Näravårdpodden - en podcast från SKR

”Tänkte först - nu kommer vi längre ifrån patienterna men det gör vi inte - det här är nära vård”
Egenmonitorering - en utveckling där vården kan möta och följa patienterna där de är. Ett samtal med Linda Söder, sjuksköterska hälsocentral Jämtland_Härjedalen och Karina Tellinger, e-hälsostrateg SKR om att möta utmaningar och fördomar när nya arbetssätt ska införas. De ger exempel på att egenmonitorering både bidrar till bättre och snabbare kommunikation kring personers hälsa.

Creators & Guests

Host
Lisbeth Löpare Johansson
Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP81 – Näravårdpodden träffar Karina Tellinger och Linda Söder

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

KARINA: …det är liksom två parter i det här och jag menar att bägge måste ju vara motiverade och vara engagerade annars så tappar man ju...

LINDA: …och vad jag vet att det är tryggt att ha er liksom digitalt. Åh, vad jag tycker det här är bra och mina barn tycker att det är så bra…

LISBETH: Inom Nära vård pratar vi mycket om att vi behöver hitta nya sätt att ge vårdens tjänster på. Och en sån spännande utveckling som pågår det är ju egenmonitorering och idag ska vi få träffa två personer som på olika sätt jobbar med att vi ska få fler som använder egenmonitorering i Sverige eller på den enskilda vårdcentralen. Och därför vill jag säga jättevarmt välkommen till Karina Tellinger från SKR och Linda Söder som finns i Jämtland, region Jämtland Härjedalen. Välkomna till Näravårdpodden.

LINDA: Tack!

KARINA: Tackar.

LISBETH: Var finns du idag, Linda?

LINDA: Idag är jag på jobbet, på hälsocentralen i Hammarstrand sitter jag idag. Imorgon kommer jag vara på filialen i Stugun, så att jag har två arbetsplatser.

LISBETH: Spännande och var är du Karina, du är i alla fall inte här på SKR-huset som jag är.

KARINA: Nej, idag jobbar jag på distans, så att jag är på hemmaplan.

LISBETH: Just det. Linda berätta, två arbetsplatser och berätta vem du är.

LINDA: Linda Söder heter jag. Jag är färdig sjuksköterska sen 2007, jobbade några år inom lite olika branscher, men alltid vill jag påstå inom glesbygd. Och utbildade mig till distriktssköterska och blev klar 2012. Och efter det har jag bara arbetat i Jämtland i glesbygd med hemsjukvård och inom primärvård. För tillfället är jag anställd i region Jämtland Härjedalen på hälsocentralen som vi kallar det här, Hammarstrand och Stuguns hälsocentral.

LISBETH: Och mer, vad gör du annars när du inte jobbar?

LINDA: Men mitt liv och familj är här i Jämtland. Älskar ombytet med att kunna ena dagen vara att ta hand om patienter på hälsocentralen. Nästa dag, sitta hemifrån och arbeta digitalt och ta hand om mina djur. Och vara hemma när mina barn kommer hem. Det är liksom, åh, jag älskar de dagarna när man får ja, vara där man behövs helt enkelt!

LISBETH: Vilken spännande variation, du jobbar också digitalt hemifrån?

LINDA: Jajamän det gör jag.

LISBETH: Det måste vi komma in på mer för det är ju inte så vanligt att man känner att man kan göra det om man jobbar i vården.

LINDA: Ja, men det var faktiskt en av dom här drivkrafterna till att jag ville starta igång och driva det här, att jag såg den möjligheten. Att det går att sitta på ett ställe som inte är på mitt kontor på hälsocentralen, utan jag kan sitta på mitt kontor i hemmet och gå ut med min hund på lunchen.

LISBETH: Vad spännande. Vi kommer tillbaka till det såklart. Karina, berätta vem du är.

KARINA: Ja jag har också en sjuksköterskeutbildning men jag skulle nog säga att den är out of date, utan jag jobbar som ja vad ska man säga, jag är samordnare på SKR och jag jobbar med två saker. Dels det här med egenmonitorering som vi ska prata mer om idag, men också är jag samordnare för regeringens och SKR:s gemensamma vision för e-hälsa 2025. Där målsättningen är att vi ska verkligen använda digitaliseringens och e-hälsans alla möjligheter och att vi ska försöka bli bäst i världen på det. Jag har jobbat med digitaliseringsfrågor sen --99, alltså 1999 av en ren tillfällighet. Jag fick ingå i ett projekt om att införa e-recept i Sverige. Då kändes det ju som en jättestor grej, men idag tar man ju det helt för givet att vi inte har det där gula papperslapparna längre. Utan vi kan bara gå till apoteket och hämta ut våra läkemedel och legitimera sig. Så att det har varit fantastiskt att under de här åren få vara med om den här digitaliseringsresan.

LISBETH: Ja, det förstår jag. Vad gör du då när du inte jobbar?

KARINA: Ja jag gör nog ganska snarlikt som Linda, att just vara på hemmaplan. Jag bor också i glesbygd fast jag bor i närheten av Stockholm. Jag bor ute på en ö i Stockholms skärgård och då gillar jag att vara ute och hålla på med växtlighet och ta hand om, just det mina bin. Jag har några bikupor, så att jag håller på med det. Vara ute och göra allt möjligt.

