Subscribe
Share
Share
Embed
”Det handlar framförallt om att lyfta det proaktiva, inte att putsa lite i kanten på det vi gör utan att vi måste tänka radikalt annorlunda.” Magnus Zingmark är forskare, arbetsterapeut och FoU-ansvarig i Östersund - han pratar om ett hälsosamt åldrande där både aktiviteter men också sociala sammanhang är viktiga.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
EP105 - Näravårdpodden träffar Magnus Zingmark
PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
MAGNUS: …och så behöver vi ha goda exempel och vi behöver ha ledarskap som tror på och inser att den här vägen måste vi gå. Vi måste, vi kan inte jobba så som vi alltid har gjort.
MAGNUS: …men också vilka platser är det som är de riktigt viktiga i ditt liv? Det kan vara stugan. Det kan vara konserthuset.
LISBETH: Välkommen till det här avsnittet av Näravårdpodden. Idag ska vi få en fördjupad förståelse för hur man på riktigt kan utveckla proaktivt förhållningssätt i vård och omsorg. Också hur vi kan stödja ett hälsosamt åldrande. Så välkommen till Näravårdpodden Magnus Zingmark.
MAGNUS: Tack så mycket.
LISBETH: Hör du, du nästan far omkring mer än vad jag gör. Du är forskare i Lund, du är FOU ansvarig i Östersund och du har också en koppling mot Umeå universitet. Vars är du idag.
MAGNUS: Jag är i Östersund och det är mest ofta min bas.
LISBETH: Men berätta lite grann om dig själv, vem du är och just dom här kopplingarna också till Lund, Östersund och Umeå och så. Men vem är du i grunden?
MAGNUS: Ja men jag är ju umeåbo i grunden, uppväxt i Umeå, Västerbotten och har bott i Östersund i tjugofem år nu faktiskt. Fick faktiskt guldklockan här från Östersunds kommun precis. Arbetsterapeut i grunden har jobbat inom kommunal hemsjukvård och äldreomsorg i många år innan jag kom in på det här med forskning och nej men jag bor ju här i Östersund med sambo och en son och bonusdotter, har tv¨ utflyttade söner. Väldigt friluftsintresserade, så det är mycket det som gör att Östersund är basen.
LISBETH: Ja, det förstår. Har ni har fått nån vinter än?
MAGNUS: Nej, det är lite klent med den än så länge. Det är varmt fortfarande.
LISBETH: Ja berätta, dels att du har jobbat som arbetsterapeut just i den kommunala hälso- och sjukvården. Var det ett självklart val för dig eller?
MAGNUS: Ja, jag kom in på det. Innan dess så jobbade jag inom vuxenhabilitering i kommunen och mer mot LSS-verksamhet och så. Men sen så i slutet av nittiotalet så var det en arbetsterapeut, en sjukgymnast som gjorde ett ettårigt projekt som heter hem rehab söder där man ville visa på nyttan av att jobba med tidig hemrehabilitering. Och det man visar av det här ettåriga projektet, var ju att en stor andel av dem som man hade jobbat med kunde klara sig utan hemtjänst och närstående kände att man fick bättre stöd och personalen uppskattade den närhet till handledning man fick. Och det här projektet landade väl hos politikerna som satsade storskaligt på hemrehabilitering i Östersund. Så att på ett bräde så utlyste man femton tjänster och en av dom arbetsterapeut tjänsterna fick jag. Så det var väl där någonstans jag kom in i den här verksamheten och också såg nyttan av väl genomförda projekt som kunde visa på nyttan av ja, men rehabiliterande insatser. Så där tycker jag mycket av mina rötter till det jag jobbar med finns idag.
LISBETH: Och berätta, vad jobbar du med idag då? För du har ju också tänker jag, kanske är det fortfarande så att det är en lite ovanlig befattning just i en kommun att ha det här forskningsperspektivet med sig? Eller är det inte så, finns det många?
MAGNUS: Jag tror inte man kan säga att det finns många. Jag tror alltså dels så vore ju det väldigt intressant att få den bilden. Hur ser det ut egentligen i Sverige, med vad ska man säga, forskare som är verksamma nära kommunernas olika verksamheter nu? Jag jobbar ju då som forskning och utvecklingsansvarig i Östersund och har fokus på mer liksom ja, men just det här med mer proaktiva insatser. Dels hur kan vi hämta hem kunskap som faktiskt finns som vi då borde nyttiggöra? Men också hur kan vi bedriva forskning i samband med att vi försöker implementera det här för det? Det är ju sällan enkelt att implementera nya arbetssätt. Så det är mitt fokus. Och jag har ju en kollega som jobbar inom det vi kallar sektor funktionshinder, Eva Flygare Wallén som jobbar mot den verksamheten. Så att jag känner mig väldigt tacksam att vara hos en arbetsgivare som ser nyttan av att integrera forskningen i verksamheten.
LISBETH: Och så viktigt. Hur kommer det sig att du kopplar till Lund då och var i Lund?
