Subscribe
Share
Share
Embed
En podcast från Oskarshamns Sjukhus
Kära lyssnare, varmt välkommen till Ompodden. Och varmt välkommen Christer Åke. Hej på er.
Christer:Hallå, hallå.
Jonas:Var befinner ni er I världen?
Christer:Vi är I Oskarshamn på Oskarshamns sjukhus.
Jonas:Där är ni ofta.
Christer:Ja, där är vi ofta. Är ni där fysiskt är våra tankar.
Jonas:Ja, verkligen. Ja, perfekt. Idag ska vi ju ha ett alldeles speciellt avsnitt, för vi är ju många I podden idag, men det återkommer vi till strax. Vad är det som är aktuellt, Christer? Vad är på gång I verksamheten?
Jonas:Nu är vi ju I slutet på maj, början på juni här.
Christer:Ja, jag kan börja litegrann. Jag kommer bolla över rätt snabbt till dig Åke, där för att det som har hänt här nu under maj månad är ju det en del I vår... I vårt uppdrag vi har fått från, ja, från regionstyrelsen, hur vi ska arbeta på det här mindre sjukhuset. Och en del I det är ett akutflöde med allmänmedicin som bas. Och då är det ju lätt att man kan sitta inom sekundärvården och säga det här ska primärvården ta och så sitter man I primärvården och säger det här ska sekundärvården ta och de bara skjuter över massa saker till oss.
Christer:Men istället gör vi detta tillsammans och sen den 1º maj så har vi allmänmedicinare på akutmottagningen. Och kan inte du dra lite med det Åke? För det är ju din hemmaplan.
Åke:Ja, igen så vill jag säga att det som nu har... Inte bara ska hända, utan har hänt under 25 dagar är väldigt unikt I Sverige samtidigt som egentligen alla någonstans har vetat att han borde hamna här. Vi har, som vi har pratat lite om I de tidigare poddarna, en situation där just akutmottagningarna I hela Sverige är omkoppringsstationen mellan I bästa fall en riktigt välfungerande allmänmedicin med ett allmänmedicinskt perspektiv och en sjukhusvärld där vi inte har ett allmänmedicinskt perspektiv utan ett stuprörsperspektiv. De värdarna har inte mötts på ett bra sätt och nu åstadkommer vi sen 25 dar tillbaka det mötet genom att ha brett allmänmedicinskt kompetenta allmänmedicinare på akutmottagningen som där kan I 1º hand sortera tillbaka, återkoppla stödet för den mer och mest sjuke, multisjuke patienten till vårdcentralen där det oftast är hemma. Men om vårdcentralen behöver sjukhusets resurser behålla det allmänmedicinska perspektivet.
Åke:Alla patienter som kommer in till akutmottagningen I Oskarshamn sen den 1º maj bedöms direkt primärt av en allmänläkare om det inte är uppenbart att de ska direkt upp på hjärtintensiven eller nånting annat. Bedömningen av allmänläkare gör att patienterna hamnar rätt, de som behöver akutens resurser, och de utredningsresurser vi har där, de stannar kvar, vi gör dem färdiga men de återkopplas till vårdcentralen igen. För patienten är det här ett självklart sätt att arbeta. För sjukvården, tyvärr hittills bara ett eftersträvan så värt. Men nu har vi kört det här I 25 dar och Christer, visst går det bra?
Christer:Det går fantastiskt bra och det är jätteroligt att se vilken, inte bara förändring på... För patienten men även för vår personal, vilken förståelse de får I detta arbetet och lära sig nåt nytt varje dag och hela tiden går framåt.
Jonas:Jag tänkte just på det där så vi är ju... Förändring är ju alltid jobbigt, förändring är svårt. Hur har det tagits emot och vad har ni mött... Har ni stött på nånting oväntat som ni inte kände till skulle bli svårt eller har det blivit nåt lite enklare?
Åke:Vi kan väl säga, Christer, att att vi är ju inställda... Vi var ju inställda på att förändringsarbetet skulle ta tid och stöta på motstånd. För det är inte bara sjukvårdspersonal som har svårt för förändringar, det har alla människor. Och framför allt så länge man inte förstår syftet med förändringen. Och en förändring som man kanske har önskat sig I 40, 50 år I hela sjukvårds-Sverige men inte någonstans lyckats få till, den är naturligtvis ingen enkel förändring.
Åke:Men jag är full av beundran för vår akutpersonal som på en månad inte bara har ställt om utan också aktivt medverka för att varje dag göra de nya arbetssätten ännu bättre. Det är så rolig.
Christer:Och det huvud grejen här är ju det som jag sa faktiskt I 1º avsnittet. Vi har gått från organisation till relation istället och jobbar... Istället för de här stuparna, silorna och murarna mellan oss så jobbar vi nu tillsammans och alla vill detta. Vi utgår från patientens perspektiv och jobbar utefter det istället för våra ångest... Organisatoriska perspektiv.
Christer:Så att det är fantastiskt att det inte... Att vi gör detta eller ut tillsammans. Jättekul.
Jonas:Härligt. Jag tänker att vi... Innan vi går till vårt stående inslag här med musiken så får vi introducera våra gäster. Vi kan inte hålla lyssnarna på halster längre. Varmt välkommen Per Ertzgård.
Per:Tack så Du
Jonas:är överläkare. Och Stefan Broagsjö, du jobbar med... Du är verksamhetschef för rehabilitering och också jobbar tillsammans med Åke då på, vad säger, medicinkliniken. Är det så? Det stämmer.
Jonas:Det stämmer. Bra.
Stefan:Tack tack Jonas.
Jonas:Men Christer, du börjar. Hur är temat för dagen, vad handlar det om?
Christer:Vi har ju fått uppdrag som jag sa från början här. Det ena var ju det här med uppdrag har jag fått ett akutföl med allmänmedicin som bas. Sen har vi 2º delar vi jobbar med, vi ska ha en kö för IVO och bland annat till operationsverksamheten och mottagningsverksamheten. Men ett annat stort arbete vi gör är I rehabiliteringsbiten, de här patienterna som behöver en bra rehabilitering och det är därför Stefan som verksamhetschef för REAB och medicin är med här idag och Per ett scord som överläkare inom området så att de kan förklara hur vi ska jobba för att det ska bli så bra som möjligt. Även här I patientens perspektiv.
Jonas:Och då blir vi ju nyfikna. Per, kan inte du berätta lite mer om vem du är?
Per:Jo, det kan jag göra. Jag är född I Norge, från början I Stavanger, av en pappa som kom från norra Norge och mamma bosatt I Stavanger. Men sen så kom vi då till Sverige när jag var 4 år gammal för det var pappa som jobbar som provflygare på Saab så då hamnade vi I Linköping. Och sen har jag farit runt litegrann med utbildning och annat, men sen landade jag tillbaka I Linköping igen och där har jag bott. Så jag sitter hemma just nu I mitt mitt hem, mitt hus.
