Uppdrag kunskap
Bodil:En dotter och ett barnbarn som är Liverpoolfans. Vi har väldigt mycket gemensamt, vi 3.
Mikael:Är väl det som är en sorg?
Bodil:Vi har åkt till Anfield tillsammans. Vi har stått där!
Mikael:Jag har 4 barn, 3 söner. De 3 sönerna håller på Arsenal.
Bodil:Det är fruktansvärt.
Mikael:Så där har jag varit med dem. Sen har jag 3 utav barnen, 2 söner och en dotter som håller på Ellesborg så vi går på Hällsbosmatcher. Älvsborgsmatcher. Det är väldigt mysigt tal det. Men sen har jag en son, den äldsta, han håller på AIK.
Mikael:Han är arvlös. Honom går det inte att föra ett resonemang med, för han är AIK. I vår familj.
Jonas:Så är det er familj och den som säger det ska vi återkomma till. Vi överraskar med att starta som vi brukar. Det är inte så att vi har någon ordnad start på våra poddinspelningar Bodil. Hej på dig.
Bodil:Har vi någon ordning överhuvudtaget?
Jonas:Jo, det har vi väl.
Bodil:Det är
Jonas:inte säkert att den är synliggjord för omvärlden alltid, men visst har vi en ordning. Vi sitter idag på Hjälmar Red folkhögskola. Det är onsdagen den 19 mars. Och jag hörde ett igår morse, vi har varit här I flera dagar och vi har vår föreställning här. Men jag hörde ett ljud när jag kom ut från lärarrummet här ute på gården.
Jonas:Och då tänkte jag att det där borde man veta vilken fågel det är. Vilken är det som låter så? Det är ingen som vet. Honitologerna får gärna skriva till oss här och berätta för oss. Men vi har ju en väldigt prominenent och fin gäst med oss här idag.
Jonas:Han är rektor och du
Mikael:har
Jonas:ju en bakgrund som präst. Och framför allt det som kanske binder ihop er båda Bodil med Michael Lindgren, även Liverpool. Ska vi börja där? Vi får reda ut det här.
Mikael:Tänk att jag sitter på tåget från Köpenhamn till Alingsås I fredags och så sätter jag på folkbildningspodden för att lyssna på den. Och så är Bodil där och så helt plötsligt utan förvarning säger hon jag är livedpool phance. Nu tyckte jag om Bodil redan innan, men när hon säger att hon är Livepoolphans
Jonas:är det lättare att känna:
Mikael:Är det därför vi connecta så bra? Jag drog inte den slutsatsen riktigt så, men jag blev glad. Men det som var häftigt var ju det som kom sen. För jag har aldrig reflekterat över det här med var, naturligtvis, och följt diskussionerna. Och ser plötsligt så tar Bodil var in I samtiden på ett sätt som jag tyckte var så fantastiskt.
Mikael:Så jag var tvungen att stänga av podden en stund och tänka på det och sen satte jag på det igen. Det var en väldigt fin start på en tågresa från Köpenhamn efter att varit på retreat på ett kloster I Egypten mellan Kaj och Alexandria I en vecka.
Jonas:Det måste du berätta mer om sen, min karriär. Jag vill gärna höra om den satsningen ni har gjort där.
Bodil:Men jag måste ändå få berätta mer om vargranskningen.
Mikael:Absolut. Det är ju
Bodil:så att när vi talar kunskap och sanning Till sist kan man bli lite desperat. Jag kan bland annat bli desperat när våra ledare framträder, publikt eller faktiskt då och ljuger rakt upp och ner. Då har jag skrivit om att jag skulle vilja en liten remsa mer till. Vi kunde ta lite AI-hjälpen, men det fanns en analys I realtid. Lög ett, lögn 2, lögn 3.
Bodil:Det såg vi faktiskt verkställd till och med I den enda debatten som fanns inför presidentskapet. Men när jag stod där I folkbildningspodden dök det upp I mitt huvud att man skulle kunna en vargranskningskning. Det kommer ju sånt man känner på sig att jag vet faktiskt inte. Det känns inte som om detta är rätt och det är oerhört viktigt. Vad kan man göra då?
Bodil:Jo, man kan blåsa I domarviselpripan och säga att det här måste vi vara och granska innan debatten går vidare. Och så vet du för det I fotbollen. När var kom fotbollen så blev ju alla väldigt irriterade. Fotbollsspelarna blev irriterade, det störde matchen och alla åskådare blev jätteirriterade. Nu har det gått fem-tio år, men nu har vi vant oss.
Bodil:De går och dricker vatten och pratar taktik med varandra. Vi går på toaletten eller kokar kaffe medan vargranskningen pågår. Jag ser detsamma där med partileddarna som står där. De måste ju börja prata med varandra och slappna av lite grann. Framför allt skulle de ju sen akta sig för att ställa till med det på det sättet så att sånt här sker.
Bodil:För det är ju vederbörande fel att inte tänkt efter tillräckligt.
Mikael:Jag tänker också så här: Jag tror att fotbollsspelarna anstränger sig på ett annat sätt att göra sin grej bättre. För nu börjar de bli vana vid att det hjälper inte att jag gestikulerar som om jag har gjort målare, att jag inte var offside och så vidare. Tänk då om våra politiker drabbas av känslan att här gäller det att vara så precis som möjligt I argumentation, då blir de ju bättre. Då tror jag I alla fall I förhållande till mig att de kan fånga mitt intresse på nytt. Att jag kan bli intresserad av att lyssna på dem och vilja påverka dem.
Jonas:Men det känns väldigt onödigt att försöka påverka någon som man
Mikael:inte tror lyssnar eller inte håller sig till sanningen, där
Jonas:tröttnar jag.
Mikael:Jag tror det skulle göra dem bättre precis som fotbollsspelarna måste. De måste göra sin grej bättre när sanningen kan avslöja om det var rätt eller fel, om det var mål eller inte mål. Ja, den är bra den.
