Subscribe
Share
Share
Embed
”God och nära vård det är kärnan i primärvården - det är där människor befinner sig.” ”Ju mer vi hjälps åt desto mindre resurser kräver det av var och en och det blir bättre för medborgaren.” Cecilia Persson, verksamhetschef på vårdcentralen i Svalöv med 11 000 listade patienter och där personalen arbetar i team i den sk Svalövsmodellen. Ett avsnitt om att lyckas med att förändra arbetssätt, se helhet, öka glädje, kunskap och kompetens och sprida det vidare.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Cecilia:Detta är en förändring som är på riktigt och som skapar värde som kan göra att det blir bättre för alla. Omställning. Jag känner hela tiden att jag är I god och nära vård.
Lisbeth:Genom ett målmedvetet arbete leder Cecilia verksamhetens utveckling för att möta framtidens behov och visa vägen mot nya arbetssätt som möjliggör nära vård. Det var en del av motiveringen när dagens gäst blev utsedd till Årets chef I Skåne tvåtusen tjugotvå. Så I dagens avsnitt så ska vi prata om ledarskap. Vad som krävs och hur man gör för att leda en så stor transformation som omställningen till nära vård innebär. Och vi ska göra det med en gäst som verkligen gör det här varje dag.
Lisbeth:Så välkommen till nära vårdpodden Cecilia Persson. Du är verksamhetschef I Svalövs vårdcentral I Region Skåne. Välkommen.
Cecilia:Tack så mycket Lisbeth. Jätteroligt att få vara här.
Lisbeth:Alltså, kul att jag äntligen får prata med dig. Jag sa när vi träffade oss att koppla upp oss här att jag har lyssnat på det jag har läst om dig men vi har inte pratat med varandra på det här sättet så det ser verkligen fram emot det här samtalet. Starta som vi brukar I Nära Vårdpodden. Berätta vem är du?
Cecilia:När jag tänker på det så tänker jag att jag känner mig som en resursstark vill vara med och skapa ett tryggt samhälle. Det samhälle som jag vill leva I, där man tar hand om varandra och där alla har lika värde och alla ska få en plats. Jag känner mig full av de resurserna som jag vill kanalisera på alla möjliga sätt för att vi ska gå mot ett sånt samhälle.
Lisbeth:Var kommer de resurserna ifrån? Har du funderat på det?
Cecilia:Jag tänker att det är kanske för att jag har Stor kontakt, eller nära kontakt, jag använder ordet nära, med mitt hjärta, det som finns där inne. Jag lyssnar mycket på mitt hjärta. Min uppväxt bestod mycket av samhällsengagemang. Mina föräldrar var engagerade I samhället, så det har pratats mycket vid middagsbordet. Mycket kommer nog därifrån.
Lisbeth:Det här med att vi ska prata mer om, att lyssna på sitt hjärta och vad det betyder I ledarskap. Jag eller är helt övertygad om att det är otroligt centralt. Och om man får tag I det och vågar lita på det så blir det också ett väldigt starkt redskap I ledarskapet. Vad gjorde dina föräldrar när ni hade ett sånt samhällsengagemang?
Cecilia:Min pappa har varit aktiv politiker och satt ett tag som kommunalråd I Svalövs kommun. Min mamma jobbar som lärare
Lisbeth:på
Cecilia:högstadiet.
Lisbeth:Du valde sjukvården. Berätta lite om din barna.
Cecilia:Jag tror att det kom från att min bror var sjuk när han var liten och att jag var med på sjukhusbesök. Det väcktes en nyfikenhet. Sen får jag börja med bana på barnkliniken I Lund. Så jag tror att det kommer
Lisbeth:därför. Gör du när du inte jobbar?
Cecilia:Älskar att umgås med min familj. Jag har två barn och man två hundar. Mina föräldrar lever fortfarande, så de vill jag ju vara med så mycket som möjligt, och även mina syskon. Är där jag hämtar min energi.
Lisbeth:Det. Bara för att sätta Svalöv på någon karta, för det kan inte jag. Hur stort samhälle är Svalöv?
Cecilia:Fjortontusen femhundra bor ungefär I Svalöv kommun. Det är en stor kommun till ytan, många småorter. Man säger att det är Sverige I miniformat.
Lisbeth:Vilket sätt?
Cecilia:Ålder och sjukdomar och så. Att det är fördelat. När man pratar CNI och socioekonomiskt och så att det är Sverige I ett miniformat.
Lisbeth:Jag tänker så här, berätta lite grann om din relation till omställningen till nära vård. Vad är den?
Cecilia:Omställning Jag känner hela tiden att jag är I god och nära vård. Det är verkligen kärnan I primärvården. Primärvård är ju nära,
Lisbeth:det är
Cecilia:ju där människor befinner sig. God vård vill vi alla. För mig är det helt självklart.