MAGNUS: Ja, jag är ju där inom medicinska fakulteten och på något som heter ”center for ageing and supportive environments case” brukar man ofta säga. Så att jag jobbar bland annat tillsammans med Susanne Ivarsson som är forskningsledare där. Och ja, kopplingen är egentligen ett samarbete vi hade för flera år sedan, jag samarbetade tillsammans med Marianne Granbom som är forskare i Lund kring boende rådgivning. Och det är ett arbete som pågår där som egentligen syftar till att jag tänker, i Sverige har vi ju jobbat med kvarboendeprincipen och vi har många åtgärder som vi kan göra för att stötta upp att man ska kunna bo kvar i den bostad där man har bott länge. Men vi vet också att det, ja, men ibland är det, för vissa personer så vill man bo kvar verkligen för man har en anknytning och det har ett stort värde och så vidare. Men å andra sidan kan det vara att den bostad som fungerade bra tidigare i livet kanske inte fungerar så bra på äldre dagar och så. Så att den här boendet rådgivningen handlar ju om att väcka frågan, vad är rätt plats att bo på äldre dar och att både bidra med kunskap kring vad man kan, vad som är viktigt att tänka på, om man är överväger en flytt och vad man i så fall bör tänka på. Alternativt om jag vill bo kvar, hur kan jag göra det på bästa möjliga sätt med kanske anpassningar och stödtjänster.
LISBETH: Hur kommer man i kontakt med och frågar därför jag tänker också det här med produktiviteten som du säger, att också fråga innan man kanske precis är där, när man behöver fatta ett beslut, om kan man vara så proaktiv. Kan man hitta sätt att också ställa frågan i tid, om jag så säger, ställa frågan proaktivt?
MAGNUS: Jag tror att det är det vi, jag tror att det är en viktig grundläggande tanke som vi måste etablera i våra verksamheter. Att just att gå från det här reaktiva till att bli mer proaktiv, för jag menar vi vet att när det gäller bostäder så vet vi att en stor del av vårt bostadsbestånd är otillgängliga bostäder och vet vi då att det är vanligt att man får vissa funktionella begränsningar med åldrandet. Så den ekvationen gör ju att vi redan på förhand vet att det är viktigt att tänka igenom och fundera, vad vill jag egentligen som enskild person. Och där kan ju inte vi som forskare eller kommunen eller någon annan säga vad som är rätt för den enskilda, utan det måste man ju landa i. Men att som samhälle bidra med att initiera, ställa frågorna, bidra med kunskap och på något vis stötta medborgare att fatta välinformerade beslut, det är ju som en grund, det är en del i det här hälsofrämjande proaktiva utifrån.
LISBETH: Men jag tänker, du säger någonting viktigt där som handlar om bostadsbestånd. Vi håller på med ett arbete på SKR som handlar just om fastighetsfrågor och omställningen till Nära vård och så, men jag kommer just också ifrån ett webbinarium vi som handlar om att få en mer lärande uppföljning och då tittar vi på behov. Och då slår det mig när du pratar att ur ett forskningsperspektiv också att förstå behovet mer på populationsnivå. Hur är behovet när man åldras? Hur behöver vi vara beredda i samhället? Vilka bostäder behöver vi ha? Vilka typer av samlingsplatser? Det blev stor fråga för mig helt plötsligt, när du säger det här med proaktiviteten och boendet som är så centralt i våra liv för självständighet, men också för trygghet som kanske leder oss någon annanstans i vårt tänkande kring boendet. Ser du också den här populationsnivån på de här frågorna?
MAGNUS: Absolut verkligen, och det kan spinna vidare på det, utifrån det som är just mitt uppdrag i Lund, det är att jag jobbar i ett projekt som heter Relocage som just handlar om att titta på hur boende och flyttningar påverkar ett aktivt och hälsosamt åldrande. Så det vi gör är, i studien som jag framför allt är involverade i, där följer vi knappt tvåtusen personer som från början var registrerad i en bostadskö för att se hur väljer man över tid att bo kvar eller flytta och hur kommer det att påverka då hälsa och förutsättningar för ett aktivt liv. Och bättre förstå vad är det som gör att man fattar beslut kring att bo kvar eller att flytta? Vad är det för faktorer som man väger in i den här processen?
LISBETH: Har ni hunnit se någonting, man blir ju nyfiken.
MAGNUS: Ja, men precis vi håller precis på med en ettårs uppföljning. Så den studien påbörjades tjugo tjugoett så att nu har vi snart ett års data som vi ska börja jobba med under våren tjugo tjugotre och sen kommer vi att följa den här gruppen då över tid framåt. Och det är klart att den här kunskapen kan ju ge ny kunskap som vi sen kan omsätta till exempel i hur vi jobbar med boende rådgivning. Nu är ju boendeanläggning, det är ju kanske ingen som har det etablerat än men det ser jag som en del i ett utbud av hälsofrämjande proaktiva insatser.
LISBETH: Det är kanske inte det man tänker först när man tänker hälsofrämjande och proaktivt, men det är ju så sant det du säger om boenderådgivningen av det här boendet som en så central och viktig roll i våra liv.
MAGNUS: Nej, jag tänker bara säga någonting mer om det, jag tänker just det här med att bostaden som en på nåt vis plattform för aktiviteter. Vi vill och behöver göra som vi värdesätter, för både som en utgångspunkt för att komma i väg på andra aktiviteter. Hur löser vi det att komma ut ur bostaden, om det finns trappor eller så eller med transporter, hur löser jag det när jag inte längre kör bil eller så och hur är det för andra att faktiskt komma och hälsa på? Jag tänker vi pratar om ensamhetsproblematik eller social delaktighet, men det är klart börjar många i min bekantskapskrets bo i bostäder där det är svårt för andra att hälsa på så kommer ju det att riskera förutsättningarna för socialt umgänge. Så redan det gör ju att det finns starka skäl att fundera vad som är rätt plats att bo på om fem, tio eller 20 år.
