Subscribe
Share
Share
Embed
”Personer som kommer tillbaka och berättar att de använt Naloxon och räddat livet på någon - det gör det värt allt arbete.” ”Det handlar om att hitta en enkel och nära väg in.” 27 000 personer beräknas leva i hemlöshet i Sverige. Det är en grupp där många lever med substansberoende och andra utmaningar. Att möta behov hos den här gruppen, som är en av de allra mest utsatta i samhället, kräver extra insatser där vård och omsorg måste komma nära. Daniel Thorsén, socionom och verksamhetsutvecklare inom Göteborgs stad och Sofia Lexén, specialistsjuksköterska och sektionsledare inom LARO, Sahlgrenska berättar om sitt arbete där regionala och kommunala vården samarbetar med civilsamhället.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Daniel:Jag tänker att det är ett fantastiskt exempel då där det finns den här kompetensen kring ja, men här har vi personer som inte söker vare sig socialtjänst eller vård att då faktiskt den kunskapen och kunna möta dem där de befinner sig.
Sofia:Personer som kommer tillbaka och berättar att de har använt sitt Nalogson I en livshotande
Lisbeth:leva I hemlöshet I Sverige. Och det är en grupp där många lever med substansberoende och andra utmaningar med sin hälsa. Att möta behov hos den här gruppen som är en av de allra utsatta I samhället det är inte enkelt, men det är så viktigt. Det kräver extra insatser där både vård och omsorg måste komma nära. Vi har I tidigare avsnitt lyft nya arbetssätt I relationer till personer I hemlöshet.
Lisbeth:Och då gäller det såväl primärvård som hur man arbetar med forskning. Och idag så ska vi lyssna till hur man I Göteborg under några år har utvecklat nya arbetssätt för att möta den här utsatta målgruppen och bland annat byggt upp team där såväl den regionala som den kommunala vården och civilsamhället samarbetar. Så varmt välkomna hit för att berätta om ert arbete. Daniel som är socionom och verksamhetsutvecklare inom Göteborgs stad och Sofia som är specialistsjuksköterska och sektionsledare inom Loro på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Välkomna hit.
Daniel:Tack så mycket.
Lisbeth:Sofia, börja berätta. Vem är du? Jag
Sofia:är specialistsjuksköterska I psykiatri. Jag jobbar som sektionsledare för en öppenvårdsmottagning och en dagvårdsavdelning inom Loro på Sahlgrenska Göteborg. Jag är även projektledare för det här projektet Mobilt teamberoende. Där vi samarbetar med Göteborgs Stad och andra. Det här är en verksamhet som vi driver för att försöka skapa en större tillgänglighet till beroendevård.
Lisbeth:Vad gör du när du inte jobbar? Vem är du mer?
Sofia:Det är inte jättemycket tid. Jag har två små barn. Två döttrar på tre och sex år. Så det blir inte jättemycket tid över. Jag har stort behov av att umgås med vänner.
Sofia:Så det är väl det jag lägger min tid på. Förutom att få, två barn.
Lisbeth:Var det självklart för dig att specialisera dig inom psykiatri? Eller varför valde du det? Har du tänkt på det någon gång?
Sofia:Nej, det var nog lite av en slump känns det som. Till en början var jag väldigt inriktad på akutsjukvård, somatisk vård. Men sedan började jag arbeta inom Loro. Det var min första arbetsplats inom psykiatrin. Jag trivdes så himla bra.
Sofia:Patienterna jag tycker om den här målgruppen. Men också med Verksamhetberoende är en relativt ny verksamhet. Man är väldigt positiv till förändringar eller förbättringar. Det känns ganska lätt att driva igenom nya Det har varit en väldigt positiv Jag vet inte om jag ska formulera det. Men det är en uppmuntrande verksamhet att jobba I tycker jag.
Lisbeth:Vad härligt. Man fick energi bara av att höra dig berätta det. Vi kommer mer in på er verksamhet. Men Daniel, berätta vem du är.
Daniel:Absolut. Daniel heter jag och jobbar som verksamhetsutvecklare inom Socialförvaltningen sydväst I boende och hemlöshet. Det heter vår organisation. Då är det boenden riktade till personer med en hemlöshetssituation med beroende, skadligt bruk, psykisk ohälsa. Lite hur jag kom in på den här banan var att jag, som du nämnde I inledningen, är en socionomutbildning och man kan gå lite olika spår I det.
Daniel:Jag valde mer att satsa på utförarsidan så jag har jobbat på flera av de här boendena också. Och lite mer vem jag är då, för jag antar att den frågan kommer. Så här på fritid och så också. Jag gillar att det lugnt, ta promenader I skog och mark, plocka svamp, umgås med vänner och ta hand. Ja, vara en del med min dotter på så också.
Lisbeth:Vad gör man när man är verksamhetsutvecklare I en sådan här verksamhet? Vad ligger på ditt bord på måndag morgon?
Daniel:Det är en väldigt bra fråga. Det kan vara många olika delar, men ofta är det ju då det kan vara olika uppdrag, till exempel det här uppdraget att samordna den här insatsen delen. Det kan ju vara att skriva tjänsteutlåtanden, att man mer agerar som verksamhetsstöd eller chefsstöd I olika delar. Man får en del uppdrag från politiken eller från organisationen där man ska utreda och skriva rapporter och följa upp I olika verksamhetssystem. Så det kan vara ganska brett.
