Subscribe
Share
Share
Embed
I detta avsnitt samtalar Lisbeth Löpare Johansson med Louise Hamark, biträdande förvaltningsdirektör i Region Uppsala med fokus på nära vård och hälsa. Om att det måste hända saker och tydligare beskrivas varför vi gör denna omställning tillsammans. Om Region Uppsalas arbete med vårdcentrum, Nära vård digitalt och ett utvecklingsarbete för psykisk hälsa.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP56 – Näravårdpodden träffar Louise Hamark
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
LOUISE: ..men när man väl är i en kris då måste man ju lösa det här och nu och då blir det lätt att man faller tillbaka och gör som man alltid har gjort. Det kanske är rätt, men det kanske inte är rätt…
LOUISE: …jag menar, behöver man åka till ett sjukhus akut, då ska man ju göra det. Men det finns ju mycket, ett besök där med inläggning ett dygn ska räcka till, ungefär nio eller tio hembesök av en distriktsläkare. Sånt där är ju också bra att tänka på…
LISBETH: Välkomna till Näravårdpodden. Idag ska vi få djupdyka lite i hur en region jobbar med sin omställning till Nära vård och jag är jätteglad att få säga välkommen till Louise Hamark.
LOUISE: Tack. Det är så kul att vara här.
LISBETH: Ja, men jättehärligt att du är med oss. Och vi blir direkt nyfikna på, vem du är då, vem är du?
LOUISE: Ja vem är jag? Just nu så arbetar jag som biträdande förvaltningsdirektör för Nära vård och hälsa i region Uppsala och det är den näst största förvaltningen. Vi har förstås den offentligt drivna primärvården, men vi har mycket mer än så. Vi har all habilitering, 1177, ungdomsmottagningar, närvårdplatser. Ja, det är en bred palett av verksamheter som vi har.
LISBETH: Och vem mer är du då?
LOUISE: Ja, vem är jag mer? Jag är en, om man ska säga, jag är nog en väldigt samhällsintresserad distriktsläkare från början så att det är liksom min bakgrund. Jag har också jobbat en del fackligt lite längre tillbaka och insåg väl då att jag är väldigt intresserad av det lite bredare perspektivet än den enskilda patienten. Hur kan vi påverka så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt i systemet. Så att det var så som jag blev intresserad av att bli chef. Så då blev jag verksamhetschef för en vårdcentral och det var ju under ett antal år och sen så har jag varit verksamhetsområdeschef. Då har man ansvar för ett antal vårdcentraler men också för andra verksamheter. Jag hade 1177 och ungdomsmottagningar och så. Och sen har jag haft det här uppdraget ungefär sedan pandemin började, strax innan pandemin, så det har varit väldigt speciellt. Men under lång tid här då så har jag jobbat mycket med omställningen mot det som vi kallar det för Effektiv och Nära vård 2030.
LISBETH: Men hur du, jag blir lite nyfiken när du säger att du har en facklig bakgrund. Har du jobbat fackligt på nationell nivå eller har det varit på lokal nivå?
LOUISE: Inte på nationell nivå. Jag var ordförande för SYLF Gävleborg och så satt jag i den läkarföreningens styrelse så ganska länge satt jag i det vad vi kallade för division primärvård på den tiden. Då var jag läkarförbundets representant i den samverkansgruppen och då fick jag ganska tidigt ta ett ansvar för arbetsmiljö, löner och så vidare för hela distriktsläkargruppen där. Så att det är nog en väldigt starkt bidragande orsak faktiskt till att jag blev så intresserad av det här med ledarskap.
LISBETH: Jag känner väldigt väl igen mig eftersom jag också kommer från en facklig bakgrund och jag tänker att få det där vidare perspektivet på hur allt hänger ihop, det får man verkligen i sitt fackliga uppdrag och det har berikat mig jättemycket.
LOUISE: Ja och jag förstod också tidigt, jag menar, vi drar ju åt samma håll. Vi kommer bara med lite olika perspektiv, men vi ska jobba tillsammans mot samma mål.
LISBETH: Det finns mycket i det där och vilken spännande förvaltning att finnas i. Och jag tänker när jag hörde att det inte är slumpen att det är de här verksamheterna som hänger ihop, Närvårdsavdelningar, 1177, habilitering, psykisk ohälsa för barn och unga. Hur länge har den förvaltningen funnits?
LOUISE: Det är nog också regionens yngsta förvaltning faktiskt. Alltså 2018 startades den upp och då var det en sammanslagning mellan den gamla primärvården och den gamla förvaltningen hälsa och habilitering. Så att den slogs samman och blev ju då också i och med det en bredare bas för omställningen. Sen efter det så har vi också fått till oss efterhand fler verksamheter. Nu har vi till exempel startat upp en enhet som heter Nära vård digitalt. Där vi kommer på något sätt hålla samman den digitala omställningen i det här, vi har barn och ungdomshälsan som då är egentligen en sammanslagning av tidigare enheter som på olika nivåer har jobbat med barn och ungdomars psykiska ohälsa. Vi har startat upp KBT på nätet som har blivit en permanent verksamhet, 1177 kom också över till oss efter sammanslagningen. Så vi har vi blir större och större och det är väl också en del i omställningen så att säga.
LISBETH: För jag brukar ofta tänka att omställningen handlar ju i första hand inte om att organisera om, men att man ändå, jag tänker att det ni gör nu, det är ändå att se någonting. Vad behöver vi göra i våra strukturer för att få den bästa synergin, tänker jag mig att det handlar om.
LOUISE: Men jag håller med dig. Det stora är ju arbetssätten tänker jag, synsättet. Att vi försöker komma bort ifrån stuprör, att vi samarbetar. Den kommunala primärvården, den regionala och specialistsjukvården. Det är ju på något sätt grunden till alltihop, men man kan ju även förstås, som du säger underlätta med hur man organiserar strukturellt. Men det per se gör ju inte att man får till en omställning.