LISBETH: Jag tänker på din beskrivning av varför du tyckte att det här var ett viktigt område att jobba med, men sätt oss lite in i den arbetsplats du har, hur den ser ut? Du pratade om två arbetsplatser och varför ni började med egenmonitorering och vad ni gör för någonting?

LINDA: Det här startade för mig och min kollega Lotten, som också är distriktssköterska. Vi jobbar båda på den här filialen till den större hälsocentralen i Hammarstrand. Det var 2018 som våran chef kom till oss och hade ett litet uppdrag och en fråga till oss. Hon kom in med en blodtrycksmätare och en telefon och en våg. Och så berättar hon att vi skulle vilja starta ett projekt här och vi vill att du och Lotten ska vara med på det här. Vad säger ni om det här? Och gav en kort beskrivning om att patienterna skulle kunna mäta sitt blodtryck ifrån hemmet och vikt. Det var det som var det primära då. Och vi tyckte ju att det här lät jättespännande. Tillsammans med - mmm är det så att vi inte behöver träffa våra patienter nu, ska vi inte ha dom här fysiska besöken? Lite sådana tankar kom upp i oss. Är det så att man inte vill att vi ska ha patienter på våran hälsocentral längre? Men när man såg bortanför det här, så såg vi ju faktiskt bara vinning med det.

LISBETH: Okej!

LINDA: En annan förutfattad mening som vi hade, det var att vi har en äldre befolkning. Kommer man att klara av den teknik som man behöver klara av? Och vad såg vi där? Jo, att det gick ju hur bra som helst. Det var förutfattade meningar. Det såg vi rätt snabbt, för när vi kallade till ett första möte, då gjorde vi så att vi skickade brev, ungefär 80 brev till ett antal patienter med diabetes, hypertoni och hjärtsvikt till en första träff. Och den träffen beskrev ju lite grann om det här och vad det innebär att patienten skulle få en våg eller blodtrycksmanschett, ladda hem en app till sin telefon och ha kontakt med mig och Lotten då på hälsocentralen på ett nytt sätt. Som sagt var det 20 stycken som var från början intresserad. Och alla dom här är fortfarande kvar och såvitt jag vet, ingen har sagt något annat i alla fall så verkar dom vara väldigt nöjda fortfarande och jag tror också att man har ett ansikte på oss. Man vet vem som svarar, det är likadant som om man skulle lyfta på luren och ringa till oss så är det vi som svarar i den här chatten då, som man skulle kunna ställa frågorna i den här appen.

LISBETH: Är det fortfarande du och din kollega Lotten som jobbar med det här hos er?

LINDA: Vi jobbar med det här, men vi har också ett team, ett monitoreringsteam. Det är två undersköterskor som bemannar den största delen ska jag säga i idag. När det är avvikande värden och någonting som måste gå vidare liksom medicinskt, då får vi på hälsocentralen en notis om det och då går vi in och tittar och svarar patienterna. Men som i första hand så är det dom här två undersköterskorna som är helt fantastiskt duktiga och vad duktiga dom har blivit att se de här mönstren för blodtryck, de är jätteduktiga.

LISBETH: Man är ju nyfiken på hur ni har jobbat med kompetensutveckling i det här monitoreringsteamet då. Att skapa arbetssätten och kompetensen.

LINDA: Ja nej men, vad ska jag säga där. Ja, men som för Linda och Nathalie då som är undersköterskor och jobbar här, där ser man ju att med tiden efter att ha ställt de här frågorna till oss, ja men de ville ha mera utbildning i det, att man blir säkrare och säkrare. Så nu kommer det ju inte frågor, vad ska vi göra åt det här? Utan nu har man tagit reda på allting så att vi har en jättebra anamnes att gå vidare med, om det behövs fysisk träff på hälsocentralen eller om man ska boka vidare till läkare.

LISBETH: Just det. Och jag tänker Karina, hur kom du in på spåret om egenmonitorering då och känner du igen det Linda beskriver?

