Barn och unga - må bra nu och framåt

”Vi har samlats kring barn och ungas välbefinnande. Vi såg negativa skolresultat, psykisk ohälsa och orosanmälningar och det måste vi göra något åt.” 
Flera regioner och kommuner arbetar med att på olika sätt skapa bättre samverkan för barn och unga. I Ånge ha man satsat på att ta sig an de komplexa frågorna och bjöd in 50 aktörer för att kartlägga hur de kunde samverka. Tillsammans med barn, unga och deras vårdnadshavare har de börjat förändra arbetssätten för en bättre hälsa. Lyssna till Jennie Näslund, nära vårdsamordnare i Ånge kommun.

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP134 – Näravårdpodden träffar Jenny Näslund.

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

JENNY: …vad kan hända om vi stärker dom då hos en person? Att den får känna sig inkluderad, så kan de här riskfaktorerna också förbättras.

JENNY: …vi ska väl vara ärlig och säga att dörren var rätt stängd till specialistvården. Men vi jobbade på där tillsammans och försökte vända på perspektivet till specialistvården.

LISBETH: Det pågår mycket arbete inom Nära vård för att bättre möta behoven hos barn och unga och det är ju det viktigaste vi kan göra för vår framtid förstås. Och vi har tidigare i podden pratat om arbetet i Kronoberg och Ystad och idag ska vi få veta mer om hur man arbetar med hälsofrämjande insatser tillsammans med barn och unga i Ånge. Så välkommen Jenny Näslund, som är Nära vårdsamordnare i Ånge.

JENNY: Tack så jättemycket.

LISBETH: Du, berätta för oss om dig själv. Vem är du?

JENNY: Ja, vem är jag. Jag jobbar som Näravårdsamordnare i Ånge kommun och jag är anställd i socialtjänsten i Ånge. Jag är sjuksköterska i botten och har jobbat i region Västernorrland på Ånge hälsocentral i tre år innan jag kom hit. Innan det har jag jobbat tio år som sjuksköterska i Ånge kommun. Jag bor i Ånge strax utanför Ånge. Jag är gift och vi har två vuxna barn och en hund. Så det ägnar jag väl fritiden åt. Vi har ett eget stall så jag har en egen häst, så mycket i skogen.

LISBETH: Låter underbart, hur stort är Ånge. Jag får inte riktigt bilden av hur stort samhälle det är?

JENNY: Vad kan vi säga? Vi har ju Sveriges mittpunkt ungefär 4 mil ifrån oss och vi ligger ju mitt i Sverige. Vi har väl ungefär 9200 invånare, så vi är väl en relativt liten kommun.

LISBETH: Just det. Det är en lite spännande resa du har gjort som sjuksköterska att jobba i den regionala primärvården, i den kommunala primärvården. Och nu är du anställd inom socialtjänsten, om man nu säger. Fast i kommunen. Har du någon reflektion från det du bär med där, de här olika sammanhangen för samma invånare egentligen?

JENNY: Min första reflektion som jag hade de här första veckorna som Nära vårdsamordnare. Det var hur mycket som inte var vård. Jag trodde att allt skulle vara vård när jag kom till Ånge kommun och det fick jag lära mig då under de här första veckorna, att det är så mycket annat som personer behöver för att uppnå hälsa än vård. Så det var nytt för mig.

LISBETH: Kan du säga några exempel på hur, vad det kan vara för nånting.

JENNY: Ja, gällande barn och unga kan det ju också vara hur jag mår på fritiden, hur jag mår trivs i skolan, hur jag sover, hur jag äter och så vidare. Och uppfyller man dom så har man kommit rätt så långt.

LISBETH: Du, din tjänst som Nära vårdsamordnare, är du först på den eller har den funnits under längre tid?

JENNY: Jag är först på den tjänsten i Ånge kommun. Det finns min motsvarighet i alla länets sju kommuner så jag träffar dem regelbundet också men jag är först på den tjänsten i Ånge. Så att jag kom till ett relativt oskrivet blad kan man väl säga angående tjänsten men man hade jobbat rätt så mycket med Nära vård i Ånge. Och min chef är socialchef Katarina Persson och hon hade varit med och jobbat med målbilden för Västernorrland och Nära vård så att det var förankrat i Ånge innan jag kom.