Lisbeth:Har ni också gjort stora förändringar I just er att bli ännu mer nära?
Cecilia:När jag tänker på den stora bilden så tänker jag att vi gick vilse. Att primärvården, när den kom till för länge sen, så var det god och nära vård. Men många omständigheter har gjort att vi har gått vilse. En av de omständigheterna är vårt driver oss I en riktning som inte är hälsosam.
Lisbeth:Vilket sätt? Beskriv. Vad ser du?
Cecilia:Bland annat när man pratar produktion. Vi tänker att vi är som industrin. Läkarna ska tolv patienter per dag. Vi tar in patienten, vi bedömer, behandlar ut andra ändan. Det går inte att jobba så med människor, det är helt omöjligt.
Cecilia:Vi har gått vilse I det, så vi behöver tillbaka till back to basic. Vad gjorde vi innan? När distriktsläkarna kände sina patienter, sina familjer och mormor, morfar, farmor och farfar Det var då man hjälpte människor på riktigt. Sen gick vi vilse I det och vi behöver tillbaka. Då kan man inte tolv patienter per dag.
Lisbeth:Många kan man då?
Cecilia:Det kan vara så att hela teamet behöver ägna sig en hel förmiddag åt en patient. Vi är ju inte där nu, men för att det ska bli bra. För att det här duttandet med akuttider Vi tittar ju på mångsökarna. De kan ju läkarbesök. Vad gör man på de här läkarbesöken?
Cecilia:Man konstaterar att det är inget akut som behöver åtgärdas, så kan patienten gå igen.
Lisbeth:Och kommer tillbaka sen kanske. Linda Hunter som är en sjuksköterska som jobbar I er verksamhet har varit med I Nära Vårdpodden och vi har fått höra lite grann om ert arbete. Men jag tänkte att du ska få berätta lite om den igen. Ni kan vara lyssnare som inte har lyssnat på just det avsnittet men också höra din din beskrivning. Jag tänkte om du bara sätter in er vårdcentral I den stora bilden.
Lisbeth:Berätta om hur stor är den och hur många patienter ni har. Kan du säga lite om det först?
Cecilia:Varcentralen är ju medelstor, kallar man den. Vi har nästan elva noll listade. Vi har gott om personal, vi är nästan femtio. Just nu har vi gott om läkare. Vi har fysiker och dietist på plats och arbetsterapeut.
Cecilia:Vi tycker att vi har alla som vi behöver att hjälpa våra patienter.
Lisbeth:Det är också intressant, för nånstans har ni kommit I den här spiralen, den positiva spiralen. För det tänker jag mycket på I ledarskapet också att det är ju svårt när man är I, precis som du sa, att man går vilse. Då hamnar man ofta I en spiral som går åt andra hållet. Då blir det svårt att rekrytera och då blir det svårare att rekrytera för då blir arbetsmiljön sämre. Hela tiden den här spiraleffekten.
Lisbeth:Som jag förstår det så har ju ni faktiskt hamnat I den andra spiralen att det också är roligt att jobba och se er och fina resultat. Och då kan man rekrytera. Jag tänker på att ni är många och har det ni behöver på plats. Det kan inte alla säga idag I primärvård. Berätta lite om svarlösmodellen.
Lisbeth:Vad är det för någonting och hur kom den till?
Cecilia:Ledningen presenterar Alaskamodellen för oss. Jag minns inte vilket år det var, men det var nåt år innan pandemin. Vi sprang så fort här, så vi hade inte riktigt tid att lyssna på det. Det var nåt nytt att komma med, typ. Men sen kom pandemin Då var jag helt plötsligt på plats.
Cecilia:Jag älskar att vara på plats. Jag vill vara här hela tiden. Jag tänker också att jag gör bäst nytta här. Mina anställda säger att jag är bäst när jag är här. Det var jag ju när pandemin kom, för då blev ju alla möten och allting inställt.
Cecilia:I samband med det så kom Linda och hade lite energi över och ville: Nu ska vi inte börja titta på detta. Absolut. Och så börjar hon ju researcha och sen bara börjar vi.
Lisbeth:Hur började ni? Vad gjorde ni? Det det
Cecilia:började med var att vi började med små team. Vi delade in vårdcentralen I fyra delar. Vi försökte placera personalen I ungefär lika grupper. Patienterna fick en tillhörighet I ett team. Sen skickade vi ut brev till invånarna så att de fick informationen.
Cecilia:Sen började vi så smått.
Lisbeth:Vad har det lett till? Hur ser en arbetsdag ut idag
Cecilia:på Svalövs vårdcentral? När vi hade hållit på I ett år så införde vi teamtelefoner. Det vill vi utveckla ännu mer för där ser vi verkligen att det blir bra när patienten kan ringa direkt till sin teamsköterska. Det önskar vi varje dag att de ringer till sin tid-sköterska. Sen har vi Rond två dagar I veckan.
