Subscribe
Share
Share
Embed
I detta podavsnitt, från Montessoridagen i Borås, delar erfarna pedagoger med sig av sin passion för Montessoripedagogiken. Kerstin Signert och Marie Rydberg berättar om en undervisningsfilosofi där observation av barnet, självständigt lärande och respekt för individuella skillnader står i centrum. Tillsammans med Bodil diskuterar de hur denna pedagogik står sig i dagens skolsystem och varför den fortfarande är relevant.
Creators & Guests
What is Uppdrag kunskap?
I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Så fint att kunskap finns!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.
Uppdrag kunskap
Jonas:Kära lyssnare, varmt välkomna till Uppdrag Kunskap Podcast. Idag är vi I Borås på Montessoridagen. Varmt välkommen, Bodil! Tack! Och extra varmt välkomna till Kerstin Sigenut och Marie Rydberg.
Jonas:Varmt välkomna! Som sagt så är vi I Borås, Bodil du har föreläst. För personal kan ni berätta för mig, vilka var det som var här idag?
Marie:Vi representerade tolv skolor I Sverige med tvåhundrafemtio pedagoger som lyssnade. Inspirationstal. Ja, ge dem liksom ny energi till att fortsätta och tro på det de håller på med.
Jonas:Just det. Vi måste ju börja med att få reda på vilka ni är tänker jag. Ska vi börja med dig Kerstin? Vem är du?
Kerstin:Jag är ju Montessorielärare, lågstadielärare från början och sedan Montessorielärare och har arbetat väldigt många år och arbetat med lärarutbildning på Pedagogen I Göteborg och jobbat också med Montessoriutbildningar där och så har jag disputerat med doktorsavhandling om sinnesträningen I Montessori skola. Jag håller på ganska mycket med Montessoriepedagogik. Och
Jonas:du befinner dig I Göteborg?
Kerstin:Ja,
Marie:jag började också som mellanstadielärare. Och sen utbildade jag mig till högstadielärare. Men var så kritisk mot vårt skolsystem redan då. Nu är vi på 70-80 talet och fick barn och fick lite panik för jag hade hoppat av skolvärlden. Inte på grund av eleverna som många trodde av disciplinära skäl, tvärtom.
Marie:Jag var fascinerad av att de accepterade att få matematik som jag hade bland annat I förtiofem minuter och sedan Stopp, stopp! Om de hade kommit igång. Nu skulle ni ju svenska I förtiofem minuter och så vidare fem till sju gånger om dagen. Så var det någon som tipsade mig om att jag tror den här boken ska du läsa, Barndomens borta. Sen var jag såg på motsvarande.
Marie:Så där satt jag min äldsta dotter och hon var tre år. Och på den vägen är det, då var det en förskola som nu är vi på mitten av åttio talet eller början på åttio talet till och med. Och jag skulle samla in pengar för det fanns ju ingen friskola på mig. Och föräldrar fick jobba jättemycket och sen växte skolan. Så åttionio, nittio utbildade jag mig till Montsori-lärare för att bli rektor på den här skolan.
Marie:Så jag visste vad jag pratade om mer än bara mina egna teorier jag hade läst. Så där blev jag kvar I Göteborgs friskola I en 26-åring när jag pensionerade mig. Men kan inte släppa den här världen så därför är jag kvar I motorsorgevärlden och med I den här, som Kerstin också är, västsvenska motororiet för skolledare. Som varje år ordnade en sån här dag första måndagen I vecka förtiofyra.
Jonas:Just det. Vad var det som triggade dig, Kerstin? Jag upplever det här som att de flesta man har mött här idag varit kall på något vis.
Kerstin:När jag gick på lärarhögskolan I Göteborg så fick jag en gång gå ut och besöka en monttorgeklass I grundskolan. Det var på försök då. Och ja, jag blev helt såld av det. Jag tyckte att det var så fantastiskt att barnen arbetade med olika saker samtidigt. De var så snälla mot varandra.