LISBETH: Ja, det måste ju vara ett jätteroligt arbete för det blir ju också ett så tajt sammanhang att vara i en kommun med den storleken, för jag tänker att ni har relationer med varandra väldigt mycket. Och sen också de här kollegorna på kommunen. Och jag gissar också att du har ju kontakter med Nära vårdsamordnare på regionen också.

JENNY: Ja precis vi har en som arbetar med Nära vård på hälsocentralen också i Ånge nu. Så att man ska väl vara ärlig och säga att regionen har legat lite efter oss vad det gäller att komma framåt med Nära vård men vi jobbar tajt tillsammans så det är bra.

LISBETH: Jättekul men du berätta lite grann om din relation till omställningen till Nära vård. Eller hur du tänker kring den?

JENNY: Jag pratar ju mycket Nära vård nästan varje dag om hur vi ska ta oss an den här och tänka på nya sätt vad det gäller omställningen. Hur vi ska tänka mer främjande än det vi gör idag och hur ska vi kunna tänka utifrån individernas behov. Och ja, framför allt att vi ska göra det kommuner och regioner tillsammans. Så jag är väldigt inne i det hela och pratar ofta om Nära vård, så gott som dagligen på mitt arbete.

LISBETH: Hör du, vad säger kollegerna, medarbetare i din kommun när du kommer och pratar om Nära vård. Känns det som att det här gör vi tillsammans eller känns det nytt och smart?

JENNY: Det har varit lite både och men vi är en liten kommun så vi har ju den här familjära känslan om man säger det tycker jag. Vi har nära kontaktvägar till varandra och man är väldigt framåtsyftande och positivt inställd. Så sen är det ju också utmaningar med att vara en liten kommun. Vi får arbeta lite från ax till limpa. Vi har inte de här olika tjänsterna som man kan se att större kommuner också har. Det är en utmaning för sig.

LISBETH: Tänker du tjänster som jobbar med olika typer av utveckling eller tänker du tjänster mot medborgare?

JENNY: Jag tänker till exempel, ett exempel kan vara demokratisamordnare har vi inte i vår kommun, vilket betyder då att vi får arbeta i alla fall och använda de resurser som vi har, men man tänker ofta att styrkan är att vara en liten kommun, men det är också en utmaning att både jobba strategiskt och operativt.

LISBETH: Ja, verkligen. Du ska ju prata om ert arbete med barn och unga och det ser jag jättemycket fram emot. Men innan vi går in på det, gör ni också arbeten som har andra målgrupper från din kommun eller har ni valt just barn och unga som är ett fokus så här långt?

JENNY: Vi arbetar ju också med alla åldrar, men vi valde ett fokus på barn och unga när jag startade hösten, 2021 och det var väl mest för att ja, att börja i en ände om man säger och testa.

LISBETH: Det är så viktiga ändå att börja. Jag tänker också att som du säger, det är så många olika aktörer. Börjar man jobba med barn och unga så ser man ju verkligen olika aktörer som spelar roll för barn och ungas hälsa. Men ta oss in i ert arbete, vad är det ni gör i Ånge kring barn och unga.

JENNY: Starten var ju egentligen hösten 2021 där, när jag kom som ny till min tjänst och det är väl känt hos flera, men vi såg negativa skolresultat, psykisk ohälsa och orosanmälningar till socialtjänsten. Och i samband med det så kom också den här utredningen från Peter Almgren som hette nu börjar vi med barnen. Och i samband med det så tänkte vi att det kanske är bra att börja och framför allt träffas. Så att starten var en open space i hösten, 2021 där vi samlades på medborgarhuset, 50 aktörer för att kartlägga hur vi bättre kunde samverka för våra barn och unga i Ånge kommun.

LISBETH: 50 aktörer, det är mycket! Vad kunde det vara för aktörer eller vad var det för aktörer ska jag säga?

JENNY: Det var specialistvården, barn och ungdomspsykiatrin, primärvården. Det var skola och socialtjänst. Politiker, ungdomsmottagningen. Det var väldigt många. Det var jättebra uppslutning och de flesta som arbetar kring barn och unga i Ånge kommun var där, vilket också kanske är en förutsättning för att komma vidare.

LISBETH: Ja, wow, var det du som kallade ihop dem eller hur gick det till?

