Subscribe
Share
Share
Embed
”Nära vårdsatsningen har hjälpt till att accelerera, stärka och sprida arbetet kring personcentrering.” ”Det är fortfarande för långa avstånd och det hänger inte riktigt ihop i beslutsfattandet och utförandet - det måste vi jobba med.” Uppföljning är nödvändig för att veta att rätt saker görs vid rätt tid och ger effekt. Lyssna till Kajsa Westling och Anders Printz, Hälsolabb om vilka slutsatser de drar om framgångsfaktorer och fortsatta utmaningar när de analyserar data i arbetet med Årsberättelsen för Nära vård 2023-2024 - en bild av hur den nära vården utvecklas runt om i landet.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Anders:Vi har ju på flera, inte bara I den här rapporten utan ofta I andra sammanhang, pekat på att det är viktigt att det går I olika takt. Det vet jag också att en del systemledningar har bestämt sig för själva, att det får gå I olika takt.
Kajsa:Vårrörelsen har hjälpt till att accelerera, sprida och stärka det perspektivet kring personcentrering. Det har gjort att det har blivit en stor del av hur man tänker kring hälso och sjukvården. Så det är en tydlig vinst. Sen är det ganska långt kvar tills alla patienter upplever en personcentrerad hälso och sjukvård. Det kommer den troligtvis alltid vara.
Kajsa:Då kommer man alltid behöva vara ett pågående utvecklingsarbete.
Lisbeth:Idag ska vi få höra om den uppföljning som vi låtit göra inom ramen för Hälsolab och som presenterades I årsberättelsen om nära vård I veckan. Så välkomna hit, Kajsa Westling och Anders Prins som gjort uppföljningen. Tack så mycket. Ni har båda varit med I Nära vårdpodden tidigare men vi vill ändå få en liten presentation så Kajsa berätta lite om dig själv. Ja,
Kajsa:Kajsa Westling heter jag och jag jobbar som projektledare på både Expery-läge och samhällsnytta som är två organisationer som jobbar med användarcentrering och tjänste och systemdesign för att bidra till en transformation och utveckling av offentlig sektor. Jag är I grunden statsvetare och calizympia sociologi. Men jag har jobbat med framför allt hälso och sjukvårdsfrågor, men även omsorgen både på Region Stockholm och om regeringskansliet och Myndigheten för vård och omsorgsanalys. Så jag har hållit på med hälso och sjukvårdens utveckling som system och vikten av personcentrering och så I ganska många år.
Lisbeth:Jag tänkte du gjorde ett stort jobb just om personcentrering när du var på Myndigheten för vård och omsorgsanalys som jag tänker har spelat en viktig roll.
Kajsa:Ja precis, då var jag ansvarig för den rapporten som hette Från mottagare till medskapare som handlade just om vad forskningen säger om personcentrering och hur man kan jobba med det. Och den fick ju faktiskt glädjande nog ett stort genomslag. Det är väldigt många som har läst den och fortsätter att läsa den. Så det är jättekul.
Lisbeth:Verkligen! Berätta lite om mig.
Anders:Jag heter Anders Prins och jag har ju lite liknande bakgrund som Kajsa och jag har också jobbat med. Frågor som har med utveckling inom hälso och sjukvård och socialtjänst att göra. Lite mer med fokus på reglering för jag är jurist till botten och också mycket med psykisk hälsa och skadligt bruk och beroende och social utsatthet som en röd tråd. Jag har jobbat på socialdepartementet och Socialstyrelsen och med dig Lisbeth I sju år på Vårdförbundet och sedan så ledde jag samsjuklighetsutredningen som lämnade sina förslag I januari tvåtusen tjugotre och där jobbade vi ju med designmetodik för att utifrån vad brukare och andra härbärga berättade och vad de tyckte var de viktiga värdena ta fram förslag till ett system som hänger bättre ihop. Och där kom jag I kontakt med samhällsnytta och de arbetssätten och när jag sedan var färdig med den där utredningen så tyckte jag att det här kändes som ett så viktigt sätt att utveckla välfärden så att jag ville gärna vara med på den resan och idag så är jag knuten till samhällsnytta som konsult och jobbar bland annat med Kajsa I frågorna som handlar om nära vård.
Anders:Men vi är också involverade I ett uppdrag som vi har åt vården
Lisbeth:Jag tänkte just det du nämnde där Anders med samsjuklighetsutredningen och designtänket. Vi ska ju inte prata om det idag men det är också intressant att kunna använda det perspektivet också I statliga utredningar. Att verkligen börja I de berättelser som ska välfärdens tjänster har och vill delge. Det är ett spännande sätt att tänka utveckling även på det området. Och det har vi ju gjort sedan också
Anders:I flera utredningar där jag inte varit med här nu Kaisa. Ni har ju utvecklat det där arbetssättet.
Kajsa:Ja precis och det började ju I Hälsolabs med ju det här gemensamma samarbetet mellan SKR och din grupp Lisbeth och Osc spea Lab och samhällsnytta där vi har försökt titta på att ska vi uppnå den här vården så kommer vi behöva andra typer av verktyg och metoder och perspektiv I det utvecklingsarbetet. Vi kommer inte kunna fortsätta med mer av samma. Det har varit ett utforskande arbete tillsammans med både pilotkommuner och regioner men också att vi började jobba tillsammans med Regeringskansliet inom ramen för Hälsolab. Där vi då försökte se, kan vi ta fram policy på ett nytt sätt Som också handlar om att man sitter, om man förenklar lite och bestämmer I ett rum på garnisonen på Karlavägen I Stockholm utan att man där samskapar policy tillsammans med invånare och patienter, men även medarbetare som ganska sällan får komma till tals om sin faktiska situation. Men sen också chefer och då.
Kajsa:Så på något sätt att försöka hitta processer för att ta fram policy där erfarenheter från både patienter och medarbetare och både kommun och region som finns, alla personer som finns kring de här komplexa patienter och brukargrupperna. Så Så det har vi fortsatt med, så det har ju varit, tycker jag, ett väldigt tydligt resultat av det här samarbetet Lisbeth, att vi har ju fått skapa den här processen och kunnat sprida det vidare.
Lisbeth:Tack! Det ser kul ändå att tänka oss och se det. För att det är så, på tal om det vi ska prata om sen, det är svårt att på något sätt se utvecklingen när den pågår. Man kan lätt glömma för då tycker man att det blir nästan ett naturligt sätt att jobba. För det var ju också med utredningen om nya äldreomsorgslag och där var ni också involverade I det arbetet.
