Nya dörrar, vårdcentralens roll och skarpa lösningar - Mattias Sjöberg

”Med en bättre fungerande primärvård så skulle sjukhusen också fungera bättre - det är kommunicerande kärl.” Ett avsnitt om primärvårdens roll, nya lösningar och utveckling för såväl patienternas som medarbetarnas bästa. Mattias Sjöberg, verksamhetschef Fålhagens VC i Uppsala.

Vill du dela med dig av dina tankar om podden - klicka här! och svara på vår enkät!

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP116 – Näravårdpodden träffar Mattias Sjöberg

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

MATTIAS: …på nåt sätt att risken som jag ser det, det är ju att man öppnar upp en massa dörrar utan att stänga andra dörrar, att det blir otydligt och att det blir plottrigt för vårdpersonalen att hålla reda på.

MATTIAS: …det här med att läkarna sitter själva i sina rum och så har man sjuksköterskorna som någon slags sköld som ska undanhålla patienterna från läkarna och läkarna sitter där och ska liksom skotta för brinnande livet allt som är uppbokat i deras tidbok.

LISBETH: Idag ska vi träffa en person som Näravårdpodden kom i kontakt med via en av våra lyssnare och det tycker jag är särskilt roligt. Det är Mattias Sjöberg som är verksamhetschef på Fålhagen vårdcentral i Uppsala. Vi kommer få ta del av tankar om hur vårdcentralens roll kan vara i utvecklingen av den Nära vården och Fålhagen kommer också vara en av de första vårdcentralerna i landet som inför 1177 Direkt. Så välkommen till Näravårdpodden Mattias Sjöberg.

MATTIAS: Tack så jättemycket, mycket trevligt att vara här.

LISBETH: Hur känns det att vara ett lyssnartips?

MATTIAS: Ja, det känns ju väldigt hedersamt. Det är nog första gången det händer, tror jag.

LISBETH: Ja, men det är jätteroligt verkligen. Så att då har man något intressant att berätta när någon har lyssnat eller någon har sett något och tycker att det här behöver också andra få höra. Så det får du ha med dig under samtalet. Berättar för oss som lyssnar vem du är och vad du sysslar med och brinner för.

MATTIAS: Jag är alltså distriktsläkare i grunden. Och har varit specialist sedan tjugohundra nio. Har gjort min specialisttjänstgöring i Västerbotten och i Uppsala. Och har då sedan tjugo hundrafjorton jobbat på Fålhagen vårdcentral först som distriktsläkare och sen ett halvt år tillbaka som verksamhetschef också. Jag brinner väldigt mycket för de här Nära vårdfrågor och överhuvudtaget det här med att stärka upp primärvården i bred bemärkelse framöver. Jag tror helhjärtat på att det är det som kommer att tjäna befolkningen bäst.

LISBETH: Det måste vi ta direkt, du ska bara få berätta vad du gör när du inte är verksamhetschef och läkare. Vad använder du övrig tid i livet till?

MATTIAS: Ja, utöver förstås familjeliv och sånt där som är väl kanske det mesta i övrigt, så sjunger jag i kör i domkyrkan här i Uppsala och komponerar körmusik så mycket jag någonsin hinner.

LISBETH: Wow, och när du komponerar den är det också uppsättningar som du kan ha med dig till din kör eller?

MATTIAS: Ja precis, för olika aktörer i domkyrkan, framför allt.

LISBETH: Det lät avancerat, tycker jag.

MATTIAS: Ja, det är klart, det är klart att det är inte tvärenkelt. Det är en utmaning varje gång, men är väldigt, väldigt roligt att få ha den typen av utlopp också.

LISBETH: Ja, det förstår jag. Det måste verkligen vara här och nu. Då kan man inte vara i jobbet, tänka på något annat. Då måste man finnas där man finns, tänker jag. Och du säger det där att du tror helhjärtat på primärvårdens stärkta roll i vårt vårdsystem. Varför gör du det, berätta lite mer om det?

MATTIAS: Ja, men det tror jag kommer sig av hur jag förstår allmänmedicinen som uppdrag, att allmänmedicinen som uppdrag och som specialitet är så, den är så fantastiskt bra, om jag ska säga det rent spontant. Den har så mycket kvaliteter som är så bra för människor och för människor på ett väldigt brett sätt också. Det här med att vilja förstå varje människa man har framför sig och hitta den bästa och klokaste vägen utifrån vad den människan har för förutsättningar och behov. Utifrån all tillgänglig kunskap och kompetens. Men just det här nära sättet att förhålla sig till och förhålla sig med människor. Att skapa en, för den är liksom oöverträffad, det går inte att överträffa den trygghet det skapar egentligen. Man är en allierad med patienten och att man finns kvar över tid, att man går med patienten genom toppar och dalar i det här. Och är en konstant. Det är så givande som vårdgivare och vara den där konstanten också, så det är oerhört meningsfullt, upplever jag och oerhört tacksamt att få vara i den rollen. Det är klart att det är väldigt, väldigt periodvis lite slitsamt också att vara i den rollen. Det är det ju. Men på det hela taget skulle jag säga att det är en fantastisk vårdgivarroll att ha. Och den kan ju te sig på så många olika sätt förstås. Olika medier och som vi kommer prata mer om idag, gissar jag. Ja men ungefär så. Det var väl så. Min egen ingång i hela det här med att jag kom på att jag skulle bli allmänmedicinare det var inte alls givet utan det kom sig av att jag när jag gjorde AT för Sollefteå lasarett vilket var väldigt trevligt och bra på alla sätt. Men när jag var på akuten där och eller på avdelningarna så på kirurg och medicin placeringarna så var det som att man var liksom som en liten båt i ett stormigt hav och sen skulle man skicka hem patienter från avdelningar eller ännu värre, från akuten. Och man hade ingen koll alls på vad som händer sen. Det var att man tappade kontrollen fullständigt och visste inte alls vad som funkar och inte och det gjorde att man tog i från tårna och man nu över-utredde och man gjorde alla möjliga saker och sen släppa i väg dem så vet man aldrig vad de tar vägen, vad som händer sen. Och sen kommer jag till och skulle göra min vårdcentralsplacering på Burträsk vårdcentral. Och i AT då, och det var som att komma hem. Det var som att helt plötsligt så var det som att jag satt i det där havet, jag var havet och det var ju inte alls stormigt. Jag tog emot patienterna eller handla av dem från början till slut själv och jag hade fullständig kontroll och det var så skönt och det var så roligt, så det var det som bara det var någon slags Eureka moment där att ja, men just det här jag ska göra.