Jonas:Jag undrar också om vi som tv-publik och så där, vi har ju kunnat sitta där, undrar om vi har förlorat ett incitament nu då? Vi har kunnat kunnat sitta och elda upp oss över att så var det inte. Titta på Botronen, se repriser och så där. Men nu har ju på något vis tekniken gjort möjlighet också att det blir en granskning på ett annat sätt. Guds hand till exempel, det hade kunnat fälla ett helt annat, lite ett annat utfall.
Jonas:Maradona var det va?
Mikael:Maradonas hand. Vi
Jonas:ska backa tillbaka och ta en kort reflektion Bodil över dina 2 senaste veckobrev. Det första tycker jag är en väldigt fin titel och det var en respons till dig som du tar upp I det veckobrev. Titeln på det är Veckobrev 55 är Tröst för ett tigerhjärta.
Bodil:Jag fick ett mejl från en god vän till mig. Hon känner mig väl. Hon skriver ungefär: Det var med vemod, saknad och skräck som jag plockade upp FACT Up igen och bläddrade den efter de senaste veckornanas händelser och ljusår. År. Hon konstaterade att hon hade insett att den boken kunde skrivas då.
Bodil:Det var det som fyllde henne med vemod, men den skulle inte kunna skrivas nu. Jag har lite mycket omkring mig, så jag svarade på en ryggmärgsreflex att den här boken behövs ännu mer nu. Men sen är det så med mig att jag kan tycka att jag är färdig med så ligger det och skaver och skaver och skaver. En dag senare var jag tvungen att skicka ett svar till för att säga: Jo, jag tycker fortfarande att den behövs ännu mer nu. Men du har ju alldeles rätt I att jag inte skulle kunnat skriva den boken.
Bodil:I den andan och utan att Även jag har fastnat I det som sker runt omkring mig. Jag har svårt med den här overkligheten. Jag har svårt för att själv vara verklig I en overklighet. Så det var ett sånt här, för min del, väldigt starkt inlägg. Hon såg det som att han var en vallgrav mellan tiden för en månad sen och tiden så som den är nu.
Bodil:Och det är kanske det för de flesta av oss. Det var det ena veckobrev.
Jonas:För jag tänker för min egen del så har jag blivit så stärkt I det här att förstå att det är nästan omöjligt att begripa det som inte finns.
Bodil:Ja, så är det.
Jonas:Men det
Jonas:är det vi också hela tiden står inför. Vi matar ju med det här hela tiden, det som är overkligt. Och man får påminna sig ibland om att det är Är det lögner, är det falsarium så går det inte att begripa, men default vill vi förstå.
Bodil:Och samtidigt så är det oerhört viktigt att hålla fast I framtiden. Om det är turbulent nu så blir det bara ännu viktigare att jag har någon fixpunkt som jag ser framför mig det dit jag vill. Då var det mycket lättare att presentera det andra veckobrev. Det var
Jonas:nummer 56, på gott och ont.
Jonas:Ja, det
Bodil:var på gott och ont, Det flyttade mig tillbaka väldigt långt I tiden. Jag vet inte varför jag kommer tänka på det. Jag vet aldrig att det bara ploppar upp så här. Jonas Birger, tidig entreprenör och Bodil Jönsson satt och pratade på mitt tjänsterum. Och så skissade vi på en tavla vi hade där.
Bodil:Och så gjorde vi en kommunikationsplan som handlade om en till en. Det var vi överens om. Det har alltid funnits att den ena människan kunnat prata med den andra. Efterhand har hon kunnat skriva brev till varandra, det är inget konstigt. En till många är inte heller så konstigt.
Bodil:Man har kunnat klättra upp på en kulle eller ställa sig på en sten och talat till massorna. Och många till en Ser ni att jag har en fyrfältstabell? En många och en många står där och ställer 4 rutor. Många till en har också funnits, för människor har kunnat göra revolution. De har kunnat hugga huvudet och alls över sina ledare när de inte duger.
Bodil:Men många till många satt vi där och filosoferade över: Det är ju så genuint nytt! Många människor, om du ser många på ena sidan och så många på andra sidan, har aldrig förr kunnat nå fram till varandra så att det blev nån mening med det. Det är inte bara de ena många I klump och de andra många I klump. Det är individer inom de många som ska nå fram till individer inuti de många. Margin däremellan heter ju fortfarande, åtminstone på mitt språk, sökmotorer.
Bodil:Kalla du det för något annat? Tänker sociala medier? Det är ju en av effekterna. Men för att de sociala medierna ska fungera, Som ju är väldigt mycket många till en. Väldigt mycket är inte många, men det är ju också många till många.
Bodil:Så de här sökmotorerna och deras funktion som gör att Det kan ju hända att det hade varit ännu intressantare. Jag trodde inte, men ändå. Att den här poddsändningen på andra sidan med någon okänd vän som sitter där och som hade kunnat utmana hela konceptet. Det har vi inte kunnat få rätt på förr, men nu går det nästan lika lätt som vad det är att sitta på Gällivare. Så det är 2 väldigt olika veckobrev.
Bodil:Det ena är känslomässigt, trösten för tiger I hjärtat. Och det andra är lite mer samtidsfilosofi.
Jonas:De får man ju fatt I på faktauppupptag kunskap.
Bodil:Ja, och det har varit strul för fatt på det.
Jonas:Ja, men nu är det åtgärdat. På fredag kommer det landa hos alla väldigt lätt via mejl.
Bodil:Jättevara 5 I 12. Precis,
Jonas:varje fredag. Mikael, några reflektioner på det här?
Mikael:Jag tänker på det där med att inte förstå vad det är som är på gång. När jag sitter och lyssnar nu på vad som händer I USA så går det ju en sån ryslig fart och det verkar vara likadant för EU-politiker och de svenska politikerna. De vet inte vad det är för skeenden som är på gång. Jag läste I Uppsala på 80 talet då det också kom någonting nytt från USA. Jag läste ju till präst och då befann man sig I den världen.
Mikael:Och så kom den här okända trosförkunnelsen in där ingen visste det var någonting nytt som ingen kände till. Hur svårt det är att agera eller reflektera över någonting
Jonas:som man inte vet vad har det för botten?
Mikael:Vad har det för utgångspunkt? Det tar ett avstånd innan man förstår det. Därför avviker det I alla avseenden från beprövad erfarenhet från vetenskaplig erfarenhet. I det här fallet teologins erfarenhet och så vidare. Det är någonting främmande.