Lisbeth:Men kan inte ni säga någonting om Hälsolab också? För jag sa ju det I inledningen att det här är något samarbete, det kan ni väl, du sa ju det lite kort Kajsa, men du kan väl utveckla?
Kajsa:Ja men precis, vi har drivit en typ av arena där vi har försökt titta på olika sätt att stärka och bidra och hjälpa kommuner och regioner I omställningen till nära vård. Vi har jobbat bland annat med att liksom lärt tillsammans med framför allt Västernorrland, Örebro och Värmland när de har försökt jobba med de här designdrivna användarcentrerade sätten, vad händer då I organisationerna? Vad händer styrning och ledning? Vi har också tittat på hur vi skulle kunna följa upp nära vård ur ett tydligare patient och brukarperspektiv genom att göra en ganska stor analys kring vad grupper just med komplexa behov egentligen tycker är värdskap om det är viktigt I hälso och sjukvård, socialtjänst och omsorg. Och så har vi sammanställt det kring ett antal målområden så att man ska kunna ska finnas kunskap om vad det egentligen är patienter och brukare tycker är viktigt och värdeskapande när vi ställer om.
Kajsa:Och det finns I en rapport som heter Värde för vem? Och sen har vi också jobbat med systemledarskap för nära vård. Vi har jobbat tillsammans med region och kommundirektörer och även I vissa fall hälso och sjukvårdschefer och socialchefer för att tillsammans med dem utforska vad det innebär egentligen att vara en gemensam systemledning över huvudmanna gränser för Nära vård. Som har varit jättespännande.
Lisbeth:Och Anders säger något om samhällsnytta också så att de som lyssnar vet vad det är för figur höll jag på att säga.
Anders:Samhällsnytta är ju ett bolag som är helt ägt av Karlstad universitet och det har kommit till för att det ska finnas en arena där vi prövar nya sätt att leda och styra offentlig sektor utifrån att det idag står vi inför stora demografiska utmaningar som gör att vi behöver tänka mycket mer hur vi har ett helhetsperspektiv på styrning och ledning och kan styra över sektorsgränser på olika sätt. Men också det här som Kajsa beskriver att utgå ifrån hur vi faktiskt agerar I verksamheterna. Att den kunskap som finns när det handlar om hälso och sjukvård då till exempel I mötet mellan patient och behandlare att det också blir utgångspunkten för hur vi utvecklar och förbättrar styrning och ledning I offentlig sektor.
Lisbeth:Tänker, nu ska vi prata om, jamen vad händer I omställningen till nära vård och vad kan vi lära av det som händer, vad är utmanande? Och ni har ju gjort en fördjupad uppföljning som blickar bakåt också lite mer, vi har ju förut ett årsberättelse som tittar bakåt ett år, nu har vi ändå försökt se finns det en utveckling också över tid. Kan jag berätta lite grann om den där fördjupade uppföljningen, vad innehåller den? Vad har den för, vad baserar den sig på?
Kajsa:Jo men vi ville förstå nära vårdomställningen ur flera olika perspektiv. När man bedriver en sån här stor och komplex omställning så kan det vara svårt att falla resultatet genom att göra kanske bara en enkät studie eller så. Utan vi tänkte att här måste vi kombinera både data från enkäter och vi måste göra fokusgrupper för att också förstå hur olika grupper och olika aktörer I systemet ser på den här utvecklingen. Så delvis har vi analyserat den data som finns I rapporteringen från kommuner och RSS:er, alltså regionernas rapportering till Socialstyrelsen när det gäller medlen inom överenskommelsen för god och nära vård. Och det är samma data som Socialstyrelsen också analyserar I sin uppföljning.
Kajsa:Men vi har haft ett lite annat perspektiv. Vi har I huvudsak tittat på de här fyra, fyra förflyttningarna kring nära vård som ni jobbar med på SKR och haft det som ett analytiskt ramverk. Sen har vi också gjort en egen enkät för vi tyckte att det var vissa saker vi inte fick reda på eller som inte fanns så mycket I den datan. Från Socialstyrelsens enkät. Så vi har gjort en enkät till samordnare för nära vård.
Kajsa:Och då har man samlat från regioner och kommuner som har svarat en gång per län. Och sen har vi också gjort fokusgrupper tillsammans med sjutton personer som jobbar som strateger eller är professionella eller experter som har olika perspektiv på Nära vård. Och vi har också gjort fokusgrupper med sex-tio representanter från patient och brukarföreningar för att belysa hur man ser på vad som händer när man gör en sån här komplex omställning ur olika perspektiv.
Lisbeth:Jag tänker, börja berätta vad är det ni ser och så kan ni ju fördela samtalet mellan er så får jag komma in med frågor om vi har sådana. Men Men kör, vad är det som
Anders:framträder? Jamen jag kan börja lite grann. Och det här är ju verkligen en Det är ju en jättebra fråga, vad är det som händer? För att ett skäl till att vi ville göra den här fördjupade uppföljningen var ju också att det finns så många bilder av vad som händer. När vi träffar er på SKR så får vi en bild av att det är en väldigt stark rörelse I den här riktningen.
Anders:När man läser en del artiklar I Dagens Medicin till exempel så får man en känsla av att det händer ingenting. Och de uppföljningar som till exempel vårdanalys har gjort och som utgår från befolkningsdata, det vill säga man frågar breda grupper I befolkningen hur man upplever till exempel tillgängligheten till primärvården. Då kan de också dra slutsatsen att de tycker inte att det är någon stark rörelse på det sättet utan det är främst en strategisk förflyttning, inte så mycket en operativ. Och vi ville veta hur hänger det där ihop och vad kan man faktiskt säga. Och om jag börjar med några saker, så tänker jag till exempel när det handlar om samverkan och samordning.
Anders:Det kan man ju se på lite olika nivåer. Dels handlar det ju om att kommun och region ska rutiner för hur man samverkar. Man ska göra gemensamma planer till exempel för primärvården som man är ansvarig för både kommun och region. Men man ska ju också samordna kring den enskilde, alltid förstås om man har behov av insatser från flera huvudman samtidigt men särskilt I kritiska situationer som vid utskrivning från sjukhus. Och då tycker jag att man kan se att här sker det ju en väldigt stark utveckling I den bemärkelsen att man både på den här övergripande nivån I mycket högre grad än för fem år sedan har överenskommelser om hur man ska arbeta kring de här frågorna.
