Subscribe
Share
Share
Embed
Helig & Älskad är en podcast om identitet, skapad av @Jesusheltenkelt genom Norea Sverige. Ester & Emilia är två 25-åriga tjejer som påstår att Jesus är sanningen, vägen och livet. De har fått sina liv förvandlade av honom och de säger att hitta Jesus är nyckeln till att hitta dig själv. Denna podcast handlar om resan dit och allt vad det innebär.
20. Hej och välkomna tillbaka till ett nytt avsnitt av Helig och Älskande. Det här är en jesus helt enkelt podcast skapad av Nordea. En podcast där vi pratar om identitet. Vi tror att nyckeln till att hitta dig själv är att hitta Jesus.
Emilia:Ja. Och idag är jag så taggad för att vi har ju en liten gäst med oss här idag, Amalia. Hej. Hej. Jag känner inte dig så bra än.
Ester:Vi sätts I kyrkan liksom, vi går I samma församling. Men du och Öster, ja alltså Amalia är ju god vän.
Amalia:Ja.
Ester:Vi går I samma församling, allihopa. Och du och jag har haft en hemgrupp ihop I typ ett år.
Amalia:Är det så länge?
Ester:Ja. Vad sjukt. Men det är det, det är sjukt. Mer än ett år tror jag. Våra tjejer, du bär på så mycket vishet och är en förebild för mig.
Ester:Alltså verkligen, ja. Ja, tack. Och mig. Ja, så jag och Mille har varit taggade på att få hit lite gäster och då så tänkte vi på dig. Ja, vad kul.
Ester:Det ska bli så fint att få hänga med dig här idag. Kan du inte berätta, vem är du lite basic info om dig själv?
Amalia:Basic info, inget är basic, nej jag skojar. Kul så oövningen, ta bort det. Jag bor utanför Helsingborg, I den lilla lilla kattarp med min man Jim och vår dotter Sally som är... Ja hon är jätteny, hon är 3 månader. Har bott I Helsingborg I snart 6 år.
Amalia:Men är från Jönköping från början. Jag tycker om musik och kultur och teater och kreativitet och allt sånt där. Tycker det är väldigt kul att stå på scen. Tramsa och underhålla lite sånt också. Kanske inte det tramsa vi ska göra nu men jag har inget problem att prata I den här mikrofonen.
Ester:Det är så man bring awn. Gött, alltså så kul att du är här, Malia. Taggade på den här stunden vi ska ha nu, tillsammans.
Amalia:Ska ni använda en recap på Hur har den alltid sen sist, tjejer?
Ester:Vad har hänt sen sist, stoff? Ja, vad har hänt sen sist? Hur mår du, hur mår ditt hjärta? Ja, nej men jag mår bra idag känner jag. Alltså jag känner att jag har haft ett litet skifte typ igår.
Ester:Alltså jag har haft så... Känns som jag har pratat så många gånger om min PMS I den här podden, eller nej om du bara sagt det en gång. Men jag har haft en sådan tid bakom mig och nu känner jag bara att nu har jag vänt på blad och ja, jag är liksom på väg upp igen känner jag. Så det är gött. Men jag, ja jag tänkte på det på tal om vårt förra avsnitt när vi pratade om bruden och bruden och bröllop ett och allt det där, så känner jag också att det har varit en tid av på senaste...
Ester:Alltså jag har känt jag tänkte att jag ska prata med dig om det här för att jag har känt att så här... Alltså på samma sätt som vi pratade om att så här bruden liksom förberedelsen är på bröllopet att möta I Jesus, att samlingen ska återförenas med Jesus. Allt det där vi pratade om. Sen bara känt också såhär, nu när det börjar närma sig bröllopet och det har varit mycket med det på senaste, att också känna att gud håller på att förbereda mig och att det är det är ganska mycket processer. Men ganska mycket, ja men saker som kommer upp till ytan som ska rensas ut liksom och som behöver komma upp I ljuset och ja, det har varit en lite sån säsong känner jag, för min del senaste.
Ester:Känner du att du har fått tid att ta de processerna och Jo, men det tycker jag. Det är ju tufft men också befriande när Gud gör saker. Då blir det väldigt djupt här direkt. Ja verkligen. Vad kan jag göra?
Ester:Men jag bara tänkte på det alltså med förra avsnittet att så här Nej jag håller verkligen med. Känns som att man kan Det känns som det blir väldigt ljud, jag hade kunnat spinna vidare på det. Ja. Vi kan göra det I nåt annat avsnitt. Men, ja nämen så att jag mår bra.
Ester:28. Yes. På toppen nu efter. Ja precis, Exakt. Man har varit I en liten dal och nu ska man upp på toppen.
Ester:Exakt. Själv då,
Amalia:undrar du
Emilia:om det? Ja, John Bra. Jag är också ganska nykommen från mens. Det är ju verkligen, alltså känsloresa. Men jag jag känner mig pigg, stark, glad.
