Detta är eventuellt en familjepodd av Emilia och Joel Kubist, men vi är inte riktigt överens om genren. Mestadels blir det associativa och dåligt pålästa samtal om både aktuella och eviga frågor, varvat med roliga gäster, kultur och skrönor. Ganska ofta avslutas samtalet med ett parti Yatzy, mest för att det kan vara något av det allra dummaste att göra podd av. Vi har också en ambition att skildra staden Kristianstad filtrerat genom ögo... öronen på en helt vanlig barnfamilj, så lägg till lite Kristianstadskuriosa och romantik här och där. Släpp sargen och slå ett slag med oss! It's hip to be square!
NOTE Volymen av en kub – Avsnitt 11: Lunarstorm, Luleå och att inte lita på någon. Undertexter med hela fraser.
Emilia: Tror du verkligen det här är en bra idé?
Joel: – Tut, tut, bilar!
Emilia: – Tut, tut, bilar!
Joel: Kära podd … Vad säger man?
Emilia: Inte sådär. Som ett brev.
Joel: Det är för att jag ligger i sängen. Och
det är helt ovanligt att podda i sängen.
Emilia: Vad heter den? Hamsterpaj?
Lunarstorm kom ut ur dig.
Emilia: Liksom: ”Kära läsare.”
Joel: Lunarstorm? Vad pratar du om?
Emilia: Ja, men var det inte som en vlogg, liksom?
Emilia: Nu när du låg i sängen var det som när du
var 17 år gammal och använde Lunarstorm.
Emilia: ”Kära läsare, i dag har jag lyssnat på …”
Joel: Tror du att jag låg och skrev? Låg? Det
gjorde jag för det första inte. Inte alls.
Joel: Och skrev ”kära dagbok”.
Emilia: Just det, du är för gammal för laptopen.
Joel: Det fanns faktiskt laptops, men
de var inte särskilt lappiga.
Joel: De var tunga och tjocka.
Emilia: Behövde du verkligen laptop då?
Joel: Ja, de hette laptops på den tiden
också. Men de fyllde en hel ryggsäck.
Emilia: Det känns som en väldigt dålig laptop.
Emilia: Ja. Jag har en historia om laptops. Jag
hade en skoldator. Du känner ju till …
Joel: Din Franken … Om du pratar om min soffa
som en Frankensoffa, så är den datorn …
Joel: Jag vet inte, det är ett
mirakel att den lever.
Emilia: Det är ändå en Dell. Jag hade
innan … just det, du vet ju inte.
Joel: Reklam för Dell.
Emilia: Men jag har slaktat två skoldatorer,
så jag är inne på min tredje.
Joel: Hur lever den här så länge?
Emilia: Mycket bra fråga. Men innan den hade jag
en Thinkpad som jag kallade för Thinky.
Emilia: Jag har aldrig döpt den här,
Emilia: för jag har alltid tänkt att
jag inte vill bli attached,
Emilia: för jag blev ledsen när Thinky dog.
Joel: Så den som du inte blev attached
vid är den som överlevde.
Joel: Det är ett dåligt tecken för
mig och våra barn. Och katterna.
Joel: Det ligger en katt mellan
oss nu när vi poddar.
Emilia: Det är jag, Joel och Pelles
rumpa som poddar i dag.
Joel: Vi ligger i sängen och poddar.
Joel: Vi brukar sitta uppstyrt vid
köksbordet med poddutrustning.
Joel: Hörlurar, stora mikrofoner och stativ.
Emilia: Ännu större ambition. Ja.
Joel: Men i dag testar vi
med två bärbara mickar.
Emilia: De ser ut lite som en fluffig marshmallow.
Joel: Jag har en idé om att jag låter mycket
bättre när jag sitter upp än när jag ligger
Joel: ner.
Emilia: Det blir lite så här: ”Kära
dagbok, kära Lunarstorm.”
Emilia: Vad gjorde man på Lunarstorm? Man
låg inte i sängen, så kunde man inte.
Joel: Man skrev dagböcker på Lunarstorm.
Det var där mitt smeknamn Vetemix kom.
Joel: Det var där det uppfanns.
Joel: Jag tyckte att det var fånigt att folk
hade Lunarstorm när jag gick i gymnasiet.
Joel: I ettan på Österänggymnasiet.
Emilia: Hur många inlägg hade du på Lunarstorm?
Joel: Jättemånga. Men det var så jag
började med Facebook också.
Joel: Jag tyckte att det var fånigt
att folk hade Facebook.
Joel: Och så drev jag med mig
själv och berättade: ”Hej!
Joel: I dag har jag ätit korv stroganoff.
Joel: Det var gott!” Jag tyckte att jag
var rolig som skrev icke-relevant,
Joel: för alla delade så orelevant
information på Facebook.
Emilia: Men ingen fattade ditt genius.
Joel: Nej, inte jag heller. Sen blev jag hooked
och fortsatte berätta orelevanta saker.
Emilia: – Är det inte irrelevant?
Joel: – Det var så jag började med Spotify också.
Joel: Jag tyckte att det var
fånigt att streama musik.
Joel: Jag hade dessutom lagt en förmögenhet
på iTunes, där man köper musik.
Joel: Så jag hade liksom någonting att försvara.
Emilia: Det var ju verkligen en
förmögenhet, typ hundra …
Joel: … lax. Vi hade sålt ett hus, och där köpte
jag iTunes-musik. Och så kom streaming.
Emilia: Då måste jag jämföra med att vi just
nu har blivit av med Apple Music.
Emilia: – Det har ju såna …
Joel: – Blivit av? Vi har tappat bort Apple Music.
Emilia: Vi har ju såna fix-ups
med … Fix-ups? Nej, nej.
Emilia: Fixeringar över teknik.
Emilia: Och nu ska vi inte ha Apple Music längre,
Emilia: för jag sa en gång i förbifarten
att den har buggat på sistone.
Emilia: Och du bara … Då har du bytt till något
som inte har något annat namn, typ Qobuz.
Joel: En fransk streamingtjänst som heter Qobuz.
Emilia: Och när du slutar prenumerera är det
som att jag har blivit av med den.
Joel: Du har inget annat nu, va?
Emilia: Nej, jag har sneglat på priserna,
och så kostar det 69 för en student.
Emilia: – Och jag bara …
Joel: – Det är asbilligt.
Emilia: Det är jättedyrt.
Joel: Jag kollade upp vad ett sånt här
duo-abonnemang på Qobuz kostade,
Joel: och det var typ 179 kronor för två. Eller
199. Jag tyckte att det var svinbilligt.
Joel: Och du bara: ”Det är för dyrt.”
Emilia: Jag tycker musik ska vara allmän …
Joel: Ja, det är en sjuk grej med det.
Emilia: Att jag inte tycker att det
är värt att betala för musik.
Emilia: Men det är åldersskillnaden.
Joel: Ja, kanske?
Emilia: Jag växte upp med musik i
radion. Och sen kom Spotify.
Joel: Ja. Och jag la över 100
000 kronor på iTunes-musik.
Joel: För att jag skulle äga den själv.
Emilia: Du ska veta att jag lyssnar
på Spotify med reklam just nu.
Joel: Jag skäms för att du är min fru ibland.
Emilia: Jag skäms inte för dig, men jag
är rädd för dina fixeringar.
Joel: Är du rädd för mina fixeringar?
Emilia: Jag borde aldrig ha sagt
att Apple Music buggar.
Joel: Nej, men du spädde vatten på min kvarn,
Joel: för jag har liksom gått och
mått dåligt över det själv.
Joel: För det är Apples kanske sämsta
mjukvarugrej. De köpte ju den av Dr. …
Joel: vad hette den?
Emilia: Nu tänker jag bara på Dr. Glas. Vi
pratade om det på lektionen i dag.
Joel: Det var en fin litterär
referens i alla fall.
Emilia: – Jaså?
Joel: – Har du pratat om Dr. Glas i dag?
Emilia: Jag var … jag hörde mest …
Joel: Just det, för att Art
var ledsen och var hemma.
Emilia: Men jag hörde Dr. Glas i förbifarten.