JENNY: Det började väl och jag tänkte, man måste förankra varför man vill, vad är anledningen till att vi ska mötas så att vi ringde upp de här 50 och frågade hur de såg på saken och så. Och sen bjöd vi in dem till den här open space och det var väl ett nytt arbetssätt för alla som var där. Man såg också där att vi verkligen behövde samverka på ett annat sätt. Man kände inte till varandras kompetenser och man ja, flera arbetar med samma saker och risken var väldigt stor att man hamnar emellan de här trygghetssystemen som vi har eller att vi kanske arbetar dubbelt också.

LISBETH: Just det, ja, för det tänker jag mycket på i Nära vård. Det handlar också om att använda alla de resurser som finns i systemet men att göra det på nya sätt. För ibland tänker jag att vi hoppas på att det ska komma in så mycket nya resurser och så ska vi göra på det gamla sättet och då vet vi ändå att det är ju inte det bästa för barn och unga eller inte heller för den äldre. För det finns så mycket mellanrum. Men när ni hade gjort det här open spaces, vad hände sen då? Var det du som skulle sammanställa allt det då eller?

JENNY: Den här dagen innan vi gick hem också så fick vi prioritera vad vi tyckte var viktigast och där såg vi också att vi behövde ju samverka på andra sätt. En bättre samverkan mellan skola, socialtjänsten och primärvården framför allt. Och vi behöver också stärka föräldrarna i ett tidigare skede. Sen var det också en tjänstedesigner med på den här dagen som sa till oss att det är jättebra dag, men det saknas en sak och det är barnen.

LISBETH: Just det.

JENNY: Så att då fick vi också med oss det att på något sätt behövde vi, så vi fick smälta det på våran kammare har en stund efter. Men sen fortsatte vi, vi besökte skolor. Vi träffade hundra fyrtio elever på Ånge kommun, så gott som alla skolor och vi intervjuade elever i åldern fyra till sexton år.

LISBETH: Wow.

JENNY: Och vi ställde frågan, vad gör du på fritiden? Vad gör du när du mår bra? Om du skulle börja må dåligt, vet du vem du ska vända dig till. Och det gav oss ju också nya insikter som vi tog med oss då framåt.

LISBETH: Vad var det? Vad var de starkaste insikterna?

JENNY: Ja, en av dem var väl att många har någon att vända sig till om man tänker sig mamma, pappa, mormor och andra, men många har det också inte och det berättar de ju för oss. Vi fick ett gediget material på jättekort tid där. Så att på något vis fick vi också bekräftat det vi hade nyss prioriterat. En annan sak var också det här med skydds- och riskfaktorer. Att samma person kan säga att man trivs i skolan, men att man inte känner sig inkluderad och delaktig, vilket betyder att man inte bara kan titta på personen i sig utan man behöver titta över varje situation som unik. Och det har också följt oss. En tredjedel var ju också fritiden, hur pass viktig fritiden egentligen är. Att fritiden är lika många timmar som skolan och den behöver också fungera med de vardagliga sysslor.

LISBETH: Jag tänker på det här med fritiden och att koppla ihop vad som skapar hälsa. Tycker du att det var svårt att se aktörer då som kanske har sitt professionella utrymme i ja i skolan, under skoltid eller vård och när man är i vården att också tänka ja, men det här med helheten där spelar jag också roll.

JENNY: Vi gjorde en kartläggning ganska tidigt i arbetet där vi ritade upp vilka aktörer som behövs och där såg vi ganska direkt att vi behövde inte bara socialtjänst, skola och primärvård. Vi behöver också kultur och fritid och folkhälsa så att de var med oss också och gjorde den här kartläggningen. Även specialistvården var med oss och gjorde den kartläggningen också. Och det man kunde se på den kartläggningen var att i Ånge kommun finns det ungefär 50 olika aktörer som samverkar kring barn och unga. Så att det är otroligt många som finns runt.

LISBETH: Civilsamhället var det med, typ föreningar och idrottsföreningar, kyrka och så.

JENNY: Vi hade de också, samhällsbyggnad har också varit med till en viss del. Så att vi har haft dem med under, alla har inte kunnat varit med vid alla tillfällen, men de har varit med i delar i alla fall.

LISBETH: Kan inte du säga någonting mer om det där du sa att ett barn kunde säga att man trivs i skolan men man känner sig inte inkluderad. Beskriv lite mer kring det, vad drog ni för slutsatser?

