Uppdrag kunskap

När vi nu rundar av året så får vi besök av barnläkaren och chefen Åke Åkesson – för ett samtal som ruckar på självklarheterna.
Vi försöker förstå hur stuprören kunde växa sig så starka, och vad som sker när kunskapen – det gemensamma kittet – pressas ut i marginalen.
Åke tecknar en sjukvård där läkare tappat inflytande, patienter sin trygghet och systemen, det vill säga administrationen, tar allt större plats.
Samtidigt pekar han på primärvården som navet som faktiskt kan hålla ihop helheten igen. Kan en annan syn på kunskap, ansvar och ledarskap – med tid och tillit som följeslagare – vända riktningen? Och är det först nu, 25 år senare, som vi kan förstå vad som hände – och vad vi kan ha för nytta av alltihop?

Creators and Guests

Host
Bodil Jönsson
Bodil är författare, föreläsare, folkbildare och professor emerita vid Lunds Universitet.
Host
Jonas Fagerson
Jonas är projektledare, producent, koordinator och konceptdesigner

What is Uppdrag kunskap?

I denna podd träffas Bodil Jönsson och Jonas Fagerson och samtalar bla om uppdraget "Uppdrag Kunskap", boken "Fact up!" och sådant som hör därtill. "Uppdrag kunskap" vill medverka till ett samhälle där tilliten till kunskap åter blir en självklarhet. ”Uppdrag kunskap” vill väcka till liv ett ökat medvetande om själva poängen med kunskap – för nuets skull och för framtidens, för individens skull och för samhällets. Utan kunskap ingen demokrati.

Jonas:

Hej och varmt välkommen till podcasten Uppdrag kunskap. Hej på dig Bodil.

Bodil:

Hallå du.

Jonas:

Hur är läget? Grått. Ja, grått. Vi hoppas att det är lite ljusare på annan dagen för det är ju idag när det här sänds. Men vi ska inte låtsas att vi spelar in det här live på något sätt, för vi går ju snart in I den ljuva intigheten och firar jul, eller

Bodil:

hur? Absolut.

Jonas:

Det är årets sista podcast. Och sen drar vi igång I januari igen. Och vi avslutar väl det här året på topp med att en väldigt eminent gäst med oss. Välkommen Åke Tack. Var befinner du dig idag?

Åke:

Jag sitter på sjunde boningen på Oskarshamns sjukhus med en vacker tallskog utanför.

Bodil:

Och tallarna når upp till sjunde våningen?

Åke:

Nej, inte riktigt, men däremot så, nu vänder jag mig och kollar, det är en os där de sticker upp.

Bodil:

Ja, jag kunde tro det.

Åke:

Och vän av ordning kommer säkert att säga att det är blandskog skog med granar också.

Jonas:

Okej. Vad härligt. På, vad tycker du, bogey? Vad ska vi ägna oss åt sista avsnittet på årets poddupplaga?

Bodil:

Jag har 2 delar som jag tänker på utifrån glädjen att ta med Åke I detta. Det ena är att jag har hållit på och harvar ihop med dig Jonas I över 2 år vid det här laget. Och vi kan ju inte låta bli utan vi befinner oss I en kunskapsbubbla. Och så har vi funderat oerhört mycket på, vilka blir effekterna på allting annat om man börjar bli nonchalant mot kunskapen? Det betyder på något sätt att vi har tittat på effekter men jag har inte tittat på vad kan det varit för andra orsaker I omvärlden som har påverkat att kunskapsbubblan uppkom och blev sån som den blev?

Bodil:

Det vill säga jag känner mig som att du inte är en utbrytarkung utan du är en inbrytarkung. Du kommer in här och kanske tillför oss något som skakar om oss och det tycker vi väldigt mycket om eftersom vi ju är fortsatt nyfikna. Vi tror ju inte på att vi vet allt. Det är den ena aspekten. Den andra är att det du för in det är att eftersom det kring sjuka människor ofta behövs mycket specialistkunskaper, så blir det inte bra bara om man säger att det ska vara en av de här specialistkunskaperna som reglerar de andras.

Bodil:

Utan där är så många specialiteter som måste komma in och samtidigt måste ni I era huvuden att det handlar ändå om en människa som då möter all denna vården men som kommer från specialiteter I olika riktningar. Och där till exempel omvårdnadspersonalens kunskaper är en och läkarvetenskapens är en. Under till var och en av dem så finns det hur många specialiteter som helst. Håller man inte rätt på det utan tror att detta handlar om en kunskap och låter den bli styrande för sjukvården så är det klart att det ställer till det. Men det här är delaspekt nummer 2.

Bodil:

Delaspekt nummer ett är att vi är vår bubbla I förhållande till omvärlden. Så vi kan väl börja där.

Jonas:

Åke, du har ju inte varit med I den här podden innan men vi har ju gjort poddar ihop tidigare I olika sammanhang. Kan du inte berätta lite för de som lyssnar, vem är Åke Åkesson?

