Subscribe
Share
Share
Embed
”Det blir både mer tillgängligt och personcentrerat och kanske också högre kvalitet om vi kan skräddarsy ditt rehabiliteringsprogram utifrån dina behov.” Patrik Göransson, enhetschef innovation och utveckling, Ängelholms sjukhus, Region Skåne berättar om hur de utvecklat rehabilitering för att bättre möta cancerpatienternas behov med hjälp av ny teknik och i samverkan med primärvården. Ett arbete som belönats med priset Årets brobyggare 2024.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Patrik:Du får aldrig med dig läkaren från specialistvården, läkaren från vårdcentralen och Försäkringskassan I samma möte på samma plats. Men använder vi de digitala möjligheterna så kan ni göra mycket. Vi tänker att det blir både mer tillgängligt, personcentrerat och kanske till och med högre kvalitet om vi kan skräddarsy ditt rehabiliteringsprogram specifikt utifrån dina behov.
Lisbeth:Hur fungerar det att samtidigt som man går före, tänker större och driver på att också få med sig alla aktörer, medarbetare, kommun och region I ett utvecklingsarbete. Och det ska jag få utforska med dagens gäst som säger sig vara en utvecklingsmupp och som också precis nu I dagarna faktiskt tillsammans med teamet bakom digital cancerrehabilitering fått priset som årets brobyggare. Så grattis till det! Och välkommen hit Patrik Göransson som är chef för innovation och utveckling vid Ängelholms sjukhus. Kul att du är här.
Patrik:Tack så mycket.
Lisbeth:Hur är läget så här när man har fått ett sånt fint pris?
Patrik:Jo, men det är fint. Det är jättekul och hedrande. Som jag förstått det så är nominerade av kollegor runt om I landet. Om man tittar på jurysammansättningen där, professionsföreningarna, så är det ju alltid lite extra kul att få den typen av erkännande från sina kollegor.
Lisbeth:Verkligen. Du var inte själv med och tog emot priset på vårdarenan utan det var kollegor till dig eller?
Patrik:Det var representanter för teamet. De som gör det riktiga arbetet, och som faktiskt jobbar med patienterna. Jag har ju bara varit projektledare och chef I den här uppbyggnaden. Just det.
Lisbeth:Ja, det är inte bara det heller, tycker jag. Men nu berättar du åt oss den här utvecklingsmuppen, vem är det?
Patrik:Patrik Göransson, som sagt. Jag kommer från Halmstad och bor I Halmstad. Pr pendlar sedan tvåtusen sexton ner till Region Skåne där jag arbetar. I botten är jag psykolog men har väl snöat in på att försöka påverka den infrastruktur jag jobbar I som psykolog. Det fanns tidigare mycket stora frustrationer kring att saker inte hängde ihop och att det kanske inte var så personcentrerat som man ville att det skulle vara.
Patrik:På fritiden så bor jag I sköna Halmstad I havet. Jag har en familj med tre barn I den väldigt lugna och sansade åldern. Tio till fjorton år. Det är mycket deras aktiviteter och vara ute och vara iväg som gäller på fritiden.
Lisbeth:Vad tänker du? Var det frustrationen som drev dig in I utvecklingsspåret så starkt?
Patrik:Ja, eller jag har väl alltid hamnat I den rollen lite grann. Endast ett barnsben skulle jag säga. Mycket föreningsengagemang, alltid snubblat in I styrelser eller bakom öltapparna på studentnationen och I styrelserna där. Ett engagemang att bli involverad har alltid funnits med. Men vad gäller mitt yrkeslivliv, eller när jag började jobba I vården, så har det varit mycket, ja men jag skulle säga en frustration.
Patrik:Det känns ibland som att om man sitter där som enskild kliniker och man gör allt man kan för att göra det bättre för en patient Sen kommer ändå systemet någonstans eller stuprören och stjälper helheten. Det känns ibland som att ens enskilda arbete och patientens arbete blir lite omintet gjort när inte saker hänger ihop och när man kommer vidare till nästa steg.
Lisbeth:Håller med. Jag tänker att det är frustrationen och att man ser att det skulle kunna vara på annat sätt. Jag tänker också på din roll idag. Vad har du för roll idag?
Patrik:Jag är utvecklare I grunden och har jobbat väldigt nära I verksamheten, så när jag byggt upp till exempel Cancerrehabilitering Skåne online eller det projektet som ligger bakom digi Care så har jag gått in och tagit ett trebannat ansvar som chef. Men I grunden så har jag en utvecklad tjänst numera. Min roll är nu då att den här verksamheten kan ska bli till att gå online, det är sjösatt. Det är ett helt team som arbetar. Det flödar på med patienter in och det är en verksamhet håller ihop.
Patrik:Då är det också att lämna över till den som ska driva verksamheten vidare I mer förvaltande roll. Så det är en ny enhetschef som har tagit vidare och jag har fått förtroendet att bygga upp vår innovationsenhet, enheten för innovation och utveckling på Ängelholms sjukhus, där jag också har min utvecklartjänst och håller I tre större projekt samtidigt. DigiCare fortsätter och sen så har jag två EU-projekt, lite mer internationella projekt som jag håller ihop. Och sen ett litet skeppskap utöver det då på att försöka få igång och bygga upp den här verksamheten.
Lisbeth:Men om vi stannar vid det här din tredelade roll där du också var chef när du drev fram den här utvecklingen. Vad är dina reflektioner på chefsskap och förhållande till utveckling?
