Näravårdpodden träffar Ulrika Block

Hur kan man arbeta med integrerade insatser för att möta barn och ungas behov? Det vet Ulrika Block, enhetschef socialtjänsten i Umeå. Hon berättar om hur de utvecklat nya arbetssätt för tidiga insatser genom HLT- team (Hälsa, Lärande, Trygghet). I teamet möts skola, elevhälsa, socialtjänst och primärvård där alla bidrar med sin kunskap för att se vilka insatser som bäst möter behoven.

Creators & Guests

Host

Lisbeth Löpare Johansson

Samordnare Nära vård på Sveriges Kommuner och Regioner

Editor

Helena Conning

Brinner för kommunikation och att vara med och förbättra världen. Scout i hjärtat!

Producer

Jonas Fagerson

Projektledare och grundare av Combined

What is Näravårdpodden - en podcast från SKR?

Välkommen till Näravårdpodden. I denna serie intervjuas intressanta personer som på olika sätt speglar den förändring som vi arbetar för, mot en nära vård. Vi vill genom de här samtalen fördjupa kunskapen och också visa både på det som fungerar och det som är svårt.

EP106 – Näravårdpodden träffar Ulrika Block

PRESENTATÖR: En podcast från Sveriges kommuner och regioner.

ULRIKA: …och barn och unga i den här åldersgruppen som vi har, så har vi ett jättestort behov av att ha en dialog med dem kring de här familjerna.

ULRIKA: …om det skruvar sig eller om det händer någonting där så har man strukturen att falla tillbaka på och så hjälper det till för att bygga vidare på relationer.

LISBETH: Välkommen till Näravårdpodden. I det här avsnittet ska vi få möta en person som arbetar med integrerade insatser för barn och ungas hälsa på ett väldigt kreativt och viktigt sätt. Så välkommen till podden Ulrika Block.

ULRIKA: Tack.

LISBETH: Hur är läget Ulrika?

ULRIKA: Ja, men det är ganska bra, jag är ju förkyld och så men ska försöka att inte snörvla allt för mycket här idag.

LISBETH: Ja, det går säkert bra. Sitter du uppe i Umeå?

ULRIKA: Ja, det är härlig dag i Umeå. Solen skiner och rimfrost ute. Jättehärlig dag.

LISBETH: Ja, det har vi likadant, det är likadant i Luleå. Det har varit en fantastisk dag idag med rimfrost och fem minus och sol och så... Du får du berätta för oss, vem du?

ULRIKA: Ja, jag jobbar ju som enhetschef inom socialtjänsten i Umeå och har gjort det i 10 år snart. Och jag är enhetschef för en grupp socialsekreterare som har i uppdrag att kombinera en myndighetsutövning med stödinsatser. Ganska ovanlig kombination även om man har jobbat så i alla tider, men att man har särskilt öronmärkt socialsekreterar-gruppen som jag ansvarar för, att jobba med tidiga insatser och också kunna ge stöd snabbt. Och jag ansvarar också för öppen förskolas verksamhet som är ute på våra sex familjecentraler då och socialsekreteraren har också sina arbetsplatser på familjecentralerna.

LISBETH: Och annars då? Vad gör du annars?

ULRIKA: Ja, jag har min familj här i Umeå. Jag kommer ju ursprungligen från Kungälv. Där har jag vuxit upp och så har jag ju utbildat mig då i Göteborg och bott också i Göteborg och jobbat där som socionom. Och även inom barn och unga själv då som socialsekreterare i stadsdelen Kortedala som nu ingår i östra delen av Göteborg. Så där har jag ju mitt ursprung, min början som socionom och inom mitt yrke. Så startar jag upp där och så kommer jag till Umeå med familjen, med sambo som är från Norrland, så vi har bosatt oss här och ha tre barn. Ett vuxet barn som också har fått ett barn ja, och så en elvaåring och en trettonåring här då hemma.

LISBETH: Ja. Går det trivas i norr om man kommer från västkusten.

ULRIKA: Ja, det gör ju det. Jag älskar ju, jag tycker det är jättevackert här uppe och vi åker ofta till fjällen och tycker om vintrarna och så sen har jag kvar en stuga nere på västkusten där jag träffar min mamma, min mammas stuga och familjen där nere varje sommar så får jag en liten bit av det också såklart. Så jag längtar dit. Särskilt på sommaren.

LISBETH: Vi träffades ju faktiskt just på västkusten, för vi var ju på socialchefsdagarna, jag hade förmånen att få träffa dig där och lyssna på ditt arbete och blev så otroligt inspirerad av det ni gör uppe i Västerbotten och har gjort under lång tid. Och för mig är det ju så att det här är ett så otroligt tydligt nära vårldsperspektiv. Men hur är din relation till Nära vård? Hur tänker du kring det?

ULRIKA: Ja, Nära vård är för mig är ju att vi träffar människor, att man får träffa familjer, barnen, klienterna och patienterna som man pratar om inom hälso- och sjukvård. Att skapa relationer mellan människor är nära för mig. Att ha en dialog och se människan som man träffar. Men också att vara när det gäller vård, att den är tillgänglig, lättillgänglig som vi pratar om ofta. Det innebär ju att när man behöver det så ska den finnas där. Det är nära. Man ska ha tillgång till det som man behöver där och då. Någon som lyssnar tar emot en när man behöver det.