Mikael:Jag tänker att jag har haft förmånen att få läsa och förstå och så vidare. Det har ju våra politiker idag också, men ändå så står de lite handfallna inför vad det är som händer för det sker I en sådan ryslig takt och det kommer från ett helt annat håll. Det här är nog inte sista gången vi är med om det men det är ytterligare en påminnelse om hur väsentligt det är att odla kunskapsmiljöer som gör det möjligt för oss att hålla ihop när vi inte förstår vad det är som händer för att försöka förstå ihop vad det är som händer och sedan fatta kloka beslut. Då tänker jag att vi är rätt så priviligerade men tänk alla de som inte kanske har fått gå I en skola där man har fått grundläggande kunskaper för att tolka och förstå världen.
Bodil:Det är ju minst lika viktigt som det existentiella. Vi har trott oss att vi har byggt upp indikationerformer som ska försäkra oss för att nåt sånt här inte ska hända. Det är minst lika hemskt vad du tycker, men jag kan inte låta bli. Jag är också lite fascinerad av att om man bara kör tillräckligt hinner man göra vad som helst innan de andra reagerar. Där kommer demokratin till korta.
Bodil:Det går ju inte längre att nån samtalsdemokrati. Det går inte att nåt av det gamla som vi hade och trodde var vår försäkring. Men jag ser nu att fransmännen har önskat att de ska få tillbaka frihetsgudinnan. Och då säger jag förstås: Ni ska vara tacksamma för att ni inte talar tyska. Alltså, historiens vingslag är ju inte bara man kan bli så överraskad I modern tid bara för en skillnad I hastighet.
Bodil:Jag skrev ett veckor bredvid också om den amerikanska revolutionen. Det är ju en revolution de gör.
Jonas:Ja, och det är ju otäckt, men det pågår. Det är mycket osäkerhet runt allt.
Mikael:Tänk vår Nato-process, I så många år har vi velat vara oberoende och fria från alla allianser och sen så är vi politiskt överens om att nu är vi med. Och så går det inte lång tid innan den förutsättningen I vår nöjdhet då att den förändras och det är på grund av att I det här fallet Trump-administrationen. Just nu så har de försatt oss alla I en osäkerhet har vi ett Nato överhuvudtaget. Så snabbt det skiftar.
Bodil:Så snabbt ska inte stora kolosser kunna röra sig så snabbt? Individer ska kunna kyla I väggen. Men
Mikael:I det här fallet är ju individ och stat samma sak. Eller han gör det I alla fall till det med goda hantlangare.
Jonas:Säger som Tommy Sjöberg sa, han skrev om med låten Sara av Mauris Coco sa ni vet när Sara kom ut I kväll. Jag väntade I hörnet på sju-elva och sjöng han med tydligt klar stämma: Staten kom tillbaks igen. Allt är förlåtit, vi behöver dig nu. Det här är nåt år sen. Vi har väl en längtan.
Jonas:Jag tänkte att vi måste Nu har vi varit där på andra sidan av tanten. Nu ska vi ta oss till den platsen där vi är nu. Och då är vi vid Är det lilla färgen?
Mikael:Lilla färgen har vi som utsikt om vi går ut från skolbyggnaden.
Jonas:Vi är på Hjälma Red folkhögskola och jag tänker att vi får väl berätta att vi träffades ju här apropå det här att vi bygger strukturer för samtal och så där så sitter vi nu I stolarna där du och jag träffades för första gången för ett år sen. En sen eftermiddag. Vi skulle nog bara kingsa och så blev vi sittande här. Det var inte svårt att prata vidare känner jag om det vi pratade om då. Helt ett år sedan ungefär.
Jonas:Men det är ofint att inte presentera gästen lite mer grundligt än präst, rektor och Liverpoolfen. Kan inte du berätta lite Mikael vem är du?
Mikael:För att ta med en utgångspunkt här 1974 skickade mina föräldrar mig hit på ett konfirformationsläger. Jag ville inte vara här, rättare sagt, jag gjorde rätt mycket bus. Jag gjorde så mycket bus att jag fick prata med en av våra ledare rätt många gånger och fick uppläxningar. Men jag hade det bra här ändå. Jag trivdes kanske inte därför att jag blev rysigt religiös men det var fina flickor, det var god gemenskap, vi hade väldigt roligt.
Mikael:Jag var kvar där hela tiden, det var jag. Någonstans så kände jag ju en samhörighet men jag kunde nog inte definiera det då men jag kände en samhörighet med platsen. Åtskilt många år senare när jag är I den rollen som är nu då så hade jag anledning att ringa till ett dödsbud till en man. Jag blev ombedd av en släkting att göra det. Det var en släkting som hade gått bort och sonen bad kan du inte ringa till?
Mikael:Han hette ägar då, som var distriktsförfarande och han var också präst på vårt läger. Och så när jag ringde honom och till slut svarade han då över han hade en bräcklig röst. Jag tänkte att jag måste be om ursäkt på något vis. Han kommer ihåg men då vet han att jag var rätt gräslig att göra med. Så jag säger: Ja, jag var ju inte så lätt att ta sig med.
Mikael:Då svarade han: Nej, det var Bertil Hedlunds mänskliga sida som gjorde att du fick stanna kvar. De hade suttit och pratat om att vi får nog redigera honom. Tänk då att då Han kom ihåg det. Åtskilliga år senare efter att jag har utbildat mig och jobbat. Samma person, Bertil Hedlund då, då ringer jag mig.
Mikael:Jag jobbar som skolpräst uppe I Sundsvall och I församling. Så ringer han och frågade om jag vill en tjänst där nere. I den tjänsten ingick ett ansvar för den här konfirmandgursen här. Då hade jag varit så kort tid så jag sa att det går inte, vi vill vara kvar här längre. Men han ställde frågan hur lång tid då?
Mikael:Då hade vi våra föräldrar här nere och ni vet att man har fått barn. Det där att komma nära var någonting. Vi resonerade om det och sa att vi måste vara här I 3 år. Så jag svarade Bertil 3 år. Varpå han säger ja då väntar vi.
