’Trygghet och tillgängligt när jag behöver det’ Ett samtal med Elisabeth Abrahamsson, vårdsamordnare Region Örebro Län och Susanne Steen, projektledare kontinuitet och fasta vårdkontakter SKR. De talar om vikten av goda relationer och samordning som skapar trygghet och ett bättre stöd för patienten. Om att skapa utrymme för alla professioner att göra det de är bäst på. Om ”dragspelsvård” där mina behov som patient styr över när jag behöver mer eller mindre kontakt med vården.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP60 - Näravårdpodden träffar Elisabeth Adamsson och Susanne Steen
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
SUSANNE: …det som jag tycker är så himla underbart är ju när vi känner varandra. När man går genom dörren och får det där, det är någon bekant, den där relationen…
ELISABETH: …att vi i sjukvården kanske börjar följa patienten mer än att patienten ska följa våran organisation, att vi öppnar upp för det. Det är inte så svart och vitt allting utan det är ett spann och det spannet måste vi också täcka och inkludera in också...
LISBETH: Fasta kontakter och kontinuitet är på mångas läppar idag. Och det kommer vi också prata om i det här avsnittet av Näravårdpodden. Så välkomna till Näravårdpodden Susanne Steen och Elisabeth Adamsson.
SUSANNE: Tack.
ELISABETH: Tack.
LISBETH: Roligt att ha er här, är läget bra?
SUSANNE: Alldeles utmärkt, tack. Roligt att vara här.
LISBETH: Elisabeth, är det bra för dig?
ELISABETH: Allting är bra, absolut. Det är också jättespännande och kul att få vara med.
LISBETH: Ja, men vi är jätteglada att ni vill vara med och vi tänker att eller jag tänker att börja berätta vilka ni är, så lyssnarna vet varför just ni är här och ska prata om fasta kontakter och kontinuitet. Susanne, vem är du?
SUSANNE: Jag är specialist i allmänmedicin och delprojektledare för primärvårds kvalitet och jag är också en del i programgruppen för Nära vård och utifrån det då projektledare för kontinuitet och fasta kontakter här på SKR. Så det är i den rollen som jag är här i idag. Och jag jobbar klinisk på en vårdcentral i Stockholm och brinner för frågor kring primärvårdens ledning och styrning. Privat bor jag här i Stockholm har en fantastisk familj med make, två barn och en gullig liten hund.
LISBETH: Henne eller honom har jag ju fått se på en del av våra teams möten här. Vad är det för ras?
SUSANNE: Ja han gillar att hoppa upp och vara med. En Bichon Havanais är han.
LISBETH: Men det har ju jag också hemma. Har du hund, Elisabeth?
ELISABETH: Tyvärr inte, jag håller på hemma i min familj och pratar väldigt mycket om det. Är jättesugen på en engelsk bulldog som jag tror skulle passa mig perfekt. Men ja, vi är inte riktigt eniga där hemma, så jag får stå tillbaks lite.
LISBETH: De som brukar vara emot dem brukar gilla hundar allra bäst sen när man får en hund i familjen. Men Elisabeth berätta, vem är du då?
ELISABETH: Jag brukar säga så här, i min nuvarande roll så är jag faktiskt ingen och väldigt, jag har svårt att driva frågor om jag inte kan göra det tillsammans med någon. Så jag är väl en lagspelare i min vårdsamordnare-roll skulle jag säga. Sen har jag också ett uppdrag via hälsoval 50 procent via region Örebro län. Att hålla samman alla vårdsamordnare i regionen och utveckla rollen som vårdsamordnare. Så jag är sjuksköterska i botten, alltid älskat att jobba med långa vårdrelationer. Hade redan som tonåring drömmar om att få vara sjuksköterska på ett serviceboende här där jag bor och där har jag jobbat många år och trivs väldigt bra. Jag är väldigt präglad utav alla de möten som jag varit med om faktiskt.
LISBETH: Och var finns du någonstans i världen? Du sa Örebro och så, hur ser familjen ut då?
ELISABETH: Min familj består utav en man och sen har jag två barn som har tvingat mig till att börja älska fotboll ska jag säga, så det är en fotbollsfamilj där vi spenderar nästan mest utav våran tid tillsammans som familj vid fotbollsplanen.
LISBETH: Jag tänkte att vi börjar vårt samtal med det som vi ofta slutar med i Näravårdpodden, nämligen det här med nära. Jag tänker det hänger ihop med den här frågan om fasta kontakter och kontinuitet på något sätt är jag säker på. Hur tänker du kring nära Susanne? Vad är nära för dig?