LISBETH: Men åh, jag tänker också ett samhällsperspektiv. Hur tänker vi på dom här frågorna när vi bygger vårt nya bestånd. För det här är ju också så trög-rörliga processer som man inte förändrar och när vi har våra bostäder så har vi dem. Då ska vi i så fall börja anpassa dem, jag tänker att få in ett samhällsperspektiv också när vi vet att vi i alla fall som det ser ut idag och framåt har en mer åldrad befolkning. Vad betyder det för vårt sätt att leva och bo?
MAGNUS: Ja, men visst det finns många delar i det här, så det är klart att en bra början är väl att bygga rätt från början?
LISBETH: Och då måste vi veta vad som är rätt då?
MAGNUS: Ja precis.
LISBETH: Får vi hämta lite i eran forskning också framåt. Jag tänkte ändå din relation till omställningen till Nära vård. Hur ser den ut?
MAGNUS: Ja, men jag måste säga att jag har mer och mer insett att det här som jag ändå har ägnat min tid åt ganska många år nu, det handlar ganska mycket om Nära vård. Men det som jag tror, den insikten tror jag kom för jag befinner mig i kommunal hemsjukvår,d nära socialtjänsten och hemtjänst i det gränslandet mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård. Och ganska mycket kan jag väl, alltså initialt så kan jag väl säga att som jag uppfattar att Nära vård från början så har det varit ganska mycket fokus på verkligen den, vad ska man säga mer medicinska vården och hälso- och sjukvård. Men det handlar ju om primärvårdsnivå som även inkluderar socialtjänst och den kommunala hemsjukvården. Och där är jag, med den insikten så ökar ju motivationen och verkligen bygga kunskap kring den här omställningen och inte bara att det är viktigt att gå mot en mer proaktiv verksamhet. Jag tänker vi har i flera år pratat om hälsofrämjande förebyggande rehabiliterande. Det blir lite grann av ett mantra, så det är bra. Men nu är vi där att nu måste vi se liksom, ja, men konkret, vad ska vi göra i praktiken. För där uppstår ju också en utmaning, att vi ska börja arbeta med nya metoder i en verksamhet som redan har fullt upp med det man gör.
LISBETH: Precis, jag har sätt att du har sagt det någon gång, just det här. Och det är också en utmaning som jag känner väldigt, väldigt starkt och som egentligen inte finns en riktigt bra lösning på annat än att ändå göra det, är det här hur ska vi på något sätt i en verksamhet som har ett grunduppdrag och fullt upp med det ändå göra en sån här väldigt stor och radikal omställning som det när man börjar bottna i den förstår att det är. När man tar personens perspektiv, då inser man ju att det där med hälsa, det räckte ju inte med det medicinska. Det var ju boendet och det var ju nånting annat och samtidigt ser vi ju också de som gör det, så att det går ju också att göra men jag tror att man måste verkligen hitta lusten hos personer att vilja vara med i den här resan för att vi ska få till det. Eller vad tänker du?
MAGNUS: Jag tänker att det är på många nivåer, det är ju den här klassiska modellen om hur nya idéer eller metoder eller produkter börjar sprida sig och användas i ett visst sammanhang. Att från början så behöver vi ha goda exempel och vi behöver ha ledarskap som tror på och inser att den här vägen måste vi gå. Vi kan inte jobba så som vi alltid har gjort. Den ekvationen går inte ihop. Och där märker jag, på slutet nu har det mer och mer verkligen börjat pratas om den här med personalbrist och det som då hörs i ja inte minst i valrörelsen. Att man pratar om att det ska vara mer personal inom verksamheten och det finns ju ingen som säger nej till det. Men om det redan idag är personalbrist och vi ser liksom ingenting vid horisonten att det kommer mer personal då är ju det orealistiskt och tänka, då måste man ju på något vis tänka, vad gör vi av den personal vi har idag? Hur kan vi stärka upp personal med olika professioner och olika kompetenser, att bli stärkta i sin kompetens, i sin roll och sen hur kan vi jobba mer strategiskt så att vi får in det här proaktiva och det är väl där jag kan tänka att vi behöver titta på särskilt när personer är på gränsen att behöva börja få insatser.
LISBETH: Just det.
MAGNUS: Där har vi på något vis sätt, vad ska man säga ett fönster av handlingsutrymme där vi antagligen kan erbjuda mer än vad vi traditionellt sett gör.
LISBETH: Berätta mer. För jag tänker att det här proaktiva, dels så håller jag helt med dig om att det är så lätt att vi på något sätt pliktskyldigt säger, det är hälsofrämjande, förebyggande, rehabiliterande och så har vi sagt det. Men vi vet inte riktigt hur görandet ska gå till. Jag tänker i det här proaktiva perspektivet, hur tänker du då att på vilket sätt kan det just, att hitta den där brytpunkten där insatserna behövde sättas in, hur kan det göra skillnad?