KARINA: Ja, inte att jag har monitorerat själv utan just hört de här vittnesmålen precis som Linda beskriver om de värden som det kan ge. Men jag kom in på egenmonitorering för att jag var projektledare för ett projekt som vi hade tillsammans, det här är ett par år sedan. Tillsammans med Region Norrbotten och 2 stiftelser, Uppsala BIO och Stockholm Science City Foundation. Och de jobbar för att underlätta för nyföretagen om man säger så, från startupbolag inom vård och omsorg. Och de hade kontaktat SKR och menar på att de hade gått ut till flera mindre bolag och frågat hur man upplevde att det var att sälja digitala lösningar eller erbjuda det till regionerna. Och då menar de bolagen på att man tyckte att regionerna var svårare att komma in på och man fick ofta göra om samma piloter flera gånger. Och det är ju inte effektivt varken för regionen eller för de här bolagen att hela tiden göra om piloter på piloter på piloter. Så då var frågan från de här stiftelserna att kunde vi samarbeta och se, vad kan man göra för att kanske knyta mera erfarenheter mellan regionerna så att man inte behöver göra om flera gånger, som piloter, flera gånger. Så att då satte vi i gång med det och för att avgränsa oss och också för att kanske möta flera av de här företagens behov. För det visade sig att många utav dem var inne på just det här med egenmonitorering, alltså digitala tjänster där individen, patienten registrerar hälsodata och som görs tillgänglig för vården. Att det är flera av de bolagen som hade uttryckt det här, att de tyckte att det var knepigt och det fanns otydligheter vad man skulle uppfylla för krav för att få bli leverantör. Så att då drog vi i gång ett gemensamt projekt och försökte bena i det här ännu mer och på den vägen så kom jag in på det här med egenmonitorering och nu har vi ju, för att stödja regionerna från SKR:s sida så har vi fortsatt med att erbjuda som ett gemensamt nätverk eller kompetensforum för att just dela erfarenhet. Men också identifiera områden där man kan samverka och samarbeta.

LISBETH: Just det. Du sa när du berättade här, så berättar du väldigt kort om vad egenmonitorering är för vi kanske måste börja med det. Ni har också jobbat med en definition för egenmonitorering eller hur?

KARINA: Ja, det var faktiskt en av de första sakerna vi började med inom nätverket att ja, men vi kanske skulle enas om vad vi skulle kalla det här. För då fanns det och det finns ju fortfarande massor med olika begrepp på det här. Hemmonitorering, distansmonitorering, ja och så vidare. Så att vi sa att ja, vad gör vi då? Jo, men vi försöker enas om ett gemensamt begrepp och enas om vad vi menar med det. Sen så finns det säkert många som tycker eller en del som tycker att men egenmonitorering, är det verkligen det bästa man kan kalla det här? Men just då i alla fall eller nu så har vi enats om det och sen så tror jag att man kommer få jobba vidare med det. För att det handlar om ett lärande även där, att man märker att det man trodde att det handlade om kanske det inte är alltid är för att man ser effekter.

LISBETH: Just det, för du sa också att när man då säger egenmonitorering, det är det här, vad beskriver man att det är då?

KARINA: Ja, i dagsläget så säger man att det handlar om en digital tjänst där individen, patienten registrerar hälsodata som vårdgivaren kan ta del utav i realtid. Men det kan vara data som kommer antingen automatiskt på en sensor eller någon annan typ av teknisk lösning. Men det kan också vara information som patienten manuellt har registrerat via en app. Men också att det finns ett handslag mellan vårdgivaren och patienten om att vårdgivaren följer, jag vill inte använda ordet övervaka, så utan mera följer den här individens hälsoutveckling utifrån här informationen. Och sen så har man ju en överenskommelse vad det innebär och vilket åtagande det innebär mellan respektive patient och vårdgivare.

LISBETH: Känner du igen dig, tycker du Linda i det är det sättet att beskriva vad det är du jobbar med?

LINDA: Ja, ja, absolut. Jag tycker det var en jättebra beskrivning och det här som du sa på slutet med att känna sig övervakad. Det brukar jag faktiskt trycka på till patienter som ska ansluta sig, att det här är ingenting som jag kommer att sitta och övervaka dig på hela tiden. Jag får reda på ett avvikande värde. Och det är du själv som äger värdet. Du meddelar mig också om du inte mår bra. Men att jag får inte se, för det har jag faktiskt varit med om flera gånger att jag möter mina patienter. Jag bor ju med dom, vi bor i samma by, i samma kommun. Och då kan jag ha mött någon på affären som säger, men har du sett mina värden? Har du sett vad högt de låg eller vad lågt det låg eller vad bra det ligger. Och framför allt om det ligger väldigt bra så kan jag ju säga att nej, men jag ser ju inte när det ligger väldigt bra utan jag får ju bara notis om det ligger väldigt dåligt. Så man kanske har en förutfattad mening om att nu är man övervakad, vilket kanske en del tycker är jätteskönt.

LISBETH: Men har du tyckt att det varit eller ni, jag kan fråga er båda. Den här diskussionen som man ibland hör att hur blir relationen mellan patienten och vården och vem ansvarar för vad och vågar vi ta dom här stegen. Att på något sätt dela ansvar och dela på ett sätt data med varann? Hur, hur tänker ni kring det eller känner ni igen det?

LINDA: Jag tänker i alla fall så att det är patienten som äger sina värden och sin data, men vi hjälper till och stöttar. Och jag använder ju det här egenmonitoreringen också som diabetessköterska, som jag jobbar som. Och det är inte alltid att jag kanske ger en feedback på ett högt blodsockervärde. Och då gäller det ju också berätta det för patienten att jag kommer inte ge en feedback personligen på varje möte, utan jag är ju intresserad av en trend och när trenden inte är bra då hör jag av mig.

LISBETH: Så att det är inte så att man kan vänta sig att så fort något avviker så är det någon som kommer och ringa mig.

