Subscribe
Share
Share
Embed
”Ledarskapet behöver skapa förutsättningar för att inspirera, hämta in kunskap, utvärdera och ompröva hela tiden.” Johan Kaarme, chef vård- och omsorgsavdelningen SKR, om vikten av att balansera bilden att det finns saker som fungerar och annat som behöver förbättras. Ett samtal om ledarskap, mod, samarbete, eget ansvar och det gemensamma målet.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Johan:Tillit har ett djup som jag gör, som gör att jag hoppas att det inte ses som en fluga. Det är ett mindset snarare än en modell. Att vi om fem eller tio år kan medverkat till att möjliggjort tillräckligt många goda spridningar på omställningar till gagn för patienterna, brukarna eller medborgarna som spar resurser.
Lisbeth:Sveriges kommuner och regioner, eller SKR som vi säger, har bland en av sina viktigaste uppgifter att ge stöd till kommuner och regioner I utvecklingen inom vård och omsorgssektorn. I dagens avsnitt så får vi möta en central person för den här utvecklingen. Det är Johan Karme som sedan årsskiftet är ny chef på avdelningen just för vård och omsorg på SKR. Välkommen Johan! Tack!
Lisbeth:Hur är läget idag? Vi spelar in en fredag eftermiddag.
Johan:Det är bra. Det har inte någon tendens att stanna av den mängden jobb som vi gör åt våra medlemmars vägnar utan det är full snurr än så länge. Så det finns många timmar kvar på dygnet. Det
Lisbeth:var en intensiv politikervecka och vissa veckor är det mer politikerveckor på SKR.
Johan:Ja, och det här har varit en av dem, precis som. Så det har kryddats också av våra folkvaldas inspel, medskick och behov av att sättas på banan också. Så det har varit en intensiv, engagerad och väldigt stimulerande vecka.
Lisbeth:Förstår det. Det är stimulerande att höra på de där samtalen. Men om vi vill höra lite på dig, berätta för oss som lyssnar vem är du, Johan Karma?
Johan:Till professionen är jag barnläkare och kommer ur en släkt som inte har någon vårdbakgrund. Jag är inte nån av de här släktarna som har sjukvårdspersonal I släkten. Jag har ganska länge funderat på om man ska ta sitt liv. Jag var ett tag inne på juridik, vilket jag prövade en kort stund, men bytte sig en bana och tyckte att det var ett meningsfullt uppdrag inom hälsa och sjukvård. I det spannet så var det nog mera saker man av olika skäl tänkte att man var mindre lockad kring snarare än att det var någonting man sökte sig till.
Johan:Men med tiden så insåg jag att just relationen och kontakten med barn gick jag igång på väldigt mycket. Jag ångrar inte alls det valet. Jag trivdes väldigt bra som Jag har försökt hålla uppe en klinik, men på mycket sparlåga här till för något år sedan. Sen har jag varit en engagerad medarbetare utan att är en omskrivning för alltför bråkig uppenbarligen. Jag såg nog redan när man utbildade sig att det fanns mycket folk I omgivningen på mycket vi måste ändra om eller jobba på annorlunda sätt.
Johan:Det här tog jag lite fasta på. Då tänker jag att om man har ett engagemang så är det alltid dumt att gå och knyta handen I fickan och bli bitter utan då ska man ge uttryck för det. Det finns många som gör det. De uppenbara valen är antingen att man engagerar sig politiskt eller fackligt eller att man skriver debattartiklar, vilket många gör med framgång, eller att man tar ett chefsuppdrag. Så jag blev uppfångad av en överordnad chef som såg nånting och övertalade mig att skriva på ett chefsuppdrag.
Johan:Sen har det fortsatt. Jag har haft en chefsbakgrund initialt kombinerade kliniker med kliniker men sedan också på heltid. Först på Akademiska barnsjukhuset och sen ett tag på Astrid Lindgrens barnsjukhus på Karolinska och sen tillbaka I Uppsala. Sen var jag slutligen fem komma fem år I Region Gävleborg som biträdande hälso och sjukvårdsdirektör och sedan som hälso och sjukvårdsdirektör. Jag fick I den kontexten jobba tillsammans med den regionen I pandemiarbetet.
Johan:Så det var extremt lärorikt och utmanande. Sen har jag en mycket kort mellan flygning på Folkhälsomyndigheten som också är en fantastiskt intressant arbetsplats med intressanta uppdrag. Innan jag hamnade här, som du inledde med att säga, vid årsskiftet skarpt som avdelningschef för avdelningen för vård och omsorg.
Lisbeth:Vilken gedigen bakgrund! Jag tänker när vi ska prata om den lite grann och hur den hänger ihop med det här jobbet du gör och ditt engagemang och så. Men innan dess, vad gör du när du inte jobbar? Vad intresserar dig?