JENNY: I samband med det här så visade vi också den här bilden för hon som har tjänstedesign då, har ju som ett nätverk också. Så hon tog med sig den här bilden och visade den hur det kunde se ut i Ånge. Och i samband med det då så fick vi ett erbjudande att vara med i en pilot, nationell pilot agenda 2030-projekt som heter nu börjar vi med barnen. Och fyra regioner då som deltar i det här projektet. Och huvudsyftet med det är egentligen att försöka vända på perspektivet, att tänka mer främjande än förebyggande. För när vi tänker på det förebyggande så har vi ofta bestämt oss för att någonting är friskt eller sjukt. Men när vi tänker främjande så är det vem som helst som vi behöver tänka främjande för. Och det har vi väl fått lärt oss nu när vi har varit i den här piloten, att försöka vända på perspektiven och titta på de här skyddsfaktorerna, att vad kan hända om vi stärker dem då hos en person? Att om den får känna sig inkluderad så kan de här riskfaktorerna också förbättras.

LISBETH: Jag tycker det också är intressant det här att ni har kopplat ihop ert arbete med det här arbetet med agenda 2030. För att precis, Västernorrland har ju dels varit sådant pilotlän med vårt Hälsolabb som Nära vård har haft och det där vi fick till tjänstedesigners och så. Och sen hela det här agenda 2030 arbetet. För de hänger ju såväl ihop tänker jag omställningen till Nära vård och agenda 2030. Det drar åt samma håll, det är komplexa utmaningar, många aktörer. Så jag tycker att det känns så himla berikande att ni har kunnat göra det på ett så bra sätt och att ni kom med i det här arbetet som agenda 2030 har.

JENNY: Ja det har stärkt oss så det har ju framför allt också gett oss lite nya perspektiv. Det ger oss nationell perspektiv också. Man får se lite grann hur man arbetar i de andra regionerna och vissa har kommit längre än vad vi hade så vi liksom får utbyta erfarenheter med dem också.

LISBETH: Just det. Ja men berätta vidare, vad hände sen då, efter de här kartläggningarna och ni hade lite på bordet?

JENNY: Då gjorde vi en, det finns ju också en undersökning som heter lupp-undersökning som man skickar ut till ungdomar. Så att vi la den också, svaret på den tillsammans med de här intervjuerna och den här kartläggningen då. Och vi tittade om vi kunde identifiera arbetsområden där också och vi presenterade det då för politiker också här i Ånge. Att vad vi hade identifierat att hur viktig fritiden var och att vi behövde nog tänka mer tillsammans. Vi behöver koppla in också specialistvården för att man inte ska hamna ibland de här mellanrummen eller mellan trygghetssystemen. Så vi fortsatte här, vi har också startat ett, när vi hade gjort de här skolbesöken, så började vi att träffa specialistvården och vi träffade dem regelbundet. Men vi ska väl vara ärlig och säga att dörren var rätt stängd till specialistvården. Men vi jobbade på där tillsammans och försökte vända på perspektivet till specialistvården och hon ställde frågan att om ni ska ta hand om dom som har allra störst behov. Vad kan då vi göra på samhällsnivå? Så att vi har vänt på perspektiven och där fick vi också att, om ni visste var nationella vård- och insatssprogrammen var och hur man kunde arbeta med dom gällande ADHD och autism till exempel så skulle vi kunna ta hand om dem som har allra störst behov. Och det ska vi väl vara ärlig och säga att det har varit ganska tyst i rummet, för det var ingen som kände till det här i Västernorrland. Så att kunskapsstyrningen hade jobbat med det, men det var ingenting som var liksom förankrat på så vis.

LISBETH: Tänk va intressant när man då möts först så känns dörrarna stängda och så ställer man frågorna till varann och så ser man att vad man ändå, vilket utbyte av kunskap man får bara genom att göra de insatserna.

JENNY: Ja, och verksamhetschef för specialistvården och jag brukar skoja om det. Han säger vi har testat det här i 30 år, men nu har vi nya förutsättningar. Och jag tror ibland att man kanske fastnar i det också om man har så pass mycket akut att ta hand om, så kanske man inte lyckas tänka i de där banorna på något vis. Men vi gick ut och intervjuade här då fem stycken personer i socialtjänsten, fem i skolan och fem i primärvården. Och så ställde vi frågan om de här nationella vård- och insatser programmen. Några kände till dem eftersom vi har någon psykolog som har arbetat tidigare i specialistvården, men annars var det relativ okänt. Och nu har vi kommit en bit längre. Nu har vi tittat på olika fall när vi träffades senast så nu börjar det bli spännande.