Per:Till rehab kom jag egentligen först, ja, 1º gången nittonåttiosex. Så jag har jobbat ganska länge. Och framför allt inom neurologisk rehabilitering men med en mängd olika saker där. Jag var chef för verksamheten I 12 år och startade vår spastitesverksamhet och sen fick jag förmånen också starta starta barnrehabilitering som var mer en regional angelägenhet. Och sen egentligen här hösten 2024 så har jag blivit inlurad till att jobba med mot Region Kalmar.
Per:Men det har varit ett sant nöje förutom det har jag lite forskning också som rullar vid sidan om. Men det är egentligen mina huvudsakliga arbetsuppgifter just nu.
Jonas:Ja. Nyfiken? Vad är spasitet?
Per:Spaasitet är såna här ofrivilliga rörelser som man kan få när... Efter en skada I nervsystemet, framför allt egentligen bara I centrala nervsystemet, hjärnan och ryggmärgen. Och det är att man kan få spas med eller det blir väldigt segt, segt motstånd mot rörelser. Och då då kan vi säga att vi... Det finns lite läkemedel, men de kanske viktigaste är fysioterapi, arbetsterapi och sen botulinumtoxin eller att man ger läkemedel in till ryggmärgskanalen.
Per:Vi startade den de delarna, de lite mer specialiserade delarna, startade vi faktiskt mars 1999. Så även det började bli några år tillbaka. Då var vi bland de 1º I Sverige som körde igång det.
Jonas:Häftigt. Och appropå fysioterapi då, Stefan, du är sjukgymnast I botten. Fysioterapeut.
Stefan:Jag är sjukgymnast. De har ändrat namn på den där
Jonas:Ja, på
Stefan:vägen här, men jag är fortfarande sjukgymnast och då utbildas det fysioterapeuter, men vi gör samma sak. Ja, men det stämmer. Nämen du Ja, vem är jag? Nej, men jag är uppvuxen I Vimmerby och kommer... Jag bor I Vimmerby och kommer, slutar I Vimmerby.
Stefan:Och har jobbat här I Region Kalmar från mina 1º stapplande dagar som fysioterapeut och sen har jag under 20 år nu varit verksamhetschef för rehabiliteringen och sen sen några må... Ett halvår tillbaka har jag haft äran och nöjet att jobba tillsammans med Åke och Christer på Skashamns sjukhus. Men jag skulle väl vilja påstå att, nämen jag föddes nog in nästan, det gjorde jag inte, men jag fick en lillasyster som föddes 3 år efter mig. Så jag skulle vilja påstå bokstavligen att jag är uppfostrad på I sjukvården då syrran föddes med en medfödd funktionsnedsättning. Så jag har liksom levt det här utifrån ett närståendeperspektiv från 1º...
Stefan:Eller 3... Mitt 3º, 4º livsår då kan man säga. Och har verkligen under hela min uppväxt märkt kraften av när det funkar med en relationell tillit, när en barnläkare alltid fanns för min mor och far, när vi hade då... Alltså livet vände sig upp och ner när sist min syrra föddes med båda armarna och båda benen brutna. Hon hade en medfödd benskörhet, deluxe och fick an...
Stefan:Vi fick an passa om allting.
Jonas:Och
Stefan:vi var på sjukhus de 1º. Ja, jag kommer inte ihåg något annat än att vi var på sjukhus I början. Så att det där var min ingång I detta egentligen som jag sen har då... Jag har nog inte kunnat sätta ord på det här förräns på slutet här, att det har liksom drivit mig in I det här som nästan ett kall att vi ska få den här rehabiliteringen att fungera. Ja.
Jonas:Ja, stark stark berättelse. Vi ska ju dyka djupare ner I det alldeles strax, men Christer, du har valt musik för I dag.
Christer:Ja, det stämmer. Ja. Vi kör varannan gång. Jag uttrycker det.
Jonas:Vad har du valt?
Christer:Jag funderade ett tag så tänkte jag den här låten, jag tycker som vanligt väljer jag en låt som jag tycker är väldigt bra såklart, och sen tycker jag den sorglig står jag för att han som har... Har gett ut den här låten samtidigt som låten kommer ut, jag tror låten kom ut dagen efter faktiskt, så dog han I flygolycka nittonsjuttiotre. Han heter Jim Crose och låten heter Agatha Nam.
Jonas:Då lyssnar vi på den.
Christer:Ackade ni. Lackesängen bör in I kråken tål. Hackade ni, ackade ni.
Jonas:Men vilken härlig låt, Christer. Berätta. Vad vad symboliserar den för dig?
Christer:Jo, detta är ju en av hans låtar som han inte har skrivit själv. Han skriver ju många låtar själv, men han fastnade direkt för denna Jim Croughs då för att låten spegla hans egna erfarenheter av att följa sina drömmar trots omgivningens tvivel. Och jag vill inte se att det här omståndsarbete och arbetet vi gör I Oskarshamn, att alla tvivlar på det, men det finns ju en tvivel. Vi har ju ett motstånd och jobbat, motstånd och jobbat, så att jag tycker låten passar in bra för den sakens skull med.
Jonas:Förändringar är svårt I sig?
Christer:Det är det.
Jonas:Nu ska vi ju slänga oss in I rehabiliteringstemat. Åke, har du nån uppstart på det här? Var börjar vi nånstans?
Åke:Ja, jag har det. Förmodligen är Stefan... Ja eller vi kan ju direkt höra att Stefan är ju född inne I rehabiliteringen men min insikt om det stora behovet av en riktigt bra neurorehabilitering kom 2003 när jag hade varit... Jag hade lämnat ett chefskap I på infektionskliniken I Kalmar efter 6 år. Jag hade varit chef för medicin östra I Göteborg under ett år.
Åke:Och sen hamnade jag som chef för neurorehabiliteringen I Stockholm som skedde då på 3 ställen men mitt uppdrag var att skapa en gemensam neuroreab I Stockholm. Och det fanns ett fantastiskt centrum och finns fortfarande på Danderyd där man gjorde underverk med människor med svår och mycket svår hjärnskada. Och då insåg jag att det här var en verksamhet som vi inte hade I Kalmar. Jag frågade runt och alla tittade på mig som, ja men jag inte var riktigt klok och som den, vi har ingen eurorehabilitering. Och så fick jag se hur otroligt viktigt det var att hitta rätt fönster.
Åke:Precis som barn kan lära sig många språk under en viss tid I livet så finns det för varje hjärnskadad individ ett fönster som är längre eller kortare. Och när det är öppet så kan man åstadkomma magiska förbättringar. Och när det är stängt så är det ibland stängt för alltid. Den insikten kom väldigt snart under de här 2 åren som jag var chef för neurorev. Och det var lika fantastiskt varje gång man fick se en människa, ofta ung ibland äldre, som av olika skäl hade fått en katastrof I hjärnan.