Joel: Jaha. Så dina högskolepoäng om Hjalmar
Söderberg är att du hörde Dr. Glas nämnas.
Joel: Och därför kan, liksom … när jag skulle
… Vad heter han, Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Emilia: Jag tänker också på han, Dr. Who.
Joel: Dr. Bombay finns också.
(sjunger ”Calcutta”)
Emilia: Vi är på så olika platser.
Emilia: Ni har säkert sett de här spelen där
man håller upp ett kort vid pannan,
Emilia: och så ser man inte själv
vad det är för något.
Joel: Så sitter man två och två.
Emilia: Och så ska den andra förklara.
Nej, förlåt, om jag ska förklara.
Emilia: Men den som har kortet
vid pannan ska ju fråga:
Emilia: ”Är det en kvinna?” Och så ska
den som sitter så här säga:
Emilia: ”Nej.” Och då hade den här personen
Dr. Chopper från One Piece.
Emilia: Och han gissade på Choppers pappa.
Emilia: Och han sa: ”Men det finns inga andra
doktorer i One Piece.” Okej, förlåt.
Emilia: Det var inte intressant för någon annan.
Joel: Det var verkligen en
jättedålig berättelse.
Emilia: Men det är doktorerna jag kan i alla fall.
Jag kan Dr. Chopper. Dr. Chopper, doktor.
Joel: Kan du inga fler doktorer?
Emilia: Jo, jag tänker också på han … Jo,
Grishas pappa. Han var också doktor.
Joel: Har du någon doktor som inte är animerad?
Emilia: Nej.
Joel: Inte?
Emilia: Något intressant som
kanske är intressant …
Joel: Dr. Alban?
Emilia: – Nej. Inte Dr. …
Joel: – Alban?
Emilia: – Nej.
Joel: – Va?
Emilia: Alban.
Joel: Eh … vi har mycket att hämta igen. Vi
behöver ha ett specialavsnitt om Dr.
Joel: Alban.
Emilia: Men jag har jättemycket
att säga om doktorerna.
Joel: Säg något om en doktor.
Emilia: I Japan kallar man en
doktor för sensei efteråt.
Emilia: Det är inte så många som vet
om det. Precis som lärare.
Emilia: Jag vet inte varför, men man gör det.
Emilia: Till exempel Grisha-sensei
eller Chopper-sensei.
Joel: För att visa aktning för att de dedikerat
sitt liv åt att rädda andra liv.
Emilia: De är ju akademiker på nåt sätt.
Joel: På något sätt. På nån skala har de
också hört Hjalmar Söderbergs Dr.
Joel: Glas flyga förbi i
förbifarten i sin utbildning.
Emilia: Jag tog över där. Du skulle
säga nånting om en doktor?
Joel: Jag tänker bara på vilka fler
doktorer jag kan just nu.
Joel: Och jag kommer inte på mer än Dr.
Bombay, som snurrar på loop i mitt huvud.
Emilia: Det känns som ett vanligt
rockarnamn. Såhär: Dr. Dre!
Joel: Dr. Dre! Tack!
Emilia: Oh yeah! Jaha, var det
honom du letade efter?
Joel: Ja, ja. Visst sa du det?
Emilia: – Nej, jag vet inte.
Joel: – Dr. Dre. Nu låter det jättekonstigt.
Emilia: Det låter lite fel, som att vi säger det
lite fel. Heter han verkligen Dr. Dre?
Joel: Var det Tupacs producent?
Emilia: Du frågar inte, för du vet att jag inte
kan svara! Så jag tittar upp i taket.
Joel: Okej, men jag tror att det var Dr. Dre.
Joel: Det låter jättefel i mitt huvud, för
jag hör fortfarande ”Doktor, doktor”.
Emilia: Åh, jag tänkte också på Dr. Snuggles. Dr.
Snuggles flyger till stjärnornas land …
Joel: Bam, bam, bam, bam, bam.
Emilia: Dr. Snuggles!
Joel: Kollade du på Dr. Snuggles?
Joel: Det är ändå ett barnprogram från min tid.
Emilia: Ja, det gjorde jag. Vi hade dem på …
kassettband, med de som funkar som kassettband.
Emilia: VHS. Det finns ju VHS, DVD och CD.
Jag kommer inte ihåg nån av dem.
Joel: Vilka medieformat kan du? Vad sa du … VHS?
Emilia: CD och CD, kassettband och CD.
Joel: Vad heter de stora som man
spelar musik på? Som är runda.
Emilia: Vinyler? Men jag har inte
använt en enda av dem.
Joel: Kommer du ihåg … Vet du
vad en iPod är för nånting?
Emilia: Ja, men jag har säkert sett den också.
Men det är lite som att gå på museum.
Joel: iPod shuffle! Vet du vad
en minidisc är för nånting?
Emilia: Nej, nu är vi långt, långt bak.
Joel: Vet du vad en walkman är för nånting?
Emilia: Visste du att 1990 är
längre bort än … 2055?
Joel: Nu har du läst något på
internet. Va? Vad sa du?
Emilia: 1990 är längre bort från 2026 än 2055.
Joel: Okej, vilken random fakta.
Emilia: Jag vill bara att alla ska
andas in det lite grann.
Joel: Vad är det speciella med 2055?
Varför tar du ett helt 90 och sen 55?
Emilia: Jag har inte haft den tanken. Om jag
hade haft rätt skulle jag säga 2060.
Joel: Men i alla fall, allt detta för att
konstatera att Apple Music köptes,
Joel: alltså Apple köpte det av Dr. … som
gjorde sådana hörlurar. Dr. Dre-hörlurar.
Joel: Och då var det liksom ett buggigt
program redan från början,
Joel: så de har aldrig lyckats boka ut buggarna.
Emilia: Dr. Odd kanske önskar att man
fortsätter på det här spåret.
Emilia: Jag vet inte om det hörs i micken.
Joel: Jag vet inte heller om man hör Odd skrika
i micken, men det är roligt i alla fall.
Emilia: För oss. För de som inte
hör det så sa han precis …
Joel: Okej.
Emilia: Jag har jättemycket att säga om
musik, men vi ska inte prata musik.
Emilia: Men det blir såhär, min uppväxt med musik.
Vi har pratat om detta lite tidigare …
Joel: … tror jag.
Emilia: Marcus hade …
Emilia: För de som spelade Persona-spelen,
Emilia: så hade de såna här hörlurar
som ser lite ut som …
Joel: Din bror Marcus.
Emilia: Ja. Det ser lite ut som hörselstöd.
Vad säger man … hörapparat. Ja.
Emilia: Det var jättedåligt ljud i dem, men han
hade det liksom som ett fashion statement.
Emilia: Och de trillar av hela tiden också.
Emilia: Och jag hade såna här hörlurar som man
kunde köpa på Flying Tiger för 50 spänn.
Joel: Klart du hade. För att du inte brydde dig.
Emilia: Och de gick sönder stup i kvarten.
Joel: Aha. Köpte du nya då hela tiden?
Emilia: Ja. Som läckte ut. Ja. Men
jag tyckte det var punkigt.
Joel: Punkigt? Gick du seriöst runt och
tänkte på dig själv som punkare?
Emilia: Ja.
Joel: Jag har ju fått kanske världens
minst musikintresserade fru nånsin.
Emilia: Men just det. Jag var så himla savage i
Luleå. Jag var uppe i Luleå nu i en vecka.
Emilia: Det finns två, tre stycken som
är musikintresserade i klassen.
Emilia: Jag pratade med dem om musik.
Joel: Pratade du om musik?
Emilia: Ja. Sen gick en tjej förbi. Jag sa: ”Vad
lyssnar du på i Luleå nu för tiden?”
Emilia: Jag sa: ”Jag lyssnar
inte på musik egentligen,
Emilia: men varje gång jag ser på nån att de är
musikintresserade så låter jag dem snacka.”
Joel: Det är så du charmade mig. ”Jag
ser att du gillar musik. Snacka!”
Emilia: Just let them talk.
Joel: Så tyckte jag att det
var roligt att prata.
Joel: Vad ska vi säga om musik? Vi har köpt
högtalare. Det är roligt att prata om.