LINDA: Nej, men det ska man inte förvänta sig för mina patienter, utan patienten får också ha eget ansvar att höra av sig till oss om man faktiskt inte mår bra. Ett enstaka värde som är för högt eller för lågt det behöver man sällan göra någonting åt eller kolla upp. Det beror på förstås vad det är för värde, men vi är intresserad av trend och att patienten själv ta ansvar.

LISBETH: Karina, känner du igen det där med ansvarsfrågan och relationen mellan patient och profession?

KARINA: Ja, jag tycker också i mina diskussioner med kollegorna runt om i regionen, ju mer vi lär oss desto mer kommer man liksom fram till att det här handlar just om att det är en annan kommunikationsväg för relationen. Men jag upplever också att det finns behov av att man är tydlig med vad den där relationen innebär, så att det inte är så att patienten kan luta sig tillbaka och tänka att om jag blir riktigt sjuk så kommer någon annan ringa ambulansen. Utan att man ändå tydliggör det, så att det inte blir fel förväntningar på vad den här relationen innebär.

LISBETH: Just det.

LINDA: För vår del så har ju vi alltid gjort en egenvårdsbedömning om personen klarar av att använda det här systemet och i den bedömningen så ingår det att man svarar ja på en fråga att jag är medveten om att jag själv måste höra av mig om jag inte mår bra. Ja, det är ingen som kommer att larma en ambulans till dig om du får ont i bröstet eller nåt sånt där. Så det måste man svara på för att komma vidare helt enkelt.

LISBETH: Jag tänker på ändå, det är många som har sett en film som SVT gjorde där du är med bland annat Linda, men också en av de patienter som du har relation med, som heter Maggie i filmen. Och den är så stark för den börjar med att min dödsångest har försvunnit, säger hon. Vad tänker du kring effekterna för vad ser du när du träffar dina patienter och har kontakt med dom? Vad ser du för effekter av det här sättet att arbeta?

LISBETH: Ja, men jag tycker jag ser många positiva aspekter. När jag har träffat Maggie i väntrummet till exempel. Hon kan ju bli så glad bara att man ser henne och säga åh vad jag vet att det är tryggt att ha er digitalt. Åh, vad jag tycker det här är bra och mina barn tycker att det är så bra, vilket hon också uttrycker det i den här filmen att ja men det finns en trygghet att det är många med Maggie som faktiskt har uttryckt det här till oss. Jag hade en patient för ett litet tag sedan som sa, åh, vad jag tycker är jobbigt med helger när jag vet att inte ni kan svara, för vi har ju bemanning måndag till fredag.

LISBETH: Okej. Vad händer på helgen då för patienten?

LINDA: Jag tror att i det här fallet så var det bara tryggheten att någon faktiskt är på andra sidan och svarar och ser. Även om hon skulle skriva något där på fredag kväll eller se sina värden så vet hon att det är ingen som faktiskt håller koll på dom här först på måndag morgon. Men det är ju också ett litet kvitto på att det ger en trygghet.

LISBETH: Har du samma bild, Karina? Jag vet att du har ju både nätverket och träffar regionerna regelbundet i den här frågan och du har också internationell span. Vad är dina reflektioner kring patientens perspektiv på det här?

KARINA: Ja, men att det är just de här trygghetsskapande delarna, det har ju kommit fram väldigt, väldigt starkt, inte bara på de piloter och försök som har gjorts i Sverige utan även från Danmark till exempel, de har gjort jättestora lite större piloter eller testningar och där är det just trygghetsskapande delen som kommer fram. Men sen ser vi att man använder också egenmonitorering för andra syften ibland. Jag menar inom specialistsjukvården så finns det ju också för att slippa kanske behöva bege sig till sjukvården, den fysiska sjukvården, så använder man digitala lösningar. Men då är det ju under kanske en kortare tid som det sker. Och då är det ju mera kanske smidigheten eller att det blir mer effektivt helt enkelt både för patienten men också för vården av att använda digitala lösningar. Men det här området accelererar otroligt mycket just nu. Dels för att teknikutvecklingen trycker ju på att vi får fler möjligheter med sensorer. De blir bättre och hela kommunikationsdelen, att man kan kommunicera säkert på det här viset, men också att det är flera både privata och offentliga vårdgivare som ser att det här möjliggör en omställning och ett annat arbetssätt som kan ge i sin tur en massa, ja frigöra tid men också effektivisera men också skapa fortfarande bra kvalitet. Så att jag tror att vi är bara i början på det här. Men samtidigt som man också har börjat se nu när det har gått längre tid. Eller längre tid, men vi haft i alla fall några år när det är några som har använt det här. Så finns det ju också de patienter som kände att ja, men jag vill inte hålla på och registrera mig hela tiden. Jag vill inte bli påmind hela tiden om min kroniska sjukdom eller jag är inte motiverad längre. Och det är ju det här att det är ju två parter i det här. Och jag menar bägge måste ju vara motiverade och vara engagerade annars så tappar man ju. Det räcker inte att bara den ena utan bägge två. Så att det har vi väl kunnat sett liksom att motivationen, det kan för vissa ibland bli att nej, men nu vill jag avsluta det eller jag vill inte hålla på längre. Man tycker inte att det här att registrera hela tiden möter upp de effekterna man vill ha.

