Subscribe
Share
Share
Embed
”Det finns ett stort politiskt engagemang att driva frågorna kring god och nära vård men vi måste röra oss från de goda piloterna till att skala upp till länsgemensamma arbets- och förhållningssätt - det måste gå fortare.” Systemledning i praktiken - hur går det till och vad krävs för att kunna prioritera det gemensamma? Med Lars Liljedahl, kommunchef Härnösand och Åsa Bellander, regiondirektör Västernorrland.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
Detta är en transkribering med hjälp av Ai. En podcast från Sveriges kommuner och Regioner.
Lars:Om inte vi engagerar oss I det här, då kommer det sannolikt inte att bli lika bra. Det är inte färdigt för att vi är engagerade, men vi måste engagera oss. Att
Åsa:du inte blir passiv, att du själv aktivt kan vara med och bidra. Att vi har förväntningar på att man som invånare och patient också bidrar till sin egen hälsa I de olika skeden som är genom livet. Och med förväntningar så kommer ju oftast också resultat. Så jag tror att det är en väg att gå.
Lisbeth:I dagens podd ska vi fortsätta att utforska systemledarskap. Redan I förra avsnittet pratade och Anders en del om hur Västernorrland byggt upp sitt ledningssystem och idag ska vi få höra mer om hur det fungerar I praktiken av två personer som verkligen lever och verkar I ett gemensamt systemledarskap. Välkomna hit Åsa Bellander, region direktör, Region Västernorrland och Lars Liljedahl, kommunchef kommun. Varmt! Tack!
Lisbeth:Känns det bra så här på morgonen när vi spelar in?
Lars:Absolut! Bara bra.
Lisbeth:Härligt. Vi vill ju bekanta oss lite grann med vilka ni är. Så Åsa, sätt oss in I. Vem är du Åsa?
Åsa:Sedan tre och ett halvt år tillbaka så jobbar jag som regiondirektör I Västernorrland. Jag har jobbat kommunalt I många år och har ett genuint engagemang för samhällsbygget. Just nu tycker jag att en av de viktiga frågorna I samhällsbygget handlar om nära vård. Jag är norrlänningen, eller norrbottningen kanske man ska säga, som har varit ute och vandrat runt I Sverige I olika kommunala när jag sedan kommer tillbaka känns det väldigt roligt att vara tillbaka I norra Sverige.
Lisbeth:Jag fick veta att du kommer från Luleå där jag nu bor även om jag kommer från Kiruna från början. Hur ser din tid ut när du inte ägnar dig åt jobb? Vad gillar du att göra då?
Åsa:Då är jag gärna I något projekt på hemmaplan. Vi har en gård och då finns det alltid att göra både inomhus och utomhus. Renovera, bygga. Och så gillar jag planera och projektera det min man ska göra I trädgården.
Lisbeth:Ja, men exakt. Det lät ju bra. Men gård, har ni djur också?
Åsa:Nej faktiskt våran katt men vi arrenderar ut mark och så. Så att det är lite så här att man pysslar när man bor på landet. Men du vet egen traktor och allt det där.
Lisbeth:Det låter som en bra kombo tänker jag. Det här att ett stort, vitt och ansvarsfullt uppdrag och ändå kunna få den andra delen avkommningen I livet.
Åsa:Jo, men det är roligt att göra något med händerna när man är så mycket I huvudet på jobbet på vardagarna.
Lisbeth:Lars, välkommen tillbaka till podden. Du har varit med I oss när det började bli ganska länge sen nu. Då var du I Östersunds kommun?
Lars:Kanske precis I gränslandet mellan att byta jobb. Jag tror att vi hade börjat I Härnösand, men just och just Det måste varit bara nån månad innan pandemin svept in. Så där tvåtusen tjugo, så drygt fyra år sen.
Lisbeth:Berätta, det är inte alla som har lyssnat på just det avsnittet. Vem är du?
Lars:Ja, inte som Åsa, både och. Jag har jobbat I kommunal verksamhet hela mitt yrkesliv. Men innan jag klev på det här uppdraget I Härnösand som hade jag åtta år I Östersund som vård och omsorgschef. Och dessförinnan jobbar jag med också. Både vård och omsorg, socialtjänst och skolfrågor.
Lars:I den lilla kommunen blir det ännu bredare. Så jag har verkligen sett beröringspunkterna och hur viktigt det här flödet och flitigt våra organisationer. Så en god och nära vård är verkligen ett tillsammansarbete. Åsas bakgrund gör att vi har ett extra gynnsamt läge att få till det I Västernorrland.
Lisbeth:Jag tänkte just på det, men vi kanske återkommer till det, just det här att du har gått mellan kommun och region, Åsa. Men om vi vill vara lite mer I dig fortsatt. Lars, jag måste fråga: Är du lärare? Du berättade att du hade jobbat I Pajala. Mellanstadielärare är min profession.
Lars:Det har jag sagt nu. Nu är det längesen jag jobbade som lärare. Men satta är det då, när jag fanns I Tornedalen. Satt ervi på Pajala. Sen jobbade jag också I Kiruna, och sen har jag haft ledaruppdrag inom kommunal verksamhet och sen 90-talets mitt.
Lars:Och förvaltningschef också, ganska tidigt där. Så det tror jag är en bra grund att stå på. Jag hoppas att jag har nån slags pedagogisk ådra kvar fortfarande. Det kan vara till värde I många olika sammanhang.
Åsa:Det kan jag intyga att han är pedagog, Lars. Förklara för oss och förstå och få till de här perspektiven. Jättebra för det är det det handlar om mycket, att kunna förklara och förstå varandra.
Lisbeth:Att dela förståelsen, tänker jag, är väl en grund I det här systemledarskapet.
