I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Fact up!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.
Uppdrag Kunskap
Jonas:Hej på dig Bodil!
Bodil:Hallå du!
Jonas:Hej till dig som lyssnar på podcasten Uppdrag Kunskap. Vi är tillbaka efter vår intäkt. Sommar. En termin till Bodil? Hur kommer det att gå?
Bodil:Får vi göra.
Jonas:Vi pallar, va?
Bodil:Säkert.
Jonas:I dag sitter vi ju hemma hos dig och spelar in. Tittar ut. Det är grönt, lummigt och härligt. Vi har ju en lummig gäst, det kan man inte säga, men vi har ju väldigt sillebet besök här idag, Bodil Skoglund, varmt välkommen in.
Pelle:Tack så mycket.
Jonas:Vi har ju mycket gemensamt. Vi 3 visade det sig nu när vi träffades första gången. Pelle, du och jag har något gemensamt och det är ju dialekten.
Pelle:Absolut, vi får framhålla den jämfört med alla andra. Det är viktigt. Det
Jonas:är svårt att dölja var vi kommer ifrån. Alingsåsare. Innan vi ger oss in på samtalet om kunskapens ställning I samhället som vi har som en liten gemensam oro kanske, så tänker vi också att vi måste få veta vem Pelle Skoglund är. Det där korta med är tennisspelare, FoU-samordnare, lärare Skådespelare. Du har mycket på din lyra, eller hur?
Bodil:Hur? Ja.
Jonas:Men berätta själv, vem är du?
Pelle:Jag började I en annan enda. Jag började mitt yrkesliv som vaktmästare.
Jonas:Just det.
Pelle:Skola ett-sex. Där gjorde jag mina första upptäckter där jag bestämde mig att jag aldrig ska jobba med skola mer. Det var ju jätteintressant. Jag kom till en skola som var uppe på en kulle. Högt upp på en kulle.
Pelle:Högt upp på en kulle är I regel lite välbärgade miljö. Långt ner I Dalarna, I Amerika I Sverige, ligger det skolor som inte är I såna områden. Där var jag vaktmästaren. Jag kom dit inringd av rektorn. Jag trodde han sökte min far, och så cyklade jag dit.
Pelle:Min stora fråga var: Vad ska jag på mig när jag var skolvaktsmästare? Då hade jag ju sett gubbar I min ålder nu, 60-årsåldern. De hade gröna rackade, hade jag ingen
Jonas:hemma. Verkstadsrocken.
Pelle:Så jag tog en ruta skjorta och jeans och cyklade fort I träskor. Jag kom dit och gick in I ett lärarrum.
Bodil:Hur gammal var du?
Pelle:Jag hade slutat gymnasiet och trodde att jag skulle få ett halvår lugnt. Men jag fick jobb direkt. Jag går in I lärarrummet och öppnar dörren. Där sitter 15-tjugo personer, tydligen lärare, och jag stegar in och blir hängande med ena foten I luften. Varför?
Pelle:Det var kanske 30 sekunder, men det kändes sedan 3 minuter. Det vill säga ingen sa hej. Ingen kom och hälsade hej. Vem är du? Vad söker du?
Pelle:Ingen kom. Men så kom det en man efter ett sekunder och ställde sig väldigt nära mig kontra den punkten att man inte kom där. Han ställde sig för nära. Om man är 18, 19 år så är man inte så van med det. Hur ska jag hantera det här?
Pelle:Och var jätteintresserad, överintresserad. Det gjorde att jag bestämde mig att jag ska vara I vaktmästarlokalen jag fick nyttja till och skaffa en egen kaffatomatat. För det kändes inte trivsamt. Man kan känna så, och det kan vara fel. Men jag tror att jag hade rätt.
Pelle:För I den miljön var det så att andra dagen såg jag att det sprang omkring 4 killar ute på skolgården I stort sett hela dagen. Jag sa ingenting. Tredje dagen sammanvisade. Jag var nyfiken så jag gick ut och frågade de här böckerna, kanske var 10 år, men vad gör ni ute? Det har jag ringt in.
Pelle:Jag skruvade på och sa till slut: Det var lite svårt att koncentrera oss och sitta still. Jag vet inte orden längre. Men ja, A och fröken tycker det är jättebra att vi går ut och är ute. Då tänkte jag att de nästan är inne I klassrummen. Och vad är det för mekanism?
Pelle:Då tänkte jag att det här är inte bra utan att teoretisk förståelse för det, men nånting var inte bra. Så de här 3, 4 av killarna slutade upp, för jag tänkte att de får göra något meningsfullt. Så de blev mina medhjälpare. Det var mitt första möte med skolan. Då tänkte jag att jag inte ska jobba på en sån arbetsplats.
Pelle:Sen har jag tillbringat I alla fall 25 år I den världen mer än det. Så det var min början. Sen utbildade jag mig. Jag är statsvetare och har forskat och undervisat I det. Jag har jobbat nu de sista 25 åren eller snart vid nåt som heter Specialpedagogiska skolmyndigheten, en statlig myndighet som ger stöd till skolhuvudmän och skolor, förskolor och vuxenutbildning.
Pelle:Och så är det.
Jonas:Men även om du inte hade en teoretisk bakgrund för det som hände I tjugoårsåldern så väckte det nåt till liv I dig? Du hade en känsla för det här tidigt? Att det var nåt som inte stämde och behövde göras på ett annat sätt?
Pelle:Lite omorigt, men det var väl en känsla som man har som personlighet. Det står inte rätt till om du är I skolan och det är plikt I skolan. Det är ju bra om de är med I det vi kallar undervisning. Jag satte inte de orden på det, men jag tyckte det var konstigt mest.
Jonas:Vi har haft förmånen att ett långt samtal här på eftermiddagen. Vi konstaterar ju då att du, Bodil och Pelle, har ju nånting egentligen I sin allra enklaste form kan beskrivas som 2 förnamn. Isak och Oskar, inte sant? Isak har ju du berättat lite om tidigare, Bodil. Men för de som lyssnar, berätta om Ska vi börja med Isak?
Bodil:1993 kom Apple med sin första lilla handdator. Det var märkvärdiga med Newton att man kunde skriva med handstil på skärmen och så kunde den förstå vad man skrev. En professor I datorteknik, som hette Lars Filipsson, hade varit och sett denna I Stockholm. Han berättade om den för mig. Han var alldeles uppfylld.
Bodil:Vi forskare kan ju bli väldigt exotiska I vad vi har varit med om. Jag tyckte att det var mest tramsigt. Jag kan skriva Bodil på skrivmaskinen, och det blev inte bättre. Han var envis och sa: Kan man det till nånting? Vid det laget jobbade jag ganska mycket med människor med olika former av utvecklingsstörning.