LISBETH: Exakt, precis. Det var ju bra beskrivet. För oftast har vi börjat i den änden på något sätt. Vi gör om rutorna och så tänker vi att då ska det hända någonting med människorna. Men det är ju något annat som driver. Jag tänker, om du skulle beskriva ditt varför, vad är det som driver dig och i ditt ledarskap att motivera för den här omställningen.
LOUISE: Alltså, jag tänker så här och det här kan man prata länge om, men jag tänker så här att när vi byggde upp hela vårt hälso- och sjukvårdsystem i Sverige då var det anpassat efter det panoramat vi hade då. Vilka sjukdomar vi hade, hur demografin såg ut. Det är väldigt sjukhustungt och fokuserat på att man åker till akuten och kanske blir inlagd och så vidare. Nu lever vi i en helt annan kontext. Vi har väldigt många äldre som lever längre. Vi har många som lever med både en och två och tre kroniska sjukdomar. Vi behöver ta hand om vår befolkning på ett annat sätt och som vi är riggade nu så är det inte bästa förutsättningar utan vi behöver vända på hela den här skutan. Vilket man får ha stor respekt för att det tar lång tid också, men vi behöver stärka upp i den Nära vården så att vi kan ta hand om och göra så mycket som möjligt med stöd av till exempel specialistsjukvården. Men det ska inte vara det första som vår befolkning tänker, att jag mår dålig så då jag åker till akuten. Och det handlar ju dels om hur vi jobbar med, det handlar faktiskt också om att befolkningen ska på sikt tänka annorlunda, de ska lita på att de blir omhändertagna på ett annat sätt i första linjen.
LISBETH: Precis. Diskuterar ni någonting då, hur vi har öppettider och sådana saker. Är det på er agenda? Jag tänker att man brukar ju skoja eller också i internationella studier ser vi att just utanför ordinarie öppettider så har vi ju väldigt svårt att komma till, någon annanstans i svensk hälso- och sjukvård.
LOUISE: Jag tror att det är en av problemen och det är ju en utmaning för det kan ju också vara så att man har, i alla fall historiskt, velat jobba i primärvården eller den Nära vården för att det har varit andra arbetstider. Men jag tror att vi måste på något sätt också ta det ansvaret. Det kommer att bli mer 24/7-arbete för den Nära vården om vi ska kunna täcka upp. Men det ska vi förstås göra på ett förnuftigt sätt. Det betyder ju inte att man ska ha en närakut öppen dygnet runt i på varje litet ställe, utan där måste vi ju verkligen tänka till. Men visst jag håller med dig. Vi har inte ett, ibland finns det inte heller något bra alternativ för befolkningen om de ska känna den här tryggheten till att det är tillgängligt och att man kommer med fram och så där. Så det där behöver vi jobba med på ett förnuftigt sätt. Vi gör en del av utredningarna i vårt omställningsarbete, jour och beredskap till exempel. Hur kan vi organisera det på ett bra sätt? Hur ser det ut över länet, hur nyttjar vi våra resurser på bästa sätt? Och där tänker jag att i en längre framtid kan man ju också fundera på, hur kan vi jobba ihop specialistsjukvård, kommunal hälso- och sjukvård och primärvård? För att jag vet till exempel att de tittar på nu, jag kommer inte ihåg exakta siffror, men hur såg det ut med sköterskebemanning nattetid i Tierp? Ja, men då visar det sig att kommunen kanske har sina olika patruller som åker runt och sen har vi en viss beredskap och sen så finns det kanske viss mobil verksamhet från sjukhusnivån. Jag menar det är ju inte rimligt om man tänker i en längre framtid, det kommer ju inte demografin eller våra personella resurser räcka till och det är kanske inte heller funktionellt. Men det där är ju också en, det kommer ta tid men att man tittar då på ja, vad kan vi göra på det här stället? Vad skulle Tierp kunna se ut och göra, hur ser behovet ut nattetid för den befolkningen, kan vi jobba tillsammans på något smartare sätt?
LISBETH: Och jag tänker, jag kommer ju från Norrbotten och där är vi ännu mer påtaglig demografi för den har ju kommit lite snabbare hos oss. Vi brukar prata om det demografiska försprång och det är klart att då har vi ju inte resurser. Vi har inte, och resurser handlar ju inte om pengar. Det handlar ju om människor och då är det precis som du säger, att jobba där i mellanrummen och se hur vi får ihop det på ett bättre sätt.
LOUISE: Jo, för jag tänker även, vi i region Uppsala borde ju inte ha svårt tänker man, vi har Sveriges fjärde största stad, tillväxt, region. Det kan ju inte vara så svårt att hitta personal, men även vi har ju stora vakansproblem på många håll så att det är ju någonting där. Vi behöver verkligen fundera på hur vi ska jobba framöver för att fortsätta som vi gör nu. Det kommer ju inte, det kommer inte att gå.
LISBETH: Nej och på det sättet tänker jag att det här också är en stor arbetsmiljöreform. Därför att vi kan inte bara på något sätt skruva lite hårdare i den inre effektiviteten och snabba på jobbet, utan vi måste hitta nya arbetssätt.
LOUISE: Nej, för där tror jag inte det finns mycket mer att göra helt enkelt, utan vi måste ändra arbetssätten. Vi måste få bort stuprören, vi måste jobba smartare tillsammans och inte jobba, för ibland kan det vara så att det tar energi. Att man jobbar för att upprätthålla de här stuprören i stället för att se hur kan vi jobba smartare tillsammans.
LISBETH: Jag tänker så här, vad i din roll då som förvaltningsdirektörroll eller så, vad ingår i den? På vilket sätt kan du bidra i det här, vad har du för ansvar?