Åke:

Ja, eftersom min identitet väldigt mycket är min yrkes identitet så håller jag mig till den och säger att jag är barn och infektionsläkare som har jobbat många år I sjukhusvärlden och lärt mig den, insåg att jag behövde kunna primärvårdsvärlden, det vill säga vårdcentralsvärden, bättre för att kunna jobba med det som egentligen har varit mitt övergripande mål för hela mitt arbete. Att få en trygg sjukvård som fungerar som en helhet istället för en massa delar. Under den tid jag har tänkt på det här och varit på väg fram emot det så har vården fortsatt att bli ännu flera delar som ännu tydligare har kapslat in sig I stuprör Det är liksom hög tid att komma vidare. Jag har ju följt era poddar I den här serien, och först när jag lyssnade på den senare om kunskapsförakt, som nu Bodil och du har talat om I över 2 år, så slog det mig att det inte är så som jag har tänkt att jag jobbar I den sista branschen där vi inte har nåt kunskapsförakt. Tvärtom, just när Bodil sa det här med att nu vänder det efter 25 år.

Åke:

Just de här 25 åren, insåg jag, har vi fått ett tilltagande kunskapsförakt I ledningen och svensk sjukvård. Det blev ja, en verklig ögonöppnare för mig och samtidigt som jag inser att det är minerad mark redan nu när jag säger detta, så är jag I det här läget av yrkeslivet beredd att gå in I den minerade marken.

Jonas:

Ja, förstår. Det känsliga frågor. Men jag tänkte på det du sa om stuprören, för jag har ju också reflekterat över hur det ser ut med den överlappande gemensamma kunskapen måste ju påverkats av hur systemet är riggat tänker jag. De här stuprören har ju bidragit till mycket som kanske är patientens ögon man inte riktigt förstår eller som man inte har kunnat sätta sig in I. Men hur är det mellan de här olika specialiteter och den överlappande kunskapen?

Jonas:

Har ni några tankar om det? Det är klart att det måste påverkas också av systemet eller hur det är designat.

Åke:

Den överlappande kunskapen är ju primärvården. Jag tappade det I presentationen men sedan ett rätt stort antal år så är också allmänläkare och jobbat 17 år I primärvården. Det är primärvården, det vill säga distriktsläkaren, allmänläkaren, husläkaren, fastläkaren som ska hålla ihop vården och ge trygghet. Det kan hen bara göra om det finns en massa stuprör som man vet exakt vad de innehåller, och där man kan plocka den del som patienten behöver I det här läget. Men vi har hamnat I en situation där patienten, när hen hamnar på sjukhuset, löper risk att bollas mellan ett antal stuprör utan att någon håller ihop det här.

Åke:

Det blir en katastrof. Men bakgrunden till det är det som jag plötsligt förstod från er förra podd. Det är en kombination av new public marginalisering av läkargruppen. Vi kan prata om processen som har lett dit, men vi har hamnat I ett läge att människor utan direkt kunskap om vården, utan fötterna I vårdmyllan styr och kontrollerar vården eller försöker göra det utifrån olika mätbara parametrar, vilket alltmer marginaliserar vårdens absolut viktigaste arbetare, läkaren. Varje gång man lyfter att läkaren kanske ändå har en viss betydelse I vården eller borde den, blandas detta ihop med allas lika värde och allas lika mycket viktiga funktion.

Åke:

Det blir liksom omöjligt att komma vidare. Men det går att bedriva hur mycket vård som helst utan läkare, men det blir liksom ingen vård utav det hela. Och det har vi tappat.

Bodil:

Och sen finns det en oerhört viktig faktor I detta och det är att för oss patienter så är ju vägen in till vården det är väldigt ofta att få en läkartid. Och den läkartiden kan vi ju inte komma åt på något annat sätt än att det går via en New public management-styrning. Där man inbillar sig att man på den svarande sidan inuti vården har den kunskapen som gör att man kan uttala sig och säga att om 3 veckor går det bra. Och man kan inte riktigt lita på att man har nått fram till den läkaren som man hade velat prata om. Så det känns oerhört opraktiskt de system ni gör.

Bodil:

Ni har det som har bett effekten av detta har ju blivit att telefonslussen avgör allt. Blir det vård eller blir det inte vård? Och enda alternativet är det att åka till akuten och det är inte så bra.

Åke:

Och detta system skapades istället för att ta tag I på allvar att vi väldigt länge I hela mitt doktorsliv har haft en för dåligt bemannad primärvård med alldeles för få distriktsläkare. Istället för att på allvar ta itu med den utmaningen att skapa en arbetsmiljö och arbetssituation som gör det möjligt att vara en bra distriktsläkare för mina patienter, så har man tänkt så här, att ja, vi har ju inga läkare så tiderna måste ransoneras. Då måste vi bygga en, 2, 3 murar för att inte patienterna ska störa de få doktorerna som finns. Så här är det både från mitt doktorers perspektiv och tror jag från patientperspektivet. Som Bodil och jag har skrivit om för rätt länge sen, är det väldigt viktigt för patienten att få trygghet.

Åke:

Det är trygghet man söker, inte sjukvård. Det är ett medel att nå tryggheten. Vi har skapat ett system som bygger mer och mer otrygghet. Därmed ökar efterfrågan på det vi inte har kunnat ge. Direkt kontakt med min trygga läkare.

Åke:

Jag skulle vilja dra mig tillbaka till kunskapsföraktet I jag är så uppfylld av den nya insikten att jag har missat att vi har det. Då backar jag tillbaka till när jag gjorde min specialistutbildning till barnläkare I slutet på 80-talet. Jag tjänstgjorde 6 månader på en barnpsykiatrisk klinik. Jag var lite fascinerad av den exotiska upplevelsen att 2 skötare visste mer än en specialist I psykiatri. Det vill säga bestämde det räckte ofta med att en skötare tyckte en sak väldigt starkt, så fick Nackalistan I barnpsykiatri backa.