Ester:Alltså jag är verkligen I såhär tid nu, jag bara pluggar, jag bara liksom gör det jag ska, jag gör bröllopsförbedelser. Jag känner att jag är en såhär... Också en förberedelsefas fast lite mer praktisk typ. Att checka av grejer, att såhär vi har hittat soffa till vår nya lägenhet. Alltså det är såhär att checka av förberedelsegrejer typ.
Amalia:Det är
Ester:fint, men man längtar och väntar och känner att det börjar närma sig. Nu är det mindre än 2 månader kvar tills jag skriver och det är helt sjukt. Alltså det är helt crazy. Alltså hur mår du menar jag? Jo men alltså det går bra.
Ester:Jag mår bra. Ibland är jag jätteöverväldigad och stressad och bara, vad händer och typ? Jag är väldigt bara så att jag vill att det ska bli dags för jag räknar ner dagarna och känner mig väldigt redo för att bara hoppa in I det, jag taggar, jag längtar. Ni har ju skrivit på lägenhet? Ja, får man säga det.
Ester:Det får man säga. Det är jättestor grej
Amalia:I den
Ester:här processen. Precis. Det är det som är när man förbereder inför bröllop, att man förbereder ju så mycket inför själva bröllopsdagen. Så inser man att, åh, vi ska flytta ihop dagen efter typ och man ska hitta lägenheter och möbler och hela den biten. Alltså bara att blanda är ju också en praktisk liten happening.
Ester:Ja, men jag tycker nästan det är det roliga I det. Alltså det är jättekul att förbereda bröllop men det är också så mysigt och roligt att tänka på livet tillsammans sen. Vad vi ska bo och hur vi ska ha för... Ja det är bara så pirrigt. Jag älskar det.
Ester:Ja, så kul. Ja. Och elakhet är ju så fin och så härlig. Vi kommer Jag är så taggad på att komma hem på middagar hos er. Ja, ja.
Ester:Nysmys smet. Ahmali då, hur mår du? Var är du nånstans?
Amalia:Ja, jag mår toppen. Alltså jag är mammaledig och det är underbart. Alltså jag saknar inte att jobba. Jag är hemma med min dotter och Alltså det är min
Ester:dröm att vara mammaledig, jag längtar om.
Amalia:Ja, jag trodde inte jag skulle jag trodde jag skulle gilla det, men inte så här mycket. Det är verkligen... Jag tycker det är toppen. Man har olika erfarenhet av det där men... Och det blir perfekt I vår, det blir ljusare och ljusare, det blir varmare och varmare.
Amalia:Vi har en trädgård jag kan vara I. Mycket jobb där. Det behöver inget gymkort utan det ska grävas och igår gick jag med liksom så sån stor hjälm med visir och öronskydd och stor maskin och grejer. Känner mig så sjukt mäktigare, man går typ såna här arbetsbristningen.
Ester:Alltså, du cool, alltså du är ju
Amalia:så
Ester:Nej,
Amalia:verkligen inte.
Ester:Allt är ett hus typ, alltså.
Amalia:Det är verkligen inte... Jag är verkligen inte cool. Jag har bara 0 känsla för jag kan inte det här utan tänker att, det här går nog bra. I går krypto och häcken och så inser jag att, ja, blev lite snett men lite snett är också rakt. Citat av Philippa, hoh-outh till Fairfas-niste Philippa på Instagram.
Amalia:Ska vi inte ta hennes citat här, men lite snett är också rakt. Det blir bättre att det blir gjort.
Ester:Alltså ahmen.
Amalia:Jag har ju då... Jag ska inte gifta mig men det är så, det finns fint att du är så taggad på äktenskapet också, att man ska ju faktiskt förbereda sig för det. Lätt att bara tänka på en dag, men det är ju det är ju det är så himla kul att vara gift. Men om man gift sig med rätt person, men det tror att du gör.
Ester:Jag hoppas det, men det gör jag. Ja, alltså livet tillsammans efteråt. Det som jag ser så mycket fram emot.
Amalia:Ja, det är jättekul att ha sina utmaningar, såklart. Man ska inte blunda för det. Men ska heller inte bara prata om det, utan då tänker jag att det är kul mycket.
Ester:Hur länge har du och
Amalia:Jim varit gifta? Till sommaren är det 6 år. 6 år. Och vi är inne på vårt elfte år som par. Wow.
Amalia:Träffades nu var 19. Då hade jag
Ester:hängt ihop I många år.
Amalia:Ja, men jag har aldrig varit vuxen själv. Jag tror man tror ju man är vuxen när man är typ 18, men jag var inte det. Vissa kanske är det. Så ett tag hade jag en liten kris. Det var några år sen att jag var så...
Amalia:Jag har aldrig varit vuxen själv. Jag vet inte vem jag är. Nej jag fattar. Och sen insåg jag men målet är ju att växa ihop med min livskamrat jag älskar. Jag vill växa ihop mig.
Amalia:Jag vara fint, jag vill inte vara vuxen själv, jag vill bara med honom.
Ester:Alltså verkligen. Är
Amalia:det här, är det äktenskapsbod nu eller?
Ester:Nu blir det äktenskap. Där kommer man se äktenskapsbod Ja,
Amalia:men sen
Ester:sen när vi har gift oss, det är då vi kallar in dig hit igen och vill ha liksom en kurs. Ja. Hur man hur man är en fru, alltså. Ja, man är sig själv.