Johan:Är väl en samvetsfråga. Man tenderar att av och tilljobba rätt mycket, inte minst är det så under pandemin. Men för mig är det väldigt viktigt att försöka hålla en balans I det där. Det som har underlättat för mig är att vi har ett fantastiskt landställe, ett litet torp på Vedö som har varit vår tillflykt under pandemin. Man nästan lite symboliskt åker ut och tänder brasan och sätter på sig lagdstockarna.
Johan:Det blir liksom som en liten ritual för att komma ner I varv. Så där tycker jag mig komma att plocka svamp och renovera för ett gammalt hus. Det finns alltid saker man kan ordna med fönster eller någon veranda som ska bytas eller slipas eller lackas eller olja. Så jag tycker om att jobba med händerna och att vara I skogen. Sen tycker jag också om att träffa de vänner man har.
Johan:Antingen att paddla eller vandra.
Lisbeth:Vad härligt att vandra också. Jag hade förmånen också på vår avdelningsdag på SKR att få för ett litet samtal med dig från scenen och då berättar du också att du har bott I andra länder och inte bara varit I Sverige. Berätta lite kort om det också.
Johan:Ja, precis. Det är väl inga jättelånga sessioner men jag var utbudsständ först på Sardin igen och gick ett år på gymnasiet där Lär mig hjälp I italienska I alla fall. Så pass bra att jag under universitetsstudier kunde åka tillbaka en termin och läsa medicin I Padova. Så var två delar av Italien så där bodde jag ett halvår till. Sen var jag en vända och jobbade I Riga.
Johan:Egentligen var det flera perioder. Först bosatt där ett tag sedan var jag tillbaka ett par månader per år och jobbade för UD på ambassaden. Ett par månader var jag också I Kiev och arbetade.
Lisbeth:Som barnläkare då eller?
Johan:Nej, när du var FUD.
Lisbeth:Men jag tänker när du valde att ta det här jobbet, både sökte det och valde att ta det, vad var det som fick dig att säga att det här vill jag göra? Du hade ju ganska nyligen precis som du sa gått till Folkhälsomyndigheten. Vad var det som lockade?
Johan:Det är nog fortfarande samma grund I dels en djup känsla av stolthet att få vara en del av den välfärd som jag tycker vi ska värna om I Sverige. I synnerhet om man känner att man på något sätt kan bidra till den positiva utveckling vi har sett de sista Jag ska inte säga femtio eller säkert längre tid än så, de fem sista åren. Det har ju över åren skett en fantastisk utveckling I välfärden. I synnerhet hälso och sjukvården med enorma landvinningar. Samtidigt är min övertygelse att man inte riktigt kan köra på de här hjulspåren.
Johan:Vi kommer inte att mäkta med. Det är ständiga känslor, rapporter och återgivanden från dem som står, inte bara inom hälso och sjukvården utan mycket inom offentlig sektor, om inte samhället I stort numera där man inte känner att man räcker till och man känner att kraven både från en själv och från omgivningen är så pass höga. Vi måste på riktigt hitta sätt att komma runt det så att vi kan fortsätta leverera de välfärdstjänster. I det här fallet I synnerhet inom socialtjänst, äldreomsorg och hälso och sjukvård som vi har. Att gentemot våra medlemmar se till att de fortsätter utvecklas.
Johan:Kan jag på nåt sätt vara en del av det systemet och påverka den utveckling och förändring som jag tror är nödvändig så är det jättelockande. Det har man ju möjlighet att göra även mer kliniskt nära förstås. Men det finns en lockelse att röra sig på det mer strategiska planet, åtminstone tycker jag det. Det var samma sak med Folkhälsomyndigheten som har en del överlappande frågor fast ur ett myndighetsperspektiv. Att få jobba på nationell nivå var en pusselbit som jag personligen saknade.
Johan:Man har jobbat I regional verksamhet och man har jobbat ganska nära kommunerna, så de två områdena kan man relatera till mer. Däremot I de tidigare uppdragen så har man suttit I diverse nationella sammanhang. Men jag var lite sugen på att se den delen av vår välfärd och kunna vara en del av den. Det var ganska givet då. SKR är ju en ganska uppenbar sån aktör, liksom flera av våra myndigheter.
Johan:Men SKR har ett ännu bredare uppdrag.
Lisbeth:Vad tycker du då när du har varit ett antal månader på den här posten och på den här platsen, om man säger den utsiktsplatsen med ett mer panoramaoutsikt över hälso och sjukvård, omsorg och socialtjänst. Vad ser du för någonting? Vad har förvånat dig mest?
Johan:Så tänker jag att en del saker man har tänkt har ju förstärkts och andra nya insikter har man förstås dragit. Det är ju fortfarande som helt uppenbart ganska kort tid som man har varit här. Man får göra stor ödmjukhet, att man ska stora öron och I början försöka komma in I det. Det har jag på inget sätt gjort etthundra procent än heller. Å andra sidan så ges ju möjligheten med när man är ny att just kunna dra slutsatser.
Johan:Dels så tycker jag att på det stora perspektivet så är bilden av de verksamheter som jag nu har förmånen att jobba med, det vill säga de jag nämnde, lite skev. Den behöver balanseras. Man får en bild av en verksamhet fullständigt kris. I vissa delar finns det helt klart utmaningar, Inte minst I just personalförsörjningsbiten och hur personalen ska mäkta med. Men det finns också många bitar som fungerar fruktansvärt bra.