Kerstin:De hjälpte varandra. Jag hade inte sett det I grundskolan utan det var mer liksom en tävling om någon välte ut ett glas mjölk I bamba säger vi här I Göteborg med matsalen så applåderade man. När jag kom in I det här klassrummet så var det en pojke som välte ut en ask med massa små pärlor som han höll på mig I matten och då slängde sig fyra fem barn ner på golvet och hjälpte honom att plocka det. Och sen började jag intressera mig för Montoripedagogik och läste barndomens gåta. Den som Marie också läste av Maria Montori.
Kerstin:Och sen när jag började jobba sen så försökte jag se om inte jag kunde ta in lite sånt. Sen fick jag en flicka som var helt blind I min klass. Och då kom jag till Tomtebodaskolan I Stockholm och fick möta Montessori sinstränande materiel där och sen började jag mer och mer att förändra mitt arbetssätt I klassrummet för att det skulle gå bättre med Karin som då inte såg och de andra barnen. Och sedan började jag läsa mot historie pedagogik.
Marie:Så jag har hållit på. Ingen
Jonas:väg tillbaka?
Kerstin:Ingen väg tillbaka. För
Jonas:de som inte känner till Monte Sorie. Det är inte så allmänt känt som man skulle vilja. Det återkommer vi till. Berätta ge oss en liten kort kurs I vad går Monte sorge-pedagogiken?
Kerstin:Det är ju till exempel det här med följ barnet. Det handlar om att man observation är viktigt, läraren ska observera barnen, se var de är någonstans I sin egen utveckling. Vad kan de? Vad ska de lära sig nu? Väldigt mycket om vad man kan och vad man ska fortsätta med och låta barnen göra det och låta barnen pröva och misslyckas själva.
Kerstin:Och utan att någon annan säger att de misslyckas utan att de känner efter själva. Hur känns detta? Och så vill man. Vill man hålla på tills man kan?
Marie:Väldigt mycket att bli självständig
Kerstin:och att kunna ta sina egna beslut.
Marie:Jag skulle vilja lägga till att när jag väl hade blivit rektor på den här skolan så växte ju skolan successivt och vi följde barnen även där. Utökade för varje års kull. Så till slut var vi uppe på högstadiet då. Och då ansökte vi om att få stötta ett högstadium utan timplan. Det första motsvarar högstadiet I Sverige Och inga betyg och det fick vi tre år att pröva.
Marie:Det innebar att vi hade väldigt få lektioner, men vi hade arbetsplaner för varje barn individuella. Sen kunde de gå till de ämnena så de kunde hålla på med matematiken en hel dag om de ville. Med de estetiska ämnena och så vidare. Sen var det lärarens ansvar tillsammans med sina elever att följa dem så att de gick igenom grundskolan på ett bra sätt. Men det var att de fick lära sig ett väldigt stort ansvar.
Marie:De samarbetade över åldersgränserna. Så kunde vi komma in I ditt sång så kunde vi sitta från sexan till nian och de hjälpte varandra. Och ett väldigt fint exempel var till exempel en gång så var sjuttio procent av lärarna på högstadiet borta av någon anledning. Så gick jag in till eleverna och sa att ni kan ju ta ansvar och ni har era arbetsplaner så jag litar på er för att om vi tar in vikarier de kommer inte förstå, ni är bättre på det här. Och I två, tre dagar höll det här på och de gjorde det jättebra.
Marie:Så gick jag in och sa att ni har verkligen lyckats, Brita. Så jag har funderat på om vi skulle säga upp några lärare så kan vi ju få lite mer ekonomi för att göra projekt och så vidare. Och då jublade de ju ända tills de förstod att jag kanske menade allvar. Som det är Marie så kan du inte göra. Det är ju de som lär oss att bli så självständiga och ta ansvar.