SUSANNE: Nära för mig skulle jag säga är något som är enkelt. Det är fokus på mig som individ och det ska vara tryggt och i den Nära vården då så innebär det för mig en vård där det inte spelar någon roll vilket hus man sitter i utan där gränserna suddas ut och där patienten inte behöver tänka på om vården är primärvård, i hemmet eller på sjukhus.
LISBETH: Tack. Vad är nära för dig. Elisabeth?
ELISABETH: Nej, men när jag tänker nära så tänker jag också trygghet, att jag faktiskt ska veta vart jag ska vända mig när jag behöver det. Och att det, precis som du säger Susanne, inte har att göra med vart jag befinner mig i utan att vården ska finnas tillgänglig när jag behöver den. Och då ska jag veta vart jag ska vända mig. Det tror jag skapar trygghet vilket är nära för mig.
LISBETH: Jag har suttit hela förmiddagen i, jag sitter i tillgänglighetsdelegationen så jag tycker man ofta får fundera på tillgängligheten och som du säger tryggheten, att det där hänger ihop på något sätt. Det är inte bara vårdgaranti-tider utan det är också någonting annat. Susanne om du ska börja med att beskriva lite grann om hur du jobbar med frågorna om fasta kontakter och kontinuitet. Vad gör du för någonting som projektledare nu för SKRs arbete med de här frågorna?
SUSANNE: Fokuset vi har haft i år efter överenskommelsen kring Nära vård där man lyfte upp kontinuitet och fasta kontakter till min stora glädje, till många stora glädje, så har det varit att dels lyfta den forskning som är gjord inom området. Att lyfta olika inspirerande exempel och titta hur man har jobbat med fast vårdkontakt och team och fast läkare. Det finns ju jättemycket bra exempel ute i landet och viljan är väldigt stor. Det är någonting som engagerar det här, så det var kul att få lyfta alla dom här exemplen och den tydliga forskningen också som är gjord. Sen ett annat viktigt fokus har ju också varit att hitta sätt att följa det här på. Det kan ju tyckas väldigt torrt, men faktum är att vi måste ju mäta för att kunna se effekter av det vi gör och kunna utvärdera och målet måste ju vara en jämlik vård över hela landet och då måste vi också titta på vad vi gör. Och sen är det alltid så med uppföljning att det måste ta lagom mycket fokus såklart, så att vi inte tränger undan andra viktiga aspekter. Ja, vi har tittat mycket också på hur man kan följa upp kontinuitet med Primärvårdskvalitet som jag ju har mitt andra ben i. Och vi jobbar också med att ta fram indikatorer kring fast läkarkontakt i Primärvårdskvalitet.
LISBETH: Men påminn oss gärna, i den här överenskommelsen som SKR och staten har tecknat så finns det ju också uppsatta mål och det kanske inte alla av oss har direkt, så att vi kommer ihåg dem. Hjälp oss, vad är det som finns där? Vad är det som ska uppnås?
SUSANNE: Det man har satt som mål för det här området kring kontinuitet och fasta kontakter i primärvården så vill man att vid utgången av 2022 så ska andelen i befolkningen som har en namngiven fast läkarkontakt i primärvården utgöra minst 55 procent och samtidigt då en 20 procentig ökning av kontinuitetindex. Alltså det vi följer i primärvårds kvalitet till läkare för dom totala kontakterna. Och sen har man ju också riktat in sig på särskilt boende. Någonting som är väldigt viktigt och där önskar man eller man har satt som mål att andelen som har en fast läkarkontakt ska utgöra minst 80 procent vid utgången av 2022. Och att en betydande ökning och kontinuitetindex till läkare också ska ha skett där. Vi säger att vi ska jobba med högre andel fast läkarkontakt och kontinuitet. Sen den fasta vårdkontakten är också ju jätteviktig och det lyfter man ju också. Men i dagsläget har vi ju väldigt svårt att följa den fasta vårdkontakten.
LISBETH: Och jag tänkte också, du sa kopplingen till Primärvårdskvalitet, att de här kontinuitetsindex som ska mätas då, för att man verkligen får kontinuitet, det är ju också kontinuitetindex som ni jobbar med i Primärvårdskvalitet.
SUSANNE: Ja, men precis och den indikatorn har vi haft länge och bygger ju på forskning. Man har ju flera olika indikatorer för kontinuitet, men vi har valt ett index då som finns vanligtvis i forskning, just för att vi ska ha så evidensbaserade indikatorer som möjligt.
LISBETH: Tack. Elisabeth, det här med att vara vårdsamordnare. Vad är det för någonting? Vad gör man på jobbet då?