Åke:

Annars blev det uppror på avdelningen och så Ja, så blev det inte så lätt för doktorn. Jag såg det där som nåt nästan exotiskt menageri som jag tänkte att det här är väl bara inom kanske till och med bara inom barnpsykiatri som det kan bli så här. Man glömmer bort att själva grundkompetensen är rätt väsentlig. Men det där var nog egentligen en föraning om det som sen skulle hända på 90-talet när man nånstans blandade ihop det här med allas lika värde. Dåligt och bra chefskap och dåligt och bra ledarskap.

Åke:

Så hamnade vi I det läget som vi är I dag. Det finns regioner där det inte finns en enda vårdcentral som har en läkare som chef och ledare. Alla andra yrkeskategorier går bra. Och I

Bodil:

Får bjuda dig på ett exempel som du kan hålla I handen när du tänker vidare? För det en viktig aspekt. I pressen idag så händer det att det har skett någonting där man känner från journalistens sida att jag måste nu ge ett rikhaltigt underlag. Och då kan man låta en forskare framträda som har detta som sin specialitet och som får lägga fram, så här är det. Samtidigt kan man ta in, för säkerhets skull, 2 stycken åsiktsbaserade människor som får representera de åsikter som finns om detta.

Bodil:

Och sen serverar man de här 3 aspekterna som om de hade lika värde. Och jag då som den tidstänk jag är, jag blir så matt av att veta att bakom det som experten säger så kan det kanske finnas 25 års tankearbete av mänskligheten, och bakom de andra så är det 2 dagsländor. Och det är rätt att de finns representerade I befolkningen. Det är viktigt att man möter de som tänker likadant som en själv. Men det här överflödar ju också till att varje hemsk olycka som sker så framträder större delen av nyhetstiden de som ska tala om vad de själv kände när de fick reda på denna olyckan.

Bodil:

Och det är inte, alltså det är inte värdigt människorna att blanda det här som om äpplen och päron med samma sak. Det är inte samma sak. Det borde vara 2 olika artiklar.

Åke:

Jag satt just på ett möte som ändå handlade om styrning av vården och funderade över, kan ju bero på att jag var lite koncentrerad inför den här podden, men ändå, att det I det här mötet var så väldigt många andra än läkare. Medan när jag började jobba var det på ett motsvarande möte nästan bara läkare med. Och så reflekterade jag över det här att all sjukvård har 3 grundpelare. Diagnostik, man måste få rätt diagnos. Medicinsk behandling, rätt medicinsk behandling och en god omvårdnad på rätt ställe där man är.

Åke:

Men det är bara de 2 första, oerhört centrala, som kan göras av läkare. Läkare har

Jonas:

en lång

Åke:

utbildning för att ställa diagnos och för att ge rätt behandling. Sköterskor, undersköterskor och alla övriga yrkeskategorier kommer in som otroligt viktiga I det teamarbete som allt arbete måste ske I. Men diagnos och medicinsk behandling är bara läkaren som kan. Och där kommer det här som du sa Bodil, om hur man blandar ihop det. Vem som helst kan naturligtvis tycka om diagnos, men det är bara läkargruppen som har en utbildning och en allt längre erfarenhet I detta.

Åke:

Ändå möter patienten en grindvakt som inte alls är utbildad I diagnos, Och ännu mindre I det som också väldigt viktigt: Kan det vara nåt helt annat, nämligen differentialdiagnos?

Jonas:

Vad tror vi att det kommer sig av? Vi har ju under de här åren pratat mycket om skolan och jag har varit väldigt nyfiken på skolan. I och att jag har fått jobba med hälso och sjukvårdsfrågor länge så kan man inte låta bli att dra paralleller. Jag tänker att där är rätt större samhällsproblem nummer ett och dels Vad kommer det sig vi designar de här välfärdssystemen så att de blir på det här sättet? Att kunskap försvinner I strukturer och så där?

Jonas:

Vad tror ni det kan komma sig?

Åke:

Är det inte kunskapsförakt helt enkelt? För det är inte så fruktansvärt lång tid sen som alltid var en lärare som hade varit duktig lärare och jobbat länge. Sen som dessutom hade form av ledaregenskaper och kunde bli rektor. För 25 år sen var alla chefer på alla kliniker på sjukhusen läkare. Inte vilken läkare som helst, utan en som hade jobbat länge, som alla såg upp till och hade respekt för.

Åke:

Precis likadant I primärvården. Nu finns det, som jag sa, på vårdcentralerna väldigt få läkare som ledare och chefer. Trenden är I full gång på sjukhuset också. Uppvaknandet för mig att se att det här är bara en grundläggande orsak, det är ett kunskapsförakt eller ett glömmande av kunskap.

Jonas:

Man pratar ju ofta om kontinuitet med patienterna men jag tänker ur ett kunskapsperspektiv, att kontinuitet I människorna som du är inne på. Att man kan alstra kunskap och är tillsammans och får behålla samma grupp med människor och att man kan växa och bli bli chef eller sådär när man har tillförskansat sig mycket erfarenhet och så. Vad tänker vi om kontinuitet och tid och kunskap I det här?

