Anna Tenje - Äldre- och socialförsäkringsminister

”När det ser så olika ut i en och samma kommun så förstår vi att det inte blir en likvärdig äldreomsorg och jämlik vård.” Anna Tenje, äldre- och socialförsäkringsminister, med ansvar för äldre-, socialförsäkrings- och pensionsfrågor. Vilken är hennes roll och vilka frågor kommer vara hennes fokus de närmaste åren?

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

Guest

Anna Tenje

Äldre- och socialförsäkringsminister

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP125 – Näravårdpodden träffar Anna Tenje.

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ANNA: …så nu har man ju några månader på nacken så nu tycker jag inte man får kalla sig ny på jobbet längre. Utan nu har man faktiskt landat ganska mycket.

ANNA: …att arbetsgivaren tar sitt ansvar, men också att hälso- och sjukvården finns där, Försäkringskassan finns där, att kunna stötta och stödja runt individen.

LISBETH: I det här avsnittet av Näravårdpodden så får vi möta Sveriges äldre och socialförsäkringsminister, Anna Tenje. Varmt välkommen, Anna.

ANNA: Tack så hemskt mycket för att jag får vara med.

LISBETH: Ja, så roligt att du vill vara med. Börja med att berätta om dig själv. Vem är du?

ANNA: Ja, jag är då ny socialförsäkringsminister men framför allt då kanske det nya är ju att jag är en ny äldreminister. Det är ett otroligt fint uppdrag som jag verkligen var stolta över att kunna tacka ja till när Ulf Kristersson frågade mig. Och min speciella bakgrund. kanske inte superspeciella bakgrund i det här sammanhanget, men det är ju att jag verkligen kommer från det kommunala. Jag började min karriär som politisk sakkunnig för region Kronoberg faktiskt. Så jag sysslade mycket med hälso- och sjukvårdsfrågor då under fem år under Susanne Franks ledning då för landstinget Kronoberg, var det ju faktiskt då. Men jag jobbade också faktiskt gentemot kommunerna i Kronobergs län som politisk sekreterare och sakkunnig. Men därefter då så sadlade jag om. Hamnade ju faktiskt i riksdagen 2006–10 där jag satt i konstitutionsutskottet, miljö och jordbruksutskottet. Men insåg ju ganska snabbt att det här med statens kvarnar, de mal ju väldigt långsamt. Och när man som jag då har sitt ursprung i Småland, Värnamo till att börja med faktiskt och har lite entreprenörsanda, är rätt otålig och gärna jobbar lite snabbare. Jag vill gärna se snabba resultat så kände jag direkt att det här med det statliga kanske inte var min grej. Utan då fick jag erbjudan att komma tillbaka till Växjö kommun och vid sidan av Bo Frank då, under hans ledning i Växjö kommun bli tekniska nämndens ordförande och kommunalråd i Växjö. Och det var ju början på en fantastisk resa, verkligen, så det var tekniska nämndens ordförande först en mandatperiod, sedan säljer de då till utbildningsnämndens ordförande. Och kort där efter sen, två år in på mandatperioden så deklarerade ju då Bo Frank att han skulle till att lämna, ville hellre bli borgmästare i staden än kommunstyrelsens ordförande. Och då har man ju som alltid givetvis en demokratisk process. Men det blev så att jag fick möjligheten att ta över som kommunstyrelsens ordförande. Så det har jag ju då den ja, de senaste 6 åren då innan jag nu blev minister. Så har ju då varit kommunstyrelsens ordförande i Växjö. Det finaste jobbet av dom alla. Jag bråkar lite fortfarande huruvida det är finare att vara borgmästare eller inte, men jag tänker att det är ett otroligt tufft, påfrestande, jobbigt men också otroligt energigivande uppdrag att vara kommunstyrelsens ordförande. Sen så har ju saker och ting alltid ett slut så klart. Och jag känner väl att när jag då fick frågan att bli minister i Ulf Kristerssons regering så kunde jag ju inte tacka nej till detta. Och när jag då sedan fick reda på dessutom att det var Sveriges nya äldreminister då blir jag väldigt glad. För när Ulf deklarerade detta under valrörelsen att hans regering skulle inneha posten då som äldreminister, då kände jag att det var helt rätt. Att det verkligen behövdes. Man kommer ju från en tid då när man under pandemin, alltså lite krisledning i mer eller mindre tre år lite, kortare kanske. Lär sig otroligt mycket om äldreomsorgen. Men framför allt då så har jag ju den stora förmånen att ha det kommunala pensionärsrådet under att leda det då och har det under kommunstyrelsen under 6 år och det var ju liksom en enda lång seminarieserie egentligen om att lära sig mer om både ålderism och nutrition, fallolycka, men framför allt då också om kommunal äldreomsorg. Och det var jag oerhört tacksam kring att jag hade haft den möjligheten. Dels för att leda och styra under pandemin såklart det lär man sig ju oerhört mycket på, men framför allt också liksom att kunna lära sig så mycket om äldreomsorgen som jag ändå hade möjlighet att göra under den tiden jag var kommunstyrelsens ordförande. Så nu är jag minister i Sveriges regering och har då axlat området omkring äldreomsorg, socialförsäkring och pensioner.