Jonas:Bodil, vad har du för erfarenhet? Jag vet ju att du har föreläst I olika sammanhang på Montessore. Fyra gånger kanske.
Speaker 4:Ja, alltså jag är ju en sån här konstig människa som att om jag ska hitta något som håller samman mitt yrkesverksamma liv tvärs igenom så har jag till och med skrivit ut det på min hemsida att det som håller ihop mitt liv det är att jag alltid har tyckt om att vara med och peta. Till att det är tvärtom att det är, men peta lite där andra lär sig. Alltså peta kan ju också betyda att man avser från att klippa in det, men att känna att det spelade roll vad jag gjorde I det sammanhanget. Det finns ingenting för mig som är något så fint resultat. Så när jag ser en annan människa som är lycklig över att hon har lärt sig någonting.
Speaker 4:Alltså allt från det lilla barnet som plötsligt sätter ner fötterna I simbassängen och säger: Jag kan simma. När han nyss har kommit på att det bor faktiskt. Så det här underverket skulle vi unna oss lite oftare och då har jag på kännat det sker lite oftare inuti att inte sörja.
Kerstin:Ja alltså det är ju en sak eftersom lärarens uppgift är att observera barnen så är det ju det man ser. Och jag kommer ihåg en gång jag hade en mamma till en flicka på besök och flickan satt på golvet för det gör barnen I Månsarorgskola mycket mattor och har det här materiella. Och så satt hon och hon hade Det var något matteproblem som hon hade lite svårt för. Så hon höll på med det och plötsligt så såg jag nu hon lärt sig och jag blev så himla glad. Så jag sa, när jag såg du?
Kerstin:Sa jag till mamma. Vadå? Ja men hon, nu kan hon, va? Och det hade inte hon sett. Men jag blev ju lycklig och det är precis det som skedde när man gick I klassrummet, att man varje dag så var det något barn som det hände något med och som man blev lycklig för.
Kerstin:Då fattar man varför man vill vara lärare.
Jonas:Är det inte så Jag har en bild av att det är det där ögonblicket som tänder lärarlusten hos alla lärare. Varför man söker sig till yrket. Däremot har man en känsla av att det inte är så man pratar om skolan idag. Man lyssnar på vad föräldrar säger om skolan eller vad lärarna sig själva om skolan. Den traditionella skolan.
Jonas:Alla är påverkade av den tiden vi lever I. Hur är Montessori påverkat av den tiden? Om vi tittar utifrån kunskapsförakt och och den allmänna situationen.
Kerstin:Jag vet inte, men men, det är ju också så här att vi har en skola idag som ska göra så man man. Man ska anteckna, dokumentera. Man ska följa upp. Det är väldigt mycket som Skolverket sätter även på en sådan här skola som Montessoraskolan. Det passar egentligen inte in för att vi behöver vara.
Kerstin:Olika barn behöver olika lång tid för att lära sig saker. Och då kan vi liksom inte sluta med att ett prov. Gemensamt prov. Det funkar ju inte. Och så vill liksom skolan eller ja, det är svårt att en Montesori verksamhet idag.
Kerstin:Man får liksom slåss emot det där. En Montessori verksamhet är också åldersblandad. Och bara det kan ibland vara svårt. Och vi har också väldigt mycket I vår egen ryggrad. Vi har haft skola I Sverige sedan etttusen åttahundraförtiotvå.
Marie:Folk vet precis hur skolan ska vara.
Kerstin:Man ska sitta på rader, man ska vara tyst, man ska vänta in, göra samma sak samtidigt. Det är alla människor vana vid. Och kommer man åt en Montessori skola och en Montessori klass så är det inte på det sättet och då tycker man kanske att det är väldigt konstigt. Kan de verkligen lära sig något här när de får hålla på med så olika saker? Eller många föräldrar kan säga så här.