Amalia:Oj ja. Om de inte visste vad de gav sig in på innan, killarna. Som som vet om det I stort.
Ester:Ja, alltså på tal om att ge sig in på saker så jag och Alexander håller just nu på att lära oss hantera mina känslor.
Amalia:Vill Alex gå I en kurs hos gym?
Ester:Alltså ja, gärna tror jag. Det vi skickar honom dit.
Amalia:En boot comp. Lösningen kanske är ett Han har ett projekt där han håller på att gräva ganska mycket I våran trädgård så att det kanske är det, gå ut och gräva bort lite, få ut lite känslor.
Ester:Ja, alltså precis. Det kanske löser sig när man får en trädgård. Men det är ju inte det vi ska prata om idag, utan vi ska ju få ta del av ditt vittnesbörd, Malia, idag. Ett vittnesbörd för de som kanske aldrig har hört det ordet innan så är det ju liksom en... Ofta en story om vad kanske gud har gjort I ens le, ens livshistoria och vad gud har gjort helt enkelt.
Ester:Det är vi taggade på att du ska få dela med oss idag och med alla som lyssnar. Och alltså vittnesbörd är ju så fint och bra. Det ger mig alltid så mycket tro när jag hör andra människors vittnesbörd. Och jag har inte hört ditt vittnesbörd innan. Men jag och jag har en förväntan på att...
Ester:Eller när vi hör andra människor vittna om vad Gud har gjort I deras liv så får jag sån tro för att Gud kan göra det igen. Så kanske om du sitter här och hör... Kommer höra det här vittnesbördet och bara känna igen dig jättemycket I det eller att kämpa med liknande saker, så är vår tro, förväntan och bön att Gud kan göra det igen för dig också.
Amalia:Ja men.
Ester:Jag tänker att vi
Amalia:Får jag bara säga en grej om vittnesbörd? Ja, jättegärna. Men att ibland så tänker... När du när du frågade mig och sen tänker jag mitt vittnesbörd då så tänkte jag... För jag visste lite vilken så, ett en ett tema eller så som du kanske tänkte på.
Amalia:Och sen så tänkte jag, men gud det har ju... Alltså gud har gjort jättemycket annat också. Och det händer ju liksom kontona, jag kan berätta vad som hände förra veckan liksom, för det är ju liksom en ständig relation. Så det är inte såhär ett tillfälle och sen så har gud inte gjort nåt sen dess. Men sen finns det ju ändå vissa ögonblick I ens liv som har varit liksom vändpunkter eller som är så här, ja här fattade jag en grej.
Amalia:Här var det nånting som, alltså där poletten pillade ner typ, eller ja men här tog jag ett beslut, eller här var det liksom tyngd I ett ögonblick som har påverkat mig sen dess, eller som... Och det är ju det jag kommer berätta egentligen. Men därmed inte sagt att det är slut där. Alltså jag tänker att man kan prata in liksom I flera veckor om olika saker Gud har gjort liksom från stort till smått. Att det inte är...
Amalia:Det är så lätt att tänka att såhär, ditt vittnesbörd och sen är det en statisk grej. Om ett år kanske det man kommer och så har du en helt ny sak att berätta, det är också ett vittnesbörd. Det kan
Ester:komma nytt. Alltså så sant. Ja. Gud, fortsätt att skriva vår resa, livets resa. Verkligen.
Ester:Det är fantastiskt. Vi ber. Tänker Ja, gud, vi bara vi bara bjuder in dig till den här stunden. Tack för Amalia som är här, tack för att vi får sitta här idag och... Vi bjuder in dig till att vara här med oss.
Ester:Vi bjuder in dig till att verka genom den här podden. Genom det här verket, vi vi lägger dig I dina händer, gud. Vi ber att du gör din vilja. Du gör det du vill genom det här, gud. Vi ger det till dig.
Ester:Var med I den här I det här avsnittet och kom heligande och led våra samtal. Jag ber att du är med den personen som lyssnar på det här just nu. Den som kanske går och dammsuger eller är ute på promenad eller sitter på tåget, sagt att du är där just nu. Du är med den personen och du vill tala till den personen varje dag. Och jag ber att du att du använder det här avsnittet, använd oss för att för att verka Gud.
Ester:Och bara välsignar Malia I det hon ska dela, tack att du är med henne, tack för ditt beskydd över henne, Tack att du talar igenom henne. I Jesu namn, amen.
Amalia:Vi tar från början, jag växte upp. Ja, jag växte upp I... Nu pratar jag om er, känns konstigt att prata med en kamera. Jag är på en kristen familj. Mina föräldrar är kristna och mig är engagerade I en församling.
Amalia:Min mina mor och farföräldrar har också varit liksom engagerade där de har bott och där liksom varit alltid kristen släkt. Och jag har en väldigt positiv erfarenhet av att växa upp I frikyrkan. Jag vet att inte alla har det och folk har blivit brända och sårar det men jag har inget ont att säga om det. Jag har det jättebra. Det har blivit tryggt och det var väldigt fint på många många sätt.