Lars:Ja, men det tycker jag, precis. Du frågade vad jag gör när jag inte jobbar.
Lisbeth:Du träffade mina tankar.
Lars:Ja, men det är ju som norrbottnisk Vad heter det? Jag gillar ju snö, så jag har hållit mig I norra Sverige. Så längdskidåkning är min stora passion. Där hittar jag kraft och får vila. Huvudet får vila, kroppen får jobba.
Lars:Det passar mig bra.
Lisbeth:Du Vasaloppsåkare också?
Lars:Du är det, det är länge sen. Men en sån där merit som jag fortfarande kan vara lite stolt säkert att skryta över det när jag spiller sås på slipsen om trettio år. Det är att jag ledde Vasaloppet etttusen niohundraåttiosju, kan det varit, till ända in mot Oxberg, när Jan Ottosson vann sitt första lopp. Då kom jag till trettionio. Det var min finaste längdskidåkningsprestation när det gäller resultat.
Lars:Men jag har fortfarande ett träd av sporten. Jag tränar ungdomar I Bondsjöhöjdens idrottsklubb fortfarande. 11-12-13-åringar. De åker ifrån mig nu, kan jag säga. Precis som det ska vara.
Lisbeth:Så ska det vara. Men det var ingen dålig merit att på listan. Åsa-Lars var inne på det där. Jag tänkte Var det naturligt för dig att gå till regionen som kommunal tjänsteman sen tidigare. Vad har det betytt för ditt arbete som regiondirektör?
Åsa:Jag var lockad av utmaningen som Region Sverige står inför. Det är ju väldigt mycket av det som är samhällsbygget står ju vård och omsorgsdelarna för. Stor utsträckning. Jag kommer från den tekniska sidan faktiskt med bakgrund som civilingenjör och har jobbat många år I olika kommuner med den typen av frågor. Men jag har dragits mer och mer mot de sociala frågorna.
Åsa:Då blir också de här vårdfrågorna eller människors levnadsförutsättningar I det vardagliga väldigt betydelsefulla. Det lockade mig när jag gick från rollen som kommundirektör I Sundsvall till det här regiondirektörsjobbet. Jag tycker att jag har stor nytta av att kunna se och förstå bägge perspektiven. Det är lite olika logik I hur man bedriver verksamhet. Det är förvisso samma lagstiftning som styr oss.
Åsa:Men sättet staten styr våra olika organisationer och sättet man kan applicera utveckling I de organisationerna skiljer sig också lite åt. Det är en spännande kombination, men jag känner mig glad över att kunna förstå det kommunala ansvaret och uppdraget. Det underlättar för mig när jag ska bli en form av brobyggare eller det kommunala språket till det regionala språket. Och jag är ju bara nybörjare på det regionala området. Tre komma fem år är ju bara en svala om man jämför med många andra som jobbat på det I tjugo, trettio, år.
Åsa:Men jag känner ändå att jag kan bidra I det här samtalet och det känns värdefullt.
Lisbeth:Om du skulle sätta ord på skillnaden mellan den kommunala kulturen och regionkulturen, hur skulle du förklara det?
Åsa:Jag upplever regionkulturen som hierarkiskt ordnade och väldigt kopplat till vissa yrkesprofessioner. Där man hade lite svårt att jag kom in och inte hade en medicinsk bakgrund. Det är så självklart inordna sig till den medicinska än att man ser till förmågan att samordna eller skapa förutsättningar. Där jag upplever att det fanns en mycket enklare acceptans I den kommunala organisationen. Att man kunde leda en organisationsdel utan att vara expert på just det området.
Åsa:Att ledarskapet I den breda delen är mer accepterad och att den är väldigt styrd kopplat till det medicinska ledarskapet av flera och naturliga skäl inom hälso och sjukvården. Kanske att man ibland tappar bort perspektivet att också kunna driva organisatorisk utveckling och samordning. Allting I ledarskapet I en region handlar inte om det medicinska ledarskapet, även om det är otroligt viktigt. Där tycker jag mig se skillnader I synsättet på ledarskapet och hur man tar sig an och tillåter sig själva att bli led. Väldigt starka professioner I regionen.
Åsa:Det finns också starka professionsgrupper I kommunen naturligtvis. Lars tillhör ju en av de här lärarna. Det brukar man säga svårvallad skaka. Men I grunden så tänker jag ytterst starka som är svårare att leda om man inte är medicinsk sakkunnig.
Lisbeth:Lars, du var precis på väg att säga någonting när Åsa pratade om de här skillnaderna. Jag
Lars:tänkte bara flika in Det är ju ett jobb som har gjort tillsammans, men jag tror verkligen att du har varit viktig, Åsa, med just din Du säger att du kan koppla på kommunalperspektiv I din nya roll, men du har också förmågan att koppla tillbaka till kollegorna här I länet. Vi är sju kommunchefer och kommundirektörer I Västernorrland som tillsammans med dig, Åsa och några ytterligare direktörer hos regionen har bestämt. Vi bestämde oss för att vi skulle dels utbilda oss. Där tror jag att du var viktig. Sen har vi framför allt, när vi hade gått utbildningen som SKR höll I så sa vi: Det här räcker inte.
Lars:Nu ser vi vad vi borde göra, men vi har inte gjort det Så vi har fortsatt att träffas och fortsatt skala löken. Jag tror att du har varit den enskilt viktigaste att vi har tagit de stegen och bestämt oss. Även om det självklart bygger på att vi alla vill och ser världen.
Åsa:Det är nödvändigt, den gemensamma viljan.