LISBETH: Känner du igen det Linda?

LINDA: Jo, men det gör jag och jag tror att ibland så har det handlat om att förväntningarna har varit något annat. I alla fall några som jag har träffat på, att man har haft andra förväntningar på det här och jag tror att de anslutna patienterna har lärt oss lite grann av det och berättar lite mera nu är tydligt från början om hur det fungerar. Så att man inte hamnar i den där fällan med att jag blir besviken.

KARINA: Jag vet att några vårdgivare har testat just det här med egenmonitorering för inte bara fysiska åkommor utan även psykiska och då har det varit svårare att hålla motivationen uppe ibland när man kanske inte får de effekterna så snabbt som man har tänkt sig.

LISBETH: Ser du också på främjande området, förebyggandet och hälsofrämjande området, ser vi något egetmonitoreringsinitiativ där?

KARINA: Absolut. Ja, alltså, det kommer ju som jag sa, det kommer ju komma i flera områden, men det vi kan se till exempel inom företagshälsovården för att minska risken för återfall utav missbruk, alkoholintag och så vidare, att använda det för att motivera att just göra de här livsstilsförändringarna som kan behövas. Men vi ser också privata aktörer som jag känner till, som använder det för att motiverera till att gå ner i vikt, alltså när någon är verkligen är kraftigt överviktig. Och sen så vet jag att i flera regioner som funderar på att använda egenmonitorering när man kanske haft hälsosamtal. Flera regioner erbjuder det till individer när man är 50, 60, 70 år och så vidare. För dem där man ser ett behov, skulle man kunna använda egenmonitorering, så alltså att man fyller i olika hälsoförändringar över tid för att motivera de här livsstilsförändringarna.

LISBETH: Just det. Använder ni det?

LINDA: Då kan jag sträcka upp handen där och säga att det använder ju vi oss av nu, vi har ju i regionen ganska nyligen startat med hälsosamtal från, vad är det 40, 50, 60, 70 år. Och Lotten då som är min kollega och som började med det här, hon är en av distriktssköterskorna som gör hälsosamtal hos oss. Så till de patienter som ingår i det här redan så tänker hon köra det digitalt.

LISBETH: Så spännande! Hoppas ni har bra, har ni någon utvärdering på det? Jag tror väldigt mycket att det området behöver vi också gå i med nya arbetssätt.

LINDA: Ja, ja, men jag vet inte hur utvärderingen ser ut för just hennes patienter som hon gör, det vet jag inte, men vi har ju en uppsjö av sådana här tankar, bara vi personer som jobbar med det här i regionen. Det är ju jättemånga. Men det här livsstilsförändringarna, jag som diabetessköterska använder ju idag livsstilsförändringar för att gå ner och jag tycker ju att det är så himla bra. Jag vet att alla tänker lite olika på vad det är som fastnar i sin näthinna, men för mig och för många patienter som jag har sett så är det just det här färger, grafer, man får en tydlig bild. Alltså, jag kan säga själv vilken ahaupplevelse jag fick när jag börjar följa blodtryckspatienter och få se de här graferna. Innan så har man sett bara siffror och värden i en stapel. Nu får man färger man får ja, men en graf där jag ser att ja, men det ligger lite högt men alla de andra värdena här är ju gröna och fina staplar. Och då kan jag också visa patienten det, om patienten säger till mig åh jag hade så högt blodtryck i förrgår och igår också eller i dag, jag har så himla högt blodtryck. Och gå in då visa direkt på bilderna och säga att titta här. Ja, men det ser ju jättefint ut, du har ju bara gröna blodtryck här. Det ger ju ett jättestort lugn. Jag har ju något att visa på än att bara visa på de där siffrorna som är svarta.

LISBETH: Det är ju jätteintressant och jag tänker som jag sa i början att kopplingen till Nära vård är ju för mig tydlig. Men hur tänker ni? Hur tänker du Linda till kopplingen till omställningen till en mer Nära vård? Och vad har egenmonitorering för roll?

LINDA: Ja, men för mig är ju det här Nära vård. Det kunde jag inte tro från början när jag tänkte att nu kommer vi längre ifrån patienten, men det gör vi inte. Jag tycker att jag har fått betydligt bättre kommunikation med patienterna genom det här. Snabbt och smidigt och chatta och snabbt och smidigt och visa på grafer och former och förståelse. Ja, jag tycker den har kommit närmare här.

LISBETH: Vad härlig beskrivning, vad tänker du Karina?

KARINA: Ja, men absolut. Det är precis det som Linda säger. Det här är Nära vård. Det är ett verktyg och stöd för att få den här nära relationen som inte bara är när man kommer under ett läkare- eller sjuksköterskebesök på en klinik eller vårdcentral, utan det är ju liksom, du kan ju följa en individs hälsoutveckling över tid. Det är ju trenderna. Det är ju där de stora förändringarna ska ske. Det är ju inte det här, det här just det här lilla mötet vid det här tillfället, utan det är ju det här med långsiktiga och då blir man ju nära. Man kommer hem till någon.