Anders:Det är fler som har sådana här gemensamma planer för viktiga gemensamma områden och det är också. Och den trenden är särskilt starkt nu på slutet, många som pekar på att högre chefer också pekar ut en gemensam riktning och tar ett större ansvar för helheten. Men vi ser ju också mycket tydligt på individnivå att det finns väsentligt fler konkreta utpekade funktioner eller personer som har ett samordningsansvar. Då handlar ju det till exempel om att det finns en sjuksköterska på vårdcentralen som finns med I alla processer som handlar om utskrivningen från sjukhus, att det finns en mottagandefunktion som sen också kan samordna insatser från alltså sjukvård och socialtjänst samtidigt. Och det där är ju väldigt konkreta resultat.
Anders:Sen är det ju alltid svårt att hitta liksom exakt kausalitet mellan nära vårdsatsningen som sådan och den nära utvecklingen. Men vi ser den, utvecklingen kan man konstatera och de här sakerna kan man inte tycka så mycket olika om utan så är det. Sen kan man ju förstås fortsatt diskutera innebär det då att personer I väldigt behov av insatser från flera olika huvudmän eller flera olika aktörer samtidigt, att de faktiskt får en samordnad vård, det vet vi ju inte förstås. Och det är ju säkert olika. Men vi kan när det gäller samverkansområde då kan vi peka på att det sker konkreta förflyttningar både på en övergripande styrande nivå och på en konkret nivå.
Anders:Så att det är väsentligt mer så att man har inrättat särskilda funktioner för samordning och arbetar med det. Och det är ju liksom inga papper eller så. Utan det är ju som sagt en sjuksköterska som varje dag träffar människor som har behov, insatser som man behöver få ihop på olika sätt. Det kan vara ett perspektiv.
Kajsa:Man kan lägga till där att det handlar ju om flera olika metoder eller koncept. Att det handlar både om det här med trygg och säker utskrivning som många jobbar med. De här samordningsfunktionerna som Anders nämner, men också att man jobbar I högre utsträckning med konsultationer mellan primär och specialistvård. Så att man också kan ta hand om det större inom primärvården. Men också teambaserade arbetssätt och mobila team som finns I nästan alla län.
Kajsa:Och det har vi sett en väldigt tydlig utveckling på att man bygger upp de här mobila teamen och jobbar med olika patientgrupper. Det kan vara både psykiatri och hemsjukvård och utgå allmänmedicinska mobila team. Så jag tänker att det finns olika facetter I det där samordningsarbetet som vi ser starkt. Och det är viktigt för då har man ju också prioriterat dem I störst behov.
Anders:Det är
Kajsa:ju de grupperna, alltså bolltjuka äldre eller personer som lever med långvariga sjukdomar och så där, som tar del av det här. Så det är en tydlig prioritet, ser man ju I regioner och kommuners
Lisbeth:arbete. Jag tänker på två saker, dels det du började med Anders, att en sådan här stor förflyttning av ett helt system kommer att många berättelser. Och att ingen av berättelserna behöver ju egentligen vara fel, de har ju bara, tar sin utgångspunkt I olika perspektiv och att vi måste på något sätt kunna förhålla oss till det och inte söka sanningen. Men vi måste också försöka förstå de olika perspektiven djup. För då tänker jag det du säger Kajsa, om behovet av att också följa upp ur den enskildes perspektiv, alltså patientens eller brukarens perspektiv, på målgrupper.
Lisbeth:För det är klart att när, som du sa Anders, när befolkningen blir I fokus och vi har valt att kanske fokusera på de här som har de riktigt stora behoven, de är en ganska liten del av befolkningen. Ibland brukar jag säga att två-tre procent av befolkningen I länet har de allra största behoven. Vad tänker ni om det?
Kajsa:Det är väl en slutsats som vi drar I arbetet att kommuner och regioner efterfrågar ju mer stöd när det gäller uppföljning. Så uppföljningsområdet är ju någonting som man verkligen måste fortsätta arbeta med. Och det har ju delvis att göra med det här som du inledde med Lisbeth, att vi följer troligtvis upp ett nytt system med gamla verktyg och därför ser vi inte vad som händer. Vi vet kanske inte riktigt vad det är vi ska följa upp för vi vet inte vilka effekter vi kommer få med nya arbetssätt. Men vi tror att det finns en liten mismatch I uppföljningen idag för att som sagt man tittar mycket på befolkningsdata medan de insatser som de har gjort faktiskt har riktat till vissa specifika målgrupper.
Kajsa:Så vi tycker att man I större utsträckning borde samla den. Nu finns det I flera län ordentliga utvärderingar av de här till exempel mobila teamen eller utskrivningsprocesserna och samla ihop den datan och titta på vad är det som händer och finns det likheter inom arbetssätten, finns det olikheter? Vi måste ju börja med att mäta det där man faktiskt gör nya insatser och vi kan se nya typer av arbetssätt. Sen måste man ju såklart fortsätta att mäta på befolkning nu också och det är jätteviktigt att vi ser resultat även där. Men om prioritet och fokus ligger på de med största behov så måste vi också förstå utvecklingen av de grupperna.
Lisbeth:Vad kommer man fram till, vad ser ni mer när ni tittar på utvecklingen?
Kajsa:Någonting som jag ju har varit särskilt intresserad av och som vi har lagt ett tydligt fokus I I den här uppföljningen som vi har gjort tillsammans med Lisbeth, är ju det här med både person som tar in och delaktighet. Och det var ju inte trender som inte fanns innan den här uppsatsen, utan det är är generella samhällstrender kring att jobba mer med medborgarnas delaktighet och utgå från deras behov hos dig. Men vi tycker ändå att vi ser att över tid sedan vi började med de här analyserna som vi har gjort sedan tvåtusen tjugoett att vi ser att det blir mer breda och länsgemensamma satsningar för personcentrering. Det såg vi redan tvåtusen tjugotvå. Vi ser också att det perspektivet kring personcentrering och det ordet har blivit mycket mer accepterat.
Kajsa:Det är mycket bredare använt, det är ganska självklart nu att vården ska vara personcentrerad. Det var det kanske inte för fem-sex år sedan på samma sätt. Och det var inte så när vi skrev den här rapporten om personcentrering tvåtusen arton till exempel. Så vi ser att nära vårdrörelsen har hjälpt till att accelerera, sprida och stärka de perspektiven kring personcentrering. Och gjort att det blivit en stor del av hur man tänker kring utvecklingsarbete I hälso och sjukvården.