Åke:Olyckor, blödningar. Men allihopa kunde med professionell hjälp komma så mycket närmare ett normalt liv igen. Och det det var en upplevelse som som aldrig har släppt. Och när jag nu tillsammans med Stefan fick uppdraget från egentligen politikerna, hälso och sjukvårdsledningen och Christer att se nu till att skapa en riktigt bra neurorehabilitering I Region Kalmar och låt den utgå från Oskarshamn med
Per:ett
Åke:nära Connecce direkt med Linköping, då kände jag att, så härligt att den här ofta försummade, missade och därmed, ja, oomhändertagna patientgruppen nu ska få ett förstklassigt mottagande och omhändertagande också I region Kalmar. Och därmed har jag nog nästan sagt det jag ska säga I dag, för jag har märkt att det blev lågt. Så nu nu.
Jonas:Vi passar över till till Stefan och Per tycker jag. Nu förstår vi ju hur det hänger ihop här också då med Linköping och Oskarshamns sjukhus och så där. Vill du ta vidare Stefan? Vad... Hur ser du på det här...
Jonas:Den här satsningen?
Stefan:Ja men tack. Nej men jo, där men det hänger ihop ju och just att jag har med mig Christer Åke och Per både som personer och I sina olika roller tror jag är helt crushal. För insprängt då I de här 20 åren när jag har varit verksamhetschef så har jag haft förmånen att ordförande I nationell kunskapsstyrning, struktur, regionernas tjugoenstyckens rätt så nyfunna system att börja samverka ihop sig. Tror ni känner igen det. Vi behöver inte fastna där där rehabiliteringen här nu då har haft sin...
Stefan:Ja, I min värld. Och jag tror att det är så I allas värld här I sjukvårdens 1º systemnätverk att samla ihop hela Sveriges rehabiliteringsverksamhet. Och under det där ordförandeskapet så gick jag in inledningsvis med tanken att nån har ju tänkt, nån har ju liksom helhetsbild. Nån sitter där uppe och tittar mer. Jag har ju bara varit verksamhetschef I en liten region och dessutom bara halva delen.
Stefan:Så jag tänker att nån sitter ju på fakta och nån sitter på vad det är för olika gap och utmaningar vi har framför oss. Och är det ingen som gör det I regionerna så sitter väl Socialstyrelsen på den faktan tänkte jag.
Jonas:Ställ Men jag
Stefan:tror fortfarande Jonas efter den faktagrunden vem som har helhetsbilden. Ja. Och ja men vi då, vi var ett gäng, en från varje sjukvårdsregion, som presenterade rehabiliteringsverksamheter och ett ett rehabiliteringsmedicinskt förhållningssätt in med detta. Och närmast svar kom vi nog när vi pratade med patient och anhöriginförbunden som vittnade om en bild att jag själv eller min närstående, och nu går till... Går vi tillbaks I min uppfostran på sjukhus runt min syster.
Stefan:Vi upplever att det fungerar väldigt väldigt ojämnt och oftast ibland väldigt bra, men oftast så beror det sig på vart man bor eller vem man råkar ha haft tur att träffa som doktor eller så här.
Jonas:Det är ojämlikt liksom över landet och Ja, väldigt.
Stefan:Vi är jätteduktiga på... Ni ni är jätteduktiga på, sa de här förbunden. Kärnkraft och så vidare, euroförbunden, att rädda livet på oss. Men sen då?
Jonas:Tillbaka till livet, ja.
Stefan:Ja. Och det här gjorde mig, till att börja med, lite så där handlingen gick upp och lite frustrerad och så. Men sen märkte jag rätt snart att det fanns ju väldigt mycket att bygga på här insprängt, framför allt I de rehabiliteringsmedicinska strukturerna som finns. Och här ska snart här få komma in. Och då var det ju helt ja...
Stefan:Det är helt jätteviktigt för mig att koppla på då Linköping och vårt sydöstra perspektiv där Jönköping finns med också för där har vi ett väldigt bra samarbete. Och vi har det verkligen med den rehabiliteringsmedicinska kliniken uppe I Jönköping. Och sen bara dök han upp. Jag kommer knappt ihåg hur du dök upp, Per, men men du dök upp och sen på den vägen är det. Och sen har jag har jag lämnat det här nationella uppdraget och är väldigt angelägen nu om att få bygga upp en fungerande relationsbaserad rehabilitering I lilla Kalmar län, utgångspunkt I Oskarshamn.
Stefan:Och där har Per fått ett uppdrag nu då att att leda det här arbetet som då är insprängt I det här regionplansuppdraget som vi har fått.
Jonas:Just det. Och du blev inlurad, Per, I detta sa du?
Per:Ja, jag vet knappt själv hur det gick till. Det var det var lite grann att jag lämnade barnrehabilitering och sen så lite grann för... Jag börjar väl när... Närma mig tanken på en pension så småningom. Nu rullade det här uppdraget på så att jag lär väl inte ta ut det förrän...
Per:Jag vet inte när. Men jag blev blev... Blev... Och I början var det mest att vi skulle det... Skulle ha mottagning för ryggmässigt.
Per:Och sen så av det följde då att vi den här ambitionen att Region Kalmar ville skapa nånting, en bättre rehabilitering, en bättre strukturerad rehabilitering och en rehabilitering för framför allt de med med svåra svåra skador och funktionshinder. Och så var det Stefan, som är lite visionär I sitt förhållningssätt, som som plockade in mig då I en I en arbetsgrupp som... Tillsammans med 2º medarbetare. Det är jätteviktigt att det är inte jag, utan det är verkligen representanter för alla medarbetare och förutom de som är I arbetsgruppen så är det ju alla 2º som gör ett fantastiskt arbete. Det kan jag ju säga redan nu att jag är ju...
Per:Vad som har... En av de sakerna som har slagit mig, det är ju hur många otroligt duktiga medarbetare finns: Fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder. Nu är det en lång lista. Ett... Ett rehabilitering består av så många yrkeskategorier, så jag stannar där och så är jag inte inte råkar säga alla utom en kategori.
Per:Det blir så jobbigt då. Det var faktiskt slående. Och det och det är väl så att av nöden tvånget så har de behövt bli jätteduktiga för att de har fått slita I med arbetet med lite bristande förståelse för sjukvården I övrigt och och suboptimala strukturer så har har man... Man har tagit sig fram ändå. Så det så det har varit spännande.
Stefan:Och vi har ju saknat renmedicinska läkare, Per. Och den har vi fortsatt en utmaning. Den flyttar ju upp nationellt. Det är en utmaning med det skrot. Kan inte du beskriva, Per?
Stefan:Vad är en ren medicinsk specialist? Vad vad gör man då?
Per:Ja, det är... Dels kan man ju naturligtvis det det allmän... Det basala medicinska som liksom ligger I doktorskompetensen. Och det gäller ju då... Kan man säga att det är ju baskompetensen är inte så himla skild från allmänläkarjobbet egentligen.
Per:Det är mycket många olika saker. Sen är allmänläkaren naturligtvis en bättre allmänläkare än vad jag är. Men men förutom det så är det ju en en specialfördjupning mot nervsystemet. Och då är det... Skillnaden mot neurolog där är att att neurologen har ju mer ett diagnostiskt perspektiv medan vi tittar mer på vad blir funktionskonsekvenserna av en påverkan I nervsystemet.
