Subscribe
Share
Share
Embed
”En aktiv patient ser man positivt på nu, det är det 1177 handlar om i grunden.” ”Även som sjuk ska man känna självständighet och inte tänka på att vara sjuk hela tiden - sammanhållen planering är nästa demokrati-reform efter journalen på nätet.” Dokumenterad överenskommelse och sammanhållen planering är viktiga delar i en personcentrerad och säker vård. Inera, ansvariga för 1177, arbetar nu med en översikt där du som invånare ska få en sammanhållen bild av kontakter, tider och provsvar m.m. Lyssna till Sofie Zetterström, affärsområdeschef för 1177 och kunskapstjänster, och Kristina Stensson Ljungdahl, strateg med fokus på Sammanhållen planering på 1177.se, på Inera.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och Regioner.
Sofie:Det här är nästa stora demokratireform efter journalen på nätet. Att man ska även som sjukt kunna känna sig självständig och inte behöva tänka på att man är patient hela tiden, utan man ska kunna känna trygghet och få den som är möjlig. Så jag tycker det här är liksom en självklarhet egentligen.
Kristina:Vi behöver stärka patientens egenmakt, vi behöver jobba personcentrerat. Men vi behöver också den här ansvarsbalansen så att jag som individ vet hur långt mitt ansvar går, när tar de andra över? För man behöver ju också stöd när man är kör, jag behöver stöd av mina jag behöver ju också veta att jag blir mött av professionen.
Lisbeth:En viktig del I personcentrerad vård är den dokumenterade överenskommelsen som vid tidigare själva patientkontraktet. Där vården och patienten tillsammans I partnerskap sammanfattar uppgifter som är viktiga för vården och för den enskildes hälsa. Och det kan handla om vilka fasta vårdkontakter man har, vilka kontaktuppgifter man har till dem. Det kan handla om den behandlingsplan man har just för tillfället, vad jag själv som patient kan göra för min hälsa och också vad som planeras för mig och annat som är viktigt för mig. I förra avsnittet så pratade jag med Elsa, Lotta och Sofia om den dokumenterade överenskommelsen som gör skillnad både för patienter, för närstående och för vården.
Lisbeth:Och idag är vi på Vitalis och nu har jag tagit chansen att bjuda in två personer som jobbar med att förverkliga en sammanhållen planering på etttusen etthundrasjuttiosju. Så välkomna hit Kristina Stensson Ljungdahl som är strateg och projektledare för det här viktiga projektet Sammanhållen planering på etttusen etthundrasjuttiosju. Och Sofie Zetterström som är affärsområdeschef för etttusen etthundrasjuttiosju. Kul att ni har tagit er hit så här på morgonen och jag sa det är lite så här känsla av Musikhjälpen för vi får sitta I en bur här, glasbur här inne på utställningshallen på Vitalis. Känner ni samma?
Lisbeth:Lite speciellt
Kristina:är det. Man skulle bara önska att det vore hela den här flocken av höjande och supportande människa utanför.
Lisbeth:Ja, men så
Sofie:är det.
Lisbeth:För det här är tidig morgon och utställningen inte kommit igång. Men ni kommer att lyssna på det här många I efterhand som har satt på sig lurarna idag. Och då vill vi veta Kristina, berätta vem är du?
Kristina:Ja, vem är jag? Kristina Stenson-Jungdahl. Jag har jobbat på Inera I många år med olika saker och var med tidigt när etttusen etthundrasjuttiosju på telefon blev etttusen etthundrasjuttiosju. Åkte runt och träffade sjuksköterskor runt om I landet som jobbade med sjukvårds rådgivning som det hette. Annars är jag direkt sextio år.
Kristina:Farmor och mormor har turen att ett av mina barn här I Göteborg. Så när jag är här så bor jag hos dem och träffar en liten bebis bland annat. Det är härligt. Så jag jobbar mycket för de som ska nyttja det här sen, så tänker jag lite. Det är en viktig grej.
Kristina:Tack! Vi bygger för framtiden.
Lisbeth:Vi bygger för framtiden verkligen. Sofie, du har varit med I podden förut men kanske har någon lyssnat på det avsnittet och inte har tagit chansen att lyssna på den tidigare.
Sofie:Sofie Zetterström heter jag. Jag är chef för ett affärsområde på Inera och affärsområdet heter etttusen etthundrasjuttiosju Kunskapstjänster och där finns alla våra etttusen etthundrasjuttiosju tjänster både på telefon och på webben och sedan våra tjänster för professionen. Jag har jobbat på Inera I tjugofem år sedan vi startade bolaget. Jag har varit med hela resan kring att bygga upp etttusen etthundrasjuttiosju konceptet och Inera. Det har varit helt fantastiskt och det är väldigt kul att vara här på Vitalis varje år.
