör vad dom har att säga. Man har ju märkt kontraster där det inte har varit så och det blir ju väldigt, väldigt svårt att genomföra vården då för då kan patienten bli väldigt ställd och vill inte delta och vilket jag förstår till 100 % för det hade jag säkert heller inte velat om jag har full koll på min sjukdom. Så min erfarenhet är helt enkelt att man lyssnar och är ödmjuk och tar sig tiden.

ROBERT: Men jag kan nog bara hålla med där, så det är en ödmjukhet. På utbildningen har vi i alla fall tränat mycket koncentrationsteknik och det är mycket om att fånga upp och låta patienten själva prata. Och vad har de för tankar? Vad dom är oroliga över? Varför är dom här? Finns det något dom vill ha ut av besöket eller det mötet. För jag tror att vi är helt beredda på att hantera det personligen. Jag upplever inte att det är något som är främmande för någon av mina framtida kollegor kan jag säga. Och man måste såklart vara ödmjuk och inse att jag tror det är jättebra sätt att man kan få kunskap om hur det är för den individen och därmed anpassa vården efter den individen. Alla kan ha hjärtsvikt, men alla har ju olika typer av hjärtsvikt medicinskt, men också hur det upplevs för dem och vad de har för besvär. Så jag tror att det är det man måste såklart ta till sig det. All kunskap är ju bra kunskap så att säga.

LISBETH: Och jag tänker, det är så dåligt ord här med compliance, men jag tänker att det där hänger också ihop, är vi inte intresserade av hur den här personen kommer att leva sitt liv och om den vill ta den behandling de kanske blir föreslagen och så kommer vi heller inte få resultat. Vi måste vara på något sätt ödmjuka för det, men jag tycker det låter ju som att vi blir mer och mer tränade i det här personcentrerade förhållningssättet.

ANJA: Ja, men vi tränar ganska mycket på det i vår utbildning som sjuksköterskor och det är ju det här med att ställa öppna frågor och försöka få ut så mycket information inom psykiatrin, och när vi har vår psykiatriplacering så är det väldigt mycket vi tänker på kring det. Och jag tycker att det är otroligt viktig placering där man lär sig ta svåra frågor och bemöta de patienterna där det inte kanske är helt enkelt att ta på vad det är som är grundproblematiken. Men jag håller med Robert helt och hållet att vi kan ta hand om de patienterna, vi är rustade för det och vi har med det i utbildningen.

ANJA:
Har ni någon sådan här tanke om var ni vill arbeta när ni är färdiga? Har ni så här, har du en specialisering framför dina ögon Robert och du Anja?

ROBERT: Men jag är, jag tycker allt är kul! Nej men det ska inte jag säga. Jag skrev mitt examensarbete på neurokirurgen så jag är väl något kirurgiskt lagd tycker jag just nu, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag känner att jag måste, man måste jobba, sen har jag allmäntjänstgöring att ta mig igenom och då får man ju verkligen jobba lite överallt. Det är så att då får man ju inte bara utvecklas och bli en mycket bättre doktor, men också att jag tror att det är en helt annan sak att vara student kontra att stå där och faktiskt själv ta beslut. Även om man kanske ibland upplever att man tar mycket beslut själv som student, så jag tror att jag får vänta tills jag har legitimerat mig innan jag kan säga på något konkretare sätt vad jag exakt är sugen på. Men någonting kul blir det i alla fall. Det är väl kontentan!

LISBETH: Ja, men det låter bra. Det blir kul för dig också, Anja eller vad har du för plan?

ANJA: Ja, men allting är ju kul så är det ju men jag trivs väldigt, väldigt bra inom akutsjukvården och jag har väl en liten dröm i bakhuvudet om att hamna på ambulanshelikoptern en dag men det är ju några år bort och några specialistutbildningar däremellan, så vi får väl se vart man hamnar.

LISBETH: Men jag vill säga lycka till er, men det ska jag nog säga precis när vi slutar, men innan dess så skulle jag vilja att ni reflekterar om vad nära betyder för er.

ANJA: Det var den svåraste frågan vi har fått idag, tror jag.

ROBERT: Det är inte lätt, vi kan ta fram ett lexikon här, svenska ordlistan och så här.

ANJA: Definiera nära, men alltså närhet för mig. Det är att man har kontakt, att man är i samma rum och när det kommer till vårdrelaterad så är det ju patientcentrerad vård som är närhet för mig, liksom att man är nära och man lyssnar och känner, och tar helt enkelt på det som behövs.

ROBERT: Nej, men jag kan väl instämma där, alltså jag tycker att Nära vård, man kan vara geografiskt nära. Det tror jag också är väsentlig del i närhet, men jag tror det handlar mycket om att ha en relation och personligt kanske är fel ord, för det är inte en intimitet men att man är personlig, man känner varandra, man har en relation som inte kommer bara försvinna efter jag går ut i den här dörren som patient, det finns något jag återkommer till, en säkerhet, man vet att han är min doktor eller hon är min sjuksköterska, att man har det här att man vet att jag har en person jag kan vända mig till vid behov av mina problem och det är inte någon rädsla av att, oj, jag vet inte vem jag kommer träffa idag och hur och vad och vad för dynamik har vi. Så jag tror att det är väldigt, precis som Anja säger att man har en nära och en relation tillsammans där man kan tillsammans samarbeta och hitta rätt väg framåt. För det är ju i slutändan det, det kvittar hur mycket en patient vill något eller en läkare vill något om inte man kan samarbeta och komma överens om något. För det är tänder ju inte oftast direkt på studs. Alla är inte personer som klickar med alla och då behöver man ju ha möjlighet att bygga den relationen och vårda det och jag tror det är väldigt nära i sig.

ANJA: Jo, jag tror också det är nyckeln till livsförändringar för de här patienterna som kanske inte vill ha dem, att man har en relation till, att man skapar förtroende på ett sätt.

LISBETH: Tack och nu ska jag säga lycka till er, verkligen stort lycka till med framtiden i vården och tack för att ni ville vara med Nära vård podden

ANJA: Ja men tack för att vi fick vara med.

ROBERT: Ja, verkligen tack så mycket.