Johan:De utfallsmått som vi har att jämföra oss med andra länder står sig väldigt, väldigt väl. Jag tror att det kan bli kontraproduktivt, eller en emission att försöka nyansera och balansera bilden. Och förstärka och stötta de delar som faktiskt redan är I världsklass. Men att det finns andra där det finns betydligt större problem. Och kan vi gemensamt med exempelvis våra myndigheter, regioner och kommuner rikta allt fokus där och att vi har samma bild så tror jag vi når mycket längre än att tro eller få med den bild av att allting behöver lappas och lagas.
Johan:För det är inte sant. I min värld är det väldigt mycket som fungerar när det är under press. Men det finns också delar som vi absolut behöver där vi behöver göra snabbare insatser eller snabbare framsteg. Inte för att det vi har gjort har varit dåligt utan för att vi behöver göra på ett annat sätt för att kunna fortsätta leverera tjänsten.
Lisbeth:Och för att omvärlden förändras och våra behov förändras. Men jag tänker mycket på det du säger. När man tittar på den forskning som finns och hur man ställer om komplexa system så pratar man ju väldigt också mycket om drivkraften I lusten, engagemanget som är otroligt viktig för det går inte att styra bara med detaljer uppifrån. Då ser man ju också vilken berättelse som berättas om en verksamhet. Det är också avgörande för hur den uppfattas.
Lisbeth:Då tänker jag också mycket berättelsen om vården, för jag delar din frustration, men om den bara är negativ och det bara handlar om att det är svårt, det gör både någonting med oss som invånare, vår tilltro till eller kanske oro för att den inte ska fungera, men det gör ju också väldigt, väldigt mycket för medarbetarna. Både de som är I verksamheten men också kommande kollegor. Visst är det viktigt med en nyanserad bild utan att någon ska tystas, för det tycker jag är också viktigt. Det är klart att man ska säga om inte nåt är bra. Det måste vi vara väldigt tydliga med.
Johan:Definitivt. Ju fler vi är som påtalar saker som inte fungerar och ännu hellre också lyfter förslag på lösningar. Det steget hoppar man ofta över desto bättre tror jag att det blir. Man kan aldrig inbilla sig att en högre ledning eller nån I nån central position har den bilden att man kan hitta alla lösningar. Ju fler vi är som hjälps åt desto bättre.
Johan:Det man ska komma ihåg Det har ju producerat, som du säger, väldigt mycket forskning, litteratur och sammanställningar kring olika typer av förändringsresor eller motorer och så vidare. En av dem som jag har fastnat för och ofta återger är Daniel Pingks tre som jag tycker är väldigt enkla och tilltalande drivkrafter för när man ska trivas på jobbet och tycka att det man gör känns meningsfullt. Det är ju på engelska autonomy, purpose och mastery. Alla de tre finns I alla former och nästan är oöverträffat I de delar av välfärden som våra medlemmar står för. Jag menar purpose, det är väldigt få jobb som kan mäta sig med den meningsfullhet som våra medlemmar gör där ute.
Johan:Eller som hade att jobba I vård eller omsorg. Mastery finns det alla möjligheter. Det har vi goda möjligheter att vidareutveckla. Det är ett ständigt lärande men aldrig fullärde utan man kan alltid bli lite bättre. Det vi har att jobba med tror jag av de här tre är ju autonomy och känslan av att kunna vara med och påverka och styra.
Johan:Där finns det också goda exempel, men där har vi nog en längre väg att gå till att ge den känslan av spelrum som jag tror är en motivator som vi inte ska underskatta.
Lisbeth:Och berätta de berättelserna om de som också ibland tänker jag, som själv har jobbat på den fackliga sidan också, att det är viktigt också att se att man måste också ta sig den där autonomin. Man måste ta sig I utrymmet också. För ibland så är kanske inte hindren så stora som man tror. Men det är klart att det handlar om ledarskap, om att ett ledarskap som tillåter att medarbetare vågar. Det tycker jag att nu när jag tittar på de fina arbetssätt som växer på min nära vård att det kokar ju också ner till ett ledarskap som har varit tillåtande.
Lisbeth:Som kanske har jobbat med de här precis de tre principerna, medvetet eller oftast omedvetet, men tillåtet det på något sätt.
Johan:Nej och jag tror att det är helt nödvändigt. Det får väl andra recensera men jag tror I alla jag vet inte om jag lyckas leva ute, men jag tror väldigt mycket på ett resonerande ledarskap eller att försöka fånga så många perspektiv som tiden tillåter och som man har möjlighet att skapa förutsättningar att lämna synpunkter och perspektiv. Ju fler såna man har I beaktande desto bättre blir nog förmodligen slutet. Men jag tror inte att det är sällan man behöver, I de verksamheter där jag varit, hasta alltför eller fatta beslut. Det händer ju förstås att man är medveten om.