LISBETH: Fantastiskt. Man kan ju ha sådant där moment i sitt liv då man kommer ihåg att nu har jag hittat hem och jag tycker det är en jättefin beskrivning av att arbeta som allmänläkare. Men också att arbeta i primärvård, att få ha det här över tid som berättar, den relationella delen. Och det nu tappar jag det jag skulle fråga dig om mitt i det där. Jo, jag skulle fråga dig om att du upplever inte det ensamt då, för du vet att när jag kom från, jag är sjuksköterska till min profession. Men när jag kom från slutenvården och blev chef för primärvården så kunde jag också tycka att i alla fall där jag jobbade så var det ganska mycket ensamarbete. Att man hittade inte riktigt varandra i arbetet. Nu är ju det här ganska många år sedan, men det har du aldrig känt? Det här att vara ny och ung och komma där och vara mitt i inte vara lilla båten på havet utan vara där tillsammans med blåsten och det var inte så blåsigt, kanske. Att vara ensam med det.

MATTIAS: Jag tror att det är klart att man jobbar ju mycket ensam, det gör man ju, man träffar ju patienterna nästan alltid själv och så att till en del så tror jag man måste gilla det. Man måste ju gilla att tänka själv och stå för det hela själv och samtidigt så har jag burit med mig ända från början och verkligen medvetet jobbat för ända till denna dag att stärka det gemensamma arbetet. För det är också en sån här viktig sak för mig att jag tror att vi har byggt primärvården lite grann fel på flera sätt i Sverige och att ett av dom felen är att vi har isolerat oss från varandra, vi som jobbar. Att det här med att läkarna sitter själva i sina rum och så har man sjuksköterskorna som någon slags sköld som ska undanhålla patienterna från läkarna. Och läkarna sitter där och ska liksom skotta för brinnande livet allt som uppbokats i deras tidbok. Och det där är inget, det är ingen bra lösning för patienterna och det är ingen bra lösning för personalen heller. Så att vi jobbar här på Fålhagen mycket för det här att försöka stärka hela tiden interaktionen mellan inte minst sjuksköterskor och läkare. Att jobba ihop och tänka tillsammans, lösa problem tillsammans och det har ju sett väldigt fina fantastiska resultat på och förebilder i till exempel Bornholm och andra som har gått före. Borgholm, menar jag. Förlåt inte på Bornholm, Borgholm förstås på Öland och andra som har provat liknande koncept och vi har gjort det här också.

LISBETH: Det är ju väldigt bra, precis du sätter ord på det som jag tycker att jag kände när jag kom till primärvården där som chef. Att just det här är att vi satt i egna på något sätt var sitt rum och vi var väldigt isolerade. Men om du berättar lite mer om ert arbetssätt, om hur får du till det där då den här lite tajtare relationen mellan sjuksköterskan och läkaren och teamet i stort kanske.

MATTIAS: Ja, vi gjorde ett försök tjugohundra nitton var det väl på våren, då vi gjorde, jag gick en kurs i kvalitetsarbete och utveckling här internt på Region Uppsala och så skulle vi göra ett litet försök och då valde jag tillsammans med ST-läkarna här på vårdcentralen att göra något som vi kallade för team rond som vi hade hört att andra hade provat lite grann. Och vi tyckte det lät så spännande, så det gjorde att vi hade då, jag plus ST-läkarna, som var försöksgrupp och sen var resten av de andra läkarna kontrollgrupp och sen så vi som var i försöksgruppen rondade tillsammans med sköterskorna. Alla inkommande ärenden som var tänkta att det här kanske kunde vara behov av ett besök, icke akuta besök. Och med hjälp av det här kunde vi också tillsammans med sköterskorna handlägga de här patientärendena som inkom och i en tredjedel av fallen så behövde det inte bli läkarbesök alls utan kunde bli någon annan som vi fick träffa patienten. En tredjedel kunde vi handlägga samma dag och lösa på telefon, samma dag som patienten hört av sig eller dagen efter beroende på när ronden var. Och en tredjedel blev besök som då jag som läkare kunde styra. Det här besöket behöver vi ha här så jag fick kontroll över tidboken. De här besöken här var ju egentligen redan påbörjade för jag hade redan minst halva anamnesen redan. Vi kunde prov behandla eller prov ta inför besök, otroligt mycket bättre besök och vi kunde få ner väntetiderna till de här besöken från fem veckor till elva dagar på en månad.

LISBETH: Det är ju fantastiskt.

MATTIAS: Det som det föll på sen det var att det här tog för mycket tid för sköterskorna i telefon. Så att vi kunde liksom inte breddinföra det här till alla läkarna på vårdcentralen.

LISBETH: Nej.

MATTIAS: Ja, det var det det föll på, annars hade vi gjort så till denna dag.