Per:Vill säga att att det inte... Är det är det... Har man en skada på ryggmärgen, vad blir konsekvenserna av det? Påverkas inte bara benen, utan även urinblåsa, tarm, sexalfunktion. Och hur kan man modifiera eller kompensera för den funktionsnedsättningen så att man ändå får en fungerande funktion?
Per:Och då pratar vi ofta att 1º steget är egentligen att att att bota, om det går att att bota och och och det 2º är att träna en funktion och det 3º steget egentligen, kompensera.rullstol är ett typiskt sätt att kompensera för att man har bortfall av av funktion I benen. Så det är den ena delen. Den 2º delen, det vill säga det här fysiologiska konsekvenser av neurologiskt hav, den 2º delen är... Handlar mer om logistik, det vill säga få rätt insats vid rätt tidpunkt. Åke var ju inne på det.
Per:Vi har ju ett antal terapeutiska fönster och vi har flera olika terapeutiska fönster men men det mest betydelsefulla, det är kanske de 1º 3 6 månaderna. Det har ju kommit mycket... Alltså vi vet ju mer och mer om vikten av att starta rehabilitering väldigt tidigt. Jag vill säga, när jag var på barnrehab så då fanns vi ju på universitetssjukhuset och då gick jag ju ner till... Började vid arbete på eurointensivt.
Per:Och då ofta är det ju... I början är det ju mycket via närstående och sen så... Men också så att att insatserna är ju koordinerade från början. Så timing, logistik, en del av det hela. Och sen en 3º del är ju det här med teamarbetet, det vill säga att bistå alla medarbetare att ha en gemensam riktning på på de insatser som görs.
Per:Och då då pratar vi ofta om teamet som... De som finns runt patienten, men egentligen ligger det I det här också den större delen, hur får vi hur får vi våra insatser att bli integrerade med sjukvårdens övriga insatser? Åke var inne och petade litegrann på det här också, nämligen från från ett patientperspektiv så skiter de ju I vad en klinik heter. Utan de kommer in till sjukhusdörren... Nu räcker det att åka upp handen också här.
Per:Kanske ovänse, får jag höra. Men de kommer in till till till I... På grund av att de har nånting och sen vill de få hjälp av sjukvården, lagom och rätt hjälp fram till att de är... Klarar sig själva I livet igen. Så om man då heter om det heter kliniken A eller kliniken B eller kliniken C...
Per:Ofta ser vi ju det på... När de kommer in I sjukhuset. De har ju inte riktig koll ens på vilken klinik de ligger på. De är liksom, det är sjukhuset som enhet, eller sjukvården som enhet som är det centrala. Ja.
Per:Lämnar bollen... Lämnar vi upp där för Åke, för han viftade.
Jonas:Ja, men vi brukar ju prata om det där att när man kommer in till en hiss, så här, på ett sjukhus, om man inte är där dagligen och arbetar så förstår man ju inte ett hjort av vad det står I den där hissen, va? Nej. Utan man kommer kanske ihåg att man ska till blå B, men inte så mycket mer. Det är... För man...
Jonas:Så är det ju.
Per:Där kan jag bara lägga till att när jag var verksamhetschef under all... En massa år, så en av de saker jag tyckte var viktigt, det var att riva stuprören, det vill säga få samverkan mellan kliniker. Och det är ju en av de saker som är jätteroliga med Region Kalmar, att att det är en sån grundläggande ambition för hela regionen egentligen.
Jonas:Åke, vad hade du för tanke?
Åke:Jag vill flika in här att jag tänker att många som lyssnar undrar över, men vänta, hur kan man hur kan man inte haft den här verksamheten under mer än 40 år? Och det grundar sig nog också I den där stuprörslogiken att man har tänkt att ja men det största sjukhuset är Kalmar region, region Kalmar och Kalmar landsting för att det har ju varit självklart Kalmar, om de inte har haft kapacitet eller möjlighet att starta en rehab, en neurorehabilitering värd namnet. Då har det liksom varit ganska självklart att då kan ju inte Västervik som är lite mindre eller Roskars hamn som är mycket mindre ha detta. Och samtidigt har det då blivit en acceptans både hos sjukvård obegripligt och I allmänhet ännu mera obegripligt för att människor som med rätt hjälp skulle kunna komma tillbaka både till att klara sig själva och sköta ett arbete istället hamnar på kommunens särskilda boende och där helt enkelt tynar bort även om de är bara 40, 50 eller 67. Som nu händer, som är...
Åke:Förlåt Jonathan, det som nu händer som är revolutionen, det är att att de 3 medicinklinikerna I Oskarshamn, Västervik och Kalmar är rörande överens om att så här kan vi inte ha det. Vi måste ha ett centrum och politikerna är också överens på alla chefsnivå och där kan vi göra ett nyskapande och ett nytänk som bygger på att Stefan som rehabansvarig här I vår region har en direktkontakt med Jönköping, det lilla sjukhuset I Oskarshamn och en direkt linje med neurolologerna och rehabiliteringsexperterna, rehabiliteringsspecialisterna I Linköping. Och den linjen kommer att ligga här som en direkt linje. Kommer inte att bli så att det blir några utlöpare till Kalmar och Västervik utan Region Kalmars neurorehabilitering sköts centralt I Oskarshamn med ett dagligt stort starkt stöd från Linköping. Det här tänker jag är viktigt att alla ser och förstår vilken revolution det är och vilken kvalitetshöjning detta kommer att ge.
Jonas:Jag tycker mig höra I andras sammanhang, om vi pratar om cancer till exempel, att rehabilitering har traditionellt varit på tapeten eller inte på tapeten. Det har varit svajigt runt rehabilitering. Är det så generellt med rehabilitering att att det skärs I om det blir lite knaprare tider eller att det hamnar lite vid sidan om? Vad säger du, Christer? Är det...
Jonas:Finns det nån förklaring till varför rehabilitering inte har varit I fokus?
Christer:Nej, jag tror generellt, men där får ju Per och Stefan och även Åke hjälpa med där om det är nånting, men jag känner generellt de här sakerna som kräver... Det är mer komplexa frågor, det kräver mer tid, uthållighet, om man jobbar... Om man behöver jobba med patienterna på ett annat sätt än de här mer akuta, lättförståeliga sakerna för allmänheten och politiker, så är det svårare att tränga fram I de här frågorna. Och de här patienterna, det är ju inte de som står på barriären och skriker heller. De hörs ju inte.
Christer:Det är likadant med våra äldre, sköra, komplexa patienter och de här REA-patienterna. Det är inga som hörs I media. Så det tycker jag är liksom en stor grej att... För oss att göra, liksom lyfta fram de här som kräver den, alltså kräver mest sjukvård men inte hörs och då är det inte alltid att de får det de har rätt att få, ser jag att som. Vad säger du, Åke?
Stefan:Nej, men jag tänker också att att själva det här begreppet rehabilitering betyder så mycket olika saker. Jag kan bara gå till mina kompisar och närstående... Säger man rehabilitering. Det kan bero, det kan vara liksom arbetslivsinriktad rehabilitering, det kan vara social, det kan vara medicinsk, det kan vara rehab-eftermis... Det det betyder så många saker.