LOUISE: Men alltså, på ett sätt är jag involverad i många av de stora frågorna förstås men med en viss uppdelning och vissa ansvarsområden har jag ju som faller på min roll. Bland annat kommunsamverkan, så det är jag som sitter i det som vi kallar det för HSVO, hälsa, stöd, vård och omsorg i våra tjänsteledningar. Och då har vi våra 8 kommuner och regionen och där är vi representerade såklart både från slutenvård och vi i primärvården. Så att jag är vår Nära vård och hälsas representant i tjänsteledning och då har vi både tjänsteledning och sen har vi politiskt samråd, HSVO och samråd och sen har vi ju sådana lokalt i varje kommun också. Och då är det ju motsvarande från oss verksamhetsområdeschef som sitter som representant. Det har ju varit otroligt spännande under pandemin för det har hänt mycket. Vi såg ju ganska tidigt att vi kan ju inte träffas några timmar i månaden i tjänsteledningen utan vi har haft en Covid HSVO som vi kallar det. Ett tag hade vi två gånger i veckan eller om vi till och med hade tre men vi har fortfarande kvar ett kort möte en gång i veckan för det är så många frågor kring provtagning, vaccination, alltså även om frågorna som kommer nu efter eller pandemin är inte över. De här frågorna som fortsätter komma, som vi behöver samlas kring så det tycker jag har varit väldigt, ja, det känns väldigt bra att vi hade den här strukturen från början. Och att man har den, apropå struktur som ändå kan hjälpa till. Tänk att man har ett inarbetat arbetssätt, man har en struktur och då kan man skruva på det när någonting händer. Ja, men vänta nu, nu behöver vi ses kortare men oftare, men vi känner redan varandra.
LISBETH: Jag tycker, det ser man ju både nu i myndigheternas rapporter om när de tittar på vad som händer i Näravårdomställningen och även ifrån den horisont jag har, att alla säger ju att på det sättet har pandemin fört med sig en skjuts just kring samverkansfrågor. Också kring andra frågor som digitalisering. Tror du att ni hade nytta av att ni hade det här när pandemin kom? Har ni nytta av pandemin nu i ert fortsatta samverkansarbetet? Kommer ni fortsätta ses med någon större frekvens än vad det gjorde innan pandemin? Bevarar ni det som varit bra då?
LOUISE: Det är en jättebra fråga vi är ju liksom fortfarande inte ur pandemin som vi var lite inne på. Så vi ses ju fortfarande, vi har fortfarande det här extra HSVO varje tisdag, sen eftermiddag, då vi ses. Men nu har vi ju börjat med de vanliga tjänsteledningarna parallellt så att säga där vi diskuterar mera de här, ja mycket som är kopplat till omställningen men även andra samverkansfrågor. Vi har också gjort ett särskilt projekt faktiskt som handlar just om vad har vad pandemin inneburit för omställningen och för samverkan? Och hur kan vi ta vara på det framöver? Och det hade vi faktiskt uppe sist, just att vi inte ska tappa bort det nu utan vi ska lägga in det framöver här och titta, men vänta nu tar vi vara på de här erfarenheterna som vi fick. Så att jag kan ju inte riktigt svara på den frågan, men jag tror att det inte kommer att bli som det var innan det. Det har jag väldigt svårt att tänka mig i nuläget i alla fall. Det har ändå varit så länge som vi har delvis då jobbat mer intensivt och på ett annat sätt och tagit frågor. Vi har tvingats ta i de här lite tuffare frågorna också. Ibland har det kunnat vara lite, vi kommer från olika bakgrunder, vi har olika lagstiftningar. Det har också blivit tydligt, så det har inte varit lätt bara. Och jag tycker personligen att jag har lärt mig jättemycket om hur en kommun fungerar, i alla fall hälso- och sjukvårdsdelen inom en kommun och hur de tänker. Och lite grann om lagstiftningen och att vi faktiskt har ganska olika förutsättningar och då har det ju också blivit tydligt det här att det är ju det är ju ledning och styrning i komplexitet. Vi kan ju inte bestämma, jag kan ju tycka, men hur svårt kan det vara? Kan de inte göra så här bara? Men de lever i en annan kontext med en annan lagstiftning och de tycker säkert samma kanske om regionen, men varför förstår ni inte hur? Och jag kan i alla fall känna att jag har lärt mig jättemycket och tycker att jag förstår deras utmaningar lite bättre.
LISBETH: Och då tänker jag att även om mötenas frekvens och sånt ändras så finns det ju några saker som man på något sätt inte tvättar bort. Men den ökade kunskapen som du säger har ju du fått, det har säkert dom fått som jobbar på kommunen också. Och sen handlar ju allt i slutändan också om relationer. Då har man ju kommit ändå närmare varandra. Jag tänker, då är det lättare att ta telefon eller slå på datorn och skicka en teamslänk till någon och säga att vi behöver nog ses.
LOUISE: Precis och jag tänker kanske också att vi kommer ha nytta av det nu när vi ska komma in i mera görande och kanske starta piloter, om man nu kallar det så. För att det kan vara ett bra sätt att börja testa nya arbetssätt. Då har vi ju närmare till varandra som du säger. I alla fall från tjänstepersons nivån då.
LISBETH: Just det. Du sa ju från början att i ert arbete med omställningen, den kallar ni Effektiv och Nära vård 2030. Kan du inte berätta lite grann om det i stora penseldrag, vad handlar den om?