ELISABETH: Rollen vårdsamordnare kommer i samband med lagen 2018 om samverkan vid utskrivning. Så som vårdsamordnare, vad gör vi som vårdsamordnare, den frågan får jag ganska ofta men det handlar om att vara ett, jag brukar dela in det i att man ska vara ett stöd för den enskilde. Man ska jobba med intern samverkan och extern samverkan. Så att vara vårdsamordnare betyder att man jobbar väldigt mycket med individen, att vara ett stöd för den. Och sen dra i de trådarna som man behöver. Och hjälpa till att samordna vården för de personer som är i behov utav det.
LISBETH: Men hur kommer du i kontakt? Hur kommer man som person i kontakt med dig då?
ELISABETH: Med mig kommer man i kontakt om man har vårdats inneliggande och är i behov utav fortsatt hjälp med samordning, att man kanske har kontakter med många olika vårdgivare, kanske med kommunen eller man har specialistmottagningar eller att man har ett behov utan flera aktörer. Dels är jag med som vårdsamordnare, vid in- och utskrivning. Jag tar emot och delger information om de patienter som är listade på min vårdcentral där jag är vårdsamordnare. Men sen är det ju så här också att på min vårdcentral, så kan det ju de här patienterna också, de finns ju även om man inte har varit inne på sjukhus, så till mig kan man ringa, man kan bli hänvisad till mig. Så att funktionen finns så att vi är väldigt tillgängliga som vårdsamordnare. Mitt nummer är inget hemligt, jag har ingen telefontid, det är bara att slå en signal. Svarar inte jag så sitter jag med patient och då stänger jag av min telefon. Så att de som är i behov utav samordning, blir oftast hänvisad till mig, kan vara från flexitelefon eller från läkare eller från psykolog eller kommunens biståndshandläggare. Det kan vara från hemsjukvårdens sköterskor.
LISBETH: Om du är så där tillgänglig, ditt nummer finns där man kan ringa dig. Hur blir du inte nedringd?
ELISABETH: Jag blir faktiskt inte det. Och det är ju en fråga som jag ofta får och jag tänker så här. Vi har ju smartphones nu, de allra flesta. Den kan jag styra. Jag kan när jag är på möten, lägga in att jag är på möte. Är det så att jag har ett telefonnummer som har ringt mig 10 gånger under detta möte så försöker jag tänka att det här är någon som verkligen behöver få tag i mig. Så jag inte blir nedringd och mitt nummer sprids inte vind för våg så heller utan det handlar om att vara tillgängliga för dem som behöver det faktiskt.
LISBETH: För jag tror att det finns ju också en rädsla i en vård där man har mycket att göra. Att ju mer vi öppnar upp ju mer kommer vi att få att göra. Och sen tycker jag att man hör så många som berättar precis de historier som du berättar. Att det inte alls är så att tryggheten inte behöver driva ännu mer samtal. En fråga Elisabeth, kommer alla vårdcentraler i Örebro eller har alla en vårdsamordnare?
ELISABETH: Det ser lite olika ut och där är ju ett av mina uppdrag att få det jämt också såklart. Vi har en gemensam uppdragsbeskrivning. Sen har man kommit olika långt i det. Man arbetar lite olika med rollen och så kommer det säkert också att se ut på grund utav att vi har, att vårdcentralerna ser olika ut. Vi måste ju se, vad är det för behov som våra patienter på den här vårdcentralen har, alltså geografiskt sett, hur stor kommun är det runt omkring. Så det är ju många saker som kommer att skilja. Men vi har en länsgemensam uppdragsbeskrivning och det gäller ju för alla.
LISBETH: Susanne, har ni vårdsamordnare på din vårdcentral där du jobbar kliniskt?
SUSANNE: Nej, tyvärr inte. Vi har ju rehab koordinatorer, men dom är ju till för de olika typer av sjukskrivningsärenden oftast eller i risk att hamna där. Så det inte är någon specifikt med den rollen som du har Elisabeth. Men jag skulle verkligen vilja ha det.
LISBETH: Vad skulle det göra för skillnad, tänker du?
SUSANNE: Åh en enorm trygghet vid mina patienter. Vi har ju många patienter som söker ofta. Jag har några som jag kanske ringer varje vecka och där jag tror att om vi hade ett samarbete jag och en sjuksköterska eller den som är bäst lämpad såklart, kring listan med de patienter som är listade på mig, där patienten känner oss båda så tror jag att det skulle vara väldigt mycket roligare och trevligare och tryggare för patienten. För det är inte alltid att min kompetens krävs och det är kanske oftare en sjuksköterska som kan svara på de här frågorna kring samordning och dom bitarna bättre än vad jag kan.
LISBETH: Elisabeth, vad betyder din roll för kollegorna på vårdcentralen, för fysioterapeuter, andra sjuksköterskor och läkare?