Sofie:Det är som en stor fest där man träffar alla kusiner och farbröder som man inte träffar annars. Det är väldigt kul att vara här.
Lisbeth:Härligt! Jag tänkte igår när jag lyssnade på den stora invigningen av Italien och hörde att det var Rakel Debaso som är sjukvårdsdelegationens ordförande som beskrev hur viktigt den här resan har varit med uppbyggnaden av hela etttusen etthundrasjuttiosju och det starka varumärket. Kan inte du sätta oss in I Inera och resan kring
Sofie:det? Inera har funnits I tjugofem år och starten var det var ju landstingen som gick ihop och bildade ett bolag för att ta fram det som skulle bli etttusen etthundrasjuttiosju punkt se alltså den öppna delen med information för patienter. Sedan under årets lopp så har ju landstingen så småningom regionerna blivit de insett vilket värde det är att äga ett gemensamt bolag där man kan driva gemensam utveckling. För de flesta har ju samma strategier och behov och samma invånare och patienter förstås. Sedan har ju det här successivt vuxit till att bli en jätteverksamhet så vi driver ju som sagt var hela etttusen etthundrasjuttiosju konceptet som ju hela hela alla svenskar känner till och använder, men också en hel del tjänster för vården, till exempel nationell patient översikt och också gemensam digital infrastruktur.
Sofie:Inloggnings funktioner och digital identitet för alla som jobbar I vården och andra typer av plattformar för informationsutbyte.
Lisbeth:Jag vet att vi är unika I världen med denna plattform etttusen etthundrasjuttiosju.
Sofie:Berätta. Så brukar jag säga att vi har en vision land som har kommit så långt med invånarstjänster som vi har I Sverige så brett och så djupt. Det finns flera länder som satsar och det finns också regioner, alltså enskilda delar av länder som satsar väldigt mycket. Men jag känner inte till någon som har kommit så långt med både bredden och djupet som vi har och det är enormt stora förtroende och stora kännedomen och användningen som etttusen etthundrasjuttiosju har. Vi har ju en kännedom på över nittionio procent.
Sofie:Det är helt otroligt. Det går inte att komma längre än så och nästan hela svenska folket, alltså nio komma sju miljoner personer, har ett konto på etttusen etthundrasjuttiosju. Man är ju ödmjuk inför att få jobba med detta. Det har varit en så otroligt stor del av mitt liv. Och
Lisbeth:stolthet skulle det kännas. Båda ni som varit med hela resan att få göra det här. Jag tänker också att det ni har varit med om som jag tycker för mig I min roll som närstående men också som ibland patient är ju hela tillgängliggörandet av journalen på nätet. Man måste ändå säga att det är ett otroligt värde för invånaren.
Sofie:Ja, det är ju något av det viktigaste vi har gjort. Där var Region Uppsala pionjärer för tolv år sedan och gick I bräschen och enormt mycket kritik och blev anmälda av alla till alla instanser. Men stod på sig och verkligen tog ett patientperspektiv. De blev anklagade att man bara hade ett tekniskt perspektiv men så var det inte alls utan det här var eldsjälar som tyckte att det här är den viktigaste dokumentationen en person har kring sin egen hälsa och sin egen kropp. Tack och lov så tog ju alla regioner successivt ställning på politisk nivå.
Sofie:Oftast att det här är en demokratireform. Det här är viktigt att man ska få den här möjligheten att vården ska bli transparent och att man ska kunna bli delaktig och medaktör genom att faktiskt kunna följa vad som händer med sin egen hälsa och ta ansvar för den. Nu tar vi det här som en självklarhet. Nu hör man ingen kritik mot det läget. Jag tycker också att det är fantastiskt.
Sofie:Både primärvård och sjuk husjournaler finns ju tillgängliga nu I de flesta.
Lisbeth:Vilken maktförskjutning! Vad tänker du Kristina om den? Om man tittar lite I backspegeln för nu ska vi sedan titta framåt.
Kristina:Det är ju helt fantastiskt. Min reflektion kring det blir lite att nu I det här projektet vi jobbar I så pratar vi med kommunerna också. För en ambition I framtiden är ju att kommunerna ska kunna komma in. Tittar vi bakåt och ser hur det var då för tio år sedan, fast mindre än tio år sedan, som det blev en nationell tjänst etttusen etthundrasjuttiosju journal. Att det nu är helt självklart är lite förtroendeingivande när man tänker på att för de som jobbar I den kommunala sektorn, både med hälso och sjukvård och med omsorg, Där är man I det där läget nu.