Lisbeth:Jag tänker att ni säger någonting som gör mig väldigt glad och som jag delar med er. Det är synen på att just hälso och sjukvård och omsorg, de byggena I vårt välfärdsbygge är väldigt centrala och viktiga. Och jag tror själv att vi är I ett otroligt viktigt vägval. Att vi lyckas med det som blir det nya bygget. Det nya sättet att göra organiseringen I svensk hälso och sjukvård och omsorg på ett sätt som är anpassade efter de resurser och de behov befolkningen har.
Lisbeth:Det är otroligt centralt. Vill ni säga något mer om det, ert engagemang eller synen på varför det här är så viktigt, Lars. Varför tänker du att det är så fundamentalt?
Lars:Jag kan bara instämma. För den enskilde så spelar det ju Det här med huvudmannaskap är ju helt oviktigt. Man vill att jag vill att det ska funka, att jag ska få den vård och den omsorg jag behöver när jag behöver den och där jag behöver den. Sen om det är kommunen som är huvudman eller regionen, om det är en hälsocentral eller om det är en specialist eller slutenvård, Eller en kombination är det väldigt ofta, åtminstone för den målgrupp som förenar oss mest. Det är den äldre delen av befolkningen och den delen av har en komplex sjukdom eller skörhet eller en kombination av det.
Lars:Där behöver vi verkligen jobba nära och sömlöst, inte sömnlöst utan sömnlöst. Och det är ju det som var utgångspunkten. Jag styr inte över Åsa, Åsa styr inte över Härnösand, Kramfors eller Sundsvall. Men vi kan ändå enas om att om inte vi engagerar oss I det här, då kommer det sannolikt inte att bli lika bra. Det är inte färdigt för att vi engagerar oss, men vi måste engagera oss
Åsa:I
Lars:de här frågorna. På systemledningen.
Lisbeth:Ni ska få berätta om hur ni har gått iväg och vad ni har gjort. Men vill du säga någonting Åsa om den här vikten av att du känner att det här är en viktig del av vårt välfärdsbygge, den nära vården?
Åsa:Tittar man speciellt på Västernorrland, en befolkning som är lite sjukare än Sveriges befolkning I övrigt. Folkhälsan är något sämre, vi är något äldre. Vi ser en ganska snabb utveckling nu I de personer som är äldre och som har flera olika behov. Där behoven behöver samordnas, eller hur vi tillgodoser behoven. Det är precis som Lars beskriver det.
Åsa:Vi måste få ihop våra olika leveranser I relation till individen. Invånaren innan man blir så sjuk att man behöver hjälp, och sen patienten eller brukaren när vi väl är I kontakt. Det skapar en enorm trygghet om vi kan vara samsynkade ur ett invånarperspektiv. Att man känner en trygghet att och kommer bli omhändertagen när jag väl behöver det. Och en otroligt mycket bättre vardag för den som är I behovet just nu.
Åsa:Så att man inte blir skjutsad mellan våra olika delar inom hälso och sjukvården, men också mellan regionen och kommunen. Jag tror att just de här delarna att förvara I personcentreringen, alltså fokus på invånarnas behov och på patientens behov. Att det synsättet är ett paradigmskifte som vi måste kunna genomföra. Och att vi allokerar resurserna runt omkring individen så att det blir klokt och bra. Jag tror också att det blir effektivare även för våra organisationer.
Åsa:Vi har fokus på behovet och bygger inte upp utifrån vad vi som experter ibland kan tycka att någon behöver. Det behöver inte alls vara samma sak som personen uttrycker som sitt behov. Eller hur man själv beskriver sin hälsa kontra hur någon annan definierar ens hälsa. De delarna är så centrala I det här förflyttningsarbetet. Att man känner att man har en egenmakt som invånare och patient.
Åsa:Inte blir ett objekt I sammanhanget, utan man är verkligen sig själv, även I en svår situation. Det tror jag är en ganska central del I den här du inte blir passiv, utan att du själv aktivt kan vara med och bidra. Att vi har förväntningar på att man som invånare och patient också bidrar till sin egen hälsa I de olika skeden som är genom livet. Med förväntningar så kommer ju oftast också resultat. Jag tror att det är en väg att gå.
Lars:Man kan leka med ord där för att spinna på det du säger Åsa. Från att patienten I fokus eller medborgaren eller brukaren vara I fokus så är det ju att ta patientens fokus och vara nyfiken på det. Det är den förflyttningen vi behöver göra. Jag tror möjligen att vi törsade det där när vi pratades vid för fyra år sedan, men det håller fortfarande. Det är lika aktuellt nu.
Lars:Och vi är inte där än. Vi behöver jobba mer med det perspektivskifte I våra organisationer. Det handlar om båda våra organisationer.
Lisbeth:Ja, verkligen. Jag tänker också att precis som du var inne på, om hälso och sjukvårdens ganska hierarkiska uppbyggnad så har ju också fokuset varit på organisationens fokus. Våra professioners fokus. Kanske är det så att vi också har en större utmaning för vi har tränat så mycket på att det fokuset Samtidigt som de flesta människor som har valt de här yrkena har valt det för att verkligen vilja göra gott och då behöver man ta det här vända perspektivet. Du började Lars att berätta att ni gick vårt ledarskapsprogram som SKR ordnar.
Lisbeth:Det är flera högsta tjänstledningar som har gått. Vi är sju tjänstlededningar och då pratar jag kommun och region ihop som har gått I programmet. Alla har ju inte bestämt sig för att ta det här vidare så systematiskt som ni har gjort. Berätta lite om varför ni såg att ni behövde göra mer på området.
Lars:Vi kompletterar varandra, Åsa. Jag tror att det var näst sista utbildningsgången. Jag tror inte att det var allra sista, utan det var nånstans där innan vi skildes och konstaterade vi att som det så ofta är, man lär sig mer Jag brukar prata kalenderfunktion. Så öppnar man kalendern En god och nära vård. Det är ju tjugofyra nya luckor under en.