LISBETH: Men är det ofta, träffas ni med specialistvården? Vad blir det för frekvens på ett sådant samarbete?

JENNY: Vi träffas varje månad nu regelbundet. Det gör vi och då är det socialtjänsten, skolan, primärvården och specialistvården då som möts tillsammans.

LISBETH: Du, vad har den politiska nivån haft för betydelse för det här? Har de varit engagerade, har de gett er uppdrag, eller hur har det sett ut från det hållet?

JENNY: Ja vi har ju varit väldigt noga med att det här ska ju inte vara som ett projekt utan satsningen barn och ungas välbefinnande ska, det ska ingå i det vardagliga arbetet på något vis. Så att vi ska försöka att det inte ska vara en eldsjäl för arbetet utan det ska kunna fortsätta. Så att de har varit väldigt framåtsyftande och glada hejarop och försökt tippa på att vi ska driva frågan framåt, men det är ju nytt för dem också att tänka, att våga satsa långsiktigt och att tänka att det måste få ta tid.

LISBETH: Och att både kommun och regionpolitikerna har ju sina roller i det här och det är klart att kommunpolitiken, region politiken har då, var det sju kommuner ni har i Västernorrland att förhålla sig till på något sätt. Och att orka gå i takt och våga vara där gränsgångare och mellanrum, arbeta också i politiken är ju viktigt och det långsiktiga som du säger också. Hur går arbetet nu? Vad gör ni nu?

JENNY: Ja nu har det tagit en väldig fart här, det har det gjort. Vi har väl sju stycken olika delar egentligen kan man väl säga. Att det som pågår i kollektivtrafik i glesbygd, det är ett projekt som pågår. Vi förde ju det då eftersom vi såg när vi frågade i skolorna hur viktig fritiden var och hur viktigt också är att man kan ta sig till de aktiviteter som man vill ta sig till. Så att det är i gång. Sen har vi ett annat relativt stort projekt som drivs av en projektledare. Det är ett projekt där det är problematiskt vårdfrånvaro då och de som åker ut gymnasiet där vi har kommunalt aktivitetsansvar som driver ett projekt. Sen har vi nationella vård och insatser programmet, då där vi har varit så fokuserad på ADHD och autism. Och vi har den här piloten då som vi medverkar i under 2023.

LISBETH: Just det.

JENNY: Och vi har också en samverkan nu mellan socialtjänst som också har kommit upp i barn och unga. En samverkan mellan socialtjänsten och skolan och primärvården. Där vi har en socialsekreterare som arbetar en gång i veckan på den privata vårdcentralen och den regiondrivna hälsocentralen. Och arbeta främjande då tillsammans med mödravård, barnhälsovård och socialsekreterare.

LISBETH: Spännande! Vad gör hon på dagen eller han?

JENNY: När de träffats, tänker du på?

LISBETH: Jag tänkte nog, precis vad är på något sätt tjänsten mot barn och unga och föräldrar och så. Vad händer det eller de samarbetar tillsammans för att det ska bli någonting bättre tänker jag?

JENNY: De ska, tanken är nu att de ska träffa familjer gemensamt och i september då så ska det kopplas på någonting som heter barnsäkert. Man kan väl säga att det egentligen handlar om att ställa rätt frågor vid barnhälsovårdsbesök gällande ekonomisk utsatthet, hot och våld i någon form av kvalitetssystem. Så att det kommer också implementeras i september och tanken är att vi ska kunna arbeta mer främjande och längre ner i åldrarna än vad vi gjort tidigare. Och i samband med det här då så har vi också bildat ett barn hälsoteam. Som består av två psykologer, en logoped som arbetar främjande i skolan och ska börja arbeta ända ner i förskolan och främjande så ja.

LISBETH: Men vad spännande och var finns dom anställda? Har ni så här, blir det diskussioner om är de kommunens medarbetare, regionens medarbetare och kan man jobba i en annan del av organisationen som man själv inte är anställd i eller hur tänker ni där?

JENNY: Skolan hade ju faktiskt gått före för att de såg behovet av den här logopeden, så att de har helt enkelt anställt i skolan en logoped och två psykologer. Så att det ja, satsningen med barn och unga har tagit fart .