Joel: Jag gick till en ny kurator i dagarna,
Joel: och jag listade bara alla
dyra saker vi har köpt.
Emilia: Look at my stuff!
Joel: Så köpte jag dem, för så här mycket kostade
de, och så mycket kostade projektorn.
Joel: Så var vi tvungna att köpa nya högtalare.
Emilia: Jag måste hejda dig ibland i podden när
jag märker att du går in på acquisition
Emilia: – talk.
Joel: – Ja, jag känner det.
Joel: Förra gången hade jag velat prata
om min dyra penna jag hade köpt.
Emilia: Och att du är sjuk vill
du också ofta prata om.
Emilia: ”Kan vi prata om hur gammalt det är?” Du
vill prata om att du är sjuk och alla dyra
Emilia: grejer du har köpt.
Joel: Jag vet vad jag dras till, men det ska
vi inte prata om här. Nej, det var inget.
Emilia: Den flög över mig. Från Dr. Glas.
Joel: Berätta om Luleå.
Emilia: Ja, Luleå var en plats …
Emilia: Jag försökte halvhjärtat
turista sista dagen,
Emilia: för annars vet jag att
du hade varit on my case.
Joel: Och då ska vi säga att du har ju knappt
varit utanför Sösdala i hela ditt liv.
Emilia: Ja, jag har varit i Kristianstad.
Joel: Men du har aldrig rest, liksom.
Du har inte gjort en lång resa.
Emilia: Men jag har varit ändå utsatt, tycker jag.
Emilia: För jag har ju liksom tagit
mig till vissa platser.
Joel: Du gick ju till … Du tog
en promenad till Tjörnarp.
Emilia: Ja, är inte det lite utsatt? Mitt ute
i skogen. Jag vet inte var jag är.
Emilia: Jag hade inte telefonen på mig
heller, jag hade en kräm med mig.
Emilia: Betnovat heter den, för mina eksem.
Joel: Betnovat.
Emilia: Jag flydde hemifrån och var
jättepissed off. Jag tänkte …
Joel: Hur gammal var du?
Emilia: 12 … 14, 15. Jag tänkte:
Jag behöver ha med min kräm.
Joel: Då bestämde sig Emilia för att lämna
Sösdala för första gången i sitt liv.
Joel: Och så går hon till
Tjörnarp, genom skogen.
Emilia: Det var inte … Jag var bara på väg bort.
Joel: Som man så ofta gör
hamnar man då i Tjörnarp.
Emilia: All roads lead to Tjörnarp.
Joel: Och där tar du tåget hem igen, eller?
Emilia: Ja.
Joel: Så en station med tåget tog du dig?
Emilia: Nej, men jag såg sista tåget passera.
Emilia: Då var det som att jag fick
tillbaka vettet i skallen.
Emilia: Jag gick fram till ett
främmande killgäng: ”Hej,
Emilia: får jag låna en telefon?”
Så ringde min pappa.
Joel: ”Jag är i Tjörnarp!”
Emilia: Han hade polisanmält allt.
Joel: Oj.
Emilia: Så fick de höra att hon var i Tjörnarp.
Då tänkte de: ”Kusten är klar.”
Joel: Tjörnarp är ett ställe
jag vill flytta till.
Emilia: Du får inte dit mig än.
Joel: Men du har varit utomlands
någon gång med klassen, eller?
Emilia: – Ja.
Joel: – I Danmark. Men det var ändå så lite,
Joel: att när vi åkte till Kastrup var
du helt lamslagen av att folk
Joel: pratade ett annat språk. Du har
inte varit utomlands så mycket.
Joel: Hade du varit i Helsingfors också?
Emilia: – Nej.
Joel: – Ni åkte till Stockholm bara?
Emilia: Japp. Jo.
Joel: Men du har knappt varit i Stockholm … en
gång i ditt liv innan du träffade mig?
Emilia: Ja. Jag har ändå varit i Stockholm …
Joel: Malmö två gånger.
Emilia: Kanske? Jag kände igen Stockholm. Jag
var i Stockholm och bytte till Luleå.
Joel: Ja, just det. Nu har du
varit där på egen hand.
Emilia: Ja, jag är så jävla duktig.
Joel: Men nu skulle du då åka
på en lång resa själv.
Joel: Då får du börja plugga
till lärare i Luleå,
Joel: och jag tror inte att vi visste
hur långt det var till Luleå.
Emilia: Nej, det visste vi inte.
Joel: Hade du någon sådan uppfattning?
Joel: Det var ju obligatoriska
träffar, typ två per termin?
Emilia: Jag tror att jag var redo på att
pendla i alla fall 24 timmar.
Emilia: Så det var ändå inom marginalerna.
Joel: Det var det. Hur många timmar med tåg?
Emilia: 17. Och sen 17 tillbaka igen.
Emilia: Det är sjukt att resa så långt.
Det går en hel dag av att bara …
Emilia: När man kommer ut har det
gått en … Man fattar inte det.
Joel: Nej, man gör inte det. Emilia kom
med stora insikter om sitt stora liv.
Joel: Men du skulle åka till Luleå helt ensam.
Joel: Som sagt, du kände dig tvingad att turista
för min skull. Berätta vad du gjorde.
Emilia: Jag bodde vid den här Norra hamnen, tror
jag den heter, på det här City Sleep.
Emilia: Ett litet hostel.
Joel: Det är en rolig grej. Du bokar
ett vandrarhem, eller hostel?
Emilia: Ja, hostel. Det står minihotell, det står
hostel. Jag har också hört vandrarhem.
Emilia: Jag tror inte de själva vet vad de är.
Joel: Jag vet inte var gränsen går. Och
var är man med bed and breakfast?
Emilia: Jag undrar varför de la till
ett s i hotell och bara: hostel.
Emilia: Så nu har vi en ny plats.
Joel: Host. Hostel.
Emilia: – Ja.
Joel: – Just det.
Emilia: Inte hell.
Joel: Men det blev ju lite …
Joel: För att du bokade det,
Joel: och sen typ veckan innan du åkte eller
någonting så såg du att hotellet där man
Joel: fixar hotellfrukost,
Scandic, var billigare.
Emilia: De hade gått ut med studentrabatt.
Joel: Då var du committad till ditt
vandrarhem. Berätta om din resa.
Emilia: – Ja.
Joel: – Hur var det att ta dig så långt hemifrån?
Emilia: Jag … Jag gick … Nej.
Joel: Jag var sjukt nervös för om du skulle
hitta tågen i Stockholm och så.
Emilia: Bytena? Alltså, det är stora
skyltar som det står spår 10–12 på.
Emilia: Man bara: hur svårt kan det vara?
Joel: Var du inte nervös när du kom
ensam till Hässleholms station?
Emilia: Nej, det var jag inte.
Emilia: Jag var orolig att man skulle gå på de
här vagnarna och få hitta sina platser.
Joel: Just det, det pratade vi om innan du åkte.
Emilia: Ja, men så länge man har sunt förnuft
så brukar man ju klara simpla skyltar.
Joel: Och det gjorde du också, va?
Emilia: Ja, det gjorde jag
faktiskt. Kan du tänka dig?
Joel: Yes. Gick du på rätt vagn?
Emilia: Ja, jag gick på rätt vagn.
Emilia: Och så började jag prata med
två tjejer som redan var där.
Emilia: Vi var ju sex stycken i en kupé.
Emilia: Och jag liksom direkt outade så här:
”Jag har aldrig sovit i ett nattåg.
Emilia: – Hur funkar det med de här platserna?”
Joel: – Var det i Hässleholm redan?
Emilia: Nej, det var i Stockholm.
Nej, det var mot Luleå.
Emilia: ”Hur fäller man ner de här bäddarna?
Emilia: Hur funkar det, liksom?” Hon
som jag började prata med först,
Emilia: som också tyckte om anime och som precis
hade varit på ett konvent i Stockholm,
Emilia: hon ledde mig såhär i handen hela
vägen in på bussen till Luleå.
Emilia: För hon skulle ta samma buss, tror jag.
Och hoppade av typ efter halva resan.
Emilia: Hej då. Då träffades vi
på fredagen och åt middag.
Joel: Ja, det är fint. Du blev kompis med en
på tåget. Det är väldigt socialt av dig.