LISBETH: Hur tänker du på det arbete ni gör? Och relationen till omställningen till Nära vård.

ULRIKA: Ja, men det här med omställningen Nära vård, det är ganska nytt för mig. För jag har kommit i kontakt med det, framför allt när jag blivit intervjuad faktiskt i olika sammanhang, för hur vi kommer in i det arbetet med hälso- och sjukvården. Och hur vi kan utveckla det här tillsammans och i alla delar i socialtjänstens arbete och i nästan allting vi gör så behöver vi ju varandra. Vi möter ju samma familjer och barn och unga i den här åldersgruppen som vi har så vi har ett jättestort behov av att ha en dialog med dem kring de här familjerna. Så hela tiden så försöker vi hitta forum för det, var kan vi mötas i den dialogen då. Så där behöver vi ställa om. Det är ju en ständig utveckling i det och hur vi skruvar i de mötena då.

LISBETH: Jag tycker det är också ett intressant perspektiv det här med hur saker, ni har ju hållit på under ganska många år med det. Du kommer att berätta om er HLT-verksamhet och jag tycker du säger det också kring kopplingen till det främjande och förebyggande. Och det har vi gjort länge. Och nu när vi ser det så kan jag tycka att ni är föregångare till det vi vill försöka åstadkomma i större utsträckning, med den här omställningen som vi kallar omställningen till Nära vård. Så jag tror också det kommer att kunna vara så att några verksamheter kanske några län har gått före och kanske inte riktigt haft samma begreppsapparat och beskrivit det så. Men vi kan lära jättemycket av de satsningarna och det tycker jag att det är en satsning verkligen. Så jag tänkte, kan inte du berätta lite grann om det här med HLT, vad är det för någonting och hur arbetar ni.

ULRIKA: Ja gärna. Ja, vi började ju det här samarbetet då som jag nämnde med hälso- och sjukvården tillsammans, det är hälso- och sjukvården och regionen tillsammans med kommunen då. Inom kommunen är det ju skola, elevhälsa och socialtjänsten som tillsammans med primärvården, vi säger hälsocentralen i Umeå, men jag vet inte om man säger det överallt. Vårdcentralerna är ju samma sak och tillsammans med hälsocentralerna då på området har vi byggt upp operativa team på de olika områdena, kopplat till varje hälsocentral. Och det står ju, HLT står ju för hälsa, lärande och trygghet. Som ju är begrepp som då är kopplade till våra olika roller, men som går ju in i vartannat såklart. Och det här är ju ett samarbete med en tydlig målsättning som vi har satt upp från start. En gemensam målsättning att vi ska kunna ge bästa möjliga stöd till barn och unga när de behöver det, så snabbt som möjligt. Det kan ju handla om, det kan ju handla om allting från att det inte fungerar i skolan eller att man inte mår bra. Och på dom här operativa samverkansteamen, då är ju tanken att man ska lyfta och prata om barnet och individen och inte prata om samverkan generellt som det görs i många olika forum. Men i just de här HLT-mötena är tanken att här ska vi lyfta upp individen och det barnet som behöver något stöd då.

LISBETH: Du sa att ni kommer med era olika roller. Jag tänker på HLT, hur tänker du de olika rollerna i HLT, hälsa trygghet lärande, hälsa lärande trygghet blir det.

ULRIKA: Jo det är ju hälsa, primärvården och hälso- och sjukvård såklart har mycket utav den kompetensen och kan ta in det i det här teamet kring barns hälsa. Också åtgärder och insatser för att ge stöd om det behövs. Och lärande, där skola och elevhälsa finns med såklart, hur viktigt det är att ha ett lärande. En fungerande skolgång är ju en jätteviktig skyddsfaktor för barn och unga. Och tryggheten hemma och på fritiden och överhuvudtaget då för barn och unga att det hänger ihop de här tre delarna. Och kan inte, det spelar ingen roll om vi sätter in åtgärder på det ena om det andra inte får någon åtgärd samtidigt eller i rätt tid då. Och att man synkroniserar när vi ska sätta in de här insatserna. Det är så viktigt för att det ska ge effekter och för att det ska göra någon skillnad för barnen, så jag tror vi behöver ju prata oss samman innan och det här såg vi ju att det är så viktigt att vi hittar forum för de här professionerna. Vi startade ju upp då för många år sedan ett team i Umeå. Ett team på ett utav områdena och började i liten skala och började pröva oss fram, hur vi skulle kunna forma det här. Och såg ju såklart det här med relation. Hur viktigt det är när man börjar prata med varandra och hur mycket tydligare man kan bli i förhållande till varandra och vad vi kan ge varandra och bidra och hur mycket mer effektiva vi blir. Och tydliga också mot familjen som ju kände många gånger ett jättelyft, med att bara veta att det finns, de pratar om oss, de försöker hitta vägar för att komma fram och ge dig stöd som finns. För det är inte lätt för föräldrar och barn och unga att veta vilka vägar ska man ta för att hitta rätt stöd för just deras problematik och vilka åtgärder? Det är inte säkert vi heller har svaren där och då, men man försöker hjälpas åt. Och så efter mötet så väljer vi ut någon som möter upp familjen i en samordnad individuell plan. Det kan vara en eller flera från HLT som möter upp familjen och erbjuder något stöd och berättar om vad vi har för förslag på insatser eller hur vi har resonerat. Och det här har ju, det bygger ju mycket på relation och dialog och att alla har lika stort ansvar för det här. Det är inte socialtjänsten. Nu är jag här och berättar om det här, men det är inte alls enbart socialtjänsten som har något särskilt ansvar för det här. För det här är helt och hållet ett gemensamt ansvar, HLT-arbetet och också uppbyggt på ett sätt då som gör att alla har ett gemensamt ansvar och tar det också då. Men det bygger på relation och lära känna varandra och hitta sitt sätt . Och det med relation, det vet vi hur, om det byts folk, om det flyttas och om man bryter relationer. Hur viktigt det är att ändå ha strukturen vid sidan av att bygga relation, att också låta då den relationen, om det börjar skruvas i eller om det händer någonting där så har man strukturen att falla tillbaka på och så hjälper det till för att bygga vidare på relation. Och det här tror jag gjort att det har hållit i sig så länge i Umeå också faktiskt, det har fått växa nu och bli inte bara på ett område utan många fler i Umeå och i Västerbotten då.