Bodil:

Jag tror ju att det är bara jag som alltid tänker tid och kunskap invävda I varandra I samma spår. Dels är det det gamla vanliga att tankar tar tid, kunskap tar tid. Men det är ju också den här gemensamma tiden till exempel mellan en patient och en läkare. Att kvar samma läkare länge kan ju göra all skillnad I världen för att det är så oerhört mycket I ens liv som man då inte behöver förklara. Och tar du motsatsen på detta, nämligen 1177, så har jag, jag hör ju till den kategorin äldre som har många vänner som använder sig av 1177, stupkvattens.

Bodil:

Och de förefaller alltid så väldigt tröstade när de på slutet efter ett långt samtal med 1177 får rådet att ja, skulle det sen bli ännu värre så kan du ju alltid gå till akuten. Och då tycker de att de av 11 77 har fått reda på att de ska gå till akuten för det är det enda som finns. Och någon annan vägledning har de inte fått. Och det där är ju ett förakt inför människorna som söker någon integrerad kunskap och trygghet och tid. Jag vill ju reda på hur ska jag göra?

Bodil:

Jag vill inte reda på att jag skulle kunna göra så och skulle kunna göra så. Jag ringer ju till 1177 för att få hjälp. Precis som jag gör om jag försöker boka tid I vården. Jag får inte den hjälpen jag vill det vill säga, den som lugnar ner mig och som gör mig trygg. Tiden, tiden.

Bodil:

Ja,

Jonas:

jag tänker, vi hade en här på vår lilla ö så hade vi förmånen att få en satellitvårdcentral. Vi bor ju på en av de mindre öarna till befolkningstätt I vår 10 öarskommun och vi fick en liten satellitvårdcentral med en doktor som vi lärde känna och som var där på tisdag och torsdag. Var det något så kunde man alltid knacka på. Det var en stor skillnad för mig faktiskt som då tänker att det vart så otillgängligt men det innebar ju inte att jag sprang dit en massa. Men jag minns ju för de, inte minst för de äldre, att det var en stor trygghet att veta bara att det var okomplicerat att komma och få hjälp när man behövde.

Jonas:

Så det är klart att det spelar roll. Men jag tänker på kunskapsföraktet, är det kunskap? Tänker du både utifrån för du pratar om teamarbete. Är det fler än läkarna? Hamnar alla I knepiga roller när alla ska vara med på allting?

Åke:

Jag tror att vi missar överblicken. Det är inte nog med att det är bara läkaren som är utbildad I och kan diagnos, sätta rätt diagnos och ge rätt behandling. Läkaren är också den enda, nästan enda, det går alltid att plocka fram undantag, men generellt den enda I vården som faktiskt har jobbat på de olika delarna av vården. Man kan inte bli färdig specialist I nånting utan att varit en sväng I primärvården, varit runt på ett sjukhus på 2 eller flera olika ställen och sett helheten. I alla fall fått en aning om hur det skulle kunna fungera optimalt om helheten fungerar.

Åke:

Jag är trött på liknelsen med elefanten, men den kommer annars in här. De allra flesta som jobbar på I vården, I andra yrkesgrupper, ser delen. Men den här helheten, det som skulle kunna vara en välfungerande sjukvård I ett är ingen annan än läkaren som har sett. Därför blir den aldrig det är andra yrkesgrupper som leder och bestämmer över vården. Var och en nöjer sig med sin del.

Åke:

Men för en trygg vård för den enskilda människan så är det fullständigt nödvändigt med ett helt fungerande system. Och där räcker det inte ens med att jag har min trygga doktor på min lilla ö, som du sa Jonas. Jag måste dessutom veta att den här doktorn har genom sitt kontaktnät kontakt med alla som behövs för att du I varje läge ska få exakt den vård du behöver. Ser en liten märklig fläck I din panna, så ska det vara några knapptryck bort att få den hudexpertis som behövs för att säga om vi ska skära bort den här nu eller vänta lite grann. Har du nån annan udda krämpa som nästan inte finns, men du ändå kanske har, så ska du veta att det är här också bara att man knappt trycker bort kunskapen, men det kanske inte räcker med det närliggande sjukhuset, utan det är ett universitetssjukhus.

Åke:

Men det finns ingen annan än läkaren som kan samla den här tryggheten till dig och ändå skapar vi ett system med 1177.

Bodil:

Men men men, då kan man ju tänka sig att vi bara nu går till kunskapens högborg, det vill säga till våra universitet. Och så kan man tänka sig att universiteten borde väl vara väldigt opåverkad av New public management? Och det är de garanterat inte. År 2000 hade New public management nått långt in till universiteten. Det hade börjat den här styrningen som var lite föraktfullt kan kalla för administration eller byråkrati.

Bodil:

Och jag hör till de som fick läsa Weber I original för att förstå att byråkratin är egentligen till för värn av den enskilde. Det tror man inte om man bara faller efter och tänker administration och byråkrati och allt sånt onödigt. I vår tid kan man inte tappa bort ordet administration eftersom det ju sägs om hela styrningen I USA så kallas den för administration. Och det har tagit mig I viss besvär att inse att det beror på att den verkställande makten där den finns hos presidenten, och presidenten har en administration som ska verkställa. Gör vi då om universiteten till att föreställa oss dem att det är meningen att det ska verkställas något.

Bodil:

Och då flyttar man ju lätt upp det här till samhällsplanet. Samhället behöver bättre utbildade människor, industrin behöver bättre utbildade människor. Okej, då kan vi väl styra detta uppifrån? Och det skapade redan för 25 år sedan en början till att den makt som faktiskt hade funnits inuti och hos de forskare som jobbade på universitetet, den försvann ju från oss. Torbjörn Fagerström som jag har glädjen att samarbeta med fortfarande, biologen Torbjörn, Han skrev redan på den tiden en debattartikel som handlade om att det är vårt eget fel, vi har lämnat över makten.