Lars:Sen öppnar vi nånting som har med samarbete hälsocentral. Så är det nya luckor under den. Och vi såg framför allt att vi, som vi kallar oss systemledningen, behövde involvera oss mer I det här jobbet för att ge rätt förutsättningar för dem som I stor utsträckning är de som gör det viktiga arbetet. Men om inte vi sätter rätt kultur och sätter en bra struktur på det här, så tror vi inte att det kommer att bära. Det var vår bedömning.
Lars:Därav sa vi att vi behöver fortsätta ses. Då var vi avsatt ett antal heldagar. Och tog hjälp och stöd av samhällsnytta, expero Lab, som var faciliterade. Vi hade också en kritisk vän med oss, den bästa tänkbar Anna skrev utredningen för ett antal år sen. Så det där var vi överens om, och sen har vi tagit steg därifrån.
Lars:Och nu, här på slutet, framför allt in mot jul och efter jul, så tycker vi att vi känner att nu jädrar, nu börjar det hända saker. Vi ser mer konkreta resultat av våra diskussioner. Jag kan väl lite självkritisk tycka att det tar sån tid för oss
Åsa:att hitta igen.
Lars:Men jag inser att det måste det få göra. Det är precis det som är viktigt. Så det känns Jag tror att vi har gått med energi till mötena och gått med energi från mötena nu på slutet. Det här är riktigt angelägna träffar vi har och områden vi pratar om. För Västernorrlandsollänningens bästa.
Lisbeth:Lars, du du är ju en av de kommundirektörer. Vad sa ni? Är det åtta? Sju
Lars:kommuner I luften, ja precis.
Lisbeth:Sjutton. Var det lätt att få samma engagemang från dina kollegor?
Lars:Ja, alla har inte varit med på alla möten. Men vi har varit rörande överens om att det här är prioriterat. Och har man då förhinder så står vi också bakom det som de som är I rummet och träffas kommer fram till. Vi har haft nåt digitalt möte också ska värde, men vi har sagt ett värde av att ses. Vi har I huvudsak plats fysiskt.
Lisbeth:Åsa, din roll, för du har ju med dig vilka direktörer från din gruppering har varit med från din ledning?
Åsa:Både den regionala utvecklingsdirektören och hälso och sjukvårds direktören har varit med. Vi har haft några hälso och sjukvårdsdirektörer under den här resan för Västernorrland har bytt några gånger. Men I grunden så ska jag ändå säga att det har varit värdefullt. Vi har ju faktiskt placerat frågor om nära vård under vår regionala utvecklingsstrategi. Som är en viktig del I samhällsutvecklingsfrågorna.
Åsa:Det som har varit spännande när vi har tittat på systemledning som fenomen, så handlar det också om att det är ganska generiskt hur vi behöver förhålla oss till god och nära vård och andra samhällsutvecklingsfrågor. Det blev väldigt tydligt efter två-tre gånger när vi hade börjat diskutera. För det var inte självklart för alla varför skulle regionala utvecklingsdirektör vara med när vi diskuterade frågor om god och nära vård. Men det blir väldigt tydligt att det här är en samhällsfunktion som är otroligt viktigt för våra invånare. Det kopplar mot digitalisering och bredbandsutbyggnad.
Åsa:Det kopplar mot förutsättningar att resa till och från via sjukresor eller kollektivtrafik. Just det här att kunna vara självständig även om du är patient eller brukare hos oss så ska du ändå kunna vara självständig. Det regionala utveckling som bistår bistår med är just den typen frågor. Det blev ganska naturligt att vi kom in I att faktiskt prata om vad Västernorrland behövde. Och att god och nära vård är en av de dem som vi behöver jobba med och det finns fler frågor som vi ska ta oss an.
Lisbeth:Jag är glad när du säger det där om den regionala utvecklingsstrategin och kopplingen mot välfärd I stort. För att jag tycker att vi, utan att säga att jag har bilder från alla län, men att vi I alla fall tidigare för ett antal år sedan glömde bort hela välfärdsbygget när vi gjorde våra regionala utvecklingsstrategier. Utan då handlar det om näringslivssamverkan och de delarna. Men det är ju klart att det här är en helhet så det låter väldigt inspirerande och klokt.
Åsa:Ja, men det känns så naturligt när vi nu jobbar med frågorna att de hänger ihop på det sättet. Ska man titta på olika målgrupper som finns bland våra invånare så är det här en växande målgrupp med större behov och som också kräver väldigt mycket resurser av oss. Då prioriterar vi de frågorna utifrån flera olika inte bara vård.
Lisbeth:Hur många gånger har ni träffats?
Lars:Så pass många gånger kan jag inte säga exakt. Det är inte tio, men det är mer än fem. Sju-åtta?
Åsa:Sex finansierade träffar och sen har vi haft möten däremellan. Alltså heldagsmöten, sex stycken. Och så har vi haft möten där emellan, både I par, där vi har diskuterat särskilda utmaningsfrågor och testat den modellen som vi har jobbat med. Oräknar vi in de här parträffarna eller gruppträffarna så är det minst ett tiotal möten som vi har haft I olika korskopplingar.
Lisbeth:Är det för parmöten? Jag
Åsa:träffade en kommunkollega och vi diskuterade en av våra utmaningsfrågor. Det handlar bland annat om hur vi skulle jobba med våra statsbidrag. Vi har väldigt olika logik I hur vi arbetar med statsbidrag. Det var en irritation som kom oss emellan. Det finns en logik I kommunsektorn och så finns det en annan logik I regionsektorn.