Amalia:Sen så I tonåren, när man liksom ändå ska... På nåt sätt hör det till att man ska så utmana, man ska tänka själv, man måste ta egna beslut, hela den grejen, då var det sena tonåren framförallt som jag bara vill lyfta en ledare som vi hade I kyrkan, som heter Emily, om hon lyssnar. Som jag bara vill lyfta för hon fångade mig. Alltså hon såg mig och var så, jag ser dig. Jag fattar vad du...
Amalia:Jag fattar dig. Hade inte hon gjort det så vet inte jag om jag hade varit kristen idag. Jag vet inte om jag hade liksom hängt kvar typ. För att det för mig har det alltid varit... Antingen är det på riktigt och då är det 100 procent.
Amalia:Då finns det... Då är det liksom, då är Gud gud och då har Jesus dött för mig och då finns det liksom inget annat att bygga mitt liv på. Eller så är det alltihop hittar på. Och då kan vi väl kanske skita I det. Det det...
Amalia:Alltså och att då måste det få konsekvenser för mitt liv om det är på riktigt. Och sen har man mognat I vad det innebär och hur man ska... Alltså allt sånt där, såklart. Men hon såg ändå det här att min liksom... Svartvitheten som man har sett I tonåren och var såhär, det här kan vi vända till nåt bra.
Amalia:Det här är... Ja hon såg mig och står du I ledarskap I nån församling som jag tänkte på er och de som lyssnar så... Alltså du är ändå en livsavgörande roll. Det kan få betyda så sjukt mycket för nån, oavsett om man vet det om det eller inte. Men hon fångade mig och det är jag väldigt tacksam för.
Amalia:Och gjorde liksom lite så alla alla rätt som frikyrkorjej. Jag gick I bybelskola efter studenten. Jag... Efter det så gick jag på Glimokra folkhögskola, läste Gospel. Fantastiskt.
Amalia:Träffade Jim då, min man. Och efter det så skulle jag vara ungdomsledare I en församling. Ändå, alltså, hat trick I tvisten frikyrkor sig. Wimelskola, folkhögskola, ungdomsledare.
Ester:Gloria to g Gloria?
Amalia:Japp. Gloria to Ashes kändes det som här då, för det var på det här jobbet som, ja, det var en församling I Jönköping där jag växte upp. Det var inte den församlingen det jag växte upp utan en annan församling. Det finns ju några väljare på I Jönköping. Där, av olika anledningar, så blev det inte bra.
Amalia:Och det spelade egentligen ingen roll, gud väl sig ner den församlingen och de som jag jobbade med där, men det blev inte bra. Och jag mådde I jättejätte dåligt. Och vilket också blev liksom värre, på nåt sätt värre av att jag kände så tydligt såhär, ja men nu går jag I Guds kallelse, jag gör rätt. Jag är duktig flicka, jag har gjort det liksom vigt ett ett ett ett år till till gud. Och så bara faller allting.
Amalia:Hon bara, jaha men gud, här har jag liksom, här har jag gett allting. Och så mår jag skit och ingenting klickar, ingenting funkar. Jag liksom... I efterhand fattar jag ju att jag tog steg neråt I det här, om det är en depression eller vad man ska kalla det, Men där och då var det ju bara som att, varför blir det bara mörkare och mörkare? Vad händer?
Ester:Var det saker som hände I församlingen eller I dig själv som var tufft? Eller det kanske hände ihop Ja, ja. Bara för att förtydliga, du jobbade I den här församlingen
Amalia:som Ja, ungdomsbarn och musikledare. Wow, han såg det. Ja, jag var anställd. Men det var jobbiga grejer I församlingen och liksom för mig privat. Så bara, och det resulterade då I att jag...
Amalia:Alltså jag vet inte om jag fick liksom en klinisk diagnos på depression, men jag var liksom ändå och träffade en läkare och skulle få mig medicin och grejer och jag minns inte vad den läkaren sa om jag fick diagnosen eller om det bara var så. Men men med ångest och depression. Och framförallt, eller jag har panikångestattacker också.
Ester:Det är
Amalia:en sjuk upplevelse. Första gången jag hade en panikångestattack. Om man haft det så vet man att det är fruktansvärt. Där jag bodde I min lilla pyttelilla lägenhet och bara var jättejättejätteledsen, som aldrig såg slut utan det liksom bara fortsatte. Och det var inte första gången jag var ledsen liksom.
Amalia:Det... Jag mådde dåligt under en period och var inte liksom, det var inte så det kom från 0 till 100, utan det det hade väl byggts upp liksom. Men första gången det verkligen brakade loss I en riktig panikångestattack, så jag trodde att jag skulle dö, då då hände det och då, det här, som jag berättar nu. Och då jag satt min lägenhet, var och grät och grät och grät och förstod inte riktigt vad som hände för det här var nåt nytt liksom. Det var inte bara att jag var ledsen för det hemma vart innan.
