Subscribe
Share
Share
Embed
”Ökad trygghet och mer kunskap om patienten verkar leda till att de inte hamnar på sjukhus.” I Region Östergötland har Äldrevårdsmottagningar lett till färre sjukhusinläggningar, vårddagar och minskade kostnader - proaktivt, samordnat och tryggare för patienten. Magnus Nord, forskare vid Linköpings universitet och distriktsläkare berättar om arbetet och forskningen.
Creators & Guests
What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?
Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.
En podcast från Sveriges kommuner och regioner.
Magnus:Där har vi en utmaning att vi tycker att planering är jättebra, men de planerar kanske inte är så intresserade. Det är väl det som jag tror är en av nycklarna I det här. Det ger så pass mycket att lägga tid på att titta på hela situationen.
Lisbeth:Att proaktivt möta personer med skörhet och erbjuda dem en VIP-lösning I primärvården, det är ett av arbetssätten som SKR har valt att ge stöd för, så man ska kunna sprida dem brett I landet. Men vad ser vi för effekter av det arbetssättet och på vilket sätt blir det bättre? Det kommer vår gäst idag att prata om. Så välkommen Magnus Nord. Du är specialist I allmänmedicin och du är också forskare vid Linköpings universitet.
Lisbeth:Du har forskat på de nya arbetssätten för att möta de med störst behov på vårdcentraler genom så kallade äldremottagningar som ni har I Region Östergötland. Jättekul att du är här. Välkommen.
Magnus:Så mycket.
Lisbeth:Vad gör du? Vad har vi idag I dag, om torsdag morgon?
Magnus:I dag är det faktiskt möten, flera stycken under dagen relaterade till pågående projekt. Och också lite grann relaterat till vårt arbete I nationella arbetsgrupp, skörhet I kunskapsstyrningen. Vi försöker göra ett ett lagom omfångfritt kunskapsstöd vad gäller skörhet och hur man ska hantera det på alla nivåer I sjukvården.
Lisbeth:Vad spännande, det får du berätta lite mer om. Berätta lite mer vem du är.
Magnus:Jag är distriktsläkare, specialist I allmänmedicin sen tvåtusen tre. Jag har jobbat länge på samma vårdcentral. Jag har många patienter som jag har följt I tjugo års tid. Sen fick jag möjligheten att bli forskare I en del karriär för sju-åtta år sedan. När jag träffade en geriat som ville ta ett arbetssätt och han tyckte att det här måste vi tillämpa I primärvård.
Magnus:För det är här vi har störst möjlighet att fånga de patienter som behöver det bäst. Han tyckte att geriatrik I det här sammanhanget, öppenvård ska bedrivas I bäst primärvård. Det blev jag jätteintresserad av.
Lisbeth:Så då startade din forskarkarriär där också?
Magnus:Det var lite så vi träffades och sa: Vill du också själv driva forskning I det här? Det kände jag att jag hade funderat på några gånger under karriären men hittat inte rätt form. Men det här stämde. Det klickade både att jag passade I projektet och att projektet passade för mig.
Lisbeth:Var det I tid? Sa du det?
Magnus:Var tvåtusen sexton.
Lisbeth:Du har sagt åt mig att du också har ett särskilt engagemang eller känner dig särskilt personer som kanske inte hörs så mycket? Som man inte direkt tar platsen på vårdcentralen eller I hälso och sjukvården? Berätta lite om det.
Magnus:Det handlar väl om att man vill Jag vill I alla fall finnas till för de som har störst behov. Det är också för ens egen del att man känner att man gör nyttan när man träffar nån med medicinska min kompetens kommer till sin rätt. Då tycker jag att personer med nedsatt autonomi som inte så bra kan föra sin egen talan där kan man ofta hjälpa till mycket. För att de också har kanske får rätt anpassad vård. Kompetensen vi har I primärvård och inom allmänmedicin passar väldigt bra för den patientgruppen.
Lisbeth:Du att vi har tappat bort det lite grann I
Magnus:primärvård? Inte tappat bort, men ett av grundproblemen är underfinansierade och under bemannad vi har väldigt högt tryck hela tiden. Jag tror att alla är medvetna om att vi vill lägga mycket fokus på dem med störst samtidigt kan vi inte stänga dörren eller stänga av telefonen. Måste vara på alla som Så det är det här att hela tiden prioritera. Hur mycket ska vi göra?
Magnus:Ska jag lägga lite mer tid på detta eller lite mindre tid? Det är både tjusningen och att jobba I primärvård.
Lisbeth:Det som ska vara den naturliga kontakten för alla, men ändå kunna göra det som är särskilt. För det handlar mycket om nära vård. Att det inte är en tjänst som passar alla utan vi måste också se vad det är vi behöver göra. Både för personer I det personcentrerade men också för grupper.
Magnus:Jag har jobbat så länge så man ser hur mycket lättare det är att värdera behov och ta saker I sitt sammanhang när man har följt en person under flera år eller ibland, som jag sa, upp, du och år. Blir mycket lättare då.
Lisbeth:Är lite privat också. Vad gör du när du inte jobbar eller forskar?
Magnus:Jag bor här I Linköping. Jag har gift med en barnmoka och vi har brev öppna barn. De som är hemma nu som vi pysslar mycket med är våra hundar. Sen är jag väl det. Naturmänniska gillar att vara mycket ute I skogen.