Daniel:Vi har också arbetat en del med metodstöd riktat till verksamheterna.
Lisbeth:Jag tänker att Göteborgs stad är ju en så stor verksamhet så jag tänker att ni har en att ni är flera verksamhetsutvecklare, ni ryms I någon typ av enhet. Vem mer sent och det? Vart ligger
Daniel:ni organisatoriskt? Ja, men det stämmer. Då har vi en chef då inom kvalitet och utveckling heter enheten, just den gruppen som tillhör boende och hemlöshet. Boende och hemlöshet bedriver många olika typer av boenden där de flesta har någon form av social problematik och vårdbehov. Jag
Lisbeth:tänkte Sofia, kan inte du berätta lite grann bara för att sätta oss in I vad en LARO-verksamhet är för någonting så vi har på något sätt den bilden klart för oss mer. Absolut. LARO
Sofia:står för läkemedels assisterad behandling av opioidberoende. Från början stod det för läkemedelsassisterad rehabilitering av opioidberoende. Men nu har man bytt till behandling för att poängtera att det inte bara handlar om rehabilitering utan att det också är en behandlingsform. Det är en strukturerad behandling för personer med ett opioidberoende där man kombinerar läkemedel. Det vanligaste läkemedlet är buprrenofin, heter det.
Sofia:En långverkande opioid. Eller metadon som också är en långverkande opioid. Och så kombinerar man den medicinska behandlingen med psykosociala stödinsatser. Så kan man väl sammanfatta det.
Lisbeth:Jag tänker att det är bra att den grunden och basen I samtalet och höra om ert arbetssätt. Men när jag har satt mig in lite grann I det ni gör så tänker jag att det är så för mig så tydligt nära vård för nära vård handlar ju verkligen om att se personen personen bakom patienten, ta dennes perspektiv. Det handlar om att samarbeta över gränser för när man gör det så då ser man ju också att ofta har personer behov av många olika insatser, kanske både från socialtjänst sidan och hälso och sjukvårdssidan. Och det handlar också om att möta upp, inte bara vänta på att människor ska komma till oss, utan att vi också funderar på, kan vården nå de som har behov på andra sätt än att sitta I våra huskroppar och vänta. Och jag tycker att er verksamhet stämmer in.
Lisbeth:Men hur tänker ni? Vad är relationen till den här omställningen av hälso och sjukvård och samverkan med socialtjänsten? Har ni funderat på det?
Sofia:Nej, det är det som är lite Man har ju hört det här begreppet nära vård. Men jag har inte egentligen reflekterat över att det är exakt det jag håller på med I både det här projektet och ett annat projekt som jag också driver kring, där vi vill få med ett tätare samarbete mellan primärvård och Claro. Båda de här projekten är precis på det sättet att vi inom vården kanske inte kan sitta på våra mottagningar och skicka brev och kalla patienter som kanske inte ens har en adress. Och sedan säga att de inte Vi ger dem inte förutsättningar att ta hand om sin hälsa eller så.
Lisbeth:Det är så intressant. Vad säger du Daniel kring kopplingen till omställningen till en mer nära vård?
Daniel:Ja, det här är ju ett sådant här väldigt viktigt område som Det ska jag väl vara uppriktigt med. Det är inte det som talas om dagligdags där jag befinner mig nära vårddelen även om begreppet används ibland. Särskilt då I verksamheter där det finns ett uttalat vårdinslag på något sätt. Men många av våra sociala boenden har inte det som en tydlig del. Det är viktigt att koppla an till det här att de människor som vi arbetar med har ju sammansatta behov, många gånger komplexa behov.
Daniel:Och det här vikten av att insatserna, stödet, vården finns nära dem, Det är många gånger avgörande.
Lisbeth:Verkligen. Jag tänker också att den statliga utredningen om samsjuklighet är en viktig nära vårdutredning också. Det blir spännande att se vad som händer framåt med den. Men nu ska vi prata om det ni gör. Kan ni inte börja berätta om om ni berättar om vad är det för?
Lisbeth:Vad är det ni? Vad gör du? Hur ser den här arbetsformen ut som ni Har etablerat. Och varför är den så viktig för de här personerna? Vem vill börja?
Sofia:Ja, jag kan börja. Det vi har är ju en uppsökande verksamhet som utgår från LARO. Men där vi samarbetar dels med Vi har en sjuksköterska som är anställd vid som har en projektanställning för det här är fortfarande ett projekt som drivs av innovationsmedel. Vi har en sjuksköterska som är projektanställd och som arbetar heltid med det här. Vi arbetar tillsammans med kommunen, både att vi lånar lokaler och personal när vi besöker de olika kommunala verksamheterna.
Sofia:Men också med organisationer. Det Det är både skyddsvärnet, Räddningsmyndigheten och Stadsmissionen är involverade I det här I olika grad. Vi besöker deras verksamheter och vi lånar även personal. Det som vi erbjuder vid det här uppsökande teamet är att vi dels informerar om LARO. Vad det är för någonting att existera.