LISBETH: Jag tycker också det är så härligt när ni berättar, för det är ju också någonting när vi verkligen flippar arbetssätt, får man ju säga. Det här blir ju ett flippat arbetssätt för oss, så händer det ju nånting. Jag tänker när du beskriver Linda, plötsligt ser jag dom här staplarna, det finns ett annat på något sätt sammanhang att utgå ifrån, så händer det ju någonting med vårt sätt att se på vårt yrke och vår verksamhet, inbillar jag mig i alla fall eller hör jag ju er säga.

LINDA: Ja, men det har ju varit en ögonöppnare för mig personligen, det kan jag inte annat än att säga.

LISBETH: Jag tänker, vi ska prata lite medarbetarperspektivet också. Professionsperspektivet. För jag tycker att din inledning när du berättar Linda, att du också kan jobba nu även digitalt från annan plats och så, det borde ju öppna upp nya möjligheter. Hur har det här tagits emot av dina kollegor? Ja, av dig, dina kollegor, av primärvården i Jämtland Härjedalen. För ni är ju också en av de regioner som satsar bredare på det här än kanske de allra flesta i alla fall. Vad är medarbetarperspektivet?

LINDA: Från början tyckte jag att det var ganska jobbigt om man säger. Jag tyckte det var lite så här motsättningar, vad gör man? Vad gör man när man jobbar hemifrån eller vad gör man när man sitter... Det kanske var mycket egna spöken i huvudet för att det inte har varit så. Det kan vara så, jag vet inte, men nu har vi hållt på med det så länge, så att nu är det verkligen en helt naturlig del av vår arbetstid och jag har också kollegor som inte jobbar med monitoreringen, men vi har mycket digitalt arbete i alla fall där vi inte behöver möta patienter fysiskt. Och coronan har ju hjälpt till om man kan säga så, att utveckla digitaliseringen, så att flera av oss jobbar ju faktiskt hemma nu. Jag menar när man inte kunde komma på jobbet för att man hade ont i halsen eller snuva eller nåt sånt här. Så att nu är det ju ett helt annat tänk än när jag började jobba hemma. Och ändå är inte det jättemånga år sedan.

LISBETH: Nej, jag tänker också att jobba från någon annan plats än själva vårdcentralen eller hälsocentralen eller enheten på ett sjukhus. Det innebär ju också att vi kan använda kompetens som sitter någon annanstans än just i regionen. Om vi nu tänker att vi kommer att få svårt att rekrytera, ännu svårare att rekrytera framåt. Det öppnar ju upp nya sätt att använda det digitala som det gränslösa det verkligen är.

LINDA: Vi har faktiskt haft en distriktssköterska som har suttit och jobbat en hel del ifrån i Stockholm. Och monitorerat och patienterna här på hälsocentralen har ju då trott att den här personen jobbar här och jag vill träffa den här personen för jag har skrivit så mycket med henne. de har inte märkt att och tänkt på att den inte finns fysiskt på plats, för man har kunnat gjort ett jättearbete digitalt.

LISBETH: Jag tänker också, ser du något motstånd, möter du motstånd idag? Skepsis eller rädslor eller så.

LINDA: Ja, men det tycker jag ju att man gör och hur ska man säga det här på ett bra sätt? Nej, men alltså. Jag tror att så här om man inte riktigt vet vad det handlar om, egenmonitorering så är det ganska lätt att säga nej, för man inte ser helheten. Men börjar man att förklara för någon som är skeptisk, en kollega. Och man förstår lite större, så brukar det alltid sluta med att man får en annan förståelse för vad det är. Men om man bara kommer till vår hälsocentral utifrån, att man har en stafettläkare, stafettsjuksköterskor, då är det så svårt att sätta sig in i det här för man vet inte. Och då kanske man tycker att man kör på det gamla traditionella sättet för att man vet inte hur vi jobbar här. Och då kan man ju börja tycka att vaddå, varför mäter du blodtrycket så mycket hemma eller varför gör du si? Varför gör du så? Men bara man har fått förklara lite mer så har jag inte varit med om att man är motsträvig, det har jag inte.

KARINA: Karina, vad är din bild av medarbetarperspektivet, vad hör du i dina nätverk?

KARINA: Men alltså, jag har inte upplevt att det finns direkt något motstånd från medarbetare. Det svåra som jag uppfattar bland regionerna just nu är kostnaderna. Hur ska det här ersättas? Vem tar kostnader för själva infrastrukturen, utvecklingen av den och förvaltningen utav appar och den digitala lösningen. Och även om man har de här sensorerna som blodtrycksmätare eller våg eller vad det nu kan vara, där finns väl en osäkerhet fortfarande upplever jag i flera regioner. Och jag uppfattar det som att det är flera regioner som gör försök och det verkar vara ganska mycket att de vårdcentraler, kliniker som är intresserade, att det är där man drar i gång. För att då finns det ett intresse och sen finns det hopp om att de ska sprida sig som ringar på vattnet. För att det är ju en omställning precis som du säger Lisbeth. Det är ju ett nytt arbetssätt, men också en ny typ av relationsdel mellan patient och vårdgivare. Så det är så jag upplever att det är. Sen tycker ju vissa att det går jäkligt långsamt, men jag tror att vissa saker behöver också få ta sin tid. För det handlar ju om relation mellan individer och det handlar ju om att inte skapa oro, utan trygghet. Och även få den här patienten, individen att känna att man är med i det här och man har också en roll och också som Linda sa att det finns ett ansvar även hos patienten.