Kerstin:Men om jag fick välja att göra vad jag ville skulle jag ju aldrig räkna och då blir de oroliga för att barnen inte skulle välja. Barnen får ju välja när de själva känner för det och de känner alltid för det. De trycker inte på. Hade ett barn en gång som började skolan och som sa Åh, vad roligt att komma till skolan. Nu ska jag lära mig läsa.
Kerstin:Hon gjorde bokstäverna. Så kom hon fram till jul ungefär. Då hade hon nog fyra bokstäver kvar I alfabetet. Och då sa hon: Nä, nu orkar inte jag med en enda bokstav till. Nu får jag ta och räkna.
Kerstin:Man blir mätt på det ena och kan alltså fortsätta med det andra och göra det när man känner att man är mogen för det.
Marie:Men någonting som är paradox också I det här I våra läroplaner är om vi LPO nittiofyra. Då var det väldigt lätt att man sorg Pedagogiken som bas och metoderna. Så med nästa Elgar elva kommer det nu igen så börjar man säga att det ska utgå från barnet. Det är väldigt måttoriiskt och alla barn ska få göra I sin takt och utifrån sig. Men sen när man organiserar, då ska alla barnen göra samma sak samtidigt samma antal timmar.
Marie:Var är. Det att man utgår från barnen. Det blir bara tomma ord. En total omöjlig ekvation för lärarna och då om man inte har en skolledare som är väldigt stark I det här och peppar. Jag fick ju säga till min personal.
Marie:Elger elva sa nu, Marie kan vi ta emot sorg. Nu sätter vi oss ner så går vi igenom och ser för det alltid paradoxer I alla läroplaner och sånt där. Och så kunde vi fortsätta. Men sen så kommer Pisa resultatet. Rädsla bland myndigheter, föräldrar och sånt.
Marie:Och I stället för att titta på. Vad det här berodde på så börjar man tappa tilliten och överförmyndigderi och tala om. Och så skulle du hela tiden kunna tala om. Vad du gör och hur barnen har lärt sig, vilket gjorde att själva undervisningen och synen på barnet försvann. Du är rädd att jag har fel och så skolledare blev räddare.
Marie:Huvudmännen är ännu räddare. Så det har underminerat. Hela skolsystemet anser jag.
Jonas:Tilliten till skolan. Vad tänker du borde?
Speaker 4:Det är inte så lätt att sitta så här och tänka från sidan utan att varit inblandade I det. Men det är klart att det gör en väldig skillnad. Vi kan gå över och prata lite bildning samtidigt. Barn bildar sig ju också, de skaffar inte bara kunskaper. Och med de skillnader I bildningsengagemang som man har om man själv är inriktad på att man vill integrera sig, jämfört med den som I grunden är nördig och som kanske har det som en sådan grundläggande egenskap att visst kan man lära sig matten också och visst kan man lära sig att läsa också.
Speaker 4:Men egentligen är det detta, säger jag detta, säger jag detta som ger mitt liv ett lärandeinnehåll. Den respekten man har det för varje enskilt barn så vill det till att man är väldigt observant. Vad är detta för någon typ? Det här såg ju redan Elin I
Marie:det lugnt tillbaka. Det är ofattbart att det är som det
Jonas:är. Så idag är det är det ännu mer polariserat om man säger mellan den pedagogiken som ni representerar och den traditionella skolan.
Marie:Jag anser det absolut.
Jonas:Idag pratade ni om att du tog upp I din föreläsning och det kommer en fråga. Jag tänkte intressant att gå in på att barnet är fantastiskt på detaljer Har en hjärna som är rustad för det och att när man blir äldre så blir man bättre på sammanhang. Det har vi pratat om tidigare I podden. Det är väl värt att ta upp igen. Då kom det en fråga från publiken som löd något I stil med: Ska vi hjälpa barnen med sammanhang?
Jonas:Ska vi representera sammanhang för barnen på något sätt? Och så hade ni en diskussion om det. Vad sa ni där, kommer ni ihåg vad ni pratade om?