LISBETH: Men ja, det är ju inget litet område, men man känner ju verkligen att du sprudlar och brinner för det här. Men hinner du något annat? Nu har du ju varit minister, hur många månader har du varit på posten nu?

ANNA: Ja, det är ju lite drygt, det är lite svårt att säga men tiden går ju så fort och veckorna bara susar förbi. Men det är ju sen oktober då, mitten på oktober. Så nu har man ju några månader på nacken så nu får man, nu tycker jag inte man får kalla sig ny på jobbet längre utan nu har man faktiskt landat ganska mycket. Från att har varit verkligen i en torktumlare, för det var det verkligen. Alltså herregud vilken liksom turbulens det var. Inte då politiskt utan just bara för att man inte faktiskt visste hur saker och ting gick till. Utan jag har ju vana av riksdagsarbetet till viss del, inte så mycket av det statliga. Definitivt ingenting ifrån Regeringskansliet egentligen. Och är man då van vid hur det funkar i kommunen och i regionens till viss del, och sen så kommer man in i detta och det var ju verkligen, det var omtumlande men också extremt lärorikt och väldigt roligt.

LISBETH: För du, man kan ju inte låta bli att fundera. Du sa det här med entreprenörsandan och otåligheten. Är det något speciellt med er från Jönköpings län för om jag tänker rätt, visst är ni tre statsråd på departementet nu som har Jönköping som sin bakgrund.

ANNA: Alltså Husqvarna med Jakob Forssmed och så Acko då där i krokarna ja. Och sen så är jag från Värnamo fast numera då får man väl ändå titulera sig Växjöbo? Så absolut, det är en hel del smålänningar och vi är nog så här lite extra lösningsfokuserade har ofta medborgarperspektivet. Det har väl många ministrar såklart, det ska jag inte förringa men alltså vi är lite så där liksom. Men Acko och Jakob har jobbat i riksdagen länge så de har ju vant sig lite vid med att det tar lite längre tid, ting ska utredas, beredas, remitteras och så vidare innan man kan göra verkstad av det, så det är väl framför allt jag. Parisa Liljestrand är också gammal [hör ej 29:37korsord] då från Vallentuna. Hon tror jag också känner av det här, liksom lite frustrerad att det tar lite lång tid.

LISBETH: Men du bara innan vi ska gå in på din roll och ditt uppdrag. Hinner du något annat? Hinner du var ledig och hur ser ett annat liv för Anna Tenje ut än minister?