Kristina:Det här är inte alls något självklart. Man kan känna sig hotad som medarbetare för att det här blir otäckt. Vem ska läsa det jag har skrivit? För det var ju de frågorna som också fanns då. Det är alltid så tycker jag att när man är I något så känns det som att det här håller på för evigt, det här är jättejobbigt.
Kristina:Men när man tittar bakåt då är det ändå en ganska kort period där det har hänt mycket. Det är en bra känsla att ta med sig för det är klart att det kommer att ta tid det vi gör nu.
Sofie:Det är viktigt att lyfta blicken ibland och komma ihåg hur långt vi har kommit. Varje år känner man att nu står vi på tröskeln, nu hände det. Men vi har kommit
Lisbeth:Det var faktiskt så att jag undrar om det var I podden också som pratade med Bodil Jönsson och sa om det är svårt att se utveckling medan den pågår eller om det var en bok som man har skrivit. Jag tror det där är väldigt viktigt och det är det du är inne på Kristina. Det är svårt att just nu känna att tittar man bara bakom så ser man att det händer ju faktiskt. Och sen erfarenheten att det gick ju trots detta motstånd. Jag kommer ihåg det själv.
Lisbeth:Jag minns hur jag var på Vårdförbundet och och jobbade för den här reformen. Men hur vilket motstånd det var. Och sen gick det och det måste ju också ge lite kraft hos kommunerna nu som kan känna samma kanske.
Kristina:Man kan vila lite det tänker jag. Samtidigt måste man tillåta den där oron och förändrings obenägenheten som också är en djup mänsklig reflex. Och sedan var I den lite och se: Det här går, det kommer att gå.
Lisbeth:Om vi bara kopplar kort till omställningen till nära vård. Vad är era kopplingar till det? Kristina, hur tänker du kring det?
Kristina:Tänker du mig personligen eller arbetet vi har? För mig nära vård det handlar om att vården behöver fokusera på mina eller vara till för mig och de behov vi har och den situation jag är I. Du var med när vi tog fram en målbild för etttusen etthundrasjuttiosju för ett par år sedan just för att få hjälp och stöd I att styra och prioritera utveckling framåt så att vi verkligen håller oss mot stötta den här vårdomställningen ute I verksamheten. Det är som en självklar del, som en plattform för det här arbetet. Det ger också en ram för hur vi ska tänka.
Kristina:Är det här någonting som bidrar till nära vårdomställningen? Ja, det är det. Då är det högt prioriterat. Är det något som kanske inte är lika viktigt ur den aspekten så kanske det är det vi får prioritera bort för vi kan inte göra allting samtidigt. Men också att se att det är en stor omställningsprocess som kommer att ta tid och där Det vi gör på Inera I de tekniska lösningarna där vi skapar möjligheter för en sammanhållen planering för invånaren är egentligen ganska små delar.
Kristina:Den stora resan är den förändringsresan man behöver göra I verksamheten.
Lisbeth:Verkligen. Det ska vi prata mer om. Både det som är det ni gör på Inera men också vad som behöver göras. Kopplingen till nära vårdförelse.
Sofie:Jag tycker att värdegrunden och målsättningarna I nära vård har varit min drivkraft så länge jag har jobbat med det här. När jag kom in på Inera etttusen niohundranittionio när vi startade bolaget så hade jag färsk patienterfarenhet själv och jag fick cancer I mitten av 90-talet och det var en helt annan tid. För det första fanns ju inte internet utan man fick en liten broschyr I handen och jag som var väldigt ung och helt oförberedd. Det där präglade ju mig så himla mycket När jag väl kom in på det som skulle bli Inera så hade jag med mig de här erfarenheterna och jag kände så starkt vilket behov man har som patient I en sådan situation. Jag kommer ihåg att I den första affärsplanen som vi skrev för Inera AB skrev jag att syftet med bolaget är att stärka patientens ställning I vården.
Sofie:Det här var etttusen niohundranittionio och det var på den tiden då man fortfarande pratade om att det var något hotfullt med en informerad patient. Det handlade inte ens om att få tillgång till patientjournalen utan det handlade om att få tillgång till vanlig öppen patientinformation. Det tyckte man nej men då blir patienterna oroliga. Egentligen är det tvärtom. Jag tycker att vård och omsorg ska byggas utifrån mina behov.