LISBETH: Vi kommer tillbaka till strukturen. Men om jag får fråga dig ur det här barnet och familjens perspektiv, hur kan man få hjälp av ett sådant här HLT- team? Hur kommer man till på nåt sätt.

ULRIKA: Ja precis. Det är viktigt att också, jag sa det att det var ett gemensamt ansvar. För det är så också att det är ingen som, man behöver inte anmäla in, utan det är var och en som är med i ett HLT-team som ska gå till sin organisation och också hjälpa sina kollegor inom till exempel skolan. För det är framför allt skolan, elevhälsa och skolan där alla barnen är, som då för det mesta identifierar och tar med sig ett barn eller en familj som vill bli lyft upp i ett HLT möte. Så det är ju via lärare och elevhälsoteam för det mesta. Men det kan också vara från socialtjänsten som vill lyfta för samverkan i det här teamet.

LISBETH: Kan det vara så att en elev är hos skolhälsovården och man säger men vi tror att det skulle vara jättebra om vi fick koppla in vårt HLT-team så fick ni lite bredare insats. Är det så det kan gå till eller?

ULRIKA: Exakt så, precis. Och då beskriver man ju, och man behöver då skriva under ett sekretess papper som förälder att man går med på att man får lyfta upp det här, för att diskutera vilka insatser som kan finnas inom socialtjänst, hälsocentral eller inom skolans värld, så får man acceptera att vi diskuterar det. Och så lyfter vem som helst upp det och ofta tar ju skolan med sig närmaste läraren eller rektorn som känner till barnet, så det kommer också från hälsocentralen där inte skolan har upptäckt, men där hälsocentralen har. Det kan vara ett barn som söker för olika svårigheter och som man vill lyfta upp för diskussion.

LISBETH: Vem återkopplar då till barnet och föräldrarna?

ULRIKA: Ja, det bestämmer man på HLT-mötet. Oftast är det ju den som kom med barnet som återkopplar. Men det kan ju många gånger, om det är någon som erbjuder sig att här kan jag komma in som socialtjänst och erbjuda ett informationssamtal. Vi behöver inte ansöka eller anmäla alltså, det är inte av den karaktären utan vi kan träffa den här familjen tillsammans med läraren. Och då möter man ofta upp båda två eller att föräldrarna erbjuds att komma till socialsekreteraren på familjecentralen på en tid. Så då återkopplar ju någon, och väldigt ofta så har vi också sippar direkt efter. Alltså samordnad individuell plan veckan efter redan så att det ska gå snabbt. Vi har målsättningen att det ska gå inom sju dagar så att familjen får en tid redan veckan efter HLT mötet då. Så det är ju en särskild struktur med tider avsatta tider redan för alla som sitter med i det här samverkansforumet. Så vet vi ju att det är en till exempel onsdag eftermiddag i månaden, då är det HLT en gång i månaden och alla ska vara där på plats och så veckan efter HLT så är det tid för SIP och alla har tider så att alla ska kunna direkt möta upp familjen då med vad vi har pratat om.

LISBETH: Jag tycker det är intressant, för jag tänker, det är ju ett stort kulturarbete att jobba över såna här olika typer av organisationer. Vård, skola, socialtjänst och så säger du att strukturen, jag tycker att jag läser in där strukturen hjälper er att också få ihop den där kulturen. Berätta mer, ni har fasta mötestider. Har ni fasta grupperingar med människor? Berätta lite om strukturen där som formar ett arbete?

ULRIKA: Ja precis, för vi har vi har satt en grundstruktur kan man väl säga, med viss frihet är att välja ut. För det har varit väldigt viktigt också för att få det här att hålla över tid. Att detta ska vara en prioriterad arbetsuppgift för de som är i teamet, att det är förankrat hela vägen upp till politikerna som har väldigt tydligt uttalat att det här ska genomföras. Det här ska göras. Det här arbetet är viktigt och det har ju varit en hjälp i att hålla i och påminna om att det här ska prioriteras för alla verksamheter. Det är ju en ledningsstruktur som vi satte upp med en styrgrupp som också träffas regelbundet precis som HLT operativa teamen gör, så gör också en styrgrupp det. De träffas regelbundet för att fånga upp saker som behöver skruvas i eller beslut som behöver tas eller för att följa upp då och återkoppla också hur det fungerar. Så det är en viktig struktur som vi har satt upp, den här ledningsstrukturen.