Kajsa:Så det är en tydlig bild. Sen är det ganska långt kvar tills alla patienter upplever en person som helst och sjukvård. Det kommer den troligtvis alltid vara. Det kommer man alltid behöva vara ett pågående utvecklingsarbete. Och samma sak med delaktighetsarbetet.
Kajsa:När vi började titta på kommuners och regioners rapportering till Socialstyrelsen så var det ju rätt lite aktivitet på delaktighetsområdet, framför allt när det gällde att involvera patienter och brukare I vårdens livs egna utvecklingsarbete och I omställningsarbetet. Men det har vi sett en ganska tydlig ökning över tid. Att man lägger mycket mer fokus på att förstå hur vi måste samskapa och utveckla tillsammans med patienter. Så tvåtusen tjugotvå så var det en tredjedel som sa att man jobbade systematiskt med invånarinvolvering. Och nu säger ungefär sjuttio procent av miljön det.
Kajsa:Sen när de där frågorna är ställda på lite olika sätt så är det lite svårt att säga exakta siffror. Men det finns I alla fall ett ökat intresse och ett äta förståelse tror jag varför det här är så viktigt. Och det säger ju också patienterbrukarorganisationerna I fokusgruppen att de blir mer efterfrågade att delta I utvecklingsarbetet.
Lisbeth:Ja, bara det gör ju mig så otroligt glad. För är det någonting som jag tänker att vi verkligen behöver så är det ju det personcentrerade perspektivet och den personcentrerade vården. Och sen håller jag med dig Kajsa, vi kommer ju aldrig vara färdig för där utvärderas varenda möte, varenda dag. Och det kommer att vara mindre bra möten och bättre möten, men vi behöver helt enkelt sträva mot det. Så det gör ju mig glad att man ser den här förflyttningen och jag tycker jag känner den.
Lisbeth:Och jag tycker också att den hör avtryck även på strategisk nivå, att man använder begreppet, att man förstår mer vad begreppet betyder och så I möten som jag har med olika beslutsfattare och annat.
Anders:Men vi har ju också liksom, som jag inledde med, letat mycket efter det här. Vad är det som kan göra att den här omställningen blir starkare och att den blir mer tydlig för alla som på olika sätt är involverade. Och då har vi väl på samma sätt, eller inte på samma sätt utan samtidigt som vi ser att den gemensamma ledningen och styrningen blir starkare och det är till exempel flera strateger I den här enkäten som verkligen pekar på att nu tycker man att ledningen har en gemensam linje kring de här frågorna och liksom jobbar med den här omställningen så är det ju också ganska mycket kvar på det området. Det gäller inte minst, tänker jag, de högsta tjänstepersonerna, kommundirektörer och den högsta regionledningen. Att det är inte alltid man med kraft och styrka liksom driver vikten av att det här är liksom inte någonting som vi kan välja bland flera andra vägar att gå utan det här handlar ju om att vi står inför en demografisk utmaning som gör att vi måste använda det här och känna mera samordna, att vi måste ett starkare fokus på den enskildes förmåga och förutsättningar att hantera sin hälsa.
Anders:Det har väl inte landat precis överallt på ledningsnivå. Däremot är det på gång och du säger Lisbeth att du ser det men det är ju en sån sak som måste fortsätta. Vi har jobbat med systemledning I norra län där den högsta tjänstepersonledningen får verktyg eller själva tillsammans med oss får utforska hur man kan styra och leda verksamheten gemensamt. För att en sak vi ser, till exempel, det är ju att breddinförande av sånt som har visat sig fungera borde ske I högre grad. Det finns exempel på rätt mycket att man startar ett projekt t.
Anders:Ex. Med ett gemensamt team eller en samordningsfunktion som visar sig där för de som får de här insatserna har goda effekter men sen har man inte riktigt förmåga att rulla ut det här över hela länet. Och man har också ofta svårt att prioritera mellan olika insatser Och säga att det här är viktigare än annat. Det där jobbade vi med ganska mycket tillsammans med systemledningen I Västernorrlands län och där tycker jag verkligen att de kom längre I att säga att det här är nu de områden som vi tycker är viktigast att man fortsätter utveckla och en del av annat som vi har prövat ska man inte fortsätta utveckla på det sättet. Men här är det ju fortfarande ett rätt stort utvecklingsbehov konstaterar vi I den här rapporten.
Lisbeth:Har ni någon tanke, det ingår ju inte I den här utvärderingen, men bara som kloka personen ni är, varför är det här så svårt? Varför är det så svårt dels att se kraften I den gemensamma ledningen, men framförallt det här med att få spridning av det som fungerar väl. För jag menar det är någonstans ligger ju ja, något etiskt I det. Ser vi att det här är ett sätt som är bra för våra invånare så måste det ju komma fler till del. Men det här är ju svårt, varför det?
Kajsa:Jag tror delvis att det är så att man kanske inte riktigt har utsatt och vet vem det är som är ansvarig för att styra nära vårdomställningen. Vilken grupp är det? Är det socialcheferna och hälso och sjukvårdscheferna som ofta är väldigt stora grupper som kanske har svårt att jobba strategiskt tillsammans? Är det politiken eller är det region och kommundirektörer? Jag tror att man behöver förstå var det är I systemet som vi faktiskt tar in den här uppföljningen och tittar på den på ett systematiskt sätt med.
Kajsa:Och det kan man kanske inte bara göra på korta möten. Du vet att man har tio minuter för att prata om olika frågor utan det behövs att man kan jobba strategiskt tillsammans I en ledningsgrupp och se vad som funkar och inte funkar och diskutera det och ta ett gemensamma beslut på det sättet. Och det var ju det som vi har gjort I det här systemledningen, att det finns lite mer tid för de här lite längre diskussionerna. Och att man har möjlighet att se saker ur olika perspektiv. Så jag tror att en lösning är att titta på sin styrkedja.
Kajsa:Vart är det vi tar de här besluten? Och det är tydligt för alla att alla vet om det. För det kan ju vara så att hälso och sjukvårdschefer och socialchefer de behöver ett mandat från region och kommundirektörer men är kanske inte osäkra på vad det mandatet är. Samtidigt som de känner att det är de som har kunskapen och ska äga de här frågorna. Så vi såg ju I det här arbetet med systemledarskap så såg vi att det var ganska rörigt på toppen.