Mikael:Då är vi 1900, vi är -åttiosju, -åttionio och så flyttade vi tillbaka. Då ingick ett ansvar för just det här konfirmandläget då. 4 år senare så får jag frågan om jag vill börja jobba här på Elmared. Det var en nervös Mikael som sa ja då till att jag var skolpräst och så skulle jag undervisa. Och sen blev jag kvar här och har inte varit någon annanstans än här.
Bodil:Och du visar din mänskliga sida mitt I rektorskapet.
Mikael:Alltså någonstans så har det betytt någonting det här att trots att man då avviker eller trots att man visar kanske inte det djupast intresse för saken eller att man så blir man ändå sedd för den man är. Det är klart att det har ju följt mig in I många situationer I livet och inte minst här då. Att få vara en del av ett sammanhang som ser människor och som vill vara med och skapa. Det här är ett sammanhang du kan få bli tillhörighet I. För många som kommer hit så är det kanske första gången och enda gången de har upplevt att de blir räknade med.
Mikael:Just därför att de är människor.
Bodil:Jag tror att det är mycket mer grundläggande I all kommunikation än vad vi tänker på. Om du har en lärare och en elev, att de överhuvudtaget kan nå fram till varandra. Det handlar om att det är en människa som är lärare som möter en människa som är elev. Det fanns en rörelse som hette People först som drev detta stenhårt. Man fick aldrig tänka en blind eller ens en blind man.
Bodil:Man skulle tänka en människa som är att påminna sig om att du är först och främst en människa. Jag hade ett jättespännande samtal med mina doktorander
Jonas:förr
Bodil:I världen. Jag är ju visserligen din handledare och min doktorand, med en snälla rörare. Du är en människa som är doktorand och jag är en människa som är handledare. Det måste vi stå. Det blir mycket lättare om man har erkänt det innan man börjar.
Mikael:Nu pratar jag om Hjalmar och min upplevelse men det intressanta är ju att, och det här är en folkhögskola med en huvudman som är kyrkan som är FS, med en kristen profil. Oavsett vilken folkhögskola jag pratar med så kan du hitta fler som mig. Om det är Röda korsets eller om det är Vänsterpartiets eller om det är Socialdemokraternas eller om det är andra så hittar man sådana som har gjort den upplevelsen att man har blivit sedd, bekräftad och fått en tillhörighet. Det har skapat en ny resa för individen. Jag tycker det är häftigt för det finns ingen plan ovanifrån som säger att gör så här så blir det så här.
Mikael:Utan I folkhögskolans fall så har regeringar och staten I alla år sagt att ni får den här förutsättningen, de här principerna och det är demokrati och ni ska nå vuxna människor, ni ska ge allmän kurs och det ska präglas av att deltagarna får vara engagerade I sina studier. Sen får ni forma det. Det intressanta är att det har man klarat av under alla de här åren med mycket gott resultat. Så att många genom århundraden har gjort upplevelsen och erfarenheterna att det där innebar en vändning för mitt liv. Jag blev legitimerad att vara både människa och jag fick behörigheter som jag kunde ta med mig I livet.
Mikael:Det är intressant utifrån hur många utbildningsplaner och skolplaner som man har upprättat för att komma till rätta med dilemman. Som man aldrig varit inne och petat till det för folkhögskolan med gott resultat.
Bodil:Jag tror att det är lite spännande. Själv har jag tyvärr aldrig gått på nån jag har varit med på många ställen och är en väldigt beundrad för det som sker. Men framför allt fäster jag mig vid Jag vet inte hur många individuella berättelser jag har mött. Bland nära människor och människor som är långt ifrån mig, människor som är högt uppsatta idag, människor som är skådespelare. De kan berätta om hur de blev till under sitt folkhögskoleår.
Bodil:De bildade sig då. Och jag tycker att det saknas bra sammanställning av såna berättelser. Vi skulle behöva möta det lite mer massivt för alla de som inte har mött det här.
Jonas:Det var ju så vårt samtal startade här. För det här är märkligt, efter ett år nu så sitter vi här. Men det började ju faktiskt med att Bodil, du och jag pratade om att det var 25 år sedan 10 tankar om tid kom. Och Anders Haraldsson då, som är min kollega sen länge, vi sa att hur aktuell är den boken? Satt vi och pratade om.
Jonas:Så vi tog ju med oss, valda texten, åkte hit och träffade 2 klasser. Stegit in, en liten klass.
Mikael:I det här uppdraget studiemotiverande folkhögskolekurs som Folkbildningsrådet och regeringssättet.
Jonas:Och det är satt 10 stycken som samhället har gett upp fullständigt på. Flera med väldigt besvärliga bakgrund och upplevelser. Alldeles nya här. Där sitter Anders och jag och Micke och läser dina texter, 25 år gamla. Och det blir ett fantastiskt samtal med de här.
Jonas:Sen gick vi över till allmän linje 3, beteendevetarna, och gjorde samma sak. Och man märkte med en gång att det började man ju poppa upp tankar och så där. Och så kände vi att nej, men det här är ju fantastiskt. Och upprinnelsen till det var nog att jag var nog fruktansvärt irriterad på hur vi pratade om ungdomar. Och det var att ja det är bara skärmtid och det är bara förstörelser och det är bara att de pratar inte om något vettigt vettigt och de är lata.
Jonas:Det är tongångar om ungdomar. Som att de inte vore människor och att de inte vore tänkande individer. Men man hör den här killen som har vuxit upp I gängkriminella kretsar med missbrukande mamma. Polisen har varit och plockat ut de här 2 ur sitt sammanhang och så hamnar han här. Och så läser vi dina texter och säger: Det här ska jag ta med till min mamma.
Bodil:Och sen kommer Anders och du hem till mig och berättade om detta och jag fick höra. Och jag har inte förrän här och nu förstått att det skedde här. Utan det var en folkhögskola, vilket som helst, men det var här.