Lisbeth:Det
Cecilia:är också för att vi ska upprätthålla vår garanti. Vi har det på tisdagar och torsdagar. Man sätter sitt ärende där och samlas hela teamet och går igenom ärenden tillsammans. Allas kompetens tittar på ärendet. Vi höjer allas kompetens som är där, för de lyssnar på hur de andra resonerar och kan lyssna på deras input med hjälp av deras kompetens.
Lisbeth:Var intressant. Jag såg nån utvärdering som är gjord bland era medarbetare. Då var det en fråga just: om min kompetens har förändrats med arbetssättet. Det var jättestora resultat på att man tycker att man har fått mer kompetens till sig. Att man har utvecklat sin kompetens.
Lisbeth:Det tycker jag var så häftigt för det är också en hypotes som har haft hela tiden. Ju mer vi jobbar ihop desto klart att vi utvecklar oss I det. Men att det blir så tydligt att medarbetaren också säger så är det.
Cecilia:Det som är roligt är att vi jobbar från stuprören till helheten. Vi ser hela människan. För vi gör det tillsammans. Vi sitter ju var och en I vårt stuprör. Men när vi sitter tillsammans så blir det en helhet.
Lisbeth:Tänker för Svalövsbon eller patienten hos er. Hur märker de det här när ni har haft de här teambron? Vad händer då? Jag kanske har ett komplext problem och har varit till någon av de här professionerna som jobbar på vårdcentralen. Vad händer?
Lisbeth:Hur går det vidare? Hur vet jag vad som kom fram där?
Cecilia:Vissa patienter är så involverade I detta nu så de kan ringa till sin tingsköterska och säga: Nu har jag fått ett nytt problem här. Kan ni inte ta det på ronden på tisdag?
Lisbeth:Underbart.
Cecilia:Så gör de det, och sen återkopplar ju någon. Det beror på vad ärendet gäller, men någon återkopplar ju alltid efter ronden till patienten. Det kommer man överens om. Vissa vill det på etttusen etthundrasjuttiosju, bara som ett meddelande. Vissa vill kontakt via telefonen, så det kan vara lite olika.
Lisbeth:När jag tänker nära vård så tänker jag fyra stora fokus. Det ena är personcentrering. Om jag tänker utifrån invånarnas perspektiv. Personcentreringen, det samordnade, helhetssyn när man får ihop olika delar. Det är att också få samskapa, att jag kan ställa den här frågan och att jag kan också veta att här jobbar de på min vårdcentral och jag kan påverka det.
Lisbeth:Sen är det också det proaktiva och förebyggande arbetet. Där gjorde Alaska mycket och har gjort och fortsätter göra. Det vet jag att ni också har funderat på hur kan man jobba med kan jobba med civilsamhället och företag. Ni vet att ni jobbar med Coop och Ica. Berätta något om det.
Cecilia:Vi tänker att uppdraget med folkhälsan Alla behöver vara involverade I det. Ica, Coop, kommunen, skolan Alla behöver hjälpas åt. För det gynnar ju alla och det drabbar alla. Så vi har börjat prata lite Mikael och Coop, eller Linda,
Lisbeth:om
Cecilia:att promota nyttja saker och gömma undan outnyttjade saker. En Ica-butik vill gärna inte visa att de har snus och cigaretter. Utan gömma undan det och lyfta fram frukt, grönsaker och Så att vi hjälper våra invånare när de kommer och har bråttom och bara ska in och handla någonting. Just det. Att man får ett tips om det här är bra för dig.
Lisbeth:Det är ju fantastiskt. Jag tänker mycket att hälso och sjukvården handlar inte bara om mötet när jag kommer för att jag har ett problem eller någonting som jag behöver diskutera utifrån min hälsa utan att hälso och sjukvården också har en roll I samhället. Jag tänker på din start på det här samtalet om det här att brinna och förändra samhället. Där tror jag hälso och sjukvård ska kunna ta en mycket större plats med att man har kunskap. Att dela med sig av kunskaper till Ica-handlaren och Coop-handlaren.
Lisbeth:Det kanske har andra delar I samhället också.
Cecilia:Vi behöver hjälpa våra invånare, för det är inte lätt Livet kan vara tufft ibland och det är bråttom om man springer för fort. Då är det lätt att springa förbi godishyllan och ta någonting I förbifarten istället för att göra det som gör gott för ens hälsa. Kan vi hjälpa invånarna med det så har vi mycket att vinna med det.
Lisbeth:Verkligen. Tycker också att det är spännande att ert sätt att jobba får ju också spridning. Jag vet att det är ett stort antal vårdcentraler I Region Skåne som är intresserade eller som har på olika sätt startat. Vad tänker du om det? Den här ni har gjort faktiskt?
Cecilia:Känns ju helt fantastiskt att vi kan vara med och påverka I hela regionen som det nu sprider sig. Och att vi kan tagit hand om lite barnsjukdomar.