Kajsa:Så jag tror att man behöver bestämma vilken grupp som ska ta de här besluten och också se till att man har bra underlag. Och det måste ju baseras på en uppföljning med data från både kommun och region. Och det där är ju ganska utmanande I våra system där vi fortfarande mäter enskilda verksamheter för sig. Så det är ju ett annat utvecklingsområde. Hur ska vi bättre förstå det totala resultatet utefter patientens resa genom hela systemet.
Kajsa:Precis,
Lisbeth:och det försöker vi ju utveckla med det här ramverket och några som har börjat jobba I sin systemledning med gemensam uppföljning börjar ju hitta. Men det är klart att det är lång väg kvar också där. Men det blir ju mycket mer kraft när man också kan se på sina invånare från helhetsperspektivet. Jag tänker också att det stödjer ju en systemledning att också verktygen för att se vad man faktiskt åstadkommer.
Kajsa:Men man måste ju också våga prioritera. Man kanske måste säga att vi ska börja satsa på de äldre grupperna och inte på barn och det är inte så lätt att göra sådana noteringar till exempel. Så det är väl en svårighet också att våga, tillsammans med politiken, prioritera var man ska börja någonstans för man kan inte göra allting samtidigt.
Anders:Jag hade
Lisbeth:Jessica som jobbar med äldremottagningarnas införande I Region Uppsala, sa så fint på vårt ledarprogram, eller tycker jag var så insiktsfullt, de har ju bestämt sig där för att det här ska komma alla till del, de har ju pilotat det på sjutton vårdcentraler. Och så har hon ett arbete att stödja det här införandet. Men det finns ju också de som känner, nej men det här, så här har inte vi jobbat på vår vårdcentral och så då måste man tillbaka till varföret och titta på de här individerna det handlar om och då får man drivkraften. Så att det är ju också säkert I själva bredd inför, när man väl fattat beslut så vill man också hitta verktygen för hur känns det här viktigt för oss? Spelar det någon roll för våra patienter hos oss?
Lisbeth:För annars finns ju inte motivationen att göra.
Anders:Det där är ju ett område att fortsätta titta på och tänka omkring också tycker jag. Liksom hur gör man implementering av förändrade arbetssätt och vilken delaktighet finns från medarbetare I de här processerna. Det där kan man också se på olika sätt tycker vi när vi tittar på det här. För dels så är det ju så att I de nya arbetssätt som utvecklas så är det ju verkligen medarbetare som finns I hälso och sjukvård och socialtjänsten som gör det här tillsammans. Det är ju inga chefer som sitter I de här samordningsfunktionerna eller åker hem till den här äldre multisjuka personen för att bedöma vad är det för insatser vi behöver nu för att hen inte ska skrivas in på sjukhus.
Anders:Utan på det sättet är det ju starkt medarbetardelaktighet I den här processen. Men vi tycker också att vi ser kanske en del där synen på implementering fortfarande är den här traditionella. Att vi fattar ett beslut här uppe och så droppar vi ner det sedan. Och så ska det funka längst ut I linjen. Istället för att redan från början jobba med hur ser våra behov ut, vad de olika professionella perspektiven på den här frågan.
Anders:Hur gör vi idag? Hur beter vi oss när vi utför vård och omsorg och hur behöver vi skruva på det? Och där måste ju de som finns I linjen vara de som beskriver det här arbetssättet. Jag vill inte säga att det är jättemycket data från den här rapporteringen utan här kan ju också vara mitt tyckande lite grann. Jag tror att det där är viktigt att man hela tiden tänker hur man får personer delaktiga från början och inte använder sig av det här uppifrån och ner-tänket.
Anders:Men det vi kan se I rapporten genom våra fokusgrupper det är ju att det finns ju en ganska manifest förtroende kris kanske mycket under bristande förtroende mellan ledning och de som jobbar I verksamheterna och att det där är ett jättestort problem. Om jag ska tänka igen vad jag tror så tror jag att det har att göra med ganska mycket att I synnerhet hälso och sjukvården och regionerna är väldigt hierarkiskt styrda. Man har mycket en sån. Ett sånt tankesätt att vi ska styra uppifrån och ner och man vill gärna bli världsbäst och jämföra sig med andra akutsjukhus I världen och sådana här saker. Och det här harvandet tillsammans med medarbetare längst ut I linjen är inte tillräckligt prioriterat och det liksom inte etablerar sådana arbetssätt.
Anders:Och det där leder till att man liksom kan mycket föreställningar om varandra också, ledning och de som jobbar närmast patienter och klienter där den senare gruppen då tänker att de som har det här ledningsansvaret, de fattar ingenting om verkligheten och de förstår inte vad vi gör och de som har ledningsfunktioner de tänker att de där ute ser inte helheten och de bara gnäller hela tiden och så. Det här tror jag är jätteviktigt att jobba med I den fortsatta utvecklingen. Att hitta respekt för varandras roller men också att komma närmare varandra I den här utvecklingsprocessen.
Lisbeth:Både du och jag kommer ju från fackliga sidan också. Vad tänker du att den fackliga samverkan skulle kunna spela för roll? För jag tänker ju själv att den skulle ju kunna ta en ganska stor plats I en sån här omställning. Hur ser du på det?
Anders:Jamen absolut, det där har vi ju pratat om I ett annat sammanhang, Kajsa och jag, när vi håller på att planera ett annat arbete. Vad har man facklig samverkan till och vad innebär det? Och jag tror precis som du att det är ju verkligen ett utmärkt instrument för att utöva inflytande också på verksamhetens innehåll och vad vi ska prioritera och hur vi ska jobba och så. Det är ju liksom verkligen, det här handlar ju verkligen om sådana väsentliga förändringar som ska förhandlas enligt MBL och som man då ersätter med samverkan genom att man tillsammans tar ett ansvar och pratar om det. Så det tror jag mycket på.
Anders:Men samtidigt så ser vi, och det är väl en annan rätt viktig slutsats, att här har ju professionerna väldigt olika syn på vad som är viktig. Till exempel vem kan olika roller som fasta kontakter. Hur ska den här utvecklingen gå till? Hur ska makten mellan olika professionsgrupper fördelas? Det finns ju redan starka skillnader där I det och de ser vi också när vi läser debattsidor på det här området och det där tror jag att professionen har ett jobb att göra.