ANNA: Jag har alltså, jag ska ju inte sticka under stol. Jag har alltid jobbat väldigt mycket, väldigt, väldigt mycket. Men sen är jag också ganska bra på att faktiskt släppa saker och ting när jag gör någonting annat. Så nu i helgen var det ju faktiskt en fantastisk glittrande vinter då, vi diskuterade detta precis innan podden började nu. Även i Växjö hade vi snö och så vidare och ungarna precis, jag har ju Måns då som är 14 Elsa som är elva och de har kommit på det här att skidor kan man ju åka inte bara utför, det älskar vi i familjen. Men även då på längden. Så då var jag ute och körde tre pass i helgen med dem och körde längdskidor och då ska jag vara ärlig och säga att då är det familjen som gäller, det är barnen som gäller och så vidare. Och då funderar inte jag så mycket över Sveriges pensioner eller svenska äldreomsorg utan då kan jag släppa det och vara med i nuet och ändå njuta verkligen. Men sen så är det ju klart att jag har ju levt med den här liksom rollen som kommunstyrelsens ordförande så länge. Och det är väldigt påfrestande och jag måste faktiskt vara ärlig och säga det att den psykiska pressen är mycket tuffare som kommunstyrelsens ordförande i Växjö då eller i en större stad än vad det är att vara minister i Sveriges regering.

LISBETH: Ändå så mycket också som man har ansvar för som blir också så nära operativt tänker jag. Det ska också verkställas snabbt. Det blir ett annat, en annan närhet.

ANNA: Man ställs ju till, alltså ansvaret är faktiskt, alltså det kan vara större nu om man ser det utifrån. Men alltså verkligen regering och minister perspektiv. Det är ett extremt stort ansvar såklart. Men nu har man sina frågor i sitt fack. Jag har en väldigt stor portfölj, har väldigt mycket pengar om inte annat. Men väldigt viktiga och stora frågor såklart. Men då är det de frågorna jag ska kunna och ansvara och förbättra och liksom dra framåt. Men som kommunstyrelsens ordförande så förväntade man sig alltså, förväntades ju även att man kunde faktiskt allt om allting. Man fick frågor om precis allt och ställdes till ansvar och fick försvara saker och ting. Och sen så hade man ju faktiskt ganska många medarbetare med och under sig så att säga. Både inom det enskilda partiet. Men sen då skulle man hålla ihop en koalition i mitt fall då med fem partier och hålla alla på gott humör och liksom fixa och trixa och få ihop politiken. Och det var ju väldigt ofta man fick kliva in i andra områden och hjälpa till och ja och stötta och så där också. Och sen så är det ju lite, många ringer ju. Väldigt många medborgare hör ju av sig och jag har alltid varit ganska transparent och öppen också. Har svarat och så är det ju faktiskt inte nu. En del mailar såklart och hör av sig i sociala medier och så vidare. Men nu är ju mycket tydligare stoppbollar. Både gentemot journalister, men även då gentemot medborgare på gott och ont. Men när jag handlar på Ica eller Konsum hemma i Växjö då är det fortfarande samma sak. Då stannar man och då pratar man och då får man höra på både det ena och det andra. Men det är fantastiskt roligt.

LISBETH: Berätta åt oss om nu ditt uppdrag. Du har en stor och bred portfölj och jag tänker eftersom det här är Näravårdpodden, så koncentrerar vi oss lite extra på det som är din roll, som äldreminister. Men berätta ändå, vad har du? Vad är ditt uppdrag?