Jonas:Det föddes ju mycket från just det tillfället också. Anders och jag har pratat mycket om att de här berättelserna borde komma fram för att frågar man människor så där om berätta om din bästa tid I livet så hör man ju nästan aldrig på första plats eller andra eller tredje eller ens femte plats att det är gymnasiet. Men däremot hör man nästan alltid topp 3. Det var min tid på folkhögskolan. Och det är klart att det som för mig också var en sån fin sak att som 17-åring få lite dispens och komma in efter att varit drop out på gymnasiet efter 6 veckor och komma till folkhögskolan och den miljön och bildas och bli till I 2 år.
Bodil:Hur bad du dig åt på 6? Vilka blir drop out?
Jonas:Nej, jag hade nog för mycket annat. Det var så. Jag hade att stå I. Som du vet så finns det många intressen att underhålla. Men just det där, och det hör man ju många, många.
Jonas:När man börjar lyssna på folk så hör man ju det där. Och det jag tycker är viktigt att understryka, som jag möter ibland är att folkhögskolan skulle vara någonting för att förkovra sig lite på ytan. Att ta ett år och så där. Jag hörde det också, folkhögskoleåret, men allmän linje som då ligger för alla folkhögskolor. Jag läste ju in 3 år på 2 år för jag hade ju tappat 2 eller ett och ett halvt år innan.
Jonas:Allmän linje. Det verkar inte vara, pratar vi inte heller tillräckligt mycket om tycker jag.
Mikael:Vi pratar inte om en erfarenhet från ett eller 2 eller det senaste decenniet utan vi pratar om en erfarenhet som 6 är väldigt mycket längre. Det har gjorts många forskningsrapporter hur man ska komma till rätta med så att säga undermålig skola där inte eleverna går igenom eller tar sig till nästa nivå. Det som är förvånande tycker jag är väl kanske att man inte lyssnar på berättelser om vad som har varit nyckeln för så många människor. För det här finns ju på andra skolor också. Det finns ju från gymnasieskolor och det finns från universitet för det hänger väldigt mycket på vilken miljö de som är I utbildningsmiljön skapar.
Mikael:Så det är liksom våra lärare utbildade på lärarhögskolan och har en gymnasieexamen. Men de har gjort flera erfarenheter tror jag. De har gjort erfarenheter av föreningslivet. De har gjort erfarenheter där de själva upplevt också betydelsen av att vara tillsammans med andra människor och vad som händer I den interaktionen. Det tar man med sig in I ett sammanhang där det är viktigt med fler dimensioner än vad eleven ska klara av på lektionen eller under den här terminen.
Mikael:Det får ta lite längre tid. Det är inte bara under den här terminen du kan erövra din matte A-behörighet. Eller matte ett heter det nu. För det var det du föll på när du gick på gymnasiet. Då var den kursen över och då fanns det ingen chans att ta tillbaka det.
Jonas:Har
Mikael:man då jättesvårt med matematik, ja då får man hålla på med det och man får hålla på med det med en lärare som är intresserad av att hur ska vi göra för att komma vidare här? Så den erfarenhetbaserade, beprövade erfarenheten som du ofta nämner Bodil, det förvånar att man inte tar vara på den. Det skulle vara ett rätt billigt sätt att göra en revolution I utbildningssverige, inte minst på grundskola och gymnasienivå där de här mekanismerna skulle vara så värdefulla för dem som går där. Eftersom man är barn och man ska växa in I vuxenlivet och så får man inte chansen på så många nivåer att göra det.
Bodil:Hur lätt har du att rekrytera lärare?
Mikael:Jag har en tacksam situation.
Jonas:Så bra? Ja,
Mikael:vi har inte behövt jobba jättemycket för det. Jag har också en tacksam för situation att de som är här vill vara här och tycker om att vara här. Sen är det andra som tycker att det är andra sammanhang, men det är bra. Det är kontinuitet. Jag tror att kontinuitet är en viktig faktor sen.
Mikael:Det är klart att jag vid en tävling så tror jag att vi ligger en bra bit under I löneläge. Man gör ju ett aktivt val också. Jag gör det inte för lönen även om jag vill en lön så att klara mig. Jag gör det därför jag vill vara I det sammanhanget och utöva min profession. Jag tror också jag får vara vara mig själv och människa som jag är där.
Mikael:Jag tror det betyder någonting.
Jonas:Det måste finnas en frustration I alla fall utifrån debatten som förs allmänt om skolan idag. Då pratar vi mycket om elevernas minskade kunskaper och hur man trivs med sin skola och så där. Resultaten sjunker har vi hört nu I många år. Men jag tänker också på lärarens situation. Att känna att man inte riktigt får göra det man hade tänkt, att man inte får ut det I den skolan vi har idag.
Jonas:Jag tror inte det är så enkelt, det är ett komplext stort samhällsproblem. Men lärarnas situation är ju viktigt att få känna att de här ungdomarna kommer ut bildade och lära förberedda på ett vuxenliv. Förberedda på att bli medborgare I ett samhälle som vi vill ska fungera och så där.
Bodil:Som kan lyfta upp eleverna. Jag är så fest vid det här att elev och elevator. Det är samma ord. Det är det som är grejen.
Mikael:Om jag lyssnar in både mig själv och lärarna, jag tror meningsfullhet är ett centralt begrepp. Jag ser det meningsfullt att vara I den här miljön tillsammans med de här människorna som går de här kurserna. Att utöva min profession. Jag tror meningsfull är kanske en starkare drivkraft. Eller det är det rimligtvis Starkare drivkraft än att jag ska få en så bra lön som möjligt eller andra fördelar så mycket som möjligt.
Mikael:Det är generellt vad Sveriges 155 folkhögskolor tror
Jonas:Jag har frågat dig någon gång, för man blir nyfiken på hur, om du jämför med, för vi pratade om det här att man behöver inte åka till Skottland eller Australien för att bli inspirerad av deras framgång med skolorna. Från svensk sida, man kan ju faktiskt bara åka till närmsta folkhögskola, det pratar jag om och om. Och det står jag fast vid. För resultaten är väldigt bra, de är höga på de som kommer ut. Då ska man ju veta att många som kommer in I det här har väldigt svåra förutsättningar, men inte alla.
Jonas:En del är ju bara för att man vill bilda om sig och så där, men det är bra resultat.