Sofie:Jag ska kunna få den information jag vill. Jag ska kunna så god livskvalitet som möjligt även om jag drabbas av ohälsa. Jag ska kunna vara självständig och fatta egna beslut. Det här är självklarheter tycker jag. Men det har inte varit Jag tycker att vi har kommit jättelångt även där.
Sofie:Att information och en aktiv patient är ju ändå något som jag tror att de flesta ser positivt nu om man jämför tjugofem år senare. Men jag tycker att det är egentligen något som etttusen etthundrasjuttiosju handlar om I grunden.
Lisbeth:Vilket kraftfullt verktyg. Nu behöver vi prata om det för jag tycker jag tror verkligen att om vi tänker journalen på nätet så tänker vi nu sammanhållen planering på etttusen etthundrasjuttiosju.
Kristina:Den här bryn för den
Lisbeth:här dokumenterat överenskommelsen. Det tror jag verkligen är en murbräcka. Jag tror att vi kan göra saker som också tar oss ytterligare ett steg. Jag håller med. Vi har kommit ändå en bra bit på väg I att förändra synen på patienten och närstående roller I hälso och sjukvård och makt.
Lisbeth:Men det här kommer att hjälpa oss. Det blir ett otroligt viktigt verktyg. Så sätt oss in I vad är det som händer nu? Vad är det som sker med detta stora viktiga arbete?
Kristina:Först ska man säga att det var redan tvåtusen nitton egentligen som man gjorde en ganska stor och gedigen behovsinventering. Det finns en rapport på SKR:s hemsida. En förstudie, sammanhållen planering på etttusen etthundrasjuttiosju. Den behovsinventeringen var väldigt mycket utifrån det behov man har har när man har många kontakter med vård och omsorg. Kanske många olika kontakter under en kort period eller under en längre period eller kanske till och med under en hel livstid av olika skäl.
Kristina:Den svårighet det är för varje individ och för de som man är beroende av speciellt om man är skör eller har behov av vårdens omsorgsresurser men också av sina närstående och anhörigas resurser så visade den behovsinventeringen några väldigt tydliga saker som skulle hjälpa väldigt mycket för att avhjälpa den fragmentisering, alltså den uppdelning som vi har. Vi kan bota väldigt mycket saker. Vi har väl utprövade behandlingsrutiner och behandlingsformer. Men ofta vet man inte själv som invånare eller patient vem var det jag skulle ringa om det här? När ska jag säga till eller när ska jag fråga?
Kristina:När är det bra? Och så vidare. Där kommer det här med patientkontrakt och överenskommelsen in. Då hittade man delar som är absolut de mest prioriterade för den här gruppen av personer men även för oss allihopa. Vem som helst ska hamna I en situation där vi under en period är beroende av täta kontakter med vård och omsorg och många olika kontakter.
Kristina:Då är det just de fasta kontakterna eller tillfälliga kontakter om det är det det handlar om. Överenskommelser och planer, bokade tider. Några saker till. Det vi börjar titta på nu är dels ett informaatiskt arbete för en del av den här informationen finns inte riktigt strukturerat I vårdinformationssystemet så att man kan visa upp det på etttusen etthundrasjuttiosju idag. En del finns redan.
Kristina:Vi har olika tidsperspektiv I projektet. Vi tittar dels på vilken teknisk utveckling och vilka standarder vi behöver skapa som inte redan finns för att få till ett bra informationsutbyte. Vi tittar också på vad vi kan göra just nu på kort sikt. Vi försöker bygga en första sammanhållen översikt för individen med hjälp av information som redan idag finns inne I etttusen etthundrasjuttiosju. Informationen skapas där ute I verksamheten I de olika vårdinformationssystemen och så speglas det upp via den här nationella Den här infrastrukturen som Inera erbjuder eller förvaltar.
Kristina:Vi tänker jobba agilt. Vi har ett projekt som startade I januari och den här första delen av projektet pågår bara till nästa sommar. Så det är inte en stor bit av all den utveckling som vi behöver som vi hinner göra nu utan det här är de första stegen. Då använder vi bland annat väldigt mycket all information som redan finns I etttusen etthundrasjuttiosju journal. Men det är också så att I etttusen etthundrasjuttiosjus olika, vi kallar dem för tjänster, så ligger till exempel bokade tider på ett ställe, man kan se provsvar på ett ställe.
Kristina:Den finns på lite olika platser. I samband med att vi vill förbättra användarupplevelsen och göra tjänsterna enklare och mer lättbegripliga och lättare att hitta I så vill vi kunna samla ihop aktuell information I en sådan översikt till att börja med. Det blir ett litet test I början.