LISBETH: I ledningsstrukturen, i styrgruppen, vad är det för typ av befattningar där? Vilka sitter där?

ULRIKA: Ja, i styrgruppen är det verksamhetschefer som sitter från skola, elevhälsa och hälsocentralerna, precis så. Och de ger ju uppdrag till de chefer eller till de enhetschefer och rektorer och skolområdeschefer som då ansvarar för de nyckelpersonerna som sitter i de operativa teamen. Så det är klart att det är inte alltid så självklart för alla att det här ska prioriteras, eftersom man kan vara ny och man kanske inte känner till arbetet riktigt och så. Och det är ju precis i sådana situationer som strukturen är väldigt viktig att falla tillbaka på. Och att vi ska prioritera det här men också det här att man frågar efter de HLT operativa teamen, att det är någon som frågar efter hur det går. Det är ju också väldigt viktigt. För det visar ju också att man tycker det är viktigt det arbete som görs och att det är viktigt att det fortsätter så.

LISBETH: Jag tänkte när jag lyssnade på dig när vi var på socialchefsdagarna så tycker jag du var tydlig i det där, precis som du säger nu att en viktig ledarroll är faktiskt att fråga efter. För att om man har sagt att en sak är prioriterad och inte frågar efter då blir det ju inte prioriterat. Hur jobbar du rent praktiskt själv i det. Hur tänker du i det eller hur agerar du?

ULRIKA: Det är en utmaning, det är väldigt, det har ju vuxit och blivit. Det är väldigt många områden i och med att det är många människor involverade i Umeå och i det här. Men det är väldigt givande också i de här mötena som sker över verksamhetsgränserna tycker jag, när vi då har skapat det här samarbetet så har vi också tvingats att skapa forum för att ha dialog om när det inte fungerar eller för att följa upp och för att svara upp mot styrgruppens frågor och politikernas önskan att det ska funka. Så har vi ju tvingats träffas och reda ut saker och då lär vi känna varandra och det känns meningsfullt, det jobbet som vi gör och man känner att man kommer vidare och ge även medarbetarna en känsla av meningsfullhet. Så det är ett väldigt givande arbete.

LISBETH: Det kan jag verkligen förstå. Kan du inte berätta lite grann om det själva operativa teamet? För det finns ju en struktur till det också. Ni säger inte bara så här att ja, nu får ni mötas runt det här barnet utan ni har en struktur kring det.

ULRIKA: Då är det ju chefernas uppgift framför allt att utse personer som man tror är bra för just det teamet. Och det är ju också i dialog med de andra cheferna att vi resonerar med hur sätter vi ihop just teamet på det här området. Och då är det ju olika professioner och olika utbildningar som man kan ha men också såklart ett engagemang för det här. Så det är ju en uppgift vi har att helt enkelt sätta ihop personer på just det området. Och själva strukturen, så de operativa sätter ju, sen jobbar ju de väldigt självständigt i teamet där de utser någon som håller ihop mötet, en samordnare. Framför allt då fördela ordet och så vidare, fånga ihop vad det är som ska tas upp och vilka och för lite, inte anteckningar om barnen, men mer håller i tråden på mötet. Och innan mötet så kollar man så att ett samtycke finns. Finns det inte men man ändå känner behov av att resonera kring någonting så är det OK också. Då säger man att man lyfter avidentifierat och lyfter upp dilemman. Ja men så sker ju HLT-mötet då, ungefär en gång i månaden är de flesta HLT-team, träffas de och som sagt, men lyfter upp ett ärende. Och man har jobbat mycket med det här, att använda samma begrepp och man har jobbat fram en handbok så att alla i teamet ska ändå ha fått introduktion i hur det har gått till och så. Och så hålls mötet och som sagt så återkopplar man till familjen då veckan därpå. Om vilka insatser som de professionella kan tycka är...

LISBETH: Vad kan det röra sig om för problematik som de här barnen har, som man tar upp ett sådant här HTL-team. HLT, jag säger fel hela tiden.