Lisbeth:Vad har du för hundar? Det kommer alltid upp I pott.
Magnus:Det är pålaboratoried av korsningar mellan Pudelor och Labrador.
Lisbeth:Individer förstår jag.
Magnus:Verkligen. Väldigt mycket energi och väldigt positiva hundar.
Lisbeth:Din relation till omställningen till nära vård, vad tänker du kring den? Berätta.
Magnus:Jag har följt med stort de utrymmen man började med Göran Stjernstedts utredning. Även innan dess har man pratat länge om att man nu behöver stärka vården som är nära patienten. Då har jag känt att nu kommer möjligheten för primärvården att få den rätta platsen I sjukvårdssystemet. Det är med viss frustration också som man väntar på det där stora lyftet. Men om man tittar tillbaka I tiden är det mycket mer fokus på primärvården jämfört med när jag började.
Magnus:Det har ju hänt saker. Men man tycker att gå lite för långsamt om jag ska underdriva det.
Lisbeth:Jag tänker på det Bodil Jönsson sa en gång. Det är svårt att se förändring medan den pågår. Man får titta bra att vi är lite otåliga. Vi känner att nog lite fortfarande skulle vilja att det gick för det är en drivkraft också.
Magnus:Det är naturligtvis en stor omställning. Det räcker inte bara med resurser, man måste också medarbetare också.
Lisbeth:Men ett sätt att göra Jag tänker på det du säger att vänta på att det ska hända är att ta tag I att det händer. Det har ni faktiskt gjort I Östergötland just för de här personerna som har en skörhet och är äldre. Så kan du inte börja berätta om arbetet med det ni kallar sen också om din forskning, så klart?
Magnus:Man kan säga att när vi drog igång projektet började vi planera. Tvåtusen sjutton drog själva projektet igång. Då fanns det en uttalad regionledning och framför allt regionpolitiker. Vi vill göra en verk av vården för de äldre som har stora behov. Vi hade ju väldigt fint stöd under projektets gång.
Magnus:Vi rapporterade flera gånger hur det redan under planeringfasen. Men det gick ut på att dels hitta en metod att hitta de patienter som har störst behov Utan att man träffar alla personligen först. Det är en svårighet. Det andra handlar om vilket arbetssätt man kan för att få en bra en bra en helhetsbedömning för de här patienterna. Det handlade om att hitta en struktur för att göra helhetsbedömningar.
Magnus:Då använder vi ett geriat-arbetssätt som heter Comprehensive geriatricment. Det betyder egentligen en helhetsbedömning av den äldre personen. Det är egentligen ingenting som är främmande I primärvården. Vi jobbar med helhet bedömningar. Men här kanske att fokusera ännu mer på struktur och att man är klick för att se att vi har din allting för en äldre person.
Magnus:Det tredje steget är planering och att man följer upp patienten på det du sa med problemlösning är lite grann ett bra för att man får en kontaktperson som man har lärt denna under det här att man får en direktkontakt och en möjlighet att ringa direkt in till den personen så att man underlättar både tillgänglighet och kontinuitet för de personer som behöver det mätt.
Lisbeth:Vi kan gå in lite mer på själva arbetssättet och vad som händer. Om vi stannar I det här med att identifiera de här personerna med skörhet. Dels tänker jag kring instrumentet Jag förstår när jag lyssnar runt lite I vårdsverige att man använder lite olika instrument. Och kanske de olika förfinde också. Det vet inte jag.
Lisbeth:Jag tänker på det du berättade om. Om arbetet med kunskapsstyrningen och det arbetet kring skörhet. Ska du säga nånting om det? Är det det här instrumentet ni tittar på?
Magnus:S skörhet är ju väldigt mycket att det är patienter funktion I vardagen. Det är nedsatt kraft, nedsatt gångförmåga, trötthet. Det är väldigt svårt att få ett bra mått på det utan att träffa patienten. De flesta bra skörighetsinstrument kräver att man träffar patienten. I vårt projekt var att man kan hitta nåt alternativ.
Magnus:Då letade vi efter rik för att hamna på sjukhus. Det är ju nåt annat, kan man säga, än skörhet. Men när vi letar efter att hamna på sjukhus I gruppen över sjuttiofem är väldigt många av dem som ligger högt I risk också sköra. De som var med I vår studie var ungefär hälften sköra. Hälften hade kanske förstadium till skörhet.
Lisbeth:När du säger letar, då letar ni inte I det enskilda patientmötet utan då letar ni genom journalhöjning.
Magnus:Tanken var ju en dataalgoritm, alltså en sökmetod, så att man kan få ut en lista på alla som finns Av alla som är över sjuttiofem år på en vårdcentral får man ut en lista på de här. Det går inte att göra den där litten perfekt på något sätt. Kombinerat med att man verkligen tar på vad det är för får man ett bra urval. Det andra sättet är att leta det man har framför ögonen När man träffar patienter eller när de ringer. Jag säger inte att det sättet att använda en dator Alltså en löpning där man söker I journalsystemet kan vara den enda lösningen.
Magnus:Man får dels hantera den manuellt men sen måste man också komplettera det med att man fångar upp patienter på mottagningen eller I samband med utrivning från sjukhus eller på akutmottagningen. Så jag tror att det här riktbedömningsinstrument som vi använt är ett komplement. Men det är också ett sätt att fånga patienter som inte skulle söka. De kanske vi kan få tag på andra patienter än om vi bara letar på mottagningen.