Johan:Men då behöver man nog kommunicera det. Här har vi inte mycket spelutrymme utan här behöver vi fatta ett beslut på de grunder vi har. Vi vet inte allt, men här behöver vi agera. Men förvånansvärt ofta så kan man faktiskt också ta sig tid och försöka fånga upp och beakta saker på olika sätt. Där är ju medlemmarnas inspel helt nödvändiga.
Johan:Eller medarbetarnas som sitter nära och dagligdags jobbar med en fråga. De har ofta inte bara en synpunkt på att något inte funkar utan kanske ett antal förslag på hur man ska komma runt det. Det är de som gäller att fånga. Utmaningen är också hur man får spridning. Det saknas ju inte exempel på goda lösningar där ut.
Johan:Jag vet inte vad det är som gör att vi inte riktigt får implementerat de där I tillräcklig utsträckning. Om man kunde ta tillvara alla goda exempel på problemlösning som finns så skulle förmodligen alla få det väldigt mycket bättre. Men jag vet inte om det är tiden som saknas för att orka ta till sig och ställa om eller om det är nät. Plattformarna för att sprida dem som kan utvecklas vidare är det vad det kan bero på. Men det sker väldigt mycket därute.
Lisbeth:Om du får blicka tillbaka på dig själv och din roll som hälso och sjukvårdsdirektör nu när du finns på den här arenan och tittar på den rollen. Kan den rollen spela någon roll för spridning? Jag tänker att man får försöka se vad vi har för spelare inne på spelplanen eller vilken fem är det som finns där, eller tio eller vad vi nu spelar för spel. Men vad tänker du att den roll som du hade, hur såg din hälso och sjukvårdsdirektörsroll ut I Gävleborg? Det kan vi kanske börja med för de ser ju lite olika ut.
Johan:Ja, de ser absolut olika ut och de ser mandatet och strukturerna runt om I landet ser också väldigt olika ut. Det är en fantastiskt engagerad, kunnig och bra grupp tycker jag. Förutsättningarna är väldigt olika, men I grunden är nog många av utmaningarna de samma. Jag tror att det inte finns en position som sitter på alla lösningar eller som har med en enkel knapptryckning lösningen på de problem som vi har. Men jag tror att alla behöver, med det de kan, dra sitt strå till stacken och skapa goda förutsättningar.
Johan:Med det sagt är det klart att hälso och sjukvårdsdirektörsrollen är central om inte annat. Dels I synnerhet för att skapa ett klimat som är tillåtande, påhejande och stöttande för att göra utveckling. Man ska också försöka skapa förutsättningar för att inspirera och hämta in kunskap utvärdera och ompröva hela tiden I de ständiga processerna som man är Man förväntas inte vara den som själv bär ut det men väldigt mycket handlar nog om att skapa ett mindset och en struktur för att möjliggöra för dem som är närmare verksamheterna att jobba. Jag tror att det som lockade mig till Gävleborg var en väldigt uttalad anda av det som sen kom att ta formen av tillitsstyrning. Som man på riktigt försökte leva efter och som jag lockades av.
Johan:Det var den kontexten som jag försökte att bidra till och ta sig igenom bland annat pandemin och de utmaningar som vi I Gävleborg då där tidigare och många regioner och kommuner står I. Jag
Lisbeth:tycker också att vi är ju en spännande tid vad gäller synen på ledning och styrning I hälso och sjukvård och det är ju, många säger lite efter DOPubliement Managements ganska stora dominans till att också det här med tillit I en mycket större utsträckning. Hon får en större tyngd I vågskålen och så. Vad tänker du är de stora utmaningarna för framtidens ledare? Vad ser du är svårigheterna? Då tänker jag kanske främst på inte vilka svårigheter vi har med demografin utan hur man ska leda detta.
Lisbeth:Det var en svår fråga kände jag.
Johan:Ja det var en jättesvår fråga. Jag får nästan dra efter andan en stund. Eller fundera menar jag. Jag tänker att nånting som är påfallande för alla det är inte bara de som jobbar brukar eller patientnära I den verksamhet jag har varit. Utan också för chefer.
Johan:Tiden är ju en uppenbar bara. Jag tror att alla jobbar väldigt, väldigt hårt. Till viss del beror det på väldigt många goda intentioner, riktlinjer och annat sånt där. Det är en väldig mängd information som man som chef ska hantera. Det är en av de uppenbara utmaningarna och det har det varit under en längre tid men det kommer inte att minska.
Johan:Väldigt mycket handlar om att försöka sålla I det enorma informationsflödet som man har. Vad ska man låta bli att göra nånting alls med och vad ska man ta vidare? Vad ska man engagera sig I och vilka ska man involvera? Väldigt mycket handlar om det tror jag. Med en tidsbrist är det en utmaning att entusiasmera, orka, heja på och förankra och skapa de här förutsättningarna som faktiskt behövs där ute.