Speaker 4:Jag kommer ihåg det jätteväl. För jag ville liksom antyda att det låter inte som untesåvisst att säga att ni visste hjälper till, men ni hjälper ju till väldigt mycket. Ger dem era redskap som är baserade på tankar som ingår I det montesoriska sättet I tänket. Och så gick samtalet där med Audi tooint vidare och till sist så blev det så uppenbart för mig att om man som barn lär sig genom att göra, då har man inblandat I det här görandet både sig själv och redskapet och resultatet. Och resultatet är ju verkligheten med, för det är inte bara redskapet som avgör resultatet, det är inte bara jag, utan det är hur verkligheten reagerar.
Speaker 4:Det betyder att med monttzoedagogi pedagogik kan man aldrig komma ifrån verkligheten. Och det är ju precis den strävan som jag har I botten. Att jag vill att vi ska hålla på och inte med låtsasvärda, inte med frafysiologier utan att lära sig att vara människa I den alldeles riktiga omvärlden som vi måste erkänna att den finns ju.
Marie:Så jag
Speaker 4:tyckte det blev en väldigt spännande diskussion också där inne. Jag vet inte om det kommer fram tydligt nog här men det var mitt referat av det som hände.
Marie:När du pratar om detaljer och sammanhang så pratar du om det lilla barnet och detaljer och äldre sammanhang. Då kommer jag att tänka på mitt två och ett halvtåring över barnbarn. Som jag kom ut från IKEA. Då hör till saken att hans pappa jobbar I Afrika. Han har ju varit I Afrika redan vid två och ett halvt års ålder fyra gånger och flugit och det är på sensbar.
Marie:Och så kommer vi ut I soligt. Och så basom bilar. Så för honom kunde det mycket väl vara en flygplats. Jag vet inte, men rätt så kommer ett flygplan och så pekar han. Pappa flyga Shansibar för då var hans pappa på väg till Shansibar och det han satte ihop sina detaljer till ett sammanhang.
Speaker 4:Det där tycker jag är jättespännande för att den här integrationen av detaljer behöver ju inte bli till några färdigbestämda sammanhang utan man kan alldeles utmärkt vara som den två och ett halvt år. Att han och sen var ju pappa väldigt central. Om pappa var hemma eller pappa var på senssibara, det är klart att det gör skillnad. Det är klart att ett flygplan symboliserar pappa och att man Det var nästan ett överdrivet exempel, men jag tror ändå att det är ett exempel på att det är inte bara så jag sa att man plockar detaljer som barn, man förstår inga sammanhang. Men visst hittar man på sammanhang?
Speaker 4:Man förstår inte de förutbestämda sammanhangen, men absolut.
Kerstin:Detta gör ju, tycker jag, Montesuri materiella väldigt intressanta. Att man tänker på hur hjärnan fungerar. Och det som är väldigt spännande också är ju att Montesuri för så länge sedan såg de här sakerna utan några magnetkamera eller kunde inte se in I hjärnan. Men vi har ju liksom Sissel Nattley, hjärnforskare som är precis på samma, sitter och pratar om samma saker. Och där har ju liksom Alltså man har ju de här traditionella monttorermaterielen.
Kerstin:Men allt kan ju vara ett montorgemmaterial om det är något som lär barnen någonting. Och då Då får det ju liksom på något sätt vara uppbyggt på det sättet. Alltså isolering och svårigheten pratar man om. Man tar en sak I taget, så sätter man ihop det till en helhet igen. Man har en helhet, man delar på den, lär sig de olika sakerna, sätter ihop det igen.
Kerstin:Och där har vi också detaljerna då. Det är spännande.
Speaker 4:Många av de tekniska nördarna kommer ihåg från sin barndom. Det roligaste var att plocka sönder saker och sätta ihop det igen och se om det gick. Och ju fler detaljer det var, det som är spännande var det.
Jonas:Laborera helt enkelt. Ja, prova. Det handlar om att testa också om sammanhanget hänger ihop och få spegla sig och guidning I det.