Bodil:Så jag började fråga Kan man den till bilder? De utmärkte att de inte kunde det vanliga språket. En del kunde inte tala. Då hade Lars den goda förmågan att Han såg I sitt inre hur teknik skulle kunna konstrueras för att leda fram till målet. Han tittade då alltid snett upp till vänster.
Bodil:Ja, sa han. På den tiden kunde man inte gå till en vanlig affär och köpa digitala kameror. Det var exotiskt, det fanns på våra labb, men det fanns framför allt inte ihopkopplat med en liten handdator. När han väl hade sagt det så skulle man då kunna skicka bilder. Jag såg framför mig hur detta skulle möjliggöra att de som använde det här skulle kunna röra sig lite skulle kunna skicka bilder och få bildigktioner tillbaka.
Bodil:Han svarade ja på allt det, och så Plötsligt var det nåt som fanns för mig. Det började finnas falas också på nåt annat sätt. Sen lyckades vi bestycka Newton med en liten digital kamera som satt på ena sidan. Vi kallade givetvis anordningen för Isak. Det var de här mobiltelefonerna.
Bodil:Det fick vara 2 tjocka Ericssontelefoner och det fick vara I en liten väska, så man fick en axelväska på sig. Men vi hade konstruerat vår samtids mobiltelefon. När vi ändå höll på så utrustade vi det med antenner så man kunde få reda på var vederbörande var. Det här var jättestort och enormt dyrt. Sen kom de här Isakarna att provanvändas av 20 människor med utvecklingsstörning eller hjärnskada I Lund-Malmö-området.
Bodil:Det innebar att de hade sån teknik som världens multinationella koncernchefer inte hade tillgång till. Det betydde oerhört mycket för vad tidskrifter skrev om. De började skriva. Och människor med tekniska tillskrivna började skriva människor med kognitiva svårigheter. Vise versa spreds också informationen på andra hållet.
Bodil:Men mitt I alltihop det här stod jag med provanvändningen. Det var en ny teknik, en väldig massa det fanns personal som inte var teknikvön. Det fanns mycket misstroende, och ändå blev det nåt så fantastiskt. Jag tror fortfarande att Isak-projektet är det största, omvälvande kunskapsprojektet I mitt liv som jag kan peka ut. Men den här bakgrunden behöver man för att förstå vad Isak var.
Bodil:Isak var inte en människa, utan själva
Jonas:tekniken. Hur var det för dig, Pelle? Var Oscar en människa eller teknikinriktat?
Pelle:Oskar var en människa, men Det som Bodil säger är intressant. Jag följde de här sakerna I en annan funktion när jag jobbade. Region hade blivit Bräcke Östergård I Göteborg. Jag följde det som Certec gjorde. Du gjorde det?
Pelle:Ja, jag var väldigt noga för vi hade ett datallogiskt sänt som hette The Art.
Bodil:Det var en känd.
Pelle:Som låg under mitt ansvarsområde att följa. Så vi var ju mäktiga imponerade. Men vid den här tiden träffade jag Ingrid Liljeroth som var docent I specialpedagogik, psykolog. Vi fann varandra och formade ett samarbete. Vi trädde in I något som hette Specialpedagogiska institutet, en statlig myndighet.
Pelle:Det var en kvinna som heter Lena Pettersson. En jätteduktig specialpedagogisk rådgivare. Han kommer en dag och säger: skulle vi inte kunna göra ett projekt, kunskapsbildningen med det ordet, kring en pojke som heter Oskar. Jag ska ge stöd och Ingrid kommer ge visst stöd. Kan du vara supporter där?
Pelle:Då var jag forskning och utvecklingssamordnare. Så javisst, javisst. Och så tänkte jag att det är väl att följa så där lite vanlig, men det var det inte. Det själade kunniga människor som gick in I någonting kring en pojke som hade autism. Där I stort sett sa att de inte kan ta emot.
Pelle:Men där vändpunkten I exemplet var att en rektor ändå bestämde sig: Vi är inte bra på såna som Oskar. Vi vet det, men vi måste bli bra på det. Det kommer att finnas fler som bestämmer sig. Det andra som var omvälvande vad som krävs om man verkligen vill lära kring något man inte förstår är tid, rum och stöd. Då tillsattes 2 personer som fick med tid för att lära känna den här personen Oscar.
Pelle:Hur personen fungerade, hur föräldrarna fungerade och byggde på verkliga upplevelserdata och erfarenheter. Det följdes hela tiden av både ondot och Ingrid. Jag fungerade som tredje en idiotsstöd på något sätt. Det som hände var att skolan anpassade sig och hittade former. Man tog vara på det man lärt sig där Förde över det på ett rigoröst sätt till övriga pedagoger.
Pelle:Vad krävs I termer av tajming och I termer av pedagogisk framförhållning? Det här är ju ingen dans på rosor, precis som Bodil säger. Det här är ju det hårda arbetet, men det är fantastiskt när man ser att det fungerar. Den här pojken fylldes ända tills han slutade gymnasiet. Från tidigare år till gymnasiet.
Pelle:Det är en ganska unik, så kallad longitudinell studie som ger kunskap om ett enskilt fall förvisso. Men flera av de här sakerna går att relatera till teoretisk nivå, där vi inte tidigare visste vad som egentligen krävs. De antog att det bara kommer att gå. Så det var ett genombrott för mig. Jag lärde mig oerhört mycket.
Jonas:När var detta I tid ungefär? Det
Pelle:här är väl från -nittioåtta -nittioåtta-tvåtusen 7, tror jag det var. Det var en lång period.
Bodil:Ungefär 1995 pågick fortfarande provanvändingarna vi sagt. Då var det en specialpedagog I hade en pojke från ett afrikansk land. Han klarade inte att sitta stilla I ett klassrum, det var mycket ute. Men han kunde då bli så överrörlig och entusiasmera att hon hade Hon knäckt gåtan: Jag måste få honom att sätta sig ner ibland. Hur ska jag göra för att få honom att sätta sig ner?
Bodil:Och så tyckte hon det var roligt och frågade: För mig borde jag klara inte detta. Jag vet inte hur jag ska göra, så jag kan inte få honom att sätta sig ner. Så om hon pekade på en sten och säger: Det är den stenen där som du ska sätta dig på, Så var han fortfarande lika oförstående. Tror du att Isak skulle kunna vara nånting till detta? Säger hon en mycket klok och öppen specialpedagog.
Bodil:Jag vet inte, jag säger jag. Du får väl prova. Kan inte veta förrän man har provat. Så fick hon låna en isecka. Och så började hon ta bilder.