Lisbeth:Du ge exempel på såna? Vad var det för nånting? Vad tänkte du att ni såg som ni har fått utvärdera och säga att här får vi nog skruva lite I?
Cecilia:Man kan säga att vi har skruvat hela tiden. Men just det att förklara för dem som ska gå in I det, att vi har kunnat leverera lite filmer och känslor. Saker som blir bättre så att de inte behöver vara så rädda för att prova. Vi har inte stött på så mycket barnsjukdomar. Det har visat sig att det har varit så bra från början, så det har inte varit några svårigheter.
Cecilia:Fast det är alltid svårt att ändra arbetssätt. Men det var ganska omedelbart som personalen vi gick åt rätt håll, att det var rätt riktning. Sen var det så när de kände att detta blev bra och det blev bättre för patienten, då fick de en massa energi och glädje och bara kolla här hur bra detta blev och då skapar det ännu mer energi och ännu mer glädje. Det är ju därför de har utbildat sig för att de vill göra gott och skapa värde. Men när man går vilse I ett system som gör det svårnavigerat och det är det finns inget utrymme för kreativitet, man ska bara producera.
Cecilia:Då tappar man den glädjen och då blir allting svårt och jobbigt. Man suckar och stönar. Istället för att när man ser att det verkligen blir bra för den här patienten så frigör det en massa energi. Då vill jag mer av det. Så det sköter sig själv liksom.
Cecilia:Det är magiskt att se personalen förändras.
Lisbeth:Är ju fantastiskt. Precis där tycker jag jag möter mig, jag möter bara de här små gnistorna av det när man får prata om just de här sakerna. Vad är det som skapar värde? Hur vill man det? Att få känna att det är ju det här jag utbildar mig för en gång I tiden.
Lisbeth:Och att få vara I den uppåtgående trenden. Att det här bara ger mer och mer energi och kraft när man ser att patienten är nöjda. Men vad har ni slutat göra? För någonting måste ni sluta göra? Vad gör ni inte idag?
Cecilia:Vi har inte så bråttom. Vi tänker efter före. Vi försöker ta ett djupt andetag innan vi springer på. Jag tänker också att vi zoomar ut lite. Jag vet inte om man ska förklara det, men från att titta I stuprör eller man ser den lilla bilden bara: Vi ska bara lösa detta nu.
Cecilia:Och så backar vi lite istället och vänta nu. Det är ju detta också och det här och det här som
Lisbeth:påverkar det. Tänker att någon gång om vi kommer in på dig och ditt ledarskap. Du blev årets chef I Skåne tvåtusen tjugotvå Och du fick en utmärkelse förra året som årets Svalövsambassadör. Vad är det som du har med dig I ditt ledarskap? Hur skulle du vilja beskriva ditt ledarskap?
Lisbeth:För någonting gör du som är rätt.
Cecilia:Om vi ska gå in på det med ambassadör så tänker jag att det handlar mycket om mitt engagemang I samverkan och samarbete. Mitt sätt att se på det är att vi erbjuder vår hjälp. Istället för att säga hur ska ni göra detta. Att vi I stället sträcker ut en hand. Vi skulle vilja hjälpa er med detta.
Cecilia:Vad kan vi göra för att detta ska bli bättre?
Lisbeth:Vilka är det som du ser som samverkanspartner I det här ambassadörskapet?
Cecilia:Dels har vi skapat ett hemsjukvårdsteam tillsammans med den kommunala primärvården. Det har blivit helt fantastiskt. Vi samarbetar också med individ och familj, ekonomiskt arbetsmarknadsenheten. Det är samma människor som behöver oss. Oftast kommer man ingenstans I de här ärendena när man sitter I sitt stuprör.
Cecilia:Vi behöver öppna alla dörrar emellan oss. Jag skulle vilja säga att vi är kollegor allihopa. Vi jobbar för den personen det handlar om. Vi har haft många möten tillsammans med kommunens att öppna upp de här dörrarna emellan oss.
Lisbeth:Ofta är hindren som jag möter I just det här med att samarbeta över gränser och samverkan. Då kommer man till ansvarsgränser, man kommer till ekonomiska gränser och man kommer till mycket gränsvaktande. Det här är inte vårt uppdrag, det här är ert uppdrag. Och sedan så blir dikena djupare och djupare. Hur tar du dig an det?
Lisbeth:Du har ju också ett ekonomiskt ansvar för din enhet.
Cecilia:Jag tänker att det är vårt gemensamma ansvar. Jag har inte rätt ansvar, kommunen har rätt ansvar. Vi har ett gemensamt ansvar för att det ska bli bra för våra medborgare. Jag är fullständigt övertygad om att ju mer vi hjälps åt desto mindre resurser kräver det av var och en av oss. Alla kommer att tjäna på det.