Emilia: Ja, eller hur?
Joel: Det tycker jag är en fin
grej när man reser ensam.
Joel: Det hade nog inte hänt
om vi rest tillsammans.
Emilia: Nej, det tror jag inte.
Joel: Men när man reser ensam är man mycket
mer öppen för människor man träffar.
Emilia: Kan det inte också vara för att du är man?
Emilia: Vi pratade om att du försökte bli kompis
med någon. Ni hade en spontan fika.
Emilia: Du försökte bjuda med henne på
bok- och filmklubb. Jag bara …
Emilia: jag hade inte gjort det om jag varit det.
Joel: Man måste läsa en 1800-talsroman
för att hänga med i filmen.
Emilia: Ja, det är också lite creepy när en
man som man inte är intresserad av …
Joel: … bjuder med dig på en bokklubb.
Emilia: Lite för på, liksom. Det
är lite för perverst.
Emilia: Jag tänker också, om du hade
varit på tåget till Luleå.
Emilia: Hade man verkligen klivit
av med dig? Jag vet inte.
Joel: Fast jag reste ju ensam mycket.
Emilia: Det är bara mina fördomar om ditt liv.
Joel: Jag upplevde också att jag fick många
kompisar för att jag reste ensam.
Joel: Utöver resvänner, liksom. Så det är ett
fint sätt att resa på. Man är mer öppen.
Joel: Därför är det också fint att gå på ensambio,
för att man är mer öppen för filmen.
Joel: Ensamrestaurang. Då smakar man maten på
ett helt annat sätt än om man äter med nån.
Joel: Då måste man hela tiden vara social
och verbalisera vad man känner.
Emilia: Jag älskar vad detta blottar i dig.
Joel: Jaså? Men okej, nu ska vi prata
om din resa. Tillbaka till Luleå.
Joel: Hur många mil är det bort från oss?
Emilia: 150 var det.
Joel: Vad var dina intryck av
Luleå? Om du nu turistade där.
Emilia: Ja, det var väldigt mycket
bilar, får jag säga.
Emilia: Vi har inte så mycket bilar i Kristianstad,
till alla bilisters stora möda.
Joel: Nej, det är faktiskt en rätt så bilfri
innerstad. Alltså, det är inte …
Emilia: För jag har inte koll på bilarna. När
jag gick i Luleå, då öppnades ett garage.
Emilia: Jag hade det precis bredvid mig, och
sen skulle det köra ut en stor lastbil.
Emilia: Åh, jag hade dött, alltså!
Så det tänkte jag på först.
Emilia: Det var mycket mer shopping än vad
jag trodde att det skulle vara.
Joel: – Var det shopping?
Emilia: – De har ju världens första galleria!
Joel: Det är häftigt.
Emilia: Ja, de hade två gallerior. Shopping hette
den ena. Det är världens första galleria.
Emilia: Sedan hade de en till galleria.
Joel: Hette den Shopping?
Emilia: Ja. Och så hade de en till, typ
Strand, som jag inte gick in i.
Emilia: Så det var mycket mer shopping.
Emilia: Jag trodde att det skulle vara
så här: ”Nu täljer vi en kniv.”
Joel: Alla dina fördomar om Norrland på en gång.
Joel: Du köper inte en kniv i Luleå,
du täljer den själv. Exakt.
Emilia: Och bussarna var röda, sa jag till
Elin, min kompis som jag fick på tåget.
Emilia: Jag bara: ”Bussarna är
röda här.” Hon bara …
Joel: Det var det stora. Andra
åker dit och blir imponerade.
Joel: Jag vet inte vad man blir
imponerad av i Luleå.
Joel: Men du blev imponerad av färgen på bussen?
Emilia: Jag försökte ändå bli imponerad.
Emilia: Jag åkte till den där som
heter Gammelstads kyrkstad,
Emilia: och jag bara måste fundera lite på
varför de satte ”stad” efter båda.
Emilia: Det är så onödigt. Det är som att döpa
något till typ Old City Church City.
Emilia: Det räcker med city, okej?
Emilia: Jag åkte dit och jag tittade på kyrkan och
jag tittade på de röda husen och jag tog
Emilia: lite bilder, och så
satte jag mig på bussen …
Joel: Tog du bilderna för min skull?
Emilia: Ja!
Emilia: För när jag gick på bussen igen så var jag
där så kort tid att busschauffören sa att
Emilia: jag ju redan var färdig.
Och jag sa: ”Japp.”
Joel: ”Nu har jag gjort detta.” Jag åkte
150 mil bara för att gå ur bussen,
Joel: titta på … Vad kallade du det?
Joel: Du skickade ett sms till mig
och sa att nu har jag sett …
Emilia: Några förfallna …
Joel: Ta fem, fyra bilder. Och sen
går du på bussen igen, eller?
Joel: – Är det samma busschaufför?
Emilia: – Nej. Jo, det var samma.
Joel: Nej.
Emilia: Han vände också, liksom …
Joel: Snacka om att slakta deras stolthet.
Vad heter det … nationella …
Joel: lokalpatriotism.
Emilia: Jag satt lite i tankarna om han
trodde att jag var journalist.
Emilia: ”Nu har jag tagit bilden, nu åker jag
tillbaka.” Det var så instrumentellt.
Joel: Jag tror inte att en journalist
hade tagit bussen, gått av,
Joel: tagit en bild och sen gått på bussen igen.
Joel: ”Nu åker jag hem till redaktionen i
Kristianstad och skriver min notis.”
Emilia: Jag kanske var från Luleå.
Emilia: Jag var rolig på sista … nej, inte sista.
Emilia: Vi hade en lektion med en gymnasielärare
som skulle berätta om bedömning,
Emilia: och jag hamnade på något sätt sist
i listan av att introducera oss.
Emilia: Vi skulle säga: ”Jag heter
…, jag kommer från …”
Joel: Nobody puts Emilia in the corner.
Emilia: Och då sa jag: ”Hej, jag heter Emilia,
Emilia: och jag tror inte att du kan gissa var
jag kommer ifrån.” Och då gissade han
Emilia: Småland. Jag skulle mycket väl kunna
komma från Luleå och vara journalist.
Joel: Va! Från Luleå? Nej.
Emilia: Småland … ”Gör din bästa Lule …” De hade
ett fint ord när man pratar luleska,
Emilia: men det heter inte så.
Joel: Lulemål.
Emilia: Ja, exakt. ”Gör din bästa impression.”
Ja, det var faktiskt någon …
Emilia: Jaha, August sa det till mig. Precis
innan han ledde mig som en gentleman.
Joel: Hur lät det?
Emilia: Bara en liten kallsup, liksom.
Joel: Låter det som när du gör en kallsup?
Emilia: Nej, jag dör.
Joel: Behagligt.
Emilia: Annars var det nästan
ingen som sa det till mig.
Emilia: Jag tror att de var lite rädda för att …
Joel: – Klyschan?
Emilia: – Exakt.
Joel: … har blivit en klyscha. Exakt.
Emilia: Men han kunde inte hejda sig när det var
awkward, precis innan vi skulle säga hejdå.
Joel: Vänta, så du var i armkrok med en man
i Luleå? Berätta hur du hamnade där.
Emilia: Jag vet vart du är på väg, men … Vi var
ute och drack. Som man gör på en onsdag.
Joel: Du fick en sån här riktigt
autentisk studentupplevelse.
Joel: Att gå ut på en kårbar.
Emilia: Just det. Och jag försökte
verkligen bli full.
Emilia: Jag har inte blivit full nu på flera år.
Emilia: Så jag drack 24 centiliter
alkohol under fyra timmar.
Joel: Du hävdar det.
Emilia: Jag kände ingenting.
Det var jättesorgligt.
Joel: Du hävdar att du drack
24 centiliter alkohol.
Emilia: Olivia försökte bjuda mig på mer öl: ”Men
det händer snart.” Och jag bara: ”Olivia,
Emilia: det är dags att ge upp.”
Joel: Du kände inte av någonting, säger du?
Emilia: Jag kände mig svagt illamående och
hade lite hjärtklappning efter tredje.