Patrik:Det var ju därför jag, när jag skrev ihop den här projektmedelsansökan för Digikrave, att vi skulle få starta cancerrehabilitering online, så var jag också ganska tydlig med att jag gärna ville ta enhetschefsrollen I det här bygget. Jag tror att det är någonting vi ibland missar. Vi har verksamhetsutvecklare, vi har massa stödresurser, men det är ju chefen som ska leda en förändring. Det är chefen som ska rekrytera, få med sig medarbetare, hålla I budget. Det är tre benade att både ansvar för personal, verksamhet och ekonomi.
Patrik:Har man det ansvaret, har man alla de tre bitarna, så kan man också driva riktig utveckling någonstans. Så det var ett önskemål från min sida och ett förtroende jag fick att ta den rollen under uppbyggnaden. Då har man också den här möjligheten att faktiskt göra förändringar, rekrytera rätt folk, sätta upp vårdprogram, styra verksamheten. Då är förutsättningarna för att lyckas bra mycket bättre. Jag tror att vi missar att våra chefer I vården är de som alltid ska leda själva förändring och förbättringsarbetet.
Patrik:Annars blir det inte av.
Lisbeth:Nej, jag delar helt I det här. Jag tyckte att det var viktigt med din reflektion. För jag tänker att om man står kvar där som chef och har medarbetare och ekonomi, men har outsourcat utvecklingen till någon annan så är det svårt att bli tydlig I sitt ledarskap. För ledarskap handlar för mig ju alltid om riktning. Men sen måste ju resurser, både medarbetare och pengar hänga ihop med den utveckling man vill göra.
Lisbeth:Jag tror att det finns någonting för oss att tänka på och med det inte sagt att man inte behöver stödresurser för utveckling.
Patrik:De behövs. De behövs verkligen. Duktiga controller som kan stötta NHL-personer, andra utvecklare. Alla de bitarna måste ju också finnas på plats. Men vem som äger projektet måste vara väldigt tydligt.
Lisbeth:Just det. Hur ser din relation till omställningen till nära vård ut?
Patrik:Ja, jag kan säga att själva Nära vårdkonceptet är jag kanske inte så inläst på det som jag borde vara. Det kan vara för att jag mest har rört mig inom specialistvården. Däremot kom jag tidigt I kontakt med det där jag drev ett SKL-finansierat projekt 2010-tvåtusen tretton där vi byggde upp det första sjukhusövergripande cancerrehabiliteringsteamet I Region Halland. Då var det väl ungefär samtidigt som man gjorde en större utredning kring primärvården och nära vård, tror jag det hette. Stjärenstedt, vårdväl som fick vård.
Patrik:Effektiv vård hette den. Den läste jag en hel del på och kände igen mig väldigt mycket I, för det var ju det vi jobbade med. Jag kommer ju då från specialistvårdsperspektivet I det här kanske och jag minns redan under min PTP-tjänstgöring inom vuxenpsykiatrin så pratade vi väldigt mycket om hur ska vi kunna tillgängliggöra oss mer? Hur ska vi kunna koppla ihop oss med primärvården? För vi såg ju de här stora behoven och hade I Region Halland var det då om hur man skulle kunna på något sätt komma ut som specialistpsykiatri och finnas närmare I verksamheterna.
Patrik:Alltså primärvårdsverksamheterna och den här närheten. Det är under att PTPO hinner man inte med så mycket, men jag fick göra en del som jag kände var I den riktningen och att jag handledde boendestödjare, kommunens boendestödjare som PTP-psykologiskt specialist tycker jag att det var ju enormt givande För då kom man liksom närmare på ett annat sätt och man såg hur saker hängde upp. Och kunde också finnas med som ett konsultativt stöd och stötta. Det var fantastiskt roligt.
Lisbeth:Oj, kom det sig? Var det en egen
Patrik:eller? Ja, det vet jag inte om jag minns rätt. Under hela min studietid när jag läste ett psykolog I Uppsala så saknade jag ju Jag hade pluggat lite för mycket roliga grejer innan, nog för att psykologprogrammet var väldigt roligt också. Men jag saknade typ tre års studiemedel så jag var tvungen att börja jobba under hela studietiden och då jobbade jag inom psykiatrin med skötare inom rättspsykiatri och år på natten. Då kom man ju väldigt nära personer med behov av stöd utifrån sin psykiska ohälsa.
Patrik:Det var ju enormt Jag tyckte det var ett väldigt, väldigt roligt jobb och det betydde att jag också kunde relatera väldigt mycket till boendestödjarna och deras uppdrag och deras roll. Jag har själv jobbat I sån här verksamhet också. Vad hette det? Spindeln hette det, där det var människor som har dubbeldiagnoser, alltså både en psykisk ohälsa och ett missbruk, där vi åkte hem till dem och stöttade och hade också ett dagcenter. Jag kände att med min då nyvunna psykologkompetens kunde jag också gifta ihop de där erfarenheterna och ge ett bra och relevant stöd till boendestödjare I det här fallet.
Patrik:Det
Lisbeth:låter ju fantastiskt värdeskapande måste jag säga. Sen får jag väl också säga åt dig att jag tycker att det du gör och det ni gör med digital cancerrehabilitering är en utmärkt beskrivning av nära vård. Mer personcentrerat, mer sammanhållet, mer proaktivt samskapat och med nya verktyg och arbetssätt. Så att känn dig hemma I konceptet.