ELISABETH: Jag tror att det betyder att man kan fokusera på det man ska göra. Att rätt profession får göra rätt saker. Att samordna, då behöver jag ha hjälp utav alla de här professionerna. Men att bena i vad jag behöver för profession just nu, det klarar jag av att göra som vårdsamordnare. Så jag tror att man kan avlasta där, att kanske effektivisera den vård som just den specifika professionen ska ge. Så ser jag det. Så jag hoppas att de ser mig, att jag kan avlasta det och framför allt att man kan vara bron och vägen in och vägen ut för den enskilde och för närstående skulle jag säga. Det är många närstående som jag har regelbunden kontakt med också.
LISBETH: Jag tänker att det är mycket begrepp på det här området. Jag tycker Susanne att du har vittnat i arbetet vi gör på SKR med de här fasta kontakterna och att många pratar om begreppen, även om de egentligen inte är nya, för de har ju funnits i lagstiftning under lång tid. Men vad är skillnaden mellan den fasta läkarkontakten och den fasta vårdkontakten? Hur skulle du säga, Susanne?
SUSANNE: Ja, men det är jättebra fråga, för att som du säger, det är många som funderar och blandar ihop begreppen och det är ju en hel del likheter, men också skillnader. Som du säger, båda funktionerna är lagstadgade och viktiga. Båda bygger på relationer och syftet är ju främst att skapa trygghet. När det gäller den fasta läkarkontakten så säger patientlagen att patienten ska få möjlighet att välja en fast läkarkontakt inom primärvården. Så det är alltså inom primärvården som den fasta läkarkontakten finns. Och då till skillnad från den fasta vårdkontakten som kan finnas i alla delar av hälso- och sjukvårdssystemet, så där är ju en viktig skillnad. Du kan också ha flera fasta vårdkontakter till skillnad från att du har då en fast läkarkontakt. Och man säger att den fasta läkarkontakten ska skapa trygghet och kontinuitet och har det samordnade medicinska ansvaret ur primärvårds perspektivet. Och den fasta vårdkontakten kan ju då vara någon ur hälso- och sjukvårdspersonalen, till exempel en sjuksköterska som du Elisabeth eller en fysioterapeut, en psykolog eller en undersköterska eller en läkare. Och där ska det största fokuset vara samordningen just men också då trygghet och kontinuitet.
LISBETH: Då har vi rätt ut lite grann av begreppen här. Hur ser fast vårdkontakt ut för de här olika patienterna som du möter, Elizabeth, vad är din erfarenhet?
ELISABETH: Ja, men min erfarenhet är som sagt att patienter som jag har regelbunden telefonuppföljning på, det kan vara ett sätt att följa en patient. Det kan handla om att det är anhörigvårdare hemma där jag kanske mer har kontakt med den som vårdar. Och där tycker jag att vi behöver vara mer generösa än vad vi är idag. Det är sällan vi frågar, vill du själv ta ansvar och samordna din vård och omsorg utan det tar vi bara och lägger på. Vi tar det för givet och kanske inte alltid informerar om det här, vad det finns att erbjuda. Vi kan ersätta i att hjälpa till med samordningen av vård och omsorg, men vi kan inte ersätta i att vara den närstående. Så det tycker jag är en viktig fråga som vi behöver vara bättre på och tidigt ställa den frågan. Sedan kan det ju se ut så att jag under vissa perioder beroende på sjukdom och situation, att man har kanske en tätare kontakt. Och sen kanske man lite som dragspelsvård, att ibland så har man numret och så ringer man tillbaks när man själv behöver det. Det är också en form utav att vara fast vårdkontakt. Så det ser lite olika ut.
LISBETH: Precis som Susanne säger, den fasta vårdkontakten kan ju finnas. Man kan ju ha flera fasta vårdkontakter. Hur jobbar ni tillsammans med kommunen Elisabeth kring det?
ELISABETH: Initialt sett vid utskrivningen om vi tar den vårdkedjan, om vi ska använda det begreppet, så är det ju den fasta vårdkontakten i primärvården, då står vi initialt sätt som fast vårdkontakt. Så att det är vi som ringer, vi brukar ringa upp patienten tre till fem dagar efter utskrivning ungefär, dels också för att man får då en direktkontakt med sin fasta vårdkontakt, vilket kanske gör det lättare att man ringer sen. Och där vi använder intervjustödet webb kollen. Och det är ju faktiskt ett litet direkt kvitto på att tycker jag, man har lyckats i samverkan att man får svar på trygghet. Jag kan som vårdsamordnare också hjälpa till om det skulle vara funderingar som man har och det kan man göra ganska så snabbt efter utskrivning, så det tycker jag är ett bra sätt och där handlar det ju om, återigen att man som vårdsamordnare inte är någon utan alla lagspelar ute i kommunen eller här inne på vårdcentralen eller inne i slutenvården. Jag är jätteberoende utav dem, så att för mig handlar det om att dra i trådarna.