Jonas:Men
Jonas:det är inte utan utmaningar, vi måste nämna det tänker jag. För det är också en av anledningarna till att vi sitter här, det är ju att man faktiskt inte uppmärksammar någonting som fungerar så väl tillräckligt. Vi behöver inte gå in på detaljer I pengar och bidrag och så. Men vilka utmaningar ser man med folkhögskolan just?
Mikael:Det går inte att undvika ekonomin för det är ju de flesta av oss en stor Det har vi fått hantera ändå så det är ju en utmaning. Utmaningen är ju att de deltagare vi möter kanske framför allt på Allmän kurs där finns ett större glapp mellan vad ett samhälle förväntar sig av förutsättningar I kunskap och förmåga att genomföra studier eller arbete. Där det ökar avståndet vilket innebär att vår miljö ska vara en kompensatorisk faktor för så många fler saker vad man inte har kunnat erfara eller uppnå på grundskolan eller på gymnasiet. Det kan vara alltifrån en grundläggande kunskap att identifiera att jag har fått med mig en matte eller en engelska behörighet från gymnasiet, men vi upptäcker att det inte finns de grundläggande kunskaperna för att klara av de uppgifter som ligger på den nivån. Då måste vi börja om där, för finns inte de grundläggande kunskaperna med så är det inte möjligt med nästa nivå.
Mikael:Så att hämta igen. Men det som är det fantastiska med det är ju när de ser och förstår att jag kan de grundläggande kunskaperna för då kommer hungern och förståelsen för att man kan klara mer. Jag kan nå ännu längre. Den drivkraften som kommer hos individen gör ju också studiemiljön till något spännande för där kommer ju att man sprider ju till den andra att man har lyckats med något Jag klarar det. Helt plötsligt så är den här dynamiken som ni mötte I de där 10 eller I den här beteendevetarklassen.
Mikael:De delar erfarenheten att de har börjat någonstans och vunnit förtroendet för sig själva. Jag kan lite mer, jag fick det jag kan lite mer. Då händer någonting och då helt plötsligt så är ju inte läraren alldeles avgörande för att det ska funka utan man landar I att jag är den viktigaste förutsättningen för att det ska bli någonting jag ska komma någonstans. Att sitta vid våra omdömessammanträden och följa någon I ett, 2, 3 år och förstår vilken resa någon har gjort. Man tappar det och då är man nära att gråt.
Mikael:I glädje över att det är möjligt.
Bodil:Jag vet inte vad jag får lust nu. Mitt emot dig på väggen där du sitter vid ditt stridborr skulle jag vilja sätta upp en tavla på vilken det skulle finnas I ett enda ansikte, nämligen Antonovskiz. För när du nämnde meningsfullt innan så tänkte jag: Ja, men det var bara det ena I hans kasb, med känslan av sammanhang. Det är den alla tar fram. Men där finns 2 komponenter till som han var noga med.
Bodil:Det första var att det ska vara begripligt. Och det andra är att det ska vara hanterbart. De 3 ihop måste rimligen finnas. Att man förstår något så nära vad man ska hålla på med. Och att man kan göra någonting för det är ju genom görandet som man kan komma på att jag kan ju mycket mer matte än du.
Bodil:Ja.
Mikael:Och det är ju det jag beskriver. Antonovsky han
Bodil:har form av Han sitter där virtuellt.
Mikael:Han är I min bokkula. Ja Det
Bodil:tror jag säkert. Men det var bilder.
Mikael:Det är bra att påminna om det. Får jag ta en snabb där? Apropå Antonovski som själv hade sitt judiska ursprung och levt I en situation som egentligen inte kanske är möjlig. Jag fick ett mejl från en kollega som var med på föreställningen igår och som skrev om morse tidigt morse och tackade för den och tyckte det var fint. Hon hade haft med
Jonas:sig vänner hit och var så glad att hon kunde ta med sig
Mikael:vänner hit och vara stolt över att komma hit med det. Men det hon egentligen skrev var att hon hade lämnat tillbaka en bok på biblioteket I går eller om det var
Jonas:nu
Mikael:I veckan. Nu minns jag vare sig titeln och så här, men det handlar om 2 stycken kvinnor som var av judisk härkomst. De hade tappat kontakten med det och kunde inte definiera sig som judinnor eller visste inte om de kunde bekräfta sig som det är. Det tog de till Stockholm om de nu bodde där och så träffade de rabbiner I judiska församlingen och så förde de ett samtal kring det. Han bekräftar att självklart ni är ljudinnor och det var skönt att höra.
Mikael:Men så hände det någonting I mötet där med honom och han bjöd in dem till gudstjänster och så vidare. Det vet jag inte om de nappade på. Men när de kommer ut till Kungsträdgården efteråt och liksom vad är det som hänt för att de ställde sig upprymda? Det var ju att de var bekräftade I sin tillhörighet.
Bodil:De fanns. De fanns.
Mikael:Och den känslan, och då skrev hon till mig att det är så jag vill att människor ska uppleva när de kommer till Almeded. Visst är det fint att få en kollega på morgonen efter en föreställning som ni har varit här och gjort?
Jonas:Jag har ju fått vara här några dagar nu för vi har förberett de här dagarna när vi ska föreställningen här. Det känns när man kommer in I på något vis. Jag tycker man behöver inte åka så långt förrän man behöver inte åka till Finland som Clas tycker, för att bli inspirerad utan man kan åka hit och man kan få en ganska stark känsla direkt av att det kommer att ordna sig.
Bodil:Så bra.
Jonas:Det är den känsla jag har med mig från dagen här. För det pågår saker långt utanför Trumpssfären och Putinssfären och krig och elände och ekonomiska frågor. Men det är inte en bubbla utan det är ju alla de här människorna som blandas och så har man ett sikte på varandra och ett sikte långt fram. Vi ska lösa någonting.
Mikael:Och vet ni vad jag svarade henne? Nej. För då svarade
Jonas:jag också.