Patrik:Ja men det gör jag. Jag tror att det är ju det som är lite nyckeln. Alltså att om vi ska bygga en digital vårdmodell eller e-vårdsmodell så tror jag att specialistvården måste ta en tydlig plats I den och vara väldigt tillgänglig för och en del utav den nära vården. De här digitala lösningarna ger oss den möjligheten på ett helt annat sätt. Det är en annan form av tillgänglighet vi pratar om.
Patrik:Verkligen.
Lisbeth:Berätta! Berätta om mitt arbete med digital cancerrehabilitering.
Patrik:Vi fick ju då den här chansen och förtroendet och stödet från Region Skåne. Ganska omfattande stöd ändå. Tiomiljoner på två år ungefär. För att bygga upp med bas den lilla cancerrehabiliteringsmottagningen som vi hade I Helsingborg som är en del av Ängelholms sjukhus. Det var en väldigt, väldigt liten verksamhet med två till tre anställda och vi kunde inte jobba riktigt teambaserat.
Patrik:För Med två, tre resurser så kan du inte ett helt team, utan en var utspridd på att vi hade fem och tio procent här och där på konsultbasis och försökte ett konsultativt team. Men vi hade väldigt goda erfarenheter av en snabb omställning vi gjorde under pandemin. Redan våren tvåtusen tjugo så kunde vi erbjuda våra gruppbehandlingar digitalt och vara digitalt tillgängliga för våra patienter. Vilket var för vår del underbart, för vi hade efterfrågat den möjligheten ett bra tag innan dess. Men på något sätt öppnade ju pandemin, de möjligheterna för oss.
Patrik:Innan dess fick man bara nej, nej, nej på mycket I min erfarenhet. Det går inte och så kan man inte göra. Man har inte tagit sig an utmaningen ordentligt skulle jag säga, men helt plötsligt blir man tvungen. Inom rehabiliteringen hade det väldigt tufft. Självklart måste man ju prioritera den livräddande vården och sen smittskydd, vilket gjorde att de första signalerna vi fick var ju att Nej, ni får inte träffa era patienter.
Lisbeth:Nähä,
Patrik:vad ska vi göra då? Men vi då ställde frågan, kan vi försöka träffa dem digitalt? Så hade man I stort sett ett frikort, kan vi väl säga nu. Det hade väl de flesta regionerna. Plan ni av att lösa det, lös det på bästa möjliga sätt.
Patrik:Det gjorde vi och det gick väldigt bra, så vi till och med ökade vår produktion och vår tillgänglighet under pandemin. Träffade fler och kunde fler kontakter både individuellt och I grupp. De gjorde ett fantastiskt arbete, mina kollegor. Det där ville vi spinna vidare på. Samtidigt som vi såg tyvärr att vi hade mycket kollegor och andra verksamheter som hade testat på det här, som så fort man fick chansen pustade ut och backade tillbaks.
Patrik:Vilket vi tyckte var lite märkligt, för vi hade ju inte bara det att vi kunde öka vår produktion. En del I den här produktionsökningen var ju att vi hade mycket högre närvaro I våra gruppbehandlingar. Redan innan pandemin har du folk som är under behandling, har fartyg, alltså cancerrelaterad trötthet och matthet, Har svårt att få livspusslet med antingen massa cancerbehandlingar eller att du är ute I andra änden av den tunneln. Och försöker komma tillbaka till jobbet och försöka komma tillbaka till familjelivet och livet I allmänhet och dessutom ska massa kontakter med rehabilitering då. Då blir det ju att man inte får ihop det alltid eller att man måste ställa in på grund av att man är lätt förkyld eller att man är infektionskänslig eller bara inte orkar ta sig hela biten.
Patrik:Vi såg ju att vi hade etthundra procent närvaro under den här perioden. Så vi tänkte någonstans att här har vi någonting på gång och skriva ihop den här ansökan om att få göra det här I mycket större skala och att få göra det tillgängligt för hela Region Skåne. Det ska inte vara beroende av var man bor, utan att tillgängligheten handlar om att teamet kommer till dig. Att vi då får ihop hela teamet så vi har alla professioner på minst halvtid. Nu är det tretton medarbetare I den här verksamheten.
Patrik:Och ett fullt interdisciplinärt team. Och att vi också gör upp lite Vi tillhör rehabiliteringsmedicin. Där till exempel specialiserad smärtrehabilitering, slutenvårdsrehabilitering och många såna insatser utförs, dagrehabilitering. Om vi nånstans ska utmana vår eget skrå eller vår egen verksamhet lite så är det man ska gå igenom. Det är många heldagar på plats och alla ska lika mycket grupp med psykolog och lika mycket träning med fysioterapeut och lika mycket av allt.
Patrik:Och där kände vi samtidigt att det här var inte riktigt personcentrerat kanske. Vi tänker att det blir både mer tillgängligt, personcentrerat och kanske till och med högre kvalitet om vi kan skräddarsy ditt rehabiliteringsprogram specifikt utifrån dina behov. Du kanske inte behöver träffa någon psykolog, du kanske behöver mycket kontakt med en sexolog istället. Du kanske behöver träna för att hantera din psykiska ohälsa på bästa möjliga sätt. Det där kan vi hitta tillsammans genom en bra bedömningsprocess med hela teamet men sen skräddarsy vi själva programmet.