LISBETH: Vad säger du, jag tänker när ni använder webkollen, vad säger de som du kontaktar, vad är det för frågor som ställs och vad är det för svar du får? Hur kan ett sådant möte se ut?
ELISABETH: Det handlar ju om att det är oftast ett samtal, så det är inte så att vi sitter och intervjuar en patient, men jag brukar börja med att ofta så vet de ju om att jag ska ringa, för det har man ju förberett på sjukhus så det står också i patientinformationen. Så när man ringer, många är väldigt glad att man ringer just från vårdcentralen. Att det känns tryggt. Ofta har de ju sett mitt namn på något papper så men då kan man ju förklara, jag brukar säga att till mig kan du ringa när du inte vet vad du ska ringa. Det är så jag uttrycker mig. Sen handlar det ju om frågor, om hur man har upplevt, om man har känt sig delaktig. Känner man sig trygg med sina vård och omsorg kontakter, vet jag vart jag ska vända mig, hur jag uppfattar läkemedelsförändringarna som eventuellt har blivit. Man kan göra en ganska så enkel check på det med läkemedel tänker jag. Man har också möjlighet att hjälpa till i stället för att hänvisa, att är det okej att jag tar kontakt med kommunens biståndshandläggare eller att man har möjlighet att erbjuda det.
LISBETH: Just, det är inte bara att hänvisa till att patienten själv ska kontakta någon. Det låter ju verkligen som något som är otroligt centralt för dem som har behov av att få många saker att fungera ihop. Jag tänker Susanne när du, nu hamnar vi i den kliniska vardagen, men när du har den där riktigt, den relation som du vill kunna ha tillsammans med en patient. Hur funkar det då?
SUSANNE: Det som jag tycker är så himla underbart är ju när vi känner varandra. När man går genom dörren och får det där, det är som någon bekant, den där relationen. när jag kan mer än vad som faktiskt står i journalen. Det som är viktigt när jag kan fråga om, jag har en patient som gillar fågelskådning, om han har sett någon örn på sistone, hur går det med örnen och man kan relatera det till hans diabetes. Ja, men man kanske kan ut och titta lite mer på fåglar och få upp stegen lite grann mer i stället för att vi sätter in en medicin, för jag vet att du inte är jättepigg på flera mediciner just nu. När vi kan ha den, när jag vet lite vad som är viktigt för dig. Och det är aldrig någonting som går att få ut ur en journal och inte ska stå i en journal tycker jag heller utan det är ren medicinsk information där. Men det handlar ju också om att vi har en gemensam plan där vi kan ta vid, vid nästa steg, för även om man har gemensam plan att då träffa samma person och ta upp där vi slutade, det underlättar ju mitt arbete enormt mycket. Än att försöka sätta mig in i hur någon annan av mina kolleger har tänkt. Det ger ju också tänker jag, en trygghet för individen att veta att det här är någon som förstår mig. För jag hoppas att man väljer en annan fast läkare om vi inte kommer överens så klart. Det tycker jag är en förutsättning, men att kommunikationen oss emellan funkar och att man känner sig trygg med det.
LISBETH: Jag tänker, du säger något viktigt också, att det här inte bara blir att jaga på något sätt pinnar på ett papper, att se till att alla på något sätt har en fast kontakt om det är en fast läkarkontakt, eller om vi i framtiden kan mäta fast vårdkontakt. Utan att det också handlar om att det faktiskt finns en bra relation där emellan, att vi inte bara tittar på mängden utan också på relationen. I Nära vård beskriver vi väldigt mycket och ser ju grunden i Nära vård som det personcentrerade förhållningssättet och relationens betydelse och jag tycker både båda ni två beskriver ju det här. Hur viktigt det ändå är att känna att det är en människa där som jag faktiskt kan nå och som vet vem jag är och som vet att jag har de här intressena och jag blir mer en person än bara en patient för den jag möter i vården. Något annat som jag tänker kring begrepp, det är ju en sak med fasta kontakter och sen har vi begreppet kontinuitet också som man ibland kanske slarvigt tänker att det är ju samma sak. Men vad är kontinuitet, Susanne?
SUSANNE: Där finns det ju flera typer av kontinuitet och jag tänker att den vi framför allt pratar om när det gäller fasta kontakter är ju den relationella kontinuiteten. Det vill säga att träffa samma person flera gånger. Sen så finns det informations kontinuitet och det finns olika typer av kontinuitet, men om vi tittar på den relationella kontinuiteten så har den ju väldigt mycket bäring också i forskningen, att vi har god effekt av långa relationer. Det ser vi väldigt tydligt i forskningen och det är ju allt ifrån effekter på sjukdom, behandling, sjukvårdskonsumtion, patientnöjdhet och minskad läkemedelsförbrukning. Det finns jättestora effekter att hämta hem verkligen genom att ha de här långvariga relationerna.