ANNA: Nej, men vid sidan av då äldreomsorgen så kan vi börja berätta det eller beröra det lite kort. Då handlar det ju väldigt mycket om pensionen och pensionsgruppen och det här arbetet för att vi ska nu fortsätta stärka svenska pensioner såklart. Det är ett enormt viktigt arbete att få tillbaka liksom, ja det är värdefulla samarbetet vi har haft kring pensionerna i Sverige. Att vi inte använder pensionerna som ett slagträ i valdebatten för att kortsiktigt vinna väljare. Utan att vi på riktigt behandlar vårt pensionssystem med stor respekt och hela tiden tryggar och bygger detta starkare. Så det är ju en viktig del. Den andra delen är ju socialförsäkringen då med sjukpenning och sjukskrivningarna å ena sidan men också aktivitetsersättning, föräldrapenning, föräldraförsäkring och underhållsstöd och massor utav de frågorna. Superviktiga och väldigt betydelsefulla frågor för väldigt många människor. Och då handlar det ju om verkligen ha koll på sjukskrivningarna, att se till att de inte då blir omotiverat långa eller omotiverat många. Se till att så många som möjligt får hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbete. Att arbetsgivaren tar sitt ansvar men också att hälso- och sjukvården finns där, Försäkringskassan finns där. Att kunna stötta och stödja runt individen så att man själv också blir motiverad till att komma tillbaka till arbete. Superviktigt att se till att vi har en flexibel och modern föräldraförsäkring, att vi tittar på uttaget utifrån ett jämställdhetsperspektiv såklart. Jag brinner ju för att fler kvinnor ska kunna inte halka efter så mycket vare sig i lönekarriärvägar, men framför allt också då inte pensionerna. Och då är det en sak som gäller, det är ju att man deltar och arbetar helt enkelt mer. Och då måste man också dela lika på när det gäller föräldraförsäkringen i högre utsträckning men också när det gäller vabben och andra delar då. Så att man inte hela tiden kommer efter. Sen kan det vara valfritt i många delar och så vidare men i jag tror inte det är så i alla fall. Men sen så kommer vi då till det viktiga äldreomsorgsområdet. Och det har ju varit definitivt i ljuset nu då under pandemin inte minst. Men samtidigt så är det ju ändå så att alla de brister som uppdagades i både coronakommissionens rapport men också Ivos granskningar och så vidare. Det är ju egentligen inga nyheter för oss som har jobbat inom kommunal sektor och inte heller inom SKR under längre tid. Många av sakerna har ju vi varit på och försökt förbättra under många år och så vidare men det blev ju väldigt tydligt i alla fall att vilka konsekvensexempel, språkförbistringar man kan få när man hamnar i en sådan situation som pandemi. Eller för den delen när man ser kanske medicinska kompetensen inom äldreomsorgen, inom den kommunala verksamheten eller privata alternativ också för den delen. Vad som händer när man inte har den medicinska kompetensen till de äldre. Att man då kanske inte, då fick man en palliativ vård i stället för syrgas och så vidare. Så det här blev väldigt tydligt. Och jag tror att vi var väldigt många som tänkt att nu måste det ske en förändring och så tillsätter man olika utredningar, så har det ju egentligen kanske i praktiken inte hänt så hemskt mycket. Och det är väl här vi nu står och när vi tittar på liksom inte minst utifrån äldreomsorgslags stiftningen alltså, äldreomsorgslagstiftnings utredningen, vilka godbitar kan vi antingen plocka där. Eller ska vi ha en fullfjädrad ny äldrelag eller ska vi helt enkelt stärka upp socialtjänstlagen i stället och täppa till luckorna? Vi vill ju inte heller hamna i en situation där dubbellalstiftning, där man på grund av att man hamnar i en ålder, går från 64 till 65 helt plötsligt liksom ingår i en helt ny lagstiftning bara för att man råkade bli ett år äldre. Det tänker jag att det kan vara kontraproduktivt utifrån många olika perspektiv och inte minst då utifrån åldersdiskrimineringsperspektiv också. Förstärker man ju nästan den där synen på äldre att man blir verkligen ingen att räkna med när man är 65 år. Så det vill vi verkligen inte förstärka. Men däremot så finns det ju många delar med fast omsorgs kontakt, inte bara kanske inom hemtjänsten utan även inom särskilt boende och så vidare, som jag tänker att man behöver jobba vidare på. För att de äldre absolut inte ska hamna mellan de berömda stolarna.

LISBETH: Men så det pågår egentligen ett beredning av de förslagen som kom i nästa steg i utredningen.

ANNA: Ja precis, och så ska vi välja och vrida på det hela hur vi ska gå vidare då och det kommer ju utkristallisera sig nu under våren.

LISBETH: Just det, spännande.