ULRIKA: Jag tror ja, jag tror det finns någon annan kommun som har liknande och som heter HTL, kan skruva i det som sagt, det recept som passar. Ja, men det kan handla om olika saker. Skolfrånvaro är ju ett problem som ofta lyfts för vissa barn som är problematisk, skolfrånvaro som vi säger. Och där ju vi ser hur viktigt det är att allas roller, vi blir så otroligt viktiga många gånger, åtminstone att reda ut tillsammans, skolan har ju ett ansvar i det såklart. Men det kan finnas psykisk ohälsa som påverkar och som man behöver hjälp med det. Men hälso- och sjukvården kan inte ensamma jobba med det utan att skolan måste göra anpassningar och hjälpa till. Det kan finnas behov av stöd till föräldrarna eller på hemmaplan som socialtjänsten kan erbjuda. Och där behöver vi, det är jätteviktigt att vi pratar ihop oss där innan vi sätter i gång med våra olika insatser. För det kan bli fel för barnet om man sätter in dem i fel tid. Så det är ju ett exempel på när man kan lyfta upp och diskutera och ibland kliver ju socialtjänsten ur, då kan det bli tydligt att här behövs inte vi. Vi har kollat, vi har haft kontakt, men nu behöver vi kliva åt sidan för att skola och hälsocentralen kanske ska jobba vidare kring det här problematiken. Och då blir det ju också ett lugn i att man kan ha bidragit med en liten del och ibland bidrar vi med väldigt mycket. Så att det kan se väldigt olika ut. Och det är just det där som vi behöver komma fram till tillsammans då. Då blir vi väldigt mycket mer tydligare mot familjen vart hjälpen finns just då. Det kan handla om så många olika saker. Det kan handla om en förälder som inte känner att man har orken kvar, att också förälder kan ha psykiska bekymmer av olika slag och behöver hjälp både från sjukvård och från socialtjänst för att orka och få stöd i att vara förälder. Och det kan handla om väldigt många olika saker, vitt skilda saker. Det kan lyftas upp att skolpersonalen ser att man kommer för sent eller man är väldigt bekymrad som barn eller föräldrar som är väldigt oroliga och osäkra som förälder.

LISBETH: Hur många ärenden kan ni ha, hur många ärenden har man på ett sådant månadsmöte?

ULRIKA: Ja, det kan se väldigt olika ut och jag tror det kan vara allt från bara ett barn till fem så det kan se väldigt olika ut. Och det jobbar vi ju hela tiden med, för jag hör ju många från inom socialtjänsten som säger just att det borde vara en kö in dit. Men när vi pratar om att vi ska hitta dom barn som vi alla ser där ute, där det finns riskfaktorer, att de borde lyftas i HLT-mötet så tidigt som möjligt. För att vi ska liksom så tidigt som möjligt kunna sätta in insatser och stöd innan det blir ett problem eller större problem. Så det är ju ett utvecklingsområde som vi pratar mycket om. Att vi behöver göra det här så känt, alltså riskfaktorer, skyddsfaktorer. Att göra de kända hos all personal och också att HLT finns och vad det finns till för. Det har ju funnits länge nu, men det är ändå ett ständigt arbete för att göra det välkänt och att det är för alla där ute, all personal och alla familjer att när det finns riskfaktorer kring barn och unga, då ska det upp.

LISBETH: Men det slår mig, jobbar ni med någon gemensam kompetensutveckling eller fortbildning också i de här?

ULRIKA: Det har varit en framgångsfaktor i det här också att man satsar mycket på det från början. Dels det här med målsättningen kring att teamet ska hitta sina, vi hade ju ett gemensamt mål och syfte med samverkan också. Samverkans mål, särskilt utsatta. Så att det ska vara tydligt för alla. Men i det också att hitta de här utbildningarna, kring olika gemensamma verktyg för att hitta ett gemensamt språk och också hitta en gemensam bas i det här. Så det gjorde vi mycket från början men också idag när vi samlas, när det vuxit sig och blivit större HLT, det är många medarbetare som är involverade i det här nu. Så samlas vi årligen för en HLT-konferens kallas det. Det var jättemånga människor i hela Västerbotten som samlades och lyssnade på olika föreläsare och delade erfarenhet. Och så för det är inte frågor så mycket av de operativa teamen. Nu när de har sina team och så, vill de ju träffa varandra och höra för man gör ju lite olika ändå. Vissa kanske träffas varannan vecka, lite kortare tid i stället och vissa har jättemånga barn och vissa har nästan inga barn och vad gör man då, hur kommer det sig att man lyfter så många barn just där och inte där. Och ja, så sådana saker. Det är ju väldigt givande och utvecklande då.

LISBETH: Hur många, hur många team finns det nu? Hur många är involverade i det här?

ULRIKA: Jag har hört en siffra om ungefär tvåhundra medarbetare i Västerbotten som är involverade i de här HLT teamen. I Umeå är det ju tjugo team ungefär. Vi delade upp dem i både grundskoleteam och så förskoleteam, för vi såg att de yngre barnen inte kanske alltid fick samma utrymme. Då delade vi upp det för några år sedan, så det gjorde ju att vi fick väldigt många team ute på områdena. Så att det finns ju en väldigt bra grund för och ett forum för att lyfta och diskutera barn i risk.

LISBETH: Verkligen. Ja, jag tänker också på vad var de största utmaningarna, svårigheterna? För det kan ju inte bara varit enkelt. Det här är ju ganska ovanligt sätt att arbeta på.

ULRIKA: Ja. Nej, det finns ju såklart alltid utmaningar och ingenting är väl perfekt. Men det är ett ständigt utvecklingsarbete såklart. Ja, men en stor utmaning är väl framför allt det här med att göra det känt. Hela tiden byts det ju folk, både i operativa teamen om det byts för många samtidigt. Ofta är det ju några som är vana och vet vad det är och kan lätt skola in nya kollegor. Men om det blir flera på en gång eller för ofta då märker man direkt att det blir ett slags tapp där. Så att det är så viktigt att man finns där och stöttar upp. Så det är väl en sak, men även ute, att göra det känt på de olika områdena, att hitta liksom ett sätt för att alla ska känna sig trygga med att berätta för föräldrar vad detta är. För känner man till vad det är, då får man också med sig föräldrarna lättare in på banan. Så det är en utmaning att hitta det. Men ja, det finns ju mycket utmaningar såklart, men det är ju det här med prioriteringar och alla verksamheter är ju ganska hårt pressade såklart. Och kösituationer som finns både inom psykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin och inom socialtjänsten, där vi har svårt att klara uppdraget som det är, för de mest utsatta om man säger, där det redan har blivit ett svårt problem. Jag har ju uppdraget att finnas där tidigt och möta upp det här. Ja, det är klart att det påverkar oss när barnen står i långa väntetider på kö och inte riktigt hamnar på rätt nivå.