Cecilia:Om det nu handlar om pengar och resurser eller vad det nu handlar om så kommer vi alla tjäna på det. Det är naturligtvis framför allt medborgaren som det blir så himla bra för.
Lisbeth:Tänker du mer? Du började I vårt samtal med att säga att du litar på ditt hjärta eller leder med ditt innebär
Cecilia:det? Nåt som jag märker på personalen sen vi började med att de känner I sitt hjärta när de gör rätt och när det blir bra för patienten. Det känns I deras hjärta. Då har vi skapat värde och det är precis det som är vårt uppdrag. Alla de pengarna och resurserna vi lägger ner med skattepengar det ska ju skapa värde för dem vi är till för.
Cecilia:Det är det allra viktigaste. När vi gör det I det här svårnavigerade systemet men när vi lyckas med det så ger det arbetsglädje och det frigör energi. Vi gör skillnad. Det är ju det som är så gott. Och det är ju det alla de här skattepengarna är tänkta att gå till.
Cecilia:Att det ska göra nytta. Att det ska skapa värde.
Lisbeth:Du berättar väldigt mycket, med en stor person om när dina medarbetare får jobba efter hjärtat. Är det det som är hjärtat på något sätt?
Cecilia:Det är det som är hjärtat, absolut. Om de får göra det som de Jag litar på dem till etthundratio procent. De kommer hit till sin arbetsplats varje dag för att göra det gott. Men jag har inte tidigare haft förståelsen eller att hjälpa dem att göra det. De har inte haft de förutsättningarna.
Cecilia:De har bara suttit och skyndat sig allt de kan för att göra så gott de kan. Det skapar ingen arbetsglädje och det blir inte bra för patienterna. Det är bara bråttom, snabbt och fort. Nu känns det så himla bra att jag kan erbjuda dem det.
Lisbeth:Vet ni att ni skapar värde? Hur vet ni om att ni skapar värde för svalupsborna?
Cecilia:Det kanske inte är så lätt att visa med mätning. Vi väntar nu på Nationella patientenkäten. Den ska ju komma nu I veckan. Etttusen elfte. Vad är det idag?
Cecilia:I morgon kanske kommer den. Men annars är det ju förekomsten av positiva känslor det viktigaste måttet på framgång.
Lisbeth:Tänker för att jag tycker att vi brottas mycket och jag tror att när man inte har hittat den där kärnan, när man inte har övertygelsen I hjärtat Då blir det väldigt mycket externa parametrar. Och jag får väldigt mycket frågor. Hur ser vi förändringar av nära vård? Hur kan du visa på vilka resultat det har gett? Då blir det väldigt mycket numbers.
Lisbeth:Vilka siffror kan vi visa på? Och det är svårt att fånga siffror på det här tycker jag. Vi är inte riktigt bra på det I Sverige, men det är inte vi är så bra på runt om I världen.
Cecilia:Det som vi absolut kan säga Det säger forskningen hur viktigt det är med kontinuitet. Där har vi siffror som man har plockat fram. Det är lägre sjukvårdskostnader, färre besök på akutmottagningar, färre inläggningar, nöjdare patienter och medarbetare, minskad överdiagnostik och överbehandling, Ökad trygghet och patientsäkerhet och lägre risk att dö I förtid.
Lisbeth:Det är stora siffror.
Cecilia:Ola som jobbar tillsammans med Linda, Ola Bergstrand, han säger att det är oetiskt att inte kontinuitet. Svalövssmodellen är ju verkligen Vi gör ju allt vi kan för att få hög kontinuitet.
Lisbeth:Jag tänker att ni gör annorlunda än många är att ni bygger kontinuiteten på teamet. Har det varit svårt att införa?
Cecilia:Nej, jag vill inte säga Det som är att man begränsar ansvaret för varje medarbetare. Deras uppdrag blir rimligare. De kan fokusera på de patienterna som är I deras team. Det har jag hört med jämna mellanrum. När vi inte har lyckats med kan de ju till och med bli lite upprörda.
Cecilia:Att det är ju min patient och det är ju gott att höra. Hör inte min patient? Ganska jag ta hand om. Från att man ibland tidigare har hört att det inte är min patient.
Lisbeth:Det blir ju den här gränsdragningen som ni kommer ifrån också för det finns ju också inom en vårdcentral, en enhet eller vad det kan vara I en region. Hur ser din ledningsgrupp ut? Vilka är det som finns I din ledning? Och vad finns du I för ledningsgrupper? Det är också viktigt hur man hämtar energi men också hur strukturen kring en ledare ser ut.
Lisbeth:Vad har du för ledningsgrupp och din vårdcentral runt dig?
Cecilia:Det är ju jag och Linda. Och så har jag en teamledare som heter Nessive. Och sen har jag haft min medicinska rådgivare, en distriktsläkare. Som nu tyvärr lämnar oss. Jag kommer ersätta henne med en av våra ST-läkare.