Bodil:

Kan du se, Åke, att det skulle kunna vara ert eget fel? Eller vad är det för en strömning? För den är uppenbarligen inte specificerad till vården och inte ens till universiteten. Jag tror att No public management, jag har haft många samtal med med Chii Cheremba om detta när han gjorde såna där DN-artiklar. Jag skrev till honom och sa, kan du inte ta upp universiteten också?

Bodil:

Och då sa han mycket klokt, det får du göra själv. Och det gjorde jag inte, för det var lite för jobbigt att göra just då.

Åke:

Ja, men svaret det korta är ja. Lite längre ja, det är min yrkesgrupp, läkarnas, vårt fel. Vi tog inte striden därför att vi inte utbildade till att bli krigare utan vi utbildade till att vara läkare. Men för nånstans där 25 år sen när New public management drog igång och det plötsligt blev en mänsklig rättighet att leda vården utan kunskap om vården, så orkade vi inte försöka förklara och bena ut skillnaden mellan specifik kunskap som bara läkarna alla människors lika värde. Vi köpte en rörelse som vi från början inte förstod skulle leda till att vi som läkare blev alltmer marginaliserade och sågs som en, kanske ändå lite viktig, men bara en del av en sjukvård som faktiskt utan läkare överhuvudtaget inte kan existera.

Åke:

Och där hamnade vi för 25 år sen I den utveckling som har lett fram till att läkare är spelpjäser I ett spel där de I själva verket skulle vara de som spelade spelet.

Jonas:

Det tar ju tid att bli läkare. Det är en stor investering för enskild individ. Jag tänker, du träffar ju människor som är på väg att bli läkare, eller som nyss har blivit. Det kan ju inte vara det här man har tänkt när man börjar studera och konstaterar att det här blir svårt, det är krävande att bli läkare, det tar lång tid. Det måste ju vara någonting annat som gör att man söker sig till läkarrollen tänker jag, än det du beskriver nu.

Åke:

Alla som jobbar I vården har någonstans med sig en önskan att få arbeta med något meningsfullt som gör skillnad för den enskilda människan. Det tror jag absolut inte gäller I större utsträckning för en läkare än för en undersköterska, sjuksköterska, sjukgymnast, psykolog. Nu missade jag viktiga yrkeskategorier, men jag menar alla. Alla vill göra skillnad för människor och vill ett meningsfullt arbete. Men om jag specifikt går på läkaren som har den absolut och ojämförligt längsta utbildningen och dessutom faktiskt blir bättre och bättre hela livet.

Åke:

Det är ganska få yrken där det är allmänt accepterat att en sextioåring är bättre än en femtioåring och bättre I sin tur än en fyrtioåring. Men så är det. Erfarenheten och den samlade kunskapen är så viktig. Men när jag blev läkare såg jag föredömen överallt från första terminen, från grundtjänstgöringen och vidare I specialistutbildningarna, där det hela tiden var kunskapen som både styrde och ledde. Nu är det sen länge så att redan under utbildningen och praktik på olika vårdenheter så ser man att läkarna är rätt marginaliserade vad det gäller den övergripande styrningen.

Åke:

Man har tagit en annan typ av roll. Därmed håller vi nu på att få en generation läkare där det är självklart att jag gör mitt jobb I en del här för sig. Jag kommer ganska ofta till en tidbok, en dag som nån annan icke-doktor har planerat åt mig. Jag gör det arbete som läggs för mig enligt lagen om New public management. Vem som helst kan styra mig, bara man mäter vad jag gör.

Åke:

Det tror jag på sikt kan leda till en eskalering av det här. Det vill säga, till slut har vi en helt ny grupp doktorer som aldrig har fått vara med och se hur det var när läkare ledde och utvecklade vården.

Bodil:

Alltså det, här är ju en så stark motsägelse mellan det vi talar om nu och det här, som du sa om kunskap och nån knapptryckning längre bort. Alltså varje enskild expert kan I ögonblicket hålla kontakt och få reda på så mycket världen över som de garanterat inte kunde för 25 år sen. Så på det sättet så är liksom närheten till kunskap väldigt mycket större. När man väl sitter där och när det väl är dags. Det är väldigt mycket Makten ligger på något sätt I tidsbokningen.

Bodil:

Alltså hur har vi kommit dit att tidsbokningen har blivit ett styrande? Det är inte vilka apparater som finns tillgängliga, det är inte vilken kunskap som finns tillgänglig, det är om vi alls får någon kontakt. Ja.

Åke:

Ja, och det här enkla, att det faktiskt egentligen är doktorn som på ett säkert sätt I dialog med invånaren som kanske ska bli patient kan avgöra om det här är viktigt eller inte. Vi har skapat en jättestor mellanapparat som utan doktorns kunskaper ska bestämma om doktorn behövs. Det är förödande för patientens trygghet. Det leder I sin tur till en eskalering av de symptom som så småningom kloka eller blivande patienter lär sig är det som funkar för att få en doktors tid. Väldigt många får uppleva det system som sprids över Sverige.