Emilia: Men sen så bara försvann
det, och jag bara …
Joel: Men ingen berusning alls?
Emilia: Inte så att jag tänkte så här …
Emilia: Du vet att man har lite lagg,
att man gör någonting och bara …
Emilia: Jag märkte inte det
förrän jag hade gjort det.
Joel: Fördröjningen. Den berömda fördröjningen.
Emilia: Ja, precis, den kom inte. Det var tråkigt.
Emilia: Men då blev vi hemkörda av en klasskompis.
Joel: Vi säger inom parentes att Emilia
sms:ade mig när hon var ute:
Joel: ”Jag är en stålkvinna. Jag
blir inte berusad av alkohol.
Joel: Jag tål hur mycket som helst. Muahaha!”
Emilia: Vi hade bara några veckor innan vi
skulle fotografera Grisens premiär.
Joel: Ja, på Klubb Grisen. Klubb
Grisen heter de nu, va?
Emilia: Ja, just det.
Emilia: Och då tänkte jag också
att nu ska jag bli full,
Emilia: för jag får inte så många chanser som …
Joel: Där drack du ditt första
Long Island Iced Tea.
Emilia: Ja, och du och Sebbe.
Joel: – Är han Sebbe?
Emilia: – Nej, han är inte det.
Emilia: Men Sebastian är för långt, och
Tvättis är svårt att komma ihåg.
Joel: – Så då blev det Sebbe.
Emilia: – Och han är ingen Basse heller.
Joel: Nej. Och Basse …
Emilia: Okej, ska vi kalla honom Sten?
Joel: – Va?
Emilia: – Sebastian.
Joel: – Sebastian … Sten.
Emilia: – Sten är bra med Grisen i alla fall.
Joel: Ja, faktiskt.
Emilia: Okej, Sten i det här fallet.
Emilia: Du och Sten hävdade att
ni drack upp mina drinkar.
Emilia: Men jag kommer ihåg det som
att jag drack rätt mycket.
Joel: Och då blev du inte heller berusad?
Joel: Så du tror numera att du inte kan bli
berusad? Att du tål hur mycket som helst?
Emilia: Ni som lyssnar på den här
podden, Ann-Sofie, Björn,
Emilia: Fredrik från Fjälkinge fotoklubb, Stian …
Joel: Min mamma.
Emilia: Jag utmanar er att
dricka mig under bordet.
Joel: Ja, det får vi ha till nästa podd,
Joel: att någon måste ha försökt
dricka dig under bordet då.
Emilia: Det hade varit kul att
podda när man är berusad.
Emilia: För oss, inte för lyssnarna, men för oss.
Joel: Ja, för oss. Det kan vara som
när vi ska podda med den danska.
Joel: Vi kanske ska podda med den dansktalande
personen och vara berusade samtidigt.
Emilia: Men bara vi, så att vi långsamt rör oss
mot hur hon pratar. Nej, jag sa ingenting.
Joel: Jag minns en midsommar
som jag firade i Åhus,
Joel: där jag hamnade till bords med en danska
som jag pratade svensk-danska med.
Joel: För då var jag berusad, på riktigt.
Till skillnad från dig, på låtsas.
Joel: Och svenskpratade danska hela kvällen.
Joel: Vilket var en av mina sämsta …
Joel: perioder i livet, kan man inte säga.
Emilia: – Men …
Joel: – Jag var odräglig.
Emilia: Den här ena incidenten färgar en hel
period, om du tittar på vad du gjorde.
Joel: En av de sämsta perioderna i mitt liv,
Joel: för att jag en midsommarafton satt och
bräkte på vad jag trodde var danska.
Emilia: Då kördes jag i alla fall hem med
August och Hanna av en klasskompis,
Emilia: och så släppte de av oss i stan, och
August skulle dit och jag skulle hit.
Joel: Som det ofta blir.
Emilia: Och då sa August: ”Nämen, jag går med
dig.” Och jag bara: ”Jaha.” Och han sa:
Emilia: ”Jag kan inte lämna dig här.”
Och jag bara: ”Vi är ju i Luleå.
Emilia: Är det farligt i Luleå?” Han bara: ”Nej!
Naee …”, sa han väldigt skånskt, såklart.
Emilia: Det säger vi.
Joel: – Nej …
Emilia: – Det var så jag hamnade … Inte i …
Joel: – Armkrok.
Emilia: – Snarare en arm iväg.
Joel: Jaha, jag trodde att ni gick i armkrok.
Emilia: Nej, inte August.
Emilia: Ja, jag skulle krama August precis,
Emilia: för jag tyckte ändå att vi blev
buddies under den här veckan.
Emilia: Jag kramade Vilde och någon annan.
Joel: Du har fått massa kompisar.
Emilia: Ja, och när jag skulle krama August …
Emilia: jag tänkte inte ens på det, för August är
liksom som mina bröder, väldigt awkward …
Emilia: men han sa tydligen efter att jag
kramade, för att alla började skratta,
Emilia: så han bara: ”Jaha!” Det är August.
Joel: Det är den känslan man vill
ha när man kramar nån. ”Jaha!”
Emilia: Ska vi göra det också? Ja, okej.
Joel: Okej, så du fick försöka bli full på en
studentbar där det var ett punkband som
Joel: spelade.
Emilia: Ja, det var några studentband.
Joel: Och du besökte det här turistmålet, och
du var på Sveriges första shoppingcenter?
Emilia: Ja. Jag tycker ändå att jag
turistar som fan i Luleå.
Joel: Vad skulle du ge Luleå
för betyg som turistmål?
Emilia: Jag har sex ord som mitt
betyg. Jag kom. Jag såg.
Emilia: Jag gick.
Joel: Sagt till busschauffören. Vad
heter det, Storkyrkan i Gamleby …
Emilia: Gammelstads kyrkstad. Fucking stupid.
Emilia: Men när man kommer till Gammelstad,
busshållplatsen, så står det ICA,
Emilia: och så står det Gammelstad i en mycket
fin handstil. Det vet alla. ICA har ju …
Joel: – … nåt som de heter.
Emilia: – Och den heter Gammelstad.
Emilia: Om man vänder huvudet 90 grader till
höger så är det en asstor parkering.
Emilia: Det är inte så gammalt.
Joel: Okej … Välkomna till Resepodden.
Joel: Volymen av en kub,
Joel: med Emilia och Joel Kubist.
Joel: Ja, det var Luleå. Ska du åka dit igen?
Emilia: Ja, i april.
Joel: I april, okej. Har vi
nåt att se fram emot då?
Emilia: Nästa gång ska jag besöka domkyrkan.
Joel: Ja, just det.
Joel: Du hade satt upp domkyrkan som nåt du
skulle besöka, men du gjorde aldrig det.
Emilia: Nej, det blir ju mörkt klockan
två på dagen i Luleå. I november.
Joel: Du borde åka dit på sommaren,
för då är det ljust dygnet runt.
Emilia: Ja, då kan jag turista
loppan av mig hela dagen.
Joel: Loppan av dig. Leva loppan. Leva loppan …
Emilia: Vi kan starta en reseblogg.
Joel: Ja. Jag vill se bilderna du tog.
Emilia: Det tror jag!
Emilia: Men nu får du berätta. Vi har
poddat alldeles för länge.
Joel: Här har man inte en klocka, så
jag har ingen aning om hur länge.
Emilia: Okej, men vi kör. Hur var
din vecka när jag var borta?
Emilia: Har du nåt intressant att säga om att
vara ensam pappa till två småbarn?
Emilia: Och ta ledigt?
Joel: Nej, jag tog semester för
att vara hemma med barnen.
Joel: Jag tror aldrig att lägenheten har varit
så ren och välskött och administrerad.
Joel: Jag tror inte att barnen
någonsin har sovit så gott.
Joel: Jag tror inte att jag har varit
så lycklig. Nej, jag skojar!
Joel: Men jag gick in ganska helhjärtat för
att leva pappalivet. Det var fint.
Joel: Jag upplevde att jag var mer
närvarande än någonsin som förälder.
Joel: Barnen blev också ganska klängiga.
Joel: De gick runt och letade
efter dig lite grann och så.
Joel: De saknade dig väldigt uppenbart.