LISBETH: Men det går inte att hitta någon lösning framåt? För det låter ju också, ibland tänker jag att våran nuvarande arbetssätt på något sätt pinnar för möjligheterna till de nya och det där är så svårt att komma igenom.

MATTIAS: Men det är ju det. Det är ju det. Och det vi har gjort är att vi har försökt hitta gemensamma konsultationstider men det har inte funkat så där jättebra. Det blir lätt att man sitter för mycket i sin egen låda och gräver på bara. Men det vi sen sedermera har arbetar fram, det är en modell vi kallar för frågedoktor, så att den läkare som är jour för- respektive eftermiddag är också frågedoktor. Har liksom flera timmar o-bokad tid där han eller hon är fullständigt tillgänglig för frågor, momentant för sjuksköterskorna som de alltid kan gå och fråga. Och den doktorn har alltid prioriterat oavsett vad den gör och alltid prioriterat att svara på sköterskornas frågor och hjälpa dem att lösa problem. Och det här är jätte uppskattat av alla så att det är väldigt, väldigt bra.

LISBETH: Eller att försöka sticka in handen och säga någonting eller nosen mellan patienterna där i lärarrummet, att kunna få en struktur på det.

MATTIAS: Ja, har ett utrymme för någon slags agilt lösningsorienterat arbetssätt.

LISBETH: Berätta lite grann om, heter det Fålhagen?

MATTIAS: Fålhagen.

LISBETH: Ja Fålhagen. Berätta, vad är det för vårdcentral? Hur ser den ut, hur stor är den och så? Så vi får en bild.

MATTIAS: Fålhagen vårdcentral är en del av Nära vård och hälsa, då i den som är den offentligt drivna primärvården i region Uppsala och vi ligger så centralt man nästan kan ligga i stan. Vi ligger precis bredvid järnvägsstationen i nybyggda hus här så att det är väldigt fräscha lokaler som vi varit i sen tjugohundra sexton. Och det är en vårdcentral då med ungefär 32 anställda och vi har tiotusen tvåhundra listade och vi är fullt bemannade. Det beror på hur man räknar det där. Ska man utgå från de där äntligen siffrorna som vi fick från Socialstyrelsen på elva hundra patienter per doktor så är vi ju långt ifrån fullt bemannat förstås och det är egentligen den typen av bemanning som skulle förutsätta det som vi skulle vilja ha för att kunna bedriva den här Nära vården som vi egentligen vill göra. Men utifrån de förutsättningar som har varit under lång tid så räknas vi relativt sett som fullt bemannade. Ja, det kan man säga.

LISBETH: Vad har ni för yrkeskategorier hos er, hur mycket olika professioner?

MATTIAS: Ja vi har då sex specialister i allmänmedicin och sen så jobbar jag lite grann också och så har vi en chefsläkare som jobbar lite grann också. Så totalt sett är vi åtta skallar som är specialister inom allmänmedicin som är här mer eller mindre. Och sen har vi fem ST-läkare och så har vi en AT-läkare och en BT-läkare. Och ja, det är jättekul att börja med faktiskt. Väldigt roligt måste jag säga.

LISBETH: Det skulle vara ett eget poddavsnitt av det, eller?

MATTIAS: Ja, en av våra specialister är studierektor för BT här också så att vi har en liten speciell ingång i det men det är kul. Och sen har vi då fem sjuksköterskor i telefon, snart sex vi kommer att ha en till som börjar. Och sen har vi två distriktssköterskor, fyra fysioterapeuter, två undersköterskor på labb och två psykologer och en kurator och en dietist. Vi har inte någon BVC eller MVC vilket är lite ovanligt. Och det beror på att här i centrala Uppsala för en tio år sen ungefär så var det så mycket nyetablering av privata MVC och BVC mottagningar så att vi fick helt enkelt för lite underlag så vi fick inte ha det. Så att vi har sedan tjugohundra tretton - fjorton någonstans inte haft BVC och MVC vilket på ett sätt är lite tråkigt. Vi har då betydligt färre antal barn listade hos oss. Samtidigt så ska jag ju säga att det här ger också en viss fördel, ska jag säga för oss tycker jag. För att det gör att all vår verksamhet, hela vår verksamhet, alla som jobbar här har egentligen samma grunduppdrag. Vi har ingen uppdelning mellan att det någon slags parallell verksamhet som sköter andra saker eller annan finansiering eller andra roller utan alla vi som finns här, alla 32, vi hjälps åt med exakt samma population och samma uppdrag egentligen, vilket gör det lätt att samlas kring det här.

LISBETH: Ligger MVC och BVC som ett eget vårdval i Uppsala, eller?

MATTIAS: Ja.

LISBETH: Just det, för det gör det ju inte överallt i landet, så det är ju lite olika.

MATTIAS: Ja, men det är ett eget vårdval.

LISBETH: Din relation till Nära vård du var inne på det, men hur på något sätt ser du på den omställningen och hur jobbar du för den då?