Amalia:Och jag hade tankar I mitt huvud som jag I efterhand liksom kan säga att, men jag tror att det här var var demoner. Det var onda krafter liksom som som sa till mig att, vänta ska vi lägga in en trigger warning kanske. En liten trigger warning för självskadetankar och sånt. Okej, men nej men jag satt I min I min lägenhet och den här ledsenheten liksom aldrig tog slut utan bara trappades upp exponentiellt och hade liksom tankar I mitt huvud, eller jag tror att det var liksom demoner och mörka krafter, som sa till mig att du måste ut ur dig din kropp, du måste öppna. Och för mig handlade det om tankarna handlade om om mina ben, att du måste öppna liksom, för du måste ut ur dig din kropp.
Amalia:Vilket är en helt absurd tanke. Men det var det var så det kändes liksom. Jag minns att jag gick och gömde mina köksknivar. För det var det vassaste jag hade hemma. Och jag vågade inte lita på att jag kunde stå emot om jag såg dem.
Amalia:Lägenheten var så liten att man inte såg hela lägenheten. Jag kunde liksom inte gå in I ett annat rum, det fanns ett rum. Så jag fick gå gömma dem I ett skåp så jag inte såg dem. Och sen ringde jag min pappa och grät och grät och grät. Jag visste inte om jag fick fram nånting, men han fattade att det var så här, jag kommer hämta dig.
Amalia:Och då kom de här tankarna och rösterna att nu kommer din pappa dö I en bilolycka och det är ditt fel för att du ringde honom. Och det är ju inte heller, sen är ju inte heller, det är ju så sjukt liksom demoniskt att bara Rädsla, liksom.
Ester:Hundrats. Skjut av rädsla på dig.
Amalia:Och liksom skam, skuld liksom, att det här är... Och I det här också liksom att jag jag såg inte inte som jag ser er, men som man liksom med ett slags andligt öga och kan... Vet utan att jag ser det liksom, men ser de här kram... Ja men demorna flyga omkring I min lägenhet. Och de, ja, ser ut som svarta eller mörka liksom bara, som ett mörkt ljus.
Amalia:Fast nu menar att det det är inte ett ljus för det är mörker, men att det ser ut som att det är ett ljus fast tvärtom. Som liksom flyger omkring liksom och det de här rösterna och så. Och jag satt I I ett hörn, det hörnet av lägenheten där jag inte såg mina köksluckor där jag hade gömt knivarna I fosterställning och var helt säker på att jag skulle dö. Och jag bad för jag hade inget annat, jag hade liksom inget annat. Och först så var det bara liksom så, Jesus räddade mitt livligen, jag gör, dör nu, jag, nu dör jag.
Amalia:Och till slut var det bara, jag blir fortfarande gråtmild. Till slut var det bara Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus, Jesus. Alltså det gick inte, jag hade inga fler ord liksom. Och de här mörka ljusen eller demonerna, de kunde inte röra mig. Alltså de liksom de flög och flög, kom mot mig och stannade här.
Amalia:De kunde inte röra mig och jag är 100 procent säker. Alltså man får tycka att jag är knäpp eller för spirituell eller liksom. Men det är... Jag är helt övertygad, det är bara Jesus namn som är så hit men inte längre. Och det det värsta jag har varit med om hela mitt liv.
Amalia:Alltså det var fruktansvärt läskigt. De kunde skrämma mig. De kunde de kunde liksom... Jag kunde ju höra de här rösterna liksom att det är du måste ut ur din kropp och din din pappa kommer dö och allt sånt här. Vi skrämde ju mig och jag jag mådde jättedåligt och jag det var fruktansvärt att jag var ett litet vrak som satt där.
Amalia:Men de kunde inte röra mig. Och det är bara I så namn. Och det det är det sjukaste jag har varit med om I mitt liv, på gott och ont. Ganska mycket på ont. För det var ju jätte det var ju jätte jättejobbigt.
Amalia:Men jag har en sån otrolig övertygelse efter det, att det är... Jag kan... Det handlar så sjukt lite om mig. Det... Jag har inga fina böner, jag har inget liksom perfekt kristet liv, jag har inga liksom Du har gjort alla rätt när jag har samlat tillräckligt många kristna poäng och då får jag det här.
Amalia:Inget sånt, utan bara ge oss undan. Det är det liksom. Min pappa hemkom och hämtade mig, han låg inte I bilolycka. Utan det var ju bara också liksom satans lögner. Utan han kom och hämtade mig, vi åkte hem till mina föräldrar.
Amalia:Jag sov I soffan utanför deras rum för jag vågade inte sova I det som var mitt rum då. För jag var på en annan våning och jag var så rädd att det skulle hända igen det här.
Ester:Jag bara tänkte på det, att det är så starkt det här du sa med att, alltså du verkligen I det här att du bara kände att du skulle dö, alltså det... Du var ju verkligen I en dödsskuggans dal som bibeln pratar om. Det finns en psalm som pratar om det att, till och med I dödsskuggans dal är du med mig.
Amalia:Det är
Ester:ju käpp och stav tröstar mig att att Gud, Jesus var med dig där I det mest kritiska läget liksom. Verkligen. Det är så starkt.