LISBETH: Tänker du att det är välbefinnande hos barn och unga, det blir som paraplyet över alla de här olika satsningarna, är det så du tänker? Och ser från ditt håll, från Nära vårdomställningshållet?

JENNY: Så har vi tänkt. Vi har ju tänkt också att själva rotsystemet, vi ska alltid utgå från barnets behov. De ska få stå centralt i mitten och det ska vi inte vika oss ifrån. Sen är det liksom, vi har ritat det som ett träd nu om man tänker sig rotsystemet. Ja, det kan vara agenda 2030 och Nära vårds målbild och vi har ju våra nationella folkhälsomål. För att ha några exempel, regional utvecklingsstrategi och framför allt kommunens vision, att vi inte viker oss ifrån vad kommunen har egentligen för mål och ur det här då i trädkronorna så har det då bildats olika delar utifrån våra intervjuer och kartläggningar och så. Vi har försökt att illustrera det på det viset då.

LISBETH: Klokt, jag ser det framför mig, alltså bilden framför mig du beskriver. Du, har ni någon möjlighet att följa upp? Hur vet ni att det här blir bra? Vet ni det? Går det på något sätt?

JENNY: Ja, vi har pratat mycket om det här med att följa upp och tanken är väl att vi ska ut nu igen till skolorna och vi har också, när vi har haft någonting med en workshop till exempel, så har vi använt oss av att vi har följt upp med dem i efterhand. Och skickat ut så att de själva har fått beskriva hur har det har varit och medverkat. Och vi har även haft med oss ungdomar till piloten i Stockholm på workshop, har ungdomar följt med oss dit och fått reflektera över hur det känns att vara i sådana sammanhang.

LISBETH: Jag tänkte just det, får de barn och unga som ni har haft kontakter med, får de återkoppling? Får de veta att det här blev när ni kom med de här idéerna eller de här tankarna eller beskriv era behov så har vi gjort det här. Kan man ha någon sådan loop tillbaka eller?

JENNY: Vi har ju haft, efter vi var ute i skolorna och intervjuade, så har vi haft några fler workshop och bland annat en till open space. Och där bjöd vi då in barn och unga, deras föräldrar. Då tog vi med oss den här bilden då som jag beskrev med risk och skyddsfaktorer. Och frågade, känner ni igen er i den här bilden? Vi har tagit bilden ifrån när vi träffade er senast. Så att de har fått vara med. Vi har försökt och hållit oss till det, även om det är en utmaning att göra det för processen kan ju ändras då som sagt och göra loopar tillbaks.

LISBETH: Exakt det får man vara beredd på. Vad ser du framför dig framåt nu då?

JENNY: Ja nu ska det bli spännande att se här. Hur vi kan ta oss framåt med de här nationella vård och insatser programmen och vi har ju varit väldigt tydlig med att vi ska verkligen försöka att inte bolla några barn och unga emellan våra verksamheter. Utan vi ska försöka att lösa det vi kan helt enkelt. Och titta på fler fall och det ska bli väldigt spännande. Sen ska det bli spännande att följa de andra delarna också här och se. Så att det här kommer pågå, tänker jag, det finns inget slutdatum.

LISBETH: Nej precis, det blir ju som ett arbetssätt och ett sätt att tänka. Jag tänker att det är det som är det viktiga att få till en Nära vård omställning, att det är inte ett projekt som avslutat vid det och det datumet utan vi måste ju bära med oss tankesättet framåt hela tiden. Man kan ju inte lämna det sen, men ändå se resultat och kunna återkoppla att det blir faktiskt bättre och behöver vi fila på någonting. För vi kanske inte tänker ut alla smarta idéer exakt på en gång utan det lär vi väl lära oss under tiden också.

JENNY: Nej, jag tänker framför allt det här också att vi är ju väldigt fast i våra stuprör så länge. Det är ju ganska bekvämt att krypa tillbaks dit när det börjar bli lite obekvämt så där. Ja, vi har verkligen försökt och så gott vi kan här och ta oss an den där komplexa frågorna.

LISBETH: Verkligen, har du sett någonting, det kanske är svårt att svara på, men jag tänker det här utmanar ju också ledarskapet. Att tänka att ja, men mitt uppdrag är inte bara försvara min enhet eller se till att vi har en budget i balans. Utan det är att verkligen tänka barnet och unga och samverkan. Har du sett sådana diskussioner, förs det?