Bodil:Och så tog hon en bild på en stor sten som var längst den vägen där de brukade gå. Denna gång pekade hon inte på stenen, utan på skärmen. Hon sa hans namn och pekade på skärmen och sa: Det är den stenen du ska sätta dig på. Han tittade på skärmen och from sig med ett lamm gick han och satte sig på stenen. Sen hade förstås hon och jag en ofant literiamara samtal kring detta.
Bodil:Vad kan det vara I avbildningen av en sten som skiljer den avbildningen från den verkliga att man bättre förstår vad det handlar om? Det kan vara att den är tvådimensionell. Vi tänker inte så mycket på det, men det är tvådimensionella bilder vi har på våra skärmar. Det kan vara att den är ljusstark. Det kan vara, vilket visar sig för många andra, att det finns en ram som skiljer det från verkligheten runtomkring.
Bodil:Så det är just den där. Det här finns lång efterföljd, men det är ett sånt där genombrott som skedde ett par år dessförinnan. Men vi jobbade mest på ett speciellt gruppboende. Det måste finnas personal runtomkring som har en konstnärssjäl. Annars går inte sånt att göra som vi gjorde I Isak-projektet.
Bodil:Det gruppboendet, eller den dagliga verksamheten, leddes av en äkta konstnär. Han introducerade Isak som att Isaac var en I gänget. När de fikade skulle Isak tankas, och då skulle Isak laddas. Det var väldigt med Isak, så han var en människa som var med. Vi hade tänkt oss att det skulle bli frigörande pedagogik och de skulle kunna allt möjligt som de annars inte kunde.
Bodil:Det blev I själva verket ingenting av det, utan det blev: Det ska finnas många bilder och det ska vara riktiga bilder. Många riktiga bilder istället för de piktogram där det fanns en tom tallrik, gaffel eller kniv. Det skulle betyda mat. All personal tyckte om att peka på det för att säga att vi skulle gå och äta. Men ingen av oss kunde säga att det var köttbullar och potatis, för det var det inte.
Bodil:Det var bara tomt och konstigt sätt att kommunicera. Men det hände mycket med de här bilderna. Jag tror mig veta att när man kommer över 2 0 bilder, då blir bilden tät språk. Jag Jag bevisar inte den siffran, men det var så mycket som vi inte kunde bevisa för allt. Det var alldeles nytt, och för alla andra.
Bodil:Men det går inte för människor med kognitiva svårigheter att hantera den mängden bilder inuti en dator. Därför streckgårdsmärkta vi varenda bild. Sen satte vi upp bilderna på stora trummor som man kunde rulla på. Så här fick man lite motion. Samtidigt kunde de gå med strekorsläsa och berätta.
Bodil:Det betyder att en av dem kunde berätta om. Och då var Allen Old av alla på besök. Men man hade vittring I USA på vad det var vi gjorde där I Lund. De gjorde något som hette Nordic Seger, som Scientific American American de skulle visa de 5 först största forskningsgenombrotten I Norden, och de hade identifierat Isak. Och Allen Oldhoucay, du vet.
Bodil:Allen Oldhouder förstod inte riktigt vad detta var för nånting. Han kom kvällen innan och ville inte prata med mig idag. Han ville bara komma in där, och så skulle han liksom hända nånting. En av killarna tog honom I armen, och det spelade ingen roll att han bara kunde prata engelska. Den svenska gossen kunde inte prata allt, Men han tog Ellen Oldda fram och pekade på en bild på en tallrik med en potatizig.
Bodil:Och då började för oss att Ellen prata med honom om det var intressant. Det var om det var gott och bla bla bla bla. Då blev han Led bort till nästa bild som visade en medelålders eller kanske äldre kvinna. Det är ett sånt tillfälle då jag fick tårar I ögonen och all den åldern förstod förstås ingenting. Men det killen berättade då var: De potatis som låg där på den tallriken.
Bodil:De odlar vi själv och har vi odlat I hennes koloniträdgården. Det vill säga, han hade I sitt huvud hela denna berättelse. Han var oerhört kommunikativ. Han ville så gärna berätta, men han hade inte talspråket, men han fick bilden som språk. För en av hans kompisar betyder han började tala när han var över 50 år.
Bodil:Först de här gutturala ljuden, och sen de som kunde komma Han till exempel kom in en man en gång som han var gipsad. Och då sa han: Ja också. Nej, sa ledaren det. Du har aldrig varit gipsad. Ja, också.
Bodil:Så han. Och sedan tittade man lite I journaler och fick syn på att visst hade han varit gipsad. Men han hade varit omgiven av personal I alla år och personal byts ut. Det betyder, om man inte har språket själv, att man inte har sin historia med sig. Det som var så oerhört mycket såna här livsomvälvande varianter Den stora effekten på det vi lärde oss har visat var att kunde efter det ett helt annat bemötande.
Bodil:Vi kunde tala med dem om helt andra saker, vi kunde göra andra saker. Men vi lärde oss själva väldigt mycket. Då var det viktigt att inse att på ett sätt, jämfört med det vi skrev I våra att få pengar till att göra det ju totalt misslyckande. Det blev inget av att de gick ut I affärer, handlade själv och skulle välja på en stor och liten vi hade trott att det skulle vara en sambandscentral. Nej, det blev bilden som språk.
Bodil:Och streckersläsaren var väldigt viktig som bilderna I sig. Det var tack vare den som de kunde gå mellan riktiga bilder I det riktiga berätta historier. Berätta vad de ville och vad de hade gjort.
Pelle:Ja, det är stort. Det är så roligt att höra, för det knyter ihop oss när vi började prata förut. En sån här sak som handlar om hur vi betraktar och hur vi fungerar när individer har utmaningar. Att gå in I det och också förändras själv, som professionell eller forskare, tror jag är knytpunkten. Båda har vi sysslat ganska mycket med att förstå de systemen som är runtomkring personer med funktionsnedsättning och andra system och skolan generellt.
Pelle:Där ser jag att som tiden är nu, på tal om kunskap, kräver tid. Det kräver koncentration och olika yrkesgrupper som samarbetar kring det vi inte vet. Inte förfäktta det vi vet. Det där är naturligtvis I strid I en organisation som strävar effektivitet. Som vi alla gör idag på något sätt.
Pelle:Det är oerhört lätt att tro att det finns en manual någonstans lätt som inte behöver förändra dig själv som professionell eller organisation. Så det här lilla, men de här små exemplen, är oerhört viktiga. Det är det som är starten. Det är den verkliga verkligheten. Sedan kan vi prata om vad som finns runt omkring och hur vi kan utveckla det.
Jonas:Den här kunskapen som har genererats av det här, hur ser det ut idag? Har ni någon insyn I hur det ser ut idag? Har utvecklingen gått vidare? Tekniken vet vi ju redan att den har utvecklats enormt och blivit tillgänglig.
Bodil:Alltså detta då att varje människa idag kan en mobiltelefon Det har ju inte ringt in I skolverksamheten eller ett sånt sätt att man använder sig av det på detta sättet.