LOUISE: Den handlar ju om en, alltså att vi har ett gemensamt mål. En gemensam vision, det är ju liksom det övergripande och då har vi ju tittat på de här ledorden i det här då. Nära till exempel vad är det? Det kan vara att det är tillgängligt och det kan vara att det är nära geografiskt. Men det kan också vara att det är nära relationellt. Man kanske har en vårdgivare som sitter långt borta och som man träffar digitalt. Det kan också vara nära. Effektivt handlar ju lite grann om det vi har varit inne på, att våra invånare, patienter och brukare ska få hjälp på rätt nivå. De problem de har som är vanliga i befolkningen, det ska man få hjälp med nära. Kanske i sitt eget hem eller på sin vårdcentral eller på vårdcentrum som jag kan berätta lite mer om. Sen är tanken med det sen, så är det ju förstås att det ska vara mer i det långa loppet, mer förebyggande och hälsofrämjande. Så att vi ligger lite steget före, att vi tillsammans med patienten kan lära varandra och ge och ta där så att de också kanske har en större kunskap om sin sjukdom, ta ett större ansvar. I det ligger ju det här med till exempel digitalisering i form av kanske hem-monitorering eller dom bitarna. Så det är ju mer det här samskapande. Så att det är väl nära, effektivt, det vill säga rätt vårdnivå, samskapande. Och sen så mer hälsofrämjande och förebyggande på sikt.
LISBETH: Spännande, Med hur tar ni er an det här då? Jag tycker du beskriver det så otroligt, man känner att det här är någonting som bär hos dig och jag tycker också när jag träffar många av kollegerna från Uppsala att ni har kommit en bit. Och jag kan ändå ana en viss frustration hos dig, att du tänker att du vill komma ännu mer i görandet, pratar om att komma och görandet.
LOUISE: För det tycker jag ändå. Om man tittar på pandemin här så har vi ju ändå fått bromsa en del av de projekt som vi hade tänkt. Vi har ju fått gå saktare fram för att vi inte har haft resurser förstås i verksamheten som kan jobba med det här och det har man ju full respekt för att det är på det viset. Men så att på det sättet har vi ju kanske fördröjt vissa saker ett år eller två, men å andra sidan kanske vi har fått andra saker med oss som kommer att göra att när vi väl då nu börjar komma i görande så har vi nytta av pandemin också.
LISBETH: Just det. Vad ser du för utmaningar? Jag tänker förutom då pandemin, att ta sig an det här när vi nu ska gå från att vi känner att vi vill det här till att det faktiskt också ska hända och vi ska förändra, i varje person som ska förändra sitt arbetssätt ändå.
LOUISE: Ja, alltså det finns ju hur många utmaningar som helst, dels är det nog faktiskt det att på riktigt komma i görandet. Vi står i startgroparna. Vi har börjat lite, men det måste också, det handlar också om trovärdighet. Våra medarbetare måste ju se att okej, ja, men nu blev det faktiskt på ett annat sätt. Nu har jag ett bättre samarbete med den kommunala hälso- och sjukvården och jag har en annan ingång till exempel till specialistpsykiatrin eller barnmedicin eller så för att man ska känna att what’s in it for me på något sätt. Det är för att det ska bli trovärdigt, annars blir det ju pappersprodukter som vi håller på med på tjänsteperson nivå och det är ju inte meningen. Det är en bra början, men sen måste det ju hänga med hela vägen så det tänker jag nog. Och där är väl mycket kring att det ska hända saker så att det sprider sig. Man ser att det här är faktiskt bra och också att vi kanske måste kommunicera mer på alla nivåer med. Förstås fortsatt med tjänstepersoner och politik, men med medarbetare också för att engagera alla, i varföret. Och där tror jag lite grann för att återkomma till det, för vi gjorde ganska mycket för några år sedan med att vi var ute och pratade och då tänker man ja, då har vi gjort det. Men så fungerar det ju inte, utan det här måste vi göra hela tiden och återkomma till det just för att alla ska känna det faktiskt in på bara huden. Nästan att ja, men det finns ju inget annat vi kan göra om vi ska klara framtidens utmaningar som vi har pratat om. Att man verkligen känner det så att det blir trovärdigt, så där har vi mycket att göra och där tror jag också, där har vi mycket att göra, att förstå det i hela vårdkedjan, det här är ju inget arbete bara för regional primärvård och kommunal primärvård, utan här är ju lika mycket en omställning för våra sjukhus och för specialistsjukvården. Det ska inte vara så här, för det kan jag se en risk att det finns och jag förstår ju, dom har ju jättetufft och det är hög belastning, svårt med kompetensförsörjning. Och då kan det ju vara så att man uppfattar att effektiv och Nära vård handlar om att bara trycka ut saker till primärvård eller kommunal primärvård men det är ju inte det handlar om. Ja, vi kan göra mer med stöd av er, det handlar ju om att vi gör det tillsammans i vårdkedjan och det tror jag vi måste kommunicera och tänka på jättetydligt. Men det är bra, annars kommer ju inte funka så att bara fortsätta med samma arbetssätt vi har nu, om man nu tänker specifikt på primärvården med ytterligare stora uppdrag, det går ju inte.
LISBETH: Och jag tänker att det är väl också att visa på att just det här, när vi gör tillsammans så blir det inte hotande för specialistvården. De behövs ju med sin kompetens och det gäller inte bara att flytta på något sätt arbetsuppgifter mellan olika delar i systemet utan göra på andra sätt tillsammans.
LOUISE: Precis och jag är helt övertygad om att har du en bra och snabb ingång till ja, men till exempel låt säga psykiatrin, att du vet att jag kan nå dem via, det kan vara digitalt eller vi kan göra sambedömningar. Då kan du ju sköta mer på en enskild vårdcentral till exempel så att det gynnar ju inte minst patienter. Men det gynnar ju också arbetsmiljön som vi var inne på tror jag. Det här gynnar alla, men då gäller det ju att få alla att förstå det och känna det så att det inte bara bidrar till att det blir ytterligare gränser och stuprör och att man tänker att det kan väl ni göra utan vi pratar om det och så ser vi ja, kan vi göra det tillsammans, hur kan vi göra det på bästa sätt för patienten?
LISBETH: Och så tänker jag också, du var inne på det här med att komma tillbaka till varv för att man ska få chansen att fundera på det som enskild yrkesutövare, medarbetarna så att det gäller att involveras också HR-avdelningar, kommunikationsavdelningar. Jag tänker att det handlar om rekrytering, det handlar om kompetensutveckling och sådana frågor också. Att hela systemet måste vara på bollen.