Anders:Om man pratar ihop sig kring de här frågorna och ser vad är det som är de minsta gemensamma nämnderna och respekterar varandras roller och lägga bort maktstriderna lite grann. Då ökar ju också förutsättningarna för att det perspektivet ska bli Då ökar ju också förutsättningarna för att det perspektivet ska bli starkare. Därmed inte sagt att det här är professionens ansvar. Jag tänker att det jag pratar om med ledningsstrukturerna och så det är ändå ledningen som måste huvudansvaret för att de som är närmast verksamheten blir delaktiga I den. Men det är också viktigt att professionerna funderar på hur de kan hjälpa och stödja varandra och lyssna på varandra lite mer.
Kajsa:För det var ju väldigt tydligt I fokusgrupperna att man ser ju mycket utvecklingen utifrån sitt eget professionella perspektiv och det är få som har en helhet. Och då blir det ju delvis som du säger de här olika berättelserna Lisbeth, men också ganska mycket dissonans I hur man ser på utvecklingen för att man ser bara sin bit av kartan. Men jag tänker också att en annan del som är intressant I det här som vi såg I uppföljningen var ju att man är I hög grad väldigt överens om riktningen på den här vårdomställningen. Både isåg vi det I fokusgrupperna när vi pratade med människor och olika perspektiv. Speciellt patient och brukarrörelsen pekade ju på att det är helt nödvändigt med att få den här personcentrerade samhörvården för att människors liv ska gå ihop när man lever med kroniska sjukdomar.
Kajsa:Men även att I stort sett alla län nu har tagit fram målbilder och handlingsplaner. Det är många som anger att det här finns förankrat I de politiska planerna och man jobbar mer på ett strategiskt sätt och så där. Men samtidigt när man försöker titta på uppföljningen och förstå vad som händer så ser vi ändå att det fortfarande är väldigt stora variationer mellan olika delar av landet och olika län. Där vissa jobbar, verkligen har ett systematiskt arbetssätt där det verkligen är förankrat, det högsta ledningen som är med och driver det här. Och man är beredd inför saker som fungerar.
Kajsa:Och man också har tankar kring Enköping tycker jag till exempel att man verkar vara duktig på att fundera på hur det kopplas till ledarskapet och medarbetarskapet och gör sådana typer av analyser och har mötesplatser där olika grupper får mötas. Sen ser vi ju andra regioner eller län där man ser att det händer mycket saker men man har svårt att förstå om det finns en röd tråd eller inte. Det märktes upp I fokusgrupperna. Det var någon som beskrev det som att det händer saker I delarna men inte I helheten. Att det pågår mycket utvecklingsarbete men det finns kanske ingen som riktigt Det finns ingen sammanhållen strategisk bild där man tar steg framåt.
Kajsa:Och det har ju kopplas ju tillbaka till det här systemledarskapet och vikten av att det faktiskt finns en grupp som
Lisbeth:strategiskt tänker
Kajsa:kring hur arbetet ska fortskrida och vilka prioriteringar man måste ta, vilka beslut man måste ta. Just att man skrapar sig en förmåga att I en systemledning ta gemensamma beslut och jobba med att man ska få med sig medarbetarna och kunna genomföra dem. Och men också då hur vi ska följa upp dem och titta på den datan sen tillsammans. Så det är väl någonting som kanske är lite oroande, det är väl att det fortfarande är så stora variationer över landet.
Anders:Det som vi har sett också när vi har jobbat med systemledarskap är ju att systemet måste hänga ihop. Ibland så kan de här olika beslutfunktionerna bli lite som isolerade öar som inte riktigt kommunicerar med varandra. Det kan finnas en högsta grupp med de högsta tjänstepersonerna, men deras koppling sen till de som mera är förvaltningschefer eller verksamhetschefer kan vara för svag för att det liksom ska kunna gå åt båda hållen. Både att man ska kunna lyfta saker uppåt som handlar om till exempel digitaliseringen eller transporter eller samhällsplaneringfrågor och att man ska kunna utifrån politisk riktning fatta skarpa prioriteringsbeslut I den här högsta gruppen som sedan också påverkar verksamheten. Det kan vara för långa avstånd däremellan.
Anders:Att det inte hänger ihop och ännu mera sen då till som ska göra jobbet och möta patient och brukare. De här samverkansfunktionerna, organen för olika frågor som finns kan ibland otydliga uppdrag och vad är det man faktiskt bestämmer här och vem kan bestämma de sakerna. Så det där behöver man också jobba med väldigt mycket. Och då kommer man till det där som ibland kan föreffalla som en paradox lite att nära vårdrörelsen handlar om att komma bort lite från alla de här stuprören och fokuset på organisation och så men för att göra det så måste man ganska mycket fokus på organisering I alla fall. Man måste tänka hur hänger det här systemet ihop och så.
Anders:Det kan ju också vara en anledning till den här kritiken att det är väldigt mycket här uppe tycker vissa men det kan ju också handla om att man behöver hitta nya sätt att faktiskt få verksamheter att hänga ihop och ta det här helhetsperspektivet samtidigt som det aldrig får ta för mycket energi och resurser förstås.
Lisbeth:Kajsa, vad tänker du?
Kajsa:Jag tänker att om man vill lägga till någonting kring det här med ledarskapet som vi pratar om nu så tänker jag att man får inte tröttna för att man inte ser de här jättetydliga befolkningsinriktade förändringarna som vi kanske inte riktigt ser än. Utan man efterfrågar ju I de här fokusgrupperna att vi måste beslutsfattare som verkligen håller I nu och att se det här som en långsiktig utveckling och vågar stå fast för den här riktningen. Sen kan man ju inte detaljstyra precis vad som ska hända utan det måste medarbetare tillsammans I olika organisationer ta fram lösningarna. Men man måste stå för riktningen I ledarskapet och det är väldigt viktigt. Och man måste kanske också både kommunicera och förstå att det kommer ske både motgångar och nedgångar.
Kajsa:Det kommer inte vara en resa men vi måste stå fast I riktningen. Och det är också intressant att det lyfts I fokusgruppen att vi ser att det är ganska många olika styrsignaler just nu. Man satsar på att utöka vårdplatserna på sjukhusen samtidigt som man ska nära vård. Det uppfattar medarbetarna som ganska förvirrande, vilken riktning egentligen ska ta. I kommunen är det väldigt mycket fokus på den nya socialtjänstlagen.
Kajsa:Så här är ju också en uppgift för ledarskapet att förklara hur det här hänger ihop. Och att man kan flera tankar I huvudet samtidigt och satsa på tre saker samtidigt. Men jag tror att man måste hjälpa medarbetarna med en berättelse om hur utvecklingen ska gå framåt och hur de här olika satsningarna ska fungera. Och det är ju också en statlig uppgift, att en sammanhängande till styrning kring de här frågorna.