LISBETH: Jag tycker ändå det var intressant när du också berättar, när jag lyssnar på dig, att det är ändå hög prioritering att gå på mötena. Att man har ett ansvar. Kan du inte berätta om det?

ULRIKA: Det här ju det som, även om det är utmanande, att kunna prioritera det här, att avsätta tiden och för alla är det ju det. Många gånger så har det ju, att det har varit så tydligt uppifrån förankrat och så tydligt uppdrag till oss att det här ska göras. Så är det ju också det som har räddat upp det. Att vi har fortsatt att kämpa med att det ska finnas kvar. Det har varit en otrolig vilja politiskt att det här ska fortgå. Så det har varit tydligt uttalat år efter år faktiskt sedan vi började, att vi ska fortsätta hålla i det här. Även om inte allting är perfekt och vi tycker ju själva att vi borde ha fler barn som lyfts i de här forumen. Det finns saker som händer omkring oss som gör att det inte är perfekt, till exempel friskolor och så där, alltså vi behöver få in dem på något sätt. Det här är ju kommunala och massa saker som vi har skruvat i och försöker hitta vägar i mellanrum som vi pratade om, stuprör. Och det här blir ett samverkande över verksamhetsgränsen. Men det finns ju saker också som inte vi når. Vi behöver ju nå alla, men hela tiden så jobbar vi med att skruva utifrån, att vi har ett tydligt uppdrag. Att det här ska vi göra så då ska vi prioritera det här arbetet.

LISBETH: Och det uppdraget följer med ända ner till den operativa nivån förstod jag. För där prioriterar man också att alltid se till att man är representerad. Visst är det så?

ULRIKA: Jo, precis och de har ju ett också tydligt uppdrag ända från politiker till verksamhetschef för styrgruppen till oss chefer, enhetschefer och till det operativa. För är det en som inte är där, det är ju ingen idé att ha mötet då eftersom vi är beroende av varandra så att är man sjuk eller man måste utebli, då måste man ha en ersättare som kommer. Så då måste man se till att ordna det, annars så faller hela konceptet. De behöver alla kompetenser omkring det här så som det är uppbyggt. Och alla känner ju till det här och det är ju också det här med att följa upp när chefen kommer och frågar. Det är ju inte så att man vill lämna ut sina kollegor om det haltar, så kan det ju vara såklart. Det är också en utmaning. Ibland kan det ju vara någon som inte tycker att det är lika viktigt. Och där är ju såklart cheferna jätteviktiga att hjälpas åt att förmedla. Varför är det då så viktigt? Man behöver känna ett värde, alla behöver känna att det är en vinst med att sitta på det här mötet. Annars spelar ingen roll om man bestämmer hur ska vara där, man måste känna att det här är viktigt för de barnen som jag möter i mitt arbete och det här ger mening. Då kommer man och då har man massa barn att prata om, det märker man ju när man liksom knäcker den liksom.

LISBETH: Ja då kommer man. Jag tänkte, vad skapar det för värde? Vad ser ni för resultat, vad är det som gör att man vill fortsätta arbeta med det här under flera år ni har hållit på?

ULRIKA: Alltså, jag tror att mycket handlar ju om att man ser ju att man får tillbaka väldigt mycket positivt från familjer och föräldrar och barnen. Men man kan ha hört föräldrar prata om det här på ett sätt som man förstår att det är någonting annat. Här sitter professionella och pratar om mitt barn och kommer med förslag på insatser. Jag behöver inte jaga runt . Eller för en psykolog på en hälsocentral som sitter tillsammans med socialsekreterare och träffar familjen tillsammans, i stället för att på var sitt håll träffa. Det är helt nya sätt att tänka. Man hittar det och utgår från det barn man pratar om och så hittar man ett sätt som den här gruppen tror är det bästa för just den här familjen. Och då blir ju på något sätt unikt, för man känner sig unik och specialbehandlad, håller jag på att säga. Men att man blir verkligen bemött utifrån det man har sökt för eller det man har uttryckt, det behov man har.

LISBETH: Ja, det låter ju verkligen bra, men har ni gjort någon uppföljning, rent mer formell uppföljning?