Sofia:Det är väl något som kanske har överraskat mig lite att det finns en stor okunskap om den här behandlingen även hos personerna själv. Personer som använder olika opioider till exempel heroin. Att man inte känner till att den här behandlingen finns eller att man kanske inte känner till förutsättningarna för att komma med I behandlingen. För det har förändrats mycket genom åren. Tidigare var det väldigt höga trösklar för att komma med I den här behandlingen.
Sofia:Man krävde drogfrihet från andra substanser och det var mycket som gjorde att personer inte kvalificerade sig för behandlingen. De här uppfattningarna lever kvar. Det är en jätteviktig del att vi kan nå ut med information om vad är LARO. Man kan också söka behandling på plats och genomföra sjuksköterskan en utredning och ta prover. Då kan man också För då länkas man till våra vanliga fasta mottagningar.
Sofia:Men det händer också att patienter har svårt att bryta sitt till exempel heroinbruk för att kunna starta upp behandlingen. Då behöver man kunna bryta bruket och Man behöver bli abstinent för att kunna få de här läkemedlen. Det kan vara svårt för patienter och det kan göra att behandlingen skjuts fram och kanske aldrig startar. Där kan vi också använda det mobila teamet till att starta upp patienter på plats I deras boenden eller där de befinner sig istället för att de ska bli inlagda I slutenvården som var det alternativ som fanns innan. En annan stor del är att vi också vill nå ut med Naaloxon.
Sofia:Naaloxon är en antidot mot opioidöverdoser. Naoxon finns sedan några år tillbaka som nässpray. Detta är något som man delar ut till brukarna själva för att de själva ska kunna det på sig och hjälpa varandra vid en överdos situation helt enkelt. Så att Näsbrin fungerar genom att ta bort effekten av opioider. Om en person har överdoserat på heroin och får Nallokson så kan den börja andas igen och man kan häva.
Sofia:Med att vi delar ut de här Naloxonen så genomför vi också en utbildning I hur man använder det. Den här utbildningen erbjuder vi även till personal på de olika verksamheterna som vi besöker. En tredje stor del I det här är att vi också provtar för hepatit och HIV. Det finns ett globalt mål att eliminera hepatit C till år tvåtusen trettio. Beroendevården är ju Det finns en nationell plan där man trycker på beroendevårdens ansvar I att vi också behöver hjälpa till att skapa tillgänglighet för personer med en hepatit C.
Sofia:Både att få bli provtagna och också länka till behandling.
Lisbeth:Hur går det? Närmare vi oss eller kommer vi klara det till tvåtusen trettio? Jag
Sofia:vet inte. Av de personer vi provtar så har vi haft ungefär en av tre, en av fyra har varit positiva för hepatit C. Så det är fortfarande en väldigt hög förekomst av det. Men det tyder också på att vi är på rätt ställe. Känns ändå hoppfullt.
Lisbeth:Ja, verkligen. Men om vi tar personens perspektiv. Hur kan det här se ut? Vad spelar er verksamhet för roll?
Sofia:Det spelar en jättestor roll. Jag tänker på personer som man har träffat. Man har träffat anhöriga. Jag minns en pappa som hade förlorat sin ena son I en opioidöverdos. Han sa att om Naloxon hade funnits då eller om jag hade haft tillgång till Naloxon hade det här kanske inte behövt hända.
Sofia:Den typen av möten bär man med sig. Det blir väldigt många sådana möten också. Personer som kommer tillbaka och berättar att de har använt sitt Nalokson I en livshotande situation och räddat livet på någon. Och kommer tillbaka till oss och behöver en ny förpackning. Det gör hela arbetet värt, eller vad man ska säga, bara en sådan.
Sofia:Det har hänt flera, flera gånger. Eller att man också kan få en lättare ingång till personer. Jag vet som en kvinna jag träffade som hade ont I sin fot och så ville hon att jag skulle titta på foten. Då började vi prata lite om hur det såg ut för henne och jag kunde fråga om hon hade initierat någon gång. Då sa hon att hon kanske hade gjort det någon gång eller så.
Sofia:Vi kom överens om att hon nog ändå skulle lämna ett prov. Och så upptäckte man då att hon hade en aktiv hepatit C och där vi då kunde länka henne till behandling. Så det finns jättemånga sådana här personliga Vi har ju utrett på ett tjugotal nu under bara de senaste månaderna inför att starta LARO. De patienterna går ju på våra mottagningar nu så de fortsätter vi att träffa och följa. Men det är jättefint.
Lisbeth:Ja, verkligen. Jag får massor med frågor I mitt huvud, men Daniel, lägg till eller berätta om från ditt perspektiv som verksamhetsutvecklare och de här boenden som finns I er verksamhet?
Daniel:Ja, det som det innebär för vår del, det handlar ju om just det här att skapa en nära enkel väg in för våra boende som inte riktigt funnits innan. Det gör ju någonting, tänker jag, när det här kanske större motivationsarbetet som det kan vara. Man jobbar mycket med att få en person att ta sig till en mottagning. Det ska vara en utredningsprocess där och personer kan utifrån tidigare erfarenheter eller de utmaningar de befinner sig I inte den kraften, orken, viljan just då att göra det. Så att den möjligheten att det kommer ut en sjuksköterska från mobilteamberoende på plats som personer kan lära känna där det också kan vara att man erbjuder saker som är relevant för personerna.