Pelle:Det blir ju lätt att Digitalisering, till exempel, blir en utmaning. Först blir det ett ting du lägger på I en verksamhet som också tar ganska många år att tillägna sig hur vi använder det här så att det blir en teknologi, någonting som fungerar I förhållande till olika typer av behov och utmaningar. Jag har tittat på det ganska mycket I termer av vad det är som gör verksamheter verksamma. Tillsammans med Inger Liljeroth och andra författare. Vi försökte samla ihop våra samlade kunskaper från skolområdet, omsorgsverksamhet, habiliteringverksamhet och andra experimentella verksamheter.
Pelle:Vi såg att det krävs oerhört mycket för att få de här typerna av verksamheter att fungera så att de möter enligt sitt uppdrag. Att stärka varje individ. Uppgiften är att se, förstå, möta, anpassa och utmana. Där är svårigheten, det är där det krävs förändringar. Det går inte att lösa genom enkla strukturreformer och organisationsförändringar.
Pelle:Här måste man komma åt tänkandet och handlandet som ligger bakom själva kulturen.
Bodil:Man måste också förstå ett vi har tidsandan. Till exempel när Datainspektionen kunde göra. När människor med utvecklingsstörning börjar kunna fotografera själv, får de lov att finnas på bild? Eller är det så att man kan en anhörig som vederbörande inte får lov att finnas på bild för att hon såg honom som så ful? Mitt I det här projektet Jag var inblandad I detta.
Bodil:Det var besvärligt och svårt att få rätt på juridiken. Det var aldrig nån som hade tänkt på det. Så det slutade med att jag Jag får ont I magen nu också. Jag tog bort hans bild. Samtidigt tänkte jag: Kan man göra en annan människa med en större att göra dem obefintligen?
Bodil:Men det var så som det var. Det var också så att det var inte självklart att de fick lov att fotografera hemma hos sig på sina det kunde vara känsligt för personalen. Datainspektionen blev inkopplad. Allting handlade om den personliga inte den personliga för dem som vi brydde oss om, utan personalens del. Det ledde till en uppsägning.
Bodil:Det gick att visa att en som hade en ganska rejäl gjutning på ena benet var personalens fel. För första gången I sitt liv kunde de slardra, tack vare bilden. Men det stred ju mot somliga lagar och förordningar.
Pelle:Ja, komplexiteten är ju enorm etiskt, naturligtvis. Mycket kan hindras av diverse olika regleringar. Efteråt
Bodil:kopplade jag in en jurist på detta. Sen skrev vi tillsammans en liten Certec skriftserie som heter Vad är rätt? Det visade sig att jag hade kunnat stå på mig. Jag hade kunnat låta bli att ta bort en bild. Så jag gjorde alltså fel när jag tog bort det, men jag orkade inte ta det innan jag hade mer på fötterna.
Bodil:Men det var mänskligt svårt. Det var också mänskligt svårt I förhållande till personalen. För personal, inte den här fantastiska konstnären, men den mesta personalen, var ju absolut inte teknikvan. Och det betydde att det blev ju påfrestningar I systemet. Första känslan var: Nu ska tekniken komma, så nu ska de också sitta där och vara ensamma med sin teknik.
Bodil:Men nästa var ju att det ändrade ju på rutinerna. Och det tyckte vi ju egentligen att det var väldigt fint. För det var precis den frigörande tekniken, som frigörande teknik som vi ville Men all personal tyckte inte att det var bra, om jag uttrycker mig lindrigt.
Pelle:Det där är väl en av tjänorna, tror jag. Om man ska på din fråga: Hur är det idag? Det är otroligt mycket saker som behöver jobbas med mycket grundligare. Vad är rutiner? Hur fungerar rutiner?
Pelle:Vad ger det för funktion? Vad ger det för effekter? Alla jobbar ju med sådana frågor, men min bild är det lite Det är lite teknifierat på något sätt. Man gör uppföljning och så vidare, men du kommer sällan åt de kärnkvalitet som du beskriver här. De är nära dem man är till för elever eller personer med funktionsnedsättning I synnerhet.
Pelle:För det behövs det oerhört mycket utveckling av ledarskap när vi pratar om kunskap. Ett ledarskap som gynnar och orkar jobba med djup lärande och kunskapsbildning kring vad som fungerar. Det ser jag inte riktigt idag. En stressig värld, till exempel skolan, som är så fylld av saker att det oerhört lätt blir en produktionsapparat. Det är oerhört mycket duktiga lärare, men du har inte rätt tid och kanske rätt stöd.
Pelle:Då blir du fångad när det är osäkra, extraordinära situationer som du inte förstår. Då blir det fortfarande lätt att du förflyttar det från vardagsverksamheten och säger: Klarar vi inte det här, då gör vi någon särskild ordning. Det är inte alltid fel, men ibland är det olyckligt.
Jonas:Du nämnde ju tidigare att titta på det på ett övergripande plan eller på ett genomgripande plan. Innan vi började podda här tidigare Kan du inte förklara lite runt det?
Pelle:Jag tror att det finns det här. Vi har byggt in hierarkier av olika slag. Du har lärare, du har specialpedagoger, förstelärare och du har byggt in hierarkier med rektorer, skolchefer, politiker eller styrelsemedlemmar. När man bygger in det så blir det ett slags distansering. Du tänker dig att du är lärare och så höjs du upp som förstelärare och så får du en central funktion.
Pelle:Många jag har träffat har den förståelsen att om man frågar: Vad sysslar du med egentligen? Jag jobbar övergripande. Då brukar min morfråga vara: Hur gör man det? Vad är det att jobba över? Det var helikopter och såna analoga Zoomar ut.
Pelle:Ja, och det är viktigt. Inte så att allt ska vara på golvet. Men grundfrågan om man ska ändra begreppsapparat är hur vi gör saker genomgripande. Om vi beslutar något centralt måste vi hitta sätt att stödja så att det följer så att nästa nivå, till exempel rektorer, får förutsättningar att verka I det. Och att rektorer ger förutsättningar för lärare så att vi inte bara har en talkultur där vi talar fina ord utan att vi faktiskt gör saker som får funktion eller verkan.
Pelle:Det tror jag är den stora utmaningen.
Jonas:Systemet som I sig själv är väl designat, men också upprättar sig själv gång på gång. Finns det en Jag tänker att det borde finnas en frustration I det här hos lärare, till exempel. Jag höll på med hälso och sjukvård, och man kan ju prata om det här. Man hinner inte göra det man vet att man borde göra. Det skapar konflikter I människor, att man är överlastad av administration, eller rapportering som man inte riktigt vet vad det ska leda till och man inte kan se mening med.