Lisbeth:Men alla vet inte, vad har Linda för roll?
Cecilia:Precis. Hon är teamledare för införandet av den här heter Skånemodellen. Hon jobbar ju en dag I veckan för att hjälpa andra vårdcentraler. Annars är hon ju teamledare här på vårdcentralen Svalöv och har ansvar för Svalövsmodellen.
Lisbeth:När du säger Svalövsmodellen som blir skånemodellen, det blir också Sverigemodellen för ni har ju ställt upp och sagt att vi kan dela det som ett av våra fyra nya arbetssätt som vi tycker ska kunna storskalig spridas I Sverige. Så det blir väl också Sverige-modellen snart. Är jätteroligt. Sen finns ju du, tänker jag, I en ledning, inom primärvårdsledning eller jag kan inte Region Skånes organisation. Men du finns I en ledningsgrupp, du också, tillsammans med din chef.
Cecilia:Precis, min fantastiska chef Emma Bostrand som leder med tillit som passar mig ypperligt. Hon stöttar ju verkligen det här arbetet. Chefen ovanför, Sofia Jung, hon är också med och stöttar I detta arbetet. Jag har tillit hela vägen upp.
Lisbeth:Jag tänker också att det är väldigt viktigt när vi ska förändra ett system. Nu gör ni det med primärvården som nav. Ni gör det som kärnan I hälso och sjukvårdssystemet förändras. Att också andra delar I vårdsystemet supportar eller hänger med eller I alla fall inte motstånd uppåt utan att man känner att man får det stöd som du beskriver att du har. Vad spelar det för roll för dig?
Cecilia:Jag tänker att det gör oss säkrare I vårt sätt att arbeta. Att det inte bara var en grej som vi gjorde och sen struntar vi I det. Detta är en förändring som är på riktigt och som skapar värde och som kan göra att det blir bättre för alla. Det blir bättre både för personalen och för patienterna. Vi tänker också att man använder mindre resurser.
Cecilia:Det kräver mindre pengar. Det är fantastiskt om vi kan införa nånting som bara är bra.
Lisbeth:Är den stora förmånen att få jobba med den här omställningen. Det finns som bara vinnare. Om vi klarar av att jobba mer proaktivt och I teamet och hålla samman då sparar vi resurser. Men vi skapar också mycket större värde och får en bättre arbetsmiljö.
Cecilia:Hur ofta är det så när man inför nånting? Att det bara är bra? Så det är verkligen fantastiskt.
Lisbeth:Har varit nån gång? Någon gång går du från jobbet och tänker att det är ganska tufft ändå. Vad är det för någonting som du tycker är det svåraste? Det behöver inte få ett motstånd. Allt är ju inte enkelt I en förändring.
Cecilia:I själva förändringen för att införa jag inte hitta något motstånd. Däremot finns det motstånd I vårt system. Alla gränsdragningarna mellan oss. Mellan oss och psykiatrin, mellan oss och vissa avdelningar på sjukhus, mellan oss och kommunen. Men där tänker jag att vi får bara fortsätta och fortsätta med vår ingång I det.
Cecilia:Och bara sprida detta vidare. Om alla istället kan sträcka ut en hand och säga: Om jag gör lite till och sjukhuset gör lite till, till exempel. Så att vi gör det omöjligt för nån att falla mellan stolarna.
Lisbeth:Vi
Cecilia:tätar alla de här mellanrummen. Genom att inte ett bredare tänk så att de här mellanrummen försvinner. Så är ju alla vinnare I det också.
Lisbeth:Verkligen våga vara mellanrumarbetare. Då spelar ju ledarskap en stor roll. Att man leder med tillit, som du säger, att man vågar säga att det är uppdraget. Alaska jobbade väldigt mycket med eller jobbade med principer som gäller hos stan. Vad är det för någonting som kännetecknar vår verksamhet?
Lisbeth:Har ni tänkt på det sättet? Att sätta upp principer för att vi utgår från människan eller jobbar I mellanrummen? Eller är det bara något som kom naturligt? De har sina grundvärderingar som när de rekryterar personal så säger de att det här är vårt sätt att jobba. Vi står för de här sakerna.
Lisbeth:Och de gör ju också det och har det väldigt tydligt I sitt sätt att jobba med medarbetare till exempel. Enkla regler kan man säga eller enkla principer som gäller I deras verksamhet. Jag tänker att du säger en del av de sakerna som jag tänker är sådana. Vi sträcker ut en hand till exempel. Vårt förhållningssätt är att kan vi bidra med något.
Lisbeth:Men de har ni inte satt ner så, de bara finns som jag lyssnar in. Eller har ni sådana på papper?
Cecilia:Det kan man väl inte säga att vi har på papper. Men när vi rekryterar I Svalöv nu pratar vi om det här I rekryteringsprocessen. Nej, vi har inte skrivit ner nånting. Vi har Region Skånes värdegrund som vi har I ryggen. Men det är mycket där som speglar Svalövsmodellen.