LOUISE: Och ekonomi.
LISBETH: Och ekonomi, inte minst ekonomi, absolut. Jag tänker även om du känner dig frustrerad och det finns utmaningar runt görandet, så händer det också mycket hos er. Kan inte du berätta lite grann om vad som sker just nu i era olika sätt att förändra arbetssätten.
LOUISE: Ja, gärna. Vi står ju nu i startgroparna eller har redan börjat att starta upp våra två första vårdcentrum. Då blir det ett i Tierp/Älvkarleby och ett i centrala Uppsala. Och möjligen ska jag säga några ord om vad vi lägger in i vårdcentrum. Det är alltså en nod kan man säga, kompetenshubb var någonting som kom upp i mitt huvud. Det skulle man kanske också kunna säga, men tanken är att här ska man kunna hjälpa patienter med mer komplexa behov som man inte lätt löser till exempel i hemsjukvården i kommunen eller som vi lätt löser på en vårdcentral. Utan de kanske har det mera komplext och då ska man ha tillgång till varandra, så det är ju väldigt mycket förändrade arbetssätt. Men i någon mån är det ingen ny vårdnivå, men jag skulle ändå säga att det är till för de som har behovet. Det vill säga lite mera komplex sjuklighet handlar det ju om. Och det ska finnas närvårdplatser som man kan lägga in patienten på. Det ska finnas tillgång till viss röntgen, labbprovtagning och det ska också vara så att man kan lägga in ifrån den, för det kommer ju finnas någon form av jourmottagning på ett vårdcentrum så att man också kan direkt inlägga. Det ska ju inte vara så att man behöver bypassa, att patienten ska behöva åka till stora akuten så det ska finnas viss sådan möjlighet också då.
LISBETH: Men det är en fysisk hubb?
LOUISE: Den frågan kommer alltid. Då får man nog säga så här, det är både och. För vissa saker då, nu tar vi Tierp/Älvkarleby, då det är klart att vissa saker kommer ju ligga på en viss plats i ett hus, alltså närvårdsplatserna måste ju ligga någonstans. Och kanske då att en av vårdcentralerna som tillhör det här området kanske ligger också precis där. Röntgen kanske finns där. Det kanske finns någon specialistmottagning som ligger där men sen finns det jättemycket som ligger i ett geografiskt område runt omkring. Kommunal hälso- och sjukvård. Det kanske finns om man nu pratar om psykiatri igen, då kanske det finns på länk eller det finns vissa dagar eller det finns möjlighet att boka in teambedömningar så att vissa saker kommer att ligga där. Det kommer ju behövas hus, men det är inte så att ett vårdcentrum bara är ett hus utan det är nya samarbetsformer. Nya arbetssätt för dem med komplexa behov där vi jobbar tillsammans i den här noden. Och det är också tanken att alla invånare som är listade på någon av de här vårdcentralerna så att säga, runt omkring tillhör det här vårdcentrum och det är också så att dom som jobbar på en viss vårdcentral har tillgång till de extra resurserna som vi tillsammans på det här vårdcentrumet. Man får fundera både en och två gånger vad det kan vara och sen är det väl så att jag kanske inte svarar på samma sätt om fem år. Men jag hade svarat på ett annat sätt redan eller om man tar några år tillbaka. Då hade jag nog varit mer fokuserad på det här huset. Nu är jag mindre fokuserad på det för jag tror inte det är det handlar om bara.
LISBETH: Snacka om spännande utveckling!
LOUISE: Ja där ska vi komma i görandet och där är det redan så att det börjar komma i görandet då.
LISBETH: Och det var någonting som jag tänkte på när du pratar om det där, men nu for det nog i väg från mitt huvud. Jo, ni har ändå fjärde största staden i Sverige. Jag tänker det finns någonting i ni är stora och det skulle kunna vara ett hinder, men att ändå på något sätt se och göra uppdelning i mindre delar, det är ju också ett sätt att tänka när man tänker utveckling mot Nära vård.
LOUISE: Och det är precis så vi har tänkt för då får du kanske, ja, apropå du får relationer också mellan de som jobbar där. Man känner varandra, man hjälps åt, man får ju mer, förhoppningsvis en mer jämlik vård också.
LISBETH: Jag tänker att man skulle ju kunna tänka i ett sådant här nod eller ett sånt där vårdcentrum, att man också har det här befolkningsinriktade ansvaret som också nu primärvården har med det nya primärvårds uppdraget. Att då har man ändå en avgränsning.
LOUISE: Men det är också, det är också tanken faktiskt och att man ska kunna jobba mer hälsofrämjande och förebyggande. För det kan se olika ut också i de här olika noderna så att säga, vad finns det för behov? Så även om man har ett visst basutbud som alla behöver så kanske det är så att det ser lite annorlunda ut i centrala Uppsala gentemot då Tierp/Älvkarleby till exempel.
LISBETH: Ja på tal om jämlikhet, så krävde det ju olikhet och att då kunna bryta ner det lite så det blir hanterbart. Annars blir det ju ganska svårt att göra, om det blir för stort och komplext. Vi har ju komplex verksamhet redan som det är.
LOUISE: Precis och där jobbar vi ju mycket också förstås och det är ju också bara i sin linda. Hur ska vi leda och styra ett vårdcentrum, tillsammans med region och kommuner i de här respektive tjänsteledningarna, möjligen något utvidgade tjänsteledningar. Så det är ju mycket runt i kring det där också.
LISBETH: Men du vad spännande, har ni någon som följer det här, någon följeforskning eller någon som följer utvecklingen. För det här är ju ett pionjärarbete som vi måste lära alla av på nåt sätt.