Patrik:Och också att vi där identifierar att alla behöver inte det på en avancerad nivå heller, det som kommer av själva rehabiliteringsplanen sen. Utan vissa kan majoriteten faktiskt utföras med ganska enkla insatser inom primärvård. Alltså att man kan sin fysioterapeut och en arbetsterapeut och kanske en kurator på vårdcentralen nära sig och då ska man inte behöva slänga in till sjukhuset eller kontakt med hela det här teamet, utan då är vår roll att formulera en bra rehabiliteringsplan, hitta en bra, aktiv samverkan med primärvården och cancervården här så vi blir lite den här bryggan mellan. Så det vi började med var att snickra ihop ett bra vårdprogram, alltså sätta utifrån klassisk rehabiliteringsmetodik, ett uppstyrt tydligt vårdprogram som tar med alla de här delarna.
Lisbeth:Och som också tillåter personcentreringen för jag tänkte vad är det annars som styr in oss I det här 1 size fishal? Är det vårt sätt att tänka? Är det våra standarder eller vad är det som gör att vi så maskinellt på något sätt ser på
Patrik:vår webbplats? Nu ska jag inte säga att det är så exakt överallt och I allt, men jag tror det är dels vårt behov av att organisera oss. Vi är lättare att organisera, om vi har fasta scheman, åtta patienter kommer och de kommer på de här tiderna, Vi synkar det och sen så är det liksom det här passar vår organisation. Det är väldigt lätt för oss att resursplanera och vi vet hur många patienter vi kan ta per år, hur många som går igenom programmen, men varje gång de kommer och inte riktigt passar in I den mallen, behöver en tolk eller har något annat som avviker, då blir det svårt. Sen så är det ju också att vi pratar mycket om evidensbaserad vård.
Patrik:Ganska ofta bedriver vi våra kvalitetsregister och vår forskning mycket på de här standardiserade programmen, för de passar väldigt bra I ett forskningsprojekt. För då tar man och så går patienten igenom det programmet och så har vi en jämförelsogrupp som oftast inte får någonting alls och sen så hittar vi vår evidens där, men oj, det var jättebra att gå I den här gruppen. Samtidigt så har ju alla delarna som vi sätter ihop I vårt rehabiliteringsprogram det individuella, allt det är evidensbaserat. Vad byggs det för sig? Så det är inte så att vi på något sätt säger att vi behöver inte bedriva eller kasta bort evidensen.
Patrik:Men när saker sedan ska omsättas I faktiskt vård, Då behöver vi bryta upp mycket av det här som är så standardiserat I forskning för det passar inte den enskilda individen.
Lisbeth:Det låter så självklart tycker jag när du säger det. Jag tänker två saker. Dels tänker jag precis det vi var inne på, hur viktigt det är att en ledarroll. Att man på något sätt kan skapa trygghet I en grupp. Att det här faktiskt går att förena, det går att personcentrerad och ändå ge en evidensbaserad vård.
Lisbeth:Men sen tänker jag också på det här med hur Det kanske är en fördom för mig att just det som handlar om vår psykiska hälsa att vi har fördomar om att det passar bättre I det fysiska mötet. Har du mött det?
Patrik:Ja, det har vi mött. Jag tror nog faktiskt att vi har mött det ännu mer kring det Fysioterapeuens insats. Att behovet av att verkligen klämma och känna skulle vara större. Vad gäller just behandling av psykisk ohälsa så har vi en lång tradition I Sverige nu och väldigt god forskning och evidens på möjligheten att bedriva I KBT till exempel, att bedriva bra solid psykologisk behandling över video, över behandling moduler, chattar. Så det skulle jag säga att den psykologiska behandlingen är väl snarare en föregångare där.
Patrik:Det kanske man skulle lägga till här, alltså att även om hela Cancerrehabiliteringskononlines rehabiliteringsprocess är helt digital så utesluter ju inte det fysiska besök. Men de görs inte hos oss. Vi söker från första början aktiv samverkan med antingen primärvård, lite beroende på var man är I sin cancerresa, eller cancervårdsprocessen. Att man påbörjar en rehabiliteringsprocess gör ju inte att det grundläggande behovet av vård och omvårdnad och basal medicinsk vård försvinner. Men det ansvaret vilar ju antingen I cancervårdsteamet eller hos primärvården, oftast hos båda lite beroende på vad det är.
Patrik:Behöver du då fysiskt träffa en fysioterapeut, ja men då aktiverar vi det på vårdcentralen och kopplar in teamet som det breda stödet som också är specialiserat på just cancer och cancerrehabilitering. Så vi kallar det någon form av omvänd tillgänglighet, alltså att vi tillgängligar hela teamets, det interdisciplinära teamets kompetens till den enskilda utövaren eller teamet I primärvård eller kommunal hälso och sjukvård, hemsjukvården till exempel eller till våra kollegor I cancervården. Ehab tar ju inte över helheten liksom.
Lisbeth:Men hur har ni fått ihop? För det är ju väldigt mycket det nära vård handlar om. Det är ju att göra det så bra som möjligt I de här mellanrummen eller täta dem. För då är det ju inte bara att ni ska vara på bollen, ni ska vilja göra det här som finns på din enhet utan man ska också få dem som räcker upp handen I primärvården och säger det här verkar bra och det här vill vi jobba tillsammans kring. Hur har du gjort det?