Åsa:Vem har mandat att fatta beslut om hur statsbidragen ska fördelas? I regionen är det I mångt och mycket politiska beslut. I kommunen är det tjänsteperson. Det är klart att det blir inte samma logik, inte samma snabbhet och kanske inte samma frihet för regionen att själva välja de projekt man vill utan det har en politisk koppling till olika satsningsområden som man har. Och att då borra I den här frågan, vad tycker vi om det här och hur skulle vi vilja att det är?
Åsa:Det var ett sådant fördjupningsområde. Vi försökte gnugga de här frågorna som handlade om utmaningar som vi haft. Snubbeltrådar har jag sagt någon gång. Vi gör så mycket bra men vi snubblar samtidigt I vardagen I ett antal olika frågor som hindrar oss att bli bra tillsammans. Då måste vi hitta sätt att lösa ut det på.
Åsa:Då måste man prata om dem, förhålla sig till dem. Vi som systemledning behöver packa om dem för att skicka tillbaka dem till organisationen. För att lösa det där kompetensen finns. I systemledningen finns inte kompetensen I sakområden utan där kan vi sätta kulturen, vi kan sätta förutsättningarna, Vi kan tala om vad vi vill ska göras ute. Men vi kan inte gå in och börja detaljstyra för då kommer det att forsa och formligen spruta upp problem och små utmaningar som behöver lösas.
Åsa:Och då är ju inte vi mest och bäst lämpade. Någonting jag tycker att vi lärde oss från pandemin, eller hur Lars?
Lars:Ja, som jag tyckte vi hanterade med precis den utgångspunkten. Det här var ju också något vi touchade redan innan första mötet, att vi behövde få upp de här på bordet. De här snubbeltrådarna eller skaven, engelska uttryck för det. Skicklist har den också hetat, eller stinky pish canvers. Det har använts olika uttryck.
Lars:Vi har gjort den synlig för oss alla, och precis som Åsa, som du beskriver, så har vi sagt att det är inte vi som Nåt enskilt kanske vi ska engagera oss med. Annars har vi kollegor I våra organisationer som är mycket bättre. Men då behöver de få det det paketerad på ett sätt. De behöver få en inriktning. Så här tänker vi.
Lars:Med de här utgångspunkterna vill vi att ni hittar en väg
Lisbeth:fram. Det är klart att när man möts I sådana här grupperingar så vill man också kunna vara väldigt öppen. Det är inte saker man bara vädrar I en podd. Men om ni skulle ta något annat från den här listan. Statsbidragen ett, finns det något annat som tror också att man kan känna igen sig I?
Lisbeth:Om man sitter I en annan del av Sverige och ska jobba I, vad brukar vara de stora delarna på kittlistan?
Lars:Det finns ju ett område som vi Det ligger nog där också, men som jag tror att alla känner igen sig I. Det är ju vikten av kontinuitet. Om vi tar läkarprofessionen och läkarkontiniteten på våra hälsocentraler. Framför allt det här för att få den här tryggheten och stabiliteten. Återigen är de mest sköra personerna som finns I våra bägge organisationerna.
Lars:Det är ett sånt där vi från kommunalt perspektiv tycker att det blir för ryckigt och inte tillräckligt stabilt. Det blir olika personer, det blir stafettläkare som löser. Där vet jag ju att det är inte bara Västernorrland, men där har ju Region Sverige verkligen skakat hand om att komma ur den här rätsaxen. Det är verkligen nåt som jag tycker är så klokt. Inte enkelt, kan jag förstå, men välkommet och viktigt.
Lars:Men det är väl ett viktigt område, det finns fler. Det tror jag
Åsa:att alla kan höra
Lars:av sig.
Åsa:Och patienter kring enskilda patienter. Man kan vara oeniga om vem som ska stå för vården eller framför allt stå för kostnaderna kring olika patienter. Det kan vara både gamla frågor som har bubblat länge. Där hindrar oss från att komma vidare I andra frågor för att försöka lösa ut det vi har konkreta konfliktytor eller problem som faktiskt går att ta på. Ett av dem var ett patientärende I en annan kommun.
Åsa:Medskick till våra respektive organisationer så lyckades vi lösa ut den riktiga, väldigaste surdegen som hade stått och hållit på I ett antal år. Men med den här insikten och med medskick till att hitta en lösning, ta ett nytt angreppssätt, se hur vi kan komma fram. Det blir ändå I slutändan patienten som kommer I kläm om vi Så gick det ändå att lösa, och jag tror att många kan känna igen sig I de här gränsdragningsfrågorna. Vems ansvar är det att? Man får inte fastna för mycket I det.
Åsa:Men det går heller inte att bortse från de frågorna. De kommer att dyka upp. Då måste man vara på kulturfrågan. Hur ser vi på varandra I en sån problembild? Det är så lätt att peka vi och dem istället för att titta på vi runt patienten.
Åsa:Och att försöka hitta vägarna framåt. Det låter flummigt, men någonstans tycker jag att det handlar om synsättet på varandra. Att faktiskt tänka gott om varandra, prata gott om varandra, göra varandra bättre. Det går jättelätt att sätta sin kollega I kommunen I en dålig dag, I en in och utskrivning av en patient I SIP, om man vill det. Men det går också att göra motsvarande kollega hur bra som helst I samma möte.
Åsa:Det handlar mycket om synsättet på hur vi vill mötas och på vilket sätt vi vill ta oss an frågorna. Då måste man adressera det som inte är bra och det som är bra och klappa på varandra. Vi gör bra tillsammans och bra var och en för sig. Det är lite för lite sådant, tycker jag, att uppmuntra grannorganisationen. Men det där gjorde ni bra.