Lisbeth:Det var det jag tänkte fråga dig. Är det så att när man får den här listan att man blir överraskad eller har man full koll på vilka de här personerna är? Vad är din erfarenhet, Sala?
Magnus:När jag tittat på mina egna patienter blir jag inte de flesta patienter kommer ändå på regelbundna kontroller på vårdcentralen. Däremot kanske inte jag ser dem som Ja, de är gamla patienter och de har flera jag kanske inte själv skulle skriva att det här är en hög patient. Så jag tror att det kan få lite ökat ljud på vilka patienter de vill ta extra väl hand om. Sen tror jag också att vi kan ytterligare förfina det här att jobba. Alltså att man kan få hjälp att snäva in den här listan.
Magnus:Det är fortfarande inte ett ypperligt. Den är lite för grov ibland kan jag tycka.
Lisbeth:Ska jag fatta det rätt att det ni gör I kunskapsstyrningen är mer ett instrument för att använda I mötet med den enskilda människan?
Magnus:Det kan man säga. Det finns ännu inte tillräckligt utvecklad löpning som man bara kan föra in I hela landet. Vår metod är utvecklad I Östergötland på ett material som är fem-sex år gammalt. Vi har testat det nu också I Region Jönköping. Men vi kan inte säga idag att det här skulle sjunka på samma sätt över hela landet.
Magnus:Men det behövdes verkligen ett kontinuerligt arbete med att hitta den här fina listan. Och det skulle ju vara väldigt bra att ett nationellt system för det.
Lisbeth:Vi har satt upp fingret I luften och frågat omställningen till nära vård hur många som arbetar med någon typ av äldremottagning eller skattning av de sköra så säger ungefär sextio procent av regionen att de gör det. Har du någon bild över hur det ser ut runt om I Sverige? Hur intresset och spridningen av identifieringen av skörhet?
Magnus:Där är ju jobbet I Nagg, Nationell arbetsgruppskörhet, är det som vi fokuserar på där. Det finns ett eller två instrument som används väldigt mycket. Och vi har väl De har också bra vetenskapligt stöd. Då känner vi att det inte finns nån anledning att gå ut med någonting som inte är så välbeprövat I nuläget. Det som heter Clinical free gay's myiclin I skörhetsskala är nog det kommer att vara det mest använda de närmaste tiden.
Magnus:Sen hoppas jag och flera med mig att hitta en elektronisk variant på kanske direkt fokuserar på för att vi har det här omvägen att gå igenom ridvar och hamna på sjukhus. Sen har vi I vår forskning också tittat på att det kanske är en fördel att kombinera det här med I vår riskbedömning tittar vi mycket på hur mycket vård man behövt det senaste året. Då kanske det är så att bland alla som är sköra så finns det en grupp som har särskilda behov. För skörhet är en ganska stor grupp. Då kanske man genom att använda vårdkonsumtion också kan rikta in sig på den gruppen bland de sköra som har störst behov.
Lisbeth:Det. Intressant. Din forskning har ögonen på det här och fortsätter att bena I de här sätten att förfina instrumenten.
Magnus:Är en av de sakerna som intresserar mig mätt som vi har flera pågående projekt kring.
Lisbeth:Om vi nu går till Dennis. Ni hade en politisk vilja att det här skulle göras I er region. När man hittar de här personerna som har någon typ av skörhet utifrån den bedömningen att man har mycket konsumtion av sjukhusvård. Vad händer då? Om jag skulle vara en sådan person, hur ser det ut från min sida som patient?
Magnus:Då kanske en sjuksköterska ringer upp dig och säger: Jag har har pratat med din läkare eller att vi har sett att du har mycket kontakter och har öppet mycket vård det senaste året. Så vi undrar om du skulle vilja komma till vårdcentralen och få en möjlighet att prata kring hela din situation och hur din hälsa ser ut. Då ser vi om vi kan hjälpa dig att må bättre.
Lisbeth:Då säger jag att det skulle jag gärna göra.
Magnus:Just det. Då får du kanske ta lite prov för det är så att du inte har varit I sjukvården de senaste månaderna. Men sen kommer du att träffa en av sköterskorna. Den personen har då möjlighet att med hjälp av samtaletsstöd eller ett frågor som är väldigt brett kring både hur du lever och bor. Hur du mår fysiskt och psykiskt.
Magnus:Och vad du har för tankar själv kring framtid och hur du ska kunna må bra. Det som är viktigt är att försöka få Dels vad som är viktigt för den här personen och få veta vad som är viktigt för dig. Men också få nåt slags framåtande samtal. Hur tror du att din hälsa kommer att utvecklas? Hur kan vi förbereda för det?
Magnus:Jag tror att mycket av det handlar om att göra en plan och förbereda sig för vad som kan hända och hur vi kan tackla det så att du kanske inte behöver åka till sjukhus.
Lisbeth:Så resultatet av mötet med den sjuksköterskan är en typ av patientkontrakt, en dokumenterad planering som är proaktiv.