Mikael:Då skrev jag så här apropå att ni hade föreställningen: Ja vad fint det kan bli när man släpper in någon annan I sitt liv eller I sitt sammanhang och tror att det här kan bidra till att det blir bättre att jag förstår mer av livet, förstår mer av ett sammanhang och så får man erfara I den öppenheten att tillsammans så blev det ännu mer av eller det fördjupade ännu mer tilltron till, I
Jonas:det fallet till kunskap och till sammanhanget
Mikael:och till sammanhanget och gjorde världen begripligare och tillhörigheten starkare. Det var mitt svar, det var att det här har gjort oss rikare. Det är det här som händer, nu släppte vi ner och för oss har det varit en vinst slott för det har bidragit till vårt sammanhang. Men om man tänker ett folkhögskola så byter vi ut, eller hur man nu ska säga, det kanske är 70 procent, de som är kvar är ju de som går ett år till på Allmän kurs. Men 70 procent försvinner och så kommer det nya människor in.
Mikael:Och så blir vi med om det varje år Att det här undret sker att det skapas en ny dynamik, ett nytt sammanhang. Det är rätt begripligt att man inte behöver byta arbetsplats.
Jonas:Att man
Mikael:kan vara kvar på samma sätt.
Jonas:Det blir olika hela tiden.
Mikael:Och så blir det nåt nytt, men ändå är det variationer av samma prisma. Fast att titta från ett annat, om det innehållet är likvärdigt, men det är nya människor.
Bodil:Fast ändå. Det är ändå ett litet understrategichefer. Jag har sett så många exempel på att det finns kurser som man ger även på universitetsnivå. Det kan vara ettåriga kurser, längre. Där finns det personer som tar emot nya studenter och gör det på ungefär samma sätt som förra året och förra året igen, och som om man inte märker deltagarna.
Bodil:Så att du upplever det som att undret sker på nytt hela tiden med nya människor, det är ju för att du upplever de nya människorna och ser att de är nya.
Mikael:De är intressanta. Det kan inte bli nånting utan att vi inkluderar dem.
Bodil:Så det är inte ämnet eller ämnena som är grejen, utan människorna?
Mikael:Då är vi lite inne på hur skapar eller bygger vi ett samhälle där människor känner delaktighet?
Bodil:Då säger jag detta inte ämnet och ämnena. Många reagerar om
Jonas:det är
Bodil:inte hon som brukar prata kunskap. Det är ju en förutsättning för att kunskapen ska vidareutveckla. Det är trygga människor som har tillit till varandra och som vågar öppna sig.
Mikael:Sammanhanget är begripligt som de kommit till eller man får hjälp med att förstå vad är en social gemenskap.
Jonas:Jag tänker tillbaka på Clas Erikssons, hans sketch som vi har med I föreställningen ändå. Där nu åker ju inte människor till Sverige längre för att inspireras av vår skola utan åker de till Finland. För där är skolan bra. Men då måste man ju ta reda på varför. Vi pratar om varför den är bra.
Jonas:Det man säger är att de har varit ganska fria från politisk inblandning. Alltså politiken har styrt väldigt lite och jag tänker på det du säger att även om eleverna byts ut och kanske mer frekvent I antalet än I en är det ju ändå kontinuiteten I det sättet ni ser på hur man ska bedriva skolan. Det måste vara en av styrkorna. Det jag tänker när man blir utmanad I det här, för det är ju inte bara så att man kan gå till hälsocoach eller man kan lära sig webb och video, utan man har ju också förberedande kurser, tycker jag man ska nämna något om. Ni har haft polisförberedande.
Mikael:Yrkesinriktad, väldigt tydligt, yrkesinriktad, polissförberedande De gör räddningstjänst också. Ett jättespännande projekt. Och så har vi den här digital design Production som är väldigt inriktat mot Anders till exempel gick ju för föregångare till det som jag tror hette informationslinderna. Men den har utvecklats med tiden och heter Digital Design Production. Ibland är det
Jonas:ju det med samma Jag tänker att det är ett sätt att bedriva skola som ni har kunnat bygga under så lång tid utan att någon har sagt att nej, nu är det det här som händer.
Mikael:Att det spelar stor roll. För att säga att vi är nog rätt konservativa men vi har förnyat
Jonas:våra kurser.
Mikael:Jag tror att det är därför de har överlevt. Men för att illustrera ändå när jag kom hit så jag vet att jag och 2 kollegor, vår dåvarande rektor han kallade oss palatsrevolutionärer för vi vill göra om en del saker. Då var det ett gäng som var lärare här som nog var rekryterade, alla hade gått I Lund och kom hit på 60- början på 70-talet. När jag började 1994 utgjorde de en grundstomme och de bodde på området. Det var en enda stor familj, Hjälmarhedsfamiljen.
Mikael:Det var häftigt att se. Men allt eftersom blev de gäl och närmade sig pensionsåldern. Då är jag ju I den fasen då jag är biträdande rektor och sen rektor. Idag har jag anställt samtliga utom 2 anställda. Men den osäkerhet och kanske rädsla jag hade när de här personerna skulle sluta och vi skulle tappa den här erfarenheten, kunskapen och döma min förvåning.
Mikael:Hur jag har nästan varenda gång slagits av att ja, det var möjligt att den slutade. Det betydde att vi tappade den personen men den nya som kom kom med andra kompetenser men den klev in I arbetet med både liknande känsla av vad man ville göra här och man var beredd att forma sig efter sammanhanget också. Man kom och bidrog och man formades. Det är ändå rätt häftigt. Alla har startat och är relativt unga och nya här.
Mikael:Ändå så säger eleverna samma sak. Lärarna betyder väldigt mycket, platsen betyder väldigt mycket och det som hände med mig var betydelsefullt. Det är vi inte ensamma om. Det finns 155 skolor och de andra har samma processer.
Jonas:Jag har fått för mig att folkhögskolorna ligger ofta en liten bit utanför centralorten. Det finns ett litet avstånd.
Mikael:För många, men det är många som har tvingat sig upp det landsbygdsförhållandet och har tvingats in till storstäderna. Ja, av olika skäl, inte minst ekonomiska. Det är att ägarhus här.
Jonas:Det är kostsamt. Det är dyrt. Men jag tänker oavsett det så har vi en känslan av att folkhögskolan skulle vara någon bubbla för de som bara är där. Den är ju lite farlig också tycker jag, att betrakta det på det sättet. Sen att den är så orörd, men jag tänker att ni som lyssnar, passa på att åka till en folkhögskola.