Daniel:Det gör ju en stor skillnad. Det blir en helt annan ingång. Man får ett ansikte på en person från vården som man kan etablera förtroende för. Det här är en vettig bra människa och det kan I sin tur bli en ingång till en behandling som kan vara livräddande och verkligen främja återhämtning. Så det är mycket där tänker jag som är så positivt med det här arbetssättet.
Daniel:Och det får jag ändå säga också varit på många boenden I min bild I alla fall. Man har tagit emot med öppna armar och sett väldigt positivt på: Ja, nu kommer ni hit. Underbart!
Lisbeth:Fantastiskt! Jag tänkte när du sa Sofia, då lånar vi lokaler och då lånar vi personal. Berätta, vad menar ni med det?
Sofia:Vi har ju en buss eller en husbil. Och första året så använde vi bara den hela tiden. När vi åkte till olika boenden parkerade vi den utanför. Men det här blev ju väldigt resurskrävande. Man behöver med arbetsmiljö och säkerhet I beaktande.
Sofia:Då behöver man vara I alla fall kanske två-tre stycken för att det ska kunna drivas på ett säkert sätt. Men under det här året använder vi vår buss för den har vi förhandlat oss till detta året också. Men då använder vi den en dag I veckan när vi arbetar uppsökande ute I staden. Vi har stått vid en brunnspark. Vi har stått på centrala platser I Göteborg och vi har också använt den för att besöka boenden ibland när vi är mer välbemannade.
Sofia:Det som vi provar nu under hösten det är hur skulle det funka att vara än mer mobila? Att åka runt utifrån tips från brukare. Här samarbetar vi också med skyddsvärnet. Det här är tack vare kommunen som har ett IOP, ett offentligt partnerskap där vi får låna en boendestödjare från skyddsvärnet en dag I veckan. De har en enorm erfarenhet och en kompetens som vi saknar kring det här fältarbetet eller vad man ska kalla det.
Sofia:I våra team har vi också en peer support. Det är en person med egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller beroende sjukdom I det här fallet. Det är en jättettillgång när man arbetar ute på det här sättet.
Lisbeth:Det har
Sofia:vi börjat med nu precis här under hösten. Vi har också haft med oss sjuksköterskor från infektion. För där försöker vi också få till ett samarbete med sprututbytet. Det är vår förhoppning att vi också ska kunna erbjuda sprututbyte på vår mobila verksamhet. Det som vi lärde oss var att vi kan ta hjälp av andra.
Sofia:Att det inte måste vara tre sjuksköterskor eller annan vårdpersonal från regionen som åker ut. Det räcker med kanske en sjuksköterska som kan samarbeta med andra. Nu lånar vi lokaler så istället för att med oss bussen ut alltid så är vi på plats inne I verksamheterna. Då har vi backup. Vi får låna den verksamhetens larmutrustning och sådana saker.
Sofia:Personalen kan också hjälpa till att förbereda de boende på att nu kommer det mobila teamet och det är det här vi erbjuder. Skulle du behöva ta ett prov eller behöver du en aloxon så kommer de klockan ett. De kan hjälpa till att förbereda och det är jättestor vinst I det. Och någonting som vi pratade om senast igår, jag och Daniel. Hur man kan utveckla det ännu mer.
Sofia:Jag känner att vi har lärt oss mycket.
Lisbeth:Jag förstår. Jag skulle säga att det är också själva grundtanken I nära vårdomställningen att när vi börjar jobba så då använder vi också våra egna resurser smartare och vi utvecklas ju som medarbetare. Hur har tänket varit från den kommunala sidan, Daniel? Det här är ofta sådant, det brukar finnas diken emellan och man funderar på vem, våra och era resurser och så. Hur har ni tänkt?
Daniel:Ja, men det tänker jag att det finns väl alltid med någonstans. Att det blir organisationsfrågor och resursfrågor och så. Det som vi ändå kan se från våra världverksamheter är ju att det finns ett behov av den här typen av insats och kopplat till våra brukare och boende så kan det ju också vara skillnad på liv och död om vi tar en alokzon. Så bara det att möjligheten här att mobiltidberoende kunna komma ut och faktiskt ge en allogson utbildning I detta. Det är ju en sådan oerhört stor vinst.
Daniel:Så ingången är ju positiv till detta och att försöka stötta upp och göra det så bra som det bara går här. Som du är inne på Sofie, att kratta man ner sen och det är inte vi som utför själva vårddelen. Däremot handlar det om hur kan vi arbeta motiverande och stödjande så att personerna upprätthåller en kontakt eller tar sig till det här mötet när sjuksköterskan är ute. Och försöker arbeta med den här motivationsskapande delen för det är ju personer som vi träffar ofta dagligdags på olika sätt. Det är den här nära täta etablera förtroende, allians och hjälpa vidare I ett system som kan vara Det kan krävas att man är väldigt med för att rodda I systemet.