MATTIAS: Ja, här i region Uppsala så har man ju tagit ett inriktningsbeslut på det här med Nära vård, effektiv och Nära vård tjugo trettio. Så att det har vi orienterat oss mot under ett antal år nu. Att föra ut och etablera Nära vård till tjugo trettio. Jag tycker att det här ligger helt i linje med de visioner som jag har för hur vi ska kunna jobba på bästa sätt för patienterna, just med att stärka upp den här effektiviteten i vården som ju i så stor utsträckning ligger just som jag i alla fall ser det, ur det allmänmedicinska perspektivet alltså. Bara vi får resurser för det så kan vi göra så otroligt effektiva insatser på nästan alla nivåer. Med förstås hjälp ibland av specialist kollegor på sjukhusen. Men det är ju mer liksom mer av någon slags mer eller mindre tillfälliga gästspel som vi behöver av dem. Annars kan vi ju sköta väldigt mycket här. Och, ja, jag tror benhårt på att det är den här vägen som vi behöver gå och som jag ser som till väldigt, väldigt stor hjälp för invånarna, för jag tror att, dom vet inte, för dom är ju också lite grann uppskolade med att det ska vara en väldigt sjukhustung vård, så att man tänker att det är dit man ska vända sig. Jag tycker det är slående hur man, ju närmare man kommer en patient i vården och ju mer komplext det är så är det ofta så att ens roll som distriktsläkare eller som sjuksköterska i primärvården blir också mer av den här spindel i nätet funktionen och att man är den som är tryggheten för patienten. Det är så väldigt tydligt och jag har varit engagerad i primärvården i stort här också kring uppbyggnaden av vårdcentrum lite grann. Som ja, sitter med lite grann i sådana grupper och är med. Jag har svårt att hålla fingrarna i styr, jag vill gärna vara med och påverka så mycket jag någonsin kan, för jag tycker det är så roligt och viktigt.

LISBETH: Jag tror du sa det någon gång eller att inför det här att det var därför också du blev chef, för det har vi inte pratat om. Varför blev du chef?

MATTIAS: Ja precis.

LISBETH: Är det syltburken där, eller?

MATTIAS: Det är syltburken. Ja, men visst är det ju det, för jag hade ju aldrig tänkt bli chef. Det var ju det bästa jag visste att jobba med patienter, det var ju det jag vill göra. Men jag har varit engagerad. Jag varit en processledare för astma och KOL också här i regionen i ja, åtta år, något sånt där tidigare så att jag hade kommit på den vägen också. Det är väl också en sån här sak att det är svårt att hålla fingrarna från syltburken. Att det är liksom, här finns ett jätteviktigt område där man kan göra stor nytta och det var inte att jag alls var särskilt intresserad eller duktig på astma kol utan. Det var ju att ja, men det här är ju en viktig eftersatt patientgrupp. Så här kan du göra rätt mycket nytta. Det var ju kul just därför. Sen blir man bra på det, men det är mer konsekvens. Men det här gjorde att jag fick ett spelutrymme på en massa olika nivåer. Man kunde få sitta med i olika sammanhang, delta i olika ledningsfunktioner och såna här saker och det var ju väldigt roligt och är man som jag då som har svårt att vara tyst när det kommer in på såna Nära vårdfrågor så blir det lätt att jag engagerar mig i ännu fler saker som man kommer i kontakt med och sen så blev det som så då, att när min förra chef här på Fålhagen då skulle gå i pension i förtid. Hon var inte alls liksom för gammal för att jobba eller så, utan gjorde ett fantastiskt jobb. Men hade en lust att kanske ägna sig lite mindre åt att vara chef och kunna välja lite mer vad hon gör. Men så vitt jag förstod, så väntade hon lite grann på att hitta nån lämplig ersättare innan hon kände att hon kunde släppa skutan. Och då var det som att det slog ner en blixt i mig att ja, men ja, det kanske är det här nu, det kanske dags att ta steget då. Så det är då kom jag på det, att det kan ju vara kul att få vara en del även som verksamhetschef att påverka. Jag tror också det hör väl ihop med det här lite grann att jag tror också att det behövs fler distriktsläkare som är chefer därför att det hänger liksom ihop. För att distriktsläkarna och det tror jag också behöver förstå sig själva som att de är medicinska ledare på vårdcentralerna och i den Nära vården i stort. Alltså att om man har den självförståelsen så kommunicerar man på ett annat sätt. Man är gentemot andra, man har ett annat typ av ansvar då. Och det där ansvaret förväntar sig alla runtomkring att man ska ta. Folk runt omkring går och väntar på att den som är den medicinska, har det medicinska ledningsansvaret ska ta det. Om den inte riktigt har utrymme eller gör det av nån anledning så blir det ett vakuum. Så det här är också en sak som jag försöker då puffa för lite grann på olika håll.

LISBETH: Det jag tänker när jag hör dig berätta om ledarskap. Det är också att välja ledarskapet för att vilja utveckla. Det finns ju mer ett förvaltande ledarskap också där man på något sätt ser till att saker rullar. Men att också ta utvecklingsdrivet in i ledarskapet. Det tror jag också hälso- och sjukvård behöver i mycket, mycket större utsträckning så man inte blir bara den som ska sköta att ekonomin går och att saker rapporteras in i rätt tid. Utan att man tar på sig det här är utvecklande för det är otroligt viktigt i de lägen vi står inför inte minst. Men alltid ledarskap att känna, var är framtiden, åt vilket håll ska vi. Och det tänker jag att det är ju på något sätt utvecklingsriktningen som var ditt spår in i ledarskapet. Det tycker jag också är viktigt.

MATTIAS: Det tycker jag själv också. Det är alltid roligt med det här strategiska perspektivet tycker jag.

LISBETH: Och ju mer man får, ju mer ser man och ju mer vill man så är det ju. Jag tänker på det här med digitaliseringen så har ni ju en av de vårdcentraler som kommer gå först ut i den här mer breda satserna till 1177 som digital ingång vid 1177. Hur tänker du kring digitaliseringens roll i omställningen till en Nära vård?