Stefan:Det räcker att åka upp handen.
Jonas:Vad tänker du, Albin? Jag
Åke:tänker att det är 2... Du frågade ju efter förklaringen här till att det kan vara så här, alltså det ena är allmänhetens opungskap. Det... Och man tror att när man har krokat med en älg eller fått en stor hjärnblödning så är det så att allt blir som det blir och det slutar med ett kommunalt särskilt boende så köper man det. Men om man skulle veta vilka enorma möjligheter som finns så skulle man aldrig acceptera det.
Åke:På samma sätt blev det på läkarsidan. Vi har ju som alla som har lyssnat på de 3 1º avsnitten, eller till och med bara ett, vet, ett stuprörstänk som vi försökte att arbeta bort ifrån genom att föra in allmänmedicinen. Men stuprörständket för en akut hjärnskada, vare sig den är skapad av en trafikolycka eller en hjärnblödning som kan ha sin grund I för högt blodtryck eller annat, den hanteras från början på den högsta intensivvårdsmässiga kompetensen. Det vill säga man startar på en intensivvårdsavdelning, man genomgår eventuella operationer och 2º åtgärder. Men när det där är klart, då tappar de här patienterna sitt...
Åke:Då tappar de intresset på I stulbrörsmedicinen, då är det liksom nästa nivå. Och där skulle den här, det som nu skapas av Per och Stefan träda in. Men när det inte finns, då blir nästa nivå, ja, det blir ett ett särskilt boende I kommunen därför att allmänmedicinen är aldrig involverad I det här. Det finns liksom inga möjligheter att allmänmedicinen skulle ha en neurorehabiliteringskompetens. Men jag tror att kanske börjar ni som lyssnar nu förstå just det här att om varken sjukvården eller allmänheten vet att en möjlighet finns, då kommer den möjligheten aldrig att utnyttjas.
Jonas:Vad säger du, Per?
Per:Jag tror att det är... Eller, först ska jag säga att att varför jag ägnar mig åt specialiteten och varför jag älskar min specialitet, det är ju just att det finns så otroligt mycket att göra. Vi har lärt så mycket... Lärt oss jättemycket om vad som spelar roll för läkning eller förbättring. Man pratar om begrepp som plasticitet, hjärnans nervsystems förmåga att att förändra sig.
Per:Och en plasticitet kan gå åt fel håll om man inte får insatser. Man... Det finns ett begrepp som heter lear not use, att använder man inte nånting så tappar man funktionen. Och samtidigt så kan man förbättra så att... Och vad som händer med er svår skada, det är ju egentligen att hela livet havererar.
Per:Alla förutsättningar, idén om vem jag är och vart jag ska brakar ihop. Och och det är ju en en otrolig utmaning och också en stor glädje att försöka hjälpa individer att guida dem och att att hitta tillbaka till förutsättningar för ett gott liv. För någonstans I grunden handlar det om ett gott liv. En liten annan bara det här med vad som har gjort förr, för det har gjorts små satsningar I Region Kalmar genom historien om att få till en rehabilitering men ofta har de hamnat... Blivit för små och det har blivit så här, det har inte kommit till en kritisk massa där man kan upprätthålla kompetens eller eller kunna hantera rekrytering.
Per:Så så det är ju väldigt hoppfullt ju just att hela organisationen ser behovet av att få en välfungerande rehabiliteringsorganisation. Ja,
Jonas:för det måste upp till en viss storlek för att man ska kunna hålla en viss typ av kunskap och en bredd när det gäller att kunna möta olika behov. Vad säger du, Åke?
Åke:Jag tänker att vi kanske skulle börja bli lite mera konkreta. Främst jag själv är väl ganska abstrakt här, men men Stefan, vi har ju faktiskt... Vi är ju igång. Vi, ni, du och Per och alla goda medarbetare I en massa yrkesgrupper har redan haft en extremt lyckad patient som exemplifierar precis det här som jag på kanske lite för abstrakt nivå pratar om. Jag tror att det skulle vara väldigt klargörande för alla båda tusentals lyssnare att få höra den berättelsen.
Jonas:Absolut. Du gjorde tecknet för 3 kanske, Per?
Per:Ja, vi vi har fler faktiskt. Vi har minst minst 3 som vi I princip har räddat livet på för att genom att kunna starta rehabilitering I tidigare skede och få en strukturerad handläggning. Vilket ju är... Alltså är ju till stor glädje för naturligtvis för patienten och och närstående men också en stor glädje I organisationen att känna att man kan göra nytta. Och där har ju Oskarshamn redan börjat ta en en central roll I att...
Per:Och inte minst med Stefans hjälp som har lösgjort lite Resurs I Oscarshamn där vi kan testa arbetsmetodiken. Och det har varit det har varit jättefruktbart och samtidigt som vi också ser... Vi ser också ett väldigt tydligt om gap som finns, vad vi måste göra, hantera. Så det har ju har ju varit som testballonger kan vi säga, men men men väldigt positiva testballonger.
Stefan:Ja, men så är det och jag tänker just det här att att rehabiliteringens är 3 grundord för mig är tidigt och sen är det samordnat och sen är det allsidigt. Och rehabilitering är det... Ur vårt perspektiv så är det ett strukturerat arbetssätt och det går inte att organisera om stuprör för att få fram det, utan det handlar ju om att man man måste organisera sig runt den här patienten där den patienten befinner sig med sina närstående som sina viktigaste förbundsförvanter. Och det Per har bidragit till, alltså bokstavligen och genom sin fysiska närvaro, både I sin person men också I sin medicinska kompetens, det är ju att han har säkerställt att vi tar en utav de här patienterna då. Han har säker...
Stefan:Per har säkerställt att vi har gjort uppdaterade rehabiliteringsbedömningar. Det det börjar och slutar där utan dem och den gemensamma förmågan att att bedöma potential och var fönstret är och vilken miljö behöver den här patienten... Vilken miljö behöver vi liksom fixa till runt den här patienten. Och just den här patienten, där vi då har fått mandat för från anhöriga och vi behöver inte lämna ut hela berättelsen. Nu får du hjälpa mig Per och Dume Åke, men en en en massiv hjärnblödning som var...
Stefan:Och jag delade han, där där vi räddade livet på vederbörande slutet av förra året. Och sen var det lite upp och ner kring det, som det brukar vara. Eva, utifrån Eva tillbaka till Eva till slut började restabilisera sig. Familjen var ju I total chock såklart. Det bara hände en kväll I kursen hemma.
Stefan:Barn, ungdomar, fru Ja, ja. Jobb, fruns jobb. Allt bara vänds upp och ner.
Jonas:Allt blir satt på paus? Allt.
Stefan:Och sen är det ju liksom en centrifug. Tills dess att det börjar bli mer stabilt och då kommer frågan, vad ska hända nu? Och det är då Per kommer in I bilden och alla de här runt I teamet som Per har beskrivit nu då, att se till att att att familjen förstår vad den här... Alltså de behöver få kunskap och insikt om sjukdomen och dess konsekvenser. Det är liksom a och o.