LISBETH: Jag tänker också, tänk hur länge vi har tränat på dom gamla arbetssätten. Dom sitter ju så otroligt hårt, så vi får väl med ödmjukhet föra in dom nya och lära av er som vågar gå före Linda. För nu går ni lite mer på bredd i Jämtland Härjedalen. Visst är det så?

LINDA: Jajamän. Flera hälsocentraler som är på väg in att ansluta patienter. Ja, vi har en rolig tid framför oss nu, för vi håller på och byter plattform eller inte byta plattform. Det är samma plattform, men den ska förfinas, förnyas så att det blir lite nytt för oss gamla också. Mycket av det som vi har önskat, man har lyssnat väldigt mycket på oss som har arbetat, vad vi önskar faktiskt och patienterna, vad önskar patienterna i det här? Så att jag hoppas och tror att vi har fått ihop en bra mix av alltihop nu.

LISBETH: Vad spännande, har man jobbat med patienter också alltså och funderat på hur man utformar?

LINDA: Ja, det är ju en stor grupp som ska tycka till.

LISBETH: Hur brett går ni ut, vet du det? Hur stort införande gör ni Jämtland Härjedalen?

LINDA: Jag har hört siffran på fyratusen patienter anslutna. I dagsläget har vi ungefär femhundra i Ragunda.

LISBETH: Just det.

LINDA: Och det är ju patienter med diabetes, hjärtsvikt, hypertoni, KOL.

LISBETH: Just det. Stämmer det med din bild, vars ligger framkantrörelsen Karina, och vad gör dom, som är som Jämtland Härjedalen som är där i?

KARINA: Ja men absolut Jämtland Härjedalen, ni är den regionen som absolut ligger långt fram. Även Östergötland och även Västra Götalandsregionen inom vissa områden. Sen är det många regioner som håller på och förbereder sig för att upphandla de tekniska möjligheterna. Några skulle ha upphandlat för ett tag sedan men drog tillbaka för att man insåg att man behövde ta den här diskussionen om, ja, men hur ska vi sätta upp den här tjänsten? Vem ska göra vad då? Vad är det vi ska erbjuda i den och hur ska vi utforma den? Och det behöver man ju diskutera innan man köper tekniken, men också att faktiskt diskutera, hur ska informationsflödet vara? Hur ska kopplingen till journalsystem, hur ska det fungera och så vidare. Så att mycket tack vare de erfarenheter som är gjorda i Jämtland Härjedalen och Östergötland och de som har gått lite före, har ju gjort att de andra regionerna inte kan få en bättre lösning från början om jag säger så. Och det är ju så vi måste jobba mellan regionen, att vi hjälper varandra. Vissa går lite före och lär sig mer som andra kan dra nytta utav, så det är det är helt, helt rätt. Men att det kommer, att det är på gång, det är så många om man säger win win för flera i det här. Så att det skulle liksom vara en fluga, det tror jag absolut inte, utan nu handlar det mycket om att få lite storskalighet men också att det här blir en del utav den vårderbjudande som vi har i Sverige.

LISBETH: Vad tänker du Karina, är det viktigaste de nationella aktörerna kan göra för att stödja det här?

KARINA: Ja, där skulle vi om jag fick önska från SKR:s sida, så skulle jag verkligen vilja att flera av dem som du säger de nationella aktörerna, jag tänker framför allt på myndigheterna, skulle kunna hjälpa till betydligt mer än vad man gör just nu. Det ena handlar om till exempel kravställning på de här tekniska delarna, alltså apparna och även sensorerna. Där har vi visserligen att det ska vara c-märkt och så vidare, men det finns andra kravställningar som det vore bra om vi kunde gemensamt ha i Sverige. Så det är ett område. Ett annat område är ju kring det här med informatiken. Att vi nu när vi börjar mer och mer få in data eller information som registreras av individen, att vi gör på likartat sätt så att det kan användas även för forskning och uppföljning. Och jag menar Socialstyrelsen är ju en sådan aktör som tidigare har jobbat mycket med informatik och kodverk och sånt så att det vore väl jättebra om man kunde lösa det. Ja, sen har vi ju juridiska delar som regeringen och Regeringskansliet gärna skulle behöva hjälpa till med. Det är ju det här med, vi pratar om ägarskap. Vem äger informationen? Hur får vi lagra informationen på ett bra sätt och så vidare? Där är det ju inte i alla detaljer inte helt klart kan man säga. Så att större involvering från de statliga eller ja statliga nationella aktörerna vore jättebra.

LISBETH: För Linda, känner du igen det? Är någonting du känner att du möter mycket så här, som är ett hinder som du känner att det här äger vi inte riktigt på min hälsocentral eller i regionen.

LINDA: Ja svår fråga, men ja vad ska jag svara på det?