ANNA: Sen trycker vi fram då, vi har ju då i Tidöavtalet sagt att vi ska titta vidare på det här med språkkrav. Det var ju en av de tydligaste eller tydligaste punkterna som Corona kommissionen pekade på. Att det finns brister och där handlar det ju i mångt och mycket om att de äldre de ska ju kunna förstå och göra sig förstådda. För att kunna ha en trygg och säker vård och omsorg så klart. Men jag tycker också att det är viktigt utifrån ett medarbetarperspektiv. Att medarbetare måste ju kunna prata med varandra och förstå varandra och ha en trygg och säker överlämning, kunna fullfölja en dokumentation och så vidare. Så språket är ju liksom nyckeln utifrån så många olika perspektiv. Så där håller vi nu då på att plocka fram utredningsdirektiven och de kommer vi presentera inom kort. Och där får ju sen då utredningen ha sin gång kring hur ett sådant här språkkrav skulle kunna se ut och hur det skulle kunna då fungera i praktiken. Men också hur man måste stötta upp för att kommunerna då inte ska ha ännu en ett stort problem kring att kunna rekrytera personal. För då kommer ju in på den andra delen som är kompetensförsörjningen och kompetensutvecklingen och de jättestora viktiga frågorna där vi verkligen behöver jobba tillsammans med Region och kommun. Men framför allt också vi, alltså utifrån statens perspektiv för att säkra upp kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen.

LISBETH: Jag tänker på en annan sak som fanns i Tidö avtalet och det var ju läkare i den kommunala verksamheten. Kommer ni gå vidare med utredningsdirektivet där också eller hur ser det ut? Vart ligger frågan?

ANNA: Alltså frågan kring kommunala läkare har ju utretts på många olika sätt och vis. Det är ju också med äldreomsorglagstiftnings utredningen. Men jag tror ju också att det är viktigt att alltså, nu stirrar sig blint på det här med kommunala läkaren. Det skulle vara en föreställning om att kommunen ska anställa läkare också och stå för kostnaden för någonting som egentligen är regionernas uppgift. Ett ansvarsområde som regionerna ska stå för. Så jag tänker att jag tycker att man ska bredda det här perspektivet något. Titta på den medicinska kompetensen, men jag kan ju konstatera också, jag har varit ute på, jag var på många studiebesök innan jag blev minister inom äldreomsorg och hemtjänst och så vidare. Men jag har ju varit på väldigt många studiebesök sen jag blev minister också. Och då kan jag konstatera att det ser väldigt olika ut när det gäller avtalet med regioner, vårdcentraler från då särskilda boenden. När man då har den, avtalet stipulerar liksom att man har kontakt med en läkare som ska vara x antal timmar och hur läkemedelsgenomgång och så vidare ska gå till. Men det ser ju väldigt olika ut. Jag var på ett särskilt boende där man hade 23 boende på särskilda boendet och då hade man ett avtal med en vårdcentral där man då hade kontakt med en läkare. En pensionerad arbetare, jobbonär som det kallas, de är värdefulla gud, vad värdefulla jobbonärerna är. Men då hade man i alla fall en lite äldre läkare då som hade kanske lite mer tid och som ju då spenderade mycket tid på det här boendet med 23 boende. Kontakt, mycket läkemedelsgenomgång, mycket anhörigkontakt och såna delar, det fungerar alldeles utmärkt. Men är dessutom ett teambaserat arbetssätt på det här boendet, vilket gjorde att de andra delarna lirade väldigt väl. Så har man ett annat boende då i samma kommun som har då avtal med en annan vårdcentral där man har väldigt många hyrläkare i stället. Där kontinuiteten helt och hållet saknades för de äldre kan man ju säga. Inte helt och hållet. Nu är jag väl kanske lite väl skarp, men alltså den kontinuiteten saknades. Den här kontakten med läkaren var alltså på, jag tror det var 82 boende på det här boendet. Det var inte fler timmar än på det här boendet med 23 timmar, utan det var snarare så att läkaren på det mindre boendet var faktiskt där mer. Och man kunde väl också följa upp egentligen, liksom i brukarenkät och så vidare att anhöriga egentligen inte hade haft så hemskt mycket kontakt. Man undrade, vad då? Finns det en läkare som är knuten till det här boendet? Det har vi inte märkt och så där. Och det är klart att när det ser så olika ut i en och samma kommun, då förstår man ju att det ser väldigt olika ut i 290 kommuner och som har då avtal med 21 regioner. Och då tänker jag så här, om vi nu ska prata om en likvärdig äldreomsorg och jämlik vård då tänker jag att då kan det inte riktigt se ut så här. Och när man diskuterar medicinsk färdigbehandlad patient, då är det ju ganska snabba och hårt tryck, liksom för regionen. Och hämtar inte kommunerna hem sina äldre då som är medicinskt färdigbehandlade då, så kostar det ju pengar. Men det finns ju inte samma tryck här åt andra hållet då när det gäller en fast läkarkontakt eller för den delen då medicinsk läkemedelsgenomgångar och så vidare eller kontakten om ett särskilt boende. Då har ju kommunerna möjlighet att gå ut på stan och handla upp det där i stället och skicka fakturan till regionerna. Men det har ju faktiskt aldrig hänt vad vi vet och jag vet inte om jag överdriver problematiken. Men när jag är på olika studiebesök som då vittnar om att man faktiskt inte har så god kontakt och att medicinska kompetensen är bristfällig när man ser rapport efter rapport vittna om just de här delarna, då tror jag att det är viktigt att vi gör någonting åt det. Men då är det inte viktigt för mig att det blir kommunala läkare som anställer i kommunal regi. Det kan kanske vara det, några kanske vill ha det så. Och då får man ju titta vidare på hur detta skulle kunna gå till i praktiken. Men det viktiga är ju liksom att stärka upp den medicinska kompetensen, dels med läkare, men sen har vi ju många andra delar, det är arbetsterapeuter, vi har fysioterapeuter, vi har sjuksköterskor, vi har superviktiga undersköterskor som också står för den här delen av den medicinska kompetensen.