Joel: Och då var de mer nära,
ville upp i famnen och så.
Joel: Så det var mysigt på det sättet, även
om jag då profiterade på din frånvaro.
Joel: Men det är också en pappas roll
på många sätt. Eller pappans kast.
Joel: Men vi hade det roligt. Jag tappade
kontrollen. Det blev en internetgrej.
Joel: – Jag tror det …
Emilia: – Förklara.
Joel: Fjärrkontrollen till projektorn.
Emilia: ”Tappade kontrollen” låter helt sjukt.
Joel: Men då ordvitsade jag att jag tappade
kontrollen och gjorde en massa stories på
Joel: internet.
Emilia: Jag kan inte fatta att han
hamnade under akvariet.
Joel: Nej. 120 liter vatten. Kilo … nej.
Emilia: – Liter.
Joel: – Är 120 liter samma som 120 kilo?
Emilia: Var är våra telefoner när vi behöver dem?
Var är Åke Duvander när vi behöver dem?
Emilia: Åke! Åke!
Joel: Ja, just det, för att han är
bagare så har han koll på måtten.
Joel: Jag fattar aldrig det skämtet.
Emilia: Vi har ett nytt internskämt.
Odd fick en ny …
Emilia: eller, Art fick en ny bil på Eko, som
ni var på i veckan när jag var i Luleå.
Emilia: Och när man trycker på den
bilen så säger den: ”Tut, tut,
Emilia: bilar!” Och jag bara älskar den tanken.
Emilia: Det är som att man skulle köpa en hästleksak,
och den sa: ”Gnägg, gnägg, hästar!”
Emilia: Det är så dumt.
Joel: Deklarera vad man är för någonting.
Joel: Kom på en till. Kom på en till.
Bara för att det är så roligt.
Joel: Det får inte vara ett djur. Och
det får inte vara ett motorfordon.
Emilia: Mat, mat, köttbullar!
Joel: Glas, glas, doktor.
Emilia: Den nya filmsången? Dr. Glas är bara en
bok, alltså. Har aldrig filmatiserats.
Joel: Jo, den är filmatiserad.
Emilia: Då kan du ju skicka det till
de som filmatiserat den.
Emilia: Jag har en idé för hur vi kan …
Emilia: Det finns ett fint ord här …
När man gör någonting om igen.
Joel: Remake?
Emilia: Ja, jag har en remake-idé som bara
består av: ”Glas, glas, doktor!”
Joel: Vi kan väl också …
Joel: När vi låg här i sängen och
sa att vi inte skulle podda,
Joel: tyckte vi att vi var jätteroliga,
Joel: och det var därför vi tänkte att vi skulle
börja podda, när vi pratade om EJ i Bild.
Emilia: Ja, du kommer behöva klippa det här.
Joel: – Varför?
Emilia: – Om vi ska prata om både Lule …
Joel: Är det för många tunga ämnen?
Emilia: Det är för många ämnen.
Joel: Förra gången ville du inte sluta på
den, nu vill du sluta på den, eller?
Emilia: Jag vill dela in det här i kapitel.
Joel: Okej. Kapitel tre: EJ i Bild.
Emilia: Glöm inte APA-referenserna.
Joel: – Vad hette det?
Emilia: – APA-referens.
Joel: Nej.
Emilia: Ja, EJ … Vi kan väl börja från
början. Hur kom EJ i Bild till?
Emilia: Behöver vi förklara EJ i Bild för de som …
Joel: Vårt foto … vår mediabyrå.
Med mycket ironi.
Joel: Jag fotade när jag träffade dig, men jag
hade inget varumärke … ”Fotograf Joel”.
Joel: Eller fotografer som heter
sitt namn … ”Joel Fotograf” …
Joel: eller ”Klick Klick Fotograf”.
Joel: Där har vi jingeln till vår radioreklam,
eller poddreklam. Ska vi göra det?
Joel: Ska EJ i Bild sponsra det här
avsnittet? ”Klick klick. EJ i Bild.”
Emilia: Jag gillar uttalet du hade på
”fotograf”, som gjorde en helt annan …
Joel: Fotograf. Fotograf. Det
är Arkelstorpsuttalet.
Emilia: Jaså. E i Bild.
Joel: Ja. Ja, men vi skulle komma på
ett namn. Och vi kom på det.
Joel: EJ i Bild är ett jättedåligt namn, för folk
säger ”Va?” hela tiden när vi säger det.
Joel: Och så måste vi förklara: ”Ja,
men Emilia och …” Vad sa du?
Emilia: Vi borde bara ha hetat
Fotograf Emilia Joel.
Joel: Ja.
Emilia: Men det är ett så stort
problem i fotografcommunityt.
Emilia: Om man söker på Fotograf Emilia
så finns det liksom fyra stycken.
Joel: – Fyra?
Emilia: – Jag tror det.
Emilia: Jag slänger ut fyran.
Joel: I hela världen.
Joel: Så folk sa: ”Hur stavas det?” Och då sa
vi: ”Nej, men det är Emilia och Joel.
Joel: Och så är vi ju inte i bild.
Joel: Hö-hö.” Och så tyckte vi att det var roligt
att man måste hö-höa när man förklarar
Joel: vårt skämt. För det gör vi nästan
alltid när vi förklarar vårt namn,
Joel: så säger vi he-he.
Emilia: Alla skämt som man behöver
avsluta med hö-hö är bra skämt.
Joel: Exakt.
Joel: Det var det vi tyckte var så himla roligt
innan vi bestämde oss för att podda.
Emilia: Var vi så himla roliga?
Joel: Men du har ju en hel kampanjidé,
eller du söker hela tiden …
Emilia: – Får jag gå igenom dem?
Joel: – Ja.
Emilia: Första kampanjidén är att jag vill ha …
Joel: I reklam då, för vårt … Ja.
Emilia: En skilsmässofotografering.
Skilsmässofotografering.
Joel: – Att vi …
Emilia: – … gör reklam för det.
Emilia: Det finns ju en sak som
heter first look i bröllop,
Emilia: när man ser varandra i klänning och så för
första gången. Jag vill ha en last look.
Joel: Det är faktiskt ett jätteroligt
koncept. Jag vågar inte. Då var jag feg.
Joel: Det här pratade du om redan första året.
Joel: Jag bara: ”Nej, nej, vi kommer driva
med det heligaste som finns: kärleken.”
Emilia: ”Vi kommer tappa våra
bröllopskunder.” Whatever shall we do.
Joel: Jag vågar inte göra det. Du ville verkligen
… Det var ju set to bone, säger man så?
Emilia: Set to bone?
Joel: – Jag vet inte …
Emilia: – … ens vad du hänvisar till.
Joel: Du var fast besluten. Set …
Emilia: In stone?
Joel: Ja, kanske.
Emilia: Set to bone.
Joel: – Yeah!
Emilia: – Vi ska börja använda det. Tut, tut, bilar.
Joel: Att göra det, och jag backade.
Joel: ”Nej, nej, vi kan inte driva med …” Det är
liksom taskigt mot våra bröllopsförbund.
Emilia: Ja, lite. Men så har vi en annan idé
nu, som vi kom på bara häromdagen.
Emilia: – Det är jättemånga …
Joel: – Bodelningen. Bodelningen. Kapitlet.
Emilia: Okej, så vi har ett problem
med fotografkvinnor i Sverige.
Emilia: Att alla döper sig till Fotograf och
sätter sitt namn efteråt. Fotograf Ester.
Emilia: Jag lovar. Sök på det.
Joel: Jag känner en fotograf Ester.
Emilia: – Fotograf Josefine.
Joel: – Jag känner en fotograf …
Emilia: Fotograf Alex.
Joel: Ja, jag känner en Alex som
fotograferar i alla fall.
Emilia: Okej, i alla fall.
Emilia: Och det är ett minst lika stort problem
att de som heter dessa grejerna inte får
Emilia: några kunder.
Emilia: Så då har de fått den här briljanta idén
att de ska göra guider för hur man blir en
Emilia: bättre fotograf, eller får
fler kunder. Pyramidschema.
Emilia: Och då tänkte vi att vi skulle göra
en guide för hur man får färre kunder.