Amalia:Nej men och jag jag kan inte säga att jag minns liksom supertydligt dagarna efter så här, det här hände döda dagarna. Men jag vet att jag liksom, jag var på vårdcentralen och träffade en läkare, fick medicin, fick hjälp av en en terapeut och så här också. Så det är också såhär, ja, Jesus räddade mig. Men jag behövde också... Det var liksom en resa efter och det är inte, det är inte fel att ta hjälp av, vi har fantastisk sjukvård I Sverige.
Amalia:Använd den. Mår du dåligt, sök hjälp. Alltså det det är så sjukt mycket bättre att bara söka hjälp och bara, ja, det här tycker jag är jobbigt, här behöver jag hjälp med. Eller vårdcentralen eller en en en pastor, en vän, en mamma. Nån som bara säger det högt typ.
Amalia:Men sen gick jag ju runt och och bar på den här ångesten. För den... Även om liksom den här värsta panikångestattacken var liksom, det här var den värsta gången, har hänt nån några gånger liksom till. Men inte alls på den nivån, utan då har det liksom varit mer, slarvigt uttryckt, vanlig ångest. Men inte den här, nu dör jag-känslan.
Amalia:Men ja, hör man bebis I bakgrunden så är det för att nu är Sally med I rummet.
Ester:Vi älskar att du är med Sally.
Amalia:Ja, poddsjej från början. Ja, jag gick... Jag hade liksom ändå den här ångesten ett tag. Och I och att en del av varför jag mådde dåligt var kopplat till mitt jobb I församlingen så blev jag ganska beroende på församling och kände mig sviken av församlingen. Men jag var liksom 100 procent Jesus, men jag behöver inte församlingen.
Amalia:Jag behöver ingen annan, jag behöver bara Jesus. Och hade det så ett tag, jag flyttade till Malmö där jag bodde ju 3 år sen och kanske gick ett och ett halvt, 2 år nånting utan att känna att jag liksom skulle nån församlings gemenskap eller gemenskap alls liksom. Utan jag, det var jag och Jesus.
Ester:Får fråga, vad under den här tiden, delade du med folk att du kämpade med detta eller var det nånting som var jobbigt att göra?
Amalia:Nej men jag var ändå ganska öppen. Jag vet att jag nån gång när jag var hemma och hälsade på Jönköping så träffade jag det pastors... Pastorsfamiljen som hade varit pastorerna när jag jobbade I församlingen och då berättade jag ändå liksom var öppen, kanske inte I detalj, det minns jag inte, men jag var ändå öppen med att såhär, så här blev det för mig och det blev inte så bra men nu är det bättre. Typ så.
Ester:Det är ju väldigt starkt att göra tänker jag. Det är kanske inte alltid man vågar dela heller vad man kämpar med och sådär.
Amalia:Sen är det ju inte alltid det jag har liksom berättat, liksom sagt att såhär, jag tror att det här var demoner. Sen man kan mer såhär, jag har kämpat med panikångest och Jesus hjälpte mig. Och sen låtit det stanna där. Men jag tänker att jag tror att att såhär att faktiskt säga hur. För att det det är lätt kanske om man sitter själv och kämpar och bara, ja, jag hör att folk säger att Jesus ska hjälpa mig men jag fattar inte hur.
Amalia:Så kan det vara bra att bara få höra så här gick det till för mig. Ja. Det betyder inte att det är det enda sättet eller det rätta sättet, utan bara det är ett sätt. Så att jag tror att jag varit öppen med att det har hänt och att jag har mått dåligt och såhär. Inte alltid jätteöppen med hur, men det är inget jag har liksom aktivt dolt heller.
Amalia:Utan det har mest bara inte blivit så kanske.
Ester:Okej, så du slutade I den här samlingen I Jönköping och flyttade till Malmö?
Amalia:Ja, jag var... Bodde kvar I Jönköping kanske ett halvår efter att jag hade sagt upp mig och sen... Och då... Alltså efter den här händelsen då så kanske gick det liksom ändå, ja men jag kanske 2 år. Svårt att säga ett och ett halvt år.
Amalia:Därefter ett tag då så så började jag ändå längta efter nån form av gemenskap igen. Vilket det är så fint att Gud liksom jobbar med en. Och det var inte ens att jag bad för det.
Ester:Det var
Amalia:inte att jag bad för det, utan Gud bara gjorde det ändå.
Ester:Får jag fråga vad det var som fick dig att längta efter en församling och gemenskap?
Amalia:Jag vet faktiskt inte riktigt. Det kanske också bara är Guds verk liksom att för jag tror ju att vi tänkte vara I gemenskap med varandra. Vi behöver varandra som kristna bröder och systrar liksom. Gud jobbade med mitt hjärta liksom. Och eftersom jag hade väldigt positiva erfarenheter också av min församling där jag växte upp så var jag liksom inte totalbränd liksom på det.
Amalia:Och men jag liksom så church surfade lite och gick runt. Det var en församling där jag, den du var så här men den ganska bra typ, och så var det en person som var uppe och var väldigt glad över att det var frälst. Vilket är fantastiskt att han var så, ja, det är så gött att leva med Jesus och det så härligt att vara lite lite skön typ. Och jag, ja då... Jag fixade inte det.