Sofie:Du säger att vi ska börja med att samla och spegla upp information som redan finns och det stämmer. Men det är ju det som finns på etttusen etthundrasjuttiosju. Det finns ju mycket information, men det finns ju framför allt stöd till information. Men informationen är ju inte komplett. Om man till exempel pratar om bokade tider där det har funnits möjligheter för regionen att ansluta sina tidbokning system I över tio år till etttusen etthundrasjuttiosju.
Sofie:De flesta har gjort teknisk anslutning men man visar inte upp några tider. Det här är verkligen en uppfordran till regionerna och till vårdenheterna. Nu måste tiderna bli bokningsbara. Det känns som steg ett. Så även om vi säger att information som redan finns kanske inte är komplett.
Sofie:Det här är verkligen ett projekt där vi behöver kroka arm med vårdgivarna.
Lisbeth:Det handlar ju också om att det här tekniska byggs. Jag kan se hemma I min hemregion så är det vissa vårdenheter speglar upp tiderna andra gör det inte. Så det är också ett samlat grepp till exempel I en region. Jag tänker också Kristina att det här arbetet sker agilt. Jag tror att det är jättebra och klokt.
Lisbeth:För tänk om vi skulle tänka att allt ska vara färdigt, då kanske vi får vänta något år och så ska vi hinna hända massa andra saker under tiden. Men innebär det här att jag som invånare nu kommer få min information lite mer tillgängliggjord om den nu speglas upp från min region eller min vårdenhet som jag har kontakt med inom ändå en snar framtid? Viss information?
Kristina:Vi tror ju det. Det är det vi planerar för och jobbar för just nu och tittar just nu på de tekniska förutsättningarna för att göra det. Det går inte att säga exakt när man kan se det ena eller andra. Därför har vi inga planer på att göra några stora kommunikationsinsatser och basunera ut. Nu kan du läsa din sammanhållen översikt utan vi vill nog smyga in det här först så att vi ser att det fungerar och att det blir bra.
Kristina:Sedan gäller det att lösa det här så att det blir begripligt för invånaren. Antingen att informationen som finns där är komplett eller att den inte är det. Det har vi inte riktigt löst än. Det där är
Sofie:ju den ständiga utmaningen eftersom varje region beslutar ju själv om man har sina egna prioriteringar. Många håller på att införa helt nya vårdinformationssystem och det är klart att man lägger mycket resurser på det. De möjligheter vi har att påverka är att visa på nyttan och på möjligheterna. Vi har ju inga beslutsmandat eller så utan det är snarare så att det är regionerna som bestämmer över Inera. Men det finns ett stort engagemang I det här projektet.
Sofie:Sedan kommer det att vara en balansgång För om vi förhoppningsvis får upp någon typ av personlig översikt kanske I höst eller fram emot årsskiftet så kommer det inte vara komplett information. Det kan vi säga redan nu utan du kommer att kunna se din personliga översikt. Du kommer att kunna se de bokade tider som är tillgängliga. Men vi måste ju vara tydliga med att det här är under uppbyggnad och så har vi gjort får vi väl säga under hela tiden. Att vi har försökt sätta press på regionerna att fylla på med information genom att göra informationen transparent genom att lägga upp så här ser det ut.
Sofie:Här är det luckor. Ja, då måste man fylla på. Det här måste bli ett samarbete nu.
Lisbeth:Jag tänker också att vi som invånare spelar roll. För när jag ser att en av mottagningarna I min hemregion inte levererar, det är klart att Varför kan jag inte hitta de här tiderna på etttusen etthundrasjuttiosju? Det spelar väl också roll att det går att efterfråga. Vi pratar mycket om vi och då blir jag nyfiken på vilka är vi I det här projektet och vilka är det som är med?
Kristina:Det här är en jättebra fråga. Vi har ju dels en arbetsgrupp på Inera. Dels de som jobbar I tjänsterna idag och som också jobbar med utvecklingen. Ta fram skisser, hur ska det se ut och så vidare. En del av det vi gör nu I det första steget hade vi redan ett arbete förra vintern med en referensgrupp från regionerna som tittade på hur det skulle kunna se ut utseendemässigt och vilka lösningar skulle man kunna för att det ska gå lättare att hitta?
Kristina:Så det har vi ett underlag för. Men sen har vi också en väldigt stor arbetsgrupp kopplat till projektet som regionen har bemannat med både informationsarkitekter, alltså informatik, verksamhetsspecialister och en del strateger och projektledare. Vi har ett spår där man jobbar väldigt fokuserat nu kring de här begreppen som inte riktigt finns strukturerade. Man behöver dokumentera på ett likartat sätt. Begreppen behöver betyda samma sak för att det ska fungera när systemen ska prata med varandra.