Emilia: För det är vi duktiga på ibland.
Joel: Vi är faktiskt rätt dåliga på
att ta hand om vårt företag.
Joel: Vi är ganska dåliga företagare.
Emilia: Ja, det är vi.
Joel: Och vad skulle den här guiden om
hur man får färre kunder se ut?
Emilia: Jag tänker att den ska
heta Bli ditt sämsta jag.
Joel: Oj! Bli ditt sämsta jag? Förklara detta.
Emilia: Till att börja med tycker jag att folk
borde sluta svara på sina mejl, som vi.
Joel: Det fungerar ju så bra för oss.
Emilia: Ja, det fungerar jättebra för oss.
Emilia: Man borde aldrig uppdatera sin Instagram.
Det är ju också ett bra tips man har.
Emilia: Och vad har jag mer för tips? Förstör
era linser och reparera inte dem.
Joel: Ja, det gör vi också.
Joel: 24–70:an, som du använder
oftast på bröllop,
Joel: där har vi fått repat frontelementglaset.
Joel: Det är ju repat rejält sedan vi var någon
gång på stranden. Så har det kommit …
Joel: Det är min teori att det är sandkorn som
har gjort stora repor på frontelementet.
Emilia: Det gör en sån här blomeffekt,
ifall jag fotar in i ljuset.
Joel: Exakt. Så den gör att så fort du
fotar i motljus så blommar ljuset ut.
Emilia: När jag är med kunder och de frågar om
de kan fota här, jag bara: ”Vi fotar där,
Emilia: för det är bättre ljus.” Det är
bara att jag inte vill ha blommor.
Joel: Fast sen har du gjort det till
din specialitet att fota med det.
Emilia: Nej.
Joel: Du tänker det. Du är duktig
på att fota med den effekten.
Joel: Folk betalar 2–3 tusen för
att sätta en sån … shimmer …
Joel: grej framför.
Emilia: DIY från Sösdala. Vi bjuder på den.
Emilia: Och 35–150:an försökte du lägga
på mig häromdagen, på Grisen.
Emilia: Du tappade den på Grisen, rakt ner i
marken. Och så gick den sönder i kanten.
Joel: – Kantstött. Kantstött.
Emilia: – Det var du som satte på den. Jag bara …
Joel: Det var du som inte satte på den.
Joel: Har du något mer roligt
att säga om EJ i Bild?
Emilia: Har vi något kul att säga om EJ i Bild?
Emilia: Jag vill ju prata om loggan, men du
ville inte prata om loggan innan,
Emilia: när jag doppade fötterna i den.
Joel: Nej, men det finns väl inget
roligt att säga om loggan.
Emilia: Nej, vi hade ju ingen idé med loggan.
Joel: Nej, just det.
Joel: Jag tycker att du notoriskt har
varit dålig på att marknads …
Joel: eller såhär … När jag pratar om
företagandet så lyfter jag det.
Joel: Jag försöker prata upp oss.
Emilia: – Och jag sparkar dig i knäskålarna.
Joel: – Du sparkar mig i pungkulorna.
Joel: När vi pratar med någon potentiell
kund och du bara: ”Alltså,
Joel: vi vet ju knappt vad vi håller på med …”
Emilia: Så att vi inte är ett företag egentligen.
Joel: – Ja, exakt.
Emilia: – Vi är inte …
Emilia: Om det är någon som vill sno vårt
namn så kan ni absolut göra det,
Emilia: för vi har inte varumärkesskyddat.
EJ i Bild, vi bjuder på den.
Emilia: Men då får ni komma på
hur ni ska förklara den.
Emilia: EJ i Bild, som i Emilia
och Joel … vänta nu.
Joel: Men det går ju väldigt bra för oss.
Emilia: Jag tycker verkligen om att vara fotograf,
Emilia: för jag har ju svårt för att förklara
mina idéer så att de låter bra.
Emilia: Men nu kan jag bara lägga
ut bilderna på Instagram.
Emilia: Jag behöver inte släppa en caption.
Bara låta dem tala för sig själva.
Emilia: ”Gillar ni min bild?
Ja, nej. Anställ mig.”
Joel: Du försökte vara inne på att det
var så skönt att vara fotograf,
Joel: att man talar bara med sina bilder.
Men det håller jag inte med om.
Joel: Jag tycker att man är mer …
Joel: Man köper en fotograf också för vibben,
Joel: eller för hur man harmonierar med
den personligheten och imagen.
Emilia: Hur skulle du beskriva min personlighet
och din personlighet i EJ i Bild?
Joel: Jaja. Nej.
Joel: Jag tycker att vi får en hel del
jobb och beställningar utifrån att vi
Joel: … att vi inte är klyschiga. Att vi
gör saker punkigt och lite annorlunda.
Emilia: Det känns ändå som en låg
ribba i fotografcommunityn.
Joel: Ja, men det är inte det. Jag tror,
om jag ska vara seriös en sekund …
Emilia: Jag tänker att jag hade kunnat döpa
företaget till Rund ring, och alla bara: ”Åh,
Emilia: – vad nyskapande!”
Joel: – Briljant! Djupsinnigt! Men faktiskt,
Joel: foto är plågat av en brist
på originalitet, tror jag,
Joel: för det är så väldigt många som
försöker ta bilder de redan har sett.
Joel: Så har det varit i alla tider.
Joel: Det är oftast bilder de redan
har sett som man gillar.
Joel: Det är lite som med popmusik, att
hitmusiken har samma ackord hela tiden.
Joel: Så är det med foto också.
Det finns en färdig idé.
Joel: I de flesta jobb man fotar så finns det
en färdig idé om hur den bra bilden ska
Joel: vara. Och gör du den klyschan
kommer den att få många likes.
Joel: Men det kommer inte att stå ut nånstans,
för vi ser såna bilder hela tiden.
Joel: Det finns ingenting som talar till
dig, ingen personlighet i det.
Joel: Och ingen kreativitet eller originalitet.
Emilia: Det är så här han pitchar in oss.
Joel: Nej, nu blir jag upprörd över det.
Joel: Och jag känner själv att när jag
fotar är det flera plåster att riva
Joel: av. Eller det är en process.
Joel: Varje gång jag fotar är det en
process att fota sig ur klyschorna,
Joel: eller ur stereotyperna som
jag tror att jag ska ta.
Emilia: Vi är så olika.
Emilia: Du går in i fotograferingen med en
idé om att bryta filosofin bakom foto.
Emilia: Jag går in i panik för att
jag ska ta en bra bild.
Joel: Panik?
Emilia: Man vet aldrig vad man gör
när man väl hamnar där.
Joel: Jag håller med. Det är
en spännande process.
Joel: Det gillar jag med foto,
för det är så mycket.
Joel: Du behöver hålla koll på tekniken,
kameran, inställningarna.
Joel: Vi får fota manuellt, med manuellt fokus.
Joel: Det är komposition, och väldigt många
beslut du ska fatta på kort tid.
Emilia: Det är inte så många andra jobb där dina
meriter kan göra upp för en dålig dag.
Emilia: Tar du pissiga foton på ett …
Joel: Då är det kört.
Joel: Det spelar ingen roll att du kunde ta
en fin solnedgångsbild dagen innan.
Joel: När det är bröllop så får
du inte missa, liksom.
Joel: Du får inte ta fula bilder på brudparet.
Men också ska du komponera med …
Joel: Och sen ska du också … Sen är det
människor du har att göra med.
Joel: Så det är människor du ska …
Joel: Du ska liksom få dem att känna sig
tryggare och lita på att du vet vad du gör.
Joel: – Och det finns …
Emilia: – … så många olika typer.
Emilia: Vissa börjar ju redan såhär posa,
Emilia: för att de har några poser som
de tycker att de är snygga i.
Joel: Ja, och som man ofta behöver träna bort.
Joel: Alltså såhär finta dem,
så att de slutar göra dem.
Emilia: Exakt, men vissa ser ut som … De ser
skräckslagna ut så fort man tar fram kameran.
Emilia: Oftast innan. Vad finns det mer för typer?
Emilia: Det finns ju de som följer directions
bra, och de som inte gör det.