LISBETH: Nej, men du behöver inte svara något. Jag tänker att det kan ju vara så. Man har ju olika utgångspunkter.

LINDA: Ja, nej men ett hinder. Ja, men om jag ser lite grann till mitt eget tankesätt och inte jättestort så tror jag att vi har varit i regionen ganska långt fram för att vi inte har krånglat till det så mycket. Alltså, vi har som min närmsta chef brukar säga, vi har testat lite. Och ser om det funkar. Funkar det inte, så får vi backa och jag tror att det har regionen i stort vågat göra och inte haft prestige i att det ska vara lyckat och klart direkt.

LISBETH: Jag tänkte Karina, du frågade mig någon gång om hur det här hänger ihop med överenskommelsen om Nära vård och då tänker jag att det är jätteviktigt. Den överenskommelsen reglerar ju inte att man måste göra vissa arbetssätt, men det finns ett tydligt stöd både i beskrivningen av vad Nära vård kan vara i överenskommelsen, där egenmonitoreringen lyfts upp som ett perspektiv, men också delarna om digitala möjligheter. Och du och jag Karina, har ju pratat mycket om vikten av att koppla ihop dom som nu jobbar med egenmonitorering och i det nätverk som du håller, med också dom som jobbar med att samordna insatserna regionalt för omställningen till Nära vård. Att det här blir varandras, de hänger ihop. Det är ett verktyg för den Nära vården, precis som ni båda säger. Och det vill jag verkligen betona, att se också att överenskommelsen om den här omställningen, där finns det ju både kraft att hämta och också pengar avsatta för att kunna göra saker hos regionerna. Och också hos kommunerna. För det tänkte jag som en sista fråga innan vi ska avsluta, hur ser du Karina på kommunernas roll i egenmonitoreringsfrågan och Linda möter du på det någon gång? Jag menar de här patienterna som du har, de kan ju ha hemsjukvård eller kanske andra insatser från kommunerna också kanske eller ha någon annan kommunal insats? Har ni tankar på det, kring kommunernas roll?

LINDA: Ja, ja, absolut ja och jag har varit väldigt involverad tidigare ska jag säga inte just för tillfället, men att få med kommunen på det här. För att många av våra patienter, dom är ju först i primärvården och sen kanske man har hemsjukvård, men då kanske det här systemet följer med patienten helt enkelt. Och då blev det lite från början en krock. Vem tar hand om det här nu? Och det blev att vi avslutade patienter från egenmonitorering för vi hade inget riktigt bra samarbete med, ja men egenmonitoringen oss personal emellan. Och då blev det lättare att göra på det traditionella sättet när man ingick i hemsjukvården. Så vi har fört tankar och planerar fortfarande för hur vi ska lösa den här ja men pucken helt enkelt. Tänker främst för hjärtsviktspatienter, i stället för att personal ska informera sin sjuksköterska om vikten har gått upp så kan ju den här vikten gå in i det här systemet och sköterskan får det direkt utan att det behöver komma bort på någon lapp eller i ett minne.

LISBETH: Det är ju jätteviktigt, det är ju så, jag tänker ni som går före. Ni möter ju också dom här på något sätt gränsytorna före andra så det är ju superintressant att höra det du säger. Vad tänker du Karina? hur diskuterar ni det här?

KARINA: Ja, men alltså det är ju självklart att det egentligen borde det här vara, alltså det berör ju flera organisationer, kommunerna och primärvården, men också sjukhuset, specialistsjukvården. Jag skulle ju önska att vi gjorde lite mer som danskarna faktiskt gör, säger att det här är en del utav den svenska hälso- och sjukvården och det erbjudande vi har här i Sverige. Det här är någonting som vi satsar på från regionerna, från kommunerna och även från staten och där regeringen faktiskt tillskjuter. För det är en puckelinvestering som behövs hos alla, när det gäller tekniken, men också grejerna, men också tiden att göra det här omställningsarbetet och det behöver man få finansiering för. Nej, jag skulle ju önska att vi hade en nationell gemensam verkligen - det här är någonting som patienter med, vi kan ju börja med vissa, börja med några. Det är diabetes, KOL, hjärtsvikt, hypertoni, astma. Jag menar att man bestämmer sig för att i alla fall börja med några patientkategorier och att det ska gälla över hela landet. Det skulle jag verkligen önska och att det inte blir en satsning inom kommunen eller regionen eller respektive utan det är ett nationellt gemensamt och det är det är någonting som vi bara ska göra.

LINDA: Mycket bra sagt.

LISBETH: Hörni, en sista fråga om vad nära är, Linda vad är nära för dig?

LINDA: Nära för mig är precis det här att var långt ifrån patienter, men ändå så nära. Känslan hos både mig och patienten. Det är att Nära vård.

LINDA: Tack. Karina?

KARINA: Ja, jag kan inte säga det bättre än vad Linda gjort. Jag håller helt med. Så bra, det är vad nära betyder.

LISBETH: Stort tack för att ni var med i Nära vårdpodden var konkret och viktigt och framåtsyftande det här avsnittet känns så stort tack.

KARINA: Tack!

LINDA: Tack!