Kristina:Sen har vi också ett pågående arbete tillsammans med regioner där vi till hösten hoppas att vi kommer igång med några länsvisa projekt där kommuner och regioner pratar ihop sig om informationsdelning. Vad är det för information som skulle skapa nytta för invånaren att vi gemensamt kan visa upp på etttusen etthundrasjuttiosju? Det är ju en lång väg innan vi kommer dit att det är möjligt.
Sofie:Men kommunerna är ju jätteviktiga. Det blir ingen sammanhållen planering om vi inte har med kommunerna. Men utöver det du sa så har vi en styrgrupp från regionerna. Så har vi inte jobbat så mycket tidigare utan det har varit en beställning som har lagts från regionerna till Inera. Men nu har vi verkligen ett nära samarbete.
Sofie:Men det är helt nödvändigt om det här ska hända. Vi är möjliggörare men det stora arbetet när det gäller både att tillgängliggöra informationen som vi pratar om hela tiden men det är för att det är avgörande. Men också att verksamhetsutveckla, att hitta de här samarbetena, att arbeta med nya förhållningssätt och arbetssätt. Jag tänker att jag säger hela tiden att det inte bara är invånarna som behöver den här översikten och möjligheten att koordinera sin situation. Det behöver ju vårdpersonalen och omsorgspersonalen inte heller den här möjligheten.
Sofie:Nu kommer man ju successivt att få tillgång till mycket mer information om patienten med patientens samtycke naturligtvis och inom lagens ramar. Men det kommer ju också, tror jag, ställa nya utmaningar på sin spets. Hur ser ansvarsförhållanden och samarbetsformer ut och så. Det här är jättespännande.
Lisbeth:Det är därför jag tror att det är någon typ av murbräcka därför att det kommer att också dels synliggöra där vi har våra svagheter I dag och tvinga oss att också hitta arbetssätten. Men också att det är någonting som skapar en annan makt fördelning och ni kan ju inte driva någonting på Inera om inte regionerna är beredd att satsa medel för det är de som betalar. Och jag tycker ändå att, jag vet att det var en lång process. Ni har jobbat mycket med den frågan tillsammans med regionerna. SKR släppte sin ekonomirapport igår.
Lisbeth:Det är jättetufft ekonomiskt läge. Ändå har man valt från de allra, allra flesta regioner att säga det här är en prioriterad fråga trots ett tufft ekonomiskt läge.
Kristina:Och
Lisbeth:vad är det? Är det åtta län som också har sagt att man har med sig kommunerna? Och det tycker jag också. På tal om att titta bakåt och se att vi faktiskt rör oss tycker jag att det är ett kvitto på att här har vi också förstått att det här är ingenting vi kan göra. Om vi nu har invånarnas och patientens perspektiv.
Lisbeth:Då är helheten viktig.
Sofie:Så är det ju. Sen är det mycket erfarenheterna efter pandemin. Även om det var en fruktansvärd tid så insåg man ju värdet I samverkan och att liksom gemensamt kraftsamla om sina gemensamma resurser. Det blev ju ett väldigt fokus på just gemensam utveckling och etttusen etthundrasjuttiosju möjligheter. Det har vi lite efterverkningar kring nu också.
Lisbeth:Jag tänker om ni tittar på blicka framåt nu, vad ser ni framför? Man får ju både blicka framåt och tänka att det här kommer ju vara en lång resa och så. Men vad är bilderna ni har framför er?
Kristina:Det finns ju olika bilder, det finns olika perspektiv I det här. Dels så kommer Jag tänker att för personer som jobbar nära en person som har behov av många olika resurser behöver vi också känna till varandra. Vi pratar om att även medarbetare behöver kunna se någon typ av översikt för det som är aktuellt för en patient som man har ett ansvar för. Det vet vi inte exakt hur det ska gå till än. Det är mycket kring juridiken men där är det också mycket en omställning.
Kristina:Vi har en ny lag om sammanhållen vård och omsorgsdokumentation som gör det möjligt för medarbetare hos olika huvudmän att dela information sig emellan. Men det är en ganska lång väg till att det blir använt där ute I verksamheten. Vad tänkte jag säga mer?