Lisbeth:Och det tänker jag med riktningen, det har vi pratat mycket om tillsammans kring den nya socialtjänstlagen. Att det inte är olika riktningar, för tror jag kan ledarskapet leda med riktning då klarar vi också av att det kommer olika saker, men de behöver på något sätt hjälpa oss I den riktningen, då kan ju det bli en väldig kraft av en ny socialtjänstlag och nära vårdomställningen, som jag tänker hänger väldigt väl ihop. Men gör vi dem som olika projekt så kommer de att suboptimera varandra istället.
Kajsa:Eller att alla utvecklingsresurser I kommunen nu ska satsas på socialtjänstlagenslagen och så släpper man några vård för att man är lite ensidig och det är ju en fara.
Lisbeth:Ja verkligen. Jag tänkte på det här med att en sån här omställning också sker I olika faser, för jag tycker det är ganska intressant det ni lyfter upp, att det ändå finns en, vad ska jag säga, olika tempo, olika struktur runt om I Sverige. Och kanske är det så att nu ser vi att ändå högsta ledningar I större utsträckning intresserar sig och förstår att det här är viktigt att vara en del av, Nu är det också på något sätt det nationella lärandet, de som nu också har gjort och gått före, de som har testat systemledarskap. Hur kan vi fortsätta lära så behöver vi ju inte göra om allt från början, I alla fall ta kraften från dem som sett vad som inte funkar och de som funkar. Har ni tankar där?
Lisbeth:Anders vad tror du? Tror du att man kan det eller är det alltid att starta från samma nollpunkt?
Anders:Vi har ju på flera, inte bara I den här rapporten utan ofta I andra sammanhang, pekat på att det är viktigt att det går I olika takt. Det vet jag också att en del regionledningar eller systemledningar har bestämt sig för själva att det får gå I olika takt. Man har olika förutsättningar och man behöver inte vänta så att det blir den lägsta farten som är den som avgör vilken alla ska gå I. Och det där kan ju också då sedan I nästa steg leda till att man tar inspiration från varandra och tittar på hur andra har gjort och så.
Lisbeth:Jag tänkte också på det här med att det finns olika bilder hos olika professioner. En sån här stor omställning kan ju inte göras utan skav. Det kanske är skaven som måste till för att det ska bli någonting nytt och att på något sätt våga vara I det samtalet då, om det där skavet, för det är ju, det är ju någonting annat vi ska till. Sen har vi väl hittat arenorna för att göra det på ett väldigt öppet och transparent sätt, som kanske inte är helt enkelt
Kajsa:Och så också det som gör att alla professionsgrupper känner sig sedda och inkluderade tror jag är viktigt, men också att vi är lite konflikträdda I vårt land, så det här med skav och att ta upp det på ytan och titta på det är vi inte jättebra på. Så det krävs ju också metoder och liksom en trygghet I gruppen.
Lisbeth:Det
Kajsa:är ju sånt vi försöker jobba med I vårt designdrivna arbete, mycket med det här med vad ser vi för spänningar när vi jobbar med systemtranstioner, att försöka sätta ord och visualisera dem och liksom ta fram dem så att man kan titta på dem och jobba utifrån dem snarare än bara liksom stöta på dem hela tiden som ett hinder.
Lisbeth:Jag tycker att vi har pratat om tre av fyra fokusförflyttningar, om den mer personcentrerade, den mer samordnade och också den samskapande. Har ni sett någonting på det som handlar om det proaktiva och hälsofrämjande? Vad kan man säga där, när ni har tittat på den här fördjupade analysen?
Kajsa:Som jag tycker vi kan se utifrån datan är att arbetet verkar fortsätta. Vi har sett under alla åren som vi har tittat på det här att det pågår väldigt många olika aktiviteter kring hälsofrämjande och förebyggande. Med fokus på vissa grupper som till exempel barn och äldre och personer med musikohälsa och sådär. Där tycker jag att det är svårare att se någon typ av ökning eller minskning, utan mer som att det verkar vara ett fokuserat område som många jobbar på. Det som har varit tydligt är till exempel att man har ökat antalet, det finns fler regioner nu, så det är ett stort antal regioner som bedriver hälsosamtal till exempel.
Kajsa:Det verkar vara någonting som man Tidigare såg vi också det här med fysisk aktivitetrecept och ett koncept som man tittade på. Men troligtvis så finns det väldigt mycket mer att göra. Vi vet ju att mycket av de här livstid sjukdomarna och de här kroniska sjukdomarna som kommer ju vara den framtida sjukdomsbördan kan ju minskas genom ett förebyggande arbete. Och när vi har jobbat med komplexa grupper, till exempel personer med samsjuklighet, så ser vi att det finns mycket kvar I systemet att göra just kring att få hjälp tidigt. Så det kan ju säkert göra väldigt mycket mer.
Kajsa:Jag vet inte vad du säger Anders.
Anders:Samtidigt så är det här ett område också där det är viktigt att tänka att det inte är nära vårdsatsningen enskilt som kan göra den förändringen. Det här är frågor som vi I väldigt hög grad har med hur resurser I samhället fördelas och vilka livsmiljöer vi skapar och så. Och det är ju ett viktigt perspektiv på det här. Men också när det gäller de insatser som hälso och sjukvård och socialtjänst gör så behöver man kanske titta mer systemiskt på hur man kan styra resurser till de hälsofrämjande insatserna. Idag är ju det ganska svårt liksom.
Anders:Om man tänker att det är prioriteringsprinciperna som ska ligga till grund för var vi satsar någonstans så är det ju, då behöver man verkligen hitta en bra argumentationslinje för att satsa I ett läge där man ännu inte har en allvarlig sjukdom eller så där. Så det där behöver vi ju liksom kanske ta sig ett vidare grepp om. I länder där man har försäkringslösningar så blir det ju lite mer fokus på det där därför att det blir ett direkt incitament för finansiären att lägga in insatser så att man inte behöver betala senare I kedjan. Därmed är det inte så att jag argumenterar för en sådan finansiering av hälso och sjukvården men det är intressant att se. Min poäng är lite att jag tror att det där är väldigt stora frågor som är extremt viktiga och som man också behöver ta sig an.
Anders:Men ur ett väldigt övergripande samhällsperspektiv där man tittar på olika saker.