Kerstin:Men jag tänker också på en sak som handlar om barnen, hur de utvecklas. Det är inte bara det att man lär sig saker utan man saker att göra utan saker hur man är också. Att man är vänlig mot varandra, att man att man hjälper varandra. Det hör också ihop med den här undervisningen. Att man man lär sig att vara tyst I vissa sammanhang och prata I andra sammanhang.
Kerstin:Så om man pratar om då att barnen ska hitta sig själva så att de mår bra och då. Då säger man sedan när de kommer som tonåringar, då har de hittat sig själva. Då ska de bli starka I sig själva. Så att de blir en människa som inte går på alla såna här ljud som man hör eller att man vet själv vad man tycker och tror. Så man gör inte dumheter som någon annan vill kanske lura en ut på som tonåring.
Kerstin:Så man ska vara stark I sig själv.
Speaker 4:Jag har inte riktigt tänkt på den aspekten innan när man inte såg det, men om man går till Kirkegards klassiker att om man ska föra en människa mot ett bestämt mål så måste man hitta henne där hon är och börja just där och allt annat är få pengar. Så tänkte jag för länge, länge sedan, om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål så är det inte jag som ska hitta henne där hon är. Utan jag ska hjälpa henne själv att hitta sig själv där hon är. Så att hon kan komma mot det målet hon ville. Det är ju fascinerande läraruppdrag som jag inte har tänkt på så här.
Speaker 4:Det gäller I alla sammanhang att försöka hjälpa även sina studenter
Kerstin:att hitta sig själv. Precis. Det
Marie:tycker jag. Under de femtio år som jag ändå har sysslat med barn. Att det är så uppenbart om vi kan. Verkligen hålla oss ifrån att ta över men finnas där givetvis som trygga vuxna och det har jag sett kreativa barn som. Vi är så rädda att de ska misslyckas.
Marie:Därför går vi in för tidigt. Men jag har sett speciellt en egen dotter som. Har prövat och prövat och plockat till och försökt få ihop och pröva nya grejer. Hon var aldrig besviken, men omgivningen som är Marie, du måste se till så att hon inte blir så besviken. Men hon är inte besviken.
Marie:Hon är oerhört kreativ. Och varit I hela livet och hennes lärare sa det I textil och trä. Hon kommer med de mest vansinniga och vi skakar på huvudet. Men vi låter henne vara. Hon lyckades samtidigt.
Marie:Så det är ju det här att tilltro till barnet också. Att det är ju svårt för oss. Vi måste ju också som vuxna veta när ska vi stoppa? Vad ska vi stoppa eller hur ska vi leda?
Speaker 4:Men I grunden ligger ju också detta att vi tror att det är viktigt att man hittar sig själv där man är så man kan börja just där. Och sen är det liksom övergas hur man kan gå in och låta bli och ta över denna vägen. Men fast och främst måste detta vara ett värde. För till exempel en betygsättande skola så får du ju aldrig den här möjligheten att betygsätta dig själv. Att nu kan jag simma.
Speaker 4:Det som är själva värdet, det är respekten. Och då vågar man sig på nästa uppgift på ett annat sätt. Man ökar sitt självförtroende. Och spiralen är på väg jämfört med att bli klassad så att man inte är godkänd.
Marie:Då måste jag säga en annan sak med en elev som hade gått bara fjorton dagar på vår skola. Kom på högstadiet. Arygot I en mer traditionell, kom till den här Montesoriskolan, fria högstadiet. Och mamman kommer och säger hon kom hem och sa mamma. På den här skolan är man inte ingen och det var så starkt.
Marie:Så är det för vad när man inte är ingen, inte ingen, då vill man nu. Nu. Detsamma betyder
Speaker 4:att man är inte den som helst. Jag är ju
Kerstin:jag. Och man lär sig umgås med alla åldrar. Det är också väldigt fint. Man lär sig umgås med äldre för man har inte någon lärare som står längst fram I klassrummet och säger en sak till tjugo elever utan man har en lärare som man pratar med och som man kan diskutera en uppgift med. Man lär sig att hantera det.