Lars:Och det där gjorde vi bra under pandemin. Det var vi ju där, och det sa vi också när vi sågs att det är nåt vi ska vara rädda om. Det är precis de här fina exemplen som du ger, Åsa. Det jag ändå vill hoppas och tro vår diskussion om kulturen var ändå en ni kunde bidra med in I den här lösningen med den enskilde patient, som var till nytta för den enskilde I första också, för våra organisationer och för samhällsvärdet och samhällsekonomin. Så Vi har ju pratat en hel del om kultur och hur vi vill förhålla oss till varandra.
Lars:Det har ju också, tycker jag, är lite Man kan ju bli Vad ska man säga? Man kan bli lite inåtvänd och se sina egna förtjänster. Men även våra ciceroner från samhällsnytta har ju återkommande sagt: Var rädd om den kultur och den anda som ni har satt. Men de har också sagt att om ni ska behålla den så krävs det att ni fortsätter träffas. Deras medskick.
Lars:Så det är inget spännande piano. Vi har nånting som vi kan bygga på, men vi måste vårda det och fortsätta prata gott om varandra. Prata med varandra när det inte funkar. Man kan berömma varandra om, men inte gnälla och skälla om varandra.
Lisbeth:Jag tänker att vi ska komma tillbaka till det här med kulturen och ert ledarskap och vad det här har betytt. Men om jag får stanna lite grann I en stor utmaning mellan kommun och region, det är ändå ekonomi. Jag tycker att det svåra är att vi är övertygade om att använda våra resurser gemensamt. Det är ett bra sätt eftersom vi har också ont om resurser och då tänker jag framförallt på medarbetare I de här sektorerna. Och att det på sikt kommer att vara det sätt vi kan trygga vår välfärd på.
Lisbeth:Och det kommer att vara lönsamt för alla, men det kommer också att skapa värdet för invånaren. Men här och nu så kan det ju ändå vara en fråga om pengar, vet vi att den här insatsen som vi nu ställer upp på. Vi kanske får ta en större kostnad just nu. Hur gör man det? För det där är ju ingenting man kan göra från vård och omsorgsgolvet.
Lisbeth:Det där behöver ju tas av er I era roller. Hur modig måste man vara och vilken politisk backning måste man för det här?
Lars:Vi har pratat om det här, precis så. Jag behöver vara kulturbärare när det gäller att Om samhället, samhällsnyttan, samhällsekonomin faktiskt är gynnsam om vi gör på det där sättet. Men för Härnösands kommun kanske det blir lite dyrare än vi gjort på ett annat sätt. Då ska jag och vi stå upp för det, men jag måste sätta den. Om inte jag är där, då kommer inte organisationen att kunna vara där.
Lars:Och så måste jag både övertyga politiken om varför det här är också den tjänsteorganisation som har frågan på sitt bord hos oss. Och vila I att om jag tar det ansvaret där, så kommer Åsa att ta det I nästa fråga. Peter Carlstedt, kommundirektör I Kramfors, I en tredje fråga. På det sättet gör vi gott för resten av länningen och får pengarna att räcka bättre än vad de annars skulle göra. Det där är lättare att säga än att göra, men jag tycker att vi har visat I några konkreta handlingar att vi har haft den mognaden, om jag får använda det uttrycket, att ta de besluten.
Lars:Inte bara göra det som är bra för oss hela tiden. Allt annat slutar vi göra. Då är vi alla förlorade.
Åsa:Vi:et måste vara större än den egna organisationen. Vi:et måste vara Västernorrland I det här fallet. Och det är precis som du är inne på, Lars, Det kräver någonting av oss. Och där får jag cred Lars från pandemi tiden, där du var väldigt tydlig med att gick ut och delade med dig av skyddsutrustning. Kramfors var en av de första kommunerna I Sverige som kom riktigt illa där han.
Åsa:Och då tycker jag Lars förgick med väldigt gott exempel. Vad var Jag jobbade I kommunen. Jag säger att just nu behövs mina grejer mest I Kramfors. Egentligen medger inte kommunallagen fullt ut ett sådant förhållningssätt. Vi ska skydda våra egna invånare först.
Åsa:Men att ta på sig den här hatten ur ett samhällsperspektiv slog hål på en del av de här bevakningsfrågorna. I den andan tänker jag att vi har försökt jobba vidare med att försöka hitta där. Kan jag skicka grejer till den som behöver mer? Går det ställa om? Kan vi skruva I de här sakerna utifrån ett helhetsperspektiv?
Åsa:Då är vi inte någon person som bara är vinnare eller någon annan som bara förlorar. Då kommer man att den där gungor och karusellerffekten så att vi tillsammans använder de gemensamma resurserna på bästa sätt. Men det är klart att det kommer vara svårt och att vi måste hålla I det. Det är det jag tänker är systemledning, både på en politisk nivå och på en tjänsteperson nivå. Det skulle inte gå om inte våra politiker hade varit så tydliga att man har en högt ställd förväntan på oss
Lars:att
Åsa:vi ska klara det. Det finns också ett stort politiskt engagemang att driva frågorna kring god och nära vård. Men vi måste röra oss nu från de goda piloterna, de fina exemplen, till att faktiskt kunna skala upp de fina exemplen till läns gemensamma arbetssätt och förhållningssätt. Och att konkretisera hur ska omställningsplanen ska se ut. Både Lars och jag är otåliga, och det är våra kollegor också, att det här måste gå fortare.
Åsa:Och det är inte lika med att det inte har hänt någonting. Det är bara det att själva systemomställningen. Vi har ju en målbild till tvåtusen trettio. Det är bara sex år dit. Vi måste konkretisera vad som ska hända under tvåtusen tjugofyra, tvåtusen tjugofem år.