ULRIKA: Jo, men det har vi ju gjort genom åren på olika sätt. Där vi har haft en önskan att, alltså var och en av verksamheterna följer upp sina insatser på olika sätt. Det svåra är ju att följa upp, vad är samverkan? Har den gjort någon skillnad? Så det har vi försökt att hitta sätt att följa och just nu har vi ju en enkät då som ska lämnas till de familjer som har varit föremål för ett HLT möte och att de ska få svara på det. Så vi väntar på resultat, det har varit för få svar, det har varit svårt, det är alltid svårt. Mycket enkäter i egna verksamheterna. Men det här är någonting som påbörjades för bara något år sedan eller två som man jobbar på med HLT-teamen i Västerbotten. Och sen har vi precis nu bara för några månader sen fått klartecken, ett forskaranslag som ska forska på det här. Så de kanske har kommit på något sätt och utvärdera just det här med samverkan och vad det kan göra för skillnad. Och göra kanske på en annan nivå än vad vi har lyckats med hittills då. Vi har gjort olika utvärderingar och uppföljningar genom att plocka ut familjer som vi vet har varit, som vi har kunnat fråga efter och gjort lite som intervjuer och så där. Och det är just där vi får sådana här fina exempel och vi hör hur det sprider sig, att det här faktiskt ger någonting. Det ger ett värde för familjerna. De får stöd.

LISBETH: Och det där berättandet är ju så viktigt, för jag tänker precis som du säger, motivationen för den enskilda att gå till arbetet att få vara med i det här teamet och då är ju berättelserna viktiga. Vi jobbar precis nu, i det arbete som vi gör från SKR för att stödja omställningen till Nära vård, med att titta på helt nya sätt att följa upp. För jag tror du är inne på någonting, det är svårt att se effekterna av gränsöverskridande samarbete när vi har uppföljning bara i varje del för sig. Så att det blir spännande att se om vi skulle kunna hitta någonting och ha ert arbete också med på sikt i det. Det vore ju jättespännande. Och det jag var inne på, det här med hur fick ni idén? Vem kom på det här? Har ni hämtat det nånstans ifrån eller? Vet du?

ULRIKA: Alltså själva idén om HLT, nej alltså det var ju synkprojektet och SKR faktiskt som hjälpte till i det här och vi valde att göra socialtjänsten tillsammans med hälsocentralerna och elevhälsa, skola. Vi gjorde ju den tillsammans från början och det var väl det som var väldigt spännande. Så det var ju inte, jag vet inte, tänker du begreppet eller själva arbetssättet? Det kom ifrån, vi fick ju hjälp från början i att ha dialog med andra kommuner och fick säkert många olika infallsvinklar från olika håll. Och så började vi prova en liten skara med personer som blev utsedda och fick vara med och forma det här. Medarbetare då från alla delarna som var väldigt engagerade. Och det var en arbetsterapeut, det var en kurator från hälsocentral. Det var en socialsekreterare, en familjebehandlare från socialtjänsten. Och så var det en rektor på en skola där det var ganska mycket, det var en del stök där vet jag. Och dom alla var, man fick så mycket utav varandra bara i diskussioner. Och när man såg då ett barn som faktiskt kom tillbaka och har varit hemma en hel termin och så plötsligt så lyckades då en arbetsterapeut tillsammans med en socialsekreterare, man hittade det här tillsammans. Så såg man ju vilken otrolig kraft det blev i att det gjorde skillnad och att det gav effekt i stället. Och också bara förståelsen för våra olika roller i det. Att kunna känna oss som kollegor och inte som samverkans eller samarbetspartner utan det blir mer som kollegor efter en tid när man träffas regelbundet på det här sättet över gränserna då.

LISBETH: Du sa någonting intressant i början också Ulrika och du sa så här att jag har ju det här uppdraget att göra det här. Som inte bara är myndighetsutövandet, när man behöver gripa in eller nåt sånt som man gör i socialtjänst utan också det här proaktiva förhållningssättet. Och jag tror att det finns något viktigt i det här, vilka uppdrag vi ger ledarna. Vad man har fått uppdrag som chef. Och du är också chef för familjecentraler, och du sa också att du är för öppen förskola. Berätta lite grann om ditt uppdrag i din ledarroll och hur du tar dig an det.

ULRIKA: Det har ju byggts på allteftersom, det var ju två från början i det här. Och vi fick ju ett uppdrag att faktiskt utveckla någonting från början. Det var inte så, det var liksom inte något tydligt, så här ska det vara. Utan det är väl framför allt de här målen man sätter tillsammans då att se framför sig att ja, men vi vill dit. Det har ju med familjer, det har med barn och unga att göra och deras behov av hjälp och stöd. Om man har det och risk och skyddsfaktorer, att man har vissa delar i sitt uppdrag som man ser att det här går ju. Det här går ju in i många olika delar. Så att bara få vara med och forma det här uppdraget tillsammans för att hitta, just att möta upp behoven på det sätt som behövs och som är viktigt. Jag tror jag kom av mig lite på frågan.[skratt].

LISBETH: Jag tycker det där är bra. För jag tänker också så här, att jag tror att man som ledare och chef också har ett ansvar i att tillsammans med sin chef, den som gett en uppdraget, diskutera, vad är uppdraget för mig? Vad är det jag ska åstadkomma i min ledarroll? Och då tänker jag att jag lyssnar in i alla fall utifrån mitt sätt att se, att du har ju fått ett spännande eller format ett spännande uppdrag för ditt ledarskap. Där du får vara i hela bredden, från det som handlar om att gripa in när det har gått snett till att också jobba med dom här väldigt tidiga insatserna, samskapande med andra så. Och då tycker jag att du säger det tycker jag väldigt relevant, att man också mer formar sitt uppdrag.