Cecilia:Eller tvärtom. Region Skånes värdeord speglas speglas I Svalövsmodellen. Att vi tar ansvar och vill göra skillnad, vi bryr oss Om är ju med I Region Skånes värdeord. Hur bryr vi oss om, och visar att man bryr oss om? Sen att vi vill och vågar.
Cecilia:Vi är modiga och nyfikna, det är också Region Skånes värdeord. Inbjuder till samarbete. Precis. De finns I Region Skånes värdeord, men man kanske inte För det är ju fyra ord: Det är välkomnande, drivande, om tack och de är förklarade, med flera meningar. I de förklaringarna så hittar vi ju Svalövsmodellen.
Lisbeth:Tänker också att det ni gör är att verkligen göra nånting med de orden. Ibland kanske vi är lite slarviga. Vi tänker att det klart för att det står på ett papper. Vi tar inte ansvar för att de speglas I verksamheten. Och egentligen har vi väldigt både starka drivkrafter I att få jobba I den här fantastiska sektorn som spelar så stor roll för så många människor och som spelar stor roll för vilket samhälle vi har.
Lisbeth:Att inte ta vara på något sätt på dem och sådana ord som ska spegla den här sektorn på ett bra sätt, att göra nånting av dem på riktigt.
Cecilia:Där tänker jag också det här ordet nära. Det har så stor betydelse. För detta är Region Skånes värdeord och det är Region Skåne ganska långt borta ibland. Men jag hör mig själv säga ibland när vi inte lyckas göra det som vi vill. Då brukar jag säga: Men det är inte Svalövsmodellen.
Cecilia:Det här är Svalövsmodellen. Och så förklarar jag. Då är det lättare. Det är närmare medarbetarna. Just det, det är ju så vi jobbar.
Cecilia:Och Region Skåne är ganska långt borta. Det är ju hela tiden nära. Alltså vad gäller oss och vad är det vi ska göra här? När det är för stort avstånd så tänker jag att personalen inte kan identifiera sig med det. Det är för stort och för långt bort och lite abstrakt och så.
Cecilia:Men om vi kan ta det till oss, ta det närmare då är det mycket lättare att förmedla det och det är mycket enklare att de kan ta det på allvar. Det är så vi gör här I Svalöv. Vi kanske inte bryr oss så mycket om hela Region Skåne I det stora utan det är I det lilla, I det nära. Det är där vi gör skillnaden. Sen blir det ju I det stora.
Cecilia:Men vi kan inte vara I det stora, utan vi måste vara nära.
Lisbeth:Och värdet skapas ju I det nära. Jag tycker du säger någonting som jag har grundat på och en väldigt viktig uppgift för en ledare och det är att vara översättare. När vi gör så här, då gör vi ju Svalövmodellen. Då gör vi ju nära vård. För att den rollen men också kanske säga att när vi gör så här då gör vi ju det inte för vi skulle ju göra det på det här sättet.
Lisbeth:Att vara där och det är klart att då är det här som du var inne på också I början, det här närvarande, att vara på plats. Att finnas där I vardagen och kunna vara den översättaren och känna sig kunnig om sin egen verksamhet. Att man verkligen är där och fångar det som är vardagen. Tycker du att du har dina möten med medarbetarna? När är du de här översättarna?
Lisbeth:När säger du
Cecilia:det där? Det är ju när det händer, för det är då man kan påverka. Att prata på ett APT och tro att folk ska gå ut och göra det som jag försöker förmedla. Händer det? Kanske nån gång.
Cecilia:Men när jag hela tiden är närvarande och hör när mina medarbetare pratar och när de säger någonting fint som har hänt och någonting som har blivit bra och jag kan vara där direkt och förstärka det och säga Åh, vad bra, detta måste du berätta. Kan du ta det på morgonmötet? Detta måste vi göra mer av. Samtidigt när det händer saker som jag inte vill när vi råkar gå åt fel håll eller råkar säga fel saker eller råkar göra något som inte blir så bra Då gör vi det mindre eller kanske kan lära oss nånting av det. Men jag försöker vara väldigt tydlig med att det inte är Svalövsmodellen.
Cecilia:Så ska vi inte jobba. När vi gör så här blir det inte bra. Men sen I stället lägga till att det är så här Det är då det blir bra. Det är ett arbete som man måste hålla på med hela tiden på plats. Och hela tiden höra om vi är ute och cyklar.
Cecilia:Att man kommer upp på diket direkt och går rätt väg.
Lisbeth:Hela tiden vara intresserad, hela tiden vara hela tiden vara
Cecilia:fånga alla de här bollarna som är positiva och göra dem större.