MAGNUS: Ja men först och främst så tänker jag att vi behöver på något viss få en insikt om att i vissa situationer så vi kan möta personer som är i riskzonen och reflektera över vad gör vi då, vi gjorde ju en studie där vi tittade på alla personer som beviljades socialtjänstinsatser under ett års tid och sen följde vi den gruppen över treårsperiod och då gjorde vi en grov indelning där man hade små behov och alltifrån väldigt små behov till omfattande behov. Och då såg vi att det var gruppen som då initialt beviljades trygghetslarm eller serviceinsatser, alltså hjälp med städning eller inköp som är den friskaste, piggaste gruppen i en kommunal kontext. Men det var den gruppen där störst andel hade fått ökade behov redan inom ett år. En tredjedel hade fått ökade behov redan inom ett år. Och där så kan vi ju se att ja, men om vi använder oss av den kunskap som finns kring hälsofrämjande, förebyggande insatser och det finns många insatser som ändå kan säga att det finns evidens för, som är testade i en nordisk kontext. Vi har en doktorand som gjorde en litteraturgenomgång och kunde lyfta fram ett flertal åtgärder. Om vi implementerar till exempel hälsoträffar för äldre personer, som består av att man diskuterar vikten av fysisk aktivitet, goda matvanor och social aktivitet, hur kan man hantera svårigheter som på något vis börjar göra sig, att smyga sig på om man säger så. Så stärker det deltagarnas, vad ska man säga, när man har intervjuat deltagare så har de själva uttryckt att man känner sig stärkt att ta tag i sin situation. Och när man då har mätt hälsoeffekter, ADL-förmåga eller fysisk funktion så har man sett effekter på både kort och lång sikt och det är ett sådant exempel där man kan tänka sig att utöver att bevilja trygghetslarm så kan man även erbjuda den typen av hälsoträffar eller ett förebyggande hembesök eller någon typ av extra. Och man kan också se till att inte enbart bevilja den här trygghetslarmet utan att man återkommer och lite grann uppvaktar den här personen och se vad kan vi göra mer för att på något vis främja hälsa?
LISBETH: Varför tror du, jag tänker nu har vi evidens på det. Varför tror du att sådana här insatser har svårare att på något sätt bli vårt sätt att arbeta än de traditionella medicinska insatsen som är reaktiva? Ja, men då sätter vi in det här när förmågan har försvunnit eller när man får besvär med det och det?
MAGNUS: Alltså, jag tänker att det finns svårigheter på två nivåer. För i teorin så borde det här vara helt självklart att vi skulle göra, för när jag tänker när vi har gjort hälsoekonomiska beräkningar så är det ett klassiskt exempel där varje satsad krona ger mångdubbelt tillbaka, men en svårighet är ju att ja, men vilka ska hålla i de här träffarna? Hur ska man organisera det för den här? Vad ska man säga, organisationsrutan finns ju inte i den normala organisationsträdet i en kommun. Så man måste där hitta personerna och ja, men då kommer vi in på ledarskap för träffarna hålls då av arbetsterapeut, fysioterapeut, distriktssköterska. Så har vi organiserat i Östersund.
LISBETH: För ni har såna träffar?
MAGNUS: Jo, men vi har, vi skulle börja vecka, 11, 2020, då kom det ju en pandemi så vi fick trycka på pausknappen där ända tills i våras. Men nu är vi i gång och vi erbjuder det rutinmässigt, och då har vi en organisation för det. Men det är ju så där och det är ju arbetsterapeuter och distriktssköterskor som även har ett annat uppdrag, så det vill till att man liksom känner att det här även det prioriterat. För varje enskild dag så kommer det ju vara, vad ska man säga mer akuta ärenden som man skulle kanske behöva prioritera, men då kan vi ju aldrig få till den här omställningen om man inte verkligen vill. Så det är ju en ganska konkret prioritering både från ledningens håll och från den enskilda professionen. Men sen en annan utmaning, det är ju helt enkelt det här med nåbarhet. Jag tänker kopplat till pandemin så har vi pratat om vaccinationsgrad i befolkningen. Det är ju nåbarhet och vi har velat ha en hög nåbarhet. Men när det gäller den här typen av träffar, även om vi har studier där deltagare uttrycker hur positivt det var och man såg hälsoeffekter, så är det inte, vi har ju upptäckt att det är inte helt enkelt att nå fram. Och även om vi vet hur många personer som tillhör den, vad ska man säga, potentiella målgruppen för hälsoträffar och så, når vi en mindre andel. Och det gör ju att vi behöver, det räcker inte att vi enbart får hälsoträffar på plats, utan vi behöver även ha en väl genomtänkt, hur vi informerar om och sprider informationen och rekryterar och tar kontakt så att vi har ju en uppsökande, vi skickar ut brev till alla som precis har blivit beviljade trygghetslarm och sen ringer vi upp alla personer. Och det är klart att då visar det ju sig att alla vill inte åka in på en hälsoträff.
LISBETH: Nej, precis.
MAGNUS: Man kanske har nedsatt hörsel eller långt att åka, så då vill det ju till att vi kan på något vis bredda utbudet. Jag brukar prata om att vi behöver tänka i termer av att ha ett smörgåsbord av insatser.
LISBETH: Ja.
MAGNUS: Så det är inte att vi tänker att vi ska hitta den bästa insatsen som ska passa alla.
LISBETH: Det är väldigt Nära vård för mig också det här att vi klarar av att segmentera våra insatser. Vi har tjänster som passar på olika typer av behov. Så vi inte tror att en tjänst ska passa alla, för vi har jobbat mycket så. Men gör ni någonting kring det här är i Östersund då, den här typen av hälsoträffar, är regionens primärvård påkopplat på något sätt. Eller gör ni det här nu i den kommunala kontexten eller?