Patrik:Vi har ju en klar fördel I Region Skåne av att vi har en riktlinje för cancerrehabilitering inom primärvården. En ganska tydlig sådan. Den heter AKO-rikt linjer för det rör både privata utövare och offentliga utövare. Den är ju tydlig om att det basala cancerrehabiliteringansvaret vilar I primärvården som allt basalt rehabiliteringsansvar. Den viljan är ju redan tydligt uttryckt där, upplever jag.
Patrik:Och då handlar det mycket om struktur, tillgänglighet och vilja att kommunicera. Och det har vi ju byggt in då I vårt vårdprogram. Så fort vi tar emot, alltså redan på remissstadiet, så även om du kommer I kontakt med oss genom egen vårdbegäraren, alltså en egen remiss, eller om det är en remiss som ställts till oss så efterfrågar vi namngiven aktiv samverkansbart redan där. Det är ju ett remisskrav vart vi ska kunna vända oss. Och så fort vi inleder vår kartläggning och vår bedömning så går det ut ett, nu blir det väldigt detaljerat kanske, men en remiss för kännedom där vi tydligt beskriver hur teamet jobbar I sin cancerrehabiliteringsprocess, hur rehabiliteringsplanen upprättas, hur vi ser på att den här aktiva samverkan ska fungera och vad vi kommer koppla ut.
Patrik:Redan där går det ett tydligt meddelande till vårdcentralen eller cancervårdsteamet. Och sen har vi med det. Hittills Allt jag har hört är att det har fungerat väldigt bra och att det är positivt. Från patienterna så rapporterar man tydligt att nu blev min vård sammanhängande på nåt sätt. Det är mycket som blir tydliggjort där.
Patrik:För det är ju som sådan som om du tänker dig en rehabiliteringsprocess har alltid ett start och ett slut. Det är en tidsbegränsad process Det är ju jättemycket som vi kan upptäcka I en sån process I vår kartläggning, till exempel om man behöver depressionsbehandling och farmakologisk behandling för den. Är det ju uppföljning Det kan ju vara årsvis uppföljning på en sådan. Den ska ju då inte initieras. Själva den farmakologiska behandlingen ska inte ske inom rehabiliteringen.
Patrik:Utan den ska ju ske där man ska följa upp den, alltså I primärvården vanligtvis. Men det betyder inte att man ska lämpa över patienten på primärvården om det är en helt helt komplext sammansatt bild av rehabiliteringsbehov, utan då behövs det interdisciplinära teamet. Då kommunicerar vi över behovet av depressionsbehandling och samtidigt beskriver de andra delarna vi gör I rehabplanen och de insatserna som pågår samtidigt. Sen med den rehabiliteringsperioden är klar så lämnar vi över en uppdaterad rehabiliteringsplan med önskemål om fortsatt rehabilitering som är tydligt beskriven, Under hela den fasen som kan vara tre-sex månader efter att rehabiliteringsprogrammet hos oss är avslutat så finns teamet fortfarande kvar, Både för att följa upp patienten och se att saker har kommit igång som planerat, men också som en stödresurs till de vårdgivare som har tagit vidare I rekryteringsprocessensplanen, till exempel primärvården.
Lisbeth:I det här teamet, vad finns det för kompetenser där?
Patrik:Har fysioterapeut, arbetsterapeut, dietist, psykolog, kurator, sexolog, läkare Har jag glömt nån nu? Hur man har kommit upp I?
Lisbeth:Ni servar, det är hela Region Skåne som är I er på något sätt?
Patrik:Ja, hela Region Skåne. Jag vet inte om man får säga att man har en specifik yta. Vi är finansierade av Region Skåne och vi jobbar för Region Skåne. Men sen har vi ju också fritt vårdsökande I Sverige, så det är ju någonting som vi har märkt nu, att nu kommer det in egen vårdbegäran från en annan region. Hur hanterar vi den?
Patrik:Hur kopplar vi ihop oss I aktiv samverkan med en vårdcentral I en annan del av landet? Kommer det bli en utmaning eller inte? Vi har ju väl, om vi kollar på lagstiftning, inte rätt att neka en patient om det inte är tydligt remiss krav från den regionen. Går jag in på SKR:s sida med de här vad det gäller remisskrav så kan jag tolka att det är I stort sett bara I region Stockholm som har remisskrav för avancerad cancerrehabilitering. Och även om du har en remiss till avancerad cancerrehabilitering så har du ju rätt att söka den vården vad du vill I Sverige.
Patrik:Så har vi förstått det. Så ja, vi är av och för Region Skåne, men I första hand är vi ju för patienter eller personer med avancerade behov av rehabilitering efter cancer.
Lisbeth:Hur ser ett dinflöde ut? Hur många kommer vi I egen vårdbegäran? Har du någon bild av det?
Patrik:Ja, jag skulle säga att det är väl ungefär en tredjedel som kommer. Vi gjorde precis en sammanställning för vi har slutrapporterat själva Digital-projektet. Då har vi varit I drift från mars förra året. Under tvåtusen tjugotre tror jag det var egenvårdsremisser av totalt etthundra, okej, det var lite lägre kanske. Tjugo procent nånstans.
Lisbeth:Just det. Vad är utfallet? Vilka parametrar är det här väldigt lyckosamma I ert sätt att jobba? Vad säger patienterna? Vad säger professionerna?