Åke:

Man ringer sin doktor, berättar om oron för sin hälsa, och I dialog får ett lugn. Väldigt ofta fås efter 90 sekunders samtal därför att man har stämt av med en doktor som man känner som kan berätta att nej, Åke, det här är så här är det. Du behöver inte vara orolig. Då är konsultationen avslutad. Jämför det med att sitta och stångas med en person I till exempel 11-sjuttiosju som kanske alldeles korrekt hör att det här inte är livsfarligt, men ändå absolut inte kan ge den tryggheten till patienten.

Åke:

Ja, det blir en himmelsvit skillnad och det leder till en ökad vårdkonsumtion för precis som Bodil sa, så är det I slutändan dit man går om man inte får komma nån annanstans.

Bodil:

Men då har vi, med dina ord Det har uppkommit en mellanapparat. Och den här mellanapparaten, den har ju sina vilkor och den har liksom sin livskraft. Och den är väldigt stark så som den är nu. Vad tänker du då göra I Oskarshamn kring detta?

Åke:

Jag har sen ett par år haft förmånen att jobba med att försöka få kontakter mellan doktorer på olika arbetsplatser att löpa smidigare I direktkontakt, precis som vi pratar om när det gäller patient och läkare. Det ska vara självklart att man gärna med patienten kvar I rummet kan konsultera de här specialisterna på olika nivåer som man behöver konsultera. Det här har jag jobbat övergripande med I nu är jag sen en månad tillbaka I slutenvården efter ett antal år på vårdcentral. Jag är chef för medicinkliniken I Oskarshamn. Det som är fantastiskt roligt då är att jag får den här möjligheten att jobba med att återföra helheten till agendan.

Åke:

En sjukvård ska vara en sjukvård, inte en massa delar. Det är ett enormt privilegium att kunna vara med och arbeta aktivt med detta på ett sjukhus och I en kommun, Oskarshamns kommun, är så pass liten att det blir greppbart. Om jag sträcker ut armarna så kan jag omfamna hela det här området som jag har förmånen att jobba I.

Bodil:

Alltså, okej du sa innan att vi orkade inte reda ut skillnaden för 25 år sen. Jag är inte säker på att vi hade kunnat det, för då var detta lika det vi pratar om nu, det var lika självklart som vad luften är som vi andas. Och luften som vi andas brukar vi inte prata om, den bara finns. Nu när vi har fått syn på att det var en skillnad så är det klart att vi har ett uppdrag. Och det uppdraget är att reda ut, inte genom att förhärliga det som fanns, för det hade sina fel, men att på något sätt verkställa detta, att administrera detta med den Trumpska bemärkelsen, trots att det finns en mellanapparat som kommer att klamra sig fast vid mellanapparatens synsätt, Vad har du för förutsättningar att kunna åstadkomma det I Oskarshamn?

Åke:

Ja, nu blir jag tvungen att lägga in lite mellanprat här så att det inte verkar som att jag är svarslös, för att det är en svår fråga. Men jag tycker att jag har fantastiska förutsättningar att utifrån att jobbat väldigt länge I sjukhusvärlden och I primärvården förstå detta och samtidigt också I tidigare arbeten ändå har lyckats visa att det här tänkesätt som vi nu tillsammans talar om faktiskt ger en bättre sjukvård. Sen har vi dessutom, I Region Kalmar, politiker som också har förstått att det här är viktigt. Vi har rört oss mot ett helhetstänk på ett sätt som jag tycker är väldigt lovande. Jag tycker att jag har väldigt goda förutsättningar.

Åke:

Men vi kan väl en ny podd om det här om ett år.

Jonas:

Uppföljning.

Bodil:

Men redan nu så kan ju Jonas och jag från vårt håll säga att det du nu försöker göra I Oskarshamn sett från den allmänna trenden I Sverige relativt kunskapens betydelse, den relevanta kunskapens betydelse, så är det rätt ögonblick för dig att göra detta. För det är nu som vi kan peka ut skillnaden. Man ska inte bara tycka att det var hemskt dumma vi var för 25 år sen som lät detta ske, fast vi egentligen redan visste, för vi visste inte. För vi var blinda av nåt som hade funnits som en självklarhet, och som borde fått förbli en självklarhet. Men när det inte förblev det, utan vi har passerat den här mellanperioden, då har du ju stor hjälp I ditt värv och vi av ditt exempel I att titta på detta.

Bodil:

Hur ändrade sig detta på ett år? Så jag gillar det här förslaget att vi gör en podd om ett år också. Eller vad Jonas?

Jonas:

Absolut. Jag tänker också att det som man kan förstå både från de man pratar med inom skolan och inom hälso och sjukvård är ju att

Bodil:

Och inom universitet?

Jonas:

Ja, nu universitet, att det är ju ett system som vi har byggt under lång tid som kan kännas nästan som ett omöjligt att påverka, men det är klart att det går att göra saker trots alla rapporteringssystem och administration och pinnar och ekonomisk styrning och kunskapsstyrning kanske vi inte ska prata om och sådär. Alla de här rigida systemen så är klart att det går att påverka sin verksamhet. Men jag har en känsla ibland av att vi står lite handfallna inför de här stora moderna ledningssystemen eller moderniteterna som vi har tagit in både I skola och hälso och sjukvård helt blint faktiskt många gånger så har vi bara lyft rakt in för att kanske bara för att det är modernt, vad vet jag?