JENNY: Ja, det tycker jag. Det förs ju väldigt ofta dom diskussionerna och det är en utmaning att få med sig alla som verkligen man behöver. Och det är liksom en förutsättning också för att komma vidare på något sätt. Sen kan jag tro kanske, det här är bara en gissning, men att man att jag har med mig både regionen och kommunen i bagaget, kan ändå vara en, jag tror att det kan vara bra så att man både har en förståelse för hur det är att arbeta i regionen plus att ja, jag har följt en hel del barn och unga där också.

LISBETH: Ja, det tror jag, det är verkligen så det skulle jag säga, att du har en stor fördel där, att du har på något sätt båda perspektiven med dig, för man blir ju trovärdigare på det sättet. Det blir ju inte hon som kom från regionen och ska tycka här i kommunen eller tvärtom eller så, så det spelar ju roll.

JENNY: Sen kan det vara svårt att stå kvar också tänker jag när det blir det här, att man känner att dörren är stängd och man kanske inte når, vart går då mitt ledarskap? Hur länge ska jag stå här med dörren stängd och innan den öppnas, fast jag kanske själv vet att, men det krävs ju ett mod också på något vis. En motor, framför allt tillit från sin egen organisation. Men det tycker att jag har haft genom hela tiden.

LISBETH: Ja, för jag tänkte det, var får du din kraft? Vem är det som peppar dig att, ja, det här är långsiktigt, stå kvar där dörrar är stängda och hur går det till?

JENNY: Tror jag har varit under den här tiden, har jag nog varit väldigt många gånger och knackat på Katarina Persson, min chef socialchef dörr och hon har sagt med sin lugna röst, stå kvar bara och kämpa på så där. Så att hon har varit väldigt stöd, när det är blåsigt omkring en kan det vara skönt.

LISBETH: Ja, det behöver man ju och jag tänker ibland. Det är så lätt att vi säger det här, vi behöver vara modiga. Det kommer att bli motstånd och sen kanske man inte ens fattar att det är motstånd man ser. Man ser bara dörren är stängd eller ingen hade tid, eller? Att förstå, men det här kanske också är rädsla och motstånd. Det är nu jag ska stå kvar. Det är inte någon annan gång. Det var nu jag skulle vara modig. Att på något sätt identifiera det för sig själv och peppa sig själv lite grann. Och så brukar jag tänka att göra.

JENNY: Jag brukar också göra det och kanske också ta vara på den där, våga ta vara på den där spänningen. För att man vet någonstans att ska man ta sig an de där komplexa frågorna så behövs det vara den där spänningen hela tiden. För att det är den som är själva förändringen. Så tänker jag.

LISBETH: Ja, men det är så klokt ja, verkligen att skicka med till alla som lyssnar också. Att i den där spänningen bor ju förändringen bara man orkar vara i den och inte duckar. Ser du andra utmaningar som du tänker att du skulle vilja dela med dig som ni har stött på och som du vill peppa människor att ändå klara av att stå ut med?

JENNY: Att det är nog framför allt det här tror jag, att framför allt tänka långsiktigt och att tänka bort det här, liksom projekt tänket. Det kan också vara bra, men jag tror att försöka tänka att det är en föränderlig process. Att vi behöver på något vis få in arbetssättet, liksom att tänka nytt och att försöka få in det i det vardagliga arbetet och framför allt stå kvar som vi nyss sa. Det tror jag är den, det kommer att vara jobbigt, och det kommer att knaka i fogarna, och det får det göra. Så ja.

LISBETH: Hör du, jag sa precis i introduktionen till det här avsnittet, att vi har spelat in ett annat avsnitt som handlar om de här Skottlands modellerna där man också samverkar för barn och unga. Och det var Kronoberg och Ystad som exempel. När du spanar ut och tittar på vad, vad jobbar man bra med barn och unga? Vart går dina blickar då?

JENNY: De har nog gått till Kronoberg. Kronoberg har jag tittat på flera tillfällen och tycker de här ja, det är ju ett fantastiskt arbete. Jag har också sett i Ystad och jag har inspirerats av de också. Så att sen har vi ju vårat eget län HLT, hälsa, lärande och trygghet. Det har vi också sett, där då, det är väl att man också behöver involvera fler, kanske än de som finns då. Samhällsbyggnad och kultur och fritid och folkhälsa. Men att det är också är en väldigt fin satsning, så att vi har hämtat mycket inspiration. Och tack vare också er tänker jag som har delat i olika forum som vi har kunnat följa med på. Så det har varit värdefullt för oss.