MATTIAS: Alltså, jag tänker att dels tänker jag att vi sannolikt inte ser riktigt än alla användningsmöjligheter. Det här är någonting som vi behöver upptäcka och vi behöver växa in i, tror jag. Det är ingenting som går över en natt utan det är någonting som är ett långsamt växande. Det kommer att mogna fram men självklart tror jag att det är en ofrånkomlig väg. Vi måste gå den vägen därför att det är så hela samhället är och vi är en del av samhället och del av de den befolkningen vi ska betjäna använder sig av de redskapen och då behöver vi också göra det. Sen tror jag också att det ibland kan låta, i alla fall som att digitalisering är någon slags allmängiltig lösning på allting. Det förändrar ju inte tillgänglighet, till exempel. Och det är någonting som ibland låter som att folk har missuppfattat, att man tror att man ska kunna krama ur vattnet ur en sten bara man slänger på digitalisering på det och så är det ju förstås inte. Ja, men det kan ju låta så lite ibland tycker jag, att digitalisering är någon slags lösning på saker och ting. Det jag ser ju inte riktigt, så jag ser det snarare som att det är våra arbetssätt i kombination med en rätt byggd struktur och resursfördelning som är lösningen. Men till de här arbetssätten så behöver vi ha digitala arbetssätt för att vara effektiva också.

LISBETH: För jag tänkte på det där med tillgänglighet, för jag tycker att det beror också på vad man tänker att tillgänglighet är. För jag har nog börjat landa i mycket mera att tillgänglighet handlar så väldigt mycket om det du är inne på från början. Den här tryggheten, alltså känslan av att något finns tillgängligt snarare än de här tiderna vi mäter, nollan och trean och vad de heter och då tänker jag kanske att känslan av att jag har en ingång som inte bara är telefonen. Någon säger att vi ringer upp dig och kanske har vi en tid för ditt problem. Skulle kunna skapa, om vi hittade använder tekniken rätt, skulle kunna skapa en större känsla av att det finns en ingång någonstans och det ska kunna tänkas vara tillgängligt för mig i alla fall. Jag tror att många upplever det väldigt slutet. Öppna vården är väldigt sluten var det någon som sa en gång. Och den slutna vården, den är öppen. Det är dit vi far på akutmottagningen dygnet runt.

MATTIAS: Ja, men precis det. Ja men alltså, jag tänker att det, men jag tänker att det hänger ihop med hur vi har byggt den Nära vården eller primärvården i Sverige historiskt. Det som jag nämnde tidigare, det här med att man har då läkarna bakom en sköld av sjuksköterskor. Och det är klart att alltså patienterna upplever ju det här på mindre än en sekund. De känner direkt att det här är någon som försöker att hålla mig borta och det där är ju inte bra på så många sätt och ofta ineffektivt dessutom. Och därför jag tror väldigt mycket på att engagera läkarna i första linjen. På Borgholm till exempel har man ju gjort det med stor framgång. Och det är väl därifrån det här med 1100 patienter per doktor också kommer gissar jag. Ja, men det här med tillgänglighet är ju en komplex fråga och en stor fråga, ja, det som precis som du säger att det beror på vad man menar det. Jag håller helt med dig om att ofta så pratar vi lite för mycket om matematik i det där snarare än den mer existentiella frågan. Som det här med trygghet och där är det här med en fast vårdkontakt och ja och så tänker jag att det kommer ju in det här att, tillgänglighet för vem?

LISBETH: Ja.

MATTIAS: Det är en jätteviktig fråga också, jag tycker att det finns olika behov. Olika typer av tillgänglighet som behövs beroende på vad man har för behov och just det här med behovet tycker jag är väldigt viktigt och centralt. Där det är lite för ofta det i och med att man mäter, det är svårt att mäta dem med behov utan det blir lätt att man mäter tider till det eller hur många som blir uppringda per dag eller såna saker.

LISBETH: För det tänker jag också en stor utveckling av den Nära vården. Det är ju att verkligen tänka att vi behöver göra olika tjänster för olika behov. För jag tycker har vi bara samma ingång och samma sätt att möta den som ringer och är orolig för sitt febriga barn till den som har en långvarig kronisk sjukdom och behöver väldigt en stark relation till den Nära vården. Ja, men vi kan inte ha samma tjänst om man vill kalla det tjänst. Vi måste ju fundera på hur vi gör olika för att också både skapa jämlikhet, för jämlikhet kräver olikhet, men också för att skapa trygghet i de olika situationerna och jag tycker vi är på väg. Jag tänker ni har ju lanserat de här äldre mottagningarna nu i Uppsala till exempel. Alltså det är olika sätt att se att vi kan ha olika behov som behöver mötas på olika sätt.

MATTIAS: Absolut.

LISBETH: Men om man tänker mer med digitaliseringen, hur har du kommit i kontakt, om du berättar lite grann innan vi kommer in på det här med 1177 Direkt och så. Vad är dina erfarenheter av att jobba med digitalisering i primärvård?

MATTIAS: Ja, räknas videobesök som digitaliseringen för det första?

LISBETH: Fråga inte mig, men det skulle jag säga ja, det är säkert en glidande.

MATTIAS: På Fålhagen pilotade vi videobesök i primärvården i region Uppsala i alla fall då och det var väl tjugo hundrasjutton eller något sånt där som vi började med det. Men det blev ju väldigt, det var ju först med pandemin som det egentligen slog igenom då behoven återigen då uppstod av att kunna mötas på andra sätt. Nu har det minskat, det är igen då, för nu återgår vi till ett annat, återigen ett annat sätt att träffa patienter. Men annars så har vi då här på Fålhagen och jag menar hela det här med 1177 nu på nätet då. Det som vi har idag, använder vi väldigt, väldigt mycket och inte bara sjuksköterskor, utan även inte minst läkarna gör det också. Att man är inne där och kommunicerar med patienter. Tar ärenden, ärendena fördelas så att varje läkare har en avsatt tid varje dag för att hantera ärenden där så att det jobbas ganska mycket digitalt ska jag säga redan idag för oss och det ofta väldigt effektivt.