LOUISE: Ja, vi har lite grann hälsoekonomiska beräkningar, men jag skulle inte säga att vi har någon tydlig följeforskning. Jag har börjat fundera på det ganska mycket faktiskt på sistone. Hur kan vi följa det här, hur kan vi räkna på det? Det kan också vara ett hjälp och stöd kanske till att ta beslut mer övergripande när det gäller hälso- och sjukvårdsystemet. För det, om vi ska komma in på det så tycker jag kanske att pandemin har hjälpt oss jättemycket att samverka och vi har ju haft mycket mer samverkan också med specialistsjukvården. Vi har suttit i regional särskild sjukvårdsledning. Vi har löst saker på ett väldigt fint sätt tillsammans och jag kan också se att när det är en kris är det lätt att falla tillbaka i gamla mönster och bli lite mer reaktiv i stället för proaktiv. Och det kan jag nog tycka, vi har ju lånat ut ganska mycket personal ifrån primärvårdsnivån till sjukhusen och det är möjligt att det inte fanns någon annan möjlighet i det läget och jag har stor respekt för det. Men man kan också fundera på lång sikt. Det får inte bli en lösning som man bygger in i systemet. Därför att det kan vara så här att det resulterar ju till exempel i att befolkningen får sämre telefontillgänglighet på vissa vårdcentraler till exempel för man mäktar inte. Vi kan inte göra allting samtidigt. Men man skulle vilja räkna på det. Vad händer då för den befolkningen, det här området när de inte har en tillgänglig primärvård, åker de in till akuten? Är det så att det vi egentligen gör här är dåligt för hela vårdkedjan? Så lite mer när vi mäktar efter pandemin, så skulle jag önska att vi är tillsammans kan försöka vidga blicken lite grann och vara mer proaktiva. Titta över hela hälso- och sjukvårdsystemet, om vi skruvar här vad händer där? Jag menar när man väl är i en kris då måste man ju lösa det här och nu och då blir det lätt att man faller tillbaka och gör som man alltid har gjort. Det kanske är rätt, men det kanske inte är rätt. Det kanske är så att skulle vi stärka upp i stället så att alla verkligen kom fram på telefon? Jag vet inte eller så är det inte så, men då får vi reda på det i sådana fall, att lite mer simuleringsforskning kanske till och med, det skulle jag tycka var jättespännande för att få en...
LISBETH: Det är så himla bra att du säger det, för det är precis vad jag har gått och tänkt på faktiskt. Hela förra veckan, vem kan simuleringar? För jag tror vi måste simulera systemet. Jag tror att också att skapa trygghet i ledning och styrning också, att ha någon aning om när vi vrider på den ratten vad händer då på det stället? Eftersom det är så komplext och hänger ihop i alla delar, men de är inte lätt att se. Det där måste man försöka ta vidare på något sätt tänker jag,
LOUISE: Och det kanske man kan göra något nationellt och titta på, på olika ställen det jag tror också. Alltså, hur ska man våga ta de här kanske både politiska och på högsta tjänstepersonsnivå, beslut i att förändra sådana här saker mer proaktivt om man inte har data, statistik. Nånting att luta sig mot. Det är ju också ganska mycket, det krävs väldigt mycket mod.
LISBETH: Och jag menar, det är ju så att vi måste ju ha respekt alltid för utfallet. Vad blir det för våra skattemedel så att det är ju heller ingen sektor som man kan laborera med hur som helst.
LOUISE: Nej, det är ju inte vilken sektor som helst, men det finns ju så där lite grann… Jag menar, behöver man åka till ett sjukhus akut, då ska man ju göra det, men det finns ju mycket, ett besök där med inläggning ett dygn ska räcka till ungefär nio eller tio hembesök av en distriktsläkare. Sånt där är ju också bra att tänka på. Och vi ska inte ha några, varken för patienterna men inte heller för arbetsmiljön och faktiskt av hälsoekonomiska orsaker, så ska vi ha massa onödiga besök.
LISBETH: Jag tänker att egentligen, vi skulle kunna också räkna på det som blev icke-händelse, för det är egentligen icke-händelserna som är ett av målen i det här. Att jag inte behöver det här besöket på akutmottagningen.
LOUISE: Och det har vi ju börjat med faktiskt lite grann. Spännande att du tar upp det, för där har ju vi faktiskt, ekonomerna i region Uppsala har börjat titta på det tillsammans med hälsoekonomer och räkna på, nu ska vi se hur de uttryckte det. Alltså undvikbara kostnader och det är ett nytt sätt att, då måste man också ändra sitt mindset lite grann. Ja, men okej då och då har ju det framför allt varit kopplat till ett annat konkret projekt som vi håller på med. Nämligen äldre-mottagningar som innebär att ett antal pilot vårdcentraler, men så småningom alla vårdcentraler ska jobba på ett annat sätt för de med komplexa behov över 75 år, men mer koordinering, mer ett annat omhändertagande kring den här patientgruppen. Och i det projektet så har de här då börjat räkna på, okej då, men vad skulle det kunna innebära? Hur mycket färre besök blir det då på akuten? Så lite grann har vi börjat nosa på det, så det är jättespännande.
LISBETH: Ja, du hör ju när du berättar själv vad mycket ni ändå är på.
LOUISE: Ja, det är bra, då får jag tänka och så får man lite mer...
LISBETH: Jag vet att ni också, ni har ju också varit tänker jag smarta. Ni har knutit till er de som verkligen har tänkt på de här områdena. Jag vet Göran Stiernstedt engagerar ni tidigt i ert arbete, Ni har också haft Kerstin Evelius som har tittat på psykisk hälsa och så. Vad gör ni på den fronten?