Johan:Att se till att man får till en bra implementering av ett nytt arbetssätt. Men tiden när man väl har gjort det, att sen bara utvärdera och hela tiden skruva. För det är sällan man har kommit fram till en lösning som är tillräckligt bra så att den håller hela vägen utan det är ett pågående jobb. Tid är en uppenbar bristfaktor och jag tror inte med utvecklingen vi har att den kommer att minska. Det är väl en sådan, tror jag.
Johan:Sen tror jag mycket på att vi behöver skapa förutsättningar ett klimat för att resonera för att ta in så många som kan bidra I problemlösning som möjligt. Det var nog ganska länge sedan jag tror att vi lämnade det här väldigt linjestyrda hierarkiska. Man kan se det av och till tycker jag men det är numera ett resonerande och processande ledarskap tror jag. Jag tror att det är en vinst. Jag tror att det är så vi måste göra.
Johan:Men vi måste också vara modiga. Det tror jag är det sista. Vi måste vara modiga och lyfta sanningar som vi tror på med tillräckligt eftertryck, även om de är obekväma. Och vi måste våga prova nya saker fastän vi kanske inte är fullt ut helt bekväma med att vi har alla kort på bordet innan vi fattar besluten.
Lisbeth:Jag tänker också som dig att de här nya samtalsytorna, den här möjligheten att inte bara styra linjärt som jag håller med dig om. Vi har ju också tagit många steg därifrån det som bara var en top-down-styrning. Jag tänker också att det handlar mycket mer om att reda på horisontellt och samordna olika verksamheter med varandra. Det där är ju ett nytt sätt att se på ledarskap. Att mitt ledarskap är beroende av ditt ledarskap.
Lisbeth:Att jobba mycket mer på det horisontella för att patienterna rör sig mycket mer eftersom de har så stora behov idag.
Johan:Jag tror att jag delar helt din bild och jag tror dessutom att Sverige historiskt eller kulturellt sett åtminstone I modern tid har en ganska bra förutsättning att göra det. För vårt samhälle är väldigt mycket byggt på olika typer av formella eller informella nätverk, föreningsliv och ideellt arbete och så vidare. Även om de sista åren kanske har gått lite mer åt det individuella spåret så tycker jag mig ana att pendeln är på väg tillbaka. Där sitter ganska djupt. Det sägs att svensken är den nationalitet som har flest föreningsmedlemskap Om man räknar med alla ICA, Coop och video Det kanske inte är aktuellt längre mellan videokort eller man är med I OKQ8 eller bostadsrättsförening och allt sånt där.
Johan:Jag tror att vi har en vana av att bearbeta olika frågor och engagera oss och ta in perspektiv. Så vi borde en bra grund som vi även ska använda I hur vi bedriver vår välfärdsvärld.
Lisbeth:Det där är ju superintressant. Så jag tänker att om vi inte kan bli bäst på att vara flest personer eller kanske rikaste eller vad, men vi har ju en otrolig tradition av samspel och samarbete. Det är ju det som behövs framåt. Det kanske är det vi ska vara världsklass I.
Johan:Och jag tror att vi är det. Jag tror att vi behöver se det och vi behöver använda det mera tror jag. Även på de arenorna där vi verkar nu inom hälso och sjukvården. Jag tror att det finns en parameter till som kan upplevas gå lite stick I stäv med det. Många tyckaprocesser kan ju också stanna av om det blir alltför mycket delaktiggörande och alltför mycket processande förstås.
Johan:Det säger sig självt. Det är väl nibilden av det. Men jag upplever, med liknelser som kanske inte är helt aktuell idag, men det gamla värnpliktsförsvaret så fanns det också en cementerad. Det tycker jag förstås som en liknelse för större delen av samhället. Vid nån särskild punkt så tar folk på sitt eget ansvar.
Johan:Vet man om vad målet är så förväntas man. Man behöver inte förankra allting uppåt. Det tyckte jag man såg väldigt tydligt under pandemin. Att man I en kombination av att balansera det här delaktiga till en rimlig ansats, att man också Vet man bara målet så kliver man fram och så tar man sitt ansvar och så för man det vidare. Även det tycker jag vi ska ta rygg på eller använda oss av I den omställning som exempelvis Nära Vård gör.
Johan:Det är det jag menar med mod, för ibland så kanske man inte har alla svar innan man tar det klivet. Men vi behöver också premiera folk att våga fatta beslut.
Lisbeth:Tänker att du säger någonting om att leda med riktningen. Det är hit vi ska lita på den klokskap som inte minst finns I hälso och sjukvård som är så välutbildad och så brijt på alla sätt. Och så har det här samspelet det låter som ett himla bra recept på ett hållbart ledarskap framåt.
Johan:Ja, jag hoppas att jag tror det. Jag tror också att vi I närtid har en liknelse som vi delar med resten av världen I form av pandemin. Som jag tycker att vi av och till glömmer lite snabbt. För den typen av verksamhetsdriv och där var målet väldigt uppenbart för alla. Det är ju den förutsättningen: Varför behöver vi göra nånting annorlunda?