Magnus:Förr kommer sjuksköterskan att säga att nu träffar jag din ansvariga läkare. Då pratar vi om det här samtalet och vad vi har kommit fram till. Sen återkommer jag till dig med lite om vad vi tror vi kan hjälpa dig med och vad du skulle kunna göra själv. Slutresultatet efter läkare och sköterskor har haft ett möte blir förslag till plan där du är med och bestämmer hur vi ska lägga upp det. Och hur kan du komma I kontakt med vårdcentralen på
Lisbeth:Just det. Om det visar sig att jag behöver annan, jag kanske behöver en psykologkontakt eller en arbetsterapeut som hjälper mig I vardagen. Hur kopplas övriga professioner I teamet till?
Magnus:Det blir en av de viktigaste uppgifterna för äldrevårdsmottagningen. Det måste inte vara en specifik mottagning, men I alla fall en sjuksköterska som har det som ett uppdrag. Att skapa ett nätverk med olika aktörer. Det är både kommun och region som kan hjälpa till med olika sätt. Ibland är det kanske en samtalsmottagning som kommunen har för äldre eller så kan det vara att vårdcentralen har en.
Magnus:Eller det kan vara nån från kyrkan om det passar bättre för dig. Så jag tänker att det här nätverket är jätteviktigt. Samtalen, sjuksköterska, patient blir en jätteviktig grund att stå på. Där kan man hantera väldigt många problem, men det finns ett behov av att ett större team som är runtomkring.
Lisbeth:Du pratade om att jag skulle kunna få en fast vårdkontakt. Någon som jag kan kontakta. Har jag också lättare att nå den personen?
Magnus:Som vi har gjort I Östergötland har äldrevårdsmottagningar De har startat, de har också ett ett särskilt nummer som man kan ringa som är öppet åtminstone en timme om dagen. Du kan lämna meddelanden om du ringer en annan tid,
Lisbeth:men
Magnus:då svarar nån direkt när man ringer.
Lisbeth:Du tittar ju också på effekterna. Du tittar inte bara på instrumenten för att identifiera också på effekten av det här arbetssättet. Vad har ni sett hittills? Om
Magnus:man säger från det första projektet vi avslutade ett följde vi patienterna I januari tvåtusen tjugo. Då såg vi att de patienterna som tillhörde vårdcentralerna och jobbade aktivt med äldremottagning De patienterna var färre dagar på sjukhus och det skilde drygt tjugo procent. Samtidigt var de inte mer på vårdcentralen. Det verkar inte som att det satte igång väldigt mycket fler vårdkontakter. Den ökade tryggheten och kunskapen om patienterna verkar på något sätt lett till att de hamnade mindre på sjukhus.
Magnus:Vi kan inte säga exakt var det att vi fokuserade på särskilt sköra var det den här Alliansen och relationen, sjuksköterska, patient? Det har vi försökt utvärdera på lite olika sätt. Vi har också intervjuat patienter. De trycker mycket på att en spindel I nätet, alltså att den här personliga kontakten är väldigt bra. De kan lättare komma fram, de kan lättare få kontakt med sin läkare när de behöver det och de kan stämma av när det är nån.
Magnus:Det är
Lisbeth:ju en
Magnus:jätteviktig kunskap som vi kan få fram genom intervjuerna. Det går inte att mäta på något annat sätt.
Lisbeth:Det är mycket så I de här nya arbetssätten som vi inför nu I den nära vården. De traditionella sätten att följa upp räcker inte för det handlar väldigt mycket om att förstå varför minskade vårdkonsumtionen eller sjukhuskonsumtionen. Vad skapar den här tryggheten? Eftersom Konsumtionen av mötet med primärvården behöver öka och ändå känner jag att jag klarar mig mer. Det är ju ändå en livskvalitetförhöjning som du beskriver för den enskilde.
Lisbeth:Vi behöver mer intervjustudier.
Magnus:Ja, och vi funderar också på hur vi mäter livskvalitet på ett bra de måtten är ju enkätbaserade som man använder både I koppnadktivitetsstudier och livskvalitetmätningar. Där är det ofta mycket fokus på symptom och funktion. Man kan ju ett ganska bra liv och om man kanske har bort att gå utanför dörren. Jag tror också att vi behöver hitta bättre att mäta och bestämma oss på vad målet egentligen är. När vi pratar med de här äldre personerna och intervjuar dem så är det väldigt få som säger: Jag vill förlänga livet till varje pris.
Magnus:Jag vill må bra och leva hemma I min miljö och nära mina anhöriga länge som möjligt. Det är nästan alltid det som kommer högst upp på önskelistan.
Lisbeth:Vad intressant. Det här med livskvalitet pågår det vad du vet? Någon sådant arbete eller sådana studier för att vi skulle kunna hitta bättre instrument. Jag tycker det är intressant också det du säger. Vad är egentligen målet med våra verksamheter?
Lisbeth:Det är det som gör att primärvården blir så viktig som nav. För målet är inte bara botandet. Målet är inte bara fri från sjukdom utan det har ju någonting med att göra. Att kunna vara en bricka I ett stort spel så klart.
Magnus:Det är
Lisbeth:inte bara vården som ger en livskvalitet, men det kan hjälpa till.
Magnus:Någonstans är det väl att kunna leva ett aktivt liv och sen kan det se olika ut på om man värdesätter. Det kanske inte är socialt och träffar människor för personer. Ibland kan det vara att leva I sin miljö och sina överhuvudtaget slippa Att kunna leva efter sina eget huvud, och kunna bestämma själv. Det tror jag att självbestämmande och autonomi ligger väldigt upp.