LISBETH: Det är så att i din portfölj så har du också den kommunala hälso- och sjukvården. Visst är det så.

ANNA: Ja, alltså, jag tror att det blir svårt att skilja dem åt utan jag och Acko, Acko har ju sjukvården och då när det gäller hemsjukvård och så vidare så blir det ju liksom en ja, men alltså detta är ju så nära förknippat. Och samarbete kring då, tittar man till exempel på det kommuner som har ett mer teambaserat arbetssätt, då är ju sjuksköterskorna med i detta arbete och de jobbar ju också för kommunen och är anställda av kommunen också. Så jag tänker att det blir svårt att hugga tydligt mitt emellan. Och hälso- och sjukvårdslagstiftningen och socialtjänst lagstiftningen måste ju på ett bättre sätt, liksom gå ihop och kugga i varandra. Så det där har jag och Acko pratat mycket om och jag har ingen prestige i det här och det tror jag inte Acko heller har. Utan för oss är det viktigt att det fungerar och att det blir en sömlös vård och omsorg för våra äldre och sen fixar vi detta tillsammans. Och gränsdragningsproblematiken tror jag inte kommer vara ett problem för den här regeringen i de här frågorna.

LISBETH: Nej, det låter ju det låter ju jättebra att vi på något sätt, jag hör hur ni har ambitionen att jobba utan att skapa gränser och stuprör. Om jag, jag vet att vi har ganska kort tid på oss för du ska i väg och resa hem gissar jag.

ANNA: Ja precis för jag är ju en lantis-minister.

LISBETH: Lantisminister precis. Men jag vill ju ändå hinna fråga kopplingen till den Nära vården, hur ser du på det? Hur ser du på omställningen till Nära vård?