Johan:Det var väldigt uppenbart när det kom ett nytt virus. Där prövade man ju verkligen att arbeta på nya olika sätt. Men oron man ibland har att man inte har just vägen, man behöver målet och så måste man veta nånting mer om vart är det vi ska. Det visste vi ju inte I pandemin heller. Vi visste att vi hade ett virus.
Johan:Vi hade inte alla lösningar. Men då tog vi ju det som hjälp av andra länder, all kunskap, alla gjorde för samma mål, så att vägen stakades ut under tiden. Man visste ungefär vad man kunde Man provade olika typer av terapier, man provade massor av olika saker. Sen klarnar bilden efter hand. Den omställning som vi behöver göra för välfärden kan I nån mån liknas vid det.
Johan:Vissa saker vet vi nog förmodligen vad vi skulle behöva lägga krut på, men andra kan vara öppningar som vi inte riktigt har sett eller nya lösningar som vi inte har prövat. När man mobiliserar enat på det sättet, då händer sådana saker. Nu är kanske liknelsen med vaccinframtagandet på rekordtid lite extrem, Men det går att göra väldigt mycket när man verkligen samlar sin
Lisbeth:kraft. Ja, verkligen. Tänker det här med metafor sägs ju också vara viktigt I ledarskap. Det kanske är någonting som vi måste med oss, berättelsen om pandemin och det som folk så mycket känslor kring också. Hur kunde vi göra det här ändå på ett så lyckat sätt får vi ju säga när vi tittar I backspegeln?
Lisbeth:Jag tänkte om du skulle säga varför du säger att omställningen till nära vård är viktig. Vad blir dina berättelser om det?
Johan:Jag tänker att det är lite det här som lockade in mig I chefskapet. Då nämndes ju inte som nära vård. Att göra saker på ett lite annorlunda sätt. Att närma sig patienten I något större utsträckning än vad vi kanske traditionellt har gjort. Ifrågasätta det vi idag kanske gör I onödan och försöka hitta de här förgävessinsatserna.
Johan:Samtidigt som vi fortsätter att en ambition att bibehålla en hög kvalitet I det vi gör. Helt enkelt att jobba på ett annorlunda sätt. Att ställa om hela tiden, men med större hastigheter än om man kanske normalt sett är van. Just det.
Lisbeth:Från ständig förbättring till förnyelse. För vi är ju duktiga på ständig förbättring att jobba med det som blir lite bättre varje dag. Men jag tänker också det du är inne på, det här att när vi också får nya arbetssätt så hjälpas åt att se till att de kommer fler till del. Det finns något etiskt I det också, ser vi nu att det blir bättre för de äldre att få sina lösningar på ett annat sätt eller för barn och unga? Jag tänker på de som jobbar I Växjö och regionen ihop nu I de här Knowobarnsmodellen när de har kunnat minska sitt omhändertagande av barn med femtio procent sedan tvåtusen nitton.
Lisbeth:Ja då måste vi göra det för fler barn tänker jag, På tal om breddinförande. Du var inne på det här med mod och Jag tänker också på när ni I Gävleborg tidigt började tänka att digitaliseringen var en viktig del av er omställning till nära vård. Vill du berätta någonting om det? Jag har också läst på här och sett att du tidigt var med och funderade på någon app eller tog ni fram en app för barn? Det finns någonting I det här digitala som har lockat dig också?
Johan:Kan börja med den lite kortare på att säga. Det stämmer. Jag tror att det var ännu tidigare, fastän tvåtusen femton. Jag och en barnläkarkollega upplevde en viss frustration över det som alltid sägs att föräldrar söker på lite fel vårdnivå. De söker ju för att barnen är sjuka, men ibland mycket kan man lösa själv och man litar inte på de råd man får.
Johan:Då tänkte vi I en lätt naiv känsla att vi kunde kanske själva ta fram en barnläkarapp för småbarnskvällar vad man ska göra. Vad man ska vara uppmärksam på. De här råden som man sitter och säger. Vi började initialt med en föreläsningsserie som åkte runt I förskolor, museer och bibliotek och nyblivna föräldrar och berättade om feber, gult och grönt snor och utslag och allt vad det var. Sedan tog vi fram en app.
Johan:Vi fick pengar från en innovationssatsning och fick hjälp av en dramaturgi I Danmark som hade en dramaturgiisk sajt som vi fick använda deras bilder. Dels var den nog alltför enkel dels var vi kanske helt fel I Taiwan. Det drevs några år och sen lade vi ner den. Digitaliseringarbetet I Gävleborg var betydligt mer omfattande och extremt modigt. Det var långt före min tid som det där startade upp, men jag var med I det under många år.
Johan:Det är ju egentligen sprungigt ur ett behov av att vi inte kommer att under överskådlig tid bli fler. Gävleborg hade dessutom en av toppplacering kring antalet hyrkostnader. Så väldigt mycket tillfällig personal och så vidare. Vi har kommit mycket längre med digitala det tror jag alla skriver under på I andra delar av samhällssektorn inom vården. Men de som finns tycker vi var otillräckliga.