Åke:

Jag skulle vilja lägga in en ett påstående som egentligen är en fråga för att jag är så nyfiken på att höra vad ni säger och det är att jag tror det här, vi såg det inte hända, som Bodil sa nu. Nej, men det blev en sammanblandning av ledarskap och chefskap där vi tyckte att ledarskapet var självklart. Varje enhet leddes av kanske den bästa läkaren inom varje område. Men när man började titta på vad det att vara chef och bestämde sig för att vara chef är att medarbetarsamtal efter en mall, jobba med lönesättningsprocess, att jobba med personaladministrativa system, att jobba med allt fler varje år, allt fler tillkommande register för att tjäna new public management. Då räckte plötsligt inte tiden till för läkare.

Åke:

Jag var chef på 90-talet, jag jobbade heltid som läkare och var chef för en skapligt stor infektionsklinik. Jag gjorde ingenting av det jag räknade upp. Men det fanns människor som på ett fantastiskt sätt hjälpte mig med alltihop. Man hade inget emot att 90-talet kalla mig för chef fast jag egentligen var ledare. Nu, idag, kan jag inte vara ledare utan att vara chef.

Åke:

Då blir jag helt marginaliserad. Därför envisas jag nu med att vara chef för åttonde gången därför att jag har accepterat att det är så här. Men vad tänker ni om detta? Kan det vara en bit av förklaringen? Att man började säga att bara för att man är läkare är man ingen bra chef?

Åke:

Självklart är man inte bra på administrativa kontrollsystem, inte ens på löneprocesser och ekonomistyrning. Men man är bland de förutsättningar att vara en medicinsk ledare, ett föredöme som drar längst fram och som alla vill följa för att det ska bli en säker, bra medicinsk verksamhet.

Jonas:

För mig låter det som att För mig poppar det upp föraktet för den andra människans kunskap. Det blir en fråga om icke-mandat? Alltså att man inte litar på kunskapen hos andra personer? Det var det första som poppar upp hos mig när du sa så där. Hur kommer det sig att man måste system som ska regleras så till den grad att människan och ledaren fyller sin tid med sådant som är till för någon annan, inte till för det omedelbara ledarskapet?

Jonas:

Var det första jag tänkte. Att det blir marginaliserat som du säger, jag håller med om det. Har man då mandat om man inte får leda så att säga? Om man inte får använda sina erfarenheter och sin kunskap till att leda? Ytterligare en fråga.

Bodil:

Jag tänker att det här är ju en av skillnaderna på det immateriella och det materiella. Alltså hur ska jag, om jag vänjer mig vid en tid där man ser oerhört mycket mer till ytan än till djupet, och det beror ju på att det är så lätt att se ytor och det är så svårt att se djupet. Om det då dyker upp ett val mellan att förlita mig på något I imret reellt Jag har en fantastisk bild från Robert Nyberg som visar en kvinna I en vårdsituation som är lutad över någon annan, och så vaknar patienten upp. Och då har jag brukat tänka, jag skulle vara oerhört mycket tryggare om det hade varit en väldig massa rynkor I det ansiktet som var ovanpå mig, när jag vaknade upp jämfört med om det var en 28-åring som kunde de sista kurserna och de sista paporna och hade de sista kunskaperna. Men det kanske beror på min nu höga ålder, att jag har vant mig vid att lita på att det bakom en långvarig kunskapsförvärv kan ligga nånting.

Bodil:

Och det behöver ju inte alls vara så att till exempel en läkare måste vara så fruktansvärt gammal för att förstå nånting men mängden Också det immateriella har ju en mängd öke. Och det immateriella gifter ju ihop sig på olika sätt som man inte kan förrän det har gått några år. Och hur sätter man det I system? Jag tror vi ska runda av det här nu. Jag ju driva min nuvarande käpphäst.

Bodil:

I var och en har vi ju våra käpphästar just nu. Och min just nu det är att jag har klagat länge på vad som har hänt med oss under de 25 åren. Och nu har jag bestämt mig för att, det var väl bra att det hände så mycket elände under de 25 åren. För det kan vi till någonting nu. Bara vi hjälper varandra att förstå oss på, vad var det som hände och vilka effekter hade det?

Bodil:

Så att vi omsätter det I praktiken framåt. Och det kräver ju en hel del analysarbete bakåt för att vi ska förstå, vi kunde vara så dumma. Nej jag nu säger att vi var inte så dumma för vi hade inte förkunskaperna att förstå vad vi var medskyldiga till. Men nu är vi genom det och kan vi då det till något så kan det väl lite få oss att försona oss med det som har varit?

Jonas:

Ja, det känns ju lättare om vi har lärt oss någonting av det.

Bodil:

Ja, absolut. Har vi inte det så är inte det här samtalet något värt heller.

Jonas:

Vad tänker du Åke?

Åke:

Jag tänker att jag förstår att jag också ska runda av och då skulle jag vilja sända ut ett budskap till alla som nu lyssnar på detta vad gäller vården. Ni jobbar med hela samhället, men jag fokuserar på vården. Alla människor måste I alla lägen börja med, eller fortsätta att få en namngiven doktor I primärvården på en vårdcentral som de vet hur de lätt når direkt. Om alla kräver det, kommer det att bli så. Om alla slutar lyssna på alla kringridåer som säger att du har 11 77, utan istället säger jag vill ett telefonnummer som leder fram till en kontakt med en namngiven doktor som jag så småningom lär känna, då kommer vi att få det.