Jonas:Vad tänker vi att det behöver förändras? Genomgripande låter ju ändå lockande på nåt vis. Att få ta det hela vägen.
Bodil:Ja, nånstans, Jonas, så är vi ju alla. På nåt sätt kan vi spela våra roller. Barn, till exempel, är ju väldigt lojala. Så om barn utsätts för en viss form av undervisning, så lär de sig att spela med. Lärare I dagens läge är inte det lättaste yrket.
Bodil:Man är så påpassad från alla möjliga håll att det blir lätt att man får så mycket koncentration på ytan så att man hinner inte riktigt med det mest grundläggande av allt. För någonstans är det ju ändå så att Jag brukar likna sin ibland med en målare och hans färg. Den målararen som inte kan bryta en färg så att det blir rätt nyans, den kan han garanterat att I varje fall inte vara målarmästare. Men en lärare Vad har man för substans med sig då? Då är vi faktiskt framme igen vid det här med fenomenet kunskap.
Bodil:Alltså lärares immateriella, ofta ibland materiella, men för det mesta immateriella, stoff. Det är kunskap. Och då finns det människor runt lärare som egentligen tycker att det är oerhört roligt att lära sig. För det tycker ju människor, bara de får uppleva känslan av glädje. Och då ska man veta om att detta är huvuduppdraget.
Bodil:Det var därför jag ville bli lärare. Men samtidigt kan man fastnat I det som gör att arbetsveckan ser ut sig och så, läsåret ser ut sig och så, betygen ska utfärda sig. Och så försvinner det riktiga. Det kan inte försvinna för en målar. Färgen måste upp på väggen.
Pelle:Det visar sig fort om det inte fungerar. Men det som jag tycker mig har sett I många år är förväxlingen mellan uppdrag och uppgift. Om man inte är klart för sig att uppgiften är vad som är ändamålet. Varför finns vi här? Hur ska det se ut när barnen till exempel har varit här?
Pelle:Ska de gå och upprätta? Ja. Ska de känna att de har lärt sig? Ja. Ska de känna att de vill lära vidare?
Pelle:Ja. Ska de mått hyggligt bra? Ja. Det är uppdraget. Medan uppgiften har vi väldigt många uppgifter, och en del uppgifter som man har som lärare stör fokuset.
Pelle:Det vill säga: Det är det jag ska göra. Jag ska se till att det blir på det här sättet. Dessutom, om vi tar skolan och fortsätter med det, tycker jag mig att konstatera att det är ett väldigt diskon kontinuerligt fenomen. Elever byts ut. Det måste vi räkna med.
Pelle:Lärare byter jobb väldigt ofta. Då måste vi räkna med det. Rektorer byter jobb ganska ofta, skolchefer också. Och så byter vi kanske I fjärde år politisk regim eller styrelse. Då måste vi jobba utifrån den osäkerheten.
Pelle:Inte som om vi jobbar I ett kontinuerligtcy. Vi måste bygga skola varje år. Du kan säga att vi är färdiga.
Jonas:Utan det
Pelle:är nya elever och nya lärare. Att upprätthålla det siktet på uppdraget är jätteviktigt på ledningsnivå. Att skapa förutsättningar så att du håller det fokus. Vad är det som funkar och inte funkar? Och att du inte sysslar så mycket med teknisk kvalitet, att du gör uppföljningar, men du kommer inte åt det här.
Pelle:Det kunde man se I icke nämnd kommun I över 3 år fick jag en rapport, kvalitetsgranskning och fick det här med året. Jag kunde inte utöva perfekt, statistiskt, tekniskt jord. Som tur var ställde jag frågan: Kan jag få föregående 3 års rapporter? Då blev det intressant, för då kunde man se att de enhet som var väl fungerande 1993 och väl fungerade 1997 De som inte fungerar, fungerar inte 1997, precis som 1993. Det är på nåt sätt antyder hur svårt det är att komma åt det inre.
Pelle:Då tror jag, som jag sa tidigare, att när det är svårt löser vi det med kända, enkla lösningar, det vill säga strukturförändringar. Just skolan och människonära verksamheter går inte att lösa med nya organisationsformer. Du kommer inte åt tänkandet och användandet I Isaac eller Oscar-exemplet. Kommer man inte åt det blir en förändring och förbättring. Då är det svårt.
Bodil:Vi hade en legendarisk skolledare I Sydsverige I Malmö. Hon hette Ruth Boat. Du hört talas om henne?
Pelle:Känner inte henne mer.
Bodil:Kryddgårdsskolan utmärktes av att det var så olikt allting annat. Det var grannar med Rosengårdsskolan, som var väldigt vandliserad på Kryddskolan. Man kom in där och låg där på en fin lång kista. Det fanns en fin duk och konst på väggarna som bytte systematiskt fin, äkta konst. Det fanns små barn med fiollådor.
Bodil:Jag kommer aldrig att glömma den tjejen som kom och gick mot mig på skolplanen. När hon var 10 meter från mig stannade hon och satte ner fiolväskan. När jag var mitt fören så gick hon djupt. Sen tog hon fiolväskan och gick vidare. Dit kom jag för att Ruth ville att jag skulle en föreläsning för hennes lärare.
Bodil:Då hade jag sagt att nu blandar vi inte in och har pengar I detta, utan jag håller föreläsningen, men du visar mig din skola. Vi hade hört så mycket talas om Krudersskola. Så gick vi runt I en massa skolsalar, och I en sal fanns det speglar överallt på väggarna. När vi kom ut därifrån så sa jag: Varför hade de speglarna? Jag tänker att ni talar om så här.
Bodil:Nej, du sa jag, men de föreläser jag inte I eftermiddag. Vi hade en deal här att vi skulle prata om detta. Så nu får du faktiskt berätta. De berättade om följande. Många av de här barnen kom från krigsdrabbade områden.
Bodil:De hade alltså haft det svårt. De hade föräldrar som hade haft det svårt. Det betydde att det på helger så var det ganska mycket sprit I hemmen. Och det betydde att barnen på fredag eftermiddag och på måndag förmiddag Det var det svåraste I skolan. Både Ruth och lärarna tyckte: De kan ju inte utsträcka sig över helgerna, men något kan vi väl göra.
Bodil:Och så bestämde de att Ruth skulle utfärda en stensil. Man gjorde det på den tiden. På den stensilen skulle det stå att numera så har vi glasinsamling efter storhelger. Så vi uppskattar att barnen har med sig alla flaskor som har bildats så här. Baktanken med detta, som var så vacker, man kan få höra ögonen det också, var att medan de satt där hemma och såg att det blev mindre och mindre spritt kvar I flaskan så skulle de I alla fall kunna tänka att det blir jag som har mest flaskor med mig på måndag.