Johan:Så tog man istället fram en en digital tjänst som egentligen omfattar inte bara delar av vården utan hela vårdkedjan ända in till subspecialisten inne på sjukhuset. Beroende på vad patienten uppger för behov så kan den då få direktkontakt med den vårdgivare de behöver. Det är den ena vinsten. Den andra stora, mycket förenklade beskrivningen är att plattformen syftar också till att försöka minska de här de lejjen som finns I vårdkedjorna. Att skriva en remiss som sen kanske studsar tillbaka eller tar åtminstone tid för att nå fram och sen ett nytt besök.
Johan:Skapa en digital plattform där man kan samla patient och vårdgivare I samma möte samtidigt. Det var inte så. Samtidigt ett antal medicinska utfallsparametrar inskickade. Man kan lösa det som en multidisciplinär konferens som man gör kliniskt på plats, men digitalt istället. Så det är ett extremt stort och väldigt nydanande grepp I Sverige faktiskt.
Johan:Det är ingen som har gjort nåt liknande med den omfattningen. Det var ett väldigt modigt grepp och har mötts av en del farhågor förstås. Men jag tycker med fogman kan säga att de utredningar som är gjorda har visat på att det här är väldigt säkert och jag tycker har extremt stor potential.
Lisbeth:Simon som var utvecklingschef hos er eller hos dig har ju också varit med I podden och berättat om det här. Och jag tänkte precis det att just det här modet som ändå krävs att ta ett sådant stort helhetsgrepp för det första men också med digitala verktyg och plattformar som vi visst är vi vana vid I hälso och sjukvård men inte kanske I så stor skala. Det är modigt. Och det gäller hela tiden att utvecklas såklart.
Johan:Absolut och jag tror att det man ska nalkas I det hela här det är ju förstås behoven från patienten igen. Det var ett av mantra att se vad du behöver Det finns andra regioner som har Vad är bäst för rester? Ett exempel som också har varit I den här podden. Att se vad som är nyttan för patienten. Det här är ju ingenting som är tänkt att skötas istället för, utan som ett komplement till.
Johan:Vår upplevelse var att väldigt många, även I den äldre gruppen som bor ute på landsbygden, både använder och vill använda sådana här verktyg. Men det kommer inte att fungera för alla. Genom att använda det så kan man lösa fysiska besök eller mer traditionella sätt att hantera vård. De kommer absolut att behöva finnas kvar. Jag uppfattar nog att oron och utmaningarna och modet skulle behövas I väldigt stor utsträckning med att de ska använda det.
Johan:Jag uppfattar att det fanns hos patienterna I väldigt stor utsträckning.
Lisbeth:Jo, jag tänker att befolkningen tränas ju på så många andra arenor också I det här. Där är ju inte hälso och sjukvården den enda arenan eller samhällsdelen där vi möter det digitala. Vi kanske är mer tränade på det sättet eller har förväntningar på att kunna möta hälso och sjukvård på andra sätt. Jag tänker någonting som jag inte lyssnar av att du har jobbat så mycket I, det är den kommunala hälso och sjukvården. Hur tänker du kring den nu I din nya roll?
Lisbeth:För den blir ju också central och en viktig del I det arbete du leder.
Johan:Ja, en fullständigt avgörande del. För vår befolkning så tänker jag inte att de varken ska eller ska behöva tänka på organisatoriska gränser. Utan det här är ju en vårdkedja där kommunernas bidrag Det vet jag också, har vi diskuterat I den här podden, hur förvånande för vissa stor del av vården som sköts av kommunerna. Dessutom tycker jag att vissa delar har kommit längre än vad regionerna har gjort I den holistiska synen på hela människan. Där tror jag man har mycket att lära på regional sida I att se personer, inte patienten.
Johan:Kunna göra ännu större avvägningar om vad som blir bäst och fånga in. Sen är det olika typer av lagstiftningar. Det ena har lite mer partikel av rättighetslagstiftningen och den andra har en annan. Det finns ett inbyggt mindset som man behöver komma över I det hela. Men där är ju ett område där jag tror att vi behöver flytta fram positionerna.
Johan:Jag ser att det görs och jag hoppas absolut kunna bidra genom att sätta min bättre kommunal verksamhet för den är jag av förklarliga själv mindre insatt I även om jag har haft förmånen att jobba med kommunerna. Men också att jag ser till att man försöker se det som en entitet, en helhet och inte som två organisatoriska grupper. Skapa och lyfta goda exempel på där man kommer till en sömlös kedja av omhändertagande. Men också att man drar de lärdomar från varandra som man kan göra I sättet att se på individ, brukare eller patient. Det borde finnas, och jag tycker mig ana att det finns ett antal lågt hängande frukter.
Johan:Är vissa frågor större och svårare, men det görs väldigt mycket där ute.