MAGNUS: Vi gör det i den kommunala kontexten, och ungefär samma även nu. Under året här så har regionen påbörjat ett arbete med hälsosamtal där man då vänder sig till olika, ja men olika åldrar. Så där ser vi ju att det finns en potential att vi borde kunna samverka en hel del kring, ja men det kan vara att lära av varandra, hur vi jobbar med rekrytering, vilka material använder vi? Vad vill vi följa upp, vad är det för indikatorer som vi borde på något vis mäta. För även om vi kanske vänder oss till lite äldre personer och regionen vill liksom göra hälsosamtalen, kanske i yngre åldrar så är det ju ändå hälsa och proaktivitet. Men vi är inte där än, att vi har den samverkan på plats.
LISBETH: Vad rör det sig här om, hur gammal är man skulle du säga, om man kan hitta något genomsnitt för att man börjar få sådana här insatser och skulle behöva ett sådant här proaktivt samtal?
MAGNUS: Ja, men alltså det är väl det man har sett alltså, nu kommer jag inte riktigt ihåg här, men om jag skulle säga att snittåldern för de som deltar i de här hälsoträffarna, undrar om den är 78 eller lite närmare 80 år, men alltså där någonstans om man nu ska utgå från ålder. Men det vi har sett ifrån, det vi har hämtat inspirationen från till de här hälsoträffarna, det är ju olika forskningsstudier. Bland annat i Göteborg så hade man ett arbete som kallades för äldre i riskzonen. Det är ju där mycket av evidensen finns och vi gjorde även en studie i Umeå under ledning av min handledare Ingeborg Nilsson där och i dom forskningsstudierna då där utgick man från ålder enbart. Då såg man att ganska många när man kontaktar, i vårt fall kontaktade vi personer som var 77 till 82 år och dom allra flesta tackade nej. För antingen så känner man att man har för fullt upp i sin kalender. Man har inte tid att vara med och man är redan så, man känner sig inte som en målgrupp för det här helt enkelt och sen har vissa för nedsatt hälsa och man tackar nej av den anledningen. Så det gjorde ju att vi när vi tog hem det här till Östersund och på nåt vis, hur ska vi identifiera vilka som är målgruppen. Så resonerar vi som så att ja men när man faktiskt för första gången någonsin har tagit initiativet att ringa till kommunen, det är ju ändå ett ganska stort steg att göra, då tänker vi att det man kanske lite mer ser större nytta av att delta i den här typen av träffar och det kokar också ner till det här med hur lägger vi upp det här? Ska det vara en träff eller flera träffar och då vi har testat lite olika varianter. Men det är det är en ganska utmanande logistik i praktiken, så att just nu så har vi en träff, för då har vi i alla fall det. Sen kan man klä på det med fler åtgärder också.
LISBETH: Det gäller att inte börja att tänka att allting ska vara på något sätt perfekt från början och veta exakt hur många utan ändå starta. Varför jag frågar om ålder därför att i mitt huvud så får det, jag bor ju i Norrbotten och där är ju de här hälsosamtalen som hälsocentralen erbjuder upp till sjuttio år och då tänkte jag att det hade ju också kunnat finnas men det kanske är lite tidigt men han [hör ej 29:38har energi] där i sättet att börja prata om de här frågorna, också i ett sådant hälsosamtal. Att man kunde få ihop kommunen och regionen. Det var bara en tanke jag fick.
MAGNUS: Precis nej, men absolut. Och jag tänker som så att ja nu känner inte jag till exakt innehållet i hälsosamtal, men jag kan tänka mig att det handlar ganska mycket om levnadsvanor och fokus på det, men jag tänker liksom kring 70 år, då är man precis i en, vad ska man säga en transition från att ha varit i arbetslivet till att gå över till att vara pensionär och det i sig är ju en stor omställning som kan ha ja, men det kan ha negativa konsekvenser och det kan öppna helt nya möjligheter. Och det är klart att gå in med ett vad ska man säga, jag skulle säga som arbetsterapeut, en aktivitetsfokuserad syn på hälsa. Det här med vad fyller jag min tillvaro med för aktiviteter, i vilka sammanhang och hur bidrar det till hälsa och välmående på sikt?
LISBETH: Jag skulle tycka, det låter ju så otroligt viktigt att få den här vidgningen av vårt sätt också i sådana samtal. För det kommer nästan in på, jag har tänkt att jag skulle fråga dig, du jobbar ju med hälsosamt åldrande och det där kan man ju nästan börja bryta i och tänka hälsosamt. Vad är det och vad är åldrande och finns det något som definierar det här med vad hälsosamt åldrande är för någonting då?
MAGNUS: Ja, men jag tänker, det förekommer ju många begrepp och det har definierats på olika sätt. Men det som, det vi har utgått från mycket, det är ju den här, jag menar när man har intervjuat äldre om hur man själva ser på det här med ett hälsosamt åldrande då kommer ju det här vardagslivet in som en stark faktor att ja, men även om jag kanske har någon sjukdom eller har någon nedsättning, att ändå kunna vara aktiv med det som är viktigt för mig i dom sammanhang som är viktiga för mig på de platser som är viktiga för mig. Att det är på något vis ändå en kärna i att uppleva hälsa och så, att det är ju någonstans det vi försöker utgå från.
