Subscribe
Share
Share
Embed
”Nära vård inrymmer väldigt mycket av de transformeringarna vi behöver göra, där vi måste vara gränsöverskridande och se hur relationerna och nätverken runt en patient ser ut.” Ett samtal om hur vi organiserar oss, varför det ser ut som det gör och hur vi kan se framåt för att möta de utmaningar vi står inför. Om att gå från det enkla till det komplexa med Hans Winberg, generalsekreterare Leading Health Care.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och Regioner.
Hans:Vi får inte träna för mycket artificiellt med utredningar och grejer som är långt bort I stan. Vi måste träna på golvet, vi måste träna mer och förbereda att lära oss. Jag kan till exempel fråga vilka andra I vår tid. På fem minuter har du byggt ihop Nätverket runt patienten. Det är hyfsat bra I alla fall.
Hans:Då kan det vara att ta kontakt med de andra terapeuterna som finns inom EU och sociala verktyg. Det tycker jag för mig att Nära vård liksom bär inom sig.
Lisbeth:Välkommen kära lyssnare till Nära Vårdpodden. Idag har jag förmånen att få samtala med Hans Winberg, som är generalsekreterare generalsekreterare på Tankesmedjan Liding Health Care, som under de här senaste åren bland annat har stöttat oss på SKR I analyser och omställningen till nära vård. Hans, du är en stark röst I frågor som rör utvecklingen av svenska hälso och sjukvårdssystemet. Så det känns verkligen på tiden att du är här I podden. Välkommen hit!
Hans:Tack så mycket! Kul att vara här!
Lisbeth:Det ska bli så spännande att få samtala med dig om de här stora, viktiga och komplexa frågorna. Men vi börjar med att du bekantar oss med dig om jag säger så, vi som lyssnar på podden. Vem är du?
Hans:Jag är en sexbarnsvar, en skåning I förskingringen. Som snart har varit förtio år I Stockholm så det är ganska länge sedan som jag flyttade till Henson så att säga. Och tillbringat mitt liv I Stockholm I och på kvarteren runt Handelshögskolan. Jag började där, som sagt, det var förtio år sedan snart I augusti så dök jag in genom dörren och sen vart jag kvar efteråt för att de lyckades locka mig till att bli forskare I förvaltningsekonomi på den förvaltningsekonomiska sektionen. Samhällsintresset har jag haft sedan jag var väldigt liten.
Hans:När jag tittade på mina barn så är jag extremt nördig redan I mellanstadiet som introducerade mig för samhällets organisation och struktur och vad som hände. Och sen när jag hade gått på Handelshögskolan och behövde rekrytera som forskare så tog forskningsperspektivet över. Innan hade jag inte någon anledning över politik och med sånt. Då insåg jag att forskning är ett annat sätt att spegla sambandet och lärde mig förstå och tolka samhället på andra sätt. Bara med att se det som sker I det som synes sker.
Hans:Jag kan förstå de här lite bredare penseldragen bakom. Jag forskade, klistraade, jobbade med vidareutbildning, jobbade bland annat med chefsutvecklingsprogrammets och sjukvård. Jag var ansvarig på Exective Education för offentlig sektor och jag tyckte det var en ganska dålig indelning eftersom det är så mycket Hade vi bara pratat om offentlig sektor hade vi inte kunnat använda läkemedel och medicinsk teknik och det hade inte varit så lätt att driva ett modernt. Tak. Sen såg jag också att man pratade om varandra och inte med varandra.
Hans:Så att det ledde fram till Under tio år höll jag på att se hur man skulle göra det här och vara med I en del andra projekt som andra aktörer hade för att försöka samla. Slutade med Lidingö Healthcare. Lidingö Healthcare består egentligen av Det är en del som är nätverket med våra partners. Det är knappt trettio I organisationer som kommer från hela sektorn myndigheter, industri patientorganisationer, professionsorganisationer tvång. Hela systemet som krävs för att Och här står det.
Hans:Har vi funnits I femton år?
Lisbeth:Är det femton år? Jag minns, tycker jag, när ni var på gång att starta upp där och jag tror jag träffade dig I det sammanhanget I Almedalen. Visst höll ni på där precis innan uppstart?
Hans:Ja, innan uppstart så var vi I Almedalen för ett par år och var jättejobbiga.
Lisbeth:Det minns jag inte ska jag säga. Men jag vet att det kändes intressant även om jag kanske inte riktigt då begrep vad ni skulle göra och vad ni ville göra för nytta. Men vi kommer tillbaka till Lidingöhetcare. Berätta lite grann när du inte nu nördar ner dig I samhällfrågorna vad gör du för att koppla bort det eller för att Johanna?
Hans:Som jag sa så har jag ju sex barn och numera har jag två barnbarn också så jag gör väldigt mycket för att inte göra någonting. Det är ju att jag hänger med familjen.
Lisbeth:Är de nära eller? Barnen och barnboende?
Hans:De flesta barnen är kvar I Stockholm men även bor I Malmö. Och det är ju väldigt trevligt för då får vi åka hem igen. Nu får jag åka hem igen lite oftare. Då har vi en ursäkt att åka tillbaka till Skåne.
Lisbeth:Ja för du har ju verkligen spårat bort ditt skånska tilltal tycker jag. Jag har inte vetat att du har dem.
Hans:Hade du varit skojig nu och pratat så hade jag fått med liftång. Men jag pratade upplänsken när jag var I skolan. Nu är det ganska vanligt. Det håller ju på att bli en mer nationaliserad dialekt. Men det är väl egentligen det jag gör.
Hans:Jag promenerar med hunden. Gillar ut fyra år I verktygen.
Lisbeth:Vi brukar skoja I Nära Vårdpodden att det är mycket hund I Nära Vårdpodden. Det är många som har hund och det betyder ju någonting för hälsan. Men vi ska inte ta hundspåret nu utan vi ska ta
Hans:Men ni är hundl är tillbaka såhär tidigt.
Lisbeth:Nej men inte min heller. Håller Vad gör husse så här klockan åtta på en fredag morgon?
Hans:Allting är väldigt
Lisbeth:störande då. Men berätta lite mer om varför, om du går in I varför kände du att det var så angeläget att starta Lidingö health care och du kan gärna säga lite mer om jobbet och lite vad ni arbetar med för någonting.
Hans:Jag jobbade med väldigt många olika delar av Execctive Education och på Handelshögskolan sig till hela sektorn. Men det blev mycket och det berodde på mitt intresse. Jag jobbade mycket med socialtjänst. Jag jobbade med vården då, alltså I de olika grupperna. Sen jobbade vi förstås väldigt mycket med apotek, samregleringen och hälsoekonomiska program för vad var meningen när man startade läkemedelsförmånsnämnden och sedermera som blev TLV.
Hans:Vad var bakom att starta SBU som ju är ett kvalitetsutvärd värderingsinstitut? Då träffade man en, två grupper I taget men det är så otroligt många aktörer. Det är som du sa ett komplext system. När vi tittar på det så en enskild region eller till och med nationen Sverige har inte så mycket att Alltså vi kan vara med och driva, vi kan ta till oss, vi kan vara innovativa. Men vi kan inte styra utvecklingen globalt inom medicin och hälsa.
Hans:Vi är en så liten del av den världen så att per automatik så sker den mesta utvecklingen och forskningen inte I Sverige utan det sker också på andra sätt. Så det sättet vi kan göra för att vara med är att koppla upp oss och samarbeta.
Lisbeth:Just det.
Hans:Det är bara genom samarbete vi kan få handling, gemensam handling och vi kan vara tidigare på bollen. Där är ju Sverige Vi är ju kända för att vara ett ganska framåtlutatat land och vi är också starka på forskning och utveckling och vi är starka på att göra saker. Men som jag sa innan det här med att man pratade om varandra, det vill säga att det är alltid så lätt att prata om. Det enklaste är att ta till politikerna. Politiken säger man då.
Hans:Då menar man något som är lite korkat och de är inte så insatta och de kan inget sånt där. Och det behöver man bara vända med att säga att till exempel så måste vi prioritera mellan skola, vård och omsorg och numera även över försvaringen. Och det är politikens roll att prioritera mellan det. Det är där politiken spelar den största rollen att försöka se vilken samhällssektor behöver vi utveckla nu för att Sverige som nation ska må så bra som möjligt. Då blir det som ett steg I hjärtat då men vård är ju inte allt vi håller på med.
Hans:Vi har ju annan infrastruktur, vägar och allting sånt där. Hade vi inte haft kollektivtrafik hade vi ju I de stora städerna kanske inte kommit fram till våra inom vården. För om alla skulle köra bilar har det inte gått. Och sen så är ju politiken också viktig för att jämna ut när det hackar över landet att vi har mycket glesbygd I Sverige till exempel. Det är ju politikens roll är att föra pengar till så att man ska kunna mer service än vad som är bärkraftigt här men det beror ju på att vi har en om att vi ska det jämlikt och man ska Nu funkar det ju inte hela vägen ut men om vi inte har haft någonting så hade det sett mycket mycket värre ut.
Hans:Då hade det inte alls fungerat. Det är ju politikens roll. Det här att det är så lätt att hitta det andra I rummet som man pekar på vad de gör. Var det
Lisbeth:det som var drivkraften som du tyckte saknades? Någon som tog ett sådant mer systemperspektiv I de här viktiga frågorna?
Hans:Det är mycket arbete som bygger på det här. Så fort man börjar prata om vi och de då börjar det uppstå massa fördomar och konstiga bilder vem de är och vad de gör. Det är väldigt lätt att göra dem till ganska korkade typer som ofta blir illa. Ett enkelt sätt att lösa det på tyckte vi var att om man sätter alla I samma rum och börjar prata. Vi gjorde det I en utbildning som hette Värdeskapande I vården.
Hans:Det var en värdebaserad vård för att bygga ett värdevård.
Lisbeth:Och ni var Handelshögskolan då?
Hans:Vi var Handelshögskolan och så god var det. Vi som jobbade med det var ett gäng intresserade av det här. Det var det som ledde fram till att jag skickade ut en förfrågan till mina kollegor att ni kan väldigt mycket om hälso och sjukvård fast ni inte är hälso och sjukvårdsforskare. Ni inte är hälso och sjukvårdsforskare. Jag vill skriva en redigerad bok om det som är viktigt ur ditt perspektiv.
Hans:Vad är det som är? Så samlar vi dem och då var det tjugo personer som anmälde sig och fjorton personer tror jag det var, tretton som var med och skrev en bok. Jag och Klas Fredrik Albertsson som är professor på Uppsala universitet och är centrumchef för något som heter cirkus. Det är inte riktig cirkus utan det är tvärvetenskaplig forskning. Det går liksom som en röd tråd mellan Det har vi alltid varit intresserade av att hitta de här kopplingarna, gränsöverskridande, alltså jobba och se vad man måste få ihop som kanske inte passar under första anblick och som måste gå ihop.
Hans:Så då gav vi ut en bok ett år innan det blev stiftelse som hette Detta borde vårda vatten handla om. Men det
Lisbeth:är spännande att se hur mycket du tycker har hänt sen ni skrev boken.
Hans:När vi fyllde tio år så hölls det efter tal. Bland annat vände vi oss mot polarisering, det här när man demoniserade den andra sidan och tyckte att, och det var därför vi sa, sjukvården I världen är bättre debatt. För att det är ett så viktigt område där det berör så många människor och du har I grund och botten väldigt mycket med att göra om man är ett civiliserat samhälle. Så det är en väldigt viktig samhällsfråga det här. Den är liksom mycket större än vården I sig för den har så många andra konsekvenser.
Lisbeth:Exakt.
Hans:I det avseendet så kan man ju inte säga att vi har påverkat någonting eller lyckats med någonting därför vi har väl aldrig levt I ett mer polariserat samhälle sedan början på förra århundradet som vi gör nu. Så på det sättet har det ju blivit Däremot så tycker jag nog att I vården så har det blivit mindre Det är mer Jag tycker att en slutpunkt på alla de här är att det faktiskt sitter en som är parlamentarisk och det är första gången på trettio år vi har startat en sådan. Det tog tre decennier innan vi kunde samla oss till en parlamentarisk igen.
Lisbeth:Och jag tycker från mitt perspektiv att jag ser mycket mer av medvetenhet om att det är I mellanrummen mellan de här den andra som gör si och så som vi kommer att hitta våra lösningar. Det tycker jag har hänt mycket. Utifrån mitt perspektiv att se det. Jag tänker ändå att det är viktigt det här du säger om att vårdens roll inte bara är att bota sjukdomen eller möta ohälsan utan som en viktig del I vårt samhällsbygge. För bara det behöver ju sägas också.
Lisbeth:På tal om politikens roll och helheten I samhället.
Hans:Ju jämnare man kan sprida den här tillgången till vård och att man vet att man har ett trygghetsnät att falla tillbaka på där man faktiskt kan klara sig utan att gå I konkurs, utan att allting förstörs I hela livet. Det fungerar ju faktiskt väldigt bra. Det får vi inte heller glömma att det finns Vi sitter ju med väldigt lyxiga problem så att säga där vi ser att någonting som är väldigt bra och som har varit världsledande på många områden, inte alla men på många att det faktiskt behöver ändras därför att verkligheten har ändrats så mycket så att vi måste hitta nya vägar för att kunna leverera det på topp och vi måste också hitta nya vägar för att få det hållbart så att det finns där hela tiden. Men det är ju för att vi är så pass bra.
Lisbeth:Jag skulle säga det. Men också att det inte bara är på att sitta still I båten att
Hans:vi är bra utan
Lisbeth:också hela tiden anpassa och förändra systemet så att vi fortsatt också är bra. Inte bara på den på något sätt spetsleveransen utan på den allmänna tillgången och den här tryggheten som hälso och sjukvårdens roll I samhällsbygget är.
Hans:Då kommer vi egentligen in på en av fundamentala sakerna och om vi har gjort någonting bra så har vi faktiskt påverkat väldigt mycket hur vården fungerar I och med att man börjar se vem det är som kommer till vården och vilken typ av hjälp behöver dem. Vår fyrfältare som jag har kallat det eller fyrfältaren bara för vi ska finnas kvar. Den är ju liksom I botten av det här därför att om man tittar på den så har den ju två. Ena är att man har någonting som går över eller att man har någonting som aldrig går över. Det vill säga om man är kroniskt och för alltid har sina tillstånd eller om det är någonting man kan laga.
Hans:Benbrott är väl det enklaste. Man kan laga det. Man kan alltid se att det har varit för det syns på röntgen att du har brutit ditt ben men du kan gå efter sex veckor, det är inga problem. Och vi kan dra rätt och till och med spika och vi kan hålla på. Men när du har det så har du en isolerad företeelse som du kan göra hos ortopeden och sen så kan du åka och givet att du är fotbollsspelare eller något sånt här så är ju allt, Du kommer ju tillbaka lika snabbt som du tog att göra eller få själva skadan.
Hans:Men sen har ju medicinen utvecklat sig. Den första är ju att specialiseringen har fortgå. Och specialisering är bra, men specialiseringens baksida heter fragmentisering så att ju mer superspecialiserade vi blir desto mer fragmenterade har vården blivit. Vi har fortfarande haft kvar den här enkla, det kan göras på ett ställe där vi just styrt och trott att det ska vara men det visar sig att den kommunikationen mellan olika funkar inte. Då flyttar du till det här som är mer komplicerat, så enkelt I nedre vänstra hörnet, enkelt och går över och sen har du komplicerat som också kan gå över.
Hans:Det kan vara en ganska lång och komplicerad behandlingsprocess men det krävs väldigt mycket olika delar som man måste foga samman för att det ska fungera. Och där ser vi ju mellanrum även I de komplicerade processerna som är lösningssbara men vi ser väldigt stora mellanrum där man ofta som patient eller anhörig själv får fylla I. Men sedan har också medicinen utvecklats vilket innebär att det finns väldigt många sjukdomar eller Vi har ganska många sjukdomar som vi har lärt oss hantera. Vi kan inte reparera dem helt men vi har lärt oss hantera dem och man kan leva ett helt fullgott liv även om man har dem. Diabetes kanske var den första som redan på 20-talet när industrin kom.
Hans:Innan var det en dödsdom och efter det så är det inte en dödsdom. Sen har det ju utvecklats väldigt mycket och nu börjar vi leta efter orsakerna till varför man får diabetes och börjar faktiskt utveckla läkemedel som kan gå in och mildra förloppet redan innan det har hänt. Men det innebär ju att fler lever längre. Det kan vi se tydligt att efter 80-talet så har vården faktiskt påverkat livslängden. Innan dess påverkade det inte med livslängden.
Hans:Men nu påverkar det väl livslängden för att vi har kommit så långt. Vi har fått ett antal kronor som har ett tillskott, men som är ett kronor som vi inte kan reparera. Av det följer ju också att om vi blir äldre och kan hantera flera tillstånd så har vi de här komplexa. Det är som vi ofta slarvigt säger, de mest sjuka äldre eller något sånt där. Men det gäller också sällsynta diagnoser där vi också kan hålla det.
Hans:Och sällsynta diagnoser I sig är ju ofta syndromsjukdomar vilket innebär att vi behöver hjälp från flera ställen. Och den här komplicerade, Där är vi på bollen, men vi har inte hittat riktigt hur vi ska få allt det här för det är så många som måste koordineras. Så det är ett nytt modos operandi. Det är alltså ett nytt sätt att tänka på att man hela tiden tänker okej, jag gör det här, men vem gör det andra och var är de och känner jag dem? Vet vi var de finns?
Hans:Och det är ett tänkande som vi inte har och som man inte är tränad för. Så vi måste träna det ganska mycket. Exakt.
Lisbeth:Det är det träningsläget vi är på.
Hans:Ja, precis. Och det krävs mycket träning och det krävs ju mycket träning I vardagen. Någonstans. Det är faktiskt de som hoppar höjd upp som tränar höjd upp. Det är ju för att de ska hoppa och de som har kroniska, komplexa patienter I sitt
Lisbeth:det är
Hans:de som måste tränas. Så vi får inte träna för mycket artificiellt med utredningar och grejer som är långt bort I stan. Utan vi måste träna på golvet. Vi måste träna mer.
Lisbeth:Men visst finns det väl, det håller jag absolut med om och jag tycker att jag ser den här träningen pågå. Jag ser de mobila insatserna kommuner och regioner jobbar tillsammans för att de här personerna också ska kunna en del av livet kvar och inte behöva besöka oss hela tiden. Men jag ser också att vi behöver träna inte I utredningsrummet men I lednings och styrningsrummen. Därför att oftast så kan det ju koka ner I ekonomi, koka ner I medarbetarkraft, koka ner I Men innan vi går in på de här spännande frågorna så dels vill jag säga roligt att du tog upp den här bilden därför att det var precis någonting som jag tänkte på när vi skulle prata. Jag tänkte att det finns några sådana här bilder som har blivit grundläggande för omställningen till nära vård.
Lisbeth:Jag tycker att Sara Riggares bild, ni vet med prickarna, den är en sådan där man också känner kan känna in både att det är icke-händelserna vi vill skapa men också kraften I att den levda kunskapen, den man får av just leva med de här tillstånden eller sjukdomarna behöver tas om hand. Den andra är er bild, den här fyrfältaren, som jag ser för mig är en förklaringsmodell för hur vi behöver ställa om vårt tänkerära vård. Men som vi också nu ser påverkar styrningen där ni också har varit behjälplig till till exempel Region Kalmar län
Hans:som har
Lisbeth:gjort om sitt vårdval. Men om du bara säger: vad är din relation till nära vård? Om jag får börja där så att vi får in det innan samtalet. Alltså
Hans:nära vård är ett samlingsbegrepp. Jag tycker inte att man ska snöa in för mycket på nära vård och att det är något väldigt speciellt men det som ryms under nära vård, där pratas det ofta om att det är ett förhållningssätt så att det kanske inte är ett perspektiv nästan som en filosofi. Och den nära vårdbegreppet inrymmer ju väldigt mycket om de här transformeringarna där man var gränsöverskridande, man måste titta på relationerna och hur nätverken runt en patient ser ut. Hade jag inte forskat så hade jag varit nätverksteoretiker när jag gick ut från handen så det passade mig för det där där med att bygga ihop och se hur skapar man egentligen värde. Så fort man skapar värde på ett ställe och det blir jättestort så kan man lätt se att samhällsbygget haltar därför att du behöver skapa värde för alla och du behöver till slutändan skapa värde för medborgarna så att de känner att det här är meningsfullt.
Hans:Där är ju det här nätverksbygget att fylla ut de här mellanrummen. Mellanrummen också ska vi säga, det är Mats som har kommit på och myntat begreppet men vi tvingar honom att skriva boken.
Lisbeth:De organisatoriska mellanrummen?
Hans:Ja precis. Därför gjorde vi genom vårt samarbete en lucka som gjorde att man kunde sprida det ännu mer. Men det är ett av våra centrala begrepp som vi har jobbat med att försöka få. Och de mellanrummen kan ju bara fyllas med relationer. Det går inte att organisera och administrera bort alla mellanrum för hur mycket du än tänker så blir det som uppfinnaren I norr.
Hans:Du får den där hundra tionde frågan och den fäller alltihopa för jag har tänkt inte på det. Och det går liksom inte att perfekt bestämma hela världen. Framför allt inte en komplex värld som ändrar sig I att vi gör utan där måste du ett mycket mer kontinuerligt måste pågå kontinuerligt analysarbete följa, intressera sig, fråga sig själv. Blev det här bäst eller kan jag på något annat sätt Ska jag ändra mig imorgon? Men också arbetar jag med rätt personer eller ska jag ringa någon annan?
Hans:Jag kan till exempel fråga patienten vilka andra det går till. På fem minuter så har du byggt ihop nätverket runt patientens. Det är hyfsat bra I alla fall. Då kan det vara att ta kontakt med de andra terapeuterna som finns inom det området och sådana saker. Och det tycker jag för mig att Nära vård liksom bär inom sig.
Lisbeth:Nej, jag håller med. Jag tänker också på att det här utmanar ju oss som människor. För det är klart att vi vill ju sortera och ordna upp och så vill vi förstå det på det sättet och ibland kan man ju möta sig, men det är så det är så flummigt, det är så svårt att förstå och jag tänker att det ligger någonting I det här att det inte riktigt går att ordna upp på det sättet. Hur tänker du kring det?
Hans:Det är lite som barnens snuttare och den favoritleksaken som man ger för att skapa trygghet och som man har och är bra att när man ska sova. Men inte bra om det blir en sådan obsession att man fixar som man går ut och att barnet aldrig kan vara lyckligt om du inte har snuttefiltefilten. Den. Och lite grann det här att vi har fått det här. Det finns ett löfte om att vi ska ingenjörsmässigt på något sätt ordna upp det här.
Hans:Och att det blir bättre. Men det är länge sedan ingenjörerna jobbade så I industrierna till exempel. De vet att de är beroende av de andra delarna. Och där kan jag väl se eftersom man då kommer från och har jobbat med andra branscher också Och andra sektorer I samhället för det tvingas man ju göra när man är ekonom och jobbar på Handelshögskolan att man möter väldigt olika typer av verksamheter. Och när vi jämför det så kan vi se att där har vården I sin iver vara kontrollerad och alltid göra
Lisbeth:rätt.
Hans:Just det. Halkat över på det här andra som är baksidan, nämligen rädslan för att göra fel. Och att om man inte vet om det är rätt eller fel så undviker man hellre att göra någonting. Och det finns goda grunder till det att det är så. Det där allmänna de blir och där, det är inte vilken verksamhet som helst.
Hans:Den har liksom på det sättet en särställning. Men den har ingen särställning I hur vi organiserar människor, att människorna skulle vara helt olika andra människor. Även vården befolkas av personal av kött och blod och tankar och åsikter och känslor. Konstigt, flummigt, du vet. Men det styr ju faktiskt våra liv så att helt skippa den delen blir lite mer realistiskt.
Lisbeth:Ibland tänker jag att vi försökt också skippa det mycket. Vi har gjort mycket mer av så starka strukturer. Jag Det jag möter nu när man pratar och verkligen får tid att prata om nära vård med människor som jobbar I vården, vårdens professioner, så är det många som känner äntligen, det är ju egentligen det här jag utbildar mig för, det är det här jag vill, det är inte det här andra. Och självklart måste vi ju se till att vara väldigt nogsam, att inte skada någon eller så. Men varför har det flyttat in I förvaltningen om jag får vara så?
Lisbeth:Måste man också förvalta och leda med samma rädsla för att göra fel eller vad behöver göras? För det präglar ju inte bara mötet, det präglar ju faktiskt hela systemet.
Hans:Jag tänker men när vi startade I Lidingö Health kanske så har jag utgått från en ganska, eller den är inte så enkel, men forskare som Thomson som etttusen niohundrasextiosju skrev en bok som handlade om den moderna organisationen och hur man bygger större och större lager för att skydda kärnan I organisationen. Att det är en massa saker man måste göra och det är ju det som är mitt forskningsfält också där jag har tittat på hur fattar vi beslut och vad är det som händer I det här? Och det här med modervågor som går över organisationsvärlden. Helt plötsligt ska alla en HR-avdelning, sen ska alla det här och vi kan se en massa sådana här fenomen som har kommit och till slut så ligger de ju lagrade, överlagrade I varandra. Och sen har förvaltningen av det här eller ledningen inte haft sitt eget existensberättigande inget reson that tre.
Hans:Utan ledning och administration är per definition någonting som är dumt, onödigt och det handlar inte om patienterna. Och det är liksom en väldigt twist bild. Den är väldigt osams. Därför att om du jobbar är flera tusen människor I en organisation och jobbar och går till jobbet så är sannolikheten att du är kompis med alla de väldigt låg. För människor är det inte Det går över vår organisationer och större vårfattningsförmåga egentligen.
Hans:Och det som hände ändå var ju att vi successivt har tagit ledningen ur de här verksamheterna och satt den ovanför och fått ett litet glapp så att ledning och verksamheterna har ett litet mellanrum mellan sig. Ett mellanrum inne I att våra hierarkier har blivit så. Och sedan har vänt mycket hamnat om medicinska frågor även I policyfältet vilket innebär att man har successivt då, och det här har egentligen varit I all välmening att man vill få sitt medicinska fält och bli bra. Och då har det blivit så att vi måste ett nationellt program eller riktlinjer för det här och då tar man ut den och så gör man det nationellt. Sen tänker du inte på att det är ju andra verksamheter som också jobbar precis som du gjorde Och då glömmer man den processen man har haft innan.
Hans:Så att vi har flyttat ut så att allting är en struktur. Då hamnar man lätt I det här att man tror att om man har ett direktiv, en föreskrift, ett dokument, en riktlinje att det faktiskt blir verklighet.
Lisbeth:Precis.
Hans:Men det gör det inte. Så vi har väldigt mycket att vi liksom Min gamla handledare på Handelshögskolan I skolan Louise Bruce som studerade beslutstill I lite mer moderna former Man kan säga på ett sätt, sedan kan man besluta på ett annat, men man kan också göra på ett tredje samtidigt. Det vi pratar om är oftast hårdast reglerat så vi kan inte säga allting. Men däremot kan vi göra det.
Lisbeth:Blir inte det här extra svårt då? Om vi tänker er fyrfältare igen, så ju mer det handlar om det som inte har ett avslut, ju mer personen på något liv spelar in desto mindre kan det väl passa in.
Hans:Ja, det passar ut in alls. Och vårt styrsystem är gjort för de här enkla vi har, våra kliniker och vi har liksom så där och kliniken historiskt sett utvecklade ju att det var, en som blev överläkare som kunde väldigt mycket som fick en stab, fick sina syrror och så hade jag lärjungar. Och det är kliniken.
Lisbeth:Om du skulle försöka sätta ord på då, hur skulle vi behöva formera om det här? Jag tycker ibland är det ganska skönt att höra dig säga att vi kan inte bara fortsätta säga att de som finns I ledning eller I administration bara är belastningar. Men om vi ska tänka hur det skulle se ut då? Vad behöver vi göra för förändringar? Vad är rådet till chefer och politik?
Hans:Det är ju delvis det vi gjorde när vi gjorde den här praktiska guiden till nära vård att vi hade skrivit två rapporter om utvärdering I allmänhet och titta på det här med att man använder gamla indikatorer för nya arbetssätt, att den här jakten på indikatorer inte är så väldigt nyttig. Och egentligen det som också Brent James på Intermanuntain I USA sa, att det handlar inte om att kvalitetssäkra vilka data vi samlar på eller hur vi samlar in dem. Det handlar om kvalitetssäkra hur vi analyserar dem så att vi är säkra på vad vi gör Då börjar man komma in väldigt mycket mer på vår samhällsvetenskapliga metodik. Att man är väldigt noga på, att man gör intervjuer men man försöker upptäcka mönster I intervjuerna där man kanske inte får sanna bilder och där det finns någonting och här har det blivit en grupptänkande som gör att det är lite twist. Så det vi gjorde var att se och det vi ser då är ju att man har flyttat ledningssystem ut ur verksamheten och alldeles för långt bort från verksamheten vilket innebär att det är väldigt svårt att återföra de resonemangen sen därför att de stämmer inte med den praktiska vardagen man upplever.
Hans:Och sen har vi gjort det för väldigt många så att alla har, med alla de bästa intentionerna, så ska vi hålla koll på jättemycket. Effekten blir ju att man blir ganska klämd där när man står. En vanlig första linjens chef eller till och med andra linjens chef som verksamhetschef eller enhetschef får ju så mycket saker på så att man sitter och funderar på Jag föreläste för ett gäng sådana här på för Lidingöhalka är fortfarande med I kupps och föreläser. Så träffa man verksamhetschefer och sånt där, det är väldigt befriande att träffa folk som jobbar på golvet ibland också när man är van att umgås med socialutskott och fullmäktige och såna här saker. Men de är liksom så här Jag vet inte vad jag ska göra för att om jag skulle göra det här så skulle vi få lägga undan allting annat, till exempel patienterna.
Hans:Jag vet inte riktigt vad jag ska göra och där blir ju Bennanchefer ett sorts skydd. Det blir som ett paraply för det administrativa nedfallet. Men det är ingen bra administration. Alltså vi som forskar om sånt ser ju att den här administrationen är inte väl skapande Vi förstörssystem istället för styrsystem och det har vi också pratat om ganska mycket.
Lisbeth:Och vilket svårt ledarskap. Att vara paraplyet för att skydda istället för att få visa riktning och driva riktning.
Hans:Ja det är där vi säger att man måste kunna få till det. Man måste använda alla data man har. Då ska man hjälp med att få ut det. Det är inget som du kan lägga på doktorn, syrran eller fysioterapeuten eller alla de andra grupperna som krävs för att vi ska få bra vård. Utan då måste man kunna fråga någon, hur såg det ut här för oss egentligen?
Hans:Då måste vi tillbaka till att förstå att verksamheten måste också ledas och stöttas och få reda på hur det går att göra så där. Och då måste man mycket snabbare kortare loopar där. Jag är ju den av oss som arbetar eller som älskar den drastiska formuleringar. Så om man skulle ta sig det, vi behöver nog precis så mycket administration som vi har idag men nittio procent sitter på fel ställe. Den borde ut I verksamheten och stötta dem så att man jobbar tillsammans och förstår vad man gör och har en Controling-funktionen den funkar inte som en vanlig controllering-funktion.
Hans:Det ser vi, den är inte alls en controller I andra verksamheter. Det är liksom en verksamhetskunnig person som hjälper till att forma och stötta och få fram det bästa sättet att ta reda på om det man gjorde blev bra. Controller I vården är för det första väldigt få som har deras uppgift att se till att allting blir ifyllt och sen är det också deras uppgift att se till att budgeten ska hållas så att ekonomiavdelningarna har koll på budgeten. Men vi har ju inte koll på budgetarna alls.
Lisbeth:Jag tänker också att de behöver finnas närmare verksamhet. Behöver de inte också finnas I de här gränsdelarna? Jag ser ju att mycket de som går lite före nu I omställningen de förmår ju också att använda sin systemledning. Alltså det som är kommuner och regioner ihop, att börja gemensamma data. Att börja se vad är det som är intressant för oss egentligen om vi tittar på invånaren?
Lisbeth:Ja, och vad är det vi åstadkommer tillsammans? Så jag tänker som man Jag skulle ju tänka att vi skulle behöva accelerera den här omställningen genom att jobba mycket mer I det gemensamma administrativa. Administrativa.
Hans:Och det är mycket lättare om du har koll på din egen verksamhet vad den gör. Och har folk som kan se på det, som kan träffa de här andra och liksom: Vänta nu här, du och jag tittar på samma sak. Vilket perspektiv har du och vad är det du får fram när du ser? Om vi lägger ihop det kan vi förstå ännu bättre. Den tiden och de raderna finns ju inte I dagens förvaltningsstruktur.
Hans:De som jobbar emellan utan det blir Jag har en kollega som skrev en avhandling om kommuner och besparingar och såg att I alla de här vågorna med besparingar för det vet ju, du och jag som har varit med ett tag bättre att det här går I våg hela tiden så att det kommer tillbaka. Allting upprepar sig I någon sorts mönster. Men ibland kan man försöka lära sig de mönstren. Men då ser man att I såna här tior av besparingar slår samarbetena sönder därför att det första man tar bort är någonting du gör med någon annan.
Lisbeth:Där
Hans:kan vi se att väldigt många av de projekt som ingår och som på något sätt försöker skapa lärarvård, de har ju gått fram och tillbaka, fram och tillbaka och det har ibland varit ett steg fram och två tillbaka.
Lisbeth:Bland annat har
Hans:det varit tre fram och sedan har man fått lägga ner. Så vi har ju prövat och gjort en massa goda saker I ett projekt men vi har aldrig jobbat med systemet som måste ändras för att du ska stötta det här sättet att jobba. För mäter du på ett gammalt sätt och styr på ett gammalt sätt då får ju alla de här eldsjälarna och intraprenörerna jobba I motvind hela tiden. Och man går sönder till slut, så man orkar inte. Till slut så backar man hem och så säger man nej men då reterar man till barnen eller barnbarnen eller framförallt barnbarnen och tänker att de är ju roliga.
Lisbeth:Men jag tycker ändå att jag idag ser de som jobbar med att sätta sin gemensamma primärvård på något sätt formulera det ihop. De är ju några stycken nu. Kalmar går lite före Jönköping och andra. Att tänka uppföljning där också både patienter och de kommunala verksamheterna har en roll I vår uppföljning på regionsidan som man gör nu I Kalmar. Det händer saker på systemnivå som jag känner, hur ska vi hjälpa till att verkligen sprida men också värna de initiativen, låta dem få bli ett nytt sätt att också få de behöver det stödet.
Lisbeth:De finns där men de behöver stödet annars kommer de riskera att inte orka.
Hans:Nej för administration sparar vi ju på alltid. Det är ju alltid det lättaste att ta bort lite mer där, vilket innebär att det vi har nu har knapp näsan över vattnet. Och de får inte genomföra några utbildningssatsningar och sånt där. Jag måste hålla med dig, jag vet att när jag låg, men Det är inte att vara kritisk hela tiden utan det är att använda någon sorts privata princip. Om du inte hittar felen kan du inte göra någonting åt det.
Hans:Därför måste man söka dem snarare än att hitta på en drömvärld och sen försöka pressa in det här. Det blir lite som att pröva ask under en skor. Jag kan se från början att det går inte. Och jag tycker att det här är, händer mycket. Det är en bomb som på något sätt är I rullning.
Hans:Jag tycker också att talar för att politikerna på riksplanet har insett att det är någonting vi måste göra som vi måste göra annorlunda för det vi håller på med funkar inte. Man ser att man har tryckt ut samma typer av reformer och så kanske några olika som har gett pengar och stöttat och så hamnar man på samma rätt och samma läge. Eller kanske eventuellt till och med på att man har gått två steg tillbaka. Och det tycker jag ändras. Jag tycker det finns en insikt idag.
Hans:Men vi vet fortfarande inte riktigt hur vi ska göra. Så på det sättet är jag jätteglad att vi bestämde oss när vi sätter oss så här. Hur bygger man en sån här analysfunktion? Vad är det de facto man ska titta på? Vad ska man berätta för verksamheterna?
Hans:Och att det har blivit verklighet I Kalmar tycker jag är en sån intressant Nu måste vi följa upp det och stötta dem för att de har påbörjat en resa men de har ju inte kommit fram. Så där behövs ju mycket och där borde vi följa och se hur det ser ut mycket mer och försöka lära oss och sedan kunna sprida vad det är principiellt de gör så att man kan göra det I ett annat sammanhang där verkligheten ser annorlunda ut. Jag
Lisbeth:tänker, när du ser på Vi pratar nu om risker att inte förvaltningen på något sätt och uppföljningen stödjer de nya arbetssätt som växer fram och så ser du andra risker just nu I den nära vårdreformen är eller den nära omställningen befinner sig?
Hans:Jag ser en risk att på vissa arenor så är man så trött på nära vård och det blir aldrig någonting att det blir en sån här nej men det funkar inte, nu ska vi göra något annat. Den här viljan till handling hela tiden och att aldrig kunna följa processen. Dels är det en risk I att det skulle kunna komma att nu ska vi satsa på helt andra saker så nu gör vi någonting annat. Om man bryter en utvecklingsprocess innan den har satt sig då kommer den att avta för då finns den ju inte ute I allas medvetande. Det ser jag en risk I.
Hans:Sen säger jag en annan risk I och det är att om vi inte ställer om. Då kommer Sverige fortsätta tappa. Arbetsmiljön kommer aldrig kunna bli bättre så länge vi inte ställer om. Därför att vi kommer att springa fortare och fortare I våra små separata ekogyl och folk kommer att fortsätta snubbla, bli sjukskrivna. Det är ju en av de sektorerna som har högst långtidssjukcid.
Hans:Och det talar jag ju om, inte annars talar jag för att vi arbetar fel. Därför att det sättet vi arbetar på är inte hållbart för människorna som finns I det.
Lisbeth:Man kan inte sprida den inre effektiviteten.
Hans:Nej det handlar ju sällan, alltså utvecklingsarbete handlar sällan om att springa snabbare därför att då ramlar man. Utan det handlar om att göra smartare saker och tänka efter mycket mer och sen göra saker en gång och inte behöva upprepa. Och idag, vid det som ser ut, så är det bara genom att vi får igång det här att man jobbar I team på ett naturligt Att det är helt naturligt att man undrar vilka kompetenser behöver jag för det? Och där behöver man ju vårdkompetenserna, alla de som finns där. Men du behöver ju också ekonomer och du behöver ingenjörer och IT-personal.
Hans:Du behöver jurister för att kunna både se till att du följer lagen men du behöver också utvecklingsjurister som kan vara med och påverka och utveckla lagen. Och det hittar du runt den enda jurist I offentlig sektor som har ett offensivt uppdrag att försöka ändra någonting. Utan där är det bara att se till att man inte åker I fängelse. Det är I princip det man hinner med och det finns inte fler jurister än det. Och de som är utvecklingsbenägna och jurister de jobbar inte här.
Lisbeth:Var finns de? Var ska man vara?
Hans:De finns på andra ställen. Alltså om du jämför Om du jämför juristerna som du har I företag så letar de efter sätt att kunna förverkliga företagets Här letar man efter fel I verksamheternas sätt att försöka utveckla sig för att se att så kan du inte göra och så stoppar man där.
Lisbeth:Men är det hela den här rädslan att göra felkulturen som har flyttat upp ända I förvaltning också?
Hans:Ja, det tror jag. Den beror delvis på att vi har tömtnat ut administrationen så mycket så att det finns ingen där som har tid att tänka. Du har inga extra händer som kan hjälpa till att ta tag I någonting. Samtidigt som du har region och kommunfullmäktige som hela tiden vill en ny analys. När jag själv satt I styrelsen I åtta år för Karolinska universitetssjukhuset så brukar jag säga: Är vi säkra på att vi vill att de ska lägga bort det de gör för att vi vill reda på det här?
Hans:Är det så viktigt för oss? Och den frågan stoppar väldigt många konstiga utredningar. Som man egentligen gör för att skapa trygghet för sig själv gör vi ju inte heller att göra fel för att sitta I en styrelse är ett ganska stort ansvar. Och det finns lagar som reglerar det också. Saker som du måste göra.
Hans:Och om du inte följer dem och gör fel så är det styrelsens fel och då kan du till och med bli skadeståndsskyldig. Och det fattar man ju själv att det knäcker ju åtminstone I den här branschen. Om du inte själv är miljardärären som äger saker så kan det ju väldigt drastiska drastiska konsekvenser för barnens mat. Det får väldigt direkta konsekvenser. Men då måste man fråga sig och vi måste nog mer om det här modet och civilkuraget och försöka tänka blir det här ytterligare en Om vi redan har personal som får fylla så många utredningar och blanketter och allt möjligt som kommer från alla möjliga olika håll, alla goda, men de hinner inte med det.
Hans:Ska vi då begära en utredning till? Det tär ju på den verksamhetskapacitet vi har genom att fråga om sådana här saker.
Lisbeth:Så egentligen en administration som är närmare och mycket mer av det interprofessionella också mellan vård och förvaltning om man säger så.
Hans:Ja, och som också har tid att ta tag I utvecklingsprocesser. Så det är så nära verksamheter som kan se när det är någonting som verkligen stör så stör det ju även administrationen. De är ju inte så himla glada för att lägga ut olika såna här långa reglister beställningar och beställningar. Men de får inte tid att göra något annat.
Lisbeth:Om jag går tillbaka till omställningen och så. Jag tror vi är alla som brinner för en mer personcentrerad och en mer sammanhållen hälso och sjukvård tycker att åh vi skulle vilja att det gick mycket snabbare. Samtidigt så brukar jag tänka lite grann att hur mycket vet vi om vad som är rätt takt I att förändra ett komplext system? Vet vi vad som är långsamt och snabbt? Förstår du min fråga?
Hans:Ja.
Lisbeth:Man vill ju att det ska gå fortare såklart, det är ju en vilja och en känsla. Men vad vet vi om hur sådana här processer faktiskt vilken tid de tar?
Hans:Det är ju nästan trehundra år sedan vårt nuvarande sjukhussystem började växa fram. Det är fortfarande modeller med ett länssjukhus I varje efter terafimemedlemäsettet som var det första. Så ser man att det är redan där. Några säger att vi ska ett sånt här I varje län och vi ska Vi har ju kvar väldigt mycket av det. Om man tänker att det har tagits Och då kunde man inte så mycket.
Hans:Och efter det så har vi både utvecklat det här för att bli säkrare, att få vården att inte döda I alla fall medvetet. Och vi har också utvecklat medicinen enormt mycket sen dess. Men vi har kvar den här grundläggande strukturen på hur det ska vara. Och försöker du lägga ner ett länsjukhus och veta vad som händer då går alla man ur hus och vilken politiker som helst blir bortröstad hur snabbt som helst. Så det är ett medvetande som vi alla har.
Hans:Det har även medborgarna. Det är inte bara vården, det är vad vi förväntar oss också. Det är en sådan förväntansbild som måste ändras och det kan ju med nödvändighet inte gå jättefort. Det finns inte en chans att du ska göra det. Utan det man måste göra är att man måste jobba på och visa att det är lyckat, visa att det är lyckat och verkligen förstå varför det är lyckat.
Hans:Det är ett stort liv som är gjort. Vi förstår inte varför vi lyckas med olika saker och så försökte vi implementera dem I ett helt annat sammanhang och så vore det inte bra. Och då blir allt dåligt, men är det ju inte. Alltså den här studien I Jönköping av mobila team, att det var inte bra att göra på det sättet för deras SD-projekt hade gjort att de hade det ganska bra redan från början. Och då måste man lägga ihop det och säga att vi hade ju redan jobbat med det här så att det blev bättre.
Hans:Och hjälper ju inte det. Om du inte hade haft det så kanske det hade varit eller vi kan falla fel upp. Och den enda slutsatsen man kan dra av en sådan studie det är ju att här gjorde vi det för fem grupp.
Lisbeth:Men
Hans:det säger ingenting om vem som är rätt grupp eller hur man ska göra det. Risken är att man säger att mobila tidning är bra. Jo det är jättebra men det är inte bra för allt och det är inte bra för alla. För en del är det onödigt och jättedyrt. Vissa kan faktiskt masa sig till vårdcentralen och göra sin Alltså det blir jättedyrt om vi ska åka hem med tester för alla halskrossar.
Hans:Det är mycket bättre att de bara kommer in och gör sin test och går därifrån.
Lisbeth:Det tycker jag också känns som en risk med om man ska riska upp vad det finns för risker för den här omställningen. Det är att vi inte har sättet att förstå och analysera det vi ser på rätt sätt. Vi får rapporter om det händer inget och det hände fel och det där var ingen effekt men vi vet egentligen inte.
Hans:Jag tittar på, nu är jag lite inspirerad av gårdagens forskningsseminarium också men titta på Glesbysmedicin centrum. När vi var där så ville vi ju få en styrmodell för att göra det men det ville inte Västerbotten och det fick inte Peter igenom. De är mycket mer framgångsrika utanför sitt läns gränser. Och ibland också utanför Sveriges gränser. Och det beror ju på att det är liksom här så är det lite stammar fiskar som simmar I en liten damm och då är det liksom så här: Argf you ska inte sticka upp.
Hans:Och vi orkar inte ändra det här. För det är klart att du kan ta samma förvaltningsmodell för Norrlands universitetsfigur som du har för en helt central I Storuman. Det är helt olika världar.
Lisbeth:Exakt.
Hans:Hon ska göra helt olika saker och helt olika resurser. Det var väl egentligen det som vi syftade till när vi satt och värkte fram den här fyrfällan. Och det var ju en kritik I gruppen där du satt och bråkade, men du kunde inte använda det. Jo, men jag kan använda det här. Fast det funkar ju inte gjorde jag det, men det funkar inte där.
Hans:Och då började vi se: Men vänta nu här, vad är det för grundläggande villkor för olika sätt att styra? Om vi tog det på allvar och att vi hade olika sådana här då tror jag att vi skulle Då tror jag att vi skulle komma mycket snabbare och då skulle vi också bli mycket bättre på att göra mer situationsspecifika analyser Och också förstå processerna på ett helt annat sätt. Så det finns väldigt mycket vi kan göra. Det finns väldigt mycket lätta saker vi skulle kunna göra om vi bara liksom Men då måste vi styra om förvaltningsutvecklingen så att den ligger mer I takt. Den måste I takten med de andra förändringarna.
Lisbeth:Och jag är ju obota optimist. Jag tycker jag ser lite av det. Jag tycker det som händer I Kalmar.
Hans:Det som händer I det som händer
Lisbeth:I det. Jag
Hans:håller med, det är jag med.
Lisbeth:Vad ser du för hopp? Vad tänker du är hoppen framåt?
Hans:Jag ser här, det är en som jag brukar prata om, en av mina handledare också som skrev en beslutsartikel för jättelänge sedan det var på 80-talet som handlar om där man delar in insiktströghet och man övertrighet. Alltså insikten att om du inte vet att du har ett problem och inte kan ställa rätt fråga, du kanske lider av det men du förstår inte varför du lider av det men du vet I alla fall inte att du ska göra någonting åt det. Och där tycker jag att vi ser allt det här att vi måste jobba mer. Vi måste gå över gränsen till kommunerna, vi måste göra en massa saker som vi ser att vi inte har gjort men som behövs. Så den insikten finns.
Hans:Men sen kommer ju manövertryggheten och det är ju att vi har skapat ett system som vi har gjort för att bygga säkerhet och fasta strukturer. Och när det systemet då inte fungerar så har det blivit snuttefilten vi håller oss I. Så det är väldigt svårt att ta bort snuttefilten och det går inte att rycka den bara rakt för då blir det traumatiskt. Utan du måste liksom börja göra det här och då får man bygga på det här. Vi satsar till exempel väldigt mycket på att göra en egen skuggutredning till den här vårdnadsörsdagen.
Lisbeth:Ja, precis, jag har hört det.
Hans:Som vi gör väldigt öppet. Både regeringen och och ledamöterna vet att vi håller på med det här och då har vi tagit oss. Vi får ju våga göra som vi vill så vi behöver inte begränsningarna där. Vi vet att kommunerna är en omistlig del av det här så vi kan inte göra det. De har sina förvaltningsrättsliga ramar som de måste hålla sig inom men det har inte vi.
Hans:Vi kan liksom trycka på från andra håll och säga att det finns några grejer här som är väldigt viktiga.
Lisbeth:När blir Nick klar?
Hans:Vi kommer att göra lite nu till sommaren I Almedalen. Just nu håller vi på att titta på vad borde man förstatliga. Alltså finns det lågt hängande frukter där vi faktiskt håller på att överarbetar. Där vi faktiskt skulle kunna säga att nu är det här bestämt och vi kan inte ändra på det. Nu får vi göra så här.
Hans:Det får faktiskt gälla. Och sen så Vi siktar på en konferens I slutet av november någon gång.
Lisbeth:Ja, spännande.
Hans:Och presenterar. För att utredningen sitter till juni tvåtusen tjugofem. Vilket innebär att alla som Om man vet hur en utredning fungerar så har de haft en väldigt öppen fas och sen tog det väldigt lång tid innan kom. De facto började de jobba nu under våren så de har inte hållit på jättelänge. Och sen är de I en väldigt öppen fas och samlar in och sen så I höst måste de sätta sig ner och börja bestämma vad ska ingå I just det här.
Hans:Så då finns det ett fönster under hösten där man kan, om man har något riktigt bra, kan man påverka lite. Och sen måste de sätta sig och skriva för sen måste den vara klarskriven I mars, då ska den granskas I april och sedan måste den lämnas till tryckeriet I slutet av april.
Lisbeth:Om det men jag går igång på det där för jag tänker också att mycket av de stora resursutmaningarna som svensk hälso och sjukvård har, om vi tittar ur ett jämlikhetsperspektiv, det är ju bristen på arbetskraft eller arbetskraft som inte är jämlikt fördelad. Och då tänker jag att det där handlar ju inte bara om hälso och sjukvårdspolitik. Det handlar om bostadspolitik, det handlar om arbetsmarknadspolitik. Du var inne tidigt och samhällsbygget handlar om någon typ av regionalpolitik. Ska vi jämlikhet behöver vi också regionalpolitik.
Lisbeth:Men det har ju inte ens när man tittar på det ur ett hälso och sjukvårdsperspektiv kan det ju bli väldigt
Hans:Det blir ju ofta väldigt smalt och det blir ofta väldigt smala problemområden som man tar tag I. Och då blir det det här att man försöker lösa en komplex sim-omvandling med en sak I taget. Och du måste jobba en sak I taget, men du måste hela tiden analysera hur påverkar det här det här. Vilka relationer bygger man runt omkring? Hur stöttar vi då?
Hans:Om vi vill den typen av funktionalitet?
Lisbeth:Hans, det är ju så otroligt spännande att prata med dig och vi har pratat länge nu.
Hans:Vi ska börja
Lisbeth:avrunda! Så vi har pratat om ganska många olika saker som går att hitta också om man är nyfiken. Jag vill säga det, ni har ju varit oss behjälpliga på SKR och den gruppering som jag får leda I att förstå mer om den här och vi har rapporter som vi har publicerat på vår webb. Så är ni som lyssnar sugna på att läsa om allt det Hans har pratat om så går det att hitta där. Det går att hitta en jättebra film som vi precis har publicerat där man presenterar det här som är gjort I Kalmar med deras hälsoval.
Lisbeth:Och man kan säkert
Hans:Och där är ni kollega Jon med att förklara den här som sen finns I den här Råå-råden för hur man bygger och utvärderar Nära vård.
Lisbeth:Precis.
Hans:På vår hemsida finns alla rapporter. Där kan man gå in och titta på publikationer och de finns fritt nedladdningsbara.
Lisbeth:Och denna fyrfält där vi pratar så mycket om den går att hitta era rapporter, det går att hitta våra baspresentationer för nära vård och så. Den har en stor spridning.
Hans:Hittade ni en stjärnslätts utredning också.
Lisbeth:Just det, precis.
Hans:Som sa att det är enklare och komplicerade och har vi koll på det. Det är kroniskt och komplext.
Lisbeth:Superspännande! Vi skulle kunna prata länge till känner jag också och det tror jag också de som har lyssnat känner: det här vill vi veta mer om. Så vi får helt enkelt se till att det finns ytor att fortsätta de här samtalen för det jag känner när jag pratar med dig det är ju att vi måste ta oss tid att prata om det riktigt svåra och låta det få ta tid så vi inte hoppar över och tror att vi inte behöver göra det och att det är slöseri för jag tror att det är helt nödvändigt. Men du får ju samma fråga som alla får som är med I podden: Vad är nära för dig?
Hans:Nära för mig Efter att vridit och vända på det här begreppet nära vård så är det nära för mig någonting som jag kan komma åt lätt. Och det kan vara fysiskt besök, det kan vara ett råd eller vad som helst. Men någonting som är en lära för mig att komma åt och som är begripligt för mig. Som jag lätt kan hantera. Jag vet var jag finns och jag vet var min hjälp finns.
Hans:Det är nära för mig när man har löst det. Och tänker nära utifrån. Om jag har ett problem vill jag en hjälp så snabbt och enkelt som möjligt.
Lisbeth:Och
Hans:få någon som Jag vill ju någon att hålla I handen.
Lisbeth:Klart. Stort tack! Tack för
Hans:att du
Lisbeth:kom in där och fick.
Hans:Mycket trevligt.
Lisbeth:Fortsättning följer på olika arenor. På återseende. Tack.