Lisbeth:Ja
Patrik:patienterna, det är ju det vi har kunnat rapportera på hittills, EU-nöjdhet, alltså upplevelsen. Den är nästan lite skrämmande I hur positiv den är. Det känns som att såväl kan man inte riktigt lyckas, men folk är väldigt, väldigt nöjda med den vård och rehabiliteringen de har fått. Detta trots att vi har ett semi dysfunktionellt mötesverktyg för våra digitala möten. Det har inte riktigt levt upp till och levererat vad som önskades, så det har varit en liten störfaktor I det där och det försenade också vår vår start till stor del.
Patrik:Men Sverige personer är ändå väldigt nöjda och de är väldigt nöjda. Det är just den här den här tillgängligheten och den här närheten och viljan från teamet att flexibelt följa och anpassa sig till patientens behov. Det är det som slår igenom väldigt tydligt. Sen jobbar vi också väldigt strukturerat med att vi gör skattningar inför bedömningen på hälsorelaterad livskvalitet kopplat till cancer och cancersjukdom och någonting som heter psykologiskt välbefinnande, välmåendeskalan. Det är våra utvärderingsparamet och de mäter vi ju vid alla de här processtegen också.
Patrik:Så Till efter sommaren kommer vi också kunna rapportera på faktiskt utfall, på tydliga utfallsmått vad gäller har vi också påverkat måendet hos de här individerna. För de ska ju kanske inte bara vara nöjda med det stöd och den uppmärksamhet de fått. Det är ju väldigt bra att man är I det, men man vill ju också se resultat I högre grad av funktioner och delaktighet.
Lisbeth:Du fick gissa? Du har ju träffat de här personerna, om du får gissa?
Patrik:Tror jag nog det har gått hyfsat bra. Rehabilitering handlar ju om att få folk att komma tillbaka till livet och det livet som de bästa möjliga sätt de kan leva I idag. Det är
Lisbeth:en fin beskrivning också av rehabilitering, vad det faktiskt handlar om. Jag tänker när du beskriver så känns det så lätt. Det känns som det var ju en lätt resa det här och ändå gör ni någonting som är så nytt på många sätt. Har det varit något som har varit svårt? Var har de här motståndarna legat?
Patrik:Jag berättar ju att tekniken kan ju vara en jätteutmaning. Det blir ju lite komplicerat när man ska ansluta säkert och e-legitimationsinlogg och dessutom folk som sitter I väldigt olika it-miljöer kopplar upp hemifrån och sånt I en bra gruppbehandling och det blir ju väldigt, väldigt känsligt. Om en person har störningar så stödjer ju helheten någonstans, så det är ju en utmaning som vi fått brottas att jobba med. Sen skulle jag säga att den andra stora utmaningen är nog fördomar, väldigt mycket. Nu är det bra inflöde på remisser, men det har ju tagit ett tag.
Patrik:Och det tar ett tag innan kollegorna runt omkring I Region Skåne verkligen nyttjar och remitterar till den här verksamheten. Dels handlar det om hur transrehabiliteringen överlag fungerar, att vi är generellt för dåliga på att kartlägga och skatta cancerpatienters behov av rehabilitering. Det är någonting vi jobbar väldigt aktivt med I Region Skåne. Det här upprättandet och rehabiliteringsplaner där man tydligt identifierat att här behöver vi koppla in ett interdisciplinärt team. Men sen så har det också handlat mycket om att man på något sätt så nedvärderas den digitala vården mycket.
Patrik:Dels I våra ersättningsmodeller. Skulle du träffa vårt team fysiskt och få det här fantastiska bemötandet och omhändertagandet så ersätts det med fyra gånger så mycket som om du träffar dem digitalt av någon anledning. Nu lever vi ju inte under under ett system där vi ersätts utifrån produktion än. Men det kan jag tycka är lite märkligt.
Lisbeth:Hur menar du då att det är så, men det är ändå inte
Patrik:så? Nu har vi en ramfinansiering. Vi har en pott och vi ska kunna ta emot ett visst antal patienter per år utifrån det. Det är vår egen produktionsberäkning som ligger till grund för det. Men om det skulle vara ett system där du ersätts per insats så skulle det en väldigt, väldigt tydlig effekt om samma insats ger bara en bråkdel.
Patrik:Jag ser också hur det skulle bli väldigt tydligt om vi till exempel tar emot någon som kommer från andra sidan läsgränsen. Hade de rest ner till oss och träffar teamet så är det fyra gånger så högt som om vi gör samma insats I samma tid och med samma medverkande fast genom en sån här kanal där vi möter varandra över videolänk. Det är I sig intressant. Men sen så är det också att många patienter säger att det här är nog inte för dig. Det här klarar inte du av.
Patrik:Du har haft en hjärntumör till exempel, eller du har svårt att koncentrera och fokusera. Det är inte för dig. Vi har haft patienter som har berättat att de har blivit bemötta av så och sedan ändå sökt med egen vårdbegäran och sagt att det här passar ju mig perfekt. Här kan jag ansluta på hemmet. Jag har inte den här utmattande ställtiden med resa och vänta I väntrum och hitta på stora sjukhus och allt det här krånglet som är runtomkring för att träffa någon I tjugo eller trettio minuter och sen allting på vägen hem.