Kajsa:Och samtidigt troligtvis är det väl också insatser som görs inom civilsamhället som kommer spela lika stor roll som det som myndighetseffekterna gör. Precis.
Anders:Det är nog redan så att civilsamhället gör väldigt mycket på det här området.
Kajsa:Precis. Och där borde man kanske snarare titta mer på hur man kan samverka gemensamt med civilsamhället och hur vi kan se till att människor också hjälper till att stärka varandra snarare än att man behöver söka hjälp och sen är det traditionell utan hur kan vi skapa ett samhälle som Det finns en intressant engelsk forskare som heter Hillary Kottan och hon har drivit sådana här utforskande sina arbeten med multisjuka där hon lyckades skapa något slags nätverk där de började hjälpa varandra. Och då blev de mycket gladare och piggare för att de hade ett socialt samvaro, de hade en roll och de hade någon som kunde hjälpa till. Så det finns helt andra sätt att tänka kring organisering tror jag. När vi ska titta framåt kring hur vi ska Alla resurser behöver inte komma genom statsbudgeten.
Kajsa:Det kanske kan vara små saker som att skapa sammanhang och utifrån det så byggs det resurser gemensamt.
Anders:Och när du slutade på Vårdförbundet och hade sån uppvaktning som man har då, då fick jag hennes bok av Lisbeth.
Kajsa:Ja men titta, allt cirkeln sluts.
Lisbeth:Ja cirkeln sluts Och samtalet ska också sluta snart men så otroligt spännande, om vi nu bara skulle ge oss på att sammanfatta det här då, vad är det som vi kan säga så här långt av rörelsen? Kan ni hjälpa till med det så vi får som ett, knyta ihop cirkelnslutet av det här samtalet också? Är det någon som kan komma ihåg?
Anders:Ja vi ser ju att det finns väsentligt flera resurser. Personer som med sin kompetens jobbar med samordning, samverkan, uppsökande verksamhet till målgrupper med väldigt stora och omfattande behov. Vi vet att man använder resurser till det, det har hänt tydliga saker. Vi vet inte exakt vilka resultat det får på helheten. Däremot finns det ett antal mindre studier som visar goda effekter på varje sånt här projekt och det skulle man behöva samla upp och man skulle kanske också behöva göra mera övergripande uppföljningar av de sakerna.
Anders:Det är en sak tycker jag Kajsa. Håller du med om det, att det är en sak?
Kajsa:Absolut. Men sen så ser vi också den här som både är en kulturell förflyttning men också faktiskt som ger praktiska konsekvenser även om det är svårt att se I befolkningsenkäterna. Men det här med, som jag pratat om tidigare, att det är ett mycket större fokus på person som tränar delaktighet. Och det är ju väldigt positivt. Där måste vi fortsätta jobba med att stärka det och se vikten av det.
Kajsa:För det är ju viktigt, vad ska man säga? Det finns en etisk dimension I det, att man ska få vara delaktig I det som rör mig själv och min kropp. Det handlar inte bara om att vi ska se det I enkätsvar utan det handlar om människors liv och tillvaro. Så att den rörelsen fortsätter kring det personcentrerade och att man förstår vad delaktigheten har för betydelse men också att det oftast leder till mer effektivitet I vår process men också när patienterna förstår varför man gör saker och får vara med och ta beslut och så där. Det är en jätteviktig utveckling där vi går framåt.
Kajsa:Det är ju även när vård satsning är en katalysator så finns det andra faktorer som bidrar till att det också har fortsatt stärkas. Men det är väl kanske det tydligaste som vi ser. Men plus då vikten av systemledarskapet. Att det händer på vissa ställen, men på andra ställen inte. Så det är någonting man måste fortsätta stärka.
Anders:Man kan bara lägga till lite snabbt tills jag ser att tiden tycker det är värt. Men just det där sista att vi behöver fortsatt fokus på att kunna leda över gränserna och göra det på riktigt och inte bara liksom samverka utan faktiskt ta ett ansvar för helheten. Och sedan tycker jag också att det är jätteviktigt att fortsätta jobba med att öka tillit och förtroende mellan medarbetare och ledning och att medarbetares beskrivningar och perspektiv på varje ställe blir väldigt aktuella när man utvecklar nya tjänster och att man jobbar med det och sliter med de frågorna på ett tydligt sätt. Och att liksom, det fortsätter, jag tror också det här att professionen pratar med varandra om vad som är viktigt, hittar vi något som är gemensamt för oss som vi kan driva och värna I det här omställningsarbetet tror jag också är betydelsefullt.
Lisbeth:Och så tänker jag det ni sa också att vi är väldigt överens om riktningen. Vi vill det här från alla olika håll så håll I oss och våga låta det också ta tid även om vi behöver accelerera. Alltså stort stort tack, otroligt spännande och jag vill ändå att ni avslutar och säger lite kort om vad nära är för er. Vad är nära för dig Anders?
Anders:Jag har ju fått en fråga så många gånger, jag brukar säga samma sak. Men det där som vi gjorde I samsjuklighetsutredningen och de perspektiven med människor som lever med beroende och psykisk sjukdom och ibland hemlöshet och så. När man skapar förutsättningar för dem, det kan vara civilsamhället som hittar mötesplatser där man kan ta steg framåt och där man får vara som man är och där man inte kräver att man ska vara drogfri från första dagen och sådana saker. Men det kan också vara samordnade verksamheter mellan hälso och sjukvård och socialtjänst som söker upp personer I sådana situationer och sånt. Sprututbytena tycker jag är nära vård.
Anders:Det kan jag säga är de främsta exemplen om nära vård vi har I svensk hälso och sjukvård.
Lisbeth:Tack! Kajsa.
Kajsa:Jag tänker kanske mer på en personlig nivå, jag tänker faktiskt på de relationer jag själv har till professionella hälso och sjukvården som jag litar på. Min hus, jag har en jätte värdig till exempel som hjälper mig och bara att jag vet att hon finns gör att det blir liksom, att det känns tryggt och jag blir väldigt stolt över att leva I ett välfärdssamhälle där hon får tillgång till så bra vård så lätt som jag faktiskt får. Det får ju inte alla tyvärr. Så det är väl nära för mig.
Lisbeth:Stort tack att ni var med I Nära vårdpodden! Och på återhörande säga jag för nu känns det som att ni är sådana här som kommer tillbaka I podden av och till. Tack så mycket! Tack!
Anders:Hejdå!
Kajsa:Hejdå!