LISBETH: Vad tänker du med kring kontinuitet Elisabeth?
ELISABETH: Nej, men jag tänker så här, när man får ett samtal när någon säger hej, Elisabeth, det är jag, alltså då blir jag väldigt glad eller när man får ta del utav en livsberättelse utan att jag har frågat efter den. Där tänker jag, då har man kommit någon vart. Och det tycker jag gör också att vi börjar se människan faktiskt mer än vad vi ser sjukdomen eller vad ska jag säga?
LISBETH: Ser du effekter, tänker du Elisabeth på det här med kontinuitet? Vad är din upplevelse och din professionella bedömning? Du har varit inne på det lite.
ELISABETH: Ja, men jag gör det och när jag tittar tillbaks på när jag jobbade i hemsjukvården till exempel. Där kan man ju verkligen se vilken, dels för mig som sjuksköterska, men framförallt för patienter och närstående, att man har den här kontinuiteten. Man har lättare också att göra bedömningar om jag vet hur den här mår när den mår som bäst, man har ju en annan referens, någonting att luta sig emot. Och också med att det är kännbart för mig även i vårdsamordnarroller, men som sköterska eller det spelar ingen roll, privat heller. Vad är viktigt för den människan jag har framför mig? Det är ju en väldigt central fråga i mångt och mycket. Har jag inte svar på den så är det ju väldigt svårt att navigera egentligen.
LISBETH: Och jag tänker också som både närstående och patient att verkligen känna att jag också vet vem jag har framför mig och det är någon som bryr sig. Att det på något sätt finns åt andra hållet också, den här känslan av att känna, även om det är den professionella personen jag möter så är det ju ändå känslan av att känna till, känna personen. Jag tänker, du Susanne var inne på det här med att kontinuitet, vi pratar här om den relationella kontinuiteten och har den som väldigt central i omställningen till Nära vård. Men jag tycker att jag har lärt mig under kanske just det här senaste året, hur jag också tänker att informationskontinuitet och relationell kontinuitet hänger ihop. Vi har ju på SKR försökt att se hur kan man jobba med patient kontrakt, som blir på ett sätt en grund för att ha en informations kontinuitet, som också stärker min möjlighet att vara den person jag är därför att jag får en transparens kring, ja, men vad var nu mitt nästa steg? Hade jag några nya tider, vad kan jag göra själv tillsammans med min familj eller mitt nätverk för att göra rätt nu när jag precis blev hemskriven från sjukhus eller behöver ta hand om den här nya kanske sjukdomen som jag har fått diagnostiserat. Har ni några tankar kring det här sambandet mellan den relationella kontinuiteten och informations kontinuiteten eller exempel på hur det där hänger ihop?
SUSANNE: Ja, men jag håller ju med. Vi jobbar ju i projektet väldigt nära just patient kontrakt för att vi ser att det är båda, vi hänger ju ihop. Planen är jätteviktig, informationskontinuiteten är jätteviktig. Och både dom fasta kontakterna och patient kontrakt kan man väl säga egentligen är olika verktyg för att individanpassa och skapa trygghet. För att någonting på ett papper, ett namn på ett papper som fast läkarkontakt där jag inte får träffa har ju inte någon bäring. Det är ju inte någon trygghet utan det ska ju vara någonting i praktiken och mellan organisatoriska enheter och bara mellan besök och där vi faktiskt inte kan alltid ha kontinuitet så är det ju otroligt viktigt med informations kontinuitet. Så de kompletterar varandra tycker jag väldigt bra.
LISBETH: Vet dina patienter, de som har dig som sin fasta läkare, att de just har dig som sin fasta läkare. Kan man se det någonstans, finns det tillgängligt någonstans?
SUSANNE: Där har vi ju någonting som vi också hoppas kunna jobba med nästa år. För där sitter jag och berättar, men dom som jag har träffat länge, dom känner ju mig och vet att jag är deras fasta läkare. Men när jag träffar en ny patient och jag ser att de är listade på mig så blir jag först glad och tänker att åh, vad roligt att du har valt mig. Men sen så inser jag att nej, men så kanske det inte alltid är och när jag berättar att jag är deras nya fasta läkare så kan vi ibland mötas av förvåning och så ska det absolut inte vara.
LISBETH: Elisabeth, hur tänker du det här med informations kontinuitet? Hur jobbar du med någon typ av plan? Man behöver ju inte ha behov av en samordnad individuell plan. Man kanske har ett behov av en plan ändå, finns det med i din verktygslåda?