LISBETH: Har ni ett större inflöde idag, ser ni att det här är också en väg som jag ska säga patienterna och invånarna hittar till med? För det kommer ju också ta ett tag att förstå, vart är det jag kan få mina kontakter? Vården är inte superbra på att säga att alla de här vägarna har du, utan oftast är det ju motsatt känsla man kan ha som invånare. Men du säger att det finns en ökad tillströmning.

MATTIAS: Jag tycker det ökar hela tiden. Det ökar hela tiden. Det värsta är att telefonen minskar inte i samma utsträckning, men det är lugnt. Men det ökar. Ja, det gör det. Det är uppskattat av läkarna att använda det. Det är ju ett väldigt enkelt sätt att kommunicera på och tar ofta mindre tid än att ringa till exempel.

LISBETH: Vad kan det vara för ärenden som du får in där en vanlig dag? Vad hör patienterna av sig om? För det är någon typ av, man skriver i sin meddelandefunktion eller gissar jag, man kan skicka ett meddelande?

MATTIAS: Ja, det kan vara receptförnyelse förstås mycket sånt, men det är också många frågor kring alla möjliga saker. Det kan vara att man har, det kan ju vara nytillkomna besvär förstås, men det är väl vanligare ska jag säga att det är någonting som är en del i en redan pågående kontakt. Att man har träffats för nånting eller att en patient som man känner sedan länge som kanske har ett relativt nytt besvär och så skriver den en fråga helt enkelt i stället för att ringa. Men ofta kan det ju handla om att patienterna hör av sig och rapporterar blodtrycksvärden till exempel som man har tagit hemma. Och så kan man då besvara den vägen. Eller att man kanske har problem med sådana smärtstillande eller något som inte fungerar eller att ja, det kan vara alla möjliga höga och låga frågor i det där. Men de tittas alltid på av en sjuksköterska först, innan det fördelas så att det inte är någonting som är akut, behöver handläggas omedelbart på något sätt.

LISBETH: Ja fördelas det också till andra fysioterapeuterna. Ni hade ju ganska, ni har flera stycken som jobbar hos er. Får de också ärenden så eller?

MATTIAS: Inte i lika stor utsträckning, nej, men det har jag tänkt att vi ska bredda det här nu när vi går in i 1177 Direkt och behöver vi plocka in fler kompetenser i det här.

LISBETH: Berätta om 1177 Direkt för de som inte vet, vad är det för någonting?

MATTIAS: Ja, du, jag önskar att jag visste mer om det själv känns det som. Det kanske du vet mer om, men nej, men det är en nationell plattform som kommer att införas över hela landet, alltså parallellt i början på mars. Där ett antal vårdcentraler då per region som är först ut och vi är den vårdcentral som är allra först ut här. Det är en helt ny, vad ska vi säga triageringsplattform, svårt ord kanske. Men det är alltså en formulär tjänst kan man säga. I dagens 1177 så kan man ju skriva in en fråga, man ställer en fråga så skickar man in det, som en mail funktion nästan. Medans det här är mer av en auto triagering, alltså där man då får en mycket mer strukturerad väg in i det hela där man då väljer, som patient så skriver man in sina behov eller symptom. Och så får man då precis som man ringer till 1177 idag så får man en strukturerad motfråga. Och det är precis samma sak här, fast i skrift form. Och det är samma medicinska rådgivningsstöd som ligger till grund för det här som 1177 på telefonen använder. Så att man får samma grund för bedömningen, oavsett om man skriver eller man ringer i princip. Det är klart att det finns ytterligare den här mänskliga kompetensen och kontakterna man ringer. Men det är väldigt. Jag har tittat på det här lite grann. Det ser väldigt lovande ut måste jag säga hur det här funkar. Att man skriver in sina symptom och så stegvis så kommer det, man får fler frågor och sen så kommer man till slut, får någon slags, landa ut i någon slags åtgärd, antingen kan det bli egenvård eller att man ska få chatta vidare med vårdpersonal kring frågan eller att man och då omedelbart kanske eller nästa dag på kontorstid beroende på hur brådskande det är. Eller att man blir anvisad till akuten eller ringa 112 beroende på vad det är. Skriver man att man har bröstsmärta, då kommer man få det rådet till exempel. Så det beror helt på, men det finns ett antal olika utfall i det här då och den vårdpersonal som sitter på andra sidan. Och det finns stora fördelar med det här att man får en, man får liksom se hela den här sjukhistorien som patienten har beskrivit när man ser ärendet första gången. Så det är lätt för vårdpersonal att prioritera, vad verkar mest braskande av det här? Vilket behöver jag ta först. Som det är idag så vet vi ju aldrig det, utan det står bara ett telefonnummer och sen så får man ringa upp och höra vad det här var. Då kan ju vara alltifrån jag har en blåsa på stortån eller jag har en hjärtinfarkt. Så att nu kan man välja den där hjärtinfarkten först till exempel. Och det här är ju en kvalitetshöjning och tror jag också är något som vårdpersonalen känner en stor tillfredsställelse i att kunna prioritera det här och göra det på ett, så det blir så bra som möjligt. Ja, jag tänker så finns det också inbyggt i det här att man då kan välja som vårdpersonal och att man kanske börjar med chatt. Men man kan växla om till telefon eller videobesök momentant.

LISBETH: Så det är på det sättet direkt, men när kommer det vara skarpt drift hos er på Fålhagen?

MATTIAS: Sjunde mars.

LISBETH: Sjunde mars, det är ganska snart.

MATTIAS: Det är snart.