Lisbeth:Patrik Sundström som jobbar med digitaliseringen sa en gång om Nära vård att det handlar mycket om självständighetsreform. Jag tänker mycket på det du säger. Att kunna äga min kraft själv till jag vill. Vi använder mycket den tyska filosofens citat Hälsa där jag till glädje kunnat vara upptagen av sina livsuppgifter. Livsuppgifterna har förändrats under livet och det är inte säkert att du och jag ser samma livsuppgifter.
Lisbeth:Men att kunna kraften att göra det som för mig är viktigt.
Magnus:Där finns flera implementerings som vi tätar nu I våra pågående studier. Ett som handlar om hur man upptar vården om man blir bemött på ett bra sätt. Om man också kan bestämma mycket själv Ett instrument som heter Uttcoat. Sen har vi också använt ett instrument som på engelska heter capebility index. Det är lite grann precis det vi försöker få tag I.
Magnus:Vad kan man göra av det man skulle vilja göra? Det heter 8 cap, det instrumentet som vi kommer att testa nu I en studie. Jag tror att man behöver mäta på olika sätt. Men när man ska jämföra olika studier så måste man använt samma mått. Då är det så att standardinstrumentet som är ett sjuttiofemD Man måste nästan använda det också för att få någon typ av jämförelse.
Lisbeth:Det där är ju det svåra. Det kommer man ju alltid tillbaka till när det gäller uppföljning och mätning men även forskning. Vi kan inte jämföra om vi inte använder samma instrument. Samtidigt börjar instrumenten bli oboderna eller inte relevanta. Man får köra med två samtidigt.
Lisbeth:Man fortsätter med IQ5D samtidigt som man hittar något annat som man kan växla om någon gång. I forskningen har vi pratat också lite grann om vad är den nya excellens när vi pratar om excellens så mycket I forskning. Vad är den nya excellens? Vi kan ju inte bara söka det vi alltid har sökt utan det är väl egentligen forskningens grund också att hitta det nya.
Magnus:Ja, men det är lite I kutningen också. Prova nya instrument eller nya vägar. Att försöka få fram vad som är det viktiga.
Lisbeth:Något annat perspektiv som är intressant är ju också medarbetarnas perspektiv. Har ni gjort några studier på hur man uppfattar att arbeta på det här sättet?
Magnus:Vi har ett pågående projekt där vi har medarbetarintervjuer som är en väldigt del av utvärderingen. Men det är inte avslutat ändå. Men jag kan säga Vi hade fokusgruppsintervjuer I det första projektet som jag refererade till. Då var det både läkare och sjuksköterskor som hade jobbat. Både utifrån hur det gick att göra bedömningar på ett bra sätt och hur funkade samverkan och så.
Magnus:Det som var tydligt att det kom fram där var det här att få nån slags struktur I att kunna täcka in alla viktiga områden. Det gav en väldig trygghet för de som hade intervjuerna, då var det sjuksköterskor. De uppfattade det som att vi känner att på ett bra helikopterperspektiv, att få en försöker vi hela tiden få. Men ibland har man nytta av att en sån här struktur att hålla sig till I ett samtal. Och trots att det var ett antal frågor så blev det ändå olika samtal.
Magnus:Det gick ändå individen fastän man hade ett ganska strukturerat formulär. Content var det tror jag att på tillbåda delarna. Både frågor som riktar in sig på olika viktiga områden, Men ändå ger utrymme för den här dialogen. Så att det blir individanpassat eller personcentrerat?
Lisbeth:Jag tycker att det är spännande när jag hör dig berätta. Jag tycker att det ni gör är ju det som jag också tror är helt nödvändigt. Ni kombinerar att förstå behov med att personcentrerad mötet. Att standardisera för att också kunna personcentrerad. Oftast sätter vi de där I varandras motsatsförhållande men det är väl när vi kan kombinera det.
Lisbeth:Jag tror att just det här att också våga titta på grupper för att verkligen kunna ge vård efter behov men också möta förmågan hos den enskilde är otroligt centralt. Det är den omställningen som kanske är den stora omställningen. Att inte en känsla passar, alla ska inte ringa in via telekul eller vad man nu har för metod. Få sin snabba slott där utan vi behöver göra på olika sätt och det kommer passa olika. Men det är ju en tröskel att ta sig över att göra det där.
Magnus:Det är det och sen tänker jag att det som har varit en utmaning inför arbetssättet är det här med det här proaktiva tänkandet. Även om någon söker söker för någonting, så kallar vi ändå dem för en förberedande intervju och pratar om framtiden. Det har faktiskt varit en utmaning både för medarbetarna att använda våra resurser på rätt sätt nu? Vi har ju andra som söker och vill komma nu. Varför ska vi?
Magnus:Men även för de äldre personerna säger ofta att jag tar en dag I taget. Vi tar det när det kommer, det här med problemen. För att när vi försöker gräva I det, varför tänker man då? Jag vet ju att jag är det ändå på väg utför. Jag vill inte tänka och planera för det som jag känner är slutet eller det som bara är sämre tillvaro.
Magnus:Det är något slag att man håller ifrån sig I framtiden. Där har vi en utmaning. Vi tycker att planering är jättebra, men de vi ska planera med kanske inte är så intresserade.