LISBETH: Jag tycker så mycket om det vi brukar använda i Nära vårdsammanhang. Den är tyska filosofen Gadamer eller Ga’damer, jag vet inte hur man uttalar, som säger hälsa är att i glädje vara upptagen av sina livsuppgift. Det är klart, dom varierar ju över livet, men jag tycker den är så stark.
MAGNUS: Precis absolut det, det handlar ju om det och det jag menar då kommer ju, då kommer vi ju till det här personcentrerade som en viktig, ja, men som också är lite grann av ett mantra som vi ofta pratar om, men som jag också tror att vi behöver på något vis diskutera och lite grann problematisera kring. Men jag tänker att det är ju samma sak här, ingen kommer ju att säga nej till att vi ska jobba personcentrerat men vi kan se till exempel när vi jobbar med rehabilitering inom hemsjukvård i svenska kommuner, en annan studie vi har gjort. Så är huvudfokus är på personliga ADL- aktiviteter eller förflyttning inomhus. Så att där har vi ett bra fokus och vi vet att vi har bra effekter vad det gäller att på något vis främja självständighet och så. Men, men en norsk studie där man intervjuade just äldre personer som hade hemtjänst om vad de tyckte var viktigt så ja, men utöver det så var det ju viktigt att komma ut och träffa vänner och bekanta och vara delaktig utanför hemmet. Och där brukar jag ofta ta upp just det här med att ja, om vi från början när vi träffar en ny en person som precis har blivit aktualiserad inom hemtjänst eller hemsjukvård. Det är inte så konstigt att vi har fokus på det mest basala och primära behoven då. Men när vi väl har gjort det då, om vi verkligen ska kunna stå för att vi är personcentrerade då bör vi rimligen vidga perspektiven litegrann och se vad är det mer som är viktigt. Det kan ju vara aktiviteter utanför hemmet i närområdet eller bara det här med vilka platser är det som är viktiga för mig som individ och jag menar ett normalt liv består ju att vi av är hemma och sen åker vi iväg till dom här värdefulla platserna. Det kan vara en stuga eller vänner och bekanta, men hur löser man det när det börjar vara en sviktande förflyttnings förmåga. Jobbar vi med, tränar vi på att kliva i och ur bil till exempel. Ja, eller är det någonting vi faktiskt inte gör? Det är en väldigt konkret fråga, men som kan göra enormt stor skillnad för den enskilda att faktiskt ta sig ut i världen igen.
LISBETH: Två tankar i mitt huvud när du säger det. Det som är filosofiskt, att vi pratar ju om bostaden och hemmet där från början, så tänker jag också rätten att komma bort från hemmet för att få komma hem. Annars kan ju hemmet också bli någon inlåsning för en. Den här känslan, att nu fick jag landa hemma den känslan i livet är ju viktig och det förutsätter ju att jag också kommer utanför hemmet till andra platser. Men den andra frågan jag får i mitt huvud, det är det här som jag tycker ofta jag möter när jag pratar just om de främjande insatserna. Det är det allmännas uppdrag tycker jag man får frågan, är det här ett uppdrag som vi ska prioritera i vård? Kanske lättare i omsorg när det är socialtjänst för där har vi ju en tydlighet, tydligare i alla fall i det här. Vad tänker du, får du den frågan någon gång?
MAGNUS: Nej, jag har väl inte fått frågan direkt, men det är ju en viktig fråga som vi borde liksom stöta och blöta och vara lite kritiska kring, vad är grunduppdraget? Vad är kärnan i det vi ska göra men där kan jag tänka att snarare har vi råd att inte tänka proaktivt. Jag menar, varje dag idag så kommer det vara mängder av insatser som är akuta här och nu men vi vet ju då hur befolknings kurvan ser ut med ett så otroligt stort ökat antal äldre personer och om samma andel i befolkningen har behov av stöd som vi har historiskt, där kan vi ju titta. Kurvorna de ligger ju horisontella i princip i hur stor andel av befolkningen som har hemtjänst eller bor på särskilt boende och ska det fortsätta fastän den gruppen ökar med 50, 60 % på något decennium här, så det går ju inte ihop.
LISBETH: Jag tänkte på en annan fråga som jag vet att ni jobbar med och det är ju fall. För jag såg precis några kurvor. Jag tyckte också de var väldigt horisontella, men det är ju också någonting som man skulle kunna jobba väldigt mycket för och som har ett så stort lidande och faktiskt stöd bakom sig.
MAGNUS: Precis det var på den tiden, det fanns en databas vid universitetssjukhuset i Umeå. Där tittar man på hur stor andel av alla som sökte hjälp vid akuten bland de äldre orsakades av fall och det är ju en merpart av alla akutbesök . Så det är klart att kunde vi jobba med fallprevention så att färre faller, färre skadar sig och det har ju enorm potential. För där är ju också, det finns ju många, många insatser som kan påverka fall risk. Det handlar om vad vi äter och vad vi dricker och fallrisker i hemmet och styrka och balansträning. Men när det gäller just det här med att träna sin fysik, att på något vis ha stärkt tilltro till sin fysik, det har ju stora effekter och där är ju forskningen, ja, men det var en konferens i Umeå här där man, det var faktiskt vår konsensus. Just att vi vet vilka träningsövningar som är de bästa, så det behöver vi faktiskt inte mer forskning på just det. Men frågan är hur kan vi på något vis omsätta det i praktiken?