LISBETH: Det finns ju några regioner som har med egen upphandling gjort liknande funktioner tidigare. Det jag tycker känns så intressant också det vi vet ju att 1177 är en av de allra starkaste varumärken för Sveriges befolkning. Alltså man känner en tilltro till 1177 där det är någonting som jag vågar lita på. Och att gå in i det här då under 1177.se, det tror jag på verkligen på. Du säger att det här går skarp snart och det här känner du som positivt för medarbetarna. Finns det någonting som har varit svårt att övertyga eller ett motstånd kring? Vad har varit svårt i den här utvecklingen så långt ni har kommit. För det kanske jag ska fråga hur långt har ni kommit, vad gör ni nu i processen för att man ska träna sig på andra sidan? Inte bara invånarna ska hitta dit utan ni måste ju också träna er på något sätt att ta emot det den här AI-triageringen har lett till.

MATTIAS: Ja alltså, vi har ju inte hunnit så mycket än för att den här plattformen är, den är alldeles nyss färdigbyggd och jag fick se det för första gången häromdagen, en föredragning av Enera som har byggt det hela. Så att det är liksom att vi bygger bron samtidigt som vi går på den men nu kommer vi att ha mycket utbildningsinsatser under februari då i det här. Så att det jag kan se om man ska se någon slags riskanalys av det hela, så är det klart att det får ju inte bli att det på nåt sätt, risken som jag ser det är ju att man öppnar upp en massa dörrar utan att stänga andra dörrar, att det blir otydligt och att det blir plottrigt för vårdpersonalen att hålla reda på. Man kanske måste liksom vittja många olika inkorgar och det blir svåröverskådligt och svårjobbat då. Så att det tror jag att det budskapet har gått fram och att vi ska få stänga vissa funktioner i nuvarande 1177, till exempel boka tid eller såna här saker. Vi kan stänga vissa dörrar när vi öppnar andra och det tror jag också är viktigt för att få flödena rätt. För att om vi inte gör det så kommer ju folk att i större utsträckning tror jag använda de redan kända dörrarna.

LISBETH: För det där tänker jag, det är ju också en stor utmaning i utvecklingsarbete i stort. Att det är ju lätt att hitta saker som man går i gång på och vill göra. Det är mycket svårare att på riktigt ändra arbetssätten att också sluta göra saker som man kanske har gjort under otroligt lång tid. Finns det analoga dörrar i ert arbetssätt som behöver stängas också nu om du förstår vad jag menar, inte bara inkorgar utan finns det andra delar i arbetssätten som du tänker kommer att behöva förändras eller förändras i och med att ni hittar en annan ingång till invånarna?

MATTIAS: Alltså telefon till exempel måste vi ju ha öppet ändå förstås, så att det kommer vi inte ändra någonting det kommer komma tillval, knappval där man kan trycka då, när man ringer till vårdcentralen. Att om man vill då chatta med och gå den här vägen då på 1177 Direkt så kan man trycka då ett knappval och då får man en länk till det här på SMS. Så det är en sak som kommer till men vi kommer ju inte att stänga telefon på något sätt utan det kommer finnas kvar precis som vanligt. Jag tycker det är svårt, som jag sa i början alltså att jag tycker det är, jag förhåller mig lite grann försiktigt i det här ändå. För att jag tänker att vi vet så lite om vad det här kommer att innebära för oss. Jag förutsätter att vi kommer kunna hitta bra användningsområden för det här. Och är det så att vi upptäcker nackdelar så får vi hantera det, men jag tänker ändå att vi behöver fortfarande ha ganska öppet sinne för vad det här kommer att skapa för möjligheter för oss och där litar jag helt på mina fantastiska medarbetare som är väldigt nyfikna, kreativa och orädda. Och dom kommer jag lita helt på, att de kommer att vara mycket skarpare på att hitta lösningar än vad jag är på det där.

LISBETH: Ja, det är ju härligt och jag tänker också det du säger att jag tror man måste ha en väldigt stor portion av ödmjukhet i att man inte kan tänka fram allting. Ja, jag tänker att det är precis rätt sätt att våga gå in, prova, skruva. För tror vi att vi ska sitta på en stol och fundera ut vad framtiden är då kommer vi inte komma långt och det blir att man ju bara tittar i backspegeln. Man behöver bara titta tio och 15 år i backspegeln. Man kan inte tänka hur mycket samhället har förändrats just av digitalisering och smartphones och annat. Det kunde vi ju inte i alla fall inte jag fantisera ut. Nej, så att, ja, det är verkligen jättespännande. Finns det annat så där som du tycker är viktigt att lyfta upp nu när vi pratar om Nära vårdens utveckling och vad brottas du med, om du tänker utvecklingen i stort och vad gör dig glad i den här utvecklingen?

MATTIAS: Ja, men jag tror att det jag och det som alla jobbar på en vårdcentral brottas med är ju det här med belastningen helt enkelt. Alltså att klara av uppdraget utifrån dom krav som ställs från uppdragsgivare och från patienter utifrån dom förutsättningar vi har. Alltså att vi har ja, men vi har tvåtusen trehundra eller något sånt där patienter per doktor här om man räknar på heltid. Och att klara av ett uppdrag som vi egentligen skulle vilja och kunna avgöra. Det är frustrerande att någonstans alla doktorerna ständigt måste jobba över, till exempel för att ens ha en sportslig chans att göra något av det. Och jag tror också att vi skulle kunna jag tror, att det är lite kommunicerande kärl här också om vi skulle ha en bättre fungerande primärvård i stort så skulle också sjukhusen fungera mycket bättre.

LISBETH: Ja, visst hänger det ihop.