Lisbeth:Får ni mycket bortfall?
Magnus:Av de som vi är uttagna, som vi säger är målgruppen, så når vi nånstans mellan femtio och sextiofem procent. Det är inte bara att man inte vill komma utan kanske att man inte är tillgänglig eller att man är så sjuk att omhändertagandet passar inte. Det måste kanske till en hemsjukvårdanslutning direkt.
Lisbeth:Både som kliniker och forskare, vad tänker du om den? Är det ungefär det du tycker att man kan förvänta sig eller borde det vara högre?
Magnus:Jag skulle önska att det var lite högre. Där tror jag att det här är något nytt. Kanske en del kan vara på. Jag mår ju bra. Jag har så många andra kontakter.
Magnus:Då ser man inte värdet av det. Och sen kanske att vi inte är tillräckligtbla ibland. Då kanske man säger direkt: Vi kommer gärna hem till dig. Då gör man på vissa vårdcentraler, men inte alla, att vi inte riktigt har beredskapen att hur möter vi den här patienten på bästa sätt. Men vi har ju naturligtvis jobbat så att om du har mycket just nu, då kanske vi ringer om ett halvår igen.
Magnus:Går det bra? Att man skapar den här Alliansen lite grann. Ju mer man har kontakt Om vi säger att det är distriktsskökan Eva som har jobbat på vårdcentralen I tio år. Om de har haft kontakt innan så ringer jag dig lite och säger Nu är det Eva, hej! Jag undrar lite grann.
Magnus:Nu har det varit lite mer sjukhusbesök för dig på tisdag tiden. Då är det mycket lättare att tacka ja. Man har någon typ av relation redan.
Lisbeth:Men jag kan också tänka att det är klart att har jag varit väldigt mycket fram och tillbaka I vården så känner man att varje besök känns jobbigt för jag tänker att man vill ju leva livet så mycket man kan. Att då kunna få ett hembesök istället ska underlätta. Vill du att jag kommer hem ska vi kunna ta det här samtalet vid köksbordet.
Magnus:Och att kontinuiteten Är man på så många olika ställen så tycker man: Ska jag en kontakt till här nu på vårdcentralen? Om man inte är van vid att det blev den naturliga sammanhållande kontakten så känns kanske inte det. Om vi nu pratar om de som tackar nej. Sen får vi respekt för det här sättet att arbeta kanske inte passar alla. Då får man kanske mygga in det på något annat sätt.
Magnus:Man kanske ändå kan göra nån planering, men då får läkaren göra det I samband med att man ändå ses. Så att det inte blir så här att det alltid ska gå. För det kommer inte att passa alla. När
Lisbeth:du ringer mig och tackar ja, vad brukar upplevelsen vara av att bli uppringd? De flesta tackar dock jag.
Magnus:Många är väldigt glada att någon inte är intresserade av hur jag mår. Det som kom fram I patientintervjuerna var det här för att ni lycknade. Det är så viktigt att få den här längre tiden när man kan hinna prata om allting. Det var frågor som kom upp. Det här har jag inte kunnat eller hunnit ta upp på läkarbesöken.
Magnus:Det är så mycket fokus på en sak hela tiden. Man måste få fram sitt problem på ett bra sätt. Då hinner man inte med helhetsbilden. Även om vi är fokuserade på kan vi ändå tappa bort det I ett problem I taget. Nu löser vi det
Lisbeth:mest akuta.
Magnus:Så det är väl det som jag tror är en av nycklarna I det här. Det ger så pass mycket att verkligen lägga tid på hela situationen.
Lisbeth:Nära vård handlar ju också mycket om att skapa icke-händelser. Att jag inte behöver in på sjukhusen mer. Inte behöver många fler besök var det än är I vården. Att då investera I det här proaktiva sättet att tänka som ni gör. Ska vi verkligen äga resurser?
Lisbeth:Vi har ju de som ringer och vill komma. Göra det och låta det ta tid för att sedan hämta hem det I att människor får en bättre livskvalitet. Men att vi inte heller behöver besöka. Vi måste våga tänka mycket mer så. Det är väl att skapa relationer också, tänker jag.
Lisbeth:Ja,
Magnus:och att vi dämmer oss att sätta av en bit tid. Den här tiden använder vi till detta med I delvis ett förebyggande arbete. Även om vi har mycket andra saker. Att det är en typ av prioritering som man måste göra medvetet. Sätta staket runt det här I den tiden som vi ägnar åt förebyggande arbete med skör eller sårbara äldre.
Lisbeth:En sak som jag får upp I mitt huvud när vi pratar och som jag känner mig in I den här rollen är närståendes perspektiv. Hur hanteras det? Kommer det upp? Är de med på samtal? Vi brukar
Magnus:I båda de här studierna och när vi har implementerat det här att man erbjuder anhöriga att vara med. Det var också någonting vi frågade om I fokusgruppsintervjuerna. Då är det ofta ett yrke att någon med sig. De flesta som är sköra känner att det inte är riktigt att få med sig någon. En till som liknar och kan fylla I.
Magnus:Men ibland är också sjuksköterskorna behovet av att prata ensamma med den som var huvudpersonen. Det är också inte konstigt, men att man hanterar det på ett klokt sätt. Ibland behöver man de där en stund själv.