ANNA: Nej, men jag tror jag var faktiskt på Socialstyrelsen på studiebesök så sent som igår och då fick vi ju en fin dragning på detta och även genomgången av ja, de alla de här viktiga stegen för att det ska kunna fungera och även hur det kopplas ihop. Jag tror ju att det är väldigt viktig med en förankring i det kommunala, ett underifrån perspektiv och det kan jag väl lite ibland sakna. Jag vet att regionen har jobbat mycket och länge med detta. Men det är inte alltid så att kommunerna varit speciellt involverade i arbetet, i framtagandet kring olika handlingsplaner för att liksom sen också konkretisera, och att det här ska bli verklighet. Utan man har kommit in kanske lite sent och lite efter. Och blivit kanske ja tagna på sängen ibland, men jag tror att det här är hinder som man kan överbrygga. Genom att, för jag tror att vi är alla ganska besjälade av att vi måste få till den här processen. Att det här ska fungera. Vi ser redan nu att, jag tror det är 25 till 30 procent, jag fick faktiskt se siffror nyligen på att det var 37 % av all hälso- och sjukvård som äldre möter och som bedrivs som faktiskt är en kommunal verksamhet. Och det är klart att när vi då sen väver in vårdcentralerna och det arbetet som bedrivs där så blir det ju alldeles uppenbart att den Nära vården måste kopplas ihop med kommunerna och kommunernas viktiga arbete. Både hemtjänst och särskilt boende och med hemsjukvården in i regionens viktiga arbete.

LISBETH: Jag tycker ändå att jag från min horisont har blivit ganska imponerad över att så många län nu gör så mycket ihop. För jag tror precis det som du säger att vi måste få ihop dom här. För den enskilda individen, medborgaren så spelar det ju faktiskt ingen roll vem som är huvudman för vad utan man behöver få sina tjänster på ett bra sätt. Och där får vi väl hjälpa till att stödja precis som du säger den fortsatta inriktningen på att det här är ett gemensamhetsarbete .

ANNA: Jag sa fel, det var ju inte Socialstyrelsen. Jag var i och för sig där också på studiebesök, men det var ju på vård- och omsorgsanalys som nu håller på att titta på den här frågan och ska presentera en rapport senare i vår. Och den kommer jag att läsa med stort intresse för hur det här ska genomföras och hur det kan fungera. Men jag upplever verkligen att det finns ett stort intresse. Och jag menar, vi vet ju att äldre personer vill bo kvar hemma länge och det drar åt det hållet och att vi behöver bygga ut den Nära vården och då måste vi göra det tillsammans. För vi har absolut inte råd att dubbelarbeta. Vi vet också att när vi dubbelarbetar riskerar man ju att hamna mellan stolarna i stor utsträckning, så jag tror det här med fast omsorgskontor. Det blir väldigt viktigt. Det införs ju nu inom hemtjänsten. Jag tror att det kan vara viktigt att ha det också inom särskilda boenden, att man jobbar vidare med den delen. Men sen också att man i allt högre utsträckning verkligen krokar arm. Och det ska jag bara utifrån min horisont hjälpa till med när det gäller mellan region och kommun. Och plocka bort, liksom prestigen och se till att man ser det utifrån de äldres i detta perspektiv då i alla fall de äldres perspektiv då så att man får till det här på ett bra sätt.

LISBETH: Men Anna, så roligt. Man känner att du är att person med mycket energi. Vi har hunnit prata om mycket fast vi inte haft jättelång tid, men jag vill avsluta för du ska få springa i väg. Men jag vill att du avslutar med vad nära är för dig?

ANNA: Ursäkta?

LISBETH: Vad är nära för dig?

ANNA: Åh, nära. Intressant den var jag inte riktigt beredd på. Ja, men nära för mig är ju egentligen en form av tillgänglighet, tror jag. Att alldeles oavsett vad man är nära då så kan ju, nära det blir väldigt ja, det blir väldigt relativt. Men just att den är tillgänglig och framför allt så tror jag nära för mig handlar nog väldigt mycket om trygghet. Ja, så nära, skulle jag välja någonting av dem, om jag bara får välja en sak så är nära, det är nog trygghet ändå.

LISBETH: Tack, det är så intressant för det är så ofta trygghet kommer upp när vi har de här samtalen om Nära vård. Så att det kändes fint i det avslutet. Tack för att du var med i Näravårdpodden och stort lycka till med ditt viktiga uppdrag.

ANNA: Ja, men stort tack själv så att jag är gärna med flera gånger sen framöver.

LISBETH: Ja, absolut du välkommen tillbaka.

ANNA: Ja, kul tack.

LISBETH: Ha det gott! Hej.