Lisbeth:Du fick önska någonting av politiken Det kan vara I Skåne, det kan vara I Sverige eller av makthavare om vi säger så. Vad skulle du önska händer med hälso och sjukvårdssystemet? Du är inte alltid förberedd på frågan. Jag bara tänkte att du har så mycket klokskap. Vad behöver vi göra för att verkligen fixa det här framåt?
Lisbeth:Den här drivkraften som ni har och fått till
Cecilia:det? Det vi har jobbat med I kommunen här Jag sitter I styrgruppsmöte med kommunledningen och pratar om sekretess och hinder som vi måste sudda ut. Det skulle jag vilja att politikerna också pratar om. Alla de här mellanrummen som kostar liv, pengar, tid och energi som vi skulle kunna fixa till. Sen är det absolut att bygga ut primärvården.
Cecilia:De har ju pratat länge om att efter undersökningar kommit fram tjugofem procent av sjukvårdens budget borde ligga I primärvården. Vi vill se det, för vi tror på det. Hade vi fått mer resurser att kunna göra bättre så hade det också blivit
Lisbeth:kostnadseffektivt. Var hämtar du din kraft? Hur ser ditt nätverk ut? Var får du energin som ledare?
Cecilia:Det är precis av det som jag får energi av, när vi gör rätt saker. Det frigör så mycket energi. Energin kommer inifrån, man kan inte hämta den nånstans. Den frigörs inifrån. När man känner att det blir bra och det känns gott I hjärtat så bara energin flödar.
Cecilia:Det finns hur mycket som helst.
Lisbeth:Tal om positiv spiral. Det är också för ett ledarskap. Cecilia, vi ska börja avrunda. Är det nåt vi inte pratat om? Det är så mycket spännande som ni gör och som du bär på?
Cecilia:Tänker också, vi har ju en annan modell som vi har börjat med. Jag vet inte om du har hört talas om den som heter Skottlandsmodellen.
Lisbeth:Ja, visst! Från Kronoberg har vi tittat mycket på den från SKR. De jobbar ju med det för barn och unga. Säger vad ni gör.
Cecilia:Vi har en familjecentral som heter Gullkornet. Som nu har växt tryggt. Det är ju för förstföderskor, eller familjer som har fått sitt första barn. Där man gör en massa hembesök, sex stycken och socialrådgivare är med. Vi vill göra en förlängning på den som Skottlandsmodellen för att det ska bli geding it right for every child säger ju de.
Cecilia:Om vi gör rätt från början och sätter in alla insatser från början så hoppas vi att vi inte skjuter problemen framför oss och att de blir större innan vi kan hjälpa. Nu har vi skrivit på avsiktsförklaring med kommunen och ska jobba vidare med det.
Lisbeth:Du drivet från Svalövs vårdcentral? Har ni familjecentralen hos er?
Cecilia:Sa du, förlåt.
Lisbeth:Är den en del av er verksamhet?
Cecilia:Jag har fyra BVC-sköterskor som jobbar där. Sen har vi två barnmorskor, en socialrådgivare och en förskollärare som är från kommunen. Det samarbetet hände ju någonting när vi samlokaliserades, när vi satte oss I samma lokaler. Det var svårt att få till samarbetet innan. Men när vi satte oss I samma lokaler och de blev kollegor så suddas ju alla de problemen ut.
Cecilia:Alltså man bara pratar med varandra och de träffar familjerna tillsammans och det blir man skapar så mycket bra saker. Och så vill vi göra en förlängning på det så det inte slutar med när man slutar med familjecentralen utan det fortsätter ända upp till barnen är vuxna.
Lisbeth:Är fantastiskt. Jag känner mig superglad när jag hör det. Vilka ska lyckas om inte ni lyckas med den drivet och hela synsättet? För jag tänker att det bygger ju också på ett synsätt att vara proaktiv och att samarbeta. Men framför allt utgå från den enskilde människan, barnet, den unga, föräldern.
Lisbeth:Vad roligt, hur ska det drivas? Har ni projekt som jobbar tillsammans med alla de här kommunerna också?
Cecilia:Precis, vi är ju en styrgrupp. Sen är det en person från kommunen som driver det här. Plockar fram material och så som kommunen ska jobba med.
Lisbeth:Det får vi återkomma till, tänker jag, och se hur det sprider sig. Cecilia, vad är nära för dig?
Cecilia:Jag tänker att om jag kan vara nära mina medarbetare och en fin relation med så kommer de det med patienterna. Så jag vill mina medarbetare nära mig. Så nära som de tillåter mig. Är nära för mig.
Lisbeth:Tack för att du var med I Nära Vårdpodden. Stort lycka till framåt både med att få fram driften av Sverigemodellen för svensk primärvård men också Skottlandsmodellen för varje barn och ung. Det är ju otroligt vilken skillnad man kan göra. Hur? Varmt lycka till.
Lisbeth:Tack så mycket. Tack Lisbeth.