Stefan:Och vi behöver hjälpa till, vilket vi har gjort, att de behöver bli medvetna om vilka möjligheter och vilka resurser och begränsningar finns det nu och framåt. Få in hopp. Se till att mobilisera egna bemästringsstrategier, att kunna ta ansvar för livssituationen och sätta upp nya mål. Det är helt centralt I rehabiliteringen. Nya mål där man är för att hela tiden behåll det här hoppet framåt.
Stefan:Och det här kräver ett strukturerat arbetssätt och att vi organiserar oss runt detta. Runt och
Christer:med att Men det säger där, Stefan, för jag får bara flika in lite, det är ju det att hela tiden utgår ni ju ifrån patienters perspektiv här och inte några stuprör I organisationen. Ni utgår... Det är därför det har blivit så lyckat. Det är det som är grundpejlen detta.
Per:Ja, både både både och att vi fått en integrering med rehabkliniken I Linköping. Så efter den här turbulenta delen I början som Stefan berättade, så sen sen efter det så har, ska jag säga, att att har vi lyckats integrera de olika insatserna har det gått som en klocka. Jag skulle säga att just den här den här patienten hade inte fått kunnat få nån bättre rehabilitering I nåt annat system. Jag skulle säga att det är top notch, alltså världsklass på de insatserna som har givits. Vilket ju är jätteroligt för att det är ju...
Per:Det här är ju en en en familjefar som var I I yrkesverksamt liv. Sen kommer den stora nästa utmaningen som är... För vi börjar få struktur på det här med att komma igång tidigt, få struktur på det. Men sen är nästa del, och det kanske vi ska älta lite grann sen, det är ju hur vi integrerar oss mot distrikt och kommun och får det som en en en dynamisk samverkan. Nu kan vi säga, I den här arbetsgruppen vi har jobbat med, så har vi lagt nu en struktur för att komma igång med tidig...
Per:Tidiga... Att rehabilitering ska komma igång tidigt. Inom ett par veckor så det liksom ska vara hela... Ska det finnas mål med rehabilitering, insatser, det ska vara en strukturerad genomgång. Och sen får vi de här platserna när jag ska sam...
Per:Och ha... Fortsätter att samverka med USE, så tror jag att vi... Den delen finns på plats. Naturligtvis med en del träning och annat, men men sen är ju att få nästa steg, hur vi hur vi stöttar primärvårdsläkaren, hur vi samverkar med kommunen, hur... Alla de delarna som ju ingår I patientens vårdkedja.
Per:Vårdkedjan är ju inte bara slutenvården. Slutenvården är förhoppningsvis den mindre delen av av en patientens rehabresa.
Christer:Ja, ända ser jag ju här... Det är ju ett par grejer jag ser som du säger, Per. Den ena grejen är ju då att samverka med den kommunala primärvården och regionens eller regionala primärvården. Och det har vi redan byggt upp kanaler här för att det gäller ju även 2º patienter, övriga patienter, där har vi väldigt bra samverkan och vi känner varandra, Vi har ledningsmöte I mellanlenet och alla de här delarna med. Och sen tänker jag också det där du säger med platserna på sjukhus.
Christer:Många utav våra patienter kanske har medelårtid på 3 4 dagar medans dessa ligger ju flera veckor då på sjukhus innan vi... Så det blir en annan typ av råd, en annan en annan kontakt förstås med de här patienterna, de ligger så länge på sjukhus. Vad tänker du Åke Ja, förlåt.
Per:Och I månader handlar det ju om på... I sjukhusvistelse?
Christer:Ja, Åke ville säga lite här hörde jag. Vill du komma in, Åke?
Åke:Jag vill understryka det som jag inte tycker understryks tillräckligt mycket, nämligen allmänhetens allmänhetens perspektiv. För Per och Stefan är liksom, när den här processen kommer in och när det börjar berätta om den så är den så självklar. Den här patienten, den här människan, individen som nu nämns lite grann som är den 1º som på riktigt har fått ta del av Oskarshamnsmodellen för neurorehabilitering I tätt samarbete med Linköpings universitetssjukhus. Han hade, om han hade fått den här järnbröningen, en månad tidigare idag suttit på ett korttidsboende eller ett särskilt boende I kommunen på väg mot ett borttynande från det som kunde ha varit ett liv. Och nu är han hemma, han fungerar I sin hemmiljö, han har en kontakt med sin gamla arbetsgivare som önskar honom välkommen åter.
Åke:Jag är fullständigt övertygad om att han inom ett år är tillbaka I en yrkesproduktion som gör att han är en fungerande och en lycklig del I samhället. Den den här enorma revolutionen för den här patientgruppen tänker jag att vi inte nog kan understryka. Hela den här processen som startar här med att Region Kalmar äntligen får igång en neurorehabilitering. Det är det här den betyder, att ge tillbaka livet åt människor som nästan har förlorat allt istället för att ta ifrån dem det lilla de hade kvar.
Jonas:Du var inne på, Stefan, att, ja, alltså att komma in tidigt när nånting har hänt. Det är väl till och med så om man har planerade åtgärder, ingrepp, så så behöver man börja med rehabilitering kanske innan och förbereda inför ingrepp och så där, misstänker jag. Men vi är ju inne på nånting här, och det är ju uthålligheten att ta sig över de här organisatoriska trösklarna som ändå finns när man då kommer hem och man kommer in tillbaka till arbetslivet och så där. Hur är det med tålamodet och uthålligheten? Vad betyder det att vi följer...
Jonas:För det tar ju tid, som ni säger. Det tar mycket längre tid än mycket annat ur ett vårdperspektiv I alla fall att komma tillbaka.
Stefan:Och det är då jag tänker, Jonas, att just de här rehabiliteringsmedicinska ingången, bedömning, potential, sätta saker I perspektiv. Hela tiden bryta ner I det hela men behålla det långsiktiga. Jag vill, jag siktar mot att kunna dansa med min dotter på studenten nästa sommar. Ja, och och nu när vi har jobbat med det här så har det funnits så mycket oro och ovana insprängt I de här medarbetarna som är utbildade till... Inom vård och omsorg Men ingen duckar, ingen liksom tycker att det där är konstigt, att vi ska hjälpa en.
Stefan:Men vad är min roll I detta? Och vad är det för saker vi behöver jobba ihop oss runt för att det här ska bli verklighet? Det här är nånting man måste organisera fram. Det här är ju ett lagspel och vi är ju liksom uppdelade. Tyvärr blir det väldigt väldigt ofta, och det här handlar inte bara om Region Kalmar utan om all over the place, ett ett svart och Petter-spel I detta där man istället pratar om vart ska den här...
Stefan:Vart ska vi skicka, vem den... Och vart finns he... Men helheten måste man organisera fram. Alltså om vi flyttar tillbaks till vintermörkret I december när vi precis hade tagit oss ur det här 1º då med den här patienten. Och patienten dök upp här på Oskarshamns sjukhus så var det ju jätteovant.
Stefan:Det vi gjorde då, det var att jag som verksamhetschef fick samla alla och alla hängde på och så satte vi oss vid en dator, vi tog med oss länssjukhuset där patienten hade varit och så kopplade de upp sig och så ringde jag till Per och så kopplade Per upp sig. Och sen så la vi fokus på att trygga framförallt våra undersköterskor och sjuksköterskor så att de närmsta veckan, närmsta dagarna skulle känna sig trygga. Okej, det här
Per:är en
Stefan:ovan patient för oss. Hur gör vi? Vad är viktigt? Och så organiserade vi oss över helgen och sen till... Och sen kom Per in igen och så här har vi aldrig gjort.
Stefan:Vi brukar inte ha Linköping på gäst via video. Nej, men nu testar vi Och så tog vi nästa steg. Och sen Per, får du hjälpa mig med, jag tar is för mycket nu, men sen har ju det här liksom satt sig och vi har ju märkt det också I vårt I vårt perspektiv att vi kan ge... Bidra med massa saker på distans för att för att jobba med detta. För patienten är ju inom citationstecken medicinskt stabil.
Stefan:Men det är väldigt ovant att ha det här tålamodet som du är ute... För det det kräver ju insikter på vägen. Nåt du vill fylla på med där på
Per:det Nej, jag tror att det är... Det förvånande mig också att det gick så bra att faktiskt stötta processen via distans. Det det... Men det kräver också att att medarbetarna är trygga I sitt arbete. För då då kan man som läkare ju bidra ganska mycket.
Per:Sen en annan roll som jag tror läkarens roll är jätteviktig och det är kommunikationen mellan 2º kliniker. Det vill säga att att det finns en dålig kunskap om... Eller en dålig lyhördhet till exempel för för vad en fysioterapeut eller arbetsterapeut säger att den här patienten behöver längre vårdtid. Men där kan man som lite mer erfaren doktor sätta ner foten på ett helt annat sätt. Därför att du kan göra en prognosbedömning.
Per:Du kan säga att det det det här kommer hända om man ju gör på det sättet och det här kommer hända på det det vill säga, här går det åt helvete, här går det bra. Om man är väldigt konkret. Och och och blir det då blir... Då underlättar man jättemycket för övrig personal som som läkare I det.
Jonas:Men det blir mycket nytt för alla inblandande förstår jag det som, och kanske ovant till en början, men det måste ju också finnas en enorm glädje I att få känna att man är med I en sån del som förändrar någons liv som faktiskt skapar möjligheter för en människa... Eller bidrar till att skapa möjligheter för en människa att kunna leva ett liv fortsatt som de har tänkt. Hyfsat utifrån de förutsättningarna man har. Vad säger du, Åke?
Åke:Ja, precis det du säger och insikten om när alla invånare I Region Kalmar antingen har lyssnat på den här poddenavsnitt 4 eller hört nån som har gjort det så kommer det bli omöjligt att gå tillbaka till det gamla om man vet att en ung eller äldre människa som har fått en akut hjärnskada faktiskt har väldigt goda möjligheter att med den här multiprofessionella, för det tror jag att vi har understrukit, men det kan inte nog understrukas att just det här jobbet med att få tillbaka de här människorna till ett riktigt liv, det är ett arbete som kräver en väldig massa olika kompetensersinsatser. Men när alla vet att det här är möjligt, att den stora stora skillnaden, att den är så stor att det handlar om att komma tillbaka till ett fungerande liv som ibland kan bli nästan som det liv man hade innan skadan, istället för att försvinna ut I en sidogren där livet sakta tar slut. När alla vet det här, då blir det omöjligt att inte fortsätta satsa på det här, utveckla det och så småningom göra det så att alla vet att när man får en sån här skada I Region Kalmar så blir vården här I Oskarshamn precis lika bra som på något av de bästa ställena I Sverige.
Per:Ja, och vi har ju lassat ribban ganska högt. Vi har sagt att vi ska vara Sveriges bästa länsrehabilitering. Det vill säga inte universitetssjukhusrehabilitering, men länsrehabilitering. Och det bygger litegrann på ett annat koncept och det är att vi vi... Den bästa länsrehabilitering får man genom att vara integrerad med övriga verksamheter.
Per:Universitetssjukhus stora problem, det är att stuprören är mycket mer solida. Här nere har vi större möjligheter att slippa det, därför att det är kortare vägar. Mycket handlar ju om kommunikation. Sen bara en en... Vi ska förstärka det det Åke sa lite grann, det här med att som invånare känna sig trygg I att man blir omhändertagen och det här individuella, för rehabilitering är...
Per:Handlar... Alltså det går inte att ha det som en process när parodin på kirurg in med en app och sen operera och sen ut, utan här måste du försöka förstå människan och människans drivkrafter. För det det... Och den kunskapen har egentligen bara individen och individens närstående. Så de har en kunskap om sig själva som är en nödvändig del för VA-processen.
Jonas:Jag fick I alla fall nog besöka en kvinna I Karlix hade råkat ut för en stroke och en... Och av fallet fick en hjärnledning. Hon blev väldigt dålig vi fick möta henne I hennes hem, för där hade man gjort hemrehabilitering. Hon hade ju bråttom att komma tillbaka till sitt arbete som som slöjdlärare och hade inte alls tid med det här, för det var ju morötter som skulle gallras och allt möjligt, så man provade att göra all rehabilitering hemma. Kan sånt också spela roll?
Jonas:För henne var ju drivkraften att få gjort det hon hade tänkt. Och det blir ju omständigt såklart för dem som skulle hjälpa henne ut där I morotslandet. Men hon gjorde ju övningarna, men som frenesi tänker jag, för hon fick nåt gjort samtidigt. Kan det spela roll för motivationen?
Per:Ja, det spelar jätteroligt. Det är ju
Jonas:det
Per:här... Rehabilitering ska bygga på att
Christer:man
Per:sätter upp reaplå... Mål och rea-målen sätts tillsammans med patienten, alltså patient och närstående, lite grann beroende på hur hur lätt det är eller svårt det är för patienten att själv sätta mål. Och det innebär att de måste vara individuella. Och är det så att plocka morötter är en drivkraft I livet, då ska man ju använda morotsplockningen. För det är en alldeles utmärkt träningsaktivitet på många sätt och vis.
Per:Alltså, det är lätt att hitta hitta en mängd olika kroppsfunktioner som tränas på ett naturligt sätt I modersplockningen. Och och och för... Eftersom det är en så lång process, ofta flerårig, så behöver patienter vara motiverad. Och då måste då måste de mål som är vara relaterade till den individens drivkrafter, annars så så tappar man ork och motivation. Så det så det är jättecentralt.
Per:Sen det här med hemrehab, kan man säga att en rehabilitering består av så många olika faser och från slutenvården till kanske dagvård till mer hemrehab. Så att man måste också impas... Anpassa vad vad funkar för den här individen. Vad vad optimalt. För det här hela målet handlar ju bara om att ge individen så goda förutsättningar som möjligt att åter hitta ett vettigt liv.
Per:Vi har ju ingen prestige som vad vi ska göra eller att vi måste göra på ett visst sätt. Så så det här med individualisering är helt helt nödvändigt.
Christer:Det är egentligen precis samma som du säger, Per, som det är för de sköra äldre som vi har pratat om innan Åke och jag I tidigare avsnitt, att man utgår från patientens perspektiv och sen är jag tillbaka till det här från organisation till relation. Man har en... Alltså det blir väldigt personcentrerat detta, man utgår hela tiden från vilka... Hur kan vi använda patientens egna då motivation och de resurserna man har för att göra en
Åke:bra
Christer:rehabilitering här och individuellt då. Så att det är ju det, det är ju den sjukvården som jag ser I alla fall I Sverige som vi tappar det här breda stora barssjukvården och både de här patienterna och de äldre sköra komplexa. Ja, dessa kan vi ju lägga bland de komplexa förstås.
Åke:Alla patienter måste ha morötter, alla människor måste ha morötter, vare sig det sen handlar om att plocka morötter eller mera bildligt.
Jonas:Precis.
Stefan:Ja, men precis. Och jag tänker tillbaks till mitt nationella uppdrag att jag tror att alla, oavsett om man har ett universitetssjukhus eller om man är här hos oss, så är det en utmaning att liksom stötta den här typen utav... Ja det är ett exempel Jonas, eller det exemplet som vi har beskrivit, alltså från akut sjukvård till livet 2 år senare. Det... Jag tror inte nåt system har den förmågan tyvärr idag.
Stefan:Det som är på gång nu är ju att för 1º gången så har Socialstyrelsen fått ett uppdrag som har lobbats fram att se till att försöka bli ett långsiktigt och hållbart stöd för alla. Det är som New Yorks tunnelbanesystem om man tänker sig Sveriges liksom alla stuprör. Så ska rehabiliteringen fungera organiserat, samordnat för alla typer av diagnoser och professioner. Ja, det är rätt så... Det ska vi ska mycket tur om det ska funka liksom fullt ut.
Jonas:Det är komplext.
Stefan:Ja, så att nu är det liksom en nationell strategi som ska redovisa... Alltså ett utkast till den ska redovisas för Socialdepartementet faktiskt den 30º maj nu. Och det har pågått nu ett utredningsarbete. Så att de här fallen som vi pratar om, de här människorna, vi behöver hitta liksom förmåga. Det handlar inte om tillgänglighet.
Stefan:Här vet ju inte ens patienten som åker om eller närstående, de vet ju inte vilken kör de ska ställas I.
Jonas:Nej.
Stefan:Utan det här handlar om så mycket annat. Och det här tror jag vi har förutsättningar nu att jobba fram en miljö för inne på Oskarshamns sjukhus. Vår vår är... Vår patient, vår vår kille här I Oskarshamn, där måste jag också säga att kommunen alla delar har varit så extremt involverade nu så att vi vi kommer göra succé även om han han är på väg in här nu på dager, han bor hemma. Vi är på väg att liksom skapa effekt även I det senare läget här.
Stefan:Så att... Men det krävde hårt jobb och
Jonas:mycket jobb. Och jag tycker det låter som att det kräver också väldigt mycket kreativitet från alla inblandades sida och försöka att hitta nya lösningar som är anpassade för den personen. Jag tycker det
Per:Det är att våga våga släppa på såna här formella strukturer. Och det är det är ett visst grad av mod att att våga gå vid sidan om det.
Åke:Christer och jag brukar säga, nu lämnar vi kabeln. Och det hänger ihop med att precis det här som du nu sa, Per, att våga släppa sargen, våga släppa invanda tankesätt och regler som har gett en trygghet I att gör man ingenting så har man inte gjort fel. Nu gäller det framåt att göra annorlunda och göra rätt.
Christer:Och det det kommer från det här med lämna Karbul, vi hade ju chefsta I regionen där alla chefer samlades och då hade vi en föreläsare som pratade om det när amerikanerna lämnade Carbul och så var det ju väldigt många invånare som hade jobbat åt olika länder. Och alla länder så gott som snabbt skulle evakuera sina invånare. Medans Sverige var väldigt långsamma I det, så var det några som tog ett eget initiativ utanför de här protokollen. Så det är det det bygger på. Och det är väl det Åke menar, det gör vi här.
Christer:Vi utgår från patienter och utgår från det bästa, även om det är några protokoll som säger nåt annat.
Stefan:Och då tänker jag tillbaks till våra patienter här, att de här professionerna och de här krafterna som finns hos människorna som jobbar I sjukvården, jag märker nu, och du var inne på det förut Jonas, att det byggs en enorm stolthet av att få hjälpa den här killen till den här familjen. Den här stoltheten ska inte underskattas. Och när vi pratar med medarbetare så känner man liksom nästan bokstavligen I rummet att det... Man suckar av lättnad för man slipper förhålla sig till genetisk stress där man hela tiden ska ordning på olika lagrum, olika... Alltså det är socialtjänstlag där, det är biståndsbedömning där, det är hälso och sjukvårdslag där, det är riktlinjer I paragrafer.
Stefan:Man vill bara jobba med det vi hade tänkt att jobba med när vi utbildade oss. Och sen behöver systemet skapa förutsättningar för det. Det blir så mycket roligare då. Och det märks.
Jonas:Då får man energi och och blir kreativ också. Jag tänker vi ska börja runda av, men jag vill ställa frågan som är kanske den svåraste av alla. Är det någonting som vi inte har sagt som vi borde ha sagt?
Per:Ja, jag har en sak som finns med. Jag kan ju prata rehabilitering I dygn. Ja. Och det det är egentligen en en faktor som är jätteviktig och det är hopp. Hopp är I en rehabilitering så är det helt centralt att, inte orealistiskt hopp, men hopp om förbättring, utveckling, möjligheter.
Per:Vården har tenderat att att istället för att bistå hopp och använda det som en kraft, som man dödat hoppet. Så det det är en jätteviktig del. Men det det gäller också på organisationsnivå, att medarbetarna också har ett hopp om en... Om liksom att vi kan utveckla, förbättra, att man kan just, som Stefan var inne på, minska den etiska stressen av att inte behöva befinna sig I en omöjlig situation. Så hopp skulle jag liksom vilja ha med som så när...
Per:Och jag har faktiskt stort hopp för rehabiliteringen I Region Kalmar. Det är min... En av mina drivkrafter just nu.
Jonas:Fantastiskt. Och jag tänker att vi vi tackar för det här samtalet. Stefan, du har ju förslag på utgångsmusik. Vad var det du sa tidigare?
Stefan:Nej, men alltså en favoritlåt av många anledningar, men fyl Collins... Eller kan vara Jennisis, jag är osäker på om det är Jennisis eller fyl Collins, agent då, odds.
Jonas:Ja. Den får väl symbolisera hoppet tänker jag då för det här. One tack för I dag allihop och lycka till med ert fortsatta arbete.
Per:Tack så mycket, Jonas.
Jonas:Ha det gott.