Åsa:För att vi ska ta konkreta steg så vi är I mål med grundstrukturerna för god och nära vård tvåtusen trettio. Det kommer inte komma till av att vi bara pratar med varandra. Det kommer att vara viktigt att den här kontakten och relationerna. Men vi måste också tydliga åtaganden och målsättningar som är gemensamma målsättningar kring de här förflyttningarna. Vi har bett vår länsledning, våra socialchefer och områdesdirektörer inom hälso och sjukvården komma tillbaka med förslag till oss på en färdplan för att vi ska nå ett mål till tvåtusen trettio.
Åsa:Det roliga var att våra politiker inte hade uttryckt sig exakt som oss, men I princip önskat att få samma sak. Så det finns den här insikten om att de goda exemplenens tid, de sju varianterna på en hemmonitorering, den är över. Vi måste börja jobba mer systematiskt med någon eller några metoder och modeller. Vi måste definitivt fortsätta att testa och göra, men då ska det vara med initiativet och insatsen för att kunna skala upp det gemensamma. Då måste man också gilla läget.
Åsa:Regionen kan inte sju varianter på alla saker. Vi kanske måste två varianter, för det funkar inte med en. Men vi kan inte så många som vi är kommuner. Det upplever jag att vi har fått en helt annan acceptans för och dialoger kring att vi vill rulla ut Ineras gemensamma lösningar på olika saker. Vi vill göra dem så att de blir bra för Västernorrland.
Åsa:Men också de goda exempel vi har tagit fram själva. Att de får bli Västernorrlands exempel, Västernorrlandssmodellen I ett antal fall. Jag tror verkligen att det finns en kraft I det. Jag upplever att vi har skakat hand på att det är så vi vill ta oss an frågan och jobba med den. Det betyder inte att det är enkelt, men det betyder att vi har en gemensam målbild.
Lars:Och där gjorde vi också lite Vi skapade ett nytt forum där den politiska ledningen, systemledningsnivån, tjänsteperson systemledningen och den här länsledningen som är socialchefer, socialdirektörer och hälso och sjukvårdsdirektörer. Träffades I samma rum. Det här uppdraget gavs och det togs emot med Vad ska man säga? Med glädje. Jo, det skulle jag nog säga.
Lars:Från våra nyckelpersoner som faktiskt ska hålla I det här jobbet välkomnar man att den politiska ledningen säger samma sak som min chef eller min kommundirektör. Och vi har sagt att I slutet av den här månaden, I april, nästa ska den här planen vara klar. Vi sa också att vi ville prioritera den äldre delen av befolkningen och de mest sjuka och sköra I första hand, och barn och unga I andra hand. Där har vi också hittat en styrning för att inte jobba med allt. Och också avveckla det som inte funkar, sa vi också.
Lars:Piloter är ju en pilot för att testa. Och en del bär, de ska vi skala upp och föra in överallt. Men vi ska också sluta med några saker. Så det där var apropå det jag sa, att på andra sidan årsskiftet har vi känt att vi har fått ännu mer konkret fart I vårt arbete.
Lisbeth:Nåt som jag har sett har varit viktigt är ju att, på tal om den politiska ledningen, att man också återfinner det här sättet att tänka I fullmäktiges planer, I både kommun och regionfullmäktiges planer. Även för de har ju sina egna lagstiftningar och politiska församlingar så det inte blir ett projekt på sidan om utan man har färdplanen gemensamt. Men man återfinner också speglingar av det här I de politiska styrdokumenten. Känner ni att det är så ni tänker också, eller era politiker tänker?
Lars:Jag har inte pratat utifrån det. Nu var det väldigt mycket hands on. Vi har ju en målbild klar. Det är ju hur vi ska ta oss dit tvåtusen trettio, som Åsa sa. Och vi har ganska mycket som pågår.
Lars:Det är bara att vi behöver göra det I större format eller inte alls för att använda resurserna. Och kanske också se vad vi saknar kring den viktigaste gruppen som vi ändå har sett. Den som jag inledde med och konstatera förenar oss de äldre som har stora, omfattande och komplexa sjukvårds och omvårdnadsbehov. Vad är det vi saknar tillsammans? Men först även ta hand om det som redan finns och bär.
Lisbeth:Blir väldigt klockad att få följa er framåt också, den här Västernorrlandssmodellen som du pratade om. Se hur den tar form. För jag tycker, när ni berättar om det här sättet att leda så blir jag ju både glad och nyfiken på ert sätt att tänka kring vara kulturbärare. Alltså tänka på vardagen. När ni klev upp I morse och tänker på de möten ni har, hur tar det här sig uttryck?
Lisbeth:För det är inte bara på mötena ni har gemensamt utan det här är någonting som era organisationer känner av. Som ni säkert vill att de ska känna av också. Hur fixar ni det som ledare? Hur går era tankar? Hur går ert handlande?
Lisbeth:Det
Åsa:är hjärtat fullt av. Talar munnen brukar man säga. Jag pratar om de här frågorna, men jag pratar inte bara god och nära vård. Jag kan prata digitalisering men göra kopplingen till god och nära vård. Vi kan prata om arbetssätt och förhållningssätt ihop med andra och verkligen göra det vi är överens om.
Åsa:Prata gott om varandra och undersöka om det inte finns ett utvecklingsprojekt vi skulle kunna göra med en kompis. Vi har satt upp tydliga spelregler för statsbidragen utifrån de här diskussionerna. Det är bara det som ska kunna ske tillsammans med någon annan som är prio I delmängden. Det ska vara någonting som ligger helt I linje med vad vi har kommit överens om. Det får inte bli någonting där vi sitter och odlar vårt eget naveludd, utan det måste vara ihop med andra.