Sofie:Jag tänker ju på de patientföreträdare och anhöriga jag har träffat genom åren. Där de har kommit med pärmar, med papperlappar. Man har pratat om att man får kallelser numera digitalt så man får någon kallelse I Kivra, någon I en app, någon på papper I handen när man träffade doktorn och någon på brev. Och så ska man hålla reda på var hade jag den där kallelsen någonstans. Nu är ju målbilden att man ska ett samlingsställe dit ska jag kunna gå och veta där finns min information.
Sofie:Jag behöver inte fundera över om jag glömt något eller där finns mina kontakter, mina kontaktuppgifter, mina tider och kallelser, min information som jag behöver, mina provsvar. Och förhoppningsvis hoppas vi också att regeringen och lagstiftaren ska se till att man kan få vara ett digitalt ombud till sin anhöriga så att man också kan hjälpa svårt sjuka. Jag tänker att det här är ju också nästa stora demokratireform efter journalen på nätet. Att man ska även som sjukt kunna känna sig självständig och inte behöva tänka på att man är patient hela tiden utan man ska kunna känna trygghet och få den livskvalitet som är möjlig. Så jag tycker det här är liksom en självklarhet egentligen.
Sofie:Men det är ju lång väg kvar.
Lisbeth:Kan du säga någonting om det här med ombudsfrågan? Den får jag ganska ofta.
Sofie:Ja, det handlar ju om att man som till exempel förstås förälder till ett vuxet barn med funktionsnedsättningar eller också en vuxen person som vill hjälpa sin partner som kanske är svårt sjuk eller en åldrig förälder. Att man ska kunna gå in och vara ett digitalt ombud så att man kan sköta den sjukhus e-tjänster, få tillgång till den sjukhus, journaler och så vidare. Det här är ju inte lagligt. Möjligheten fanns på etttusen etthundrasjuttiosju tidigare för många år sedan. Vi drev det tillsammans med Region Uppsala var det då för det var I samband med journalen.
Sofie:Vi drev det rättsligt ända upp till högsta instans. Förlorade I första, vann I andra, förlorade I tredje. Det här är utrett I Sören Ömans utredning som kom för ett par år sedan. Det finns ett lagförslag. Det känns helt okontroversiellt men kommer inte upp.
Sofie:Så jag säger det till alla. Alla som har kontakter med socialdepartementet och Regeringskansliet för fram att vi måste få den här möjligheten. Det skulle betyda så mycket för så många människor.
Lisbeth:Verkligen. Jag tänker också, vi har varit inne på det, att det här handlar ju inte bara om en teknisk lösning. Det handlar verkligen om ett arbetssätt. Det handlar om ett arbetssätt att vilja visa upp den information man har eller ta sig an att göra det för nu finns det möjligheter. Det handlar ju också om arbetssättet mellan patienten och vårdpersonal än det som är det personcentrerade partnerskapet.
Lisbeth:För mycket av grunden I den dokumenterade överenskommelse patientkontraktet har varit att stärka på något sätt också patientens egen ställning, röst, ta vara på dess kunskap I mötet. Men också att det på något sätt dokumenteras ner. Har ni någonting ni vill skicka med till alla de som lyssnar som kanske har andra roller än att jobba med den tekniska utvecklingen? Vad ska vi göra för att få lite fart I det här?
Kristina:Ännu mer fart. Och få mer fart. Jag bara satt och tänkte på ett ord ansvarsbalans. Som vi har pratat om när vi tittade på hur vi ska göra tjänster bättre och enklare att använda. Vi behöver stärka patientens egenmakt.
Kristina:Vi behöver jobba personcentrerat. Men vi behöver också den här ansvarsbalansen så att jag som individ vet hur långt mitt ansvar går. När tar de andra över? För man behöver också stöd när man är kör. Jag behöver stöd av mina närstående.
Kristina:Jag behöver också veta att jag blir mött av professionen på rätt nivå. Den behöver man också med sig för det är ju ett problem eller en utmaning I det här väldigt specialiserade, uppdelade systemet som vi har. Att man släpper ansvaret för personen när precis den här lilla biten är klar som jag I min profession kan ta hand om, åtgärda eller ansvar för. Man behöver ett gemensamt mer långsiktigt ansvar runt individen.
Sofie:Jag tycker att man kan känna enorm respekt för personer som jobbar I vården. Man vet ju hur tufft det är med tidspress och resursbrist och så. Absolut. Men jag tänker alla vi som jobbar I hela den här sektorn oavsett om man jobbar med teknik eller verksamhets utveckling eller faktiskt klinisk verksamhet. Det gäller ju att hela tiden komma ihåg vem är vi till för?