Daniel:Och att då kunna den här möjligheten att snabbt få, ja här har vi, du tar upp ju opiater av olika slag. Detta finns. Vi kan snabbt koppla ihop dig till det. Det är ju någonting som tänker jag är ett väldigt bra och tacksamt scenario istället för vi behöver tänka hur funkar hela systemet här. Att vi har en snabb ingång, det är lättillgängligt och det tänker jag att vi också kan utveckla än mer framåt för det här är ju ett antal verksamheter där mobiltidberoende har besökt varje vecka, återkommande.
Daniel:Det är också värt att tänka hur är det I andra verksamheter eller skulle man kunna tänka sig att det sker på ett annat sätt än mer mobilt eller vad man säger. Nu finns behovet, för det är också en erfarenhet att det kan vara ett begränsat motivationsfönster av olika slag. Att nu är det aktuellt att snabbt kunna locka upp den bollen eller att det är personer som inte alltid är på plats annars vid de här fasta tiderna. Att kunna hitta sätt där man än snabbare kan möta upp. Det tänker jag kan vara en framgångsfaktor
Lisbeth:vidare. Tänker du återkommer mycket till det här med förtroendet och det tidigare podgäster har också sagt att det är klart att personer som har kanske ett beroende har inte alltid känt att man är helt välkommen I hälso och sjukvård och kanske inte känner det
Daniel:här
Lisbeth:förtroendet. Men jag tänker om det här nu uppstår ganska akut eller plötsligt eller nu finns det här motivationsfönstret. Hur gör ni då? Kan ni kontakta varandra på något sätt? Sofie tillbaka.
Sofia:Ja, det har vi ju ändå några goda exempel av där vi har haft personer som har pratat med personalen I olika verksamheter och där man har tagit kontakt med vår sjuksköterska Petter och ringt. Han har kunnat komma direkt. Bland annat en gravid kvinna som hade behov av behandling. Nu berättade hon det här och då gäller det att vara lite snabb där. Och då kunde vi få in henne I behandling redan samma dag.
Lisbeth:Fantastiskt. Jag tänker också Daniel, har ni ett naturligt sedan tidigare samarbete med civilsamhället? Jag tänker de organisationer som du tar upp Sofia och så för att just den här kopplingen mot civilsamhället och deras roll för de här personerna brukar ju ofta vara central.
Daniel:Vi har ju som Sofia nämnde en del IOP med
Lisbeth:Berätta vad det är, alla lyssnar kanske inte vet.
Daniel:Ja, då kan man säga att det är ett organiserat samarbete med civilsamhället I en viss fråga, ett partnerskap Det har vi till exempel på boendet Viktor kopplat till skyddsvärnet. Den sortens IOP har vi ju. Sen är det ju, tänker jag, en större fråga också som mer handlar om hur man känner till alla möjliga stödinsatser och vägar och där skulle jag säga att det gör vi ju inte. Jag skulle säga att det finns fantastiska resurser I Göteborg inom kommunen, inom vården, inom civilsamhälle där vi inte riktigt vet om att det finns. Och då blir det en viktig uppgift framåt också att tydliggöra vad finns det för alternativ och vägar för de personer vi möter.
Daniel:Kunna beskriva det på ett begripligt sätt. Och just det här jag tänker är ett fantastiskt exempel där det finns den här kompetensen kring att här har vi personer som inte söker upp, vare sig socialtjänst eller vård, att då faktiskt den kunskapen och kunna möta dem där de befinner sig. Det finns ju den typen av exempel från vår. En öppen verksamhet som vi har, Huldas hus, som riktar sig till kvinnor I en hemlöshetssituation. Där man kan göra olika aktiviteter och träffas och ett socialt sammanhang.
Daniel:Där det finns kvinnor som inte har någon kontakt egentligen med några andra samhällsinstanser från vård eller socialtjänst. Och att då sjuksköterska på plats där som kommer och kan titta till personen, erbjuda olika delar och kanske förhindra också att det blir än mer akut. Det gör skillnad. Så jag tänker att det är jätteviktigt att vi får till den här överblicken, vad är det som finns och hur kan vi stötta och hjälpa våra personer dit. Och även tänka kring hur kan vi ändra vårt tankesätt för att möta upp de behov som faktiskt finns?
Daniel:Det är lätt att tänka att det här är min organisation, det här har jag ansvar för. Och istället utgångspunkten vad skulle behövas för att vi kan möta behov. Det är det skiftet, tänker jag, behöver vi ta med oss.
Lisbeth:Exakt, jag tänker det är skiftet vi behöver verkligen ta. Jag tyckte det var intressant det Sofia sa att ni blev nästan överraskade över att de här personerna, de hade ganska liten kännedom om vad som vad som fanns att tillgå och då tänkte jag I mitt huvudsjälv att det kanske också har med förtroendet att göra, men det kan och det kan du ju jag tänker nu när jag lyssnar på dig Daniel så tänker jag, tänk vad viktigt hela vårt ekosystem är för att också kunna hjälpa till att beskriva. Klart jobbar man I en civil civilsamhällesorganisationer och kanske inte känner till vad man har för möjligheter I vården att att erbjuda så kan man heller inte vara på något sätt den som kan underlätta för de här personerna som kanske inte varje dag går in på sin etttusen etthundrasjuttiosju app eller vad vet jag eller var man nu kan hitta information. Har ni reflektioner på det? För du sa, Sofia, att du var ju förvånad att man faktiskt inte visste.