LOUISE: Ja, men där gör vi också väldigt mycket konkret faktiskt. Jag vill bara säga också, vi säger projekt hela tiden, men egentligen är ju det här en omställning av vår kärnverksamhet. Jag har börjat försöka prata så i stället för att det kan också bli en slags trötthet ute i våra verksamheter, jaha projekt som kommer och går. Men det här är ju inte vilka projekt som helst, får vi till hur vi omhändertar till exempel våra äldre på ett bra sätt, då är ju det är ett av våra största uppdrag så att det är ju inget litet projekt vid sidan av. Samma sak gäller just psykisk ohälsa. Och där har vi då, om man nu ska kalla det projekt ändå, effektiv och nära psykologisk behandling. Och då tittar vi på hur vi kan öka tillgången på psykologisk behandling och hur vi kan öka tillgängligheten och sen erbjuda invånarna det de behöver så att säga. För en del kanske det räcker med att prata med en sjuksköterska eller få hjälp till självhjälp och en del behöver jättemycket hjälp. Så man ger rätt behandling för rätt person så att säga. Men att det bygger ju ändå på att vi ska skapa arbetssätt som gör att vi kan vara tillgängliga, för det är ju väldigt spännande att se. Med samma bemanning så finns det ju vårdcentraler som har i princip ingen väntetid till psykolog eller kurator eller så och sådana som har jättelång, det är klart bemanning, man måste ha en grundbemanning för att klara ett uppdrag men sen är det väldigt mycket vilka arbetsgivare man har och det gör ju också att arbetsmiljön blir bra. Det blir ju ett lugn i verksamheten om man vet att patienterna kommer fram. Så att det går ju också hand i hand, så det jobbar jag jättemycket med och det är ju det, vi utgår ju väldigt mycket från den nationella plattformen också hur man ska jobba.
LISBETH: Med det här med stegvis vård och så.
LOUISE: Precis, stegvis vård för psykisk hälsa.
LISBETH: Jaha, och vad gör du på digitaliserings fronten då?
LOUISE: Ja vi gör jättemycket. Allting hänger ju ihop där. Ja dels när vi då pratar om psykisk hälsa så har vi ju då precis, vi har haft ett projekt som har gått under flera år, KBT på nätet för vuxna, det har blivit permanent och då har vi lagt det just nu i alla fall, i den här nya enheten som vi har startat som heter Nära vård digitalt, men det vänder ju sig till hela befolkningen så att säga, oavsett var du är listad någonstans.
LISBETH: Ja just det, hur gör ni då? Är det som att man har en enhet där man samlar de digitala tjänsterna, även om de patienter som kommer finns egentligen listade på sina orter eller hälsocentraler och vårdcentraler?
LOUISE: Man kan man kan säga så här att KBT på nätet är en del i det här. Det är en del av utbudet i den stegvisa vården för psykisk hälsa som vi pratar om. Så att det går ju liksom på tvärsen egentligen för alla de här modellerna eller vad man ska säga. Ja just KBT på nätet för vuxna ligger samlat där, men den här enheten vi har startat är också tänkt som en språngbräda för att få hjälp med implementeringen av flera andra projekt, bland annat egen-monitorering som vi inne på. Vi kallar det för PEM, patientens egen monitorering. Men det är också det här som kommer nationellt via Inera, som är alltid så svårt att komma ihåg vad det heter, patientens symptom, bedömning, hänvisning och chatt där vi då ska ha vissa vårdcentraler som blir piloter. Och då är vår tanke att vi ska låta Nära vård digitalt som enhet finnas för att stötta de här verksamheterna att kunna implementera det på till exempel respektive vårdcentral så att den här enheten Nära vård digitalt tänker jag kanske är en enhet som vi inte behöver om tio år. Den ska utrota sig själv, men just nu har vi inte den mognaden. Vi kan inte bara säga gör så här överallt utan vi behöver ha en enhet som på något sätt kan vara en katalysator, som kan samordna och som kan finnas med och som kanske har personer kopplade till sig som jobbar med olika saker under olika perioder. Som till exempel, nu tror jag att det blir symtom, bedömning, hänvisning och chatt förmodligen med ett antal piloter till våren. Då behöver vi ju resurser som kan hjälpa respektive vårdcentral, hur kan vi implementera det hos er här på bästa sätt, tillsammans med personalen där förstås då.
LISBETH: För då tänker jag ju att man får ju ha respekt, för att det som är svårt med våra verksamheter det är att vi ska göra omfattande omställningar samtidigt som vi ska på något sätt göra den vanliga verksamheten och då tänker jag att det här blir ju ett sätt att, vad ska jag säga, klustra ihop den här utvecklingskompetensen så att man kan få hjälp i sina verksamheter på ett bra sätt.
LOUISE: Och det tror jag är nödvändigt för det är precis som du säger att det här får inte bli, det kan ju tillfälligt bli det, men det får inte bli känslan att det här är ytterligare någonting som läggs på det de redan gör. Utan man måste kunna ganska snabbt se sin i verksamhet att ja, men det här hjälper ju oss faktiskt i vårt grunduppdrag, vårt kärnuppdrag. Jag menar, kommer vi till rätta med psykisk ohälsa och de äldre då är vi ju i hamn med ganska mycket, men då måste man ju också få se att det inte bara blir separata system som läggs vid sidan om utan att det hänger ihop
LISBETH: Precis, ja det är ju så fantastiskt spännande att höra hur ni jobbar!
LOUISE: Ja, det är faktiskt roligt att höra allt som vi gör.
LISBETH: Ja, men verkligen, det måste vara ett väldigt roligt jobb du har tycker jag.
LOUISE: Ja, det är jätteroligt och ganska svårt!
LISBETH: Ja, det förstår jag. Men det behöver ju inte vara motsatsförhållande. Det är roligt men det behöver ju inte vara lätt för det. Men vad är dina ledstjärnor i ledarskapet tänker jag, vad har du med dig i ditt ledarskap som du tycker är viktigt?