Bodil:Och sen var avtalet mellan eleverna och skolan, det var att de pengarna som de fick för detta, det skulle de få använda hur de ville inuti skolan. Just denna klassen ville sig gärna speglar. I sig den för berättelse på: Hur skapar man en sån skola där det finns en sån sammanhållning? Bland annat genom att skolmåltidspersonal visste vem som var kusin med vems bror som ville 3 köttbullar istället för 2. Hela alltet var så genomsyat.
Bodil:Ruth pränt in ett ord I mig som du fick mig att tänka på utifrån ombytligheten I skolan. Och det var utbytbar. Ingen människa får tro att hon är utbytbar. Ingen människa ska heller behöva vara med om att det är så utbytbart runt omkring dem, till exempel I skolan. Är man lärare I en skola så är man lärare.
Bodil:Här på min skola ser det ut motiverat mot alla regler som finns. Här gör man så här. Om man instruerade att vara en ny lärare är det så att du inte trivs med de rutiner som vi hade var före den samlade skoldagen. Men det var samlad skolor på Kvinnoskolan. Men då ska jag hjälpa dig till jobb på ett annat, för jag har så många kontakter och finns I många skolor där de har andra rutiner.
Bodil:Men här gör man så här. Och en av huvud orsakerna till hennes engagemang var att ingen ska känna sig
Pelle:utbytbar. Ja, det är oerhört jämnt. Det är just som du säger, kopplat till diskkontinuitet. Att bryta det kräver ju sånt ansvarstagande till kollektiv och alla lärare. Det är inte bara mina egna elever.
Pelle:Jag har varit involverad I ett parallellt som handlar om S-unga kommun. Det var ganska känt. Det var en Nossebro skola, en sju-nio skola som handlade bland de sämsta resultaten 2006. Svenska skolor hade fått statligt stöd, men det hade inte givit en nämnvärd förbättring. Det hade inte skett någonting.
Pelle:Men plötsligt gavs det stödet på ett annat sätt. Det gick inte in I och hanterade de problematiken så de tog inte över problemen. De höll tillbaka problemen och utmanade skolans ledning och specialpedagoger stödfunktioner, precis som det vi pratade om Oscar, att analysera lite djupare. Varför misslyckas 30 procent varje år av avgångsklasserna? Vad kommer det sig som inte kommer in på gymnasiet?
Pelle:Då började man arbeta. Då följdes detta av forskarna Bengt och Elisabet Persson under en treårsperiod. Vad man kunde se där I den forskningen och andra studier som jag själv var delaktig I var att det är några grundprinciper som är nära det här med att upprätthålla saker. Första grundprincipen är att först måste man acceptera hur det är. Vi har de eleverna vi har.
Pelle:Vad når vi med det? Av 70 procent lyckas, och 30 procent inte. Skälet till att man accepterade det var inte att man aldrig hade haft de resultaten. De hade man haft det under flera år. Facit value, kvalitetsuppföljning.
Pelle:Men det här var skillnaden att specialpedagoger hade intervjuat alla elever. Det blir påtagligt I skillnaden. 30 procent av eleverna säger: Jag vill egentligen inte vara här. Det är ingen trevlig plats. Jag trivs inte.
Pelle:30 procent säger: Ja, det är väl okej. Och 30 procent gick det bra för att de kände att de hade hjälpt hemma. Ungefär det mönstret fanns där. Den acceptansen I regel, som jag har lärt mig under en 30-årsperiod, är första kicken in till förbättring. Går man förbi den och hoppar över det steget, då händer det inte särskilt mycket.
Pelle:Men där räcker inte andra steget som man gjorde erfarenhet och ett genombrott. Det var ju förklaringen av orsakerna till de bristande resultaten. Länge hade man hållit sig med en förklaringsmodell som sa att det beror på familjen, elevernas egna brister och att det beror på att det är en låg socioekonomisk plats. Då frågade ett antal rådgivare som var med och stöttade det här att ni inte finns med I ekvationen. Skolan tog inte med sig själva I ekvationen som en förklaring till resultaten.
Pelle:Är inte ni viktiga? Bara det. Det lilla satte igång en process där man började säga: Ja, just det, det är ju hur vi gör och vad det beror på. Då kommer man till den tredje faktorn. Tidigare när man hade problem hade man äskat mer resurser.
Pelle:Vi behöver mer resurser. Det behöver man ibland, men I det här fallet. Istället satte man fokus på hur man använde de resurser man hade. Det gjorde att det fick tryck om nödvändigt. Vi måste utveckla ett alternativt sätt att hantera det.
Pelle:Då var man tvungen att söka utanför sig själv. Där kom forskning in och liknande. Man behöver se på alternativ. Det går att göra på andra sätt. Tar man det på ett bra sätt, vilket de gjorde en del av forskningen, så kunde man se att om vi jobbar tillsammans och alla tar ansvar och undervisar på ett mer förutsägbart sätt och sätter igång lektionerna efter 3 minuter, Inte efter förtiotre minuter.
Pelle:Sånt vi egentligen vet, men man tog in det. Och så jobbade man successivt med det här under ett antal år och blev I stort sett 100 procent 3 år senare, vilket är väldigt snabbt. Går igenom och kan komma in på gymnasiet. Det återupprepar ett antal år. Och sedan, vilket är viktigt I det här lärdomsfallet, det är att se att det svåra är att upprätthålla det.
Pelle:När du sedan byter skolchef, rektorer och lärare så har du en tendens att falla tillbaka, för det finns en tradition och det föll tillbaka. Men Forskningens roll är viktig att se framgång och se vad som sedan gör att det fungerar, men att inte säga att det fungerar inte I S-Unga. Forskare sa att det inte fungerar I S-Unga. Det är väl ingen Men det är bristande tänkande som det bygger på. Du måste acceptera att det kan förändras, och varför gör du det?
Bodil:Men där är ju nåt systemtänkande I det här. En utlöpa på Isak är förstås att jag fick hålla ett antal föreläsningar om detta I ett antal sammanhang. Bland annat I sådana sammanhang där alla torskarna borde vara riktigt engagerade I att förstå underliggande strömningar. Just då fanns det ett uttryck I USA som hette differently abed. Det var ju ett fantastiskt uttryck.
Bodil:Istället för att olika delar av Disability, så negativt som nåt kan Så skulle man kunna se det så att en differentleable Det täckte in det positiva. Så jag står där på den här stora, fina konferensen som en huvudtalare och säger: Det stora, fina auditoriet: jag behöver faktiskt hjälp. Vad heter det på svenska eller till och med skånska? Jag kan inte hitta nåt bra svenskt ord. Ja, och det var tidigt på morgonen detta.