Kerstin:Och det märker man också väldigt mycket på barn I Månsarorgskolan. Att de kan, och när de kommer utanför skolan, säga att man ska göra prao eller så vet man hur man ska föra sig liksom.
Jonas:Men det tycker jag man märker över huvud taget att få användning av sina kunskaper mot någon som inte bara det också får med sig. Jag tänker att det man har hört och som jag också minns från min skolgång. Så handlar det väldigt mycket om vad man ska det här till. Och frustrationen när man ska lära sig något som man inte förstår nyttan av. Eller som man inte kan få till nytta eller se sin egen roll I.
Jonas:Det är ju hopplöst att få in. Det blir ju
Marie:någonting annat. Jag har en känsla
Jonas:av att det finns ett upprop. Från den här dagen lite grann. Att det finns någonting som man känner på er direkt. Ni börjar prata om att det finns ett engagemang, en vilja till förändring. Jag har haft turen att gå I folkhögskola.
Jonas:För mig är så mycket av det där. Jag tänker så måste det ju vara. Jag tycker inte det finns motsättningar. Men I dag åker man inte till Sverige enligt vår nye kamrat, Klas Eriksson och din gamla till Kerstin. Att man åkte till Sverige förr I tiden, för då var inte skolan alls så dum.
Jonas:Idag åker man inte till Sverige. Då kan man till Holland eller Finland eller Skottland.
Kerstin:Finland är ju väldigt mycket.
Jonas:Ja, precis.
Kerstin:Och Finland är ju alltså. Skillnaden mellan Sverige och Finland är ju också att den finska skolan eller läroplanen där är ju inte politisk. Byter man Skiftar man regering I Finland så skiftar man inte läroplanen. Men I Sverige gör man ju det så att man byter och det blir ju det som blir så rörigt. Och om vi sitter här nu med vår Montessorikunskap och känner att det behöver inte vara så problematiskt I skolan.
Kerstin:Vi har det fint I våra Montessoriskolor. Vi har det lugnt, barnen trivs, föräldrarna är glada, lärarna mår bra. Så är det väl konstigt att vi inte skulle kunna föra det här vidare. Det är ju inget konstigt. Alltså, jag säger så här Montezoory är liksom någon slags natur Lära enligt naturmetoden.
Kerstin:Då kan man ju säga så här: Nej, men så enkelt är det ju inte. Men vissa saker är ju ganska så enkla självklara. Något så det pratar om tre-stegslektionen. Att man lär sig I tre-steg. Och då lär man sig det på ett speciellt sätt med olika saker.
Kerstin:Man lär barnen färger och nya ord och så. Men när man har ett litet barn hemma som inte kan prata Men man håller, jag tror nästan alla föräldrar eller mormor och farmor alla håller upp det här lilla barnet och så pekar man på lampan. Och så säger man titta lampa och så slår man detta på lampan. Så går man till kontakten och så knäpper man av och på sig att det lyser. Det är lite tre stegslektion.
Kerstin:Det är ungefär på samma sätt man man man lär en sak I taget. Så Det är egentligen så enkla saker. Eller det här med att man hör hur barnen skriker I skolan och det är högljutt och lärarna får tinnitus eller få proppar I öronen och så. Och så kommer man in I ett montessori-klassrum så är det tyst. Det är inte så att barnen sitter tysta.
Kerstin:Men de talar I en ton så att de inte stör varandra. Och man vet också att om jag börjar prata högt I ett klassrum så börjar alla andra prata högt också. Så att man får dämpa det så. Det är inget konstigt egentligen och då kan man som montorer tänka så här: Men varför behöver det vara så högljutt I en annan skola när det finns så enkla medel att ta till som att bara liksom bli lite tystare? Till exempel.