Sofia:Ja, och även jag tänker även att för vi har ju varit ute ganska mycket och föreläst för en massa olika boenden. Både kommunala, utanför Göteborg, I Göteborg och Även ett par privata. Men att det finns många föreställningar om LARO även bland personal som inte stämmer med verkligheten. Och att det finns på sådana håll en negativ bild kring LARO. Att det skulle vara på något sätt att det inte är en behandling utan att det är att man bara underhåller ett beroende.
Sofia:Den här typen av uppfattningar har vi kunnat bemöta när vi har varit ute och föreläst. Jag tänker att det är jätteviktigt, precis som du säger. Vi träffar inte de här personerna om de inte aktivt kommer till oss. Om man till exempel bor på ett boende eller är I någon form av verksamhet som har en väldigt negativ bild av LARO eller bara inte har kännedom om hur LARO fungerar idag då kommer man inte heller kunna hjälpa den här personen till vården. Jag tänker att det är samma med hepatit där det också har kommit eller där det har kommit nya läkemedel för att behandla hepatit C.
Sofia:För några år sedan så hade man andra läkemedel som var Det var en väldigt svår behandling. Med jättemycket biverkningar och inte alla blev botade. Här har det skett stora framsteg. Men det här har inte heller nått ut till de drabbade eller till den här målgruppen. Så det är en jätteviktig del I det att försöka nå ut med information.
Sofia:Det är inte helt lätt.
Daniel:Jag tänker från våra boenden, eller boenden som vi har, så handlar det dels om att få informationen eller ta till sig av informationen och få den här viktiga uppdateringen. Och det har ju varit, om man tänker historiskt här, sedan man införde sprututbyte. Så har ju det också blivit ett kunskapslyft I det på många ställen för att veta att detta finns, det här erbjuds. Man stödjer personer till att ta sig dit på olika sätt. Det finns en medvetenhet men jag tror det är viktigt att hela tiden hålla sig jour med vad är det som händer inom fältet och en inställning som också utgår från att hur hjälper vi de här personerna på bästa möjliga sätt?
Daniel:Och att vi måste ingången att vi gör det här tillsammans. Vi kan inte på eget bevåg lösa det här utan vården behövs. Absolut, vi behöver bli duktiga på att länka till olika behandlingar och stöd från civilsamhälle och från andra aktörer. Det gäller ju sysselsättning, arbete, många olika delar som det inte går så enkelt att bara boxar in. Så det är ofta sammansatta behov.
Lisbeth:Vad gör det här med arbetsglädje och viljan att jobba på det här sättet? Har ni några stött på det? Vad säger man på borden och hur upplever man att det här den här utvecklingen?
Daniel:Det är ju väldigt De personer jag har pratat med beskriver det väldigt positivt. Som att det här är någonting som man väntat på. Som man ser att ja, detta gör skillnad för många av våra boende. Att bara kunna erbjuda den här ingången. Jag tänker på ett akutboende också, det här där det är svårt att fånga upp personer men att det blir kanske ett mer enträget arbete, ett motivationsarbete.
Daniel:Men att också då kunna den här tillgängliga vägen, det är ett väldigt framgångsrikt koncept när man kan få det att funka. Så att överlag, både brukare och personal, tycker överlag att det här är positivt. Och det gör ju någonting såklart också. Jag tänker det bara av ingången till exempel med Nanoxon att det här kan rädda liv och har räddat liv på boenden. Och att veta det och känna att jag tänker att som personal är det ju så viktigt att känna att det finns vägar här som vi jobbar mot.
Daniel:För det är en sak att jobba motiverande och någon förutsättning om att det här är svårt, det kanske inte kommer funka till vi kan jobba motiverande och det finns. Det möts upp här. Så det är en jättestor skillnad.
Lisbeth:Härligt att höra. Hälso och sjukvården har ju inte heller lätt att sjuksköterskor växer inte på träd. Hur tas den här arbetsformen emot?
Sofia:Nu det här året så var det ju arbetsmarknaden något sämre för sjuksköterskor Då hade vi faktiskt ganska många sökande på den här tjänsten. Men också att vi då hade en verksamhet. När vi skulle rekrytera tvåtusen tjugotre, som var det året då vi startade, Då hade vi ingen verksamhet och vi fick heller inga sökande på den annonsen. Men då arbetade vi själva från vår fasta LAR-verksamhet. Det har väl varit blandat för att alla personer både I sjukvård och andra verksamheter är överbelastade känns det som.
Sofia:Det är inte så att man har en massa tid över. Men på den enheten där jag jobbar har det varit ett väldigt Jag känner att det varit ett starkt engagemang och jag känner att man har känt att det här är någonting vi gör tillsammans. Och I princip alla all vårdpersonal på de två enheterna som jag är på har varit ute med bussen under förra året när vi bemnar den själva. Jag tror ändå att det kan bidra. Även om det tar lite tid så ger det väldigt mycket.