LISBETH: Hur får man dem? Vad är det för övningar man blir nyfiken?
MAGNUS: Ja alltså det finns ju något som kallas för otagoprogram och det handlar ju om styrketräning och balansträning. Nu är inte jag en expert exakt på de övningarna, men det handlar ju om att hitta, vad ska man säga, vilken nivå är jag på idag balansmässigt och styrkemässigt och träna regelbundet för att på något vis utmana det och höja ribban, helt enkelt att kunna. För jag menar, det finns ju inget bäst före datum på att träna upp fysisk kapacitet. Så det är ju också en viktig utgångspunkt att det aldrig är för sent att träna. Men just att nå fram med den typen av, vad ska man säga information och konkret praktisk vägledning kan ju vara en utmaning.
LISBETH: Nej, men jag fick också, jag vet inte hur det är idag, men jag fick så många tankar i huvudet. Nu fick jag upp det som säkert både du och jag kommer ihåg, om det då var Livsmedelsverkets eller några folkhälsomyndigheter på den tiden. Du vet, de här 6–8 brödskivorna per dag som skulle ätas och det slog ju igenom. Så hur får man en sådan här stor grupp och en sån stor viktig fråga som fallprevention att verkligen bli nånting och träningen blir nånting som sitter hos oss på det sättet. Hur gör ni i Östersund, för jag vet att ni jobbar ju med dom här frågorna i Östersunds kommun och du har någonting kopplat till Umeå universitet på det här området också, va?
MAGNUS: Vi har ju, i Östersund, så har vi ju haft ganska tråkig statistik vad gäller antal fallskador, så det här är ju någonting som vi har haft fokus på under många år. Och vi jobbar ju förstås med fallförebyggande åtgärder i olika verksamheter inom särskilt boende, inom hemtjänst och så vidare men det vi har gjort är ju att vi har jobbat med lite mer vad ska man säga befolknings kampanjer så.
LISBETH: Det var brödskivorna!
MAGNUS: Det var brödskivorna! Ja, nej, men det, det är ju det och jag tänker där har vi ju liksom, Socialstyrelsen har ju haft den här ”balansera mera”- kampanjen varje år vecka 40 och det är ju jättebra att på något vis sätta fokus på den. Sen kan jag tänka att när vi ser, för fallskadorna går ju upp väldigt mycket under vinterhalvåret, så vi ska inte ha en kampanj bara en enda vecka tänker jag. Utan vi skulle ju vilja prata om en nollvision för fallskador egentligen, det är det vi borde göra i Sverige och se hur kan vi då jobba liksom under hela året, men framför allt under vinterhalvåret. Men det vi har gjort konkret är ju att vi har samarbetet med Umeå där det gäller ju just ett test av en app och den här appen ”säkra steg” innehåller då just de här evidensbaserade balans och styrketräningsövningar och dom illustreras med filmer och med instruktioner och man uppmanas att hitta övningar som är på, vad ska man säga lagom utmanings nivå. Och sen så är det inbyggt en funktion att man får påminnelser att göra de här övningarna regelbundet och när man har gjort dem får man beröm och så, att det är liksom inbyggt en ja, men det är inbyggt i själva appen att uppmuntra till den här typen av träning. Och appen har utvecklats och det tänker jag också något som vi måste verkligen trycka på just att det är utvecklat tillsammans med målgruppen som ska använda den. Så den har varit väldigt mycket brukarmedverkan om man säger så under hela designarbetet som skedde vid Umeå universitet, där har ju Malene Sandlund och Lillemor Lundin Olsson varit väldigt aktiva under resans gång. Och det som är spännande nu, allting med forskning, man vill säga att ja, men nu har vi resultat. Men vi har nästan resultat i alla fall. Men ”säkra steg” har testats i en nationell studie där man har haft deltagare som har lottats till att använda appen eller att inte använda appen. Så där pågår det nu ett arbete med att se, vilka effekter har man? Har man haft liknande effekter av den här typen av träning, så som vi vet att den träningen ger när man har mer i kanske i individuellt stöd eller i en gruppträning. Så där kommer vi få svar på det och i Östersund så har vi en doktorand, där gjorde vi en studie där vi öppnade upp så att alla fick tillgång till den här appen för vi ville jobba just med det här med nåbarhet.
LISBETH: Just det.
MAGNUS: Och då kombinerade vi studiens start med en ganska rejäl kampanj egentligen där vi var ute och informerade på mängder av föreningar. Vi hade reklam på bussar, vi hade Facebook event och på hälsocentraler, så att vi jobbade med en ganska massiv kampanj. Och det håller vi på att titta nu på, för jag menar, det är ju också en fråga om det här med hur ska vi verkligen nå ut? Och ja, men det blir ju en konkret fråga, är det värt att då investera ett antal hundratusen kronor i en sån här kampanj, för att om vi då kanske når fler. Så det är frågor som vi nu håller på att jobba med. Men om det här har effekt och det ser väl ändå lovande ut preliminärt kan man säga så är det ju någonting som vi kan gå vidare och jobba med. Men däremot så ser vi ju också att en digital insats den kom ju att nå enbart vissa grupper. Så där har vi sett då att ja, men vi har nått en högre andel kvinnor och den gruppen är mer välutbildade än befolkningen i helhet. Så att det gör ju också att vi behöver reflektera över vilka andra åtgärder behöver vi ha som inte är digitala och hur kan vi bidra till att sänka tröskeln för de som är nästan digitala?