ULRIKA: Jo, vi pratade mycket om det, att det är ju, det händer ju mycket i verksamheterna och det har ju hjälpt till, att jag känner många i de andra verksamheterna, att man har skapat de här relationerna. Att vi har väldigt lätt och nära till varandra i samtalen och vi kan höra av oss till varandra och ha en dialog. Sen har jag ju också min ledningsgrupp inom socialtjänsten såklart, där jag får lyssna in, vilken väg ska vi gå inom socialtjänsten och vad behöver vi prioritera? Det är klart att det är en utmaning också att veta i vilken, alltså det är viktigt att vi också sätter gränserna såklart i det här att klara kärnuppdraget. Där här med stuprör och så, det vill vi ju undvika. Att vi behöver ju hitta de här mellanrummen mellan stuprören och se till att familjen inte hamnar däremellan och samtidigt så vill alla klara sitt uppdrag. Och det har ju hjälpt mig, att jag har fått väldigt fria händer att skapa och bygga den här verksamheten tillsammans då med andra verksamheter. För det var precis det som jag nämnde med de här operativa teamen. När man möter andra verksamheter, när man möter andra professioner, då blir det på något sätt tydligare för en, vad är det jag behöver göra här? Vad är det som fattas i det andra? Vad är det jag kan kliva in med och vad går gränserna för det uppdraget som vi har och vad kan vi hjälpas åt med och så vidare? Så det hittar man ju tillsammans med de här mötena och samarbeten som vi har tillsammans.

LISBETH: Det är ju otroligt. Det där tror jag är jätteviktigt det du säger nu. Du sätter fingret på något. Att vi har oftast hamnat i våra stuprör och försökt sitta med gränserna. Men vi kanske inte riktigt vet vad mitt bidrag är till helheten förrän vi har träffat de andra också. Det är där på något sätt vi kan forma vår roll. Det var ju intressant. Om du fick blicka framåt lite grann. Vad ser du framför dig för utveckling? Vad är framtiden för det här?

ULRIKA: Ja, jag har nog varit inne en del på det med min framtid i det här med HLT. Jag önskar ju att vi skulle ha många fler barn som lyfts och att det är ännu mer känt ute bland lärare och familjer och att det ska efterfrågas än mer. Och sen såklart också det här med att man också behöver ju vara, på alla nivåer behöver det vara fungerande. Vi ser, vi möter, vi kan snabbt finnas där för dem nu i hur vi har byggt upp det här med kring HLT. Och kring också socialtjänstens lite annorlunda roll på första linjen, som vi kallar våran verksamhet på familjecentralerna med kombinerad roll. Men att det behöver fungera på alla nivåer. Så vi behöver ju också kunna känna oss trygga med att man får hjälp då också på specialistnivå.

LISBETH: Just det.

ULRIKA: Det är viktigt. Sen skulle jag önska ännu mer det här med konkreta insatser tillsammans. Vi pratar ju om individerna, vi erbjuder våra stödinsatser i våra stuprör om man säger. Vi jobbar ihop över gränserna, det gör vi både på familjecentralen men också inom ramen för HLT. Men det skulle jag vill se ännu mer av. Jag tror att vi behöver nyttja varandra, när vi jobbar med familjerna och dela på utredningar. Om skolan gör en kartläggning så ska det vara självklart att det ska inte vi också göra inom socialtjänsten, utan det känner vi ju till att de har gjort eller frågar om. Och så ska vi om en läkare som kanske har skrivit någonting om det, det ska vi kunna ha mer lättillgängligt genom att vi pratar med varandra, alltså det ska ju vara en det. Ska jag se som framtiden att vi jobbar mycket mer ihop så konkret.

LISBETH: Får du många frågor, jag tänker från övriga Sverige. För jag kan ju se ur ett nationellt perspektiv att det här vill man ju ska få spridning. Har du några frågor om andra som vill lyssna?

ULRIKA: Jo, vi får många frågor om det här arbetet. Just utifrån att det hållit i sig så länge. Det är klart att det är inte perfekt och vi måste skruva hela tiden och så där i det här arbetet också då. Men det är någonting att det har hållit i sig så länge och det sprider sig också. Det har spridit sig i Västerbotten då.

LISBETH: Ja, det är så intressant. Man hittar väl mer på någon webbplats, är det på Umeå kommuns webbplats om man vill söka mer om det här?

ULRIKA: Man kan söka på, jag tror på hälsa, lärande, trygghetsmöten. Det finns mycket information om hälsa, lärande, trygghetsmöten på Region Västerbottens hemsida, även på Umeå kommun finns det.

LISBETH: Tänker många kommer att bli sugna och vill höra mer så. Jag tänker vi ska avrunda och du började med det här med nära. Men jag tänker att vi avslutar också med det, vad är nära för dig?

ULRIKA: Ja nära handlar för mig om relationen till andra människor. Och att möta dem där de är och att vara tillgänglig och lyssna och skapa forum för dialog. Och bygga relation då.

LISBETH: Det låter ju som att ni verkligen är nära ur det hänseendet i ert arbete. Stort tack för att du var med i Näravårdpodden Ulrika Block.

ULRIKA: Tack, jätteroligt att vara med.