Sofia:Det kan jag också tycka även när jag varit med ute. Det är otroligt givande att möta de här personerna och deras reaktioner på att: Vad är ni här och delar ut det här till mig? Man får väldigt mycket positiv respons. Så om inte annat är det härligt att komma ut lite
Lisbeth:och komma bortom under väggarna. Jag tänkte kontakterna med läkare till exempel, hur ser den? Gör ni det när ni kommer tillbaka eller ni kan ju behöva hjälp eller kanske behöva någon bedömning eller andra yrkesgrupper. Det kanske är andra yrkesgrupper, psykologer eller finns det något team bakom? Ja.
Sofia:Till exempel när vi utreder personer har man sitt utredningsteam. Vår sjuksköterska på det mobila teamet ingår I vårt ordinarie utredningsteam där vi har vår överläkare. Alla beslut om behandling fattas I det ordinarie teamet. Så man har ju en läkare bakom sig. Och vi har också relativt god tillgång till läkare om det skulle vara så att man har behov av konsultation.
Lisbeth:Jag tänkte, hur startade allt det här? Vad var det som kickade igång att det här måste vi göra?
Sofia:Det startade egentligen, jag tror det var tvåtusen tjugo. Då kom Folkhälsomyndigheten med en rapport kring hur man kan minska skadeverkningar av narkotika. Där nämnde man att olika verksamheter borde arbeta mobilt eller uppsökande. Man nämnde till exempel LARO. Där föddes Den ursprungliga tanken var mer riktad mot att skulle man kunna en mobil mottagning, precis som våra fasta öppenvårdsmottagningar fast att man har den I en buss.
Sofia:Men det var svårt att få till på ett bra sätt utifrån arbetsmiljö och säkerhet och en massa praktiska omständigheter. Under tvåtusen tjugotre förändrade vi lite vad ska man säga målet för verksamheten till att arbeta uppsökande på det här sättet. Att få med personer I behandling och länka till våra fasta verksamheter och länka till infektion också då för hepatit.
Lisbeth:Men var det då tvåtusen tjugotre som kopplingen kom också till kommunerna? Som ni I min dag?
Sofia:Precis, för det första året gjorde vi bara ett förarbete där vi tittade på hur det fungerar med mobil internetuppkoppling eller vilka platser skulle man kunna besöka. Det var ett väldigt teoretiskt arbete eller så. Det var först tvåtusen tjugotre som vi skaffade en buss och började åka ut. Då började vi också kontakt med kommunen. Sen vårt samarbete, det här lite mer strukturerade, det började I början av tvåtusen tjugofyra.
Sofia:När Daniel eller först hans föregångare Emma Lennerås och sen Daniel tog över.
Lisbeth:Och från ert perspektiv då, hur kom ni igång med det här?
Daniel:Ja, men det var väl just att min verksamhetsutvecklarekollega som kom och pratade med dig, Sofia, och såg Oj, det här finns och hur skulle det vara om ni besökte våra boenden? Vilka möjligheter det skulle kunna innebära? Och det är också det här att tankar kring det här uppsökande arbetet på olika sätt. Alltså den skillnad det gör, det har vi också erfarenhet av från kommunens håll. Att man kan tänka kring det.
Daniel:Vad gör det för de här som är svårmotiverade eller som inte tar sig? Det var direkt tror jag hon såg den här möjligheten och så presenterade snabbt ett förslag eller bollade upplägg med dig Sofia och så blev det så. Och sen tog jag vid utifrån att Emma gick på föräldraledighet och då blev det mer ett jobb kring att strukturera upp vad är det för information som ska gå ut? Vad är det som är viktigt för boendena att tänka på och göra när mobilteamberoende kommer på plats? Och att vi har fått en löpande uppföljning också kring vad det är för utmaningar som dykt upp eller kan vi skruva på någonting så att det blir så bra som möjligt när mobilteam är på plats under de tiderna.
Daniel:Så det har ändå varit ingång, det har gått snabbt det här arbetet. Det är inte någonting som dragits I långbänk på något sätt Och det tänker jag också är positivt. Det går snabbt och så får man skruva längs med vägen.
Lisbeth:Det
Daniel:behöver inte alltid vara de här grandiosa, stora planerna som det inte blir så mycket av utan vi får börja testa och så jobbar vi utifrån det och så kan man lättare skala upp eller ändra lite inriktning efter behov. Och
Lisbeth:jag tänker ni har innovationmedel för det här och det är fortfarande ett projekt. Vad är planen framåt nu? För det här är ju någonting som det måste ju få vara fortsatta tänker man ju när man hör det. Det här kan ju inte få stöpa på att det var ett projekt och helst vill man ju också att det här ska komma fler till del. Det tänker jag att podden ska hjälpa till med också.
Lisbeth:När vi vet att något funkar bra så tänker jag att då vår etik säger jag. Då får vi också se till att fler får tillgång. Men hur ser? Hur ser planen ut framåt? Vad vet ni och vad händer?
Sofia:Vi har fått alldeles nyligen besked om att det kommer att komma medel från regionen. Det är utifrån pengar särskilt för samsjuklighet I den här målgruppen. Så det kommer komma även pengar från den ordinarie verksamheten inför tvåtusen tjugofem. Sedan har vi också sökt innovationspengar också för att det finns så mycket man skulle kunna göra mer som man inte riktigt har tid och utrymme för. Men det kommer fortsätta under tvåtusen tjugofem.