Bodil:Sen förlöpte det hela dagen. Det var inte nån som talade om för mig vad det skulle heta. Men på kvällen var det fest. Det fanns en kille som hade Jag vet inte vad det egentligen var för grundläggande han utmärkte till det yttre av att han hade en enorm salivsavsöndring över hela honom. Han satt ner rullstol på den här festen och han var god och glad där på festen.
Bodil:Han hade en liten tavla som man kunde peka sig fram på. Ville hade med mig nånting, och jag hade faktiskt för länge sen glömt att jag faktiskt hade bett om hjälp klockan 8 eller 9 på morgonen. Och att han var med där, det hade jag observerat. Men att just han, ingen av de andra, hade kommit med någonting. Och så knackade han fram på sin bokstavstavla.
Bodil:Översättningen annorlunda färdiglagd. Och den är totalt oanvändbar, men den är fruktansvärt bra. Man kan vara lite annorlunda färdiglagd. Och det kan gå bra, det är ju också, för man kan ju lägga om igen. Det blir ytterligare annorlunda färdiglagd.
Bodil:Men såna öppningar I livet och att få sitta här och komma ihåg de annorlunda färdiglagtsen.
Pelle:Men det är en brottningsmatch termologi, hindra förståelse. Det är ett försök som är gjort I den värld. Man kan prata om funktionsnedsättning, men det intressanta är att säga att alla enligt svensk skola också, oavsett funktionsförmåga, den. Men vår uppgift som skolverksamhet är att se vad du har för funktionsförmåga eller brister och så vidare. Men det är utgångspunkten.
Pelle:Så jag tror att ni var nåt riktigt på spåren.
Bodil:Den är jättefin. Sen är det ju egentligen så att vi försöker ju, Jonas, stå upp för både lärandet och individers rätt att lära rätt att tro på att kunskap finns. Plikten mellan generationer, vi är ju till för att hjälpa varandra. Det finns så många generationer före oss, och det finns så mycket kunskap som man har kommit på som på nåt vis hjälpa senare generationer så att de inte ska behöva börja om från början, allesammans hela tiden. Och mitt I allt detta vackra kommer det en sån här förhoppningsvis tämligen kort kunskapsförnekelse, kunskapsförakt, kunskapsrelativism och allt vad vi håller på med.
Bodil:Har du Vi har ju suttit här och pratat I dag I tre-fyra timmar. Har du tänkt något särskilt utifrån det här med den kollektiva kunskapen?
Pelle:Ja, hur mycket som helst skulle jag vilja säga. Men för att uttrycka sig kort Jag tror att den kollektiva kunskapen gäller att säkra sätt vi har att utbyta den. Om vi tänker på AI och kopplar in den aspekten till att skapa en tillgänglighet Hur vi bildar kunskapen och processen framåt. Vilken del och vilket ansvar har jag I den processen? Och att det befintliga, nuvarande bästa vetandet, eller vad vi ska kalla det att vi tillser, och framför allt är det en demokratisk fråga, men för att det ska fungera Jag byter av politiker, som jag sa.
Pelle:Där är skolchefer oerhört viktiga som är ansvariga för rektorer och ska ge rektorer förutsättningar. Man upprätthåller en minsta gemensamma standard på vad vi utgår ifrån. Inte så att du ska klippa in enskilda forskningsstudier utan att ta tillvara vår samlade erfarenhet. Vad är fungerande och vad fungerar mindre väl? Det tror jag är jätteviktigt.
Pelle:Där återstår nog en del att göra. Det finns försök. På många ställen jobbar man medvetet med beprövad erfarenhet på plats och ställe. Inte bara generell universell forskning utan att på respektive skola eller hos respektive huvudman bygga system med hjälp av förstelärare till exempel. Att man utvecklar det vi inte vet.
Pelle:Den kollektiva kunskapen täcker inte allt och gör svaret på alla hur-frågor. Det är de hur-frågorna som vi måste komma åt med bli mer systematiska och definiera och nyfikna än vad vi har varit. Det har vi alla ett ansvar för.
Bodil:Jag har snöat in på det här ännu högre upp. Ovanför skolor och allt vad det heter har jag börjat tänka mig I termer av att Kunskap är det viktigaste immateriella kulturarvet. Det viktigaste jag har fått är det viktigaste jag kan lämna efter mig. Visst är det konstigt? För det här gäller ju också för nationen.
Bodil:Visst är det konstigt att kunskapen inte har något grundlagsskydd? Hur skulle kunskapens grundlagsskydd se ut? Jag har suttit och diskuterat I sommar med några juridiskt bildade. Väldigt spännande. Och så kan man ju också tänka sig att I väntan på att den blir grundlagsskyddad, vilket jag aldrig tror att den blir, men jag tycker att det är väldigt konstigt.
Bodil:Den här fina kunskapen är likadant som när man såg första astronauterna som såg jorden utifrån. Tänk så liten hon är, tänk så blå henne måste vi ta hand om. Det är så jag vill att man ska se på den gemensamma kunskapen. Den kräver ju att vi skyddar den. Den kan inte slåss på egen hand.
Bodil:Vi måste omge den med skydd. Då skulle vi kunna myndigheter som skyddade den, till exempel. Jag har föreslagit Riksantikvarieämbetet att det kanske måste bli dem. De måste få ett väldigt tilläggsanslag och ett synnerligen expanderande verksamhet. Men bara att väcka en sån här tanke och snurra runt lite.
Bodil:Hur tycker du att vi skulle kunna skydda den gemensamma kunskapen?
Pelle:Jag tycker att det finns vissa saker I grundlagen som skyddar vissa delar av aspekterna du pratade om. Men det har ramlat ner på lagnivå. Det är det uttrycket jag tror Sverige var. Först med att säga att all verksamhet I skolan ska bygga på vetenskaplig grad och beprövad erfarenhet. Men de orden är mantra ord till att börja med.
Pelle:Oj då, har du inte alltid gjort det? Det blev första frågan. Andra frågan är
Jonas:Vad är alternativet?
Pelle:Andra frågan är innehåll och innebörden. Vad menar vi med vetenskaplig grund? Och där har det varit lite suddigt. Skolverket har försökt att vara tydligt. Men det handlar ju inte om att koll på alla vetenskapliga artiklar och göra sammanställningar på varje skola.
Pelle:Det är primärt att upprätthålla tanken på systematik, sättet med systematik och kritiskt tänkande I förhållande till den egna verksamheten. Och att ta del av forskningsresultat och översikter men framför allt kritiskt tänkande och systematik och använda det I den egna verksamheten när man tittar på hur vi möter de här eleverna. När funkar och inte funkar?
Bodil:Läkare har ju det här ännu mer uttalat, för det ingår I läkareden. Det känns det fel om de inte följer vetenskap och beprövade erfarenheter. Men då där uppe, när man säger att land ska med lag byggas, så tycker jag att jag skulle vilja börja slåss för att vi kan få till ett sånt där motto som att land ska med kunskap byggas. Det är det som skulle hjälpa oss att hålla ihop lite mer. Om vi visste om att det finns en gemensam kunskap.