Emilia: Vissa är väldigt stela i
sina kroppar. Vissa är mer …
Joel: Du måste också vara en bra människoregissör
och hålla konfidensen att du vet vad
Joel: du gör, fastän du inte gör det.
Joel: Sen är det också en location,
att hålla koll på ljuset.
Joel: Ljuset flyttar och
förändrar sig hela tiden.
Joel: Och det är en miljö där det händer
oberäkneliga saker hela tiden.
Joel: Det är så många faktorer som
man jonglerar som fotograf.
Emilia: Det finns säkert ett fint ord för det.
Emilia: För många andra jobb kan man
förbereda för väldigt mycket.
Emilia: Man har förberett så långt
att det inte kan gå fel.
Emilia: Men i foto kan det alltid gå fel.
Joel: Det var en filminspelning i vårt
lägenhetskomplex för några dagar sen.
Joel: Där är det så mycket pengar involverat.
Joel: Där har de en kran med
artificiellt solljus för
Joel: att kunna få ljuset att se
konsekvent ut under hela dagen,
Joel: oavsett vilken tid de spelar in.
Emilia: Men är man ändå väldigt nervös så
kanske man tar en jätteful vinkel.
Emilia: Eller sätter fel fokus.
Joel: Ja, men där är det planering på ett annat
sätt. Och så tar man en miljon tagningar.
Emilia: Är vi bara dåliga fotografer?!
Joel: Vi jobbar inte med den budgeten.
Det är inte de förutsättningarna.
Joel: Men jag tror att det finns fotografer
som jobbar så väldigt strukturerat.
Joel: Jag vet fotografer jag känner
som planerade sin fotosession:
Joel: ”Först ska vi göra den övningen och den
posen, och sen ska jag ta den bilden.
Joel: Och sen ska jag ta den bilden.” Som
hade sina färdiga bilder planerade.
Emilia: Det kan jag känna igen, för ibland hör
fotografer av sig och vill ha tips.
Emilia: Och de är på ett helt annat världsplan
kring hur de tänker om foton än vad vi gör.
Emilia: ”Hur hade ni gjort i den situationen?”
Jag hade bara skickat iväg bilden.
Emilia: Det är en bild i en massa av bilder.
Emilia: Ibland är det inte bästa ljusförhållandet,
Emilia: man kanske kan släppa den och ta en
annan med bättre förutsättningar.
Emilia: Eller pratar jag ner
oss för mycket nu igen?
Joel: Nej. Men …
Joel: Jag tänker att det är en
filosofi som jag har …
Joel: Jag skulle vara så uttråkad på mig själv
om jag visste vilken bild jag skulle gå hem
Joel: med från en fotografering.
Så för mig är det så viktigt.
Joel: Dels för att jag är nyfiken på det jag
fotar och vad det kan lära mig i stunden.
Joel: Vad kan jag få för impulser och
skaparglädje av vad som händer,
Joel: utifrån vad modellen gör eller vad locationen
erbjuder? I stunden och ögonblicket.
Joel: Jag gillar att konstnären går in och
stoppar fingret i vinden och känner vart det
Joel: – blåser.
Emilia: – Där är vi lika, med impulsen.
Emilia: Jag känner ibland att andra
fotografer ber oss tänka utanför.
Emilia: Men när vi redigerar, eller när vi är
där och efteråt, så går vi på impuls,
Emilia: och när det inte längre är
kul så lägger vi ner det.
Emilia: Men många andra fotografer planerar
minutiöst och redigerar minutiöst …
Emilia: … på saker som ingen annan
nånsin hade tänkt på.
Emilia: Så här: ”Det är ett litet blått
skimmer på den här byggnaden.
Emilia: Jag ska balansera det
så att det är jämnt.”
Joel: Du menar att den gör ett jobb
som ingen annan hade tänkt på.
Emilia: Precis!
Joel: Men också att veta vilken bild man
redan vill gå hem med innan man går dit.
Joel: Då finns det väldigt lite
utrymme för improvisation.
Joel: För mig är det väldigt viktigt att
gå vilse eller tappa kontrollen.
Joel: Det var därför jag räknade
upp allt som var svårt.
Joel: Det var för att jag gillar foto
för att det är så mycket faktorer
Joel: att du är lite överväldigad,
och du kan inte ha koll på allt.
Joel: Därför är det så mycket
lättare att gå vilse.
Emilia: Det kanske är för att
du hatar att planera.
Emilia: Du kan liksom inte förlora mot de som
planerar nu, för att vad de än gör så …
Joel: Exakt. Det är säkert en
efterhandskonstruktion,
Joel: för att det ska passa min ADHD-hjärna.
Emilia: Vänta, nu är vi här … Vi behöver
också gå och hämta vår mat på Maxi.
Joel: Just det, vi har köpt och beställt mat.
Emilia: För tretusen!
Joel: Ja, nu räknade jag upp för mycket.
Emilia: Ja, du som gillar att …
Köpt mat för tretusen …
Joel: Det är faktiskt ditt rekord
på onlinebeställning.
Emilia: Ja, det är det faktiskt.
Emilia: Senast var det dopet, när vi beställde
en massa korv till 40 gäster.
Joel: Ja, just det.
Joel: Jag är lite orolig för att du kommer
att skicka iväg mig med barnvagnen.
Joel: Tom, inga barn i barnvagnen. Och så
ska jag hämta upp de här påsarna.
Joel: Men sist jag hämtade så
knarrade vagnen och skrek,
Joel: och den var liksom
överbelastad av de här påsarna,
Joel: för de packar ju inte påsarna
hela vägen upp heller.
Emilia: Jag gör inte det, för jag
tror att de ska gå sönder.
Joel: Sa du ”de jävlarna”?
Emilia: Kan du inte …
Joel: Men då var det 1 500 kronor.
Då var vagnen överfull.
Joel: Nu är det kanske dubbelt så mycket.
Emilia: Vi har klarat det varje gång. Så vi
börjar snart veta vad the limit is.
Joel: Frågan är, kära lyssnare, vad the
limit is när det gäller onlinehandel,
Joel: och hur mycket matkassar man
kan bära hem i en tom barnvagn.
Emilia: Är det slutet?
Joel: Det var mitt slut. Har du nåt bättre?
Emilia: Ja. Jag vill också berätta om vårt
sista EJ i Bild … Jag tänker …
Joel: Vårt sista EJ i Bild?
Emilia: – Vårt …
Joel: – Vårt sista planerade skämt. Haha, skämtet!
Emilia: Jag tänker att vi ska byta namn i april.
Joel: Just det. Är du seriös med den?
Emilia: Vi kan byta tillbaka nästa dag.
Joel: Jaha, okej.
Emilia: Jag tänker att vi ska byta namn
på första april till JE i Bild.
Joel: Jaha, ska det vara första april,
så att det är ett skämt? Ja.
Emilia: Det var min stora …
Joel: Ja, det hade varit roligare om vi gjorde
det för att det var ekonomiskt idiotiskt,
Joel: att vi måste byta domänadress
och e-postadress och allting.
Joel: Men det hade varit därför. Just för att
jag gillar att göra beslut som är dumma.
Emilia: Men älskling, jag tänkte att du skulle
förklara varför vi inte är i bild.
Emilia: ”Jo, det började med att …
Emilia: bla, bla, bla, bla, huhu …”
Jag orkar inte. Det går inte.
Joel: Det skämtet … Jag orkar inte.
Det går inte att avsluta podden.
Joel: Hur var det att podda i sängen?
Emilia: Jag vet inte hur det lät.
Emilia: Jag tror att jag har
sneglat på dig då och då,
Emilia: och då har nog ljudet blivit lite kasst.
Joel: Okej. Så tittarfrågan till
nästa gång: Var ljudet kasst?
Joel: Ta hand om er där ute,
det är en mörk värld.
Emilia: Det är en sån podd vi avslutar
med: Det är en mörk värld där ute.
Joel: Ta hand om er. Klä er varmt.
Emilia: Och lita inte på någon.
Joel: Va?
Emilia: Var det inte det vi ledde det
till? Vi är olika uppväxta.
Joel: Jaha, okej. Och lita inte på någon. Adjö.