Lisbeth:Säg något exempel på vad man skulle kunna utveckla. Jag blir nyfiken.
Sofia:Jag tror att man skulle kunna utveckla vårt samarbete med infektion. Det här med att vi ville med oss sprututbytet. På sikt hade man jättegärna velat få med primärvård på något sätt. Det finns ett jättestort behov hos den här målgruppen kring somatisk vård och personen har jättesvårt att ta sig till så som primärvården är organiserad. Det blir svårt för personen att nå den.
Sofia:Jag tror vi skulle kunna komma mycket längre I vårt samarbete med kommunen. Vi pratade igår, jag och Daniel, om det här att man skulle behöva någon form av ansvarig även ute på de olika boendena som kan länka personer. Det finns så mycket sätt för att nå ut med information om vart vi finns skulle vi också behöva utveckla och kommunicera till målgruppen, att vi existerar och vart man kan komma och få de här insatserna eller NaOXON till exempel som man inte kan få någon annanstans om man inte är inskriven I sjukvården. Nu kan man köpa det, det är receptfritt, men det är ändå till en ganska hög Det kostar 300-fyrahundra eller någonting. Så det är en hög kostnad ändå.
Sofia:Det finns hur mycket som helst.
Lisbeth:Från ditt perspektiv Daniel, hur får vi det här att vara det arbetssätt vi har?
Daniel:Jag tänker just kopplat till projektet så är det ju en tanke också att vi från kommunens sida får se vad kan vi söka för medel eller kan vi på något sätt bidra också om det är viktigt att uttömma de möjligheterna I och med att vi är väldigt angelägna att det ska fortsätta utifrån de positiva resultat som ni kan se. Och det är ju ändå, tänker jag, att det finns mycket att utveckla vidare. Det är ju också, skulle jag säga, en grundtanke I många av våra olika metoder och arbetssätt och modeller. Vi jobbar ju en del till exempel med bostad först som en metod. Där kan man belysa det att när man pratar om bostad först-modellen riktad till personer som har en samsjuklighetsproblematik så är det ofta att man lyfter fram ACT-team som en fungerande modell.
Daniel:Det handlar ju mycket om det här som är viktigt. Hur gör vi det lättillgängligt för dem vi träffar? Att det inte blir de här trösklarna och där vi samlar olika former av tvärprofessionell kompetens för att kunna möta mångfacetterade behov. Så jag ser att det här är ett led I det arbetet också att faktiskt kunna rigga för en annan typ av vårdstöd riktad till de här personerna som har den typen av behov. Vi kommer jobba vidare tänker jag med detta.
Lisbeth:Ja, det låter ju tryggt tänker jag. Vår tid börjar rinna ut men jag är nyfiken, är det någon som följer det här? Alltså har ni uppföljning som tittar på effekterna? Jag tänker ni pratar mycket om kostnader, men det måste ju också ligga väldigt mycket av Vinsterna känns ju så otroligt stora med det här arbetssättet. Har ni någon som tittar på effekter?
Sofia:Vi registrerar ju alla insatser vi gör. Innan vi drog igång det här så gjorde vi en
Lisbeth:hälsoekonomisk
Sofia:kostnad beräkningar, jag vet inte riktigt vad det heter. Men där man beräknade den ekonomiska potentialen för en sådan här verksamhet. Än så länge har vi också drivit det I ganska liten skala. Det kommer bli jätteintressant att se om man, ju mer analogson man får ut, kan man se några effekter på dödligheten? Man har jobbat jättehårt med detta I Skåne.
Sofia:Där har man haft ett stort arbete med att nå ut med en allogson och har där kunnat se effekter på överdosen med dödlig utgång. Så vi följer det, absolut.
Lisbeth:Och det vore ju spännande också med kanske någon typ av kvalitativ undersökning. Vad säger de här personerna? Vad har du skapat för värde? Vad säger medarbetare?
Daniel:Vi
Lisbeth:ska avrunda och jag tänker ändå att vi stannar till till det här med vad nära är. Sofia, vad är nära för dig?
Sofia:Jag tänker att vad som är nära är så individuellt och att det blir man väldigt medveten om när man arbetar med den här målgruppen. På det sätt som sjukvården organiseras så blir den nära för olika personer eller vad man ska säga. För en mer stark person kan tillgången till en chatt med vårdpersonal, det kan vara att vården väldigt nära. Men för en person som kanske inte har en mobil eller förmåga att kunna använda tekniska hjälpmedel då behöver vården vara fysiskt nära. Man får inte glömma alla de här olika delarna.
Sofia:Den här utvecklingen som sker nu mot en digitalisering I hela samhället. Det är viktigt att man inte glömmer den här målgruppen. Tack!
Lisbeth:Vad är en ära för dig Daniel?
Daniel:Själva begreppet I sig blir på något sätt att det är tillgängligt. Det är någonting som inte är enkelt att vara nära. Det blir inte något hinder I sig utan det är möjliggörande när det är nära. Stort
Lisbeth:tack för att ni var med I Nära Vårdpodden och stort lycka till framåt. Det är ett fantastiskt jobb.
Daniel:Tack så mycket! Jättekul att få vara med.