Kerstin:Om du tar det
Speaker 4:här du sa en sak I taget. Om man sätter in det I dagens hjärnforskning, vad man vet om mångsyssleri. Som ikonarmmet lera så vet vi ju att mångsyssleri, det är inte effektivt även om vi tror det. Och det är klart att nu på den pedagogiska nivån blandar vi för många steg. Samtidigt så blir det många sysslor I även om vi kan tro sen att det bara handlade om lampa så är det tre olika steg.
Kerstin:Och man kan se till exempel om man kommer in I en Montsori förskola där barnen har praktiska saker som de gör heller I en kanna till exempel så får barnen lära sig att använda den här lilla kannan Och då kan man se hur många olika moment det är. Bara att hälla vatten ur en kanna. Om man visar detta lugnt och sansat för barnet och så får barnet ta efter och se hur man gör. Och så lär de sig blir de säkra I det så att de inte spiller till exempel. Och så känns det jättebra.
Kerstin:Det är alltså ganska enkla saker, men man måste ta tid. Man måste tid.
Marie:Men jag tänker på vad du sa. Just det här som speciellt är med tonåringar. De börjar ifrågasätta varför ska jag lära mig det här? Och det är ju för att de söker som du var inne på. De söker sig själva och de är fyllda av hormoner och de ska frigöra sig från sina föräldrar och de ska bli egna sociala varelser.
Marie:Men de är helt vilsna. Och du var ju inne på det och då proppar vi på massa beslut och de ska betygsättas, de ska rangordna och föräldrarna som tjatar på att du måste få bra betyg, annars kommer det att gå dåligt för livet. Trumatiskt ju med negavism hela tiden och det är ju organisationer systemet som vi har byggt upp I skolan som gör att vi får ju också med den teknologi vi har och det utbudet så tänker jag på kan det vara så med det här kunskaps förakt på något sätt. För I skolan så får de inte. Utveckla sig själva utifrån för att förstå vad de ska lära sig och känna motivation.
Marie:Och så är det så lätt att få andra influenser. Och så blir det deras värld och så blir det här konflikt. Men jag har tillräckligt många års erfarenhet av det här med tonåringar som har fått ut. Bilder sig själva skulle säga och hur deras kommentarer sedan var var bäst när man har träffat dem många år efter. Vi fick ta ansvar.
Marie:Ni trodde på oss. Vi behåller nyfikenheten och så vidare. Fick jobba I egen takt. Ingenting om. Att det var så bra svenska, franska eller något sådant, utan det var de här värdena.
Marie:Och det finns ju inte I våra betygssystem.
Speaker 4:Vad det alltså gjorde med den enskilde individen? Men det är så lätt att hamna på den ytan som vi har utanpå oss som vi kan peka på och som kan säga att det är det området I fysiken som du måste kunna hantera på dem och de premisserna. Mycket att tänka på Jonas.
Jonas:Jag tycker vi kan lägga till att man behöver inte resa så långt för att bli inspirerad till en bättre skola. Det finns ju runt omkring oss många som har tänkt under väldigt lång tid på det här, naturligtvis. Jag tror att vi ska avrunda. Vi har haft en lång, härlig dag I Borås. Tack för att vi fick komma hit.
Jonas:Tack för god mat och för trevligt umgänge.
Kerstin:Tack för att ni kom.
Jonas:Vi ska avsluta den här som vi brukar göra med lite musik. Nu när Monti Sori ibland kommer att bli vår nya inspirationskälla så tänk att det blir starting over för den traditionella skolan när man har tagit till sig det här. Vi avslutar med ett citat. Tack för att ni kom och lycka till framöver. Citatet idag lider.
Jonas:Influencers är inte till för att vara lärare. De vill istället just influera genom att rikta din uppmärksamhet. En tacksam uppgift eftersom samtiden är så svår att förstå på egen hand. Tack för att du har lyssnat!