Patrik:Ni har kunnat träffa mig två gånger samma dag, en gång på förmiddagen och en på eftermiddagen och göra det I korta sjok, därför att det var det jag behövde. Man missar finns saker som blir bra mycket enklare när vi använder de här verktygen och ser inte helheten. Det är för att vi tänker inte in våra insatser I personers liv och vardag där de ska fungera. Det är en sån fördom. Och sen också att det inte går att göra lika bra till samma kvalitet om man gör det digitalt.
Patrik:Den diskussionen finns ju inte längre skulle jag säga inom psykologisk behandling till exempel. Men när vi tänker fysioterapi och arbetsterapeutenens insats, då är det ju ganska vanlig. Då kan jag fråga mig: Okej, du kan ju komma till arbetsterapeuten och du kan gå in I det här rummet. Visst, vi kanske inte har tillgång till vävstolar och annat digitalt. Å andra sidan så är det väldigt lätt för våra arbetsterapeuter att vara med dig på arbetsplatsen och se hur den miljön där du ska få det att funka eller hemma I köket är och att du bjuder med och tar med dig din chef eller din närmsta arbetsledare I en dialog och ett samtal där vi kan prata om aktivitetsbalans och vi kan prata om hur man ska på bästa sätt anpassa arbetsplatsen.
Patrik:Din fysioterapeut kan följa med till ditt vanliga medlem till din fysioterapeut på din vårdcentral beroende på var du befinner dig I processen. Man tänker inte på de här möjligheterna som det öppnar upp. Att få ihop ett samverkansmöte kring en patient om vi använder de här Ja, du får ju aldrig med dig läkaren för specialistvården och läkaren för vårdcentralen och Försäkringskassan I samma möte på samma plats. Men använder vi de digitala möjligheterna så kan vi göra mycket.
Lisbeth:Du pratade om det här med att känna sig tekniktrygg. Erbjuder ni någon typ av kunskapspåfyllnad till patienterna eller behövs inte det?
Patrik:Det behövs. Särskilt I och med att de behöver lära känna och tackla ett nytt verktyg som inte är det de använder till vardags när de träffar sina barn, barnbarn, vänner eller I jobbet. Så vi inleder starten på vår rehabiliteringsprocess I ett telefonsamtal där vi går igenom och beskriver det här och sedan har man möjligheten att boka upp för en testuppkoppling och där vi går igenom vilka verktyg vi kommer använda under rehab processens gång. Vi har ju också hunnit under den här perioden utvecklat nya grejer. Vi har till exempel en interaktiv rehabiliteringsplan som både vårdgivare och personen själv kan jobba I löpande och samtidigt.
Patrik:Ja, den är fantastisk. Den finns I vårt Och den är ju öppen då, så du kan sätta nya mål, du kan utvärdera mål, vi gör e-här-bedömningen tillsammans. Men sådana saker behöver man ju lära känna och klämma på lite under resans gång. Så det ingår ju I teamet och det kliniska arbetet att också prata om verktygen vi använder.
Lisbeth:Jag tänker, det här är cancerrehabilitering men det finns ju så många andra ohälsotillstånd som inte just är cancer. Det här måste väl gå att göra på andra områden?
Patrik:Absolut. Vi har ju pratat mycket om detta I teamet och med teamet. Jag tror inte det finns någon medarbetare där som inte skulle vara beredd att stryka ordet cancer imorgon. I vårt perspektiv jobbar vi med rehabiliteringsmetodik. Det är där vi hör hemma.
Patrik:Vi tillhör rehabiliteringsmedicin. Det här skulle inte se det minsta annorlunda ut om det här hade varit inom reumatologin eller om det hade varit kronisk smärta eller långvarig smärta eller liknande, utan själva processen så kanske man får anpassa, men oftast handlar mer om anpassningar för individen än för diagnosen. Det är ju individen någonstans som ska förhålla sig till att komma tillbaka till sitt liv utifrån en långvarig eller allvarlig sjukdom och hur det har påverkat funktionsförmågan och möjlighet till aktivitet och delaktighet.
Lisbeth:Du säger att ni I teamet ser det, men känner du att här finns det inte en mognad ännu? När vi pratar om nära vård så säger vi att vi har kommit mycket I fasen där vi börjar väldigt många fina, bra, innovativa arbetssätt. Och då behöver vi också se till att fler får dem till del. Det är på något sätt någon etik I det tycker jag. Att vet vi att kan göra det här på ett bra sätt då måste vi också ta ansvar för att sprida det brett.
Lisbeth:Hur tänker du kring det?
Patrik:Håller helt och hållet med dig där. Det har jag kanske svårt och absolut inte mandat att få tala för hela Region Skåne hur man tar vidare vår slutrapport och våra lärdomar. Men jag kan ju tala för Ängelholms sjukhus. Vi ser ju redan nu på dels hur vi ska kunna sprida det inom rehabiliteringsmedicin, Men också så vet jag att vi har ett fantastiskt fint projekt som har pågått I flera år där medicinmottagningarna jobbar med ett mer personcentrerat arbetssätt som direkt spelar in till det här, där man bedömer patientens egenvårdsförmåga och möter den utifrån det och stöttar utifrån det. Det.
Patrik:Vi har redan många sådana saker igång och nu är ju sjukhuset igång och anställer en ny, nära vård, koordinator eller samordnare, vår. Då anställer vi den tillsammans med kommunen. Ängelholms kommun och Ängelholms sjukhus kommer att göra en samrekrytering där. Vi har ju de här öppna husen som vi har haft, där vi har mött kommunernas vård och omsorgsteam och primärvården har vi också haft såna med. Så jag tänker att det här ska vi absolut ta vidare.