Sofie:Varför gör vi det här? Och att sätta sig I patientens ställning och patientens försöka sätta sig in I vilka behov man har om man skulle själv hamna I den för man hamnar ju där förr eller senare gör ju alla. Så jag tänker att även om man jobbar på golvet eller var man än jobbar så tryck på och sprid information om att det här projektet pågår nu. Steg ett är att information måste vara tillgänglig. Alla system måste vara anslutna till Ineras infrastruktur.
Sofie:Man måste tillgängliggöra både tider, journaluppgifter, provsvar och så vidare. Men sen handlar det också om att successivt börja jobba med digitala lösningar, hitta samarbetsformer, pröva nya arbetssätt. Men vem är vi till för?
Lisbeth:Vem är det vi till för? Och då tänker jag också då ser man ju det du säger Kristina att ja, är vi till för den här personen. Då måste jag sträcka mig också utanför mitt stuprör eller min enhet. Vara intresserad av det som händer på kommunen. Vara intresserad av att det faktiskt går bra när man den här personen kanske behöver kontakter också med andra.
Lisbeth:Så det är ju någon typ av horisontell eller horisontellt samve eller ansvar vi behöver ta på tal om ansvarsbalans. Jag skulle vilja fråga om NPF:s roll I det här också. Vad har den för roll?
Sofie:Troligen så kommer ju NPF kunna vara fönstret in mot den sammanhållna planeringen för vårdpersonal. Det är ju någonting som vi ska utreda I det här projektet också. Därför att som jag sa så behöver ju vård och omsorgspersonal också få den här översikten återigen med patientens samtycke och inom lagens ramar. Självklart, så det kommer inte vara identiskt. Sen är det ju så att vi kommer ju nu att öppna etttusen etthundrasjuttiosju för vårdpersonal
Kristina:snabbt
Sofie:som ju är så spännande. Det är ju faktiskt historiskt så vi ska ju gå samma väg som man faktiskt har gjort I Danmark I väldigt många år där man ju har en portal som heter sundhet. Eko och som redan från start riktade sig både till patienter och till professionen. Så etttusen etthundrasjuttiosju kommer att bli stora samarbetsytan och möjligheten för även vård och omsorgspersonal att kunna få information och utbyta, utbyta information och samverkan. Så att NPÖ kommer troligtvis att byggas in I etttusen etthundrasjuttiosju för vårdpersonal.
Kristina:Och så
Lisbeth:måste jag ändå lägga till att vi har ju också börjat jobba med patientens kunskapsstöd. På tal om Danmark då man har kunskapsstöd som profession men man behöver också kunskapsstöd för självständigheten som patient eller närstående.
Sofie:Det finns ju väldigt mycket information på etttusen etthundrasjuttiosju men den är generell. Det handlar ju om att kunna få specifik information för mig just nu utifrån mina förutsättningar. Ja, det finns väldigt stora möjligheter med
Lisbeth:det här. Jag tänker också att det här agila sättet som vi jobbar på nu gör att vi kommer att behöva berätta om det här löpande. För att inte bli en stor lansering. Så det finns ju anledning att tänka att ni kommer tillbaka och gäster I podden. Kan man följa det här arbetet Kristina?
Kristina:Ja, det kan man göra. På Inera punkt se om man går in under man kan söka på sammanhållen planering så hittar man mer information där. Där finns också länkar till en annan öppen sida med mer detaljerad information om man är intresserad av Där har vi också på inera punkt se en informationsfilm som visar lite framtidsscenarier ur några olika användares behov på hur det skulle kunna bli. Den kan man gärna gå in och titta på.
Lisbeth:Sedan skulle jag också vilja säga, som vi inte har hunnit prata om, och det är ju patienter och närstående och invånares involvering I utvecklingen. Och jag är ändå väldigt glad att vi nu tillsammans med Inera är ett nära vård team tillsammans med Inera har precis gått ut en förfrågan till ett rad av organisationer. Så det tror jag också kommer kunna vara ett väldigt viktigt råd för den här utvecklingen.
Sofie:Verkligen.
Lisbeth:Men nu vill jag fråga er, vad är nära för er? Kristina, vad är nära för dig?
Kristina:Nära? Ja, det är här och nu. Den givna situationen, läget.
Sofie:Nära för mig är att det handlar om mig och mina behov och min situation. Att vård och omsorg finns till för mig, inte för sitt egen skull.
Lisbeth:Stort tack för att ni var med I Nära vårdpodden. Man blir så glad och inspirerad.
Sofie:Tack för att du fick vara
Lisbeth:med. Tack! Och återhörande!