LOUISE: Tydlighet. Tillgänglighet apropå tillgänglighet och trygghet för patienter. Det ska även vara tillgänglighet och trygghet för medarbetare eller chefer. Men också det här att lägga tillbaka kraften hos medarbetarna eller de chefer som jag är chef över. Att säga ja, men hur skulle du vilja göra? Ja, men vad står i vägen i så fall? Alltså, det är lite samma teknik som med patienter, att man kan få mycket ”kan du lösa det här åt mig” för då kan man lyssna och sen så kan man lägga tillbaka det och då blir ju de stärkta. Och det är det som jag tycker är allra roligast med att vara chef och ledare där man ser ja, men nu har den personen gjort det här och tagit tag i det här som vi pratar om. Det ger ju mig energi tillbaka för jag menar, jag kan ju inte ordna det här eller någon enskild person, utan det här måste vi ju göra tillsammans. Och då måste vi ha bra chefer och ledare i hela organisationen som också kan stötta och ta vara på medarbetarnas initiativ. Och jag tror att ett sätt som jag i alla fall applicerade mycket när jag var verksamhetschef, det var att när medarbetarna kom och sa skulle vi kunna prova det här, att egentligen aldrig säga nej om inte det var något väldigt tokigt förstås. Att säga ja, men testa, gör en pilot och så kunde man ju utvärdera, vad är det värsta som kan hända? För det är mycket sämre att lägga locket på deras initiativförmåga utan bara försöka liksom och så då växer de med det.
LISBETH: Jag hörde en så härlig liknelse, det var ifrån tror jag restaurangbranschen eller hotellbranschen som vann något stort pris kring sina förändring, sitt förändringsarbete och så frågar de vad är nyckeln? Ja vi säger åt medarbetare och det var ju relation till kund och man kan tänka till patient, att du alltid får säga ja till en kund. Men varje gång du vill säga nej så får du komma och be om lov.
LOUISE: Men jag tror mycket på det. Ja, jag tror på positiv förstärkning. Sen är det klart att det kan finnas tillfällen då man måste peka med hela handen, men att nästan bara jobba med positiv förstärkning. Det funkar så bra.
LISBETH: Vi ska strax börja avrunda det här jättespännande samtalet. Jag är lite nyfiken ändå på hur kan ni jobba och jobbar ni med att involvera invånarna? Hur är de som bor i Uppsala och alla de kommunerna runt, hur blir dom en del av det här och tycker om det är bra?
LOUISE: Det är en bra fråga och det vi kan säkert involvera dem mer i. Vi har börjat med ett arbete nu som heter invånarpanel. Då man kan anmäla sig och vara med och tycka till och då har det framför allt hittills varit inom digitalisering och det vet jag att det har vi använt också i effektiv och nära psykologisk behandling. Att de har fått vara med och tycka till även där. I det arbetet är det ju digitalisering, vi kommer att ha vissa formulär, vi har vissa saker där som är digitala så det finns en invånarpanel, så det är väl ett första steg. Sen är det ju förstås, jag på, jag var till exempel i pensionärsrådet, det är ju invånare men de representerar ju pensionärsföreningarna. Men de är ju en stor målgrupp och då kan man ju prata med dem och ta in synpunkter och så. Men jag tror ju i och för sig att vi, alltså det finns väldigt mycket mer att göra på det området det tror jag. Men samtidigt är det ju så att jag funderat en del på det hur mycket behöver invånarna veta? Allts de ska ju egentligen bara känna sig trygga med att de alltid kommer fram. De ska ju inte behöva veta, ska jag behöva åka till vårdcentrum eller vårdcentralen eller akuten, utan de ska så långt det är möjligt ha en väg in. Sedan är det upp till oss att lösa det bakom kulisserna. Vi samarbetar mellan olika, det ska vi inte lägga, för det är ju det vi mycket gör nu, vi lägger det på invånarna. De ska involveras så att vi får ett så bra utbud eller vad man ska säga, att vi har så bra tjänster som möjligt, men de behöver ju kanske inte veta allt i omställningen, tänker jag
LISBETH: Jag tänker mycket på det. Egentligen är det ju inte att prata om att nu håller vi på att göra en omställning här, men det är att involvera och förstå vad är behoven så att vi ger rätt tjänster och det behöver vi involvera människor i och jag tror att det där kan man ibland blanda ihop. Vi behöver, jag tror att vi blivit mycket starkare på att jobba med det. Att verkligen förstå, vad är värdeskapandet, vad är det för värde som behöver skapas? Men inte så mycket informera om våra förändringsarbeten för jag vill inte veta hur de andra sektorer jobbar med sina in house-förändringsarbeten.
LOUISE: Men däremot kan vi ju ta hjälp, för tittar vi på vilka behov som finns så får vi också, alltså vi har nog ganska mycket fördomar. Jag har i alla fall haft mycket fördomar kring det här med ja men KBT på nätet ja men det kommer bara vara ungdomar mellan tjugo och trettio. Ja, vi har haft dem som är upp till 84 år som har genomgått behandlingar, men då får man ju sig en tankeställare. Vi kommer att ha personer i befolkningen som står utanför den digitala utvecklingen av olika skäl, men inte bara av ålder. Vi ska inte bara säga att det passar inte dem. Vi får fråga dem, det verkar som det passar vissa.
LISBETH: Exakt. Vet du, Louise, jag hade kunnat prata en timme till men nu har vår timme gått och jag skulle vilja avsluta med att höra någon reflektion kring just det här med nära. Du har varit inne på det, men vad är nära för dig?
LOUISE: Jo, men jag tror att nära hänger tätt samman med trygghet. Att veta att vården är tillgänglig när jag behöver den, det finns ju till och med ganska mycket studier på det. Att vet du att du kommer fram till din vårdcentral när du väl har behovet och ringer då ringer du inte så ofta. Så jag tror att det är nog det allra viktigaste faktiskt.
LISBETH: Stort tack för att du var med Näravårdpodden.
LOUISE: Ja jätteroligt, tack så mycket!