MATTIAS: Så att det är kommunicerande kärl, men det som gör mig glad är ju att det som jag har verkligen, det är två saker som sista året har gjort mig väldigt glad när det gäller de här sakerna och det ena är när Socialstyrelsen gick ut med det här med elva hundra, att målet ska vara elva hundra patienter per doktor på heltid, det känns som äntligen har de förstått och vågat. Och den andra saken var här i region Uppsala när det kom beskedet om att de satte en målbild för tjugo trettio. Att den öppna vården ska ha 25 % av budgeten. Idag har vi 16% ungefär. Ja så att det var också, ja, det känns som att, för det är ju ungefär den nivå som jämförbara länder har. Alltså Holland och Storbritannien och Norge och så där. Så att det kändes också som att ja, men äntligen så är det någon som åtminstone vågar uttrycka det här. Sen får vi ju se vad som händer, men för det är ju stora utmaningar för att nå båda de här sakerna.

LISBETH: Ja, det är det, men utmaningar måste, vi kan ju inte vara rädda eller ducka för dem, utan det är klart att vi måste sätta upp mål och jobba för dem. En sak som jag funderar på innan vi ska runda av det är ett samarbete med kommunerna. För det tycker jag också har blivit så otroligt viktigt och tydligt och det är någonting som jag är glad för och det är att vi också ser att vi har en väldigt stor del av svensk primärvård som ges av kommunal huvudman idag. Det tycker jag att vi inte har pratat nästan om före egentligen riksdagsbeslutet kom om nationellt primärvårds uppdrag och vi börjar förstå att det är ju faktiskt vårt gemensamma uppdrag. Hur tänker du kring de frågorna och ert ansvar i regionen för att få ihop primärvården kommunalt och regionalt?

MATTIAS: Ja, men det är ju förstås en av de allra viktigaste frågorna också utifrån det vi var inne på tidigare. Det här med behov, för det är de allra största behoven finns. Det är ju de patienter som bor hemma och får hemsjukvård. Så att det är ju oerhört centralt alltså. Det är ju verkligen då och nånting som jag hoppas att vi kan bygga mer av framöver, att hitta gemensamma kontaktytor med dem. Som hemsjukvårdssjuksköterskorna inte minst som träffar de här patienterna i hemmet och att vi kan i större utsträckning göra hembesök och har den typen av kontakter. Sen är det ju en utmaning, förstås, i en stad som Uppsala där det finns en uppsjö av olika hemsjukvårdsföretag. Det är liksom inte bara en kommunal som det kan, på mindre orter kan det ju vara en kommunal vårdgivare. Där har vi många olika då, alltså det skapar ju utmaningar om man säger så att få ihop det där.

LISBETH: Hur jobbar ni mot särskilda boenden, har ni?

MATTIAS: Vi har ett eget särskilt boende som vi rondar då två gånger i veckan.

LISBETH: Som ni har, det är på något sätt, det har man möjlighet att välja också, lista sig om man flyttar in på det särskilda boendet att välja er.

MATTIAS: Det är det som rekommenderas i alla fall. Det är ingen som kan tvinga dem, men det som rekommenderas och det brukar nästan alltid bli så. För att det funkar jätte jättebra. Aå att vi rondar där två gånger i veckan och det är väldigt roligt.

LISBETH: Är det någonting du tänker att du vill säga innan vi avslutar?

MATTIAS: Oj, vi har sagt så mycket eller jag har sagt så mycket också, jag vet inte vad jag ska säga mer, det finns alltid mycket mer att säga. Jag kan prata hur länge som helst om såna här saker. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och spännande. Men jag tror mycket på det här att få fler, det måste inte vara läkare bara men det är alltså personer som har en ordentlig förankring i primärvård på ledande positioner i det här omställningsarbetet. Därför att det här omställningsarbetet måste vara trovärdiga på golvet. Och det där tror jag är jätteviktigt och ja, jag är så tacksam att våran nytillträdda förvaltningsdirektör också är allmänmedicinare och verkligen förstår det här. Så att jag precis som den förra var, att jag känner en stor tillit till att den här fanan kommer att hållas högt även framledes här i Uppsala. Och det hoppas jag att vi kan fortsätta att, tillsammans med uppdragsgivare bygga det här för det tror jag befolkningen behöver mer än de själva vet. Så kan jag säga.

LISBETH: Det kan man säga. Det var bra. Sen ska jag väl måste jag säga, ni är ju duktiga i Uppsala, ni gör mycket spännande saker och tycker jag är en av dem som går i frontlinjen för omställningen. Och vill man lyssna på din nytillträdda förvaltningschef som heter Louise Hamark och har också varit med i podden tidigare. Ett jättebra avsnitt så det får vi göra lite reklam för samtidigt. Jag skulle ändå vilja avsluta med frågan om vad är nära för dig?

MATTIAS: Nära för mig är, ja, men som vi var inne på lite tidigare, det är tillit. Det är trygghet och tillit, det är nära. Att jag vet, jag vet att dom finns där, om jag bara vet att de finns där, så tror jag man också kan släppa den känslan av att jag måste ha kontakt nu. För det är inte trygghet för mig. Trygghet för mig, det är att jag vet att de finns där när jag behöver det och hör jag av mig så kommer jag att få ett svar och jag kommer inte behöva vänta för länge. Det är nära för mig. Och att det är någon som vill förstå mig utifrån där jag är.

LISBETH: Tack, det var ett fint avslut. Tack Mattias för att du var med i Näravårdpodden.

MATTIAS: Tack så jättemycket. Det var väldigt trevligt att vara med.

LISBETH: Ja, väldigt roligt att få samtala med dig. Och till dig som lyssnar vill jag säga, har du någon som du vill att andra ska få lyssna på någon, tips till en gäst i podden så är det bara höra av sig. Tack så mycket.

MATTIAS: Tack.