Lisbeth:Precis, jag förstår det. Jag tänkte på relationen mellan region och kommun. Mycket av nära vård handlar också om att få till en bättre samverkan och samarbete I region och kommun.
Magnus:En av de stora nycklarna tillhör att lyckats bra. Vi säger att patienterna med skörhet är någonstans på gränsen till att man börjar bort och ta sig till vårdcentralen. Och där hemsjukvården och den kommunala omsorgen ska kunna träda in. Det samarbetet har vi verkligen undersökt. Hur gör man det på bästa sätt?
Magnus:Det är genom att gemensamma ronder eller patienter. Nära kontaktvägar. Att man känner varandra. Jobbar du med sköra äldre på vårdcentralen så är det jättebra om du har en koppling till hemsjukvården. Som man gjort på vissa vårdcentraler I Östergötland, att numret till äldreomsorgen kan använda.
Magnus:De är hemma hos nån och säger: Oj, vad han var trött idag. Att man liksom kan få en direkt väg. Det är krävande naturligtvis. Och det funkar ju absolut bäst på de måorten. Små kommuner är det lättare att få till den här typen av Man går lite över gränsen kan man säga.
Magnus:Man kan gå ett steg utanför det som är Det här är precis vårt uppdrag och det är precis ert uppdrag.
Lisbeth:Behöver göra det också så himla tydligt.
Magnus:Gör man det, då får man mer rätt väck för varandra. Men jag säger inte att det är lätt att få till. Särskilt inte om man inte hinner bygga upp relationer. Det kanske är så att personalomsättningen är lite stor, antingen för vårdcentralen eller I kommunen. Där är relationerna lika viktiga som mellan patient och medarbetare I vården.
Magnus:Alltså mellan samverkan.
Lisbeth:Har ni någon studie också bedömningar tillsammans, vårdcentraler och kommun?
Magnus:Vi har sagt att är den patient med på gränsen till att behöva hemsjukvård och få till bedömningar tillsammans. Det har varit jättetyp de gånger man har fått till det. Men flera ställen säger nej, det funkade inte för att de hade upp för bråttom eller inte tid att dra av till det.
Lisbeth:Just det.
Magnus:Jag tror att man får bygga upp det lite långsamt. Det är klart att det är två personer som ska vara med på besöket. Det tar resurserna till slut. Man får välja de fallen. Det här är det angeläget.
Lisbeth:Jag tänker också att om jag är tillbaka I den här patientrollen som jag har haft under samtalet ett tag nu. Om jag nu har en dokumenterad överenskommelse, ett patientkontrakt som blir resultatet av vårt samtal och jag har hemtjänst till exempel så bara att numren att det där samlat lite grann. Det kanske är rehab från den kommunala vården eller en arbetsterapeut. Nu beror det på om jag har hemsjukvård eller inte. För mig är egentligen inte organisationsgränserna intressanta.
Lisbeth:Utan för mig är det att jag vet vem jag ska kontakta, hur stöden ser ut och att det funkar.
Magnus:Ideal läget skulle vara att jag som sjuksköterska på vårdcentralen kunde komma hem till dig och bjuda med hemsjukvården när det börjar känna att Lisbeth är din hjärtsvikt lite på gränsen. Någon dag kanske du behöver hjälp hemma. Då är det Ann-Louise här som är från hemsjukvården som kommer. Nu har vi pratat ihop oss här så då kommer hon att kunna ge dig de mediciner du behöver. Det är verkligen att gå före och skapa trygghet.
Magnus:Det är så jag tycker att man ska sträva efter det.
Lisbeth:Vad spännande. Vad tycker du har varit lättast med att börja jobba på det här sättet? Och vad har varit svårast?
Magnus:Det har varit väldigt lätt att få folk att vara intresserade. Det låter som ett bra sätt att jobba på. Det har varit väldigt lite ifrågasatt. Så intuitivt verkar det vara så bra för de flesta att jobba på det sättet. Sättet.
Magnus:Det svåra är att skapa en hållbarhet över tid. Det här där blir. Det kanske funkar under en period och så blir det någon Nu måste jag vara Nu kan inte jag ägna mig så mycket åt det här med äldremottagning. Där kan jag tycka att det finns en liten riktig med att skapa särskilda mottagningar för alla olika tillstånd. Man skulle vilja att det var integrerat.
Magnus:Har du flera problem så behöver du ändå bara en sjuksköterskeskontakt på vårdcentralen, och en läkarkontakt. Då kanske man inte skulle behöva så skarpa gränser mellan att vi inte kan lägga tid på äldremottagningen, nu måste vi lägga lite mer på diabetmottagningen. Vilka patienter har vi just nu? Det är Lisbeth som behöver lite extra stöd. Så henne måste vi hinna kalla in den här veckan.
Lisbeth:Jag tycker också att när jag har lyssnat på er Det är så lätt när man tänker på begreppet mottagning. Då tänker man gärna en liten egen del. Man tänker att det här är bara avsatt för den här patientgruppen. Men jag tänker också att hela arbetssättet, det här proaktiva arbetssättet, det här arbetssättet som är så personcentrerat. Det står ju på något sätt på egna ben.