Amalia:Och då var det liksom mina sår av alltså såhär, det är inte skönt, det är inte gött att vara frälst hela tiden. Jo, det är gött att vara frälst men livet är inte gött hela tiden. Så jag vet att den gudstjänsten gick jag därifrån och grät och var så Nej Men det är den församlingen där jag sen hittade hem ändå. Det var... Det fick ju också vara lite helande att liksom inte att inte liksom döma ut människor och församlingar för att de har...
Amalia:För att man har en positiv erfarenhet. Det är ju bara bra. Men ja, och och där var ju också såhär tänkte att, ja men jag vill engagera mig på nåt sätt men inte ungdomar för är färdig med att vara ungdomsledare. Var hamnade jag nånstans? Fredag kvällar I Malmö.
Amalia:Också liksom lite helande att att få göra det på ett annat sätt och att inte vara... För mig var det också bara såhär, inte vara anställd, utan jag är där och göra min tid istället. Det var bättre för mig. Men under hela hela tiden så hade jag ju fortfarande liksom ångest som jag levde med. Och det den bar jag liksom med mig I några år fram tills jag flyttade till Helsingborg.
Amalia:Så att den, ja men liksom levde med den I några år. Den gick upp och ner liksom, som det gör. Men den den var liksom med mig.
Ester:På vilket sätt påverkar den dig din vardag? Hur såg det ut? Jag kunde väldigt
Amalia:tydligt känna det I kroppen när det när det skulle komma. Jag kunde känna det I tänderna. Det var ju inte det här vi pratat om en annan gång, att jag det typ stack I tänderna. Och då visste jag så här, okej, nu är jag på väg in I en ångestattack här. Jag måste åka hem.
Amalia:Eller jag behöver ta mig till nånstans där jag kan hantera det typ. Och ja men relaterat till stress har det liksom alltid varit. Och så. Och accepterat typ att, okej, så här har jag det. Då då får jag leva med det då.
Amalia:Och kallade den min ångest. Och ja nämen jag kunde liksom säga, jag har jobbigt med min ångest nu och jag känner av min ångest, jag behöver nog åka hem lite och så här. Men så flyttade jag till Helsingborg, lärde känna lite nya vänner och det som blev spiken I kistan för det här ångestens makt över mig, det var när min kära vän Henke sa I... Vi hade en hemgrupp tillsammans och så delade jag väl att jag har haft svårt med ångesten den här veckan och så där. Så säger han, men varför kallar du den min ångest?
Amalia:Varför äger du den? Och då bara, nej, varför äger den? Varför gör jag den till min?
Ester:Wow, det så så bra.
Amalia:Ja, tjoot outh tänker. Då är det var det som, det var inte såhär, jag kan inte ändå säga att såhär, åh, där blir det bra. Men det var som att den liksom sista makten som det här höll över mig, den bara släppte greppet. Den hade, det var som att, ja men som att man håller nånting och så bara, åh, fast nu är det den här grejen jag håller I hal. Som att jag blev hal för ondskan typ.
Amalia:Alltså att den kunde inte hålla I mig längre. Så att, ja men så. Och sen efter ta... Efter liksom hur tiden gick så bara, nej men du kommer jag inte ihåg när jag hade ångest senast. Sen var det bara som att den hade fallit bort.
Amalia:Men jag... Innan dess så tänkte jag ju också att det blev ett skifte I mitt mindset kring det och att jag då var så, ja, jag kanske kommer den här ångesten kanske kommer påverka mig resten av mitt liv. Det vet inte jag. Det är inte... Det betyder inte att jag är mindre frälst, att jag är mindre älskad av Jesus, att jag är mindre liksom mindre värd eller att jag har en sämre tro.
Amalia:Alltså inget sånt. Paulus säger ju också att han har en, I bibeln att han har en en törn I sidan som han inte blir av med. Vet inte riktigt vad det är, men han har nånting som som man kan liksom läsa att ja men han... Det här hade han nog velat ha bönesvar på I form av att han liksom blir av med det.
Ester:Och också att han bad Gud flera gånger att ta bort den här taggen. Men jag har hört många säga om just det bibliestället att så här, det står inte vad det här var för tagg. För att vi alla kommer på nåt sätt leva med en tagg och att det ser olika ut för oss alla.
Amalia:Ja men precis. Och att jag var så här, ja men det här kanske är min tagg I sidan då, men jag tänker inte göra den till min. Det är inte min identitet. Djur har inte skapat mig med den och den ska inte med till himlen. Alltså den den dagen vi vi står inför herre...
Amalia:Jag blir typ tårögd av det ibland. När vi står inför herre, då kommer inte den vara där. Och det fattade jag här innan det släppte helt om mig liksom. Nu minns jag inte när jag hade ångest senast. Jag kanske är ledsen om man känner sig nere om man har liksom dagar eller lite längre period där man känner
Ester:sig lite nere och man är
Amalia:lite ledsen och inte mår bra och kanske sådär. Men men det är nåt annat än att kämpa med depression och ångest. Det är liksom, ja, det onödigt
Ester:Det där tänker jag är en sån, att det var en sån sanning som på nåt sätt satte dig fri. Det här tillhör inte min identitet. Det här är inte den jag är. Jag är inte min ångest. Det är inte min ångest.