Bodil:Den gemensamma kunskapen ligger under det bygget vi har, men vi är också till för att försvara den. Sen vilken form det blir och vilken myndighet det blir. Och var de större grundlagen vet jag inte.
Pelle:Den utmaningen som det är I en demokrati, den politiska delen av demokratin, är juvärdesstyrning. Ja, kopplingen skulle vara tydligare på den nivån. För där kan du välja en väg, en värdeväg, som strider mot vår hittils erfarenhet eller kunskap. Den balanspunkten behöver utvecklas för att skapa mer hållbarhet på de demokratiska samhällena.
Bodil:Varningfråga Jonas, hur länge får man hålla på med en podd?
Jonas:Hur länge har
Bodil:vi hållit på?
Jonas:Vi har avtal på flera timmar. Det är en väldigt spännande diskussion. Vi har ju pratat om Finland, till exempel, som inte har varit så påverkat av politiken. Dit kan man kanske åka från utlandet på studiebesök lite oftare än om man åker till Sverige nu för tiden. Eller vad
Bodil:tror du?
Pelle:Så är det nog. Ändå har Sverige jobbat I ett europeiskt organ, som nästan alla europeiska länder är med, som gör studier och ställer samman. Där ser man att Sverige fortfarande är en förebild I några avseenden. Men som jag som svensk ser att vi kanske har tappat vissa bitar. Det gäller till exempel förhållningssättet från vuxna till elever som man I de sydligare delarna av Europa har efterlägga.
Pelle:Det handlar om motivation, det handlar inte om tvång. Samtidigt har Sverige gått igenom en sån extrem utveckling. Samhälls, kulturgeografiskt, samhällsgeografiskt, sociologiskt. Förändringen är ju inte som den var. Det jag ser som största faran är att man drar in enkla lösningar på de här komplexa problemen och stoppar in dem, och till och med gamla lösningar.
Pelle:De ska lösa det vi kommit I I den situationen. Här krävs kreativitet och hårt arbete, som du är inne på, Isaac. Det vi inte riktigt vet kan vi inte påstå att vi vet. Göra. Då är lärande I bred mening jätteviktigt.
Pelle:På de punkter där vi inte har kunskap som är tillräckligt stark. Men ibland har det ju kunskap som vi har glömt, som vi inte tar vara på. Det är förvärvad I 3 0 år. Nån mår alltid bättre av att bli sedd. Det går svårt att bestrida, men av att bli sedd I djup mening.
Pelle:Men det räcker inte att jag ser dig, Jonas. Att du får känslan av det, men det blir fejk om jag inte försöker förstå dig. Vi måste gå djupare I de här avsänd och sen hitta: Jonas, vad behöver vi göra? Då är det viktigt att eleven blir subjekt och blir med I den undersökningsprocessen. Att vi inte hittar på saker, vilket Isak och Oskar visar, utan undersöker hur det fungerar för dig, och att du blir med I processen.
Pelle:Så delaktighet är väl en grundterm för ett framgångsrikt system. Men man kan inte dela ut delaktighet. Det finns en del att tro ut om. Hur lär man barn att ta del och ta ökat ansvar? Men då måste man ge barn förutsättningar.
Pelle:De är inte vuxna.
Jonas:Att vara delaktig, inte en känsla av att man är delaktig.
Bodil:Samtidigt I det här samtalet är det som att vi glömmer ett av världens största länder, nämligen diversity, icke, inclusion. Alltså, det ska inte finnas nån mångfald, det ska inte finnas nån rättvisa och nån inkludering. Det där är ju på väg att påverka hela den regelbaserade världsordningen. Så finns det lite att göra.
Pelle:Där finns det att göra, kan man säga. Men därför är det här samtalet vi har med fortsättningen på såna här saker så extra viktigt. Engagemanget kring de här frågorna. Ska vi se vad som händer I USA eller ska vi skapa en bättre värld och hantera våra problem och ta intryck av andra? Hoten
Bodil:är ganska skarpa. Tänk om att Europa skulle kunna göra det till en av sina fördelaktiga säga att här I Europa måste det få lov att ta tid.
Jonas:Du har förespråkat Långsamhetens lov, som Europas nya.
Bodil:Den är lite spännande att fundera på. När vi nu ser Trump, som har en sanning ena själv har en helt annan sanning nästa dag, och också själv har en tredje sanning nästa ligger det I det här att Så kan det inte vara, för då kan vi inte lita på varandra. Tilliten, på tal om att inte vara utbytbar. Sanningen kan inte vara utbytbar från ena dagen till den andra.
Pelle:Det är bra, för då går vi till det svenska systemet. Jag tror, precis som man plötsligt har gjort med försvaret, tänker man långsiktiga perioder. Jag tror att skolan är ett område som inte kan ändras var fjärde år. Det är en problematik I det. Det gör att du ändrar inriktningen markant.
Pelle:Det behövs en överenskommelse på sampolitisk nivå om vad som är chef, 5 kärnpunkter I skolverksamhet. Och upprätthålla det, då kommer det att fungera mycket bättre och ge förutsättningar.
Bodil:De ska helst vara på nivå. Sen kan man genomföra detta på olika sätt. Men att inte hoppa över den värdegrund, kunskapens värdegrund. Det är fint.
Pelle:Det finns att göra.
Jonas:Det får bli en liten cliffhanger. Jag hoppas att vi får sätta oss ner och prata igen I podden med dig, Ebba.
Pelle:Ja, tack gärna.
Jonas:Varmt tack för det här samtalet. Tack. Och tack till dig som har lyssnat. Vi vill tipsa om att vi är I Göteborg här framöver, I slutet på augusti. På Frihemssdagarna, den 29 augusti, så finns vi där.
Jonas:Då kommer vi fortsätta prata om kunskapens värdegrund och samtiden på scenen på Frihemsdagarna. Jag tror det var fredag eftermiddag, Bodil, va? Tillsammans med Katti Hofflin, som är kulturchef I VGR och några andra. På kvällen den 29 är ni välkomna till Aftonstjärnan, för då kommer vi att spela vår föreställning där. Kunskapen, tiden och tryggheten.
Jonas:Men som sagt, tack än en gång, Pelle. Mycket trevligt. Tack på Ottill. Vi avslutar som vanligt med ett citat. Och musik naturligtvis.
Jonas:Det här är från Så som I himlen, Helene Sjöholm och Rigabela sång. Citatet lyder: För att alls kunna leva tillsammans behöver vi erfarenheten att vi kan förstå om världen på ungefär samma sätt.
Bodil:Uppdrag Kunskap