Lisbeth:Ja, vi börjar också så pass mycket goda exempel just på det du var inne på, det här ledarskapet som samlar på något sätt över gränser och så, där kommun och region också träffas ihop för att fundera på hur gör vi det bästa för invånaren? För de är ju faktiskt samma person I slutändan. Och det är också ett sätt att använda våra resurser klokt så det är ju en väldigt stor och viktig del I omställningen till nära vård och jag kan ibland tycka att den inte alltid belyses just den här stora delen av svensk primärvård som har en kommunal huvudman. Men framför allt det gemensamma arbete som behöver göras och Den berättelsen är väldigt viktig tycker jag. Tänker så här: Vad skulle du vilja göra för avtryck de här närmsta åren?
Lisbeth:Jag vet inte hur du fungerar som ledare. Sätter du upp så här, det här ska jag vilja ändå har hänt de närmsta åren. Finns det sådana tankar hos dig?
Johan:Det är klart. Jag har aldrig satt det på tydliga sägningar eller mål på det sättet. Men jag hoppas, sammanfattningsvis hoppas vi kunna vara med och bidra till att vi lyckas bibehålla den höga nivå I många av de utfall som vi har idag. Men att vi också att vi om fem eller tio år kan tillräckligt att jag har medverkat till att möjliggjort tillräckligt många goda spridning på till gagn för patienterna, brukarna eller medborgarna som spar resurser. Jag skulle bli otroligt lycklig om man tvåtusen trettiofyra kan blicka tillbaka och säga att jag har varit en liten pusselbit I det här som nu gör att vi klarar att bedriva det vi gör med färre individer.
Johan:Utfallen har inte stannat av. Folk söker sig och tycker att det är ett meningsfullt jobb, som det faktiskt är att jobba inom välfärdssektorn. Jag tror att det kommer att ske oaktat att vi kommer att en större användning av ny teknik. Om det blir AI eller inte, välfärdsteknik eller digitaliseringen, men I nån kombination är jag helt övertygad om att den utvecklingen kommer att fortsätta. Det vi idag ser som nyheter kommer att vara väldigt givet att använda framöver.
Johan:Jag tror likväl också vi kommer att fortsätta med spåret på att patienterna, brukarna och invånare där ute har en större delaktighet och en sägning I de tjänster som de tar tillvara på. Man kommer att nischa det mera. Då behöver det inte nödvändigtvis handla om precisionsmedicinin utan att insatserna skräddarsy utifrån behoven hos individen och inte ifrån en rutin så att säga.
Lisbeth:Jag tycker det är att man tänker ihop det här med precisionsmedicin, precisionshälsa men också det som är personcentrering eller som skulle kunna sägas att det är precisionen I mötet med mig som människa. För diskussionen ska kunna översätta personcentreringen I. Och det är ju det vi är inne på.
Johan:Det ena är bara ett nyttjande. Det är ett perspektiv som utgår från en individ I medicinfallet. Men det har fått ganska mycket uppmärksamhet I det är för att det är nytt och det är dyrt. Men samma andel mening kan vi faktiskt använda I mötet med individen också. Och det tror jag görs rätt mycket där ute.
Johan:Men jag tror att vi kan nog komma ännu lite längre även där. Ja,
Lisbeth:det är ju ändå ett mindset att hela tiden söka efter det fokuset och vara intresserad och lyssna efter det. Jag tänker att vi ska börja avrunda. Johan, jag undrar vad är nära för dig?
Johan:Då tänker jag förstås eftersom det är du som frågar att det är kombinationen nära vård. Nära vård eller nära för mig är förstås någon kombination tänker jag. Egentligen så handlar det om tillgänglighet, det är väl egentligen det viktigaste ordet. En tillgänglig vård. Den kan antingen vara fysisk eller nära mig på ett annat sätt.
Johan:Antingen via en telefon eller ett digitalt verktyg eller vad det nu kan vara. Det är en trygghet. Resultatet av en nära vård är en trygghet. Jag känner att det här finns för mig. Någonstans inbyggt I det här så ligger också en kontinuitet.
Johan:Att jag känner att det finns det försvinner ingenstans utan informationen går vidare och tas bärs vidare. Det är en nära vård. Men till mångt och mycket utgår det från den enskilde själv. Någon form av trygghet, närhet, tillgänglighet I de olika perspektiven. Jag
Lisbeth:skulle också frågat om det är något mer du vill prata om. Så det kan du göra om du vill nu under den här. Är det något mer du vill säga?
Johan:Ja, jag tycker att även om det finns uppenbara utmaningar I det vi står och jobbar med så är det på inget sätt nattsvart. Jag är helt övertygad om att vi kommer att ta oss igenom det här. Vi har alla förutsättningar för det. Vi har en utbildad, engagerad befolkning. Vi har goda har en hel del historik som kommer hjälpa oss med det här och jag tror att vi har en kultur som gör det.
Johan:Så när vi börjar lyckas samla ihop allt det här så är jag helt övertygad om att vi kommer att fixa även de här utmanarna som vård och välfärd står inför nu. Men visst är vi under viss press just nu. Så är det.
Lisbeth:För att du var med I Nära Vårdpodden.
Johan:Tack för att jag fick vara med.