LISBETH: Det har ni också tänkt lite grann på, det här med digital fixartjänst eller vad ni kallar det något annat också. Lite kort, vad hette den?
MAGNUS: Digital hemguide.
LISBETH: Hemguide, just det, är det en fysisk hemguide som kommer eller?
MAGNUS: Ja nej, men det är precis samma idé för alltså vissa saker som är digitala kan vi ju inte förmedla på något annat sätt helt och hållet heller utan där gäller det ju på något vis så att det ändå känns väldigt bra att vi har den funktionen. Att man som 67 åring eller äldre kan ringa till den här personen och ja, men om det är någonting man är osäker kring, hur man använder sin dator eller mobiltelefon och så, att man kan komma i gång och få stöd i några tillfällen. Så det är ju ett, ja, ett sätt att sänka tröskeln helt enkelt.
LISBETH: Verkligen. Om man kommer tillbaka till den här appen. Jag tänker att många som lyssnar nu kommer att bli sugna att tänka att det här är ju någonting som vi skulle vilja prova i vår kommun. Tror du att den kommer att kunna vara tillgänglig, blir den tillgänglig på appstore till exempel, alltså att man kan använda den?
MAGNUS: Den finns på appstore, playbutik nu men nu får man inte full tillgång till alla övningar. Så att den har varit begränsad under studiens gång och jag vet att man håller på att uppdatera den så den ska ju göras fritt tillgänglig men jag är inte helt insatt i när.
LISBETH: Vi får hålla lite span på era studier också, se vad det ger för resultat för här tror jag att väldigt viktigt, det här är ju ett väldigt viktigt område som vi behöver. Jag tänker det där med nollvision är ju en viktig målsättning, det behöver vi ju sätta upp mycket mer framför oss på nationell nivå också.
MAGNUS: Det borde vi verkligen göra. Det tänker jag även, jag tänker när nollvisionen i trafiken kom så lät det som en utopi men det har ju haft stora effekter. Det har ju egentligen sänkt och jag tänker med alla som blir svårt skadad eller dör på grund av fall så kunde det minska i samma riktning som nollvisionen i trafiken så vore det helt fantastiskt.
LISBETH: Verkligen. Magnus som vanligt man kan prata så länge i de här poddarna. Det är så otroligt intressant och vad spännande och viktigt arbete du gör. Jag tänkte vi ska börja avrunda, men jag tänkte först fråga, är det nånting så här som, det här tycker jag är extra viktigt som jag skulle vilja säga kring dom här frågorna som du vill lyfta så vi inte tappar det.
MAGNUS: Ja, men en sak som vi inte varit inne på, men det är att jag skulle vilja lyfta det här just med tidiga rehabiliteringsinsatser. Att när man vänder sig till kommunen och ansöker om stöd och så, då kommer man ju vanligtvis i kontakt med en biståndshandläggare. Men det finns ett antal kommuner där man börjar stärka upp samverkan med arbetsterapeut och fysioterapeut. Om jag tar Östersund som exempel så har vi precis bara för en dryg vecka sen både arbetsterapeut och fysioterapeut på plats i samma enhet som biståndshandläggarna. Så där håller vi på och bygger upp det här arbetet. Hur kan vi samverka så att man tidigt ser på vilka möjligheter det finns med rehabilitering och så och från studier, alltså från den forskningen som finns. Och så kan vi ju se att en stor andel jag brukar säga att upp till 60 - 70 % kan antingen bli självständiga eller klara sig med lite mindre insatser. Om man har fått stöd kring habilitering. Och det är en enormt stor effekt.
LISBETH: Ja, det kan vi inte låta bli att göra. Jag tänker också, det finns nånstans i dom här lösningarna någon etisk dimension i att när vi vet det här så måste vi ju också hjälpa människor att få ha den självständigheten och vara rädd om våra resurser där vi vet att de är begränsade, så det låter ju otroligt viktigt. Magnus, nu ska vi avrunda. Jag vill avrunda med min vanliga fråga, vad är nära för dig?
MAGNUS: Ja, men då skulle jag vilja komma tillbaka till det här. Vad är det som en nära för personen? Om vi nu ska ha den målbilden att vi verkligen ska bli personcentrerad och jobba på det, då skulle jag vilja att vi vet, vi vägleds av frågan. Ibland brukar vi ställa frågan, vad är viktigt för dig? Att vad är det som är det viktiga? Men jag skulle vilja bredda den frågan, vilka aktiviteter är det som är viktiga och vilka sociala sammanhang är det som är viktiga för dig som du vill kunna vara i och men också vilka platser är det som är de riktigt viktiga i ditt liv. Det kan vara stugan, det kan vara konserthuset, det kan vara ja, vad som helst, men att vi inte bara håller oss i hemmets väggar utan att vi närmar oss det som verkligen är viktigt vad gäller både platser, sociala sammanhang och aktiviteter.
LISBETH: Tack! Tack för ett spännande och viktigt samtal och stort lycka till med ditt fortsatta både forsknings och praktiska arbete.
MAGNUS: Tack, ja men stort tack.