Åsa:På det sättet kan man konkretisera ett antal olika frågor. Också I andra sammanhang där man rör sig att lyfta fram de olika delarna och prata tydligt och uppmuntran, uppmuntrande om varandras initiativ Jag är på sociala medier, jag försöker gilla, vara på de här frågorna, kommenterar. Ger man god och nära vårdsexempel försöker vara in och skriva eller dela eller omdela just för att det ska synas att det här är en fråga som engagerar. Ledningen för regionen, inte bara hälso och sjukvårdsdirektören som går igång på de här frågorna. Det har ett signalvärde I att det här är en samhällsfråga.
Åsa:Man måste prata om det man tycker är viktigt, efterfråga resultat kring det man vill se, förändringar kring. Så det är mycket I relationen där uppstår.
Lars:Jag håller med dig helt, Åsa. Du sa hjärtat. Det är bara bilder, men det finns en kompass som leder mig rätt. Det händer ju fortfarande, det händer hela tiden. Man ställs inför lägen när kompassen faktiskt gör att man håller emot eller inte går med åt ett håll som inte är förenligt med den kultur vi har sagt att vi vill Så det där ansvaret hoppas jag och tror att jag försöker ta I vardagen, precis som Mustafa beskriver.
Lars:Utifrån Det har väl med min egen värdegrund att göra, men det är också vad vi har kommit överens om. Nu har vi pratat så mycket om det vi pratade om för en stund sen, vikten av att det som är bäst för heldelten ska alltid gå före delen. Då gäller det att leva den hållningen I alla sammanhang. Och det tror jag är ärligt att om du skulle ställa frågan till mina kollegor här tror jag inte att de skulle tycka att jag svajar särskilt mycket där. Jag är nog ganska tydlig med vilket förhållningssätt jag vill att vår organisation ska I de frågorna.
Lisbeth:När man lyssnar på er känner man ju. Och jag tror att det är genuint någonstans. Att man själv bottnar och är övertygad. Det märks I sitt sätt att kommunicera och förhålla sig. Så det är nog bland det viktigaste att som ledare också fundera på var har jag min klang och vad är det jag står för för då blir man också tydligare och bättre.
Lisbeth:Jag tänkte, är det någonting som förvånade er mycket nu när ni är så här strukturerat, systematiskt, börjar jobba med systemledarskap? Vad har förvånat er?
Åsa:Det tar sån tid, får vi se om det rör
Lars:Det var min tanke också. Det har vi redan sagt I och för sig, så det var ju inget nytt. Men att det får ta tid. Apropå att det inte är att lägga skuld på nån eller slå oss I huvudet. För det finns ingen anledning, men det tar tid.
Lars:Och det kan väl vara ett litet medskick till alla andra som är mitt uppe I det tar tid, och låt det få ta tid. Men säkra ändå att den här rörelsen finns, för man behöver se bekräftelsen på att vi flyttar oss också.
Lisbeth:Just det. Och känna det som medarbetare tror jag också. För man får lägga ner kraft och då behöver man känna det. Jag skulle också säga att jag har tänkt, när jag suttit och lyssnat på er nu, att ni också har tagit er tid. För det är ju ganska lätt I högre ledarbefattningar att man tänker att oj, tio möten, nej men det har vi inte tid med.
Lisbeth:Nej det passar inte I kalendern. Och så blir vardagen uppslukad av det som är här och nu och den här strategiska ledningen får man inte riktigt plats med I kalendern. Det är I alla fall min egen erfarenhet från en regionledning. Att det är lätt att man hamnar I det som pockar på här och nu. Och när ska man då prata om det långsiktiga?
Lisbeth:Det som verkligen kommer spela roll på stort. Så att tid är en sak.
Lars:Det är sant. Och det handlar ju om att vi prioriterar in de här mötena. Även om nån har haft förhinder, men det har varit högprioriterat. Vår kollega Peter Karlstedt sa nu: Han har jobbat länge som kommundirektör, I över tio år. Han sa: Jag tror aldrig jag har ställt in ett möte som jag har bestämt.
Lars:Har jag prioriterat det, då kommer jag. Apropå att styra sin tid. Det är ett lärande för oss också tillsammans, där vi tar inspiration och stöd av varandra. Han är ett väldigt gott exempel på att prioritera det här viktiga jobbet. Trots att det pockar på med tusen andra grejer.
Lisbeth:Exakt. Ja, vi blir aldrig färdig.
Lars:Det. Och det är som du ska, sa Tranströmer.
Lisbeth:CTRT Romeo? Precis. Jag tänker att vi ska börja avrunda. Nära Vårdpodden avrundas
Åsa:Nära är fysiskt och mentalt tillgängligt. Det kan vara att vara I samma rum, men det kan vara I ett digitalt möte. Det är det närheten skapas genom att du själv väljer att vara tillgänglig. Närhet är tillgänglighet fysisk eller psykisk?
Lisbeth:Tack. Lars, för dig? Vad är nära?
Lars:Jag var nog så tätt på det jag också tänker. Det handlar om närvaro. Och den kan vara Vi har varit närvarande I det här mötet, fast vi har varit på tre olika platser. Så absolut, det funkar digitalt. Sen är ju fysiska möten lite enklare, men det går att vara icke närvarande också på ett fysiskt möte.
Lars:Närhet är att vara där. I nuet och I samtalet, till exempel. Eller I mötet med den. Pratar vi nära vård så är det ju när och där, sa jag in för en stund sedan. Jag behöver den, och det är också nära.
Lisbeth:Stort tack för att ni har tagit er tid att vara med I nära vårdpodden och jag är helt säker på att det här kommer att inspirera många och jag hoppas att vi på olika får återkomma till er. Lycka till med ert systemledarskap. Tack!