LISBETH: Vi ska försöka nu att börja som lite paketera, både kunskap och vad vi vet om satsning och då är barn och unga en sådan satsning. Kan vi hjälpa till ännu mer för att man ska kunna få den kraften du har gett till din kommun. Hur får man till det på riktigt och då blir ju också den här podden en viktigt sådant inslag. Att kunna känna att ja, men så här gjorde ni i Ånge tillsammans med alla de här aktörerna. För det tycker jag är imponerande när jag lyssnar på dig, så otroligt många aktörer. Och glädjen tänker jag också från alla olika aktörer och se att jag bidrar till någonting bra för barn och unga i vår kommun och i vårt samhälle i stort också. Det måste ju vara fantastiskt.

JENNY: Ja, det är jätteroligt, det är det faktiskt. Men jag började också med den här ledarskapsutbildningen och tyckte att den var väldigt bra. Man fick ju väldigt bra start tyckte jag utav den. Det också.

LISBETH: Och det kan man också tänka som ett tips. Att ska man nu ta på sig sådana uppdrag jag menar, anmäl till ledarskapsprogrammet. Nu är det ju ute för höstens anmälningar. För att klä på sig lite i det här, så jag tror många av oss känner att det här tycker jag är viktigt men, finns det teorier bakom? Kan man tänka så här med mellanrummen? Och hur viktigt är riktningen, att vi har den framför oss och så. Om du skulle vilja, vi har pratat om mycket, vi ska börja avrunda. Men vad tänker du att du inte har sagt, vad vill du berätta mer om?

JENNY: Jag tror att vi har fått med oss ganska mycket så här. Men jag tänker också det här att det är viktigt att ta med sig att vi när vi byggde den här tidslinjen för barn och unga och vi hade ändå, vi visste vilken väg vi ville gå. Så att det är liksom ok att få nya insikter efter vägen, användarna behöver liksom vara med hela tiden. Det liksom krävs enorm tid för att genomföra alla de här samtalen och bygga relationerna och så. Och att det måste få ta tid att ja, det är en föränderlig process, liksom. Jag har nya insikter nu som vi kanske inte hade från början i arbetet. För jag tror det är viktigt att ha med sig.

LISBETH: Det är också jätteviktigt. Jag tänker på det här med tid, för det grunnar jag ganska mycket på. För att jag förstår, jag tänkte du sa specialistvården, de har fullt upp med att ta hand om det som är akut och vi får ju inte. Vi kan ju inte stänga ner våra verksamheter, vi ska ju göra det vi har att göra och också ta oss den här tiden för att verkligen transformera systemet. Jag tycker ändå att det du berättar i mina öron låter som att ni har ju ändå fått till det och att det också ger energi i systemet. Det är inte så att lägger man till lite här så dränerar det systemet, det är ju inte alls säkert.

JENNY: Nej, det är väl nu vi börjar se också att alla kommer att gynnas av det i längden, men det tar ju också tid innan man är framme där, så att det gäller ju där i starten att våga satsa ändå fast man står mitt i hetluften på något sätt. Och det är inte enkelt, det är det inte.

LISBETH: Nej, nej, verkligen. Och det har säkert också med olika typer av ledarskap i organisationen att göra att man ändå säger jo, men vi gör det här, även om vi har fullt upp eller nu tar vi den här open space arenan och deltar, för där deltar så många och det kan hjälpa vår verksamhet och framför allt barn och unga. Jenny, vad är nära för dig. Det är ju Näravårdpoddenfrågan. Vad är nära för dig?

JENNY: Nära för mig. Det handlar nog mest om relationer, ändå tror jag. Det handlar inte så mycket om det geografiska, ta långa avstånd till sjukhus, utan det handlar nog mera om den där känslan av att någon är nära, att någon är tillgänglig eller att den förstår mina behov eller att den lyssnar, kanske framför allt. Så ja, det var kort om vad nära är för mig.

LISBETH: Ja, jättefint. Tack så mycket och tack för att du var med i Näravårdpodden och lycka till

JENNY: Ja men tack. Tack snälla för att jag fick vara med och du gör ett fantastiskt jobb, så tack för det.

LISBETH: Tack så mycket och detsamma till dig.