Ester:Den tillhör inte mig. Jag är en Guds dotter. Dagen vi står I bröllopet, I himlen och är med Gud och allt är fullbordat, då kommer den vara borta. Det ett löfte Gud har gett att såhär, det kommer inte finnas nån ondska, det kommer inte finnas nån gråt, ingen sorg. Det ska inte med in när vi fullbordar sig vår samma identitet som vi redan nu får leva med och I, men det är ju en kamp här.
Amalia:Verkligen, och jag alltså jag hade som en bild för mig för mig då att så här ångesten, den fick vara som ett litet svart moln som var på axeln här. Ja, du kanske är där, du stör mig. Du kanske stör mig resten av mitt liv, men du jag tänker inte titta på dig. Alltså jag tänker inte, du är inte min. Jag kan följa efter mig om du vill, men du inte min.
Ester:Five vad bra.
Amalia:Det var och det var verkligen den sista nyckeln för mig att fatta att såhär, det här är inte min identitet, jag är inte detta. Och jag äger den inte. För då, om jag hela tiden är så, ja men min och min och min och min, hur ska jag göra bli av med den? Jag tar ju tillbaka den hela tiden I hur jag talar om
Ester:den. Och det är som om man går in I typ agreement, eller vad heter det, svenska ordet. Överenskommelse, att såhär, jag accepterar att det här är min ångest. Att det är också nåt... Finns ju en andlig verklighet I det tänker jag.
Ester:Vi ska inte gå in I agreement med ondskans makter.
Amalia:Ja men verkligen och att jag tänker att det det finns scenario, det finns människor som som säkert också haft samma intellektuella uppenbarelse eller vad ska säga, man fattar det, med Heliga Anders hjälp. Vi för... Vi förstår. Och sen lever man ändå med ångesten. Det betyder inte heller att man har den sämre tro än att man bara måste fatta det lite mer innan jag kan bli fri.
Amalia:Nej men då är det kanske taggen. Men jag tror nog att det är så sjukt viktigt att liksom att att ha sin prioritering, eller liksom ha ha ordningen rätt typ. Att vem... Ja men gud har mest makt. Då är det han som bestämmer vem jag är.
Amalia:Han har bestämt mig, han har skapat mig utan ångest. Sen är den med här. Den kanske är med lite eller vad de nu lider av eller kämpar med. Det kanske är med här, men det är inte mitt. Gud har inte tänkt mig med det.
Amalia:För mig blir det också så sjukt tydligt att att Gud liksom har talat så mycket glädje typ att här, jag ska vara nån som, ja men det ska vara glädje. Och då är det liksom, vad är motsatsen till glädje? Ja, Ångest, depression, mörker. Vad försöker då den onde stjäla från mig min glädje? Varför försöker han fylla det hållet med mig istället?
Amalia:Ångest och mörker.
Ester:Han är listig. Ja. Och jag vill bara också nämna det kring det här med att säga att det är min ångest. Att jag tror att det är en sån lögn I vårt samhälle. Och det, alltså jag förstår tanken av, det är många som så här...
Ester:Alltså jag såg till exempel I mitt feed på Instagram häromdagen. Det bara fladdrade förbi och det men det bara gjorde ett sånt starkt intryck på mig. Det var någon influencer, jag vet inte vem det var, som hade såhär ritat upp liksom en liten tjej eller docka, en så här animerad, med hjälp av AI tror jag, såhär, på alla hennes bilder. I det här inlägget att såhär, det här är jag vet inte vad hon hette, hon kallade min ångest Sofie. Budskapet var att såhär, men bli vän med din ångest.
Ester:Gör det till din liksom, gör det till din... Hon följer alltid med mig vart jag än går och vi ska bli vänner och vi ska bli ett. Och jag tror inte att det är bra. Och som du säger att såhär, det var en sån nyckel för dig, Ebba. Nej, det är inte min.
Ester:Det är så starkt.
Amalia:Och det det känns som att Satan är så... Han är så listigt som du säger, för att det finns ju nåt positivt I att kanske, åh, jag tycker inte om sängen ska, men acknowledge. Till känna, ge typ att såhär, den finns. Ja, jag förstår att den är här. Jag tänker, jag jag är...
Amalia:Jag blundar inte för att den finns, det här är verkligheten. Men att ge den ett namn, att liksom ta den till sig som ett husdjur typ, det blir ju nåt annat. Det är nåt annat. Men att att vara så, okej, den finns, jag ser dig, jag ser dig, du är här. Men kommer du tro att du har nån makt över mig?
Ester:Vi har Makt I eso-namn. Ja. Som står över. Verkligen. Hej, Estor här.
Ester:Det här samtalet blev väldigt långt och därför hinner vi inte med hela I ett avsnitt utan vi kommer stanna här och så kommer det komma del 2 nästa vecka när vi fortsätter det här samtalet. Vi hörs då, ha en jättefin helg, gul välsigna dig, hejdå.