Patrik:Jag ser framför mig bilden av Jag vet att kollegorna på Region Själland har kommit ganska långt till utveckling av det de kallar e-hospitalet. Alltså det är e-sjukhuset någonstans. Väldigt basalt I den modellen är just att skapa den här tillgängligheten genom distansmonitorering, videosmäkter. Det finns mycket vi kan plotta in I de här digitala processerna, men framför allt så handlar det ju om att göra oss tillgängliga för varandra mellan de här tre vårdhuvudmännen, om vi ska kalla det det. Specialistvården, primärvården och kommunen.
Patrik:Jag tror att förutsättningarna är ju någonstans fantastiska för det.
Lisbeth:För jag tänker ju ändå att digitalisering är ju också någon typ av jämlikhet och demokrati reform. För det tyckte jag att jag såg I ett mer administrativt uppdrag som jag har. Vad hände när pandemin kom? Antingen kan man stänga ner allt stöd man har eller så gör man det digitalt. Och hur många mer som har möjlighet att delta.
Lisbeth:Och då tänker jag ju också vårdformer där vi inte kommer att samma kompetensspridd över hela landet. Jag bor ju själv I Norrbotten I andra änden av Sverige. Jag tänker att jag kan bara se möjligheter I att vi vågar ta det digitala språnget fullt ut. Men om du får blicka framåt nu, om du tänker vad ser du I kikaren framåt och vad skulle du om du får vara lite visionär vilja se den där kikaren?
Patrik:Två saker. Jag tänker att Cancerrehabilitering I Skåne online är en fantastisk verksamhet. Om jag då ska förhålla mig till cancerrehabilitering så ser jag inte att det skulle vara den ideala lösningen att vi skalar upp den och blir hela landets digitala cancerrehabilitering. Det tror jag inte hade varit den bästa vägen, utan jag tänker att vi behöver bygga det här kanske nordbaserat. Vi skulle vilja åtminstone fem sådana verksamheter till som vi kan koppla ihop oss med.
Patrik:Och tillsammans börja samverka över regiongränserna också. Tappar vi en viktig kompetens så kanske eller Norrlandsteamet kan hjälpa oss med det och vice versa. Är det överbelastning någonstans? Ja, då kan ett annat team gå in. Vi skulle bygga nätverk som stöttar det här och då skulle vi ju tillsammans kunna stötta primärvård, cancervård, generellt över hela landet.
Patrik:Så tror jag att vi ska tänka både regionalt och nationellt. Det här har ju varit ett halvtidsprojekt för mig. Jag har också jobbat med osteoporosprocessen, där vi har sett att bara regionalt så finns det enorma olikheter I hur det funkar och flödet. Någonstans vill vi gå mot en mer proaktiv personcentrerad vård där vi fångar kanske folk innan de bryter sig första gången. Och de sjuttio procent som inte fångas upp av frakturkedjan, då kanske vi får tänka att vi får bygga ett center där den här kompetensen finns och där det finns något ansvar, men sen koppla in sig I och stötta alla verksamheter I hela regionen.
Patrik:Jag tror att vi har lärt oss mycket kring det här att ett starkt center män som jobbar väldigt mycket med aktiv samverkan. Det tror jag att vi kan tillämpa I många fler vårdprocesser.
Lisbeth:Himla spännande. Nu vet jag att du är på väg, du ska åka med ett flyg för du är också med I att se om vi kan få spridning kring de här tankarna även på ett europeiskt plan. Berätta bara kort.
Patrik:Idag är jag på väg till Litauen. Digikär har också kommit med I ett internationellt konsortium. En utav EU:s regionalfonder InterAIK South Baltic. Vi håller på med att ta fram en modell för hur man ska kunna implementera det här på enhetsnivå eller mottagningsnivå på åtta olika sjukhus runt omkring I Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och här också I Sverige. Så här går vi in och stöttar kollegor på ett annat sjukhus I att komma igång med att bedriva delar av digital cancerrehabilitering, den fysioteraterapeutiska interventionen genom digitala verktyg.
Patrik:Det är väldigt spännande att få möta helt andra sjukvårdssystem, helt andra förutsättningar, helt annan inställning till digitalisering. Så jag jobbar mycket på implementeringssidan. Vi som ska bygga modellen är jag med och leder tillsammans med ett tyskt gäng. Väldigt kul.
Lisbeth:Vilket värde du får vara med och skapa, fantastiskt. Jag är så glad att du tog den här tiden att vara med I den här vårdpodden. Jag vill ju avsluta som vanligt med frågan: Vad är nära för dig?
Patrik:Nära är en känsla. Att man känner att man relaterar till något. Att man blir sedd på något sätt. Man ser att bli sedd, då är det nära. Så det är inte en fysisk närhet alltid.
Patrik:Några av mina närmsta kompisar träffar jag kanske inte så många en gång på år. Jag känner ändå en närhet för jag vet att de finns där. De lyfter telefonen eller svarar på meddelandet om jag hör av mig. Jag tror att det är den känslan vi behöver sprida från våra vårdprocesser också, att om jag behöver dem då finns de där.
Lisbeth:Stort tack för att du var med Patrik och varmt lycka till med alla dina uppdrag och visioner. Tack.
Patrik:Tack så mycket.