Åke:

Om sen de ganska få människor som hamnar på sjukhus börjar med att säga direkt när de vaknar upp, om de inte var vakna när de kom in, eller direkt de kommer in säger vem är min ansvarige läkare på det här sjukhuset? Vem är det på den här avdelningen, under den här vistelsen på sjukhuset, som jag I alla lägen kan känna mig trygg I att fråga om vad som händer här? Så kommer vi att få det. Om man sen som sista fråga säger: Är det nu säkert att du, min ansvarige läkare här på sjukhuset, innan jag lämnar dig, pratar med min ansvarige läkare I primärvården, så att hen vet precis vad ni har gjort och hur hen på ett bra på ett bra sätt ska fortsätta vara min trygghet, då kommer vi att få det. När en gång igen för länge sen som Bodil Löf skrev boken Tid för tillit och trygghet, så var en del av min önskan där att om en stor allmänhet bra sjukvården ganska enkelt skulle kunna bli så kommer de att kräva det av politikerna, och då kommer den att bli så.

Jonas:

Det är väl ett nyårslöfte vi kan ta till oss då kanske. För nu är det snart nytt år att vi lovar att vi ska kräva att vi får kontakt med en läkare. Nyårslöften I övrigt Bo Bill, vad tänker du säga inför nyår till dig själv och din omgivning?

Bodil:

Fint att det kommer ett nytt år. Det är en stor sak. Det är en jättestor sak.

Jonas:

Och sen ska vi ju fakta oss.

Bodil:

Ja men det gör vi ju hela tiden. Men föreställ er att den här strömningen som vi sitter och pratar om nu när vi har fått in en Nämligen läkarvetenskapens kunskap, att det spred sig så att lite fler områden började känna den här styrkan som man ju hade som sin yrkesstolthet kallades det förr I världen. Det är ju yrkesstoltheten som behöver komma tillbaka. Om det här kunde fortplanta sig också till de små barnen, också till tonåringarna, insikten om att idag kan jag något som jag inte kunde igår, och vad det gör med oss. Alltså det är ju så oerhört mycket som den här attityden till kunskaper för den delen, demokratier och för den delen sjukvård påverkar.

Bodil:

Men jag ser fram emot att som nyårslöfte kan jag väl säga att under 20 26 ankommer det åtminstone dig och mig Jonas på uppdrag av kunskap att gjort en ordentlig redogörelse av vad vi tror att mänskligheten kan veta nu 25 år senare, som vi inte kunde veta år 2000. Och så se det som låter hålla I handen. Och så får Åkes versioner av, och vad betyder det I vården då?

Jonas:

Det är ju bra och det finns ju flera områden som vi behöver titta på någon naturligtvis. Jag tänker också kunskapen som en försonande plats att vara på. Där vi inte där vi kan lägga av oss gamla gräl och revier och så vidare och så faktiskt konstatera att har vi kunskap om det här och vem har kunskap om det här? Det skulle vara en fin mötesplats I många sammanhang I samhället.

Bodil:

Oavsett

Jonas:

om det är ny eller gammal kunskap, men vem har kunskap och vad har vi för kunskap?

Bodil:

Och det är ju styrkan I det immateriella, att det är ju på många sätt väldigt lättrörligt. Alltså inte så att man överger sina kunskaper så lätt men man har alltid, åtminstone jag har alltid tanken tänk om det är precis tvärtom. Alltså att våga tänka den tanken, det är inte så lätt med det materiella. Jag kan inte tänka bort bordet framför mig eller din bild på skärmen just nu, även den är ju I någon bemärkelse materiell. Men det immateriella ger bättre förutsättningar att våga och vilja och kunna tänka nytt på det gamlas premisser.

Bodil:

Alltså utifrån de tidigare erfarenheterna, vi behöver ju inte göra om samma dumheter I 25 år, Åke. Det orkar vi inte med.

Åke:

Nej, så är det. Får jag också avge ett nyårslöfte? Jag tänker att om ett år så kommer alla som jobbar I sjukvården I Oskarshamn att känna en enorm stolthet över att de som första vårdens arbetare I med och gör en vård som fungerar som helhet för alla de som bor här I Oskarshamns kommun. Att man känner en stolthet och en arbetsglädje som vi kommer tillbaka till. Arbetsglädje är den starkaste drivkraften som finns, och när den kommer blir allt möjligt.

Jonas:

Det låter bra, hoppfullt.

Bodil:

Då kan vi inte sitta här och vara I nyans trötta heller.

Jonas:

Hörni, vi ska ju avsluta med ett citat och musik som vi brukar göra men jag tänker att vi får passa på att tacka för året har gått Bodil och ser fram emot nästa, 20 26. Vi håller hoppet vid liv tänker jag. Och tack Åke, vad roligt att träffas igen. Och önskar dig också ett ett gott nytt år när du kommer dit.

Åke:

Tack och jag ser redan fram emot imorgon när det är fredag och jag ska se vad ni har hittat på då. I uppdrag, kunskap.

Jonas:

Härligt. Det så gott hörrni. Och vi avslutar ju med ett citat och musik. Musiken kommer ifrån Diestrates, från Albumet Brothers in Arms och låten Your latest trick. Speciellt till dig, Åke.

Jonas:

Citatet är idag en travestering som du har gjort, Bodil, från en dikt av Fröding. Din travestering lyder: Men strunt är strunt och snus är snus, om ock I gyllene dosor. Och fakta I larmets brus är ändå alltid fakta. Gott nytt år och tack för att du har lyssnat.