Lisbeth:Förstår du hur jag säger? Utan att det behöver vara en egen filial eller
Magnus:coriv på vårdcentralen. Tar vi Det kanske inte alltid är bra att kalla det för då blir det en så där: Jaha, ska jag till äldreomsorgen? Jag vill inte känna mig gammal. Utan att man försöker Vi ska kalla det för fokusmottagningar. Det spelar ingen roll vad man kallar det för, utan det ska vara en integrerad del.
Magnus:Det kan lika väl gälla mig. Om jag har tre-fyra sjukdomar och också har mycket besvär med god hälsa, då kanske jag behöver det omhändertagandet även om jag är femtio år gammal. Precis. Så det är inte något som bara passar äldre, men äldre har det I större utsträckning, det behovet.
Lisbeth:Någonstans måste vi ju starta och börja. Jag tänker att det är väl så vi formar det här nya genom att göra, våga starta och våga prova. Och då är det ju väldigt viktigt för det är ju ändå så att de äldre ökar så mycket. Med det så behöver vi också se dem mer och kanske hitta lösningar som passar när man har en skörhet.
Magnus:Det är absolut där vi kommer att den största utmaningen. Då gäller det att det inte är att det här kommer aldrig att fungera för de äldre växer så snabbt. Jag tror inte alls att vi ska måla upp den där. För vi vet ju också att äldre personer blir frickare I allmänhet och klarar sig bättre själv. Det kommer att vara färre I andel som behöver den här det är ändå totalt Gör vi rätt kan vi fånga upp de
Lisbeth:här problemen.
Magnus:Verkligen. Ibland gör vi för mycket medicinska åtgärder. Vi ägnar oss åt saker som vi egentligen inte är till så himla stor nytta för just den här individen. Men det missar vi om vi inte har de där samtalen om vad som är viktigt.
Lisbeth:Ja, verkligen. Vad är viktigt för dig? Det kanske inte var att få full koll på det här utan det är att jag kan få leva lite ostört nu och inte behöva söka besök I vården. Några ord om varför forskningen är så viktig kring det här området tänker du? Det kanske är en retorisk fråga.
Magnus:Det handlar ju lite om att hela hälso och sjukvårdssystemet fungerar. Det är en viktig del I det här att Klarar vi inte av att hantera de här problemen med vi skapa en större kris I akutsjukvården. Det här måste lösas på ett annat, mer strukturerat sätt än att man bara hamnar på akuten. Att få till ett hållbart hälso och sjukvårdssystem är det väl det här att jag ska få en rätt anpassad passar mig och som passar mina önskemål. Inte att alla ska kunna få allting, men av de resurser vi har att dela dem på ett lågt tvätt.
Lisbeth:Som du sa tidigare, det är inte alls säkert att för att jag frågar vad som är viktigt för någon att det kommer att vara mer insatser. Ni ser ju att det faktiskt också blir
Magnus:mindre insatser. Ja, precis. Det är det hoppfulla. Gör man en insats kan det mycket väl leda till att man minskar behoven.
Lisbeth:Det jag tycker att ni ska vara väldigt stolta över är att ert arbetssätt har fått spridning. Uppsala var ju väldigt intresserad av er region Uppsala och har också efter rätt I pilotande bredddinfört. Att kunna sprida arbetssätt brett I landet där går ni också I bräschen och vi försöker också från SKR att stödja det genom att du har ställt upp. Du finns om man vill se dig också och inte bara lyssna så finns du på film och vi har försökt paketera ner så att man ska lättare förstå hur man ska kunna börja med det här på sin vårdcentral. Det tycker jag måste kännas bra att se att det här är någonting som intresserar många runt om I Sverige.
Magnus:Ja men det har varit jätteroligt förstås. Att det är ett sånt stort intresse. Först var det väldigt stort intresse lokalt I regionen, men sen är det många som hör av sig och vill få råd. Där är det ju så att vi har verkligen ansträngt oss för att skapa ett arbetssätt som inte är så väldigt som inte kräver rörelser för att sätta igång. Sen behöver det här ju växa även vi.
Magnus:Det räcker inte med att vi har startat mottaget. Vi måste få lite mer volymer på arbetet för att göra nån skillnad. Men att komma igång behöver inte vara komplicerat.
Lisbeth:Samtalet med dig Magnus har gett jättemycket hopp och kraft. Det går och gör vi på nya sätt så kommer vi att kunna få en väldigt bra hälso och sjukvård också framåt. Jag tycker också att du har gett väldigt bra exempel på hur primärvården kan bli mer av ett nav I svensk hälso och sjukvård och ett nav för oss som invånare. Jag skulle vilja sluta med att ställa frågan vad nära är för dig.
Magnus:Då skulle jag nog säga att nära är Då tänker jag på relation I första hand. Nära är nån som gör en kontakt som jag vet nämner mig. Det är det absolut viktigaste. Sen är det nära I avstånd också. Det är en viktig fråga.
Magnus:Ju sjukare du är, desto närmare är det Det har mycket större betydelse för mig som kan flyga till andra sidan jorden så kan det nära vara jättebra att det jag har I mobilen. Men om jag inte tar mig utanför dörren på lägenheten, då är ju nära att ge hemma åt mig, annars är det inte nära vård.
Lisbeth:Stort tack Magnus för att du var med I Nära vårdpodden. Lycka till framåt!
Magnus:Så mycket. Det var roligt att prata med dig Lisbeth.
Lisbeth:Detsamma.