ELISABETH: Vi jobbar ju alltså, jag satt faktiskt och tänkte på SIP planerna, det är ju den som vi jobbar med och vi behöver bli bättre på att få en mycket bättre kvalitet på våra sippar. Så den jobbar vi aktivt med och erbjuder SIP där det finns behovet av SIP. Sen har vi väl inte lyckats hitta ett verktyg där vi verkligen vet om SIP planen ger ett mervärde för den enskilde, så det är ju något som skulle vara spännande att titta mer på. Men jag brukar tänka att SIP mötena är ju i alla fall där man får möjlighet att uttrycka vad som är viktigt för mig och man har ett samlat dokument där det står vem som ansvarar för vad och vart man kan höra av sig till. Sen har vi kanske inte så mycket mer andra planer, men jag tänker där handlar det ju också om utifrån de patienterna som vi ger fast vårdkontakt till så gör man ju upp, i och med att jag är så nåbar också, så gör man ju och ofta upp att jag hör av mig igen då och då och det kommer man ju överens om. Och det här kan ju se så himla olika ut beroende på var man befinner sig just i sjukdomen eller i den situation som gör att jag behöver ha hjälp med min samordning.
LISBETH: Jag tycker det är så spännande när man får prata med så många engagerade personer i den här Näravårdpodden och det är ett ord som jag skulle nästan säga kommer i varje podd som ni har tagit upp här och det är trygghet. Ni har båda två varit inne på det här, trygghetsskapande. Jag tänker det finns någonting i det där med att skapa trygghet som jag tror hänger ihop med synen på hälso- och sjukvården, kanske också på att jag inte behöver ta kontakt alla gånger för jag känner att jag vet att jag kan komma till om jag behöver och det är någonting med tryggheten. Det blir bara en reflektion från mig för ni har tagit upp det så jag tänker så här, vi har ju haft det här i lagstiftning i mer än tio år, både den fasta läkare kontakten och den fasta vårdkontakten. Varför tror ni att vi har så svårt med att få till de här arbetssätten som bygger på kontinuitet? Jag tänker också att det här kan ju handla om kontinuitet i team också. Vi ser ju det när vi jobbar mycket, titta på de mobila verksamheterna, att det är också en typ av kontinuitetsvård. Det är inte massor med olika människor, utan det är att samordna sig runt den enskilda. Varför har vi haft så svårt att byta egentligen logik tror ni till den här mer kontinuitetslogiken? För det måste väl vara så att vi har det eftersom det har tagit så pass lång tid. Susanne, vad tror du?
SUSANNE: Nej, det är en jättebra och jättekomplex fråga som jag tror har flera svar. Jag vet ju att professionen önskar ju inget mer än att jobba på det här sättet. Patienterna ser ju ett jättestort värde, det vet vi ju och önskar också att man får träffa samma person igen. Jag tror att vi måste jobba med det på flera nivåer för att nå kärnan i det hela. Styrning och ledning är ju extremt viktigt i de här frågorna, det kommer vi inte från. Tillgänglighet är enormt viktigt. Man måste ha lätt att ta kontakt, men jag tror kanske det här med balansen, tillgänglighet har varit så…fokus där har varit så stort att man kanske har trängt undan. Och verksamheten har jobbat mindre med kontinuitet, till förmån för tillgänglighet och båda är det jätteviktiga. Men det handlar alltid om balansen och där som sagt ledning och styrning är enormt viktigt här för att kunna återfå balansen och kunna få båda.
LISBETH: Och jag tycker det där ni pratar om trygghet, det är lite det jag var inne på, att om man fokuserade istället på kontinuiteten så kan ju det också leda till tillgänglighet. För tillgänglighet är ju också ett subjektivt begrepp, det är ju också att jag känner att det finns en tillgänglighet, inte bara vilken tid, inom hur många minuter eller dagar jag kom fram till någonting, utan det är ju någonting mycket större. Vad tänker du, Susanne, varför har det varit svårt att få till? Om jag får vara lite personlig och säga att när min mamma blev väldigt svårt sjuk för ett drygt år sedan så såg jag direkt att hon och också jag och min bror behövde en fast vårdkontakt som hjälpte oss. För det var så otroligt många olika delar som skulle samspela. Men svaret blev tyvärr nä vi jobbar inte med det här. Och då tänkte jag, egentligen står det i lagstiftning och man kan ju driva på så. Men varför har vi haft svårt att ta till oss det här med den fasta vårdkontakten och arbetet i mellanrummen som det egentligen handlar om och som är där vi är så svaga idag också? Om vi tittar på internationella jämförelser och så, vad tänker du Elisabeth?
ELISABETH: Nej, men jag tror att det handlar om att man, för att jag ska kunna hjälpa någon att samordna då måste jag ju ha ordning på min egen arena. Jag måste blicka upp och jag måste bjuda in och jag måste kliva utanför min egen organisation och ta in andra professioner från andra organisationer. Det kan vara lite läskigt men det går inte annars, men jag måste ju veta vad jag har, vilka trådar jag ska dra i så att säga. Så det handlar ju om att man får se över sin arena, just där man befinner sig. Sen är ju sjukvården uppbyggt på så sätt att vi gör den tillgänglig. Och nu, jag vill inte sticka ut hakan i det här, men vården är ju väldigt tillgänglig för kanske de som behöver oss minst om jag får säga så. Men jag tänker på de patienter som jag möter, där är inte vården så tillgänglig. Det är svårt att få en läkarbedömning om jag blir försämrad innan loppet utav några timmar, då är det akutmottagningar. Det är svårt att hitta de här tiderna eller de här möjligheterna för de här patienterna som faktiskt behöver oss snabbt.
LISBETH: Just det. Det är intressant. Förlåt avbröt jag?
ELISABETH: Nej, men jag tänker också att vi gör telefontillgänglighet, vilket också är jätteviktigt. Jag säger inte det, det är många som kan kontakta vården via telefon eller via appar och drop in mottagningar och allting sånt, men alla kan inte det och det är de oftast de mest sjuka och sköra som vi tappar och där måste vi göra vården mycket mer tillgänglig och anpassad.
LISBETH: Det tycker jag också är en viktig del i Nära vård. Det är ju egentligen, jag tycker vi har jobbat mycket med att en tjänst söker sitt behov på något sätt. Alla ska passa in i samma tjänst. Jag tror att den här omställningen till Nära vård handlar mycket mer om att ett behov måste få en anpassning, tjänsten måste anpassa sig till behovet. Och då är det ju de som du pratar om Elisabeth, de som är av allra sköraste och de allra mest svårast sjuka som vi inte är bra på idag och där vi också kan, det vet vi ju i de studier som finns, att där kan vi ju göra så mycket mer, så mycket bättre med en bättre arbetsmiljö för medarbetare. Bättre resultat för patienten och faktiskt otroligt kostnadseffektivt också. Man känner att nu kan vi inte vänta. Nu är det bara att göra. Det jag tänkte att vi skulle avsluta med är att ni lite fick drömma, hur det ser ut framåt och när ni ser några år framåt. Hur är drömläget då, Susanne?
SUSANNE: Åh det är kul att få drömma och jag drömmer om en primärvård där vi använder smarta system så att vi kan frigöra den mänskliga resursen. Så där IT-systemen underlättar för oss med beslutsstöd så vi kan just fokusera på det här med samtalet och möta patienten där den är. Och att vi som jobbar kan lägga fokus på relationer och skapa tillit och i det ligger ju också att alla som har eller som önskar, har en fast läkare och att de som har behov har en fast vårdkontakt. Där målet är just det där trygghetsskapande. Och vi har också i mitt drömscenario skrotat remissen, apropå att sticka ut hakan. Och hittat smartare sätt att samverka mellan just specialistvård, primärvård och också med kommunen såklart och där patienten är i centrum, apropå vi ska gå bort ifrån husen, var jag sitter någonstans. Och jag vill ha ett system där vägen in är enkel, apropå att tillgänglighet är jätteviktigt och att du som patient ska känna dig trygg i kontakten med vården och att det finns just den här planen. Och att vi har ett förebyggande arbete i världsklass både gällande förebygga sjukdom men också förebygga försämring av sjukdom. Och där kommer ju en utbyggd egenvård tycker jag mycket in och kanske också en utbyggd hemsjukvård. Kort sagt en primärvård med hög kvalitet både gällande medicinska aspekterna men också de mellanmänskliga.
LISBETH: Tack, vad härligt det lät.
SUSANNE: Ja men eller hur, tänk om vi kan vara där om några år?
LISBETH: Det är klart vi ska vara. Vad säger du, Elisabeth, hur ser din dröm ut?
ELISABETH: Nej, men om jag får drömma så tänker jag att vi ska ha en tillgänglig vård och omsorg säger jag då, för de som mest behöver och för alla andra också självklart. Men att vi i sjukvården kanske börjar följa patienten mer än att patienten ska följa våran organisation. Att vi öppnar upp för det. Det är inte så svart och vitt allting utan det är ett spann och det spannet måste vi också täcka och inkludera in också.
LISBETH: Vad härligt att få ta del av era drömmar och av all er kunskap och jag vill bara säga stort lycka till med era arbeten med att faktiskt vara med och förändra vården och gör den närmare människan. Det är jätteroligt att ni ville vara med i Näravårdpodden, tack så mycket.
SUSANNE: Tack så mycket.
ELISABETH: Tack så mycket.