Jonas:De finns ju överallt. Men vi pratar inte riktigt om det på det sättet, utan det är som att det är nåt sabbatsår man har tagit kanske. Det åt elever sitt egna liv. Men det är väldigt öppet för andra att komma ut och hälsa på och bli inspirerade. Absolut.
Jonas:Varmt välkommen. Inte minst våra skolpolitiker borde ju ta sig en ordentlig titt I sin omgivning och se vad det finns för folkhögskola man kan samarbete med och som man kan lära sig mycket av.
Mikael:Som I så många fall alltså, vad händer när vikliver ur? Jag kommer som jag sa från Egypten. Vi har tillsammans med en annan folkhögskola Helsjön folkhögskola och även våra stift. Och så finns det en stiftelse nere I Lund, Lunds Missionsällskap som då avsätter medel för att vi ska kunna vara med och bidra till att starta en folkhögskola för unga människor I Egypten där skolsystemet ser helt annorlunda ut. Det är väldigt häftigt.
Mikael:Jag har varit där 2 gånger och varit det senaste veckan för vi har fört samtal om hur vi ska komma vidare och hur de ska bli autonoma. Det är ju det viktiga hänt, och det är en resa kvar där. Men just att jag och mina styrelseledamöter och andra kollegor fick kliva ur vårt sammanhang och in och vara på den här platsen en vecka. Vi alla gjorde reflektionen var nyttigt. Att höra andra hur de har resonerat om sin verksamhet för det är det vi tar med oss hem.
Mikael:Och då tänker jag att du säger våra politiker. Tänk om de kunde göra ett litet avsteg från sin position och leva in och göra en termin på en folkhögskola för att göra den upplevelsen för att förstå vad det är. Man kan behöva tid. Det där lilla studiebesöket när en elev berättar eller de bara ser att det är betydelsefullt kanske men det skulle vara mer betydelsefullt att få kliva av en lite längre tid. Man kan säga att det här är en skolform som är öppen från 18 år och det finns ingen gräns uppåt.
Mikael:Så den som vill ta en liten sabbats termin från sitt politiska liv och berikas är varmt välkommen att söka en kurs och vara här. Man skulle samla på sig så mycket av erfarenhet, så många möten med människor. Man skulle få så många livsberättelser som man kan referera till som är på riktigt I sina diskussioner och debatter I riksdagshuset. Det skulle vara något substantiellt. För då skulle man vara en del av det man pratar om.
Mikael:Inte bara fått en historia eller konstruerat en historia.
Bodil:Nu får jag lust att göra något abstrakt. Om man abstraherar nånting betyder det inte att man ska göra det bara att man ska dra ut det viktigaste. Det viktigaste att dra ur kan bero på att jag är trött. Men det var detsamma som jag gjorde under den pågående föreställningen. Jag kände att varje gång jag framträdde talade jag kunskap.
Bodil:Och varje gång ni sjöng så sjöng ni främst om relationer. Det är detsamma som jag känner här. Det blir nånstans så att det är relationer och kunskap som kommer fram. Och jag tror att de hänger ihop. Tiden där emellan också ett kitt.
Bodil:Men det är att få till nån sorts treenighet mellan relationer, kunskap och tid. Det är det som ni har lyckats så väl med. Och sen måste ni fortsätta utveckla er, förstås. Er via Egypten eller Finland.
Mikael:Eller via våra deltagare.
Bodil:Till exempel. Men det gör ni hela tiden. Det litar jag på.
Mikael:Kan du inte referera till föreställning ytterligare en sak? Vad kommer av det? Och då har du sista ledet till föreställningens namn. Vad kommer av?
Bodil:Jo men visst kommer det trygghet. En trygg människa kan göra vad som helst. Det är därför jag vågar göra det jag gjorde igår och det är därför jag vågar sitta här. Men en otrygg människa tyvärr kan inte göra något och då är det ju tryggheten man måste jobba med.
Jonas:Hörni, nu måste vi snart gå och byta om för nu har vi en dagföreställning av vår del.
Bodil:Har vi inte gjort en ovanligt lång podd?
Jonas:Ja, det har jag väl alldeles utmärkt. Varmt tack Mikael för att vi får vara här hos dig och få träffa dig.
Mikael:Tack från oss alla till att ni vill vara här och göra det ni gör. Nu ska det bli roligt, för nu kommer ju deltagare att komma hit på den här lunchföreställningen. Och pedagogerna. Det
Jonas:blir spännande.
Mikael:Jättespännande, tack.
Jonas:Jag tänker att vi avslutar som vanligt med ett citat om musik. Och så kan man ju prenumerera på ditt veckobrev på fakta punkt se för en krona om dagen. Men det kommer bara var sjunde dag. Så det blir 7 kronor per brev, har jag räknat ut.
Bodil:Man kan läsa det 7 gånger också.
Jonas:Ja, det
Jonas:kan man göra. Då blir det bara en krona per läsning. Men som sagt, vill man vara med och stötta vårt arbete så går det alldeles utmärkt att titta in på fäkta punkt se. Vi startade ju lite grann I Trumpträsket TT. Jag tänker att vi ska återvända till det I citatet.
Jonas:Dina veckor blev där I trösten till ett tigerhjärta. Citatet lyder: Storjugarna, det vill säga sanningens dödgrävare, ställer till mig så mycket. Bland annat underminerar de din mental hygien. Då tänker jag att det är ju, I det är en tuff utmaning då kan vi behöva tänka att det finns en oändlighet. Att vi lyfter blicken och sätter siktet lite längre fram.
Jonas:Och det gör vi tillsammans med Joakim Thåströms låt. Magiskt och vänligt. Tack för att du lyssnat.
Jonas:Magus och ömglet. Kväll. Även 25 euro på tambolan och strålkastarna. Läs och läs och läs på mig. Jag tog en turruut, du trampade linan Klättrade Sen vaknade jag på trottoaren och trodde jag var Kimbålningen men det är inte första gången jag haft helt fel Glömma allting bara sa I taxin tak.
Jonas:De bygger om att på stationen mittemot Som en